Visst är det en "jobbig kurva" över arbetslösheten sedan valet 2006 - eller rättare sagt sedan finanskrisen slog till 2008. Samtidigt som S-ledningen på debattsidan ger ytterligare rundhänta miljardlöften, skriver DN i dag (ej på nätet) om att alliansregeringen har missat målet: De arbetslösa är en dryg tredjedel fler nu än i september 2006 (8,8 procents arbetslösa nu mot 6 procent då, enligt SCB).
Detta kan ingen förneka. Förra veckan kom också besked om att utanförskapet inte har minskat sedan maktskiftet (DN, SvD). Alliansen har inte nått sina mål.
Men är det därmed ett misslyckande? Allt måste jämföras med omvärlden och sättas i relation till förutsättningarna. Och de förändrades som bekant drastiskt då finanskrisen 2008 gjorde att det tog tvärstopp i ekonomin.
Sett med de glasögonen har ju regeringen skött sig mycket bra - vilket även oppositionen nu börjar ge ett senkommet, välförtjänt erkännande av. Krisen har hanterats, statsfinanserna är i mycket god ordning, budgetunderskottet på väg mot noll och tillväxten på väg upp. Viktiga reformer har gjorts inte minst på skol- och utbildningsområdet, förändringar som lägger grunden för framtida stärkt konkurrenskraft.
De positiva beskeden kommer nu slag i slag. Vi är bland de bästa i Europa och hela västvärlden både när det gäller statsfinanser och det allmänna ekonomiska läget. Och inte minst: även om arbetslösheten är högre nu än 2006, är det fler som jobbar. Sysselsättningen har ökat. Det beror på att arbetskraften har ökat - något i sig ovanligt under en lågkonjunktur.
Än är vi inte på fast mark. Omvärlden kan fortfarande påverka oss negativt. Men när man studerar den jobbiga kurvan över arbetslösheten bör man ha hela bilden framför ögonen. Och fråga sig vad alternativet skulle ha varit, och är. Den helhetssynen är på sikt den bästa garanten för fler miljarder till välfärden. Jobbmatchen spelas fram till valdagen, med fördel alliansen.
Kent Persson och Thomas Böhlmark skriver mer om Socialdemokraternas miljardlöfte.
6 kommentarer:
Ja men du ger ju, selektivt, bara halva bilden. Fler som jobbar, nåväl, men till vilka löner? Vi får veta att "hushållens" ekonomi förbättras. Vilka hushåll avses? Hur har inkomst-och förmögenhetsfördelningen utvecklats? Självklara pinsamma frågor som ingen ställer; ingen vill veta; tystnaden är kompakt. Vad har man då för informationsunderlag att ta ställning på?
Helt fel har du förstås inte. Vid en internationell jämförelse har Alliansen skött ekonomin bra. Det gjorde även de rödgröna under Göran Perssons ledning, med samma måttstock; de offentliga finanserna. Vi har alltså inte här något blockskiljande kriterium inför valet.
Låt oss vidga perspektivet och titta på det ekonomiska systemet. Vi HAR en kris. Arbetslösheten ligger på historiska rekordnivåer. Sedan är det faktiskt så att man arbetar inte för att det är fint och tjusigt. Man arbetar för att man måste. Man arbetar för lönen. Hur har, totalt sett, reallönerna utvecklats relativt den reala arbetstiden? Har människorna fått det materiellt sämre eller bättre? Om man tar med stora nytillkomna invandrargrupper? Därom får vi inget veta. Men om arbetskraftsutbudet ökar, sänks ju lönerna och därmed levnadsstandarden och därmed människornas livskvalitet. Vad är det att jubla över? Jag bara frågar!
Då politiken, således, inte backas upp med information erforderlig för ett ställningstagande, blir alltihop bara ytlig och ointressant retorik. Jag är neutral inför blocken och tänker i princip inte rösta. Det enda alternativ som gör skillnad är Sverigedemokraterna, vars restriktiva hållning till nyinvandring otvivelaktigt skulle minska belastningen på vår ekonomi, men det alternativet är inte särskilt smakligt.
Sedan har vi framtidens orosmoln. Paul Krugman varnar för ny depression. Om Alliansen vinner valet kommer man säkert att föra en internationellt sett hygglig ekonomisk politik; det samma gäller de rödgröna. På så sätt är politiken rätt ointressant, vilket ger utslag i de politiska bloggarnas låga läsarsiffror. Folk bryr sig inte, och handen på hjärtat, varför skulle de?
Jag tycker de rödgröna har objektivt rätt i att skattehöjningar behövs för att finansiera återuppbyggnaden av en alltmer urholkad offentlig välfärd, och de skall då ha en ordentlig låglöneprofil, för vi behöver en traditionell fördelningspolitik, men folk vill ju inte, och i en demokrati måste det därför gå ohjälpligt utför, som jag ser det.
När det gäller fihets- och värdefrågor är förstås Alliansen det överlägsna alternativet, så för min del kan det vara hugget somn stucket.
M v h,
Peter Ingestad, radikalkonservativ
Sverige har länge haft en för hög arbetslöshet. När Alliansen tog över makten talades inte för inte om "jobblös tillväxt". Vi behöver göra det mer lönsamt att jobba, och billigare att anställa. Lönerna ska vara goda , kollektivavtalsenliga, och det är ju också så att en lägre inkomstskatt ger mer pengar över i plånboken även vid en lägre lön.
Peter, att en person jobbar (även till låg lön) är bättre både för individen och samhället än att personen går arbetslös.
Svaren på dina frågor i posten finns också på nätet. Vilka hushåll som avses, ja, vanliga låginkomsttagare har fått en extra månadslön om året. Om deras ekonomi har förbättrats beror såklart efter det på familjerna själva - om man bränner den extra månadslönen på bingolotto så är det klart att man inte har fått det bättre. Men det är knappast regeringens ansvar.
Sanningen är att alla hushåll som innehåller arbetande vuxna har fått ett proportionerligt lyft. Vad man sedan har gjort med resurserna kan variera.
Problemet som återstår att lösa är hur man gör för att få ut de som idag är inom FAS 3, i jobb.
Alliansen har skapat denna förvaring/utanförskap. Hur kunde man det när det var just utanförskapet som skulle bort?
Det var likvärdigt utanförskap vid den tidigare regeringen, men varför har inte alliansen gjort något åt det. Utan istället sett till enbart kortsiktiga lösningar...
Tanken är ju just långsiktiga reformer som gör att fler ska kunna arbeta, istället för att vara arbetslösa, sjukskrivna eller vad det kan vara. Detta genom att det ska löna sig att arbeta. Vi behöver också göra mer för att det ska vara mer attraktivt att anställa, att starta, driva och expandera företag. Det måste finnas människor som vill söka jobb, jobb att söka, och rätt stöd till dem som så behöver.
Rasmus, jag håller med dig i sak, men om det inte har skapat ett enda nytt jobb sedan mitten av 50-talet (enligt calmfors) så är det ett systemfel någonstans.
Visst ska de löna sig att jobba, men detta är nu ett mantra som sägs till allt.
Varför ska människor behöva lägga minst 7-14dagar på att inte söka jobb när de just blivit arbetslösa? Varför ska unga ställas mot äldre på arbetsmarknaden? Varför ska politiker skapa åldersdiskriminering? Varför skapar alliansen ett utanförskap genom FAS 3 i jobb & utvecklingsgarantin?
Skicka en kommentar