måndag, maj 29, 2006

Arbeta och betala skatt

Apropå Ylva Johanssons debattartikel i DN, så tog avslutningen ändå priset. Vårdministern säger sig hellre satsa på äldreomsorg än på skattesänkningar för "oss som kan arbeta". Minsann. Men hur är det med alla låginkomsttagare där skatten också är den största, och tyngsta, utgiften? Hur är det med alla som kan arbeta, men inte gör det utan är fast i arbetslöshet, sjukskrivning, förtidspension eller "ofrivilliga" studier? Hur är det med jobben som inte kommer, och den skatt som därmed inte betalas?

Äldrelöften: andra (minst) gången gillt?

Det gick ju bra förra gången... Så kan man ana att socialdemokratins strateger resonerat när de åter satt snurr på löfteskarusellen för äldre. Allt som är fel ska nu rättas till, alla ska få plats i äldreboenden, kommunerna ska få mer pengar till äldresatsningar och allt ska övervakas av en "seniorboendedelegation".

Men varför har inte allt detta goda redan hänt efter tolv år av socialdemokratiska regeringar? Behoven och förslagen är ju knappast nya. Äldrelöftena användes flitigt redan inför förra valet. Då skulle 10.000 nya platser i äldreboenden komma till under den kommande (nu gångna) mandatperioden. Resultatet har blivit att 15.000 platser försvunnit.

Men nu nalkas valet igen och Ylva Johansson skriver på DN debatt...

söndag, maj 28, 2006

Mer EU: Malmströms initiativ

Apropå den svenska och liberala uppgiften i Europa så är europaparlamentarikern och statsvetaren Cecilia Malmström en av dem som jobbar hårdast. Hennes initiativ att hejda den vanvettiga månatliga politiker-, personal- och papperskarusellen mellan Europaparlamentets två säten (Bryssel och Strasbourg) förtjänar allt stöd. Med tillräckligt många européer bakom sig kan Cecilia ge en annan framstående svensk på den europeiska arenan, Margot Wallström, formell uppmaning att agera. (Pengarna till flyttandet kunde istället t.ex. användas till ett europeiskt forskningsuniversitet - i Strasbourg.) Gå in på länken oneseat.eu

Europeisk förvirring?

Fler svenskar än tidigare är villrådiga inför EU-medlemskapet, meddelar statsvetarna i Göteborg (SOM-undersökningen). Professor Rutger Lindahl menar att det är ett misslyckande för opinionsbildande aktörer som de politiska partierna. Det talas för lite om EU och Europapolitiken, helt enkelt.

Jag vet inte vilket samband det har med miljöpartiets envetna fasthållande vid sin Europaskepsis, något unikt svenskt bland Europas gröna partier. Inför helgens antagande av valmanifest försökte partiledningen återigen tona ner kravet på EU-utträde. Sedan gjorde de själva en taktisk reträtt - som misslyckades, om avsikten var att slippa få ytterligare obekväma krav påhängda. Mp-kongressen kräver folkomröstning om EU-konstitutionen, inget drömläge för ett parti som gjort så tydligt att man vill sitta i en socialdemokratiskt dominerad regering.

På den borgerliga kanten har vi inget motsvarande problem (junilistans potential verkar i skrivande stund om något i avtagande), men ansvaret för Europa-engagemanget bär vi i minst lika stor utsträckning. Det handlar inte bara om att tala om EU och Europa, utan om att vidga fokus från förhandlingsspel och nationellt positionerande i Bryssel till den större drömmen om Europa, som lever trots tankepaus och tecken på en ny eurosklerosis. Den drömmen har tjänat väl i Central- och Östeuropa. Dess angelägenhet är påfallande aktuell på Balkan och i Turkiet.

Försvaret av den europeiska drömmen är en svensk och liberal uppgift.

onsdag, maj 24, 2006

Våldet mot kvinnor - snack och verkstad

Mäns våld mot kvinnor är ett folkhälsoproblem, sade ROKS ordförande sedan ett år Lina Ploug i P1 morgon i dag. Annars fick hon mest tala om turbulensen efter SVT-dokumentären "Könskriget", där var fjärde medlemsjour lämnat denna "Riksorganisation för Sveriges kvinnojourer". Naturligt nog - hur oavsiktligt hennes företrädares uttalande att "män är djur" än kan ha varit, var debatten som följde oundviklig. Och kanske nödvändig.

De senaste dagarna har Dagens Nyheter haft en angelägen och gripande artikelserie om våldet mot kvinnor och om männen som slår. Här som på andra områden gäller det att vara både tuff mot brottsligheten och mot dess orsaker. I bägge avseendena är synliggörandet en nyckelfråga. Snack utan verkstad är förstås inget att ha, men tror man på upplysning och utbildning så blir snacket och debatten oundgänglig.

För övrigt har jag själv en insändare i veckans Mitt i tillsammans med Maria Wallhager om åtgärder mot våldet mot kvinnor, både på gatorna och i hemmen.

Haverikommission för varje dödad kvinna
Var tredje vecka misshandlas en kvinna till döds av en närstående i Sverige. 54 kvinnor våldtas varje dag. På Kungsholmen anmäldes 16 fall av grov kvinnofridskränkning och 27 våldtäkter förra året, enligt Brottsförebyggande rådets preliminära statistik.

Mörkertalet är stort. Mycket av våld och sexuella övergrepp begås inom hemmets väggar och kommer aldrig till polisens kännedom. Övergreppen blir svårare att anmäla när det utövas av de som borde vara nära och kära. Mötet med rättsväsendet riskerar tyvärr ofta att upplevas som ytterligare ett övergrepp med oförståelse och klumpiga frågor. Vi har också alla ett ansvar för attityder som gör att kvinnor känner skam och skuld, när det är de som är offer.

Våldet mot kvinnor uppmärksammas nu runt kvinnodagen 8 mars, men en förändring kräver mer än vackra ord, året runt. Samverkan mellan socialtjänst och rättsväsende ska uppgraderas. Polis, åklagare och domstolar måste prioritera våldet mot kvinnor för att fler brott ska anmälas, utredas och leda till fällande domar. Poliser måste bli mer synliga på stan och i kollektivtrafiken för att förebygga – återinför tunnelbanepoliserna.

Poliserna måste bli fler för att klara sitt jobb, folkpartiets finansierade förslag innebär tusen nya poliser i Stockholms län och civila administratörer så poliserna får ägna sig åt att utreda och beivra brott istället för pappersarbete.

Våld mot kvinnor är ingen privatsak. Varje dödad kvinna är ett fall där rättssamhället misslyckats. Varje gång borde en haverikommission tillsättas. Misstagen får inte upprepas – det är en fråga om liv och död.

Rasmus Jonlund (fp), Kungsholmen, kommunfullmäktigekandidat
Maria Wallhager (fp), landstingsråd, vice ordförande SL

måndag, maj 22, 2006

Montenegro

Apropå centraleuropeisk mellankrigstid: med ett framtida självständigt Montenegro känns historiens vingslag från ännu längre tillbaka. Balkan före första världskriget var en krigshärjad spelplan för nationalister, små imperiebyggare och dåtidens europeiska stormakter. Hur mycket vågar vi hoppas att ett framtida Balkan med ännu fler stater inte upprepar Balkans historia som Europas oroliga hörn? (Efter Montenegro Kosovo...)

Kan EU hämta sig från sin nya tankepaus, som hotar att bli ett fullfjädrat fall av eurosklerosis, leva upp till de högt ställda förväntningarna hos regionens ledare och invånare, och ställa de krav som kanske inte blir lika populära som utsikterna till euro, strukturbidrag, frihandel och en eftertraktad "godkänt europeisk"-stämpel? Hanteringen av Rumänien och Bulgarien, som står främst i unionens väntrum just nu, liksom utgången av katt-och-råtta-spelet med Serbien kring general Mladic kommer att vara viktiga indikatorer.

Macbeth

Macbeth: ett ödesmättat drama och enligt vissa en ödesmättad uppsättning för Dramaten och dess kritiserade chef Staffan Valdemar Holm. Efter premiären i lördags har recensionerna varit varierande. Själv hade jag chansen att se ett av genrepen och tyckte faktiskt att det fungerade riktigt bra. Den visuella iscensättningen som andas centraleuropeisk mellankrigstid känns passande. Lena Endre som lady Macbeth är, jämte en sångerska i slutscenerna, den enda kvinnan på scen, men såväl rollen som Endres prestation (och dräktbyten) kan anses väga upp denna i förväg kritiserade mansdominans.

Kan vara väl spenderade tre timmar!

söndag, maj 21, 2006

Demokratiska drömmar - och verklighet?

Demokraterna i USA borde haft ett gyllene läge inför höstens mellanårsval. Med rekordlågt eget stöd utgör den sittande republikanske president Bush snarare ett sänke än en styrka för sina partikamrater när en tredjedel av senaten och alla 435 platser i representanthuset ska väljas. Ovanpå ett impopulärt krig i Irak, underrättelseskandaler, de höga oljepriserna, en hackande ekonomi, problem med pensioner och sjukförsäkring och en splittrande debatt om illegal invandring, har republikaner i kongressen hamnat i fokus i korruptionsaffärer.

Samtidigt tycks för första gången på länge betydligt fler amerikaner nu säga sig dela demokratiska än republikanska värderingar. Nog så viktigt i ett land där tron och värderingarna som bekant spelar en mycket stor politisk roll.

Upplagt för demokratisk smash-seger i år alltså, som en fin uppmarsch inför presidentvalet 2008. Men hittills har det ändå gått trögt. Demokraterna verkar inte ha fått fart på partimaskinen och kunnat leverera ett rakt, trovärdigt alternativ till republikanerna. Hur valdistriktskartorna för representanthuset ritats ute i delstaterna spelar också in i att skapa "säkra" republikanska mandat (och för den delen demokratiska, om än färre).

Men nu kan det ha lossnat. New York Times skriver i dag om att flera mandat som ansetts säkert republikanska nu kan vara verkligt valbara även för demokratiska utmanare. Hoppfullt! (Läs mer här - för åtkomst krävs gratis medlemskap för nytimes.com.)

lördag, maj 20, 2006

Danielsson/Freivalds

Nej, jag tänkte definitivt inte plantera något smaskigt och osant rykte, utan göra en spekulativ jämförelse i socialdemokratisk krishantering. Ett halvår efter tsunamikommissionens förödande kritik, ett och ett halvt år efter tsunamin, har två socialdemokratiska höjdare fått gå. Likheterna är flera:

- Freivalds (F) och Danielsson (D) har båda framstått mer som lojala tjänstemän än politiker, även om den ena bar politikernas och den andra ämbetsmannens kostym. (D har ju utmålats som en de facto Europaminister som tagit över mycket av det som var F:s företrädares ansvar.)

- F och D utsattes för en hård kritik som till del blev personlig och hamnade farligt nära en privatlivets gräns. Båda ifrågasattes kring vad de ägnade sig åt på annandagen, underförstått istället för att sköta sitt jobb - men denna sakliga grund för kritiken hamnade ibland i andra rummet.

- F och D uthärdade kritiken med en envis och slingrande taktik som verkade bära frukt och fick chefens uppbackning.

- F och D fick båda till slut gå eller ta timeout på, som sades, egen begäran och, som sades, på helt andra bevekelsegrunder än de som den ursprungliga och egentliga kritiken rörde.

- F och D försvann därmed båda som potentiellt långvariga svaga kort i den socialdemokratiska valstrategin, utan att man genom deras avsteg från scenen formellt behövde erkänna fel i den ursprungliga frågan.

- Kontentan i bägge fallen: statsministern, som bar huvudansvaret för tsunamihanteringen och utpekades direkt av kommissionen, sitter kvar och har räddat ansiktet. Har han vunnit medie- och maktspelet? Troligen. Men den viktigare frågan är, vinner han och socialdemokratin på det i längden - eller befästs bilden av att socialdemokratin behandlar makten just som ett spel?

Vem har svar på regeringsfrågan?

Alliansen behöver manifestera sin enighet ännu tydligare för att befästa eller återta (beroende på vilken mätning man tittar på) opinionsövertaget. Ännu besitter socialdemokraterna besitter något slags definitionsrätt på regeringsfähigheten, hur märkligt det än kan synas efter alla oinfriade löften, oförmågan att skapa förutsättningar för långsiktigt bättre sysselsättning, och ovanpå de politiska misslyckandena en rad affärer.*

Regeringsfrågan måste dock numera ställas även till vänstersidan. Och när vänsterpartiets Lars Ohly kommer med nya mer eller mindre ultimativa krav som det är svårt att se hur åtminstone nuvarande s-ledning skulle kunna acceptera, när miljöpartiet gång på gång ställer kabinettsfrågor i förväg, då blir den rödgröna alliansen svaret skyldiga. Hur många budgetproppar de än pressat fram i nattmanglingar och förhandlingar som utspelat sig i medierna i mer eller mindre fientlig ton.

Enighetsdemonstrationer från Alliansen kommer göra kontrasten allt tydligare. Överenskommelser om hur man ska hantera t.ex. fastighetsskatten kan bidra till en ny positiv trend. Det viktiga är att fyra partier har en gemensam ambition att bilda regering och en gemensam ambition för det framtida Sverige.

(*En del förståsigpåare menar att socialdemokratin förvisso inte backat så mycket p.g.a. förtroendeförlusterna men inte heller fått något opinionslyft tack vare den trots allt starkare ekonomin. Det sista verkar förstås ganska rättvist om man tror att framgångsrika svenska företag och en internationellt stark konjunktur har större betydelse för uppsvinget än på en socialdemokratisk regering som stelbent vägrar inse sambanden mellan höga skatter, krångliga regler och företagares vilja och förmåga att starta och växa.)

Iranska irrgångar

President Ahmadinejad gör ytterligare ett utspel som är mer uppseendeväckande än något hittills, och Iran riskerar att ta ytterligare ett steg mot internationell pariastatus. Symboliken i det föreslagna påbudet är rent fasaväckande, för Irans, islams och alla inblandades skull får även en demokratiberoende liberal hoppas att det autokratiska väktarrådet tar den folkvalde presidenten i örat. Luf-ordföranden Fredrik Malms kommentar från i går, 19 maj, fångar allvaret i det hela:

"På fredagskvällen nåddes världen av beskedet att Irans president Mahmoud Ahmadinejad vill införa en lag där judar i Iran ska tvingas bära gula armbindlar. Skälet påstås vara att muslimer inte av misstag ska behöva skaka hand med eller vidröra en jude. Även kristna och anhängare till ursprungsreligionen Zoroastrism ska omfattas av lagförslaget.

- Om detta lagförslag genomförs bör Irans ambassadör per omgående lämna Sverige och ambassaden stängas igen till dess att regimen i Iran har ersatts av ett demokratiskt styre, kommenterar Fredrik Malm, ordförande i Liberala ungdomsförbundet.

- Irans president tar nya steg för att efterlikna Hitlertyskland, fast i fanatisk religiös tappning. Det är dags att omvärlden slutar vara naiv och på allvar inser vilket hot regimen i Iran utgör mot minoriteter, mot Israel, mot judar och mot oliktänkande, avslutar Fredrik Malm."

fredag, maj 19, 2006

Borgerligt rally

Alliansens framtidskonferens fokuserade på lanseringen av ett framtidsdokument från de fyra partiledarna, "Nytt hopp för Sverige". Kärnan till en framtida regeringsförklaring, lovade Leijonborg i ett i övrigt engagerat anförande kring hjärtefrågorna, den globala utmaningen och den svenska skolans framtid (som ju hänger intimt samman). Jan Björklund gjorde ett bra och avslappnat intryck när han intervjuade läsforskaren Bo Sundblad och Saco-ordföranden Anna Ekström. Den senare är för övrigt en f.d. statssekreterare (s) som med tanke på hennes skarpa kritik av regeringens utbildnings- och forskningspolitik rent teoretiskt borde vara potentiellt intressant för Alliansen som mer än bara paneldeltagare och samtalspartner.

En på det hela taget trevlig dag på Rival alltså. Lite underligt var dock hur man använde sig av den professionella journalisten Anita Jekander, som skulle vara moderator. Det bestod tydligen i att presentera de olika punkterna och deltagarna och sedan sitta tyst och rak i ryggen på scenen vid sidan av, innan det var dags att bära fram de tunga presentkorgarna som deltagarna fick med sig... Slöseri med en mycket kompetent person!

SSU:are och villaägare

Medan vänsterblockets ledare ägnat veckan åt att ställa och dra tillbaka ultimatum om regeringsmedverkan, utpeka lämpliga ministeransvarsområden, respektive ånyo deklarerat att man söker mandat för en enpartiregering, samlades Allians för Sverige till framtidskonferens. Demonstrerande SSU:are hävdade att "moderaterna bestämmer i alliansen" - ett argument som särskilt denna vecka föredrogs framför den andra populära, och lika orealistiska, refrängen om borgerlig splittring?

SSU:arna hade sällskap av Villaägarnas riksförbund - fastighetsskattemotståndarnas förbund. De väntar sig ett klart besked från Alliansen, och det bör de få. Inte minst i Stockholmsregionen är fastighetsskattens djupa orättvisor kännbara, och inte bara för villaägare. Vad det konkreta beskedet än blir så torde det stå klart att fastighetsskattens fiender har betydligt mer att hoppas på hos Alliansen. Folkpartiet har föreslagit att man gemensamt kommer fram till ett årtal då skatten bör vara avskaffad. Redan första året måste det bli först och främst en frysning och en första sänkning.

Inte bara SSU:are och villaägare utan även medierna visade stort intresse för Alliansens framtidskonferens. Det ger åtminstone mig framtidshopp.

torsdag, maj 18, 2006

Bloggar och brösttoner

Så verkar svensk politik få en första (?) blogghärva. Substansen i historien måste dock tas med en stor nypa salt - och det gäller också betydelsen av Lars Danielssons eventuella affär. Frågorna kring tsunamihanteringen handlar om regeringens kapacitet att hantera oförutsedda situationer, stora kriser och i förlängningen att styra landet. Det intressanta är om statsministerns närmaste man gjorde sitt jobb, och hade förutsättningar att göra det, inte hans kärleksliv.

Att sedan rykten sprids om medmänniskor och framför allt om maktmänniskor är inte så konstigt utan högst mänskligt. Det konstiga är det högljudda röstläget och brösttonerna som hittills hörts om den "folkpartistiska bloggattacken" eller vad det nu skulle kallas i kvällstidningstermer. Eller kanske inte så konstigt utan en logisk reaktion för att skyla över en allt mer besvärande debatt om just sakfrågorna kring tsunamihanteringen, Danielssons agerande och den perssonska socialdemokratins regeringsfähighet.

Många har på bloggar och i medier påpekat att det aktuella ryktet cirkulerat långt innan det hamnade på några av mina partikamraters bloggar. (Läs valfri politisk blogg eller webbtidning i dag.) Och åter aktualiseras diskussionen om bloggarna kontra traditionella massmedier, om snabbhet och källkritik. Uppenbart blir i mina ögon att bloggarna har en klar funktion, men inte är det att ersätta traditionella massmedier.

tisdag, maj 16, 2006

PM om Bjereld

PM Nilsson på Expressen slog huvudet på en spik jag själv funderade på i förra veckan: statsvetaren Ulf Bjerelds engagemang som socialdemokratisk Broderskapare samtidigt som han får kommentera Mellanöstern-konflikten som "oberoende" statsvetare. Bjereld är heller inte inriktad på Mellanöstern i sin forskning utan på svensk politik. Den bakgrunden är intressant att känna till vid kommentarer av borgerliga politikers åsikter, Hamasministerns Sverigevisum, inställda konflikthanterings-övningar när Israel skulle delta, och de inrikespolitiska sambanden med s och dess samarbetspartier v och mp.

Bjereld är säkert en utmärkt statsvetare, och hans socialdemokratiska tillhörighet öppnare än andra expertkommentatorers politiska preferenser. Uppgiften att deklarera eventuella kopplingar och åsikter måste vara delad mellan kommentatorerna ifråga och de förmedlare, nyhetsmedier och andra, där de kommer till tals.

För övrigt är P1 morgon ett utmärkt sällskap på springturer och promenadvägen till jobbet.

måndag, maj 15, 2006

Liberal utmaning

Den globala utmaningen blir i Sverige den liberala utmaningen, så kan man sammanfatta diskussionen kring Lars Leijonborgs bok. Nu har alla chansen att få "Global utmaning" i pocket hem i brevlådan. För regeringspartiet och dess stödkamrater vore det före valet en ovälkommen påminnelse om världen utanför, som långtifrån står stilla. Göran Perssons mantra "nu när det går så bra för Sverige" klingar något urvattnat sett mot fonden av de kinesiska, indiska, östeuropeiska m fl ansträngningarna, framstegen och möjligheterna.

Men efter valet är det hos Leijonborg som socialdemokrater bör söka inspiration och problemformuleringar, enligt s-debattören Stikkan Ljunggren. Oavsett om man klamrar sig kvar vid regeringstaburetterna? För min del tror jag att det bästa inte bara för Sverige utan också för socialdemokratiska arbetarpartiet vore minst några mandatperioder i opposition. Då kan maktpartiet få verkliga incitament att begrunda den globala utmaningen.

folkparti-webben kan du alltså gratis beställa en egen bok. Bara en sådan sak är mumma för bildningsvurmande liberaler men du kan också se och höra vad Ljunggren men också bland andra SvD:s PJ Anders Linder och Dalademokratens Göran Greider. Vem tycker tycker fler borde se sanningen i vitögat men att slutsatserna kunde varit kraftfullare? Vem menar att Leijonborg missar globaliseringens pris, och vem ser en massa frikyrkoångest?

söndag, maj 14, 2006

London i Nacka

I helgen har stockholmarna haft chansen att se något så ovanligt som en världspremiär på en engelskspråkig musikal. "London - the musical" sattes upp på Dieselverkstaden i Nacka med svensk-engelsk rollbesättning. Musikaliskt är jag mycket imponerad, sångarna/aktörerna var bra, däremot kunde kanske berättelsen och dialogen ha utvecklats något. Grundstoryn var dock bra, politiskt färgat i lite andra toner än vi oftast är vana vid från scen, som jag upplevde det kritiskt mot såväl militanta världsförbättrande aktivister som cyniskt polisarbete.

Sammantaget värt några timmar en söndagseftermiddag i Sickla. Vi får väl se om ni andra får chansen i West End.

Liberalt rally

Solen sken och vinden slet i flaggor och orangea jackor. Appeller, torgmöte, panelsamtal och mingel. När upp till 270 folkpartister samlas för att ha trevligt och diskutera de stora politiska frågorna inför valet, så känns det som om vi har goda förutsättningar att nå ända fram denna gång.

Ur mitt perspektiv som Stockholmsliberal är det avgörande att nå framgång i alla tre husen, dvs i stadshuset, landstinget men framför allt i riksdagen. Utan regeringsmakten blir det inget rejält förändringsmandat.

Borgerlig framgång både före och efter valet kräver liberal framgång. Folkpartiet har alltjämt bäst förutsättningar att locka "röster från andra sidan". Och ett starkt folkparti i regering och kommunala majoriteter är alltjämt garanten för social-, jämställdhets- och numera också skol- och integrationspolitiken.

fredag, maj 12, 2006

Testund

Ett sent lunchalternativ, eller mastig eftermiddagsfika, är afternoon tea, som jag i dag prövade på Chaikhana tehus i Gamla stan (www.chaikhana.se). Med smakfulla snittar, härliga varma scones (eller gifflar, à la Française) och en maffig valfri tårtbit som avslutning, är det en upplevelse att varmt rekommendera, i mysiga lokaler vid en av Gamla stans stillsammare gator. Med eller utan trevligt sällskap.

Chaikhana platsar definitivt på samma lista som Savoys tesalong, om än i en helt annan stil och skala. Jag återkommer när jag har fler stockholmska tesalongs-erfarenheter att jämföra med.

Perssons dukade bord

Två block, två statsministerkandidater, två alternativ för Sverige. Det borde slå gnistor när Fredrik Reinfeldt och Göran Persson möts i debatt som i Agenda i går. Nu bestod det största intresset i att studera de två där en efter 17 september med största sannolikhet blir Sveriges nästa (eller fortsatta) statsminister. Extra intressant är förstås att se hur kollisionen mellan "de nya moderaterna" och "de gamla socialdemokraterna" artar sig. Var går skiljelinjerna, var finns konflikterna, vilka är smärtpunkterna?

Göran Persson var stor, stabil statsman. Reinfeldt får i kommentarerna beröm för att han klarar att möta den tunga socialdemokratiske veteranen i en debatt. En statsministerkandidat som kan ta debatten får väl ändå anses vara grundkravet.

Persson vilade mycket tungt på vänstersidan, istället för att gå in mot mitten och möta de nya moderaterna. Persson gick på offensiven om nedskärningar och besparingar och slapp tala om sina egna eventuella förslag (förutom några välplacerade luftiga löften). Det går bra för Sverige, var mantrat. Underförstått är att är samme landsfaderlige rikshushållare vi har att tacka, inte internationella konjunkturer och exportindustri på högvarv. Varför jobben inte kommer fanns dock inget svar på. Enligt Persson är det ju inget problem.

När moderaterna går mot mitten mobiliserar socialdemokraterna febrilt på vänsterkanten, är tolkningen av debatten liksom tidigare utspel från regeringspartiet. För s-ledaren är det "samma gamla höger" som vill sänka skatterna med 250 miljarder, som vi fick höra ett antal gånger under kvällen. (Beskyllningen om ekonomisk vanskötsel under Bildtregeringen, där rikshushållaren Persson fick städa upp, hörde vi till stor lättnad däremot bara en gång.)

Det är det dukade bordet som statsministern målar upp - och varför skulle det då behövas några jobbiga, långsiktiga, strukturella reformer för arbete och företagande?