Nej, jag tänkte definitivt inte plantera något smaskigt och osant rykte, utan göra en spekulativ jämförelse i socialdemokratisk krishantering. Ett halvår efter tsunamikommissionens förödande kritik, ett och ett halvt år efter tsunamin, har två socialdemokratiska höjdare fått gå. Likheterna är flera:
- Freivalds (F) och Danielsson (D) har båda framstått mer som lojala tjänstemän än politiker, även om den ena bar politikernas och den andra ämbetsmannens kostym. (D har ju utmålats som en de facto Europaminister som tagit över mycket av det som var F:s företrädares ansvar.)
- F och D utsattes för en hård kritik som till del blev personlig och hamnade farligt nära en privatlivets gräns. Båda ifrågasattes kring vad de ägnade sig åt på annandagen, underförstått istället för att sköta sitt jobb - men denna sakliga grund för kritiken hamnade ibland i andra rummet.
- F och D uthärdade kritiken med en envis och slingrande taktik som verkade bära frukt och fick chefens uppbackning.
- F och D fick båda till slut gå eller ta timeout på, som sades, egen begäran och, som sades, på helt andra bevekelsegrunder än de som den ursprungliga och egentliga kritiken rörde.
- F och D försvann därmed båda som potentiellt långvariga svaga kort i den socialdemokratiska valstrategin, utan att man genom deras avsteg från scenen formellt behövde erkänna fel i den ursprungliga frågan.
- Kontentan i bägge fallen: statsministern, som bar huvudansvaret för tsunamihanteringen och utpekades direkt av kommissionen, sitter kvar och har räddat ansiktet. Har han vunnit medie- och maktspelet? Troligen. Men den viktigare frågan är, vinner han och socialdemokratin på det i längden - eller befästs bilden av att socialdemokratin behandlar makten just som ett spel?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar