tisdag, oktober 31, 2006

Bra namn för Stockholmstrafiken

Carl Cederschiöld som regeringens förhandlingsman för Stockholmsregionens trafiklösningar måste anses vara ett bra namn. Stark förankring i den borgerlighet som styr landet, staden och landstinget och förstås främst i det största regeringspartiet. Klart Stockholmsmandat efter sin långa tjänstgöring som stockholmarnas företrädare, framför allt som ledande moderat i Stadshuset. Van förhandlare med borgerliga majoriteter och blocköverskridande konstellationer. Vana också från tuffa, strukturella, partiöverskridande diskussioner som torde äga rum i Ansvarskommittén.

En kraftfull förhandlingsman är ett nödvändigt första steg. Men en framgångsrik trafiklösning kräver fler förutsättningar: En helhetssyn på Stockholmstrafiken med både framkomlighet, miljö, tillväxt och samhällsbyggande i stort, med både vägar och kollektivtrafik. Ett öppet förhållningssätt från alla ingående parter och partier. En förståelse för Stockholmsregionens särskilda problem och möjligheter och för behovet av att komma fram till en snabb, ekonomiskt och politiskt hållbar lösning, efter årtionden av kapsejsade uppgörelser och uteblivna satsningar.

Rent ut handlar det om mer pengar till Stockholmsregionen, för att vidmakthålla och kraftigt bygga ut inte minst kollektivtrafiken. Trängselskatt/trängselavgifter hör till bilden men oavsett konstruktion kan det ekonomiska bidraget inte bli mer än en bråkdel av vad som behövs.

Överst på agendan: Getingmidjan för tåg genom Stockholm (Citybana eller annan lösning?). Strukturbristerna i vägnätet (Förbifart, Ringled?). Ett miljömässigt hållbart trafiksystem.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

tisdag, oktober 24, 2006

Säkra kort?

Med Lena Adelsohn Liljeroth och Sten Tolgfors har Fredrik Reinfeldt valt två säkra kort som nya kultur- och handelsministrar. Till skillnad från företrädarna Stegö Chilò och Borelius är det två moderata trotjänare med förankring i riksdagsgruppen. Det brukar kunna diskuteras om det är en fördel eller nackdel, men efter regeringens första turbulenta veckor väger nog fördelen över.

Tolgfors blir ändå något av ett oprövat kort som handelsminister; han skapade sig en position som skolpolitisk talesman. Adelsohn Liljeroth är däremot ett säkert kort också på sitt sakområde, med sin stora erfarenhet och kunnighet inom kulturpolitiken. Redan mottas hon med värme av det som brukar kallas kultur-Sverige. Motståndarna till förändring ska dock inte vara lugna även om den nya kulturministern snarare kallas kulturkonservativ än nyliberal.

De två nya ministrarna har tydligare tillhörighet hos de nya moderaterna - resultatet av det dubbla statsrådsdebaclet Chilò-Borelius kan bli att Fredrik Reinfeldt stärker sin ställning som partiledare och statsminister.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , ,

lördag, oktober 21, 2006

A-kassan, facket och skatten

Förändringarna för a-kassan och fackavgiften (slopad avdragsrätt, höjd a-kasseavgift) fortsätter att uppröra. I ett antal reportage har bekymrade eller arga röster hörts uttrycka sin besvikelse. Oftast saknas två självklara påpekanden: Detta är inte oväntat utan vad regeringspartierna gick till val på att genomföra. Alla som arbetar kommer också att få en kraftig inkomstskattesänkning som mer än väl kompenserar de högre utgifterna.

Människor får helt enkelt mer pengar i plånboken att bestämma över själva, men den viktiga sidan av myntet missar såväl journalister - som tyvärr ibland alliansens företrädare - att lyfta fram.

Ytterligare en negativ aspekt målades upp i gårdagens Rapport (den korta webbnotisen lyckas ge en mer heltäckande bild): Massflykt från facket, när människor måste lägga mer pengar på a-kassan. En forskare från Arbetslivsinstitutet (händelsevis en av de myndigheter som den nya regeringen ska lägga ned) fruktar att en av fem skulle lämna facket när a-kassan görs obligatorisk.

Mycket märkligt att man inte har större tilltro till människors förmåga att fatta informerade beslut. Som finansministern kan jag uttrycka en förhoppning att människor väljer att stå kvar i facket, som i många fall gör ett bra jobb och fyller en viktig roll på arbetsmarknaden. Sedan kunde man önska att arbetarnas organisationer, med LO i spetsen, såg partipolitiskt oberoende som en möjlig framtida väg. Opolitiskt ska facket aldrig vara!

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

måndag, oktober 16, 2006

Logisk ministerkombination

Efter Maria Borelius avgång tar biståndsminister Gunilla Carlsson hand också om handelsministerns uppgifter, tills en efterträdare utnämns. Det är en händelse som ser ut som en tanke: ur min liberala synvinkel är handels- och biståndsfrågorna ofrånkomligen sammankopplade. Bistånd ska inriktas på att främja demokratiska institutioner och på hjälp till självhjälp; och den bästa självhjälpen är att kunna handla med de varor och tjänster man kan erbjuda.

En liberal politik för frihandel är den enskilt viktigaste åtgärden för de länder och människor som alltför länge bara erbjudits en traditionell biståndspolitik, som i jämförelse är att likna vid de smulor den rika länderna väljer att ge bort.

Det kunde därför vara både en politisk markering och en praktisk tillgång för regeringen att låta handels- och biståndsfrågorna vara fortsatt förenade som en ministers fögderi.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , ,

Det utlovade överraskar? (Statsbudget & arbetsmarknad)

Många verkar överraskade över att den borgerliga regeringen vill genomföra den politik som de fyra Allianspartierna gemensamt gick till val på. I eftermiddags har jag hört s-riksdagsledamoten Luciano Astudillo förfasas över minskningar av arbetsmarknadsprogrammen och tonvikt på de som stor längst bort från arbetsmarknaden (i Studio Ett-debatt med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin).

Astudillos tolkning var den något halsbrytande att regeringen "efter bara tio dagar" övergivit arbetslinjen. För någon vecka sedan berättade SVT:s Rapport några dagar i följd om väntade regeringsförslag, t.ex. sänkt a-kassa, som om det vore obehagliga nyheter.

Socialdemokraters retoriska grepp är svåra att invända mot; de som är i opposition ska självklart opponera på regeringens förslag. Mediernas vinkling kan verka mer problematisk; som regeringspartier får man kanske finna sig i en tuffare granskning men det är fel att få det att framstå som om de borgerliga partierna har fört väljarna bakom ljuset.

Ingen som följde valdebatten någotsånär kan ha undgått att Alliansen har föreslagit förändringar i a-kassan (begränsning av antalet a-kassedagar, lägre ersättning, högre avgift) för att stärka drivkrafterna till arbete och för att finansiera skattesänkningar m.m. Det var som bekant socialdemokraternas främsta angreppspunkt.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Utan kulturminister - men med forskningsmiljard

Efter en dryg vecka står regeringen Reinfeldt utan inte bara sin handelsminister utan nu även sin kulturminister. Det är en mycket tråkig start. Samtidigt presenteras i dag statsbudgeten för 2007, där vi väntar många viktiga förslag för att ge människor mer makt över sina liv och Sverige en ny start med fler jobb i nya och växande företag. Förhoppningsvis kan regeringen nu koncentrera sig på detta.

Cecilia Stegö Chilòs hittillsvarande departementschef (i det ännu inte delade utbildnings- och kulturdepartementet), Lars Leijonborg, kan t.ex. leverera gladare besked i dag med en miljardsatsning på forskning. (Läs mer i SvD.) Mina förhoppningar från gårdagens blogg behövde inte vara ouppfyllda länge.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , ,

Höga hus på Kungsholmen

Det byggs på Kungsholmen, och utvecklingen av stadsdelens nordvästra delar har nu tagit konkret form i uppgrävda gräsmattor, uppställda byggstaket och brummande lastbilar och grävmaskiner. Samt avspärrade och bortgrävda gångstråk, vilket jag noterar på mina joggingturer förbi Karlbergskanalen och förnöjt accepterar.

Kungsholmen växer, och det är en härlig utveckling att det mångåriga planerandet nu omsätts i handling. Det blir ett stort uppsving för hela stadsdelen när de nordvästra delarna går från att vara industriell, på senare år kontoriserad, utkant till en ny, spännande del av Stockholm. (För oss som bor i vad som kan kallas stenstadens nuvarande utkant, är det förstås av egostiska skäl roligt att hamna mer "i centrum".)

Extra glad blir jag över att höga hus planeras för det aktuella området. Det kunde man t.ex. läsa om i lokaltidningen Vårt Kungsholmen förra veckan, och i veckans nummer fick jag med en kommentar:

Gärna höga hus
När Kungsholmen växer och gamla industriområden blir stadsmiljö för människor, ska vi givetvis ta vara på denna chans. Höga hus har sin givna plats på nordvästra Kungsholmen, som nu går från utkant till del av innerstaden. Här finns möjligheten att bygga riktigt högt utan att störa den gamla, fina stadsmiljön i stenstaden med sina 6-8-våningshus, kyrkor och bergsparker.

Genom att bygga smart kan vi också minimera störningarna från Essingeleden, den brutala trafikled som känns så felplacerad. Utvecklingen av nordvästra Kungsholmen gör behovet av en västlig förbifart ännu tydligare.
Morgondagens Kungsholmen kan förena det bästa av den moderna storstadens historia och framtid. Höga hus kan kombineras med en naturlig fortsättning på stenstaden, som fortfarande efter 100-150 år är den stadsmiljö som människor efterfrågar mest.

Rasmus Jonlund (fp)
Kungsholmen


Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,

söndag, oktober 15, 2006

Framgångsrika folkpartister

Det blev inte en rolig första vecka för regeringen Reinfeldt. Men de flesta statsråden har ändå kunnat koncentrera sig på budgetarbete och att inleda arbetet med att översätta Alliansens väl förberedda förslag i praktisk politik. Socialminister Hägglund har gett den väntade men inte mindre välkomna och mycket tydliga signalen att stopplagen för privat sjukhusvård snart skrotas. Finansmarknadsminister Odell har meddelat att spelmonopolet är på väg bort - en positiv omsvängning för hans parti, kristdemokraterna.

Regeringens liberala statsråd har också satt avtryck vilket bådar gott för de kommande fyra åren (och, som varje politisk varelse nu har i tankarna, för valet 2010). De för en bredare allmänhet och journalistkår mindre välbekanta statsråden Malmström och Sabuni har blivit uppmärksammade för sina personer och sin kompetens.

Cecilia Malmström har synts som ett positivt, nytt och kunnigt namn för EU-frågorna; t.ex. i helgens DI Weekend. Redan som europaparlamentariker gjorde hon sig ett namn, sist genom namninsamlingen för att få ett slut på parlamentets vanvettiga, månatliga flyttkarusell mellan Bryssel och Strasbourg. I strålkastarljuset på den inrikespolitiska scenen kommer hon med sin kompetens och sin personlighet att bygga förtroende såväl för sig själv som för folkpartiet och det omistliga Europaperspektivet.

Nyamko Sabuni var först den kanske mest kritiserade av ministrarna (den positionen har som bekant sedan övertagits av andra). Innan den nya integrations- och jämställdhetsministern hunnit slå sig ned i sitt tillfälliga tjänsterum i Rosenbad (i väntan på det egna departementets bildande) var hon sågad av diverse, mer eller mindre namnkunniga, debattörer och integrationsexperter. Denna prekära situation har hon, åter genom både personlighet och kompetens, vänt till en framgång. Se t.ex. porträttet i dagens DN Söndag.

Den mer välbekante Jan Björklund rivstartade i veckan med att skrota den förra regeringens halvdana gymnasiereform, för att dels kunna förbereda mer genomgripande förändringar, dels ägna grundskolan och inte minst de första skolåren ökad uppmärksamhet. Återupprätta lågstadiet kan förslagsvis bli rubriken på nästa DN debatt från skolministern.

Nu väntar vi bara på att partiledaren-utbildningsministern Lars Leijonborg ska leverera liberala reformförslag för högskolan och kraftfulla satsningar på forskningen.

Uppbackade av en ny partisekreterare i Erik Ullenhag, med förmåga att samla och lyfta partiorganisationen, kan de liberala statsråden och deras partivänner se framtiden an med tillförsikt.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

lördag, oktober 14, 2006

Maria Borelius avgår

Hörde precis Fredrik Reinfeldt berätta i Ekots lördagsintervju att handelsminister Maria Borelius kommit fram till att det bästa är att hon avgår. Enligt Reinfeldt orkade hon inte i situationen som råder vänta på genomgången av hennes och hennes företags ekonomi som moderaternas jurist skulle genomföra.

Det är förstås mycket tråkigt att en nytillträdd regering, fylld av ambitiösa och kompetenta personer, drabbas av den mediestorm som varit fallet den senaste veckan. För Maria Borelius, moderaterna och den borgerliga regeringen var detta helt rätt beslut.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Borgerlig Stadshusagenda (Tack Roger!)

Minst 30 öres skattesänkning, möjligheter för fler att få äga sin bostad, jobbgaranti och satsningar på skolan, med mera: det är ett starkt program för en växande huvudstad som den nya borgerliga ledningen i Stadshuset presenterat. Med folkpartisterna Edholm och Åslund som föreslås ta hand om skolan och förskolan kan den goda utvecklingen från förförra mandatperioden fortsätta.

Att kulturpolitiken också hamnar i liberala händer känns också mycket tryggt. Det tycker uppenbarligen också avgående kulturborgarrådet Roger Mogert, nu ett av socialdemokraternas blivande två oppositionsborgarråd, i kommentaren till DN.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

fredag, oktober 13, 2006

DN kompletterar om Bjereld

DN.se har nu kompletterat sin artikel om Ulf Bjerelds kritik mot de moderata statsråden. Jag fick ett mycket vänligt svar på min undran från Petter Forslund. Vi får se hur detta och liknande fall behandlas i medierna framöver.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

S-märkt statsvetare om hycklande statsråd

I vilken egenskap uttalar sig en statsvetarprofessor som samtidigt är aktiv socialdemokrat och styrelseledamot i Broderskapsrörelsen? Dessa frågor har kring Ulf Bjereld varit aktuella tidigare. I dag uttalar han sig kring statsråden Stegö Chilò och Borelius, som stämplas som hycklare när de trots svartbetalning och obetalda tv-licenser sedan "gör anspråk på att företräda samhällsgemenskapen". (Se DN.) Urspunget verkar dessutom komma från hans blogg där han tydligt och klart deklarerar sin position som både statsvetare och socialdemokrat (och f.d. KPML(r):are.)

Jag tänker inte diskutera om Bjereld har rätt eller inte i denna utsaga. Han är otvetydigt i sin fulla rätt att uttala sig, både som statsvetare och som socialdemokratisk debattör. Problemet är när man inte kan vara säker på i vilken egenskap han gör det. Även om han och journalisten vill se det som en kommentar från en sakkunnig statsvetare så kan vi läsare inte vara säkra på att så är fallet. Bjerelds socialdemokratiska sympatier, uppdrag och engagemang blir i detta sammanhang komprometterande.

Givetvis ska inte våra statsvetare åläggas privat åsiktsförbud. De är i sin fulla rätt att vara engagerade också i partipolitik. Det viktigaste är att deras uttalanden ursprungsmärks. När Ulf Bjereld uttalar sig, inte minst när det handlar om den borgerliga regeringen eller sådant som på annat sätt direkt berör de politiska motståndarna till hans socialdemokratiska parti, har allmänheten rätt att få den relevanta bakgrundsinformationen. Bjereld behöver inte vara en fri och oberoende forskare för att hans åsikt ska vara intressant.

Ansvaret att informera ligger främst på journalisten. Jag har därför mejlat Niclas Lindstrand, publicistiskt ansvarig på dn.se, och författaren till notisen på DN.se, Petter Forslund, och frågat hur de ser på publiceringen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

torsdag, oktober 12, 2006

Liberala borgarråd med viktig uppgift

Den tillträdande majoritetens borgarråd är nu föreslagna (ABC). För folkpartiets del är det förutom gruppledaren Lotta Edholm för skolfrågorna, Madeleine Sjöstedt som föreslås bli kultur- och idrottsborgarråd. Tillsammans med Ann-Katrin Åslund blir det ett mycket bra lag som ska leda jobbet med att forma folkpartiets politik för de kommande åren. Nu gäller det att sätta en liberal stämpel, inte bara på skol-, kultur- och idrottsfrågorna. Som en bärande del av majoriteten har folkpartiet ansvar och rätt att påverka hela politiken i liberal riktning.

För min egen del skulle jag inte ha något emot att få hjälpa till i det arbetet, främst med kulturfrågorna. Efter fyra år i opposition vore det en spännande möjlighet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

Orhan Pamuk - en chans för Turkiet

Litteratur är politik - och inte minst så Nobelpriset. Förra året fick vi en vänstersinnad teaterman i Harold Pinter, arg på Bush, Blair och mycket annat. I år blev det en stillsammare, kanhända mindre uttalad men inte mindre politisk pristagare: den turkiske författaren Orhan Pamuk, en av de förhandstippade favoriterna (på min läslista står både romanen "Snö" och hans nya bok om Istanbul).

På hemmaplan är han kontroversiell efter att ha tagit upp känsliga ämnen som (givetvis) kurdernas ställning; relationen mellan islamism, sekularism och västerländskhet; och det häftigt omdebatterade folkmordet på armenierna under sultanatets sista år. (För det sistnämnda blev han t.o.m. åtalad.)

För den turkiska ledningen (regeringen och bakom kulisserna den mäktiga militären) finns nu chansen att välkomna litteraturvärldens finaste pris till en turkisk författare som går sina egna vägar. Tvivel om bristande yttrandefrihet och diskriminering kan börja undanröjas. Litteraturens roll för mänskliga rättigheter och demokrati kan manifesteras. Det vore ett favoritval för Turkiet, och för utvidningsvännerna i Europa.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

onsdag, oktober 11, 2006

Borgarrådsbekymmer: Mp och v

Med varsitt oppositionsborgarråd matchar den mörkröda och gröna delen av det rödgröna blocket socialdemokraterna och har en starkare ställning än tidigare. För att vänsterpartiet säkert skulle få ett borgarråd behövs en teknisk valsamverkan med miljöpartiet.

Både mp och v har tidigare delat upp borgarrådspost och gruppledarskap på olika personer. Så torde det åtminstone i miljöpartiets fall bli även fortsättningsvis; gruppledaren Åsa Romson valde att stanna i Stadshuset framför sin plats i riksdagen, men har uttryckt en ovilja att bli borgarråd och heltidspolitiker. Liksom vänsterns gruppledare Ann-Margret Livh har miljöpartiet efter valet också uttalat skepsis mot hela systemet med oppositionsborgarråd (till skillnad från de andra partierna, som tycker att oppositionsföreträdarna måste ha så goda förutsättningar att bedriva oppositionspolitik).

Hur mp och v hanterar sina borgarrådsposter är därmed inte bara en namnfråga utan organisationspolitik.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Borgarrådsbekymmer: Segla lugnt med Jämtin?

En rikspolitiker med global inriktning, och dessförinnan en lång period utanför den utåtriktade partipolitiken, är nog inte ett dåligt val för Stockholms socialdemokrater. Förra biståndsministern Carin Jämtin kommer säkert att göra ett bra jobb.

Kan därmed socialdemokratin segla lugnt framöver, som är arbetarkommunens ordförande Bosse Ringholms förhoppning (SvD)? Annika Billström har ännu inte erkänt sig besegrad, med flest personröster av alla socialdemokrater har hon dessutom råg i ryggen. Vi får se hur s-representantskapet bestämmer, tipset är att Billström där får betydligt större stöd än den enda egna rösten i styrelsen. Och även om styrelsen och borgarrådsduon Jämtin-Mogert avgår med segern talar erfarenheten från de gångna åren om att förlorarna i dylika strider sällan sitter still i båten. Att den gamla ledaren tvingas bort mot sin vilja bäddar inte för goda relationer.

Till en intern dålig stämning bidrar reduceringen till två oppositionsborgarråd. Den blir tung att bära för socialdemokratin, som är van att dominera de fina posterna. I majoritet har man hållit sig med sex borgarråd (i landstinget fem landstingsråd) medan koalitionskamraterna v och mp fått nöja sig med varsitt. I opposition förra gången kunde man lägga beslag på tre av de fyra oppositionsstolarna.

Även om det blir en lugnare seglats internt för Jämtin-Mogert än fallet varit under epoken Billström, så blir oppositionsarbetet en tuff uppgift. En starkare borgerlig majoritet än någonsin blir svår att rubba, särskilt om Alliansregeringen uppfyller förhoppningarna att bryta de socialdemokratiska regeringarnas tradition av Stockholmsfientlighet. Då kan vi se fram mot ett slut även för traditionen med majoritetsskiften vart fjärde år.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , ,

måndag, oktober 09, 2006

Koreakris

Samtidigt som Sydkoreas utrikesminister Ban Ki Moon är klar som FN:s blivande generalsekreterare, får hans hemlands regering sin värsta kris. Efter åratal av hotelser, förhandlingsutspel och många diskussioner i omvärlden tycks Nordkorea slutligen ha sprängt en kärnvapenladdning. Större och mindre världsledare uttrycker avsky och avståndstagande och de flesta analyser verkar i förstone både förfärade och något förvirrade. Vad är Kim-regimen egentligen ute efter? Det är den större fråga som kvarstår, jämte hur läget i det slutna landet är.

Någon kärnvapenanalytiker var inte särskilt förskräckt över att den ärftliga kommunistdiktaturen med en av världens manstarkaste militärmakter också kan ha blivit världens nya kärnvapenmakt. Är det troligt att Japan och Sydkorea nu inleder en upprustning, som t.o.m. kunde sluta med egna atombomber, eller räcker USA:s nukleära paraply?

Kanske ska grannländerna också fortsatt oroa sig mest för det nordkoreanska samhällets och ekonomins stabilitet. Även om få skulle sörja om diktaturen faller, fruktar alla det ofrånkomliga kaoset, flyktingströmmarna, de gigantiska utmaningarna i återuppbyggnaden. Det vore samtidigt en stor, fredsfrämjande och demokratiserande uppgift värdig ett verkligt världssamfund. Och när det än händer finns ingen ideal tidpunkt.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: ,

söndag, oktober 08, 2006

(S)kuggregering

Formeringen av den socialdemokratiska "skuggregeringen" väcker naturligtvis den politiska amatöranalytikern. (Se t.ex. DN och SvD. Det handlar om gruppledarskapen i riksdagens utskott, som är det närmaste vi i Sverige kommer det fenomen som i ffa den engelska parlamentarismen är tydligt uttalat.)

Hur mycket är Göran Perssons val? Mindre än när han bildat sina riktiga regeringar, kan man anta - och får det socialdemokratiska partiet hoppas. En snart avgående partiledare som baksätesförare långt in i mandatperioden är ingen god idé. Hursomhelst är urvalet av naturliga skäl nu begränsat till de som har en plats i riksdagen - inga överraskningar av den typ som Persson gjort till sitt signum med andra ord.

De flesta av de f.d. ministrarna har nu också fått en plats i riksdagen (utplacerade på lämpliga riksdagslistor runt om i landet). Hur Thomas Bodström, som gick direkt från advokatyrket till justitiedepartementet, hanterar den mer vardagliga politiken i utskott och kammare, blir t.ex. intressant. En chans att visa politisk känsla, med sikte på tyngre roll i framtiden? Men inte bredare än att det fortfarande är rättspolitiken som blir hans område.

De som oftast utpekats som kronprinsessor och -prinsar återfinns alla på gruppledarplatser: Mona Sahlin i social-, Ulrica Messing i försvars-, Thomas Östros i närings- och alltså Bodström i justitieutskottet. Nu tydliggörs skillnaden mellan att sitta i riksdagen eller som Wallström och Lundby-Wedin ha sin plattform på annat håll.

De mer okända ledande socialdemokraterna från den gamla riksdagen har behållit flera platser; Marie Granlund, Anders Ygeman, Thomas Eneroth m.fl. Samtidigt har flera f.d. ministrar blivit utan - de kunde knappast, med många gånger skral parlamentarisk erfarenhet, lägga beslag på alla tunga poster. Statsråd som inte satt de största avtrycken men har en gedigen riksdagserfarenhet fick tunga poster: Berit Andnor i konstitutions- och Sven-Erik Österberg i arbetsmarknadsutskottet.

Om den hårda konkurrensen om de ledande skuggministerposterna får några följder för den socialdemokratiska valanalysen och strategin återstår att se. Viktigast där är förmågan till självkritik och omprövning. Det är bra för socialdemokraterna om man, som enligt Bodström, har "deppat färdigt" men mer behöver göras innan det kan bli allvar av den stenhårda opposition som utlovas. Det mesta får nog anstå tills mannen i toppen fått sin efterträdare.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

lördag, oktober 07, 2006

Politkovskajas minne förpliktar

Ryssland (och Ukraina) nämndes särskilt i det utrikespolitiska avsnittet i regeringsförklaringen. Mordet på den modiga journalisten Anna Politkovskaja (telegramnyhet just nu, t.ex. hos DN) illustrerar på ett kusligt sätt vikten av den prioriteringen.

Politkovskaja var obekväm för makten, genom sin rapportering om saker som helst skulle tystas ned, som Tjetjenienkriget och gisslandramat i Beslan 2004. Inte många andra journalister vågade vara så fria och frispråkiga. Det tragiska är att de som vågade det nog nådde betydligt fler i omvärlden än hemma i Ryssland, där mediernas frihet de facto kringskurits allt mer.

Relationerna med en försvagad rysk demokrati (om än ej försvagad stat) blir en av de viktigaste uppgifterna för Carl Bildt som ny utrikesminister. Sverige kan ta ett ansvar för Rysslandspolitiken inom EU, som ett av grannländerna vid Östersjön. Anna Politkovskajas minne förpliktar.

Försvarsminister Odenberg behöver förhoppningsvis inte ägna lika mycket kraft åt detta, men den ryska utvecklingen måste självklart ta en stor plats i den säkerhetspolitiska analysen. Framtidens försvar kan inte bara ägna sig åt konflikthantering och fredsbevarande längre bort - det finns problem i närområdet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Många starka är styrkan

Lite splittring är alltid roligt när den första borgerliga regeringen på tolv år, tillika den första majoritetsregeringen på ett kvartssekel, nyss tillträtt. Så snart kvällstidningarna hämtat sig efter pangnyheten om Carl Bildts återkomst som utrikesminister, var budskapen i dag "redan osams" och "första påhoppet efter 23 minuter".

Konfliktytorna mellan våra nya stats- och utrikesministrar var bland det som analyserades mest i etermedierna och morgontidningarna, försiktigt och präglat av uppskattande av Reinfeldts mod och Bildts prestigelöshet i utnämningen och accepterandet.

Där Bildt så snabbt meddelade skiljaktig mening med de nya moderaterna var två väntade frågor: arbetsrätten och värnskatten. Att det är frågor som hanteras på annat håll än Arvfurstens palats är snarast exempel på "påhoppets" harmlöshet, än Bildts klåfingrighet. Reinfeldt kommer att leda en ministär med många starka viljor, alla kommer inte att dela alla åsikter. Samtidigt är den gemensamma viljan att göra ett bra jobb och leva upp till väljarnas förtroende, för att bli återvalda 2010.

Styrkan ligger i den breda erfarenheten och kompetensen. Tillsammans kommer statsråden att nå ut till fler svenskar än de socialdemokratiska företrädarna, där bara en syntes och bestämde.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

fredag, oktober 06, 2006

En erfaren majoritetsregering

Det är självklart oppositionsledarens uppgift att tycka till om regeringsförklaringen och ministerlistan. Ändå har jag svårt att se Göran Perssons recension i det ljuset, eller snarare svårt att tro att det är så han själv ser det. Om brist på ödmjukhet var ett problem för socialdemokraterna i den valrörelse de nyss förlorade, så verkar åtminstone inte partiledaren ha bättrat sig. (Partisekreteraren verkar mer böjd åt omprövning och självrannsakan, som Ekointervjun för två veckor sedan visade.)

Perssons analys kan sammanfattas med att den nya borgerliga regeringen är oerfaren, och moderat-dominerad.

Minsann. Det har ändå gått tolv år sedan borgerliga politiker sist satt på taburetterna, att borgerlig erfarenhet från regeringskansliet är liten efter tolv socialdemokratiska regeringsår är en självklarhet. Däremot har de nya ministrarna bred erfarenhet från politiken och dessutom från vidare fält, inte minst näringslivet. Göran Perssons ministrar saknade ofta längre erfarenhet från riksdagen (eller Europaparlamentet), och definitivt från näringslivet. Att sådana erfarenheter nu sätts högre än en trogen bana i den röda rörelsen eller i en socialdemokratiskt präglad förvaltning, är inte så illa.

Det klart största borgerliga partiets dominans är inte heller underlig. Men i Göran Perssons regering satt som bekant bara ministrar från ett av partierna i regeringsunderlaget. Persson ledde en minoritetsregering, nu är det ett lag som tillsammans har majoritet i riksdagen som ska styra landet.

Både erfarenhet och majoritetsunderlaget talar för den borgerliga regeringen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Viktigast för Stockholm

Jag lyssnade ivrigt efter besked i regeringsförklaringen om Stockholmsregionens kanske viktigaste frågor i en ny regerings politik: utjämningsskatten och trafikinvesteringarna. Tyvärr hörde jag inget, om inte en närmare läsning av texten ger något får vi hoppas att budgetprocessen ger snart besked.

Det måste bli en ändring på dessa punkter om vår region ska kunna utvecklas. Det måste vara ett grundkrav från oss stockholmslänare (?) och våra företrädare på den nya borgerliga regeringen. Utgångspunkten måste vara att vi har större förhoppningar på en borgerlig regering än den avgångna socialdemokratiska, som alltför ofta gjorde skäl för epitetet "Stockholmsfientlig".

De viktigaste ministrarna i sammanhanget torde bli kristdemokraten Mats Odell som kommun- och finansmarknadsminister och centerpartisten Åsa Torstensson som infrastrukturminister. En från Stockholms län, en från Bohuslän; men geografin borde inte spela någon roll i en borgerlig regering som måste fokusera på tillväxt, välfärd och miljö. Hur får vi en hållbar växande kaka, och hur kan en regional utjämning och en infrastrukturpolitik utformas så att tillväxt gynnas på alla håll, och inte hämmas i huvudstadsregionen?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Grattis Cecilia, Olle och Europa!

Sällan har vi väl haft en mer lämpad Europaminister - Sverige och Europa är att gratulera. Liksom Cecilia Malmström själv, förstås, även om det blir ett tufft jobb för en kritisk Europaentusiast att både påverka EU i en smalare, vassare och liberalare riktning, och förankra Europatanken på hemmaplan - det som så många politiker och ministrar talat om, men där så lite hänt i verkligheten. Cecilias kamp mot parlamentets vanvettiga månatliga flytt till miljardkostnader från Bryssel till Strasbourg har den senaste tiden uppmärksammats rätt stort, och visar på potentialen både hos denna nya, mycket kompetenta, liberala minister, och i Europafrågorna.

Grattis också till Olle Schmidt, som torde ta platsen i Europaparlamentet när Cecilia lämnar. Grattis till Göteborg, som får se en av sina duktigaste politiker ta plats i regeringen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , ,

Oskrivet blad för kulturen?

En av de stora överraskningarna är kulturministerposten - som väl inget parti lagt sig ut för att lägga beslag på. Timbrochefen Cecilia Stegö Chilò känns spontant som ett oskrivet blad i kulturpolitiken, men en del nya bud för kulturen med en högerliberal från näringslivets tankesmedja är väl minst sagt att vänta. Kanske hamnar störst fokus på mediepolitiken och en välbehövlig förnyelse av public service.

Kulturen är inte en av de största posterna i statsbudgeten men får mycket uppmärksamhet och har ett ideologiskt värde, inte minst för liberaler. För första gången i en borgerlig regering är det nu inte en folkpartist som har hand om detta område. Framtiden får utvisa om det kommer att kännas för mer än en kulturtillvänd folkpartist.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

Inte bara Bildt...

Är det den mest kompetenta regeringen någonsin, för att travestera Carl Bildts ord från 1991? Det återstår att se, men oerhört spännande och lovande, måste sammanfattningen bli för vår nya regering. Carl Bildts återkomst som utrikesminister är förstås den största skrällen, men det finns många fler minst sagt intressanta namn.

En färgad kvinna får hand om integrations- och jämställdhetsfrågorna, i ett eget departement. Jag delar inte Nyamko Sabunis åsikter i allt och reagerade som många andra negativt på hennes utspel om obligatoriska gyntester, men som minister tror jag starkt på hennes och folkpartiets förmåga att visa vägen bort från utanförskapet som präglar alltför många platser i Sverige.

Inte bara en utan två öppna hbt-personer tar plats i regeringen. Att centerpartiets gamle avlagda kronprins Andreas Carlgren återvänder är en positiv överraskning i sig. Tobias Billström som migrationsminister får ett tufft jobb att visa en mänskligare flykting- och invandringspolitik än den som Barbro Holmberg har symboliserat. Hoppet står också till införandet av verklig arbetskraftsinvandring.

Lars Leijonborg och Jan Björklund blir förstås ett starkt team på utbildningsdepartementet. Folkpartiledaren får också ägna sig åt att stärka Sveriges position inför den internationella konkurrensens och öppenhetens utmaningar och möjligheter, som ordförande i regeringens särskilda globaliseringsråd.

Partiledarna har alla på sina departement fått statsråd från det egna partiet. Det kommer vara ett Allianslag som leder den nya regeringens arbete, vilket är en nödvändighet för att de fyra partierna tillsammans ska behålla regeringsmakten, förhoppningsvis med ett ännu starkare mandat, 2010.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , , ,

torsdag, oktober 05, 2006

Spännande väntan på politiken och ministrarna

I morgon bitti får vi besked i regeringsförklaringen om vilken politik som ska styra i Sverige de kommande fyra åren, och vilka statsråd som kommer att företräda den. Det är naturligtvis oerhört spännande. Just hemkommen från ännu en kväll med politiska möten (hann med både ordförandemöte i folkpartiets Stockholmsförening och den lokala Kungsholms-Essingeföreningen), bänkar jag mig framför TV-nyheterna med datorn. Ser att Expressen tror sig veta vilka de flesta folkparti-ministrarna blir (inga direkta överraskningar om de namnen stämmer). Danska Jyllands-Posten hävdar att Carl Bildt är tänkt som utrikesminister. Det vore onekligen spännande och ingen kan hävda att han inte har kompetensen - men skulle han verkligen vilja återvända som en nummer två, och hur är egentligen relationerna med Reinfeldt som offentligt och närmast lustfyllt gjort processen kort med Bildts "gamla moderater"?

Sedan blir det väldigt spännande att se vad som skrivs om om trängselavgifter, trafikinvesteringar, utjämningsskatt och skatteförändringar i stort. Med mera!

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , ,

Inte bättre i landstinget...

Det dukade bordet har dykt upp även i Stockholms läns landsting, i den självutnämnda budgethållarexperten Ingela Nylund Watz' regi. De rödgröna har snarast lämnat ett avdukat bord utan smulor kvar, och dessutom smitit från disken, menar den tillträdande majoriteten (se bl.a. DN). SL går med underskott för första gången (åtminstone som någon kan minnas). Sjukvården och framför allt sjukhusen blöder också pengar. Karolinska-fusionen blir en stor utmaning.

Och i faggorna lurar utjämningsskatten, som visserligen friserats och förvirrats ännu mer genom att alla möjliga ekonomiska relationer mellan staten och landstinget blandats ihop. Det hindrar inte att Stockholmslandstinget är det enda landstinget i landet som bidrar till systemet, och så snart tillväxten här tar fart och skatteintäkterna ökar, så försvinner det mesta av pengarna i väg (utan hänsyn till högre kostnader för personal, lokaler, social problematik). Av en extra sådan skattekrona som stockholmarna betalar in får de behålla knappt 23 öre i sitt landsting.

Här är utsikterna kanske större att behålla makten i minst två mandatperioder, vilket vore första gången en majoritet lyckades med det sedan landstingets bildande 1970, och bara därför en välgärning. Alliansen har 23 mandats övervikt i det 149-hövdade landstingsfullmäktige. Men de ekonomiska utmaningarna är inte mindre.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

Nya aptitliga rätter på det avdukade bordet

Dagarnas mest använda politiska metafor torde vara "det dukade bordet". Det är en favorit i repris, förstås; den avgående statsministern Olof Palmes ord om arvet till den borgerliga regeringen efter valet 1976 (ni vet, då nuvarande partisekreteraren hade en känsla av statskupp). Det verkar höra till socialdemokraters krisreaktion när de tvingas lämna makten: i år hävdar Göran Persson med emfas att så är fallet.

Men bordet var inte dukat 1976, och det är inte mer dukat i år. Beroende på hur man räknar (huvudproblemet är ju att ingen riktigt har vetat hur man ska räkna) står omkring en miljon svenskar utanför arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna har lyckats med att skapa en bidragstagarstat, ett samhälle där det är rimligt och normalt att ta emot skattefinansierat stöd, även om man har ett arbete; att betala så höga skatter på normala inkomster att sådant stöd blir nödvändigt; att ha så små marginaler att något eget förmögenhetsbyggande, för den egna och efterkommandes trygghet och frihet, blir väldigt svårt. I det socialdemokratiska samhället ska det inte behövas, staten tar ju hand om oss. Staten är samhället.

En sådan syn måste liberaler med kraft vända sig mot. Nu har vi fyra år på oss att visa att vi kan göra skillnad, att det kan bli en förändring där fler arbetar och alla får behålla mer av sina egna pengar. Förändringar som märks snabbt är nödvändiga för att vinna valet 2010 - och att vinna ytterligare en mandatperiod är nödvändig för att få genomslag för en ny inriktning för svensk ekonomi - som säkrar välfärden. Alliansen och liberalismen måste vinna både kortsiktigt och långsiktigt.

Jämte ekonomin, jobben och företagandet gäller det att få en skola för kunskap med arbetsro, en forskning som siktar på världsklass, en ansvarsfull utrikespolitik där mål och medel går ihop.

För att fortsätta liknelsen gäller det att snabbt få fram nya, aptitligare rätter på bordet - men också fixa råvarorna och bemanningen i köket.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Republikansk talman på fallrepet?

Foley-skandalen kryper nu närmare representanthusets republikanske talman, Dennis Hastert. Nu säger en republikansk kongresstjänsteman, tidigare i Mark Foleys stab, att Hastert och den republikanska kongressledningen kände till Foleys olämpliga intresse för unga medhjälpare redan för tre år sedan. (Se bl.a. dagens NY Times eller DN.)

Hastert har tidigare fått stöd av president Bush och andra ledande republikaner, men de partikamrater som ropar på hans snara avgång har nu fått vatten på sin kvarn. Ur Vita husets synvinkel överskuggas presidentens strategi att anklaga demokraterna för att inte orka ta hårda tag mot terrorister.

Hittills hävdar Hasterts medhjälpare att de nya avslöjandena inte stämmer, att talmannen inget visste förrän den sista tiden. Det handlar med andra ord om vem man tror på och framför allt hur ledande republikaner tror att väljarna uppfattar det hela. Frågor om vad man visste när kan verka som hårklyverier och stärka intrycket hos republikanska kärnväljare av ett omoraliskt politiskt spel. Risken för republikanerna är att deras val på kongressvaldagen blir att stanna hemma.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,

Kulturpolitiska frågor: Namn m.m.

Kulturpolitiken var inte den största frågan i valet, och har inte varit det mest uppmärksammade i eftervalsdiskussionerna och förhandlingsspekulationerna. Det är kanske som det ska vara, när en tillträdande regering (och stadshus- och landstingsmajoriteter) har jobben, skolan, vården och trafiken överst på agendan.

På kultursidorna har dock bevakningen och spekulationerna funnits (se t.ex. DN i dag). Några viktiga och intressanta ämnen är värda uppmärksamhet.

Biblioteken: Avgifter på boklån är inte aktuella, deklarerade också den nu tillträdande statsministern i valrörelsen, efter viss förvirring efter en tidigare debatt. Men hur blir det med bibliotekslagen? Argumenten är bibliotekens stora betydelse för läsning, bildning och demokrati kontra det kommunala självstyret (underförstått att om bibliotek är så viktiga så förstår väl kloka kommunpolitiker det själva och kan prioritera).

För mig som liberal är böckernas och bibliotekens värde oomkullrunkeligt. Diskussionen måste handla om hur det moderna biblioteket ska se ut, hur man ska ta in ny teknik, öka tillgängligheten och nå ännu fler. Bibliotek och lokala kulturhus kan vara en murbräcka mot segregationen.

Museerna: Fri entré-reformen tycks ha inneburit en välbehövlig vitamininjektion. Än mer än biblioteken behöver kanske museerna en diskussion om framtiden och tillgängligheten. Intrycket är att förutsättningarna och inställningen varierar, många har kommit långt från fördomen om dammiga samlingar på stelbenta institutioner. Hur blir det nu med den fria entrén? Hur vårdas vårt kulturarv, hur visas, problematiseras och uppskattas mångkulturen, och hur når man ut till nya grupper?

Stockholms kulturpolitik handlar också en hel del om dessa frågor. Stadsbiblioteket har kommit långt i nytänkande och framåtanda, med allt från boklåneautomater till nya sätt att möta ungdomar och invandrare. Stadens museer påverkas av fri entré-reformen, genom att besöken när de fortfarande kostar riskerar att minska. Det är kanske en aspekt som inte ska påverka det nationella beslutet om fri entré-reformen, men något vi behöver hantera lokalt.

En viktig fråga för kultur- eller mediepolitiken är framtiden för public service. Fyller dagens system sin funktion? Klarar SVT, SR och UR sina uppdrag? Och är dessa uppdrag i så fall rätt formulerade? Folkpartiet har talat om public service-fonder. Många vill se störra fokus på nyheter och samhällsjournalistik, reportage och fördjupning.

Så kommer vi till de så viktiga namnfrågorna. Får kulturen ett eget departement? Vissa efterlyser en särskild medieminister. Vilket parti kan lägga beslag på posten (mer än en blir det nog inte)? Ser man till namnen lyser folkpartisten Cecilia Wikström bland de starkaste. Kulturpolitiken prioriterades inte så högt av de gamla moderaterna men har varit ett skötebarn inte minst för folkpartiet. "Nya moderaterna" verkar dock ha inneburit en omsvängning. Allt är en del i en förhandling...

Vilka som får ansvara för kulturen i Stockholms stad och även i landstinget är förstås också av intresse.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , ,

onsdag, oktober 04, 2006

Ska skandalerna avgöra USA-valet?

Den senaste skandalen för de amerikanska republikanerna kan kosta representanthusets talman Dennis Hastert hans post. (För snabbare uppdatering än med svenska medier, se t.ex. New York Times, en favorit-nättidning.) Och tillsammans med de senaste årens skandaler kan den senaste, med sexmejl från en republikansk kongressledamot till unga praktikanter, kosta republikanerna makten i kongressen vid valen i november.

Huvudproblemet är större än vad den enskilde kongressmannen Mark Foleys gjort eller inte gjort, och varför. Frågan som så ofta i politiska "affärer" (inga övriga likheter) är vad den republikanska kongressledningen visste, och när.

Foley, och nu kanske Hastert, blir långtifrån de första ledande republikanerna som drabbas av skandaler och kanske faller på dem. För inte så länge sedan fick majoritetsledaren och Texas-republikanen Tom DeLay till slut lämna, efter att han inte längre kunde undvika konsekvenserna av en korruptionsskandal.

Inte många platser skiljer demokraterna från att ta över både senaten och representanthuset. Frågan är dels hur många mandat som verkligen är möjliga att vinna; valdistriktens gränser har t.ex. i Texas ritats om för att gynna de sittande republikanerna. Och frågan är hur många väljare demokraterna egentligen vinner på republikanernas skandaler. Snarare är det så att konservativa väljare som sätter moralen högt avstår från att rösta när deras parti visat sig minst lika nedsmutsat som någonsin demokraterna.

Hur mittenväljarna påverkas verkar svårare att bedöma. Tidigare har vissa som hoppats på demokratiskt maktövertagande varnat för att en fortsatt för radikal "liberal" prägel för demokraterna, t.ex. med kongressens minoritetsledare Nancy Pelosi, kommer att kosta mittenröster. När Bill Clinton vann två presidentval på 1990-talet var det ju genom en rörelse mot mitten, påhejad av det inflytelserika Democratic Leadership Council.

Nu kör demokraterna hårt med en annan taktik, gräsrotskampanj, med målet att ha närvaro i alla 50 delstater och inte ge upp någonstans på förhand. Med förre guvernören Howard Dean som ordförande för partiorganisationen DNC, kan kanske nytänkandet som bar honom långt i primärvalskampanjen till presidentposten 2004 ge utdelning.

Förhoppningsvis är det viktigare för valresultatet än republikanernas skandaler.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

Attraktiv kollektivtrafik kräver både spår och vägar

Stockholmsregionen behöver både kollektivtrafiksatsningar (dvs utbyggd spårtrafik, främst förbi getingmidjan) och nya vägar (åtgärda de strukturella bristerna i trafiksystemet med förbifart och ringledens saknade länk, Österleden).

Den lösning som en blivande förhandlingsman ska komma fram till måste innehålla både och. Inkomster från en eventuell trängselskatt/trängselavgift måste komma kollektivtrafikanterna till del.

Det handlar om att skapa en attraktiv kollektivtrafik, för att locka nya resandegrupper. Redan åker väldigt många med SL, som står för omkring 70 procent av resorna i Stockholm i rusningstid. Ska Stockholmsregionen växa måste ännu fler åka kollektivt, även med utbyggda kring- och förbifarter så kommer inte alla bilar få plats - och en ringled är ju ingen direkt lösning för dem som ska in i stan.

Kollektivtrafikanterna är redan i dag av de mest skiftande slag: från hemlösa till statsråd över skolungdomar, pensionärer, arbetare, tjänstemän och direktörer. För att få ännu fler av dem som i dag väljer bilen, eller deras likar som i framtiden skulle föredra det färdsättet, att istället välja kollektivtrafiken måste den finnas på rätt platser, gå i tid, kännas säker och vara ren och snygg. Det är grundkursen som SL är hyfsat duktiga på men långtifrån alltid klarar.

Frågan är vad vi kan göra därutöver? Smarta betalningssätt istället för det nuvarande föråldrade biljettsystemet är en självklarhet (se min blogg från i går). Att göra kollektivtrafiken, stationer och perronger, till trevligare ställen att vistas på när man väntar kunde vara en annan framtidssatsning. Det kunde också ge mer välbehövliga intäkter och är något den blivande borgerliga majoriteten och inte minst folkpartiet arbetat för. Läs mer i dagens SvD.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

tisdag, oktober 03, 2006

Den enkla, eländiga enhetstaxan

Så var det gratis att åka buss i Stockholm igen. Ännu ett rån har lett till ännu ett skyddsstopp (rapporterar bl.a. DN). SL sliter vidare med att finna ett sätt att lösa säkerhetsriskerna och minimera kontanthanteringen.

Bakom det kraftigt ökade användandet av kontanter ligger enhetstaxan - en av den nu avgående rödgröna majoritetens största symbolfrågor. Det är klart att det är populärt att för en smidig 20-kronorssedel kunna åka buss och tunnelbana, men nu visar sig problemen som motståndarna varnade för. Och säkerhetsriskerna är bara en del. Därtill kommer de ökade minskade intäkterna, när enkelresorna blir billigare och färre månadskort säljs, som beräknats till minst 10 miljoner kronor per månad men troligen blir mer. Varje dag som SL p.g.a. skyddsstopp inte kan ta betalt för bussresorna läggs ytterligare miljoner till denna finansiella dränering.

Månad efter månad läggs detta ihop till mångmiljonförluster, pengar som SL inte har. Tvärtom finns, som alla som åkt i kollektivtrafiken vet, stora behov för underhåll och utbyggnad.

Nu är det värt att minnas var ansvaret för enhetstaxan ska läggas: hos den avgående rödgröna majoriteten och det socialdemokratiska trafiklandstingsrådet Anna Kettner. Den tillträdande borgerliga majoriteten får hantera efterbörden. Den långsiktiga lösningen består i smarta kort, som kommer göra resandet ännu smidigare än en föråldrad enhetstaxa med kontanter och pappersbiljetter.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

måndag, oktober 02, 2006

Ombytta roller (inte utan vår tågtunnel)

Föga förvånande har funderingarna om att välja en billigare lösning än den planerade tågtunneln under centrala Stockholm, Citybanan eller Mälartunneln, vållat upprörda känslor. Bortröstade socialdemokrater luftar sin upprördhet över hur den blivande alliansregeringen som sin första åtgärd "kör över Stockholmsregionen".

För den som följt Stockholmspolitiken under de senaste åren känns det verkligen som ombytta roller. Med påtvingade trängselskatter, skenande utjämningsskatt, senkomna eller uteblivna trafikinvesteringar hade den borgerliga oppositionen i riket och regionen starka skäl att anklaga den förra socialdemokratiska regeringen för Stockholmsfientlighet, och deras partikamrater i Stockholmsregionen för bristande förmåga att försvara sin region.

Skillnaderna mot nu borde dock vara klara. Alliansledarna är tydliga med att regionens röst ska räknas - till skillnad från t.ex. då trängselskatteförsöket drevs igenom 2002. Målet är att uppnå maximal nytta för Stockholmsregionen, människorna, samhällsekonomin och miljön.

Citybanan/Mälartunneln lät länge som en dröm som verkade komma i fullbordan. Just därför är det extra bittert när verkligheten visar sig krassare, och den verkligheten är inte den tillträdande borgerliga regeringen utan de byggtekniska och ekonomiska förutsättningarna. (Upp till 20 miljarder i totalkostnad, avstängd T-central och t-bana från och till i några år, stora sprängningar och tusentals lastbilslass sprängmassor genom Norrmalm, någon?) Fördubblad spårkapacitet genom Stockholm utan ingrepp i miljön, stadsbilden eller människors livsvillkor vore ett drömscenario - men en sex kilometer lång tågtunnel under Saltsjön och historiska stadsdelar är det inte.

Nu ska fler lösningar prövas. Dörren är inte helt stängd för Citybanan. Kan vi få mer spår och dessutom ett antal miljarder över till förlängd t-bana, nya tvärbanor m.m. måste vi vara nöjda.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

söndag, oktober 01, 2006

En smakfull lösning för Stockholmstrafiken

Äntligen verkar Stockholmstrafiken få en hållbar, långsiktig lösning. De fyra regeringsbildande Allianskollegorna skriver mycket som är klokt på dagens DN debatt, om eftersatta investeringar under lång tid, om oenighet i regionen och på riksplanet som hämmat långsiktighet och kraftfulla beslut, om hur kapacitetsbristen påverkar inte bara Stockholmsregionen utan hela Mälardalen, ja hela Sverige.

Ett inslag i det borgerliga, och snart förhoppningsvis bredare förankrade, trafikpaketet är offentlig-privata partnerskap (med engelsk förkortning PPP), som jag bloggade om i går.

Ett annat, betydligt mer omdebatterat och kontroversiellt, är trängselskatterna. Det otydliga utslaget från folkomröstningarna i Stockholms stad och 14 kranskommuner lutade totalt mot ett nej, men helhetsbilden var betydligt mer komplicerad. Det gäller inte minst för centerpartiet, som lanserade sig som det borgerliga ja-alternativet, men även för folkpartiet, vars sympatisörer var de ja-vänligaste och som hade flera ledande företrädare på den linjen.

En svekdebatt lär uppstå (även om det är förvånande om länets moderata kommunalråd inte skulle vara informerade om diskussionerna, som påstås på nyhetsplats på DN.se). Socialdemokrater lär inte kunna motstå att skadeglatt ge igen för den hårda kritiken efter Billströms löftessvek 2002, miljö- och vänsterpartister lär nog kunna svälja trängselskatten men ha svårare för att pengarna ska gå till kringfartsleder.

Det vore olyckligt om en oenighet nu skulle uppstå. Till skillnad från 2002, då trängselskatten slog ned som en bomb och splittrade en regional enighet som under möda uppnåtts i den dåvarande Stockholmsberedningen, är grundtanken nu enighet och regional förankring. En förhandlingsman ska samla stadens, landstingets och länskommunernas intressen. En fortsatt trängselskatt ska ses över ur intregritets- och effektivitetssynpunkter (t.ex. kring betalningen) och intäkterna ska fonderas, i väntan på en grundlagsändring som möjliggör regionalt/lokalt beslutade och hanterade trängselavgifter.

För liberaler som tror på ekonomiska styrmedel för optimalt utnyttjande av ett begränsat trafikutrymme (och därmed för både samhällsekonomin och miljön), kan det verka som en drömlösning där man får både riktiga trängselavgifter med regional legitimitet och de kringfartsleder som är strukturellt saknade bitar i trafiksystemet.

Samtidigt rivs beslutet om Mälartunneln för pendeltågen genom centrala Stockholm. En ytspårslösning - utan att inkräkta på Riddarholmen - ska undersökas. Det kan verka som flera steg tillbaka, men tunnellösningen innebar stora tekniska utmaningar, långvariga störningar under byggtiden och dessutom en kostnadskalkyl som spränger alla ramar. Kan man finna en mer kostnadseffektiv lösning, och ha pengar över till att bygga de nödvändiga fyrspårsanslutningarna framför allt norr om stan, så vore det välgörande.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , ,