tisdag, december 28, 2010

Arbetsglädje över meddelarfrihet

Ibland sägs vi svenskar ha en Luther på axeln. Enligt vissa är det sämre beställt med den närvaron på senare tid. Behov av att om inte återupprätta så åtminstone kraftigt förstärka arbetslinjen finns förvisso. Ändå är jag övertygad om att de flesta människor i grund och botten kan känna en stark glädje i att arbeta, inte bara för den egenförsörjning och därav följande självständighet som det medför, utan förhoppningsvis också för att arbetet skänker mening - i att det kanske också skänker mening åt andra.

Att arbeta med politik kanske inte gäller för ett "vanligt" yrke i allas ögon. Ibland är det också kämpigt, när hårt arbete långtifrån alltid ger avsett resultat. Men att det ofta känns mycket meningsfullt är jag bland de första att intyga. Då tänker jag på förmånen i att dagarna och veckorna i ända få ägna mig åt något jag verkligen brinner för: liberalism och att, i det lilla med mitt bidrag, få bidra till att försöka förändra världen. Eller åtminstone Stockholms läns landsting.

Ibland känns det extra meningsfullt. En sådan dag var i dag, när jag fick vara delaktig i att mina två chefer, sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg och produktions- och personallandstingsrådet Anna Starbrink, hade en debattartikel i Dagens Nyheter. En artikel som gav vidare avtryck bl.a. i TV4 (video) (som gjorde en telefonintervju med Birgitta Rydberg) och Sveriges Radio International (där jag själv fick öva på engelskan).

Meningsfullheten handlar inte bara om när mediearbete bär frukt, utan även i själva sakfrågan: Meddelarfriheten, en viktig del av svensk tryck- och yttrandefrihetstradition, och ett centralt värde att försvara för liberaler. Specifikt att meddelarfrihet och meddelarskydd självklart också bör gälla dem som arbetar i välfärden, vård, omsorg och skola, i privata företag på uppdrag av det offentliga. Det är en viktig arbetsgivarfråga men också oerhört viktig för att säkerställa att missförhållanden och risker upptäcks och rapporteras. "There ought to be the same protection, as the companies have the same obligations to the public" som jag fick säga i radion.

Vi liberaler gillar ju mångfalden av vårdgivare som genom konkurrens om idéer ger patienter ökad makt och skattebetalarna mer vård för pengarna, och likaså valfriheten i skolvärlden, för elever, föräldrar och lärare. Självklart måste vi också stå upp för yttrandefrihet och meddelarskydd. Whisteblowers i välfärden förtjänar skydd oavsett vilken slags arbetsgivare de har. Det borde en borgerlig, liberal regering inse.

Helena Bargholtz och Maria Bergström bloggar också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

fredag, december 24, 2010

Julstämning i arbetskraftsinvandringens tecken

Julafton innebär klappar, julmat och julmat men också i allt vårt överflöd tankar till dem som har det svårt - om inte annat med Karl-Bertil Jonsson som ombud. Men även om såväl välgörenhet som privata initiativ och det civila samhället lär behövas även i framtiden, så finns också en hel del att göra för att rusta människor med egna verktyg att förbättra sina livsomständigheter, och kunna fira en god jul.

Den viktigaste vägen är arbete och egen försörjning. Och att den arbetslinje som präglar det svenska alliansstyret i högsta grad är en solidaritetspolitik, demonstreras kanske tydligast i frågan om arbetskraftsinvandring.

Julaftonens SvD bidrog till god julstämning vid frukostbordet med sitt reportage om hur tidigare papperslösa, illegala immigranter tack vare arbetskraftsinvandringsreformen har kunnat leva och bo lagligt i Sverige. Jobbet, familjen och pensionspoängen - tre viktiga faktorer för trygghet. Att det stärker Sveriges arbetsmarknad, näringsliv och samhällsekonomin i stort är förstås inte något som försämrar reformens värde.

Arbetskraftsinvandring är en viktig liberal reform för öppnare gränser. Självklart måste det säkerställas på alla tänkbara sätt att människor inte utnyttjas - en fara som SvD också har uppmärksammat i intressanta artiklar den senaste tiden. Den faran är förstås minst lika stor utan möjligheten till legal arbetskraftsinvandring. Förhoppningen och inriktningen måste vara att vi med reformen kan åstadkomma förbättringar även för alla de som i dag riskerar att utnyttjas av oseriösa arbetsgivare.

Denna julafton gläds jag dock med alla dem som likt Jaime Veas kan "känna sitt människovärde växa".

Susanne Hedberg bloggar också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

fredag, december 10, 2010

En upphandling är ingen utförsäljning

Jag är inte alls övertygad om vinsterna med privat drivna offentliga bibliotek. Det är oerhört viktigt att slå vakt om bibliotekens oberoende, mångfald, demokratiska tillgänglighet och det fria ordet. Men jag förstår till fullo att idén kan anses värd att pröva, vilket Nacka kommun nu ska göra. Kan någon med offentligt uppdrag och skattefinansiering göra något ännu bättre, mer välbesökt, mer kulturpolitiskt och samhälleligt relevant som når fler invånare?

Slutsatsen verkar inte alls given. "Det betyder inte att privata aktörer kan göra det bättre än kommunen. Upphandlingsförfarandet säger inte vilken driftsform biblioteken kommer att ha", säger Nacka kulturnämnds ordförande till DN. Vilket inte hindrar rubriken, ingressen och hela budskapet i artikeln att handla om att nu ska biblioteken "säljas ut".

En utförsäljning är något som sker till ett lägre pris än annars, en realisation, med syfte att snabbt göra sig av med något man inte har plats för, eller som man snabbt måste omvandla till likvida medel. För vänstern och tyvärr en del journalister har det dock blivit legitimt språkbruk för all överföring av offentlig verksamhet i privat regi. Oavsett hur det sker.

En offentlig upphandling innebär nästan alltid att kommun, landsting eller stat betalar någon för att utföra något, till medborgarnas fromma. Det är i mina ögon om inte raka motsatsen så åtminstone något helt annat än en "utförsäljning".

Sälja ut-etiketten kan förstås användas ibland. T.ex. på den vettlösa Tibble gymnasium-affären i Täby, som gav ordet "avknoppning" en i övrigt ofta oförtjänt dålig klang. Men som alla begrepp som över- och felanvänds förlorar det sitt objektiva värde och blir ett ideologiskt verktyg att slå i huvudet på meningsmotståndare.

Det är illa när ett sådant ideologiskt verktyg börjar användas oreflekterat av förment oberoende journalister.

Kommentatorn Jonas Thente kallar sig kanske inte oberoende journalist. Hans kommentar till Nacka-planerna i dagens DN Kultur (ej på nätet) kan åtminstone knappast kallas oberoende journalistik. Här flödar politikerföraktet. Borgerliga politiker i Stockholmsregionen driver en målmedveten utförsäljningspolitik. Men trots denna målmedvetenhet är de (vi) tydligen vindflöjlar, valda på fyra år. Att borgerliga kulturpolitiker kan ha ett gott syfte med sina förslag och idéer - som att biblioteken ska nå och vara relevanta för fler - är tydligen inte att tänka på.

Är det inte egentligen demokratin Jonas Thente föraktar? Invånarna i Stockholmsregionen som envisas med att gå till valurnorna vart fjärde år, och rösta fram förtroendevalda som strävar efter att genomföra sina program, borde i hans ögon kanske inte göra sig besvär. Det finns ju kulturjournalister och andra experter som vet hur allt ska vara. Även om de jobbar för Bonniers...

Bloggar: Per Ankersjö, Kulturbloggen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

onsdag, december 08, 2010

Atlantångaren till Pisa

Sverige är inte bäst i världen. Vi är inte ens på den övre topphalvan när det gäller skolresultat - vi är i bästa fall medelmåttiga. Det är den ovälkomna men inte oväntade bild som ges i den senaste, i skolvärlden och politiken auktorativa, Pisa-studien. Att förändring behövs borde nu stå otvetydigt klart för de allra flesta.

Nu är det Alliansen som bemannar den skolpolitiska Atlantångaren, med Jan Björklund som befälhavare. Liknelsen är motiverad: att förändra svensk skola och dess resultat kräver målmedvetet arbete och tid. Och även om orsakerna är historiska och många, så vilar ansvaret nu obestridligen hos Alliansregeringen och dess utbildningsminister.

Folkpartiet och Jan Björklund har redan förändrat svensk skolpolitik. Nu återstår det svåra, att se till att den förändrade politiken och alla de reformer den har genererat får genomslag och avsedd verkan. Liksom att få till stånd en inre utveckling i skolan kring allt det som inte kan påverkas genom att ändra regelverk och verktyg.

Den skolpolitiska debatten har till stor del kretsat kring symbolfrågor, både från oss folkpartister och från våra motståndare. Symbolfrågor är viktiga och att ta strid mot "flumskolan" har varit angeläget, men de skolpolitiska stridslinjerna har blivit onödigt skarpa och ibland hamnat på fel ställen. Dessutom har de gett en skev bild av våra liberala skolreformer.

Ny lärarutbildning, nytt betygssystem, ny skollag och allt annat som ska stärka lärarnas kompetens och ställning, elevernas rättigheter och möjligheter, och generellt öka kunskapsinnehållet i skolan, är alla stora och angelägna reformer som nu är på väg att slå rot. Men skolans inre arbete behöver också förändras, på fler sätt. Det visar inte bara Pisa-studien utan också en i dagarna uppmärksammad studie från McKinsey.

Klassrummen måste bli öppnare och erfarenhetsutbyte tillåtas berika undervisningen. Skolledare och kollegor måste involvera sig systematiskt. Duktiga lärare måste kunna göra pedagogisk karriär, och de goda exemplen måste uppmärksammas och spridas.

Fröna till allt detta ligger i våra nya skolpolitik. Att Socialdemokraterna nu verkar överge sitt mångåriga motstånd och är beredda att medverka och diskutera framtiden är välkommet. För arbetet är långtifrån över.

Media: DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT 1, 2. Kommentarer: Jan Björklund (film nedan), Johannes Åman (DN), PJ Anders Linder (SvD), Björn Malmström (SvD), Lotta Edholm, Gabrielle Peteri, Kristina Palmgren, Helena von Schantz.



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

fredag, december 03, 2010

Gärna en rejäl kulturbudget - som ger så mycket kultur som möjligt

Motiven för en offentlig kulturpolitik är i grund och botten att vi ska ha en god kultur, ur många olika aspekter, som är tillgänglig för alla. Våra liberala kulturpolitiska mål i Stockholm handlar om både bredd och spets. Vi lägger gärna skattepengar på kultur, för att vi anser att det är viktigt och ger ett mervärde. Och vi vill att denna kultur, liksom den som inte skattefinansieras, ska komma fler till del.

Stockholm har i kraft av vår storlek av naturliga skäl en mycket stor kommunal kulturbudget - men även utslaget i kronor per invånare satsar vi mycket, som SvD Kultur visade i går. Det är ett styrketecken för en huvudstadsregion - ett rikt kulturliv är en av de viktiga faktorerna för en dynamisk storstad som vill ta plats på världsscenen, och den offentligt finansierade kulturen har en tung roll, oavsett om det är staden, staten eller landstinget som står bakom. Det gäller både våra stora institutioner och det fria kulturlivet som vi stödjer med gemensamma medel.

Samtidigt finns det, som min kulturnämndskollega, borgarrådet Madeleine Sjöstedt påpekar, en klar skillnad mot många andra, borgerligt styrda kommuner i Stockholmsregionen. Många andra drar fördel av Stockholms stads kultursatsningar. Det stämmer till eftertanke inför förslag om en regional "kulturkoffert" av statliga pengar även i Stockholms län. Hela länet behöver mer kultur, men Stockholms stad ska inte straffas för att vi tar ett stort kulturpolitiskt ansvar.

* * *

Som i alla andra kommunala verksamheter måste varje skattekrona också motiveras med att den ger största möjliga utdelning - eller annorlunda uttryckt, så mycket och så bra kultur som möjligt för så många som möjligt. För att stärka den utvecklingen har vi infört det vi kallar växtpengar, som jag har skrivit om förut. En del av de nya pengarna till kulturen de senaste åren har använts för en bonusmodell, en fond för nyskapande kultur, stöd för internationella samarbeten och EU-projekt, skälig betalning för konstnärers uppdrag för staden, livecheckar för att fler musiker ska kunna få ersättning för sina spelningar, samt ett gemensamt marknadsförings- och biljettkontor för och med det fria kulturlivet.

Nu kommer utvärderingen av det första året då vi egentligen kan se någon effekt av systemet. Och även om det är för tidigt att säga något säkert, pekar det som vi har hoppats och trott i en positiv riktning i många delar. Andra saker behöver ses över och arbetas om, åter andra behöver längre tid för utvärdering.

Kulturbonusen, till verksamheter som tar emot kulturstöd (vilket utgör en kvalitetsribba) och som ökar sina egna intäkter, verkar t.ex. framgångsrik. Som Madeleine Sjöstedt skriver så har såväl intäkter och självfinansieringsgrad som publiksiffror ökat. Det betyder att vi är på väg åt rätt håll mot två av våra mål: mer pengar till kulturen från andra källor än de även i ett generöst Stockholm begränsade kommunala kulturpengarna, och kultur som når fler stockholmare och andra.

Nu ska det bli spännande att vara med om fortsättningen - jag har nämligen nu fått Folkpartiets nominering till en ytterligare period i kulturnämnden, liksom till ett nytt uppdrag i Stadsteaterns styrelse. En annan verksamhet av regional för att inte säga nationell kulturell betydelse.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,