Kungsholmen än mer i centrum - tunnelbana till Nacka

För mig som har förmånen att både bo och arbeta på Kungsholmen är vår vackra stadsdel förstås på många sätt världens centrum. Och en sak som jag och många Kungsholmsbor verkligen uppskattar är att det går så lätt att ta sig hit - och härifrån, när vi vill ut i världen. Om det så är till Vasastan, Solna eller Paris.

Nu ska det också bli betydligt enklare att ta sig söderöver i Stockholmsregionen - med tunnelbana hela vägen till Nacka (DN STHLM Debatt).

Folkpartiet har länge drivit på för en utbyggnad av tunnelbanan. Vi har varit med och förhandlat fram de stora trafiköverenskommelserna för Stockholmsregionen, senast 2007 där en utbyggnad av blå linje från Kungsträdgården till Nacka finns med. I fjol skrev ledande regionala företrädare i DN om att tidigarelägga viktiga infrastrukturinvesteringar, bl.a. tunnelbana till Nacka. Och förra veckan satte Erik Ullenhag och Birgitta Rydberg ned foten, förordade ett visst alternativ (bergtunnel) och ville börja förhandla om finansiering och genomförande av en sådan tunnelbana (SvD Opinion).

Alla har inte varit lika positiva. Från våra större Alliansvänner Moderaterna har det ibland låtit som om tunnelbanan skulle vara färdigbyggd. Och visst behöver vi bygga mycket annat - bl.a. komplettera det radiella tunnelbane- och pendeltågsnätet med ett kraftfullt stomnät av bl.a. spårvagnar. Folkpartiet vill konvertera 4:ans buss till spårvagn, och gärna fler linjer efter det. Men tunnelbanan kommer också ett behövas. Och utbyggnaden till Nacka är väldigt logisk - den knyter samman norra och södra länet bättre, avlastar röda och gröna linjerna och Slussen, och kommer öppna för tiotusentals nya bostäder.

Och vi Kungsholmsbor får det ännu lättare att ta oss runt i regionen.

Bloggar: Birgitta Rydberg 1, 2, FP-bloggen Stockholms län 1, 2, FP-trafikbloggen 1, 2, Anna Starbrink 1, 2, Christoffer Fagerberg 1, 2, Jesper Svensson 1, 2, FP Nacka 1, 2, Lotta Edholm, Lars Lundqvist, 2, Anders Ekegren, 2, Mark Klamberg, 2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, trafik, kollektivtrafik, tunnelbana, blå linje, Nacka, Folkpartiet, Alliansen, Moderaterna

Självklart ska Asplunds bokpalats upprustas

Den stora satsningen på utbyggnad av Stadsbiblioteket vid Odenplan gick som bekant om intet. Orsakerna var helt enkelt att kostnaderna hotade att stiga inte bara byggprojektet utan hela Stockholms stads biblioteksverksamhet över huvudet. Det hade inte varit ansvarsfullt att fortsätta på den inslagna vägen.
Istället har biblioteken i staden de senaste åren fått resurser till andra satsningar, både på nya, mer passande lokaler i bättre lägen, och på verksamhet.

Stockholmarna märker av vår bibliotekssatsning t.ex. genom det nya Sturebiblioteket vid T-banestationen Östermalmstorg och genom det nya läget för Högdalens bibliotek, nära T-banestationen där. De märker också av ökat öppethållande.

Men även om huvudbiblioteket vid Odenplan inte fick någon utbyggnad - vilket gladde vissa som oroade sig för rivningen av annexen, lamellhusen längs Odengatan, och för påverkan på själva det klassiska huset - så måste det rustas upp. Hur det ska göras ska vi nu ta reda på. Därför satsas ett antal miljoner på en utredning. Att ge sig på och renovera över Gunnar Asplunds över 80 år gamla arkitektoniska pärla är inget man gör lättvindigt.

Märkligt nog blir detta beslut föremål för angrepp från oppositionen och den alltid utspelspigge Tomas Rudin. Det är tydligen fel att lägga pengarna på en studie - och alltså även på en kommande upprustning? Eftersom arkitekttävlingen och den storstilade utbyggnaden inte blev av, ska vi då låta Stadsbiblioteket förfalla? Är det rentav så att Socialdemokraterna vill flytta ur huvudbiblioteket (till förmån för något inte ens skisserat nytt hus?) - och därmed göra processen kort med detta fantastiska hus hela historia och själ?

Asplunds bokpalats är en av de byggnader i Stockholm som försvarar en världsklassposition. För oss i Folkpartiet är det självklart att det ska rustas - och förbli ett stolt bibliotek.

Stockholmsnytt har rapporterat. Madeleine Sjöstedt bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, bibliotek, Asplund, Stadsbiblioteket

Graffiti är också konst

Skadegörelse är alltid skadegörelse. Det som målas olovandes på andras, eller allmänt ägda, väggar, elskåp, parkbänkar osv kan aldrig accepteras, oavsett om det är "fula" taggar eller "fina" graffitimålningar. Stockholms stads nolltolerans och policy om snabb sanering av klotter är i mina ögon den enda rimliga vägen. Om något önskar jag att saneringen skulle kunna ske ännu snabbare, men det är förstås också en fråga om resurser.

Även när det inte handlar om förstörelse av enskild egendom, kan det inte vara vem som helst förunnat att hursomhelst ta det offentliga rummet i anspråk på ett sätt som väcker anstöt. Det är att utnyttja sin frihet på ett sådant sätt att andras frihet inskränks.

Men nolltoleransen mot skadegörelse och klotter har ibland gått för långt - som det ofta blir när en fråga är hårt omdebatterad så bildas två motståndarläger med allt djupare vallgravar, dit man obönhörligen ska vallas. Att försöka stå i gråskalans ingemansland är inte en position som accepteras beredvilligt.

Graffiti generellt har ibland hamnat i skottlinjen. Och därför måste det, hur märkligt det än kan tyckas, sägas: Graffiti är självklart också konst. Föreställningarna och påståendena om graffiti och klotter eller skadegörelse, liksom kriminalitet i vidare bemärkelse, är många. Som kulturpolitiker har jag ofta önskat mer fördjupning.

Gatukonsten, illegal eller inte, omfattar ju också mer än graffiti. En hel del är mer accepterat i bredare lager av stockholmare, det må vara gulliga katter, stickade prydnader på stolpar eller lekfulla budskap på utbytta gatstenar. Även om det är mindre omfattande, och inte skadegörelse som en sönderklottrad parkbänk eller gångtunnel, så är det likväl tillståndslöst.

Stockholms stads klotterpolicy ibland ha gått till överdrift. Den är också skriven i en annan tid med den problematik och problembild man hade då. Kanske är det läge för översyn både av policyn och av tillämpningen.

Arbetet mot klotter och skadegörelse måste fortsätta - men gärna med en mindre rigid tolkning i vissa fall, som bl.a. min partivän och kulturnämndskollega Madeleine Sjöstedt signalerar i DN i dag. Vi ska balansera yttrandefrihet, rätten till det offentliga rummet och äganderätt på ett bra sätt utifrån en liberal kompass.

Jesper Svensson och Madeleine Sjöstedt bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klotter, graffiti, gatukonst, Stockholm, Stockholms stad, klotterpolicy, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt

En Stadsteater att vara stolta över

Rekordmånga gäster, ökande andel barn och unga, och fler nöjda besökare än någonsin - 2011 blev ett rekordår för Stockholms Stadsteater. Det är något för alla stockholmare att vara stolta över - liksom för många fler att glädjas åt; en stor del av teaterns besökare är ju grannar i länet eller ännu mer långväga. Ett omfattande utbud av både bredare och smalare pjäser, en fantastisk ensemble och personal, och en mycket professionell ledning ger förklaringen till de för snart sagt varje år ökande besöksströmmen.

I våras fick jag det hedrande uppdraget att ingå i styrelsen för denna fina institution som ofta kallas, och sannerligen är, "stockholmarnas teater". Från att tidigare ha varit en av de många nöjda besökarna, har jag nu under ett antal månader börjat bekanta mig med teaterns styrning och inre liv. Det är ett av de roligaste förtroendeuppdragen man kan ha, och teatern kan också känna att man har ett starkt mandat och stöd från stadens politiska ledning - inte bara från oss i Folkpartiet och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt känner att vi

De egna framgångarna har mötts av ett ökat stöd från staden - som utgår som ett koncernbidrag som täcker det som formellt sett är ett planerat underskott i aktiebolaget Stockholms Stadsteater AB. 2011 höjdes detta stöd från 210 till 220 miljoner kronor. Det betyder att skattebetalarna, via sina bolag i koncernens Stockholms Stadshus AB, står för den största delen av kostnaden för varje teaterbiljett. Och det är en klok och strategisk satsning. Att vår stad har Skandinaviens ledande och en av Europas mest framgångsrika teatrar borgar inte bara för rika kulturupplevelser - det stärker också den kulturella infrastrukturen i vår stad, liksom Stockholms varumärke som en öppen, tolerant och progressiv stad.

Att sätta rekord är upplyftande - men också uppfordrande. Förväntningarna och kraven ökar. Men för att nå framgång ska vi också våga pröva och satsa på nya och vågade projekt. Allt kommer inte bli succéer - men Stadsteatern kan känna ett starkt stöd från såväl stockholmarna som Stockholmspolitiken när man går vidare.

Madeleine Sjöstedts blogg, SvD Kultur. 

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, teater, Stockholm, Stadsteatern, Stockholms Stadsteater, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt

Vad vill Socialdemokraterna?

Som folkpartist kan jag förstå att man ibland vill drömma sig tillbaka till fornstora dagar. Som då Folkpartiet samlade 35 mandat i stadsfullmäktige - eller något senare åtminstone över 20.

Men att göra nostalgin till sakpolitiskt rättesnöre är ändå inte att rekommendera.

I Stockholm är Socialdemokraterna för närvarande förskonade från våldsamma inre slitningar i personfrågor. Till skillnad från på riksplanet kan man försöka ägna sig åt sakfrågor. Men vad är det då för profilfrågor man väljer?

Bevara Slussen! Rädda TV-eken!

Bilden Socialdemokraterna vill förmedla är alltså av ett parti som vill slå vakt om en snart 80 år gammal, söndervittrande, mörk, otrygg, överdimensionerad och allmänt snuskig trafikkarusell. På kartan ser den kanske vacker ut, en modell av funktionalismens 30-tal - då slumpmässigt nog också Socialdemokratins storhetstid tog sin början.

Man vill också stå upp för ett gammalt, sönderfallande träd som dömts ut av trafikkontor och trädexpert som trafikfarligt och döende. Parallellerna till Gustav Vasas 1500-tal är kanske inte lika partilinjära som när det gäller Per Albins 30-tal men bevarandet är den röda tråden.

Det är knappast så att Socialdemokraterna vill att fotgängare på Oxenstiernsgatan, eller kollektivtrafikanter och andra som vågar sig på en passage under eller genom de mörka passagerna mellan Söder och Gamla stan, ska få trädgrenar och betongklumpar i huvudet.

Det är inte heller så att de har en alternativ vision att visa upp - framför allt inte för den naturlitvis mångfaldigt större frågan, Slussen, och framför allt inte någon vision som de delar med sina oppositionskamrater.

Det är nostalgin som talar - och den gäller framför allt det egna partiets flydda storhetstider. Om de kan återupprättas med hjälp av dagskonjunkturellt populistiskt röstfiske i de mest brännande upprops- och demonstrationsfrågorna - därom lär meningarna gå isär. Säkerligen också inom det egna partiet.

Ur medieflödet om Slussen och tv-eken: SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, tv-eken, radioeken, Slussen, Socialdemokraterna, nostalgi

Viktiga barnböcker - och en viktig debatt om anakronismer och censur

Barnböcker är viktiga för barns utveckling - och en omistlig del av vårt kulturarv. Vissa delar av det kulturarvet fortlever helt av egen kraft, och dagens barn kan njuta av Astrid Lindgrens och Lennart Hellsings fantasivärldar. Andra äldre delar av barnlitteraturen lever endast vidare i enstaka antikvariska eller arkiverad exemplar, och i nu vuxna och åldrande personers minnen. Men även där finns sådant som skulle kunna ge glädje - och vidga vyerna för dagens barn, och förstås även för vuxna i deras omgivning som tar del av läsningen.

Klassikerserier av olika slag är en klassiker i litteraturvärlden. På barnbokssidan är det tunnare beställt. Det är bakgrunden till att Svenska Barnboksinstitutet (SBI), där jag sitter med i styrelsen, har startat ett projekt i blygsam skala kring böcker som är "läsvärda om, och om igen". Då inställer sig förstås nästa delikata bekymmer: Vilka böcker ska ges ut? Och vilka eventuella förändringar kan behöva göras i dessa?

Expressens ledarsida angriper i dag SBI:s planerade klassikerutgivning av flera skäl. Dels för att vi överhuvudtaget vill ge ut böcker - för att staten, vars förlängda arm vi sägs vara, inte ska ge ut böcker. Dels för att redaktionsgruppen och utgivaren i en bok som är aktuell för utgivning vill lyfta ut några sidor med innehåll som anses kränkande.

Barnboksinstitutet är en stiftelse och ett nationellt centrum för barn- och ungdomslitteratur, mer om vad SBI är och gör kan du läsa här. Finansieringen är till största delen ett stöd från utbildningsdepartementet för vår forskningsroll, men utöver att tillsätta en ordförande styr inte regeringen styrelsen, som består av representanter för Föreningen Svenska Tecknare, Stockholms universitet, Svenska Förläggareföreningen och Sveriges Författarförbund. Dessutom har styrelsen själv valt att välja in två representanter för Stockholms stad. Staden ger ett stöd som är riktat till den publika verksamheten, vilken också har genererat en bonus.

Gör det SBI ofriare än t.ex. universiteten eller andra forskningsinstitut?

Utgivningen av barnboksklassiker är en uppgift som SBI har åtagit sig där det inte finns kommersiellt intresse. Staten, eller staden, har naturligtvis inte heller något att göra med denna utgivning. Det har inte heller styrelsen, utöver beslutet att genomföra utgivningen. Valet av böcker och utgivarskapet vilar på chefen Jan Hansson och en redaktionsgrupp.

Om Stockholms stad, Folkpartiet Liberalerna eller regeringen hade blandat sig i detta - då hade det varit relevant att tala om censur.

Istället väljer Expressens ledarsida att angripa valet att ta bort ett par sidor i Einar Nermans "Gubbar med rim". Det är en slags antologi med material från andra håll. Relevansen och värdet även för dagens barn bedöms stort. Några sidor innehåller dock formuleringar som är helt klart daterade och i dagens språkbruk och samhälle helt klart skulle anses kränkande - det handlar om ordet "neger".

Beslutet att ge ut boken, och i så fall vad man ska göra med dessa sidor, är på inget sätt oproblematiskt. När styrelsen rådfrågades inför chefens och redaktionsgruppens beslut, var min första reaktion att sidorna naturligtvis skulle vara kvar. De ger ju en korrekt skildring av den tidens språk - utan att de då var rasistiska. På så sätt är de en del av litteraturhistorien.

Men den här utgivningen handlar inte i första hand om litteraturhistoria, utan om ett levande kulturarv. Böckerna ska inte läsas av studenter eller vuxna som del i studier av det tidiga 1900-talets människosyn och språkbruk i barnlitteraturen. De ska läsas av barn och unga i dag.

Så här kommenterar SBI:s chef Jan Hansson i ett mejl:

"Einar Nermans bok är av mycket hög konstnärlig kvalitet med såväl omfattande intertextualitet som referenser till konsthistoriskt avgörande utvecklingar. Nermans förmåga att kombinera textytor och illustrationer gör boken unik och mycket värdefull sedd i en barnlitteraturhistorisk kontext. Verket är alltför värdefullt för att undanhållas nya generationer av läsare. Nerman skulle dock idag aldrig ha uttryckt sig som han gjorde 1931 och de avsnitt som lyfts ut, utan att handlingen påverkats, kan onekligen uppfattas som kränkande. Avsnitten kommer att finnas på Svenska barnboksinstitutets hemsida så att var och en kan göra sin egen bedömning och infoga sidorna i boken." (Min kursivering.)

En utgivare måste alltid besluta om vad han ska ge ut, i vilket skick. Redigering av ett befintligt äldre material är förstås mer känsligt än förändringar av ett nytt, outgivet manus. Icke desto mindre är det en inte onaturlig process.

Debatten om barnlitteratur, kulturarv, hur ett historiskt men fortfarande relevant material ska användas i dag, är viktig att föra. Censur är aldrig något vi ska ägna oss åt men även för en yttrandefrihetsälskande liberal är verkligheten inte svart och vit. I det här fallet känns censuranklagelsen något överspänd.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, litteratur, censur, barnlitteratur, barnböcker, Einar Nerman, Svenska Barnboksinstitutet, SBI, Expressen

En budget för kulturens huvudstad

I dagarna läggs sista handen vid Stockholms stads budget - det är tiotals miljarder som fördelas till skola, omsorg, gator, parker, snöröjning och alla en kommuns andra myriader uppgifter. Reformer och satsningar räknas oftare i miljoner.

Glädjande nog verkar kulturen nästa år få del av en hel del sådana satsningar. Stockholms kulturliv uppstår, skapas och konsumeras till största delen utan politikers inblandning. En del av det fria kulturlivets verksamhet kan vi stödja från stadens sida. Och så har vi stockholmare stadens egna kulturinstitutioner. Alla dessa tre delar är viktiga.

Nu ökar stödet till det fria kulturlivet, med hela 15 miljoner kronor. Det är mycket pengar i en budget som i år ligger på drygt 100 miljoner, och som sedan 2006 då Folkpartiet tog över ansvaret för kulturen i Stadshuset har ökat från 70,6 miljoner.

Vi har länge talat om att kulturen behöver mer pengar - också från andra håll än skattebetalarna. Stadens stöd till en verksamhet ska också främja samarbeten och annan finansiering. Det är en del av bakgrunden till den förestående förändringen av kulturstödssystemet. Vi behöver fler och nya aktörer som gör Stockholms kulturliv mer utmanande, spännande och roande. Att vi kan lägga på en så rejäl summa från stadens sida förbättrar förstås förutsättningarna ytterligare för att nå dessa mål.

Med det fria kulturlivet stödjer vi det nyskapande och nutida. Men även kulturarvet, stadens minne, får sin del: Stadsmuseet och Medeltidsmuseet får enligt uppgift ytterligare sju miljoner att röra sig med. Två miljoner från skattebetalarna, och fem miljoner från museibesökarna själva genom återinförd entréavgift.

Vi har stått stolta över vår fria museientré - att fler besöker våra museer, gärna återkommande, är något positivt. Men det är ingen principfråga, och museerna måste också kunna ha och utveckla en bra verksamhet för sina besökare. Nu får besökarna bidra litegrann till detta, och resultatet ska förhoppningsvis bli ännu bättre utställningar och programverksamhet. Om en biljett som föreslagits kan användas ett helt år, kan det ju dessutom också fortsättningsvis bli många återkommande besök.

Läs mer: DN 1, 2, SvD, kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, kulturstöd, museer, Stadsmuseet, fria kulturlivet, fri entré, Stockholm, Stockholms stad, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt

Stockholm uppmärksammar Strindberg

Varje år har sina jubileum, men nästa år är det dags för 100-årsminnet av en av våra största författare, August Strindberg, som gick bort 1912. Hur detta jubileum ska uppmärksammas har varit omdiskuterat. I Stockholm, där Strindberg levde och verkade under större delen av sitt liv och som han har skildrat i många av sina mest kända och älskade verk, har vi höga ambitioner.

Stadsteatern, i vars styrelse jag sitter, har uppdraget att samordna stadens Strindbergs-aktiviteter. Och det kommer att bli en hel del: på ett eller annat sätt kommer alla hans 64 pjäser att aktualiseras, och Strindberg kommer att spelas på alla teaterns egna scener. Stadens övriga kulturinstitutioner är förstås inblandade, biblioteken givetvis, och t.ex. Liljevalchs; den store författaren var ju också bildkonstnär. Och givetvis kommer mycket att ske utanför stadens egna verksamheter och kontroll, vilket bara är att välkomna.

Strindbergsmuseet och Strindbergs Intima Teater är förstås viktiga aktörer och arenor. Och nu står det klart att Strindbergsmuseet får en kvarts miljon, som man äskat extra, för Strindbergsåret.

Madeleine Sjöstedt bloggar, och har med M-kollegan Ariane Bucquet Pousette berättat den glada nyheten.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Strindberg, Stockholm, Strindbergsåret, 1912, 2012, Stadsteatern, Strindbergsmuseet, Strindbergs Intima Teater

Intressant?

Stockholms vattenytor ska värnas

Idén om ett badhotell i vattnet utanför någon av Kungsholmens stränder lever fortfarande. Vi i Folkpartiet motsatte oss "badringen" i Riddarfjärden, och vi är också skeptiska till en placering i Ulvsundasjön. Jag får ganska gott om utrymme att berätta om detta i senaste Vårt Kungsholmen (s 4) liksom i Östermalmsnytt (s 4-5). Det handlar inte om dålig arkitektur eller nej till nya spännande idéer: det handlar om kombinationen av idé och, framför allt, platsen.

Det ska mycket till för att man ska exploatera Stockholms vattenytor, som jag citeras i tidningen. Däremot ska vi fortsätta att utveckla Stockholms stränder och kajer så att fler, stockholmare och besökare, kan njuta av de öppna vattenytor som är en av Stockholms stora tillgångar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om badhotell, badringen, Ulvsundasjön, Kungsholmen, Stockholm, Folkpartiet

När kulturjournalistik blir personangrepp

Det ska fan vara kulturpolitiker – eller för den delen kulturtjänsteman. Åtminstone om man ska försöka reformera kulturstödet i Stockholm, och ska behaga kulturjournalister som Aftonbladets Claes Wahlin. I dag skriver Madeleine Sjöstedt en med rätta eldfängd replik i Aftonbladet (ej på nätet men på Madeleines blogg).

Månad efter månad har vi kunnat ta del av frontalangrepp eller nålstick som går ut på hur vi i princip vill riva ned det fria kulturlivet, och helst snabbt och i hemlighet. Främst i skottgluggen har min partivän Madeleine Sjöstedt stått, men än värre är hur den opolitiske tjänstemannen Patrik Liljegren, som kulturstrategisk chef ansvarig för kulturstödet, har hängts ut.

Priset (hittills är väl bäst att säga) togs när Madeleine Sjöstedt helt i förbigående, i en artikel som handlade om något helt annat, etiketterades som kulturslaktare och Patrik Liljegren som hennes kulturslaktarlärling (AB 18 juni).

Strandparksdiskussionen fortsätter

Den livliga lokala debatten om Kristinebergs Strandpark och tennishallen fortsätter. I Vårt Kungsholmens senaste nummer, som kan läsas på nätet, förklarar jag återigen Folkpartiets ställningstagande. Samtidigt skriver företrädare för tennishallen om sin vision som onekligen låter trevlig. Och som vi har sagt: kan en hall verkligen integreras fullt ut i parken, så att den fria sikten och vattenkontakten finns, så är det välkommet. Hela min senaste insändartext nedan.

Ännu öppnare kulturstöd

Stockholm behöver ett reformerat kulturstöd - därom är många, för att inte säga de flesta, ense. Snart kommer det skriftliga förslaget, som har tagits fram efter en osedvanligt öppen, bred och ganska lång process. Viktiga synpunkter från olika aktörer i kulturlivet har funnits med i arbets- och referensgrupp. Öppna storseminarier har hållits. Kulturnämndens och kulturförvaltningens inkorgar har varit öppna för inspel och idéer. (Jag har bloggat tidigare bl.a. här.)

Oro har trots den öppna processen uttryckts över att det skulle bli en kort tid mellan det färdiga skriftliga förslaget och beslut i nämnden. Nämndhandlingar brukar skickas ut ett par veckor innan mötet. Vi i nämnden, från alla partier, har haft tillfälle att träffa och diskutera förslaget under arbetets gång och kommer rimligtvis vara väl förberedda. Den öppna debatten har också lagt grunden för att alla som vill har kunnat ha insyn och ge synpunkter.

Strävan att få ett så bra nytt system som möjligt, med så bred förankring som möjligt, gör att vi nu också öppnar för ännu fler synpunkter i ett samråd efter att det skriftliga förslaget presenterats. Då får såväl förtroendevalda som andra ännu mer tid och möjlighet att sätta sig in i, diskutera och föra vidare förslaget. Konsekvensen blir att införandet av det nya systemet senareläggs med ett år men det system som sedan kommer på plats har nu alla förutsättningar att vara det bästa möjliga.

Min partivän Madeleine Sjöstedt bloggar och berättar om detta i DN i dag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, kulturstöd, Stockholm, Madeleine Sjöstedt

En procent till konst - en regel och inget undantag

Att den nye ledaren för Sveriges alltjämt största parti väljer att lyfta fram kulturen som sin viktigaste profilfråga är bara att välkomna. Jag ser fram mot en ännu livligare kulturdebatt och hoppas på nya spännande tankar och inspel. I Stockholm har vi såväl ett vitalt kulturliv som en vital och förnyelseinriktad kulturpolitik och det är bara att rekommendera.

Håkan Juholts stöd för "en regel om att minst en procent av byggkostnaderna vid byggen av nya områden ska gå till konstnärlig utsmyckning" är också glädjande. Även om det förvånar att en kulturengagerad partiledare behöver "fundera" på det. Enprocentregeln finns ju nämligen redan.

En procent till konst var en huvudtanke när Statens Konstråd bildades 1937. I Stockholm fastslog kommunfullmäktige vår enprocentregel 1963 (och många kommuner och landsting har liknande principer). I dag är det Stockholm Konst, och Konstrådet där jag sitter sedan 2003, som har äran att förvalta regeln som gäller alla stadens verksamheter: vid exploatering av nya bostadsområden, anläggande av nya gator, ny- och ombyggnader av skolor och äldreboenden, osv.

Folkpartiet konsekvent om Strandparken

Strandparken i Kristineberg, och tennishallens framtida placering, engagerar. Det märks inte minst i lokaltidningarna. Vårt Kungsholmen har i dag en insändare av mig och Folkpartivännerna Björn Ljung och Charlotta Schenholm. Där förklarar vi varför vi står fast vid planerna för Strandparken - och att vi inte har något emot tennis, men att tennishallen behöver få en annan placering. Antingen nedgrävning eller flyttning. (Det aktuella numret finns att läsa här, insändarna är på sidan 50.) Jag infogar en bild från insändarsidan, och nedan kan du läsa hela texten.

Folkpartiet vill fullborda Strandparken

Nordvästra Kungsholmen behöver hela Kristinebergs Strandpark: För tusentals invånare i de nya, täta bostadskvarteren med små innergårdar, för hundratals förskolebarn, och även för naturvärdena med sammanhängande grönområden hela vägen in till centralaste Stockholm.

Fullbordandet av Strandparken är vad staden lovat och planerat för i gällande detaljplan. Det Folkpartiet gör är att hålla fast vid dessa planer – och motsätta oss den ”kovändning” som vi och många andra plötsligt överraskades av, där parken skulle blockeras av en jättelik hangarliknande takkonstruktion.

Undantaget för den privata tennishallen har förlängts provisoriskt i väntan på att parken ska fullbordas. Nu undersöks på vårt initiativ om tennishallen går att gräva ned och på sätt verkligen integreras i parken. Annars ska den flyttas till en annan plats.

Sportanläggningar ska planeras in på väl valda platser. Ett växande, tätare Stockholm behöver både parker och idrott. Och Nordvästra Kungsholmen behöver sin Strandpark, för rekreation och motion för alla människor.

Rasmus Jonlund (FP)
Ordförande Folkpartiet liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna

Björn Ljung (FP)
Gruppledare stadsbyggnadsnämnden

Charlotta Schenholm (FP)
Gruppledare stadsdelsnämnden Kungsholmen

Kristinebergs Strandparks Vänner har för övrigt en ny hemsida där de har samlat fakta och sina argument: www.byggparken.se

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kungsholmen, Kristineberg, Strandparken, Kristinebergs Strandpark, tennishallen, Stockholms Tennis, Kristinebergs Strandparks Vänner, Folkpartiet

Mer och bättre kulturstöd

Nu får vi snart resultatet av den spännande processen med att ta fram ett nytt och bättre kulturstöd för Stockholms stad. Vi har sedan 2006 kunnat öka kulturstödets omfattning från 70 till 95 miljoner - en rejäl ökning med 35 procent. Men vi vill också att pengarna ska komma till ännu bättre nytta, ge mer kultur åt stockholmare och besökare.

Välkända problem med inlåsningseffekter, bristande långsiktighet och förutsägbarhet är viktiga att nu ta itu med.

Som jag beskrivit tidigare är det en för kommunala beslut osedvanligt öppen politisk process som har pågått i flera månader. Och vår ambition att förändra kulturstödet, och vår öppna inbjudan till alla, inte minst det fria kulturlivet, att komma med synpunkter på hur ett nytt system kan se ut, har varit tydlig länge.

SvD 1, 2, 3. Madeleine Sjöstedts blogg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, kulturstöd, kulturpolitik, Stockholm, Madeleine Sjöstedt

Världsminne på Kungsklippan

Stockholms Stadsarkiv på Kungsholmen har hamnat i fint sällskap. Det kommer nämligen att indirekt finnas med på Unescos världsminnesslista Memory of the World, som tar upp viktiga dokument och arkivsamlingar.

Det är stadens stadsbyggnadshandlingar, bevarade sedan 1713, som har utsetts till världsminne. Detta i sällskap med Silverbibeln. De svenska arkiv eller motsvarande som finns med på denna lista sedan tidigare är Astrid Lindgrens, Ingmar Bergmans och Emanuel Swedenborgs arkiv/samlingar samt Alfred Nobels företagsarkiv.

Att Stockholm och Sverige har en så lång, nära nog obruten kedja av bevarad dokumentation kring hur staden byggs är inte bara en ovärderlig kunskapskälla för historiker. Det är också något så unikt att det kvalar in som världsarv. Som ordförande i arkivutskottet kan jag bara gratulera och lyckönska vårt fina arkiv och alla duktiga människor där - samt lova att vi ska göra allt för att tillsammans med dem förvalta detta förtroende.

DN skriver stort uppslaget om detta i dag.

Stadsarkivet, nya Memory of the World-världsarv, och alla inkl. äldre svenska. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och Mats Berglund, MP-kollega i arkivutskottet, bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om arkiv, världsarv, stadsbyggnadshandlingar, Stockholm, Stockholms stadsarkiv, Stadsarkivet, Unesco

Konserthussatsning

Stockholmsliberal kulturpolitik bedrivs inte bara i Stockholms stad - utan även i landstinget. Kulturlandstingsrådet Anna Starbrink kunde i kväll berätta om en fortsatt och ännu större satsning på Konserthuset. Det är en kulturinstitution som stockholmarna verkligen kan vara stolta över, och som sätter Stockholm på världskartan inte bara vid Nobelprisutdelningarna. Året om kommer stora världsartister, och publiken ökar år efter år.

För att fortsätta denna positiva utveckling och den höga konstnärliga nivån kommer landstinget att höja sitt anslag till Konserthuset med ett nytt flerårsavtal. Till 2014 höjs den årliga anslagsnivån successivt med 20 miljoner. Under hela fyraårsperioden betyder det 54 miljoner kronor mer till musikkonsten. Under Alliansens och Folkpartiets tid sedan 2006 kommer den årliga anslagsnivån att ha höjts med 40 procent.

Anna Starbrink berättar om detta i kvällens ABC, och skriver mer med alla siffrorna på sin blogg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Stockholm, Konserthuset, Alliansen, Folkpartiet, budget, ekonomi

(Upplagd på nytt p.g.a blogger-problem.)

Öppen process för ett nytt kulturstöd

Kulturstödet i Stockholm ska förändras, och det har långtifrån varit någon hemlighet. Tvärtom har både Madeleine Sjöstedt och jag skrivit om det ett flertal gånger på våra bloggar (några exempel: MS 1, 2; RJ 1, 2, 3). Kulturborgarrådet har också bl.a. skrivit en debattartikel på DN.se för ganska exakt ett år sedan. Och i stadens budget för 2011, efter att Folkpartiet tillsammans med Alliansen vunnit förtroende för ytterligare en mandatperiod och fortsatte att styra kulturpolitiken, är det koncist och tydligt uttryckt:

"Kulturnämnden ska inleda en översyn av verksamhetsstödet med målet att stimulera produktivitet, konstnärlig förnyelse och kvalitet. Översynen ska lämna förslag på hur aktiva stödformer snabbare kan hjälpa till att etablera nya initiativ, producenter, ar-rangörer eller projekt på Stockholms kulturarena. Särskild uppmärksamhet ska ägnas verksamheter som strävar efter att nå publikgrupper som är svagt företrädda i stadens kultur- och föreningsliv. Det är prioriterat att utarbeta nya system för oberoende kvalitetsmätning av de kulturverksamheter som staden stödjer."

Budgeten är stadens absolut viktigaste styrinstrument, vars skrivningar är direkt styrande för verksamheterna. Långtifrån allt nämns där - det mesta på respektive facknämndsområde återfinns i respektive verksamhetsplan - och det som tas med i hela stadens budget väger med andra ord tungt.

Ändå verkar det finnas mycket oro, en del missförstånd och på några håll, vågar jag säga, inslag av konspirationsteorier. Det märkte jag av på en kulturpolitisk utfrågning i måndags, som i princip uteslutande kom att kretsa kring det nya kulturstödet. Låt mig vara mycket tydlig: Det finns inget mellan raderna. Vi är öppna med våra ambitioner för kulturstödet, som vi har varit länge: Vi vill ha mer kultur för stockholmarna, och för de skattepengar vi satsar; vi vill att kulturen ska få mer pengar, även från andra håll; vi vill förena bredd med spets, kulturpolitik med konstpolitik, förnyelse med erfarenhet. Framför allt vill vi komma bort från inlåsningseffekterna i det nuvarande stödet, och ge många nya duktiga chansen.

Vi tycker (kanske till skillnad från en del andra; motsatt åsikt har faktiskt uttryckts) att det behövs fler och nya aktörer i Stockholms kulturliv.

Processen kring det nya kulturstödet är vi gärna öppna kring. Om mer information efterfrågas, ska vi tillgodose det behovet. Uppdraget att ta fram ett förslag till nytt kulturstöd har utifrån budgetbeslutet getts till vår kulturförvaltning, i sedvanlig ordning. Förvaltningen har med kulturrotelns och Alliansens tillskyndan valt ett betydligt öppnare tillvägagångssätt än annars: istället för att själva skruva och fundera på olika stödvarianter, har man tillfrågat ett antal aktiva i Stockholms kulturliv om att ingå i en arbetsgrupp eller en referensgrupp, för att få in erfarenheter man tycker sig behöva. Personerna i fråga representerar inga andra utom sig själva och sina erfarenheter och åsikter, och de har olika bakgrund i teater, musik, dans och andra kulturformer liksom i verksamheter både med och utan stöd i dag. Processen leds av en professionell konsult, utan egen inblandning i Stockholms eller egentligen svenskt kulturliv.


Denna process kommer att leda fram till ett förslag, som kommer att kunna debatteras av hela kulturlivet på ett remisseminarium i maj. (Givetvis är alla synpunkter och erfarenheter från andra håll också dessförinnan, och ständigt, välkomna, till förvaltningen eller till oss i nämnden. Det slutliga förslaget från förvaltningen kommer sedan till oss förtroendevalda i kulturnämnden - och den sedvanliga demokratiska processen tar vid, fram till ett beslut i kulturnämnden i augusti. Ett nytt stödsystem ska sedan förhoppningsvis kunna gälla från 1 januari 2012.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, kultur, politik, kulturpolitik, kulturstöd, kulturnämnden, fria grupper

Kristinebergs Strandpark ska vara park

Folkpartiet står fast vid att hela Kristinebergs Strandpark ska byggas. Om detta har jag skrivit tidigare här, och både jag och andra liberaler har kommenterat detta i lokaltidningarna. Vi håller emot att ändra detaljplanen. Det har vi nu också nått resultat kring (Vårt Kungsholmen 1, 2, DN).

Strandparksfrågan riskerar lätt att bli en konflikt mellan park- och tennisvänner, eftersom den tennishall som ligger mitt på platsen effektivt blockerar hela tanken med Strandparken. Vi har förstås inget emot vare sig tennisspelare eller tennishallar, tvärtom vill vi gärna ha fler sportanläggningar och möjlighet till idrott på Kungsholmen och i Stockholm. Dock inte just på denna plats. Tanken med en park som går hela vägen ner mot vattnet, och har en viss storlek, är mycket viktig för nordvästra Kungsholmen. Och det är viktigt att planerna kan förverkligas så fort som möjligt eftersom den nya stadsdelen nu börjar bli klar, med tusentals nya invånare. Parken blir viktig för de boende, för förskolorna i området, och förstås en plats för motion och rekreation.

Det mest logiska är att flytta tennishallen. En tänkbar lösning är förstås att gräva ned en tennishall, som därmed inte inkräktar på parkens storlek eller funktion. Frågan är hur markförhållanden och kostnader ser ut. Det är bra att detta nu undersöks ordentligt, tack vare vårt ställningstagande.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kristinebergs strandpark, Kungsholmen, parker, Stockholm, idrottsanläggningar, tennishall, Folkpartiet, politik

Hög tid att ta båtbussen för Kungsholmsborna

Kollektivtrafik på Stockholms inre vatten har diskuterats länge. Folkpartiet har förespråkat pendelbåtar såväl i Stadshuset och som landstinget, och vi liberaler på Kungsholmen har också drivit frågan. Nu när frågan åter aktualiseras i debatten tycker vi att det börjar bli färdigdiskuterat. Rubriken på min och Samuel Danofskys insändare i senaste Vårt Kungsholmen förmedlar vårt budskap med all tydlighet. (Texten klistras också in nedanför urklippet.) Att göra som vi föreslår borde inte vara så svårt - jämfört med mycket annan kollektivtrafik är en båtlinje relativt enkel att sjösätta (om uttrycket tillåts).

I vinter har många dristiga personer tagit den närmaste vägen till och från Kungsholmen – över det tillfrusna vattnet. I en stad som är byggd på vatten borde även kollektivtrafik på vatten vara en självklarhet. Det är också ett självklart mål för Folkpartiet på Kungsholmen.

Vår stadsdel består av öar – och det borde gå att ta den snabba vägen även när isen inte bär.

Vi har med stöd av Folkpartiet i Stadshuset och Landstingshuset drivit på för snabba, smidiga båtbussar som ska göra det enkelt att ta sig till Södermalm, Solna, Sundbyberg och Bromma. Det är bra att sikta högt mot ett helt linjenät på Stockholms vattenvägar, men viktigast är att efter alla år av planer få något gjort. Sätt båtbussen i sjön!

Rasmus Jonlund (FP), ordförande Folkpartiet Kungsholmen

Samuel Danofsky (FP), landstingspolitiker

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kollektivtrafik, båtbuss, båttrafik, pendelbåtar, Kungsholmen, landstinget, Stockholm, Vårt Kungsholmen