tisdag, juni 13, 2006

Sälj bolagen!

Vad ska man med allmänt ägda, affärsdrivande bolag till om de inte har ett samhällsuppdrag? Det kan man undra, och det gör också Riksrevisionen, som än en gång skarpt kritiserar den socialdemokratiska statsapparatens funktionssätt. (Se bl.a. dagens DN.)

Nästa fråga kunde ju vara om det överhuvudtaget går att förena affärsmässighet med ett "samhälleligt", läs statligt/välfärdsorienterat, uppdrag. Och varför staten ska driva kommersiella bolag. Alla oklarheter och bekymmer med allt från elpriser till styrelserepresentation och VD-förmåner i olika statliga bolag gör den frågan högst relevant.

Enklast är förstås att göra sig av med de statliga bolagen. Det går inte över en natt men väl successivt, naturligtvis när vi kan få ut största möjliga utdelning av en långvarig investering från medborgarnas och skattebetalarnas sida. Intäkterna måste givetvis investeras klokt - och kloka framtidsinvesteringar behövs för att möta den globala utmaningen. Ett smakfullt förslag är folkpartiets, om att lägga en rejäl slant på en fond för forskning.

söndag, juni 11, 2006

Om böckers värde och läsandets framtid

- Böcker [är] ett bra sätt att få oss att vara tysta och sitta still.

Citatet från dagens morgontidning föranledde den något pretentiösa rubriken. Det kommer från förre förlagschefen Svante Weyler, som fortsätter med att påpeka att tystnad och stillasittande är något som behövs i dagens samhälle. Utan att perfektionistiskt finlira om att dataspelande ungdomar nog uppfyller bägge kriterierna, ibland ohälsosamt många timmar i sträck, vill jag framför allt skriva under på värdet av tystnad, stillhet och reflektion.

Böcker ger ju dessutom ännu mycket mer, intryck, erfarenheter, bekantskaper, aha-upplevelser, och inte minst kunskap. Och, skulle jag vilja säga, social kompetens. Sammantaget handlar det om bildning, ett ord som definitivt hör hemma i dagens debatt.

I samma morgontidnings kulturdel (ja, för mig är den stora Bonnierdraken alltjämt nummer ett) är böckernas roll ett huvudämne: närmare bestämt hur bokmediet kommer förändras i framtiden. Ljudböcker, nu inte som CD utan MP3 osv, och e-böcker, i datorn, fickdatorn eller på "e-papper", är på frammarsch. Utvecklingen har drag av den som skett på musik-, film- och spelfronten, som inte minst de senaste veckorna exploderat politiskt i frågan om fildelning. Skillnaderna betonas dock; en bok är helt enkelt något helt annat än en musik, där själva mediet mellan sina pärmar är viktigare.

Frågan för en bokälskare är då om mediets utformning i sig har ett värde? Förblir en bok på e-papper eller på iPoden en bok? Jag är i varje fall glad över att framtidsprofeterna varken dömer ut pappersboken eller -tidningen, åtminstone under överskådlig tid. Och över att även efter att dessa livskraftiga former antikverats, så är det inte bara ljud som gäller. E-papperet ska förhoppningsvis bli minst lika bra som en klassisk sidvändare. Även för en bibliofil traditionalist som undertecknad.

Stor Katarina istället för Zlatan

Nej, jag såg inte matchen i går. Sportig kan jag kanske kallas men knappast sportintresserad (men om det går bra för Sverige kommer nog även jag fastna, som senast 1994).

Istället för att sitta framför tv:n hemma eller på en av de talrika storskärmsutrustade barerna, smet jag från kvällssolen in i den intima teaterlokalen Brunnsgatan fyra. Det var faktiskt mitt första besök på Kristina Lugns, en gång Allan Edwalls, scen. Platserna i den lilla salongen är inte många, tidigare har mina ambitioner att gå hejdats av senkommenhet och fullsatthet. Det som lockade mig att denna gång agera i tid var en kombination av teater och historia, två av mina största intressen: med andra ord, Lena Nyman i monolog-rollen som "Katarina". Det handlar förstås om Katarina II, den stora, den tyska prinsessan som blev "upplyst despot" och alla ryssars självhärskarinna (f 1729, reg 1762-1796).

Lena Nyman kanske inte är den första man tänker på som en självuppfylld, självmedveten kejsarinna, men jag tycker att hon fyller rollen som den åldrande autokraten väl. Formatet med den lilla (varma!) salongen och den korta speltiden, bara ca 40 minuter (angiven föreställningstid: 1 timme) gjorde inte upplevelsen sämre. Alldeles lagom en varm sommarkväll.

Sedan gick vi åter ut i verkligheten. Den något avslagna stämningen på stan gav snart besked om att VM-premiären inte helt gått de svenska fotbollsspelarnas och fansens väg. Men vad jag förstår är hoppet långtifrån förlorat...

tisdag, juni 06, 2006

Våld och engagemang

I dag har Kungsholmen besudlats. När man ser nyhetsrapporter som denna undrar man hur vissa får ihop begreppen; hur kan man manifestera stöd för demokrati och icke-våld genom egna våldsamheter? Vad är det man vill försvara? För såväl "vänster-" som "höger"extrema aktivister anser sig inte bara veta utan också vara bättre än andra, anser sig stå över de spelregler folkflertalet antagit och stödjer.

Politik kanske verkar trist och partipolitik förlegat. Men det demokratiska, flerpartibaserade parlamentariska systemet har hittills inte mött någon överlägsen konkurrent. Tvärtom, genom att nya partier gjort entré, lyckats etablera sig eller försvunnit igen, på lokal, regional, nationell och europeisk nivå, visas flerpartidemokratins styrka.

Att stärka engagemanget är en ständig utmaning. Kanske större nu än på 70-talet, då fler än nio av tio röstberättigade verkligen röstade och partierna hade mångdubbelt fler medlemmar. Men engagemanget är nog inte mindre i dag. Hur kanaliseras det bäst?

söndag, juni 04, 2006

Höger om för folkpartiet?

De indignerade anklagelserna om att folkpartiet har gått åt höger börjar bli oändligt tröttsamma. Inte minst för att det anklagarna egentligen är ute efter är att klistra på rasism-etiketten, något som förstås är otroligt lustfyllt för de som länge haft ett horn i sidan till Sveriges liberala parti. "Äntligen en blotta i bror duktig-rustningen", kan man ana dem mysa.

Bland det värsta är att höra ledande socialdemokrater i en hycklande sorgsen ton beklaga att det gamla, fina liberala folkpartiet inte känns igen. När regeringspartiet börjar oroas borde den liberala oppositionen vara på rätt spår. Värre ändå är när liberaler förvandlas till nyttiga idioter och köper anti-fp-offensiven med hull och hår.

Tråkigt för dessa personer att folkpartiet liberalerna alltjämt är ett parti som står upp för generöst flyktingmottagande och som därtill vill öka möjligheterna till arbetskraftsinvandring. I och för sig, man måste ha en bred tolkningsram för att lyckas se jobb hellre än bidragsberoende för självständiga, fria individer som en lösning med främlingsfientlig anstrykning.

Vi kan alla diskutera enskilda politiska förslag, liksom retoriken i vissa utspel. Ingen behöver vara enig med allt i ett parti men för mig är folkpartiet fortfarande glasklart det liberala alternativet, som vill ge alla människor rättvisa möjligheter genom en bra skolpolitik, som står upp för flyktingar, funktionshindrade och flickor som utsätts för ojämlikhet.

I en klassisk höger-vänster-skala har folkpartiet kanske "gått åt höger". Förvisso har folkpartiet tagit intryck av det danska venstres framgångar.

Men i grunden: Är det verkligen illiberalt med krav, prestationer och motprestationer? Är det verkligen att flörta med främlingsfientliga krafter att studera hur man framgångsrikt blivit huvudmotståndare till och avväpnat en regeringstrött socialdemokrati? Ingen strävar efter att göra folkpartiet till en blåkopia av venstre, framför allt inte med de mer invandringsrestriktiva inslagen och definitivt inte samarbetet med populistnationalisterna i dansk folkeparti.

Ja, ingen utom socialdemokratiska och fackliga valstrateger, och vissa som går deras ärenden.

lördag, juni 03, 2006

Kunskap i tid

I förra veckan rapporterade lokaltidningen Vårt Kungsholmen om att en femtedel av niorna på Kungsholmens skolor inte klarar godkänt för gymnasiebehörighet. Sommarskola blir insatsen nu - men självklart borde något ha gjorts mycket tidigare. Folkpartiets politik är entydig: tydligt kunskapsfokus från första klass och satsning hellre på lågstadiet med läsa-skriva-räkna-garanti än på individuella programmet (för icke-behöriga), som nu blivit ett av landets största gymnasieprogram. Utvärdering genom nationella prov och tidigare betyg behövs också.

Liberaler vurmar för skolan eftersom det är det bästa sättet att nå rättvisa villkor i samhället genom jämlika möjligheter. Vad människor sedan vill och lyckas göra av dessa möjligheter är en annan sak.

Jag skrev förstås raskt en liten reflektion som kom in i tidningen i dag, klistras in nedan.


Skolpolitiken är problemet
När en av fem niondeklassare på Kungsholmen riskerar underkänt, är det uppenbart att något måste förändras. Sommarskola är bra för de som nu inte klarar behörighetskraven till gymnasiet men egentligen borde något ha gjorts långt tidigare. När de första betygen kommer i åttan är det för sent.
Tidigare betyg är ingen lösning i sig men de är ett redskap för att upptäcka behoven i tid. Resultaten blir konkreta för skolan, föräldrarna och eleverna själva.


Folkpartiet vill införa en läsa-skriva-räkna-garanti så att inga elever lämnar de första skolåren utan baskunskaperna i svenska och matematik. Att en del inte lyckas nå de målen ens på nio år är ett gigantiskt svek.

Den svenska skolans problem ligger framför allt i den nuvarande skolpolitiken. Med rätt förutsättningar slipper skolan svika eleverna.

Rasmus Jonlund (fp)
Stadsfullmäktigekandidat, Kungsholmen

fredag, juni 02, 2006

Svartlöner eller hederligt företagande?

När en socialdemokratisk näringsminister angriper de borgerliga för att vilja försämra villkoren för företagarna tar man sig för pannan, för att använda ett populärt uttryck. (Se gårdagens Brännpunkt.) Frågan är hur Östros försök till nyspråk och vantolkningar går ihop med partisekreterare Ulvskogs stundtals korstågsliknande utfall mot näringslivet.

Sanningen är att det i dag är mycket tufft att vara företagare i Sverige, det är inte bara gnäll från någon borgar- och kapitalistkartell. Jag vet delvis av egen eller rättare föräldrarnas erfarenhet som småföretagare i tjänste- och hantverksbranschen. De gjorde rätt för sig och höll näsorna över ytan men verkade snarast vara ett undantag i en bransch där viss del av svartjobb och gråzoner är legio.

Storföretagen har haft det hyfsat, de har fått vara samtalspartner till ett regeringsparti som sett den gamla exportindustrin som Sveriges ekonomiska identitet. Men när de gamla jättarna nu krymper, effektiviserar, outsorcar eller köps upp, blir det tydligt hur småföretag och inte minst tjänstebranschen vanvårdats.

För att få nya stora företag krävs det ju att de startar någonstans. Och de många som aldrig blir eller vill bli mer än småföretag är oerhört värdefulla i sin mängd, mångfald och ekonomiska tyngd. För att inte tala om värdet av alla människor som förverkligar sina idéer och tar hela makten och ansvaret för sina liv - och skapar möjlighet för andra att förverkliga sina drömmar om jobb och ett rikare liv.

Ett exempel från bekantskapskretsen illustrerar hur svårt det kan vara att driva små och medelstora svenska företag. Efter att ha kämpat i två år och försökt göra allt rätt har företagaren med kompanjon nu nödgats ta beslutet att betala svartlöner - alternativet hade varit inget företagande alls.

Då känns det verkligen som vi behöver ett nytt synsätt på företagande och företagare. Det handlar om attityder, om att det ska vara normalt och fullt legitimt att själv dra ihop brödfödan. En annan attityd får sedan logiska konsekvenser för skatte- och regelbördan.

torsdag, juni 01, 2006

Ångbåtarna, levande kulturhistoria

De vita ångbåtarna på Strömmen och Mälaren hör till Stockholms signum. Bevarandet av de få kvarvarande är starkt önskvärt av såväl kultur- och teknikhistoriska, som turistekonomiska skäl. De två båtarna i landstingsägda Waxholmsbolagets regi har en trygg och naturlig ställning, men de fyra som ägs och drivs av fristående krafter är mer eller mindre hotade.

Ångbåtarnas värde ligger i att de är i drift med turtrafik. Nu hotas S/S Saltsjöns framtid, som i sommar bara kommer att kunna köra några få turer. Landstinget och staden borde tillsammans ta ett helhetsgrepp, jag och folkpartiet tycker att det är dags för en långsiktig ångbåtspolitik. Min parti- och kulturnämndskamrat Madeleine Sjöstedt, som redan sitter i stadsfullmäktige, lägger en motion i frågan vilket uppmärksammades av SVT:s ABC i går.