måndag, september 27, 2010

Ökat stöd, förlorad majoritet

Ett utökat stöd från väljarna men en förlorad majoritet i riksdagen, blev alltså Alliansens facit av valet 2010. Vi kan glädjas åt det förra, och framför allt gratulera moderaterna, och grämas över det senare - åtminstone i avvaktan på eventuellt omval i Värmland. Dagen efter valet gjorde jag en snabbreflektion, nu en vecka senare kan det vara dags att se framåt.

Eftervalsdebatten har kommit att kretsa kring Sverigedemokraternas framgång och intåg i riksdagen, men nu finns skäl att åter fästa mer uppmärksamhet på Miljöpartiet. Särskilt efter dagens besked: de gröna säger nej till ett organiserat mer heltäckande samarbete men samarbetar gärna i konkreta frågor - närmare bestämt kring migrationsfrågor och mänskliga rättigheter.

Det är ett väl valt område, om det var ett enda som skulle väljas. Där finns en stor samsyn mellan Alliansen och de gröna att utgå ifrån. Överenskommelsen som under förra mandatperioden gav Sverige en av världens mest liberala arbetskraftsinvandrings-lagar är värd efterföljare. Ur socialliberal synvinkel kan Miljöpartiet dessutom inte bara bidra till en riksdagsmajoritet, utan även till en positiv sakpolitisk prägel mot en mer generös flykting- och invandringspolitik. Mycket finns att göra för t.ex. papperslösa och gömda.

Denna socialliberala prägel skulle kunna gälla fler områden - och Miljöpartiet och Alliansen borde kunna finna gemensam mark i fler sakfrågor. En översyn och vid behov reform av socialförsäkringen är ett exempel.

Kulturpolitiken är också ett område där det finns skäl att slå vakt mot en nationalistisk-populistisk linje som nu finns representerad i riksdagen. Vi måste stå upp mot den förenklade synen på svensk kultur, med något slags bäst före-märkning på sådant som fanns i Sverige före någon ospecifik tidpunkt, efter vilken det mångkulturella floden med ökande kraft har sköljt över oss. Den borde vara lätt att argumentera emot: för vad är detta svenska?

Hembygds- och folkdansrörelserna värjer sig mot Sverigedemokraternas omfamningar. Visst ska vi värna svenskt kulturarv - men då kan man inte välja bort allt som verkar lite besvärligt utländskt, inte bortse från alla de impulser, och människor, som har nått Sverige utifrån och berikat vår kultur. Pizza-, kebab- och thaimatsexemplen må vara banala, granen, fikonen och apelsinerna till jul likaså, men inte mindre giltiga. Hur är det med jazzen, eller nationalikonen Svenskt Tenn? Eller för den delen de miljoner svenskar som lever sina liv här i dag med bakgrund i andra länder?

Parallellerna med 1930-talets tyska "entartate kunst" och bokbål behöver inte dras i första rummet (även om man också där strävade efter att strömlinjeforma något slags folklig germansk urkultur utan störande biljud, och utan allt som kunde "chockera" eller "provocera"). Det räcker med lite sunt förnuft i dag.

* * *

Åter till politikens ramar, från dess innehåll: Slutsatsen av den gångna veckan måste bli att Miljöpartiet har rört sig något i Alliansens riktning. De blir vare sig koalitionspartner eller organiserad samarbetspart, men öppnar för sakpolitiska samarbeten. Grumsandet om olika regeringsalternativ, till skillnad från den den Alliansregering som fått ett ökat förtroende av väljarna, har minskat. Och distansen växer till det rödgröna samarbetet. Gott så. Självklart ska oppositionen opponera, men att kompromissa ihop sig om allt från enhetligt budgetalternativ till en gemensam linje i stora som små frågor som hamnar på riksdagens bord - hundratals propositioner och mångfalt fler motioner och andra ärenden - verkar onödigt av flera skäl.

De tre rödgröna partierna ser kanske inte i första hand fördelen av en lättare resa för en Alliansregering i minoritet, men väl sina egna behov att profilera sig. Och inte stå med skammen av att ge det lilla främlingsfientliga, populistiska och ekonomiskt oansvariga nya riksdagspartiet inflytande, hur indirekt det än må vara. I slutänden är förstås en viktig fråga hur det stora socialdemokratiska partiet väljer att agera, i jakt på en ny identitet efter att den som statsbärande parti definitivt tycks ha gått förlorad.

Media: AB, DN, Expressen, SR 1, 2, SvD, SVT. Veckans bloggdebatt? Per AltenbergPer Ankersjö, Tobias Cuthbert, Andreas Froby, Lotta Olsson, Kent Persson 1, 2, 3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

torsdag, september 23, 2010

Om sjukförsäkringen inte fungerar för alla - gör om!

Alliansregeringen har genomfört nödvändiga reformer av sjukförsäkringen med målet att alla ska få snabbt stöd, till rehabilitering och vägar tillbaka till arbetslivet. Ingen ska längre gå sjukskriven långa tider och förtidspensioneras utan att ha fått alla chanser att komma tillbaka.

Men om regelverket inte fungerar, om den som verkligen är sjuk och inte kan jobba inte får sjukpenning eller sjukersättning - då måste regelverket, eller tillämpningen, ändras.

Fallet Annica Holmqvist har blivit det stora exemplet den senaste veckan. Jag vet lika lite som statsministern eller någon annan uttala mig om det enskilda fallet, men den bild som framkommer i medierapporteringen verkar helt orimlig. Det anser också folkpartisterna Birgitta Rydberg och Barbro Westerholm som kräver en översyn av reglerna.

Media: AB, DN, Expressen ledare, GP, Metro, SvD, SvD ledare, SVT, TV4 Nyhetskanalen. Tidigare rapportering bl.a. i DN, SR Ekot, SVT. Bloggar: Birgitta Rydberg, Sanna Rayman (SvD ledarblogg) x2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag, september 20, 2010

Alliansen framåt, FP håller ställningarna i val med skolan i toppen

Låt oss börja med att se det ljusa - och det är mycket ljust att se. En borgerlig regering har regerat Sverige i fyra år, har gjort det väl trots finanskris, och har blivit omvald - med ett ökat folkligt stöd. Över 220.000 fler röster på Allianspartierna, enligt valnattsresultatet. En dryg procentenhet mer av ett större antal röster än 2006.

Moderaterna, som har haft det stora ansvaret och de ledande posterna inte minst under hanteringen av finanskrisen och arbetslösheten, går välförtjänt framåt. Men de tre mindre partierna har precis som Fredrik Reinfeldt konstaterade på valnatten gjort efter omständigheterna hyfsade resultat.

Folkpartiet, inte minst, håller ställningarna. Det är starkt gjort. Vi delar i stor utsträckning kärnväljargrupper med Moderaterna, men har inte tappat mer än några tiondelar - drygt tusen röster färre i hela landet jämfört med 2006. Förmodligen har vi liksom då genom att ta röster från Socialdemokraterna kunnat bidra till Alliansens ökade stöd. Vi gjorde en bra valrörelse, att döma av SVT:s Valu en stark spurt, och kan glädjas över att skolan enligt samma undersökning var den viktigaste frågan. Det är till stor del Folkpartiets och Jan Björklunds förtjänst.

Drygt 7 procent var förstås varken 2006 eller är i år något som svenska liberaler är nöjda med. Men vi håller ställningarna, i riksdagsvalet liksom t.ex. i landstingsvalet i Stockholms län. I Stockholms stad går vi rentav fram i kommunvalet - inte minst hemma på Kungsholmen. Mitt och alla andra Kungsholmsliberalers idoga kampanjarbete har förhoppningsvis burit någon frukt.

I landstinget och stadshuset regerar Alliansen vidare.

Över allt detta svävar dock det stora svarta molnet som vi alla befarade skulle driva in: Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Inte oväntat, men något vi helst inte velat tänka på möjligheten av. Ett populistiskt, ekonomiskt oansvarigt parti med mångmiljardhål i sitt "budgetalternativ" och en politik där man vill ge allt till alla - och betala med orealistiska planer och beräkningar på minskad invandring, ett parti med tydliga nazistiska rötter, kommer nu att ta säte i den svenska demokratins borg på Helgeandsholmen.

Kanske hade det gått så här illa ändå - men jag kan inte undgå att gräma mig över den helt ofattbara debatt som har tillåtit Sverigedemokraterna att stå i centrum, utan att behöva utstå någon som helst granskning. Utkorade som potentiella kungamakare har de på förhand förstorats i betydelse, och lyfts in i politikens finrum. Det är en taktik från inte minst Socialdemokraterna som straffade sig hårt.

Nu gäller nya tag. Kanske kan vi, som MP:s Peter Eriksson av alla påpekade, fortfarande få en egen Alliansmajoritet efter den slutliga sammanräkningen även om hoppet är svagt. Det vore förstås det allra bästa för Sverige, och kanske även för de gröna, som då kan fira sin valframgång utan att behöva våndas över valet att hoppa över det rödgröna samarbetets skaklar, in i en Alliansregering.

Annars måste ju ett Allians-grönt samarbete vara den första och mest logiska vägen framåt, i någon form. Att sluta sig samman flera partier för att stänga ute SD är en mycket farlig väg; det räcker med en stabil regering, sedan behöver vi en rejäl opposition.

Vi har en otäck, och otäckt spännande, politisk tid framför oss.

Media: AB 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, Expressen 1, 2, 3, SVT 1, 2. Bloggar: Annika Beijbom, Tobias Cuthbert, Christoffer Fagerberg, Marcus Grundén, Mattias Lönnqvist, Catrin Mattsson, Kristina PalmgrenPer Pettersson, Mikael WendtHans Åberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

fredag, september 17, 2010

En trygg sjukförsäkring ger alla en chans att komma tillbaka

Den som är sjuk och inte kan jobba ska ha en bra ersättning från sjukförsäkringen - för kortare eller längre tid. Och den som behöver ska snabbt få rehabilitering och stöd tillbaka till arbetslivet och egen försörjning.

Konstigare än så är inte grundtanken bakom reformen av sjukförsäkringen. Alliansen ville få ett slut på den tid då tusentals människor sjukskrevs, inte fick något aktivt stöd utan istället i många fall slutade som förtidspensionärer - med mycket låg ersättning jämfört med såväl sjukpenningen som framför allt med en riktig lön. Det var verkligen ett utanförskap, en stupstock och ett inhumant system.

De gripande exempel som ges på hur människor hamnat i kläm, fallit mellan stolarna eller fått ett bristfälligt bemötande är alla oerhört beklagliga. Varje enskilt fall måste få en rättvis, individuell bedömning. Försäkringskassan ser nu t.ex. över fallet med Annica Holmquist (vars situation beskrivits av dottern på dennas blogg). Ett annat uppmärksammat fall, Marie, har gett ansvariga ministern anledning att berätta om en lagändring. Gott så. Inget system är hundraprocentigt och så var det naturligtvis inte heller tidigare. Det viktiga är att alltid sträva efter att göra det bättre och att snabbt rätta till eventuella problem.

Den stora skillnaden nu är att alla får en ärlig chans att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Att drygt 40 procent av dem som omförsäkrades för en introduktion tillbaka till arbetsmarknaden vid årsskiftet, återvänt till sjukförsäkringen, utmålas av vissa som ett bevis på att Alliansregeringens reform har misslyckats. Men att nära 60 procent är i arbetsmarknadsåtgärder eller har ett jobb, är ju snarast en stor framgång.

Alltså: Alla får en chans att komma tillbaka. De som inte klarar det, eller är för allvarligt sjuka, får fortsatt sjukskrivning eller förtidspension. Men varje ny person som får en väg tillbaka till arbetsmarknaden är en stor framgång.

Folkpartiet har alltid tagit strid för generösa socialförsäkringar och för aktiv rehabilitering. Detta kan säkerligen göras ännu bättre, t.ex. vill Folkpartiet samordna de ekonomiska resurserna hos sjukförsäkringen (Försäkringskassan) och hälso- och sjukvården (landstingen/regionerna), till att börja med i s.k. Finsam (finansiell samverkan), längre fram i de framtida storregionerna med en enda huvudman för sjukförsäkring och vård/rehabilitering. Se också gärna vad vår partisekreterare Erik Ullenhag berättar, film nedan.



Bloggar: Per Altenberg, Annika Beijbom, Carina Boberg, Jessica Ericsson, Runo JohanssonMark Klamberg, Olov Lindquist, Helena von SchantzErik Svansbo, Frank Thorén Hall, Hans Åberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

torsdag, september 16, 2010

Alliansens opinionsframgång - Folkpartiet, KD och C på väg upp

Inget ska tas ut i förskott som bekant... men efter dagens märkliga turer i Expressen om en "hemlig" Novus-mätning känns det extra skönt att se siffrorna i den riktiga Novus-väljarbarometern som TV4 publicerar ikväll. Alliansen har en tydlig egen majoritet med drygt 51 procent. Och Alliansens uppgång i augusti är de tre mindre partiernas uppgång - vilket också bådar gott för samarbetet i Alliansen. Folkpartiet tycks här som i de allra flesta mätningar gå mot att bli det tredje största partiet och näst störst i en Allians-majoritetsregering.

Novus analys är värd att citera:

"Stödet för alliansen ökar totalt sett med 0,9 procentenheter, från 50,3 till 51,2 procent.
Sedan valrörelsen drog igång i augusti har Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna tillsammans ökat med 5,0 procentenheter, från 16,1 procent till 21,1 procent av det samlade väljarstödet.
Det innebär att vi har ett nytt läge där balansen inom den borgerliga alliansen har ändrats och Moderaternas dominans har minskat."

Läs också Politikerbloggen, Carl Nettelblad, Malin Danielsson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Det rödgröna opinionsfiaskot

När alla opinionsmätningar pekar åt samma håll och ger Alliansen en för tillfället betryggande majoritet - och så kommer en som går i rakt motsatt riktning, där de rödgröna nästan är ikapp, så känns det för illa för att vara sant.

Och det var det också. Den "hemliga" Novus-mätning som de rödgröna beställt och som så lämpligt råkade hamna i Expressen i dag, ger inte en korrekt bild av väljaropinionen i Sverige några dagar innan valet. Det är inte bara min bedömning utifrån vad alla övriga mätningar säger - se t.ex. SVT:s i dag uppdaterade väljarindex där Allianspartierna samlar precis över 50 procent. Det är också vad Novus själva säger. Deras korta och tydliga kommentar har jag klistrat in här nedan - källan finner du här.

"Opinionsfiaskot", som branschtidningen Resumé kallar det.

"Novus har en uppfattning om läget i väljaropinionen och det är den väljarbarometer som TV4 Nyheterna publicerar. Idag har tidningen Expressen en artikel som refererar till en Novusundersökning. Som läsare kan man uppfatta att det handlar om en väljarbarometer. Detta är felaktigt. Novus uppfattning är att siffrorna i artikeln inte avspeglar den aktuella väljaropinionen."
Media. AB 1, 2, Resumé. Bloggar: Magnus Andersson, Olov Lindquist, Runo Johansson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag, september 15, 2010

Jan Björklund, liberalen som fick nog och röt ifrån

Folkpartiet driver en valrörelse som handlar om kunskapsskolan, jobben och gräddfil till alla i vården. I Stockholm talar vi mycket om vettiga trafiklösningar så fler stockholmare kan resa klimatsmart, om tillgängliga bibliotek, fler bostäder och vacker stadsmiljö. Vi slåss för ökad arbetskraftsinvandring och för vård och utbildning till gömda flyktingar och flyktingbarn.

Vi talar också om integration, för att vi vill att alla som bor i Sverige ska med när vi bygger framtidens samhälle. Det handlar om språk och jobb. Sedan har vissa gjort stor sak av frågan om burka och niqab i skolan (där Jan Björklund svarat något för mig självklart på en fråga: Självklart ska elever och lärare kunna se varandra i ansiktet; behövs en reglering i skollagen till stöd för skolledare och lärare får vi ordna det). Integrationsminister Nyamko Sabuni har lyft en del intressanta frågor inom sitt sakpolitiska område - hur ställer vi oss t.ex. till att föräldrar som kommer hit med lite äldre småbarn ändå får hela föräldraförsäkringsperioden? Hur påverkar det integrationen framför allt via arbetsmarknaden?

Dessa frågor är inget som Folkpartiet lyfter fram som de stora valfrågorna men vi måste kunna föra en vettig debatt om integrationsproblem, och möjligheter. Företrädare för t.ex. Socialdemokraterna har också visat positivt intresse för dylika tankar. Att vissa andra gärna omedelbart blåser i de stora basunerna gör att vi aldrig får den där sansade debatten. Att vissa väljer att bortse från helheten och koncentrerar sig på små utbrytna delar för att svartmåla Folkpartiet på ett helt befängt sätt, säger väl mest om dem själva.

I gårdagens TV4-utfrågning fick Jan Björklund till slut fick nog av insinuationerna och röt ifrån. Och det var väl rutet. Sedan fick han faktiskt tala om integrationsfrågorna på allvar, om svenska språket och om jobben. Det är vad vi borde tala mer om. För integration är ju egentligen inget eget politikområde - det handlar om kunskap, arbete, bostäder...

Folkpartiet står för det öppna Sverige, för internationalism, generös flyktingpolitik, arbetskraftsinvandring, vitalt kulturliv, och en liberal, mycket positiv människosyn. Det finns inget bättre än framtiden, om vi bygger den tillsammans med plats för allas behov och egenarter.

Media: AB 1, 2, 3, DN, Expr 1, 2, 3, SvD, SVT, TV4 Nyhetskanalen. Bloggar: AB:s "proffstyckare" Johan Ingerö och Jonas Morian, Anna Lundberg, Per Altenberg, Olov Lindquist.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

tisdag, september 14, 2010

Det lutar åt Alliansseger...

Allt kan hända, sex dagar återstår. Men något annat än att det i dag ser ut att luta mot Alliansseger är svårt att säga. Och det med egen majoritet, oavsett om det tråkiga händer att vi får ett främlingsfientligt, populistiskt och finansiellt oansvarigt litet parti i riksdagen.

Så jag upprepar dagens opinionsskörd, Skop och United Minds, tillsammans med söndagens Sifo... Och konstaterar att vi har valvinden i ryggen. Nu ligger vi i ännu hårdare för att säkra majoriteten. För kunskapsskolan, och allt annat.

AB 1, 2, DN, Expr, SvD. Bloggar: Seved Monke, Kent Persson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Folkpartiet gör skillnad - för svensk skola

Apropå Folkpartiets betydelse och anledningarna att rösta liberalt: Två stora sådana stavas förstås kunskapsskolan, och Jan Björklund. I dag går vi in för valspurten, med tydliga budskap om skolan - och en tydlig jämförelse med alternativet i rapporten "Stoppa flumskolan".



Läs mer: Jan Björklunds nyhetsbrev, Folkpartiets hemsida, Unga FolkpartietTV4 Nyhetskanalen, GP, SvD.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Folkpartiet - för framtiden!

Varför ska man egentligen rösta på Folkpartiet? Frågan är inte ovanlig för kampanjarbetare, i något parti. Som liberal känner jag mig stå på rätt säker mark när jag besvarar den. Det finns ett antal sakfrågor där jag anser att Folkpartiet visar sin styrka - utöver den rena ideologiska grunden, socialliberalismen.

Hans Åberg listar föredömligt ett antal sådana frågor, jag kan skriva under på dem alla. Låt mig lägga till några punkter:

Folkpartiet värnar kulturen. Vi är den tydliga rösten för en aktiv kulturpolitik, som ser värdet av ett rikt och fritt kulturliv, och inser att allt som är värdefullt inte är kommersiellt gångbart utan kan behöva stöd. Samtidigt uppmuntrar vi kulturellt entrepenörskap, att kulturen ska nå fler, och att kulturarbetare, konstnärer osv ska få lön för mödan. Gärna genom egna intäkter, t.ex. med ordentligt betalt när konstnärer ställer ut sina verk i offentliga sammanhang, eller med Stockholms stad och andra offentliga aktörer som beställare av konstnärliga verk i offentlig miljö, till gagn för alla. Och vi vill utveckla och stärka biblioteken - kulturens finmaskiga infrastruktur som betyder så mycket för möten mellan människor och med nya världar, genom böckernas och andra mediers försorg.

Folkpartiet unnar människor framgång. Vi ser inga problem när människor lyckas, med hårt arbete, lång utbildning, talang och goda idéer, och kanske en portion tur, skapar växande företag, nya innovationer eller gör karriär. Vi unnar dem deras framgång, och deras pengar. Problemet är när det inte går så bra för människor. Ingen ska falla mellan stolarna, det sociala skyddsnätet ska vara finmaskigt. Därför vill vi avskaffa värnskatten - och bygga ut vården och stödet för hemlösa. Därför säger vi nej till en ny förmögenhetsskatt - och vill ha generösa socialförsäkringar.

Folkpartiet slår vakt om en god miljö. Det är kanske inte vårt partis mest kända politikområde, men vi har en stark politik på miljöområdet, som fått beröm av miljöorganisationer. Det handlar inte bara om kärnkraft (som dock är klimatsmart, för att ersätta koldioxid med växande elbehov särskilt om vi ska börja köra mer elbilar...) utan om bevarad artmångfald, skyddade naturvärden, stopp för överfiske, klimat- och miljöbistånd, och ja, skepsis mot vargjakt.

Folkpartiet älskar Europa. Ja, det är en kärlekshistoria, som fått sina törnar och har sina surdegar - som tullmurarna mot fattiga länder, den monstruösa jordbrukspolitiken och en del integritetskänsliga förslag. Men med grunden i fredstanken, den positiva dragningskraften på de forna östländerna, avskaffande av dödsstraffet (tack vare folkpartisten Hadar Cars i Europaparlamentet), och förstås med de stora ekonomiska vinsterna av en gemensam marknad, och glädjen i att kunna resa obehindrat över nationsgränserna, är EU en framgångssaga. Nu ska den kompletteras med att Sverige inför euron. Och Folkpartiet fortsätter att gå i bräschen.

Folkpartiet älskar världen. Liberaler är internationalister. Vi bejakar varje form av internationellt samarbete mellan demokratiska stater, och mellan människor och inom civilsamhället. Vi säger ja till Nato, för vi vill att Sverige tar sitt ansvar för den gemensamma säkerheten som vi drar nytta av. Vi slåss för ett högt bistånd - som ska ge resultat, för demokrati och miljö, med tydlig uppföljning.

Tack vare dessa, och hundratals andra skäl, verkar det just nu gå åt rätt håll för Folkpartiet, samtidigt som Alliansen stärker sin majoritet, senast i Skop och United Minds i dag (AB 1, 2, DN, Expr). Med alla våra goda idéer och sakfrågor borde vi i framtiden förstås vara ännu större - vi har något att jobba för!

Olov Lindquist bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

måndag, september 13, 2010

Skäms Sahlin, Östros och Wetterstrand - Sverigedemokraternas främsta valarbetare?

Valspurten borde handla om de viktiga sakfrågorna och framtidsidéerna. Två tydliga regeringsalternativ borde ge goda förutsättningar för en sådan debatt. Vi kan ha åsikter om nivån och inriktningen på den sakpolitiska debatten: Om hur Socialdemokraterna ägnar sig åt att berätta hur mycket viktiga välfärdsinsatser som operationer och skolplatser kostar och att detta är dyra saker som bör finansieras gemensamt - som om något seriöst parti tyckte annorlunda. Eller om hur en statsministerkandidat som Mona Sahlin kan förneka de positiva effekter av jobbskatteavdraget som de flesta ekonomiska expertinstanser verkar enas om.

Värre är dock debatten om det politiska spelet. Självklart är regeringsfrågan viktig, och de bägge alternativens regeringsduglighet ska vägas mot varandra - men fokus har nu istället hamnat på Sverigedemokraterna. Och det kan inga andra än Sverigedemokraterna tjäna på. Nu får de varje dag finnas med i centrum av valbevakningen - men inte i en hård och avslöjande granskning av deras politiska förslag och hur de eventuellt hänger ihop, utan som utkorade potentiella kungamakare. Det är att förläna dem en roll långt över deras betydelse.

Vi har hört och sett det i radio, tv och tidningar, i debatter mellan Alliansen och de rödgröna; påståendet att Alliansen är så makthungriga att vi tänker regera Sverige med stöd av SD. Trots att alla Alliansens partiledare och andra företrädare mycket tydligt har tagit avstånd från att stödja sig på detta främlingsfientliga, populistiska parti (Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag gör det igen nedan). I dag har vi, trots Fredrik Reinfeldts mycket tydliga markering i gårdagens TV-debatt med Mona Sahlin, fått höra såväl Sahlin som hennes finansministerkandidat Thomas Östros efterlysa tydliga besked (Ekot). I torsdags var de de grönas hyllade Maria Wetterstrand som kom med påståenden om att Alliansen minsann vill regera med SD-stöd (Expressen).

Hur många gånger ska detta behöva sägas? Inser inte Mona Sahlin, Thomas Östros, Maria Wetterstrand och de andra att de genom att ge dem oförtjänt mycket uppmärksamhet, och inte i form av kritisk granskning, blir Sverigedemokraternas bästa valarbetare?

Svaret är enkelt: Om Alliansen blir större än de rödgröna, har vi förutsättningar att regera Sverige - om inte de rödgröna går samman med SD för att fälla en Alliansregering, och tvinga fram parlamentariskt kaos eller nyval. Vi kommer söka samarbete med Miljöpartiet i första hand, och själv är jag inte främmande för gröna ministrar i ett sådant läge - men det kan kräva en stunds tankepaus eftersom Miljöpartiet har bundit sig så kraftigt till S och V.

Det bästa för Sverige är dock en majoritetsregering, och det är en anledning nog att rösta på något av Allianspartierna eftersom Alliansen har de allra bästa förutsättningarna att nå en egen majoritet.

Allra helst skulle vi förstås vilja slippa dessa diskussioner och istället tala om de där sakfrågorna och framtidsidéerna... Jobben, skolan, vården, miljön, kulturen.

Erik Ullenhag om Folkpartiets ställningstagande:


Media, om opinionen: AB 1 (United Minds), 2, om jobbskatteavdragspåståenden: SR Valbevakarna, om Reinfeldt/Sahlin-duellen: AB, DN, Expressen, SvD, om den hutlösa SD-kampanjen från de rödgröna: Expressens ledarsida. Bloggar: Per Altenberg (om att en röst på Alliansen är bästa receptet mot Sverigedemokraterna), Jesper Svensson (om Mona Sahlin och jobbskatteavdragseffekterna), Jesper igen, Mark Klamberg, Seved Monke Ajneståhl, Helena von Schantz.

Intressant?

FP tar röster från S - visar hur hela Alliansen behövs

Det finns många skäl att rösta på Alliansen. Anna Dahlberg listar tio stycken på Expressens ledarsida. DN:s ledarsida gör i dag också en bra analys. Det handlar både om att få en regering som kan styra Sverige, helst en majoritetsregering, och om de viktiga sakfrågorna, inte minst för jobben, skolan och i ett större sammanhang Sveriges konkurrenskraft och framtida välstånd.

Men det finns också specifika skäl att rösta på Folkpartiet, eller för den delen på något av de två andra mindre Allianspartierna, Centern eller Kristdemokraterna.

Ett viktigt sådant är taktiskt: Alla fyra behövs för Alliansmajoritet. Moderaterna ska heller inte få bli för stora och för dominerande - då faller hela idén med Allians för Sverige. Bredden i åsikter, profilområden och ideologi är viktig, och då är vi inne på de sakpolitiska skälen att rösta på ett mindre Alliansparti, och gärna Folkpartiet. SvD:s PJ Anders Linder gör en belysande genomgång med lite ovanligt perspektiv på profilområdena: för Folkpartiets del den starka staten. Det känns lite ovant för en liberal men är som Linder påpekar en viktig uppgift framför allt för oss: en stat som gör det den ska behövs för att allt annat, som medborgare, näringsliv och civilsamhälle gör och ska göra själva, ska fungera.

Mittenpartierna, och framför allt Folkpartiet, har också bäst förutsättningar att locka väljare över blockgränsen, som ytterligare en Sifo-mätning visade i fredags (SvD).

Trenden enligt de sammanvägda opinionsmätningarna är nu att de två stora partierna, Moderater och Socialdemokrater, liksom det tidiga valårets raket Miljöpartiet, backar (Ekot, SVT). Övriga partier går fram. Och dagens United Minds i Aftonbladet visar inte bara en uppgång för Folkpartiet, utan att vi vinner väljare från S. Det behövs för en Alliansseger, och en stabil regering. Det behövs för Sverige.

Carina BobergMarcus Grundén, Olov Lindquist, Anna Lundberg bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Europa, världen och den rödgröna trovärdigheten

När TV-nyheterna rapporterade om de rödgrönas tuffa valspurt, mot en tydlig Alliansvind i opinionen, försökte statsministerkandidaten Mona Sahlin elda sina valarbetare med glada miner och tillrop. Bredvid, glad och instämmande nickande, stod personen som symboliserar hennes kanske största trovärdighetsproblem: Vänsterpartiledaren Lars Ohly.

Socialdemokratiska statsministrar är vana att luta sig mot vänsterpartisterna i riksdagen när det har behövts, men har samtidigt alltid hållit dem på armslängds avstånd. Inte minst när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik, och Europasamarbetet. Medan Miljöpartiet har gjort sig salongs- och regeringsfähigt på område efter område håller sig den åtminstone muntligt avsvurne ex-kommunisten Lars Ohly och hans parti stadigt en yttre vänsterflank i svensk politik. Grumsande må man acceptera budgetordning, EU-medlemskap och betyg för att få sitta i en regering men ingen hemlighet görs av vad partiet egentligen vill.

I utrikespolitiken har man rentav fått lite som man vill - med det ensidiga utpekandet av USA och kravet att de amerikanska militärbaserna ska avvecklas var än de finns runt om i världen.

Detta är förstås högst problematiskt för de tilltänkta regeringspartnerna Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - särskilt när man vill locka väljare i mitten och över blockgränsen. Peter Wolodarskis ledarkrönika från i går förtjänar att länkas igen, med nedanstående klargörande citat:
Lars Ohly är ledare för ett parti som vill sätta stopp för entreprenörskap inom vård, skola och omsorg, som på sin kongress beslutar att EU och Nato ska upplösas, som argumenterar för en betygsfri skola och som hävdar att det inte finns någon annan än arbetarrörelsen som i längden kan anförtros den politiska demokratins försvar.
Och ett annat citat visar hur Mona Sahlin själv har satt fingret på den ömma punkten (från SvD i april 2007):
Man kan inte skilja någon politisk fråga från den europeiska unionen. Vi är med i EU, och varje regering måste med hull och hår kunna gå in i samarbetet. Då är det förstås problem, för att uttrycka det milt, att samarbeta med partier som tycker att vi ska lämna det där. Vilken trovärdighet ger det?
Sedan dess har det som bekant blivit en vanlig syn med Lars Ohly bredvid Mona Sahlin, tillsammans i det rödgröna regeringsalternativet.

Per Altenberg bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

söndag, september 12, 2010

I ett val om idéer och sakfrågor blir liberaler vinnare

I valspurten blir de i stort sett dagliga opinionsmätningarna ett självspelande nyhetstema. I dag kan Alliansen således glädjas över bekräftade försprång hos såväl United Minds och Demoskop som framför allt hos det tungt vägande institutet Sifo. I den sistnämnda mätningen har Alliansen stärkt egen majoritet, och specifikt för Folkpartiet noteras en stämningshöjande siffra (8,8%) inför den sista veckans valrörelse. (Uppdaterat: Bilden bekräftas av sammanvägningarna av opinionsmätningar hos SR och SVT.)

Detta lägger grunden för viktiga analyser men också sönderanalysering - som t.ex. den evigt runtgående, onödigt uppförstorade diskussionen om Sverigedemokraternas eventuella inträde i riksdagen och effekterna i så fall. En diskussion som just föremålet för diskussionen tjänar allra mest på. Alla opinionsmätningar kan dock inte skymma att för väljarna är det viktigaste sakfrågorna och de idéer som ligger bakom de sakpolitiska ställningstagandena.

Valet 2010 står om arbetslinjen, om kunskapsskolan, om en välfärd där resultaten för patienterna och omsorgstagarna är det viktiga, om fördjupat internationellt samarbete, om vitalitet i kulturlivet, om att uppmuntra och glädjas över framgångsrika människor och företag. Det handlar mycket om ekonomiskt ansvarstagande, t.ex. om räknestycken kring en ny rödgrön förmögenhetsskatt som ingen vet hur den ska utformas, bara att den inte kommer vara klar i tid för att betala motsvarande utgiftsökningar. Det är viktigt. Men man kunde också önska mer diskussion om hur vi ska rusta Sverige för framtiden - inte minst den demografiska utmaningen. Det handlar mer om morgondagens pensioner och pensionärer än dagens skattefrågor (som Andreas Cervenka lyfter fram i SvD).

Ska vi med entusiasm fullfölja reformerna som bygger en skola där alla elever får möjligheter utifrån sina förutsättningar, där yrkesutbildningar uppgraderas och unga rustas för arbetsmarknaden med t.ex. fler lärlingar? Koncentrera oss på att ge bästa och mesta möjliga vård för skattepengarna, på kvaliteten i välfärden, oavsett vem som utför tjänsterna? Stimulera en gryende tjänstebransch som gör svarta jobb vita och hjälper fler att få vardagen att gå ihop? Sträva efter skatter som gör att människor får behålla mer av sina egna pengar, som uppmuntrar till arbete, utbildning och företagande?

Ska vi i Stockholm fortsätta fokusera på undervisningen i skolorna, på att bygga Stockholm nyskapande urbant med respekt för den historiska stadskärnan, på klimatsmart attraktiv kollektivtrafik med t.ex. spårvägar och båtbussar, på att ge kulturen möjligheter att växa och nå fler med allt från tillgängligare bibliotek till kulturbonus?

2010 blir valet då Socialdemokraterna slutligen mister sin särställning (vilket DN:s Peter Wolodarski förtjänstfullt beskriver). Det kan också bli valet då åtminstone muntligen avsvurna kommunister tar plats i en regering med alla sina för de flesta svenskar absurda idéer som att det avskaffade apoteksmonopolet är en smärre katastrof för välfärden, och då vi får ett populistiskt, finansiellt oansvarigt, enkelspårigt invandrarfientligt nytt riksdagsparti.

Jag hoppas att det blir ett val där vi kan lägga grundstenarna för en mer dynamisk svensk ekonomi, med god internationell konkurrenskraft grundad i höga kunskaper, som effektivare använder skattepengarna till välfärd som räcker åt fler. Jag vill att liberalerna tar täten i framtidsdebatten, och fortsätter utmana inte om skola och kärnkraft men också om lägre skatter (slopa värnskatten!), mer arbetskraftsinvandring, stabila generösa socialförsäkringar, euro och Nato. Då har vi förutsättningar att nå betydligt mer än 8,8%.

Media: AB, DN 1, 2Expressen 1, 2, SvD 1, 2, 3, SVT. Bloggar: Per Altenberg, Per Ankersjö, Tokmoderaten Antonsson, Mary X Jensen, Olov LindquistKent Persson x2, Erik Svansbo.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

fredag, september 10, 2010

Säkraste rösten är på Alliansen

Det blir allt mer tydligt att den som vill ha en majoritetsregering i Sverige, bör lägga sin röst på Alliansen. Med ett statistiskt säkerställt försprång, senast i dagens Synovatemätning, är det den nuvarande regeringen som har bäst förutsättningar av de två regeringsalternativen att få en egen majoritet i riksdagen.

En del må sörja den låsta blockpolitiken, men för demokratin och väljarna har de två tydliga regeringsalternativen klara fördelar. Både Alliansens och de rödgrönas företrädare har också varit väldigt tydliga med att inte vilja ge Sverigedemokraterna något som helst inflytande (även om Maria Wetterstrand i gårdagens partiledarutfrågning grovt misstolkade Alliansens besked). Ingen tänker söka något stöd från detta populistiska, ekonomiskt oansvariga parti som är fanatiskt besatta av en enda fråga, invandringen. Det är utfästelser som innebär ansvar.

De rödgröna talar nu gärna om Sverigedemokraterna och målar upp en farlig bild av framtiden. Deras lösning tycks vara antingen en egen rödgrön majoritetsregering, vilket alltså verkar avlägest att döma av opinionsläget under hela valrörelsen, eller att ett borgerligt parti ska ta säte i Mona Sahlins regering.

Beskeden från såväl Folkpartiet som Centern och Kristdemokraterna är dock tydliga: något samregerande med kommunister, avsvurna eller inte, finns inte på kartan.

Återstår för den ansvarstagande svenska väljaren att avgöra vilket alternativ som är bäst på att regera Sverige.

Media: AB 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, Expressen 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, 5. Bloggar: Per Ankersjö, Gulan Avci, Alexander Bard på LiberatiThomas Böhlmark, Tobias CuthbertOscar Fredriksson, Mary X JensenRuno Johansson, Peter KjällkvistMark KlambergNiklas LindgrenOlov LindquistSeved Monke Ajneståhl x2Carl NettelbladKent Persson, Johan Pettersson, Tommy Rydfeldt, Erik Svansbo x2Christer SörlidenFrank Thorén Hall,

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

torsdag, september 09, 2010

Jobben, pengarna och välfärden

Jobben är den stora valfrågan, med skolan och vården som sekundanter - det man kan kalla välfärdens kärna. Och alltsammans hänger förstås ihop. Utan fler i jobb - i privat sektor - blir det inga pengar till välfärd. Utan en trygg välfärd blir det också svårt att få människor och företag att växa. Skolan har givetvis en nyckelroll, som Folkpartiet och Jan Björklund alltid framhåller är kunskap nyckeln till konkurrenskraft - och framtidens svenska jobb.

Alliansregeringen förtjänar ett gott betyg sett till vad som har åstadkommits under mandatperioden. Cirka 100.000 fler har jobb i dag än för fyra år sedan, trots den mellanliggande omfattande ekonomiska kris, som vi ännu inte är ute ur - även om tillväxtsiffrorna nu ser ljusare och ljusare ut. Arbetslösheten, som har ökat eftersom antalet som söker arbete har blivit ännu fler vilket i sig är positivt, är också på väg ned. Detta är ekonomiska fakta, oavsett vad den rödgröna oppositionen påstår.

En reform som har skapat många nya jobb är RUT-avdraget - som oppositionen högljutt motsätter sig. De påstår sig kunna använda de pengar som avdraget sägs kosta till andra satsningar. Sanningen är dock sannolikt att RUT-avdraget inte kostar statskassan något alls, netto - just eftersom det har skapat nya, vita jobb. Detta konstateras av Konjunkturinstitutet, KI.

RUT-effekten är ett exempel på hur de rödgröna tycks ha räknat fel på det antal jobb de anser sig "skapa" med sitt regeringsalternativ. Enligt en granskning som Alliansen har gjort innebär överskattningar av deras egna åtgärder, överlappningar med det som Alliansen ändå föreslår, och utelämnade negativa jobbeffekter av deras politik, netto 15.000 jobb färre - eller 115.000 färre än vad de lovar. "Rödgrönt jobbstopp", som det kallas, t.ex. i Jan Björklunds nyhetsbrev.

Det är inte bara på jobben som de rödgröna tycks ha räknat fel. Det gäller även budgetalternativet i stort - finansminister Anders Borg hävdar således att det är underfinansierat med ca 25 miljarder.

Det måste kännas som ett allt tryggare alternativ för väljarna att behålla den Alliansregering vars jobbpolitik och ansvarstagande för statsfinanserna har gett en ökad sysselsättning, minskande arbetslöshet, och ekonomi i ordning. Tryggt för jobben, och för välfärden.

Media: DN Debatt, DI, SvD, SVT. Bloggar: Kent Persson (veckans bloggdebatt om välfärd och skattehöjningar), SvD ledarblogg, Thomas Böhlmark.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

onsdag, september 08, 2010

Har Nanne Grönvall eller Jan Björklund rätt om skolan?

Artisten Nanne Grönvall lägger skulden för att färre niondeklassare blir gymnasiebehöriga på utbildningsministern Jan Björklund och Folkpartiet. Medan jag, via denna blogg, hedrande nog blir den som försvarar den liberala skolpolitiken på Aftonbladets debattsida.

Och visst är det så att om färre "glädjebetyg" beror på Jan Björklund och hans inverkan för fler kontroller av betygssättningen, så kan man förstås se det så. Därmed avslöjas, som Björklund har påpekat, de problem som behöver åtgärdas för att fler verkligen ska kunna få med sig den kunskap de behöver.

Till skillnad från Grönvall ser jag vad vi gör åt problemen. Den som inte har noterat den frustande reformivern från det liberalt FP-märkta utbildningsdepartementet kan inte ha ägnat stort intresse åt skolfrågor i Sverige de senaste fyra åren.

Ny skollag med bl.a. tydligare rättigheter för eleverna. Fler och tidigare betyg, och fler och tidigare nationella prov för att tidigt se vilka elever som behöver hjälp och hur. Ny lärarutbildning. Satsningar på elevhälsovården, för såväl den fysiska som den psykiska hälsan.

Hela grundtanken med Folkpartiets skolpolitik är att se varje barn för vad han eller hon är, kan, förmår och klarar. Vars och ens behov av stöd. Vars och ens begåvning. Det är raka motsatsen till att bara ge utrymme för de "starka och framgångsrika". Tvärtom ska vi ge varje elev förutsättning att bli starka och framgångsrika utifrån sina förutsättningar.

Det är med genomförda och planerade skolreformer i ryggen som Jan Björklund och Folkpartiet med fog kan säga att det är bra att "glädjebetyg" försvinner. För nu får skolan verktyg att se varje elev.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Spårvagn på Kungsholmen

Folkpartiet vill ha fler moderna spårvagnar i Stockholm, bl.a. på Kungsholmen. Spårväg City ska gå från nya stadsdelen på nordvästra Kungsholmen, över Norrmalm och Östermalm till Ropsten/Djurgården. Och så ska vi konvertera blåbusslinjerna till spårväg - först linje 4. Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare, bl.a. här.

Andra tycker annorlunda. I dag debatterar Stella Fare (FP) mot Jan Valeskog (S). Läs om det hela i Vårt Kungsholmen (pdf). Per Altenberg bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Starkare Folkparti, för en skola för alla

Folkpartiet noterar fyraårshögsta i dagens Synovate. Kanske är det ett tecken på att väljarnas prioritering av skolfrågorna, och Folkpartiets skolpolitiks popularitet, börjar märkas i opinionen.

Skolan förtjänar att uppmärksammas - och nu måste vi bygga vidare på reformerna och få till stånd en positiv förändringskraft som genomsyrar hela skolväsendet, "från utbildningsdepartementet ned till det enskilda klassrummet" som DN skriver. Som Jan Björklund ofta påpekar byggs inte kunskapsskolan genom politiska åtgärder på riksnivå - även om de kan ge en bra grund och goda verktyg. Det är de enskilda lärarna och rektorerna som måste få kraft och möjlighet att förändra. DN:s huvudledare nämner några av Folkpartiets och Alliansens reformer som pekar i den riktningen.

Förstatligandet av skolan ska inte avfärdas för lättsinnigt i sammanhanget. Det handlar ju inte om att diskutera ett förstatligande för diskussionens egen skull, eller organisera om för organiserandets skull, utan om att ge just verktyg och lägga grunden för verkliga förändringar. Om att ge de enskilda skolorna större möjligheter att förbättra sig. Om att skolorna ska kunna se varje elev, ge stöd till dem som behöver i något eller flera ämnen, tidigt, och fånga upp talangerna i olika ämnen, för att sporra begåvning. De goda exemplen finns, t.ex. i västgötska Essunga, som SVT har lyft fram och som jag skrivit om tidigare.

I Stockholm har vi gjort en del i den riktningen - och nu stiger vi i Lärarförbundets skolrankning (ettan Arvidsjaur är samtidigt att gratulera!). Folkpartiet vill göra mer, bl.a. för att säkerställa alla barns skolgång med kvalitet - även barn som placeras av socialtjänsten, som mina partivänner Lotta Edholm, Jan Jönsson och Isabel Smedberg-Palmqvist skriver om på DN.se i dag.

Media: AB, DN 1, 2, Expressen, SvD 1, 2. Bloggar: Alliansnytt, Lotta Edholm x2, Anne-Marie Ekström, Eva Flyborg, Lars Lundqvist.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

tisdag, september 07, 2010

Större Folkparti - och tydligare spelregler för skolan

Oppositionen må tycka att Jan Björklund är besvärlig att tas med - hans och Folkpartiets skolpolitik har ändå högt förtroende bland svenskarna. Och när skolan är en av valets allra viktigaste frågor, har utbildningsministern och det liberala partiet alla förutsättningar att fortsätta den försiktiga men förhoppningsvis stadiga uppgång som vi senast fick bekräftat i United Minds och Skop. När flera opinionsmätningar som ger liknande besked finns anledning att hoppas.

Skillnaderna i skolpolitiken må ha minskat - som avspeglades bl.a. i gårdagens tv-sända partiledardebatt i ämnet. Det är till stor del Folkpartiets och Jan Björklunds förtjänst: de rödgröna partierna har fått anpassa sig till hans agenda för kunskapsskolan. Det gör inte de återstående skillnaderna obetydliga - och det gör inte de rödgröna företrädarnas övertygelse om det riktiga i skolreformerna djupare. Mona Sahlin må ha fått sitt parti att acceptera t.ex. tidigare betyg, Miljöpartiet må vara varma friskolevänner - men helheten når inte ända fram. Särskilt inte med Vänsterpartiet och Lars Ohly med på regeringstaburetterna.

Den liberala stridbarheten i skolfrågor visar sig t.ex. kring kravet på förstatligande av skolan (där vi nu fått med oss de övriga Allianspartierna på att åtminstone utvärdera kommunaliseringen) och dagens ställningstagande mot bonusar till rektorer och skolpersonal eftersom det riskerar att öka de "glädjebetyg" som har varit på väg ned.

Det säkraste kortet för fortsatta skolreformer är en Alliansregering med ett starkare Folkparti.

Media: AB 1, 2, DN 1, 2, Expressen 1, 2, 3, 4, SvD.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

söndag, september 05, 2010

Psykolog på vårdcentralen

Psykisk ohälsa är ett av de stora hälsoproblemen. Det borde vara lika självklart att få hjälp när själen gör ont som när det är kroppen som krånglar - och det psykiska stödet borde finnas lika lätt tillgängligt i vården i vardagen så att människor kan få den hjälp de behöver tidigt.

Vårdval Stockholm gjorde psykosocialt stöd obligatoriskt för husläkarmottagningarna att erbjuda. Första linjens psykiatri, kallar vi det. Husläkaren och distriktssköterskan ska enkelt kunna samarbeta med kuratorer och psykologer, eller erbjuda terapi i grupp eller enskilt under ledning av en KBT-utbildad samtalsledare.

På två år med Vårdval Stockholm har de psykosociala besöken ökat med 50 procent. Nu är det dags att gå vidare: Folkpartiet vill säkerställa att varje patient inte bara får psykosocialt stöd, utan även stöd på rätt nivå. Framför allt handlar det om att det ska finnas psykolog för dem som behöver det.

Folkpartiet vill förtydliga reglerna så att det blir obligatoriskt inte bara att erbjuda psykosocialt stöd, utan att erbjuda psykologhjälp till dem som behöver det. Dessutom kan vi tänka oss att differentiera ersättningen - mottagningen ska helt enkelt få lite mer betalt när patienten går till en psykolog än vid ett kuratorsbesök.

Detta är en av utgångspunkterna för Folkpartiet inför nästa generation av vårdvalet, som ska införas nästa år. De andra handlar bl.a. om större jämlikhet och mer hälsofrämjande.

ABC rapporterar. Birgitta Rydberg, Gunilla Gustafsson och Amie Kronblad bloggar. Läs mer om förslagen för Vårdvalets utveckling på Folkpartiets hemsida.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kärnkraftskunskap

När många talar om jobben, talar folkpartister gärna om skola och kunskap. Och det handlar i förlängningen förstås delvis om samma sak. Bildning och kunskap är viktigt för människor av många olika skäl, men både för de enskilda personerna och för Sverige i stort är kunskap basen för att vi ska kunna konkurrera om jobben, komma med nya idéer, få växande företag och framgångsrik forskning...

Kärnkraften är en annan Folkparti-käpphäst som också sist och slutligen handlar om jobb, i våra elintensiva basindustrier. Men förstås även om miljön och klimatet - hellre atomkraft än smutsig kol från Tyskland eller beroende av rysk fossilgas. Och om en trygg elförsörjning för ljus och värme året om i vår kalla nord.

Också kärnkraft kräver kunskap. Och liksom det finns en hel del att göra i den svenska skolan för att ge framtidens elever bättre kunskaper, har vi en del att ta igen på kärnkraftsområdet. Vi behöver ta igen förlorad mark på atomforskningsområdet, och vi behöver utbilda kärnkraftsingenjörer - för att kunna bygga nya effektiva säkra, klimatvänliga reaktorer i Sverige.

Om detta skriver Folkpartiets Jan Björklund och Tobias Krantz med E.ON:s Jonas Abrahamsson på DN Debatt. Om varför kärnkraften behövs berättar Folkpartiet kort i nedanstående film.




Bloggar: Per Altenberg, Agneta BerlinerEva Flyborg, Mathias Sundin, Christer Sörliden, Maria Weimer.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

FP fortsätter uppåt - Alliansmajoritet ger råg i ryggen

Dagens valarbete eldas förstås på av att Alliansen även i veckans Sifo får över 50 procent och därmed skulle få egen majoritet i riksdagen. Varje enskild mätning, där förändringarna inte är statistiskt säkerställda och läget är fortsatt jämnt och spännande, säger förstås inte så mycket men Alliansens genomgående övertag ger förstås råg i ryggen. Den bilden bekräftas av t.ex. Sveriges Radios/Novus sammanvägning av opinionsmätningarna. För Folkpartiet ser det rentav ännu trevligare ut i SVT:s Väljarindex.

Det blev inte de rödgrönas vecka, trots den länge emotsedda presentationen av valmanifestet. Men det fortsatt jämna läget ger ingen anledning till Alliansväljare att luta sig tillbaka. Nu gäller fortsatt intensiv valarbete för att bibehålla momentum.

Folkpartiets, och nu även Centerns, framryckning visar också att vägen till Alliansframgång nu de återstående två veckorna till valdagen till stor del ligger i mitten. De rätt goda chanserna till egen Alliansmajoritet ger förstås också chans till en fortsatt stabil majoritetsregering som Sverige behöver. Oavsett om Sverigedemokraterna trots allt skulle ta sig in i riksdagen - vilket de inte gör enligt dagens Sifo. Deras s.k. 99-punktersprogram rosade tydigen inte väljarkåren.

Mona Sahlin gör samtidigt stor sak av att utmåla sig som den allra största motståndaren mot Sverigedemokraterna, och utmåla en skakigare regeringssituation än vad som verkar sannolikt. Om olyckan är framme är det helt tydligt att inget av de seriösa riksdagspartierna ens överväger ett samarbete med SD, oavsett vilka intrikata spekulationer som en del gärna ägnar sig åt. En stabil regering kan bildas ändå även om det optimala är en majoritetsregering - och där har alltså Alliansen de största chanserna.

Media: AB, DN 1, 2, 3Expressen, SvD 1, 2, 3, SVT. Bloggar: Gustav Andersson, Magnus Andersson, Tokmoderaten Antonsson, Annika BeijbomCarina BobergThomas Böhlmark, Anne-Marie Ekström, Kristina Palmgren, Kent Persson, Johan Pettersson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,