Tysklands val att - än en gång - besluta om kärnkraftsavveckling illustrerar energipolitikens dilemma. Vem skulle inte vilja klara sig utan dagens kärnkraftverk? Problemet är ju, så enkelt att säga men så oändligt komplicerat att lösa: vad kommer istället?
För Tysklands del verkar det bli en blandning av de förnybara energikällor man kan trumma fram de närmaste tio åren, men också rysk naturgas, fransk kärnkraft, och egen brunkol. Kanske också svensk koldioxidfri vattenkrafts- och kärnkraftsel via det elöverskott vi förväntas ha under överskådlig tid.
Inget kunde illustrera energidilemmat bättre än dagens Ekonyheter, där toppnyheten om det tyska kärnkraftsbeslutet följdes av den kanske inte förvånande men tydliggörande rapporten att fjolårets koldioxidutsläpp blev de högsta i världen hittills.
Hur en förtida avveckling av den tyska kärnkraften, eller för den delen av de svenska reaktorerna, skulle förbättra den globala klimatekvationen återstår att förklara. Liksom hur högre elpriser i närtid ska bidra till att hålla nere inflationen och stärka tysk och svensk industris konkurrenskraft.
Tack vare Folkpartiet och Alliansregeringen har Sverige en långsiktig energipolitik som vi kan vara glada för.
Ekot 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, AB, Expressen 1, 2, SVT 1, 2, 3. Bloggar: Gunnar Hökmark, Kent Persson, Konservativa tankar, Thomas Böhlmark, Mikael Ståldal.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, energi, energipolitik, kärnkraft, Tyskland, Folkpartiet, Alliansen
Visar inlägg med etikett Europa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Europa. Visa alla inlägg
måndag, maj 30, 2011
tisdag, september 14, 2010
Folkpartiet - för framtiden!
Varför ska man egentligen rösta på Folkpartiet? Frågan är inte ovanlig för kampanjarbetare, i något parti. Som liberal känner jag mig stå på rätt säker mark när jag besvarar den. Det finns ett antal sakfrågor där jag anser att Folkpartiet visar sin styrka - utöver den rena ideologiska grunden, socialliberalismen.
Hans Åberg listar föredömligt ett antal sådana frågor, jag kan skriva under på dem alla. Låt mig lägga till några punkter:
Folkpartiet värnar kulturen. Vi är den tydliga rösten för en aktiv kulturpolitik, som ser värdet av ett rikt och fritt kulturliv, och inser att allt som är värdefullt inte är kommersiellt gångbart utan kan behöva stöd. Samtidigt uppmuntrar vi kulturellt entrepenörskap, att kulturen ska nå fler, och att kulturarbetare, konstnärer osv ska få lön för mödan. Gärna genom egna intäkter, t.ex. med ordentligt betalt när konstnärer ställer ut sina verk i offentliga sammanhang, eller med Stockholms stad och andra offentliga aktörer som beställare av konstnärliga verk i offentlig miljö, till gagn för alla. Och vi vill utveckla och stärka biblioteken - kulturens finmaskiga infrastruktur som betyder så mycket för möten mellan människor och med nya världar, genom böckernas och andra mediers försorg.
Folkpartiet unnar människor framgång. Vi ser inga problem när människor lyckas, med hårt arbete, lång utbildning, talang och goda idéer, och kanske en portion tur, skapar växande företag, nya innovationer eller gör karriär. Vi unnar dem deras framgång, och deras pengar. Problemet är när det inte går så bra för människor. Ingen ska falla mellan stolarna, det sociala skyddsnätet ska vara finmaskigt. Därför vill vi avskaffa värnskatten - och bygga ut vården och stödet för hemlösa. Därför säger vi nej till en ny förmögenhetsskatt - och vill ha generösa socialförsäkringar.
Folkpartiet slår vakt om en god miljö. Det är kanske inte vårt partis mest kända politikområde, men vi har en stark politik på miljöområdet, som fått beröm av miljöorganisationer. Det handlar inte bara om kärnkraft (som dock är klimatsmart, för att ersätta koldioxid med växande elbehov särskilt om vi ska börja köra mer elbilar...) utan om bevarad artmångfald, skyddade naturvärden, stopp för överfiske, klimat- och miljöbistånd, och ja, skepsis mot vargjakt.
Folkpartiet älskar Europa. Ja, det är en kärlekshistoria, som fått sina törnar och har sina surdegar - som tullmurarna mot fattiga länder, den monstruösa jordbrukspolitiken och en del integritetskänsliga förslag. Men med grunden i fredstanken, den positiva dragningskraften på de forna östländerna, avskaffande av dödsstraffet (tack vare folkpartisten Hadar Cars i Europaparlamentet), och förstås med de stora ekonomiska vinsterna av en gemensam marknad, och glädjen i att kunna resa obehindrat över nationsgränserna, är EU en framgångssaga. Nu ska den kompletteras med att Sverige inför euron. Och Folkpartiet fortsätter att gå i bräschen.
Folkpartiet älskar världen. Liberaler är internationalister. Vi bejakar varje form av internationellt samarbete mellan demokratiska stater, och mellan människor och inom civilsamhället. Vi säger ja till Nato, för vi vill att Sverige tar sitt ansvar för den gemensamma säkerheten som vi drar nytta av. Vi slåss för ett högt bistånd - som ska ge resultat, för demokrati och miljö, med tydlig uppföljning.
Tack vare dessa, och hundratals andra skäl, verkar det just nu gå åt rätt håll för Folkpartiet, samtidigt som Alliansen stärker sin majoritet, senast i Skop och United Minds i dag (AB 1, 2, DN, Expr). Med alla våra goda idéer och sakfrågor borde vi i framtiden förstås vara ännu större - vi har något att jobba för!
Olov Lindquist bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, liberalism, socialliberalism, Folkpartiet, EU, Nato, CAP, miljöpolitik, socialförsäkringar, förmögenhetsskatt, värnskatt, hemlösa, kultur, kulturpolitik, kulturstöd, bibliotek
Hans Åberg listar föredömligt ett antal sådana frågor, jag kan skriva under på dem alla. Låt mig lägga till några punkter:
Folkpartiet värnar kulturen. Vi är den tydliga rösten för en aktiv kulturpolitik, som ser värdet av ett rikt och fritt kulturliv, och inser att allt som är värdefullt inte är kommersiellt gångbart utan kan behöva stöd. Samtidigt uppmuntrar vi kulturellt entrepenörskap, att kulturen ska nå fler, och att kulturarbetare, konstnärer osv ska få lön för mödan. Gärna genom egna intäkter, t.ex. med ordentligt betalt när konstnärer ställer ut sina verk i offentliga sammanhang, eller med Stockholms stad och andra offentliga aktörer som beställare av konstnärliga verk i offentlig miljö, till gagn för alla. Och vi vill utveckla och stärka biblioteken - kulturens finmaskiga infrastruktur som betyder så mycket för möten mellan människor och med nya världar, genom böckernas och andra mediers försorg.
Folkpartiet unnar människor framgång. Vi ser inga problem när människor lyckas, med hårt arbete, lång utbildning, talang och goda idéer, och kanske en portion tur, skapar växande företag, nya innovationer eller gör karriär. Vi unnar dem deras framgång, och deras pengar. Problemet är när det inte går så bra för människor. Ingen ska falla mellan stolarna, det sociala skyddsnätet ska vara finmaskigt. Därför vill vi avskaffa värnskatten - och bygga ut vården och stödet för hemlösa. Därför säger vi nej till en ny förmögenhetsskatt - och vill ha generösa socialförsäkringar.
Folkpartiet slår vakt om en god miljö. Det är kanske inte vårt partis mest kända politikområde, men vi har en stark politik på miljöområdet, som fått beröm av miljöorganisationer. Det handlar inte bara om kärnkraft (som dock är klimatsmart, för att ersätta koldioxid med växande elbehov särskilt om vi ska börja köra mer elbilar...) utan om bevarad artmångfald, skyddade naturvärden, stopp för överfiske, klimat- och miljöbistånd, och ja, skepsis mot vargjakt.
Folkpartiet älskar Europa. Ja, det är en kärlekshistoria, som fått sina törnar och har sina surdegar - som tullmurarna mot fattiga länder, den monstruösa jordbrukspolitiken och en del integritetskänsliga förslag. Men med grunden i fredstanken, den positiva dragningskraften på de forna östländerna, avskaffande av dödsstraffet (tack vare folkpartisten Hadar Cars i Europaparlamentet), och förstås med de stora ekonomiska vinsterna av en gemensam marknad, och glädjen i att kunna resa obehindrat över nationsgränserna, är EU en framgångssaga. Nu ska den kompletteras med att Sverige inför euron. Och Folkpartiet fortsätter att gå i bräschen.
Folkpartiet älskar världen. Liberaler är internationalister. Vi bejakar varje form av internationellt samarbete mellan demokratiska stater, och mellan människor och inom civilsamhället. Vi säger ja till Nato, för vi vill att Sverige tar sitt ansvar för den gemensamma säkerheten som vi drar nytta av. Vi slåss för ett högt bistånd - som ska ge resultat, för demokrati och miljö, med tydlig uppföljning.
Tack vare dessa, och hundratals andra skäl, verkar det just nu gå åt rätt håll för Folkpartiet, samtidigt som Alliansen stärker sin majoritet, senast i Skop och United Minds i dag (AB 1, 2, DN, Expr). Med alla våra goda idéer och sakfrågor borde vi i framtiden förstås vara ännu större - vi har något att jobba för!
Olov Lindquist bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, liberalism, socialliberalism, Folkpartiet, EU, Nato, CAP, miljöpolitik, socialförsäkringar, förmögenhetsskatt, värnskatt, hemlösa, kultur, kulturpolitik, kulturstöd, bibliotek
måndag, september 13, 2010
Europa, världen och den rödgröna trovärdigheten
När TV-nyheterna rapporterade om de rödgrönas tuffa valspurt, mot en tydlig Alliansvind i opinionen, försökte statsministerkandidaten Mona Sahlin elda sina valarbetare med glada miner och tillrop. Bredvid, glad och instämmande nickande, stod personen som symboliserar hennes kanske största trovärdighetsproblem: Vänsterpartiledaren Lars Ohly.
Socialdemokratiska statsministrar är vana att luta sig mot vänsterpartisterna i riksdagen när det har behövts, men har samtidigt alltid hållit dem på armslängds avstånd. Inte minst när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik, och Europasamarbetet. Medan Miljöpartiet har gjort sig salongs- och regeringsfähigt på område efter område håller sig den åtminstone muntligt avsvurne ex-kommunisten Lars Ohly och hans parti stadigt en yttre vänsterflank i svensk politik. Grumsande må man acceptera budgetordning, EU-medlemskap och betyg för att få sitta i en regering men ingen hemlighet görs av vad partiet egentligen vill.
I utrikespolitiken har man rentav fått lite som man vill - med det ensidiga utpekandet av USA och kravet att de amerikanska militärbaserna ska avvecklas var än de finns runt om i världen.
Detta är förstås högst problematiskt för de tilltänkta regeringspartnerna Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - särskilt när man vill locka väljare i mitten och över blockgränsen. Peter Wolodarskis ledarkrönika från i går förtjänar att länkas igen, med nedanstående klargörande citat:
Per Altenberg bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, rödgröna, oppositionen, Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand, utrikespolitik, säkerhetspolitik, EU, Europa, regeringsalternativ, trovärdighet
Socialdemokratiska statsministrar är vana att luta sig mot vänsterpartisterna i riksdagen när det har behövts, men har samtidigt alltid hållit dem på armslängds avstånd. Inte minst när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik, och Europasamarbetet. Medan Miljöpartiet har gjort sig salongs- och regeringsfähigt på område efter område håller sig den åtminstone muntligt avsvurne ex-kommunisten Lars Ohly och hans parti stadigt en yttre vänsterflank i svensk politik. Grumsande må man acceptera budgetordning, EU-medlemskap och betyg för att få sitta i en regering men ingen hemlighet görs av vad partiet egentligen vill.
I utrikespolitiken har man rentav fått lite som man vill - med det ensidiga utpekandet av USA och kravet att de amerikanska militärbaserna ska avvecklas var än de finns runt om i världen.
Detta är förstås högst problematiskt för de tilltänkta regeringspartnerna Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - särskilt när man vill locka väljare i mitten och över blockgränsen. Peter Wolodarskis ledarkrönika från i går förtjänar att länkas igen, med nedanstående klargörande citat:
Lars Ohly är ledare för ett parti som vill sätta stopp för entreprenörskap inom vård, skola och omsorg, som på sin kongress beslutar att EU och Nato ska upplösas, som argumenterar för en betygsfri skola och som hävdar att det inte finns någon annan än arbetarrörelsen som i längden kan anförtros den politiska demokratins försvar.Och ett annat citat visar hur Mona Sahlin själv har satt fingret på den ömma punkten (från SvD i april 2007):
Man kan inte skilja någon politisk fråga från den europeiska unionen. Vi är med i EU, och varje regering måste med hull och hår kunna gå in i samarbetet. Då är det förstås problem, för att uttrycka det milt, att samarbeta med partier som tycker att vi ska lämna det där. Vilken trovärdighet ger det?Sedan dess har det som bekant blivit en vanlig syn med Lars Ohly bredvid Mona Sahlin, tillsammans i det rödgröna regeringsalternativet.
Per Altenberg bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, rödgröna, oppositionen, Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand, utrikespolitik, säkerhetspolitik, EU, Europa, regeringsalternativ, trovärdighet
onsdag, juni 30, 2010
Eurovänster
Dagens vänsterdebattörer som säger ja till euron (DN Debatt) tycker sig vara i ett alltför begränsat sällskap: "plötsligt är vi eniga bara med FP-ledaren Jan Björkund..." Och på den punkten kan jag och andra folkpartister bara hålla med.
Ja till euron är i dagens läge inte den mest publikfriande politiska ståndpunkten och det lär inte heller bli den stora valfrågan i höst. Det gör dock inte ställningstagandet mindre viktigt. Sverige som ett litet, rikt och exportinriktat land behöver euron för ökat politiskt inflytande, ökad handel och stärkt konkurrenskraft.
På ytterligare en punkt kan jag hålla med vänsterdebattörerna Wirtén, Kvist, Besara med flera: att påstå att den rådande krisen i flera europeiska länder orsakats av den gemensamma valutan är en "huvudlös vänsterståndpunkt". Det är ett alltför enkelspårigt konstruerat kausalt samband utan starkare belägg för vilken orsak som gett vilken effekt.
Därefter går förstås min, och Folkpartiets, analys isär från eurovänsterns. Dels förvränger de på sedvanligt vänstermanér den liberala och borgerliga politiken som inriktad på att skapa klyftor när inte minst den svenska Alliansregeringen lägger sig vinn om att fler ska kunna och vilja jobba. Dels har de en agenda för en europeisk ekonomisk politik som med deras politiska inriktning kommer att leda till en farlig åter- och överreglering av marknadsekonomin. Farlig för tillväxten, och jobben.
Slutsatsen är förstås den som bl.a. Per Altenberg drar: euron i sig är ingen blockskiljande fråga. Liberaler och socialister är oense om mycket av den politik som bör föras, men behöver inte vara det om vissa verktyg och arenor för politiken.
Fler bloggar: Adam Cwejman, Carl B Hamilton, Per Pettersson, Christer Sörliden.
Fler bloggar: Adam Cwejman, Carl B Hamilton, Per Pettersson, Christer Sörliden.
söndag, juni 27, 2010
EU och uppförsbacken
En ny gemensam EU-linje från den rödgröna oppositionen var knappast oväntad, men även om stora steg har tagits har ett rödgrönt regeringsalternativ fortfarande en uppförsbacke inför att trovärdigt kunna företräda Sverige i Europa. Miljöpartiet har förvisso redan tidigare lagt om sin egen inställning i om inte EU-positiv så mer konstruktiv riktning. Därmed närmar de gröna sig sina europeiska systerpartier och positionsförändringen har som bekant inte straffats i opinionen - tvärtom ligger den nog bakom att många mittenväljare ser Wetterstrand och Eriksson som ett möjligt alternativ.
Även bland Europas vänstersocialister finns varma EU-vänner, medan det svenska vänsterpartiet efter miljöpartisternas omprövning har blivit de enda tjurnackade nejsägarna i riksdagen. Fortfarande kräver V:s partiprogram inte bara att Sverige ska lämna EU, utan att unionen ska upplösas. Följaktligen blir den gemensamma rödgröna EU-linjen svårast att hantera för Ohly och vänsterpartisterna, som ju även i andra frågor är de som skiljer ut sig, som inte skördat några opinionsframgångar och egentligen aldrig ville ha ett så nära rödgrönt samarbete. (Se Jinge om vänstern och svekdebatten, liksom Nemokrati.)
I utrikespolitiken återstår en del för de rödgröna att bevisa, t.ex. frågan om den svenska närvaron i Afghanistan. Frågan är förstås också hur en rödgrön utrikes- och säkerhetspolitik i EU liksom i Sverige kommer att se ut - hur var det med synen på USA kontra andra stormakters närvaro och inflytande? Sverige ut ur Afghanistan, USA ut ur allt?
Vad de rödgrönas nya EU-linje innebär i praktiken, och vad den kommer att innebära för partierna och deras utsikter inför valet, återstår alltså att se. För Sverige vore det förstås bra om fler partier hade en mer konstruktiv inställning till det europeiska samarbetet. Åsikterna om hur EU ska utvecklas lär fortsätta att gå isär, men unionen är nu en nödvändig arena för att hantera stora gränsöverskridande frågor i Europa, och för att ge oss en starkare gemensam röst i världen.
På den arenan har Alliansregeringen agerat med tydlighet och självförtroende som bottnar i en gemensam syn. Det är ett regeringsalternativ utan uppförsbacke.
Uppdaterat: Läs gärna EU-minister Birgitta Ohlssons rapport som granskar de rödgrönas något förvirrade förhållande till EU.
Uppdaterat: Läs gärna EU-minister Birgitta Ohlssons rapport som granskar de rödgrönas något förvirrade förhållande till EU.
Media: DN, DN, DN, Expressen, SvD. Bloggar: Per Ankersjö, Tokmoderaten Antonsson, Carina Boberg, Thomas Böhlmark, Anne-Marie Ekström, Andreas Froby, Mark Klamberg, Kent Persson, Per Pettersson, Christer Sörliden, Victor Zetterman.
söndag, juni 06, 2010
Att välja strider och bilda opinion
Sverige behöver inte bara en rejäl skattereform. Vi behöver också en moderniserad arbetsrätt. Och vi behöver Europas gemensamma valuta. I alla dessa frågor är Folkpartiet drivande, och det är jag stolt över. I några har vi andra partier med oss. I grund och botten är jag förstås övertygad om att alla allianspartier, inklusive moderaterna, inser det kloka i dessa förslag - för Sveriges konkurrenskraft och politiska inflytande, i Europa och genom Europa i världen.
Moderaterna försvarar den "svenska modellens" arbetsrätt, även om Anders Borg medger att den missgynnar unga och gynnar medelålders män (SvD ledare, SvD, DN). Samme Borg ser eurons fördelar (DN/TT) men man anser inte att införande av den gemensamma valutan är något vi bör diskutera nu, först måste Socialdemokraterna med på båten (och Mona Sahlin är lika i positiv men avvaktande). Och värnskatten är inte prioriterad.
Detta är helt legitima politiska prioriteringar. Men prioriteringarna handlar också om en avvägning mellan att följa opinionsläget - utmana inte om arbetsrätten, kampanja för euron först när majoriteten är positiv - och att bilda opinion. Det sistnämnda blir kanske en roll reserverad för det liberala partiet.
Per Altenberg bloggar och refererar till intressant Economist-analys om Europa och euron ur brittiskt perspektiv som kan ha lika stor relevans för ett svenskt. Kent Persson har utnämnt arbetsrätten till veckans bloggdebatt.
söndag, maj 16, 2010
Bordsdeltagare eller staketsittare?
Greklandskris, räddningspaket, "ekonomisk regering": allt detta till trots är euron inte mindre aktuell för Sverige i dag än tidigare (som jag skrev i början av veckan). Visst krävs om- och nytanke och säkerligen en del räfst och rättarting för att inte som Johan Norberg varnar, den krisöverbryggande bron ska sluta över avgrunden.
Vi måste tillbaka till en mer normal ekonomi, men där bör Sverige sitta med vid bordet. Vår nuvarande position på staketet, som Peter Wolodarski (inspirerad av Paavo Lipponen) i dag beskriver den, är varken ansvarsfull - eller inflytelserik. Vi frånsäger oss möjligheten att påverka det Europa som ofrånkomligen kommer att fortsätta påverka oss. Och förmodligen en ytterligare ekonomisk vinst av det EU-medlemskap som redan bidragit till att göra oss så bäst i klassen som Reinfeldt & Borg gärna framhåller. Sahlin & Östros håller förstås egentligen med och håller sig lika gärna på den trygga hemmaplanen men undviker varje tillfälle till något som kan likna beröm av Alliansregeringens ekonomiska handlag.
Folkpartiet och Jan Björklund visar, måhända inopportunt men med goda skäl, färg som Sveriges mest Europavänliga parti.
Per Altenberg bloggar som vanligt insiktsfullt om dessa frågor. Bloggar gör också Raymond Svensson. Mathias Sundin debatterar på nt.se. DN:s huvudledare behandlar i dag EU:s krishanteringsförmågor.
onsdag, maj 12, 2010
The plot unfolds... 5 år med Cameron/Clegg?
Ministrar och biträdande dito utnämns nu på löpande band i London. Det verkar väl snarare som fördelningen mellan partierna kommer utgå från mandatförhållandena (1 mot 6) snarare än röstetalsskillnaden (2 mot 3) mellan regeringspartierna, Tories och Libdems.
En av de mer spännande diskussionerna utöver budgeten och valsystemet kan väntas om Europa. Med fortfarande även under Cameron rätt Europaskeptiska konservativa, och liberaldemokrater som är det närmaste Förenade Kungariket kommer EU-entusiaster, kanske resultatet för de kommande åren blir på stället marsch.
Storebror Miliband väntas som väntat ta över hos Labour. Och kanske får både han, Cameron och Clegg maximal tid på sig - för ett ännu nyare Labour, en ekonomisk omstart, europeisk tankepaus, och ett nytt valsystem. Nästa valdag har nämligen redan fastslagits: 7 maj 2015.
Om inte 55 procent av parlamentsledamöterna röstar för något annat före dess...
Mer media: Guardian, DN, SvD.
Intressant om politik, Storbritannien, England, val, valsystem, Europa, EU, David Cameron, Nick Clegg, David Miliband, Tories, Conservatives, konservativa, Libdems, Liberaldemokraterna, liberaler, Labour, nyval, regering, kabinett
En av de mer spännande diskussionerna utöver budgeten och valsystemet kan väntas om Europa. Med fortfarande även under Cameron rätt Europaskeptiska konservativa, och liberaldemokrater som är det närmaste Förenade Kungariket kommer EU-entusiaster, kanske resultatet för de kommande åren blir på stället marsch.
Storebror Miliband väntas som väntat ta över hos Labour. Och kanske får både han, Cameron och Clegg maximal tid på sig - för ett ännu nyare Labour, en ekonomisk omstart, europeisk tankepaus, och ett nytt valsystem. Nästa valdag har nämligen redan fastslagits: 7 maj 2015.
Om inte 55 procent av parlamentsledamöterna röstar för något annat före dess...
Mer media: Guardian, DN, SvD.
Intressant om politik, Storbritannien, England, val, valsystem, Europa, EU, David Cameron, Nick Clegg, David Miliband, Tories, Conservatives, konservativa, Libdems, Liberaldemokraterna, liberaler, Labour, nyval, regering, kabinett
Nya tider för britterna - och liberalerna?
Så sitter liberaler åter i den brittiska regeringen - 65 år sedan sist. Det var också då det senast begav sig med en brittisk koalitionsregering, med andra världskrigets samlingsregering av konservativa, labour och liberaler. Nick Clegg kan nu bli den mest inflytelserike liberale ledaren sedan David Lloyd George, premiärminister till 1922.
För liberalerna är det ett bitterljuvt resultat av en valrörelse som länge verkade bli deras efterlängtade genombrott. Istället för bortåt 30 % och åtminstone 80-talet mandat fick de nu nöja sig med en ynka procentenhets ökning och med 57 mandat t.o.m. färre parlamentsledamöter än tidigare. Ändå har de 23 % av de britter som avlade en röst i parlamentsvalet bakom sig. Det är ett respektingivande stöd för ett liberalt parti, och den snedvridna mandatfördelningen belyser återigen det brittiska valsystemets märkliga effekter.
En reform av valsystemet är därför fortfarande det bästa liberalerna kan hoppas på. Troligen blir det inte rent ut proportionella val som David Cameron kan erbjuda - han är också bakbunden av många egna tories och hans ställning som betydligt mindre framgångsrik valsegrare än han och partiet hade tänkt och trott är inte superstark. Men ett något mer rättvist utfall av alla sina röster bör liberaldemokraterna kunna hoppas på nästa gång britterna går till val.
För britterna väntar nya tider inte bara med en ovan koalitionsregering och kanske ett nytt valsystem. Tories och Libdems har ett rejält beting med att röja upp i det ekonomiska moras som de brittiska statsfinanserna håller på att utvecklas till. Underskotten började byggas upp redan under de goda Blair-Brown-åren och har sedan accelererat till oanade höjder under finanskrisen och alla räddningspaket. Uppstädningen lär svida, på många håll.
Nu ska Nick Clegg som vice premiärminister fylla en roll som hittills varit vag och försöka göra den till en stark plattform. Samtidigt tror vissa att den nye premiärministern Cameron snart vill gå till val igen. Frågan är hur snabbt man kan få fram ekonomiska reformer (och därtill förhoppningsvis ett nytt valsystem att eventuellt folkomrösta om). Nästa fråga är hur snabbt effekterna av ett ökat ekonomiskt ansvarstagande syns - och vad de brittiska väljarna kommer tycka om det...
Media: Guardian (med en blogg som följer utvecklingen), DN, SvD, Aftonbladet. Bloggar: Linnéa Darell, Runo Johansson, Carl Larsson, Madeleine Sjöstedt, Christer Sörliden, Mikael Wendt, Victor Zetterman. Hanna Lager undrar mycket välmotiverat var brudarna är i den nya brittiska regeringen. Jan Björklund skriver också om utmaningarna och förhoppningarna för den brittiska "borgerliga alliansregeringen."
Intressant om politik, Storbritannien, England, konservativa, conservatives, tory, tories, Liberaldemokraterna, liberalerna, Libdems, David Cameron, Nick Clegg, Gordon Brown, Tony Blair, valreform, ekonomi, kris, budgetunderskott
För liberalerna är det ett bitterljuvt resultat av en valrörelse som länge verkade bli deras efterlängtade genombrott. Istället för bortåt 30 % och åtminstone 80-talet mandat fick de nu nöja sig med en ynka procentenhets ökning och med 57 mandat t.o.m. färre parlamentsledamöter än tidigare. Ändå har de 23 % av de britter som avlade en röst i parlamentsvalet bakom sig. Det är ett respektingivande stöd för ett liberalt parti, och den snedvridna mandatfördelningen belyser återigen det brittiska valsystemets märkliga effekter.
En reform av valsystemet är därför fortfarande det bästa liberalerna kan hoppas på. Troligen blir det inte rent ut proportionella val som David Cameron kan erbjuda - han är också bakbunden av många egna tories och hans ställning som betydligt mindre framgångsrik valsegrare än han och partiet hade tänkt och trott är inte superstark. Men ett något mer rättvist utfall av alla sina röster bör liberaldemokraterna kunna hoppas på nästa gång britterna går till val.
För britterna väntar nya tider inte bara med en ovan koalitionsregering och kanske ett nytt valsystem. Tories och Libdems har ett rejält beting med att röja upp i det ekonomiska moras som de brittiska statsfinanserna håller på att utvecklas till. Underskotten började byggas upp redan under de goda Blair-Brown-åren och har sedan accelererat till oanade höjder under finanskrisen och alla räddningspaket. Uppstädningen lär svida, på många håll.
Nu ska Nick Clegg som vice premiärminister fylla en roll som hittills varit vag och försöka göra den till en stark plattform. Samtidigt tror vissa att den nye premiärministern Cameron snart vill gå till val igen. Frågan är hur snabbt man kan få fram ekonomiska reformer (och därtill förhoppningsvis ett nytt valsystem att eventuellt folkomrösta om). Nästa fråga är hur snabbt effekterna av ett ökat ekonomiskt ansvarstagande syns - och vad de brittiska väljarna kommer tycka om det...
Media: Guardian (med en blogg som följer utvecklingen), DN, SvD, Aftonbladet. Bloggar: Linnéa Darell, Runo Johansson, Carl Larsson, Madeleine Sjöstedt, Christer Sörliden, Mikael Wendt, Victor Zetterman. Hanna Lager undrar mycket välmotiverat var brudarna är i den nya brittiska regeringen. Jan Björklund skriver också om utmaningarna och förhoppningarna för den brittiska "borgerliga alliansregeringen."
Intressant om politik, Storbritannien, England, konservativa, conservatives, tory, tories, Liberaldemokraterna, liberalerna, Libdems, David Cameron, Nick Clegg, Gordon Brown, Tony Blair, valreform, ekonomi, kris, budgetunderskott
måndag, maj 10, 2010
Euron inte mindre aktuell för Sverige
Euroländerna har mycket att svara för när en andra omgång finanskris skakar framför allt Grekland och verkar hotande för de övriga s.k. PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien). I sista stund visade Europas ledare återigen att de klarade att ta ansvar - det ansvar som de borde ha tagit långt tidigare. Åtminstone sedan krishösten 2008 borde varningsflaggorna ha höjts och problemen angripits med den handlingskraft som visades nu och som visades tidigare i andra frågor.
Den grekiska tragedin tycks nu inte bli europeisk. Den europeiska ekonomin i stort är i betydligt bättre skick, delvis tack vare den gemensamma valutan. Euron har tagit stryk både på finansmarknaderna och i debatten, men en oansvarig ekonomisk politik är lika oansvarig oavsett valuta.
Fortfarande kvarstår faktum, att Europas ekonomier är ömsesidigt beroende av varandra. Därför angår det även oss vad som händer i euroländer som Grekland och Tyskland, och icke-euroländer som Lettland, Island och Storbritannien. Fortfarande har euron betytt mycket för att Europas länder har kunnat dra ännu större nytta av den ekonomiska integrationen. Fortfarande avstår Sverige både från ekonomiska och inte minst politiska fördelar och inflytande genom att stå utanför.
Fortfarande är det högst relevant att under nästa mandatperiod aktualisera svenskt medlemskap i euron. Folkpartiledaren Jan Björklund gör rätt att stå fast vid den Europavänliga linjen också i detta fall, även när det blåser snålare.
Och kanske blåser det snart mindre snålt - med positiva ekonomiska nyheter både från övriga Europa och om den svenska arbetslösheten.
onsdag, februari 24, 2010
Föräldraledighet en rättighet - inte ett tvång
Föräldrar, mammor som pappor, vill förstås gärna vara med sina barn så mycket som möjligt. Men kan av olika skäl t.ex. vilja eller behöva arbeta under de första månaderna. Helt OK, enligt det nya EU-förslaget om föräldraledighet - om du är en man. Kvinnor ska däremot tvingas vara hemma i sex veckor efter förlossningen.
En slags omvänd föräldraledighetsdebatt från den vi har i Sverige, där vi är många som jobbar hårt för att mammor som pappor ska få varsin reserverad del av de skattebetalda föräldradagarna. Skillnaden är förstås att vi vill att föräldraledigheten ska vara en möjlighet, för både män och kvinnor. I det konservativt färgade EU-förslaget är det obligatoriskt, för kvinnorna.
En fråga är förstås hur moderna familjer med t.ex. ensamstående mammor (som den franska ministern och senare Europaparlamentarikern Rachida Dati) eller två mammor passar in i EU:s mammamall.
En annan fråga är hur Europa ska klara de ekonomiska utmaningarna om man i stora delar av unionen räknar bort en stor del av befolkningen och deras insatser. För den påtvingade mammaledigheten handlar förstås inte bara om de första sex veckorna - det är ett utslag av den europeiska verklighet som EU-ministern) och blivande mamman Birgitta Ohlsson beskriver, där familjeförmåner, barnomsorg osv i praktiken omöjliggör för två arbetande föräldrar. Åtminstone om de vill göra karriär, kanske driva företag, och stärka Europas konkurrenskraft.
Jag tror inte på en europeisk jämställdhetspolitik - lika lite som vi ska tvingas gå i konservativ riktning kan vi tvingande ålägga andra länder detaljerna i deras familjepolitik. Som EU-kommissionär Cecilia Malmström skriver har Europa mer angelägna saker att bättre göra gemensamt. Men vi kan diskutera och övertyga - och peka på fördelarna. Att till att börja med få in jämställdheten i EU:s tillväxtstrategi är ingen liten men mycket viktig svensk och liberal uppgift.
Bloggar: Carina Boberg, Maria Byström, Linnéa Darell, Andreas Froby, Mark Klamberg, Hanna Lager, Anna Lundberg, Louise Stjernquist.
Media: Aftonbladet, DN, Rapport.
Intressant om politik, jämställdhet, arbetsmarknad, kvotering, kvinnor, obligatorisk mammaledighet, Birgitta Ohlsson, Cecilia Malmström, EU
En slags omvänd föräldraledighetsdebatt från den vi har i Sverige, där vi är många som jobbar hårt för att mammor som pappor ska få varsin reserverad del av de skattebetalda föräldradagarna. Skillnaden är förstås att vi vill att föräldraledigheten ska vara en möjlighet, för både män och kvinnor. I det konservativt färgade EU-förslaget är det obligatoriskt, för kvinnorna.
En fråga är förstås hur moderna familjer med t.ex. ensamstående mammor (som den franska ministern och senare Europaparlamentarikern Rachida Dati) eller två mammor passar in i EU:s mammamall.
En annan fråga är hur Europa ska klara de ekonomiska utmaningarna om man i stora delar av unionen räknar bort en stor del av befolkningen och deras insatser. För den påtvingade mammaledigheten handlar förstås inte bara om de första sex veckorna - det är ett utslag av den europeiska verklighet som EU-ministern) och blivande mamman Birgitta Ohlsson beskriver, där familjeförmåner, barnomsorg osv i praktiken omöjliggör för två arbetande föräldrar. Åtminstone om de vill göra karriär, kanske driva företag, och stärka Europas konkurrenskraft.
Jag tror inte på en europeisk jämställdhetspolitik - lika lite som vi ska tvingas gå i konservativ riktning kan vi tvingande ålägga andra länder detaljerna i deras familjepolitik. Som EU-kommissionär Cecilia Malmström skriver har Europa mer angelägna saker att bättre göra gemensamt. Men vi kan diskutera och övertyga - och peka på fördelarna. Att till att börja med få in jämställdheten i EU:s tillväxtstrategi är ingen liten men mycket viktig svensk och liberal uppgift.
Bloggar: Carina Boberg, Maria Byström, Linnéa Darell, Andreas Froby, Mark Klamberg, Hanna Lager, Anna Lundberg, Louise Stjernquist.
Media: Aftonbladet, DN, Rapport.
Intressant om politik, jämställdhet, arbetsmarknad, kvotering, kvinnor, obligatorisk mammaledighet, Birgitta Ohlsson, Cecilia Malmström, EU
torsdag, februari 04, 2010
Birgitta Ohlsson kan, vill och törs
Att vår nya EU-minister är en ung kvinna med hög svansföring och mycket skinn på näsan, och som till råga på allt ska bli mamma, provocerar en del något oerhört. Såväl särartsfeminister som i Expressen, som annars vettiga liberala ledarskribenter som Hanne Kjöller i DN (ej på nätet). Amanda Brihed, Maria Byström, Carina Boberg och Linnéa Darell ryter till.
Sedan har många förståsigpåare velat förminska betydelsen av Birgitta Ohlssons utnämning eftersom EU-ministerposten framför allt efter ordförandeskapet inte har så stor betydelse. Men en statsrådstaburett med ett viktigt samordningsansvar blir förstås vad man gör den till, och Birgitta Ohlsson har verkligen förutsättningarna att göra något bra. Som Henrik Brors påpekade i gårdagens DN kommer det allmänna rådet bland ministerråden att få en mer central roll i och med Lissabonfördraget. Och där lär Birgitta Ohlsson sitta.
Intressant om politik, Folkpartiet, Birgitta Ohlsson, EU-minister, allmänna rådet, särartsfeminism, Eva Sternberg, Hanne Kjöller, föräldraskap
Sedan har många förståsigpåare velat förminska betydelsen av Birgitta Ohlssons utnämning eftersom EU-ministerposten framför allt efter ordförandeskapet inte har så stor betydelse. Men en statsrådstaburett med ett viktigt samordningsansvar blir förstås vad man gör den till, och Birgitta Ohlsson har verkligen förutsättningarna att göra något bra. Som Henrik Brors påpekade i gårdagens DN kommer det allmänna rådet bland ministerråden att få en mer central roll i och med Lissabonfördraget. Och där lär Birgitta Ohlsson sitta.
Intressant om politik, Folkpartiet, Birgitta Ohlsson, EU-minister, allmänna rådet, särartsfeminism, Eva Sternberg, Hanne Kjöller, föräldraskap
fredag, januari 15, 2010
Glädjande mer euro
Euron, som jag skrev om i går, fortsätter glädjande nog att väcka debatt i dag. Bra om frågan väcks - och avdramatiseras. Genom större uppmärksamhet och saklighet kan spökena i debatten skingras.
Läs Calmfors på DN Debatt, som på nytt väger argumenten för och emot, och Per Altenberg i Sydsvenskan, som visar varför det är en myt att den svaga kronan hjälper oss under krisen. Altenberg bloggar också i ämnet. Liksom Martin Ängeby.
Intressant om euro, EMU, valutaunion, ja till euron, Per Altenberg, Lars Calmfors
Läs Calmfors på DN Debatt, som på nytt väger argumenten för och emot, och Per Altenberg i Sydsvenskan, som visar varför det är en myt att den svaga kronan hjälper oss under krisen. Altenberg bloggar också i ämnet. Liksom Martin Ängeby.
Intressant om euro, EMU, valutaunion, ja till euron, Per Altenberg, Lars Calmfors
torsdag, januari 14, 2010
Ett vanligt ovanligt land i Europa
Efter stunden i EU-ljuset under ordförandeskapet, gäller åter inrikespolitik. Och det kan behövas, inte minst för Alliansregeringen och dess ledare. EU kommer vi dock inte ifrån - Europa präglar med nödvändighet också den svenska inrikespolitiken.
För mig som liberal Europavän känns det både naturligt och väldigt positivt att vi nu mer självklart ser och tar oss an de internationella och europeiska perspektiven. Lika självklart borde det vara att använda Europas gemensamma valuta.
Euro-diskussionen har i praktiken legat på is i Sverige sedan folkomröstningen 2003. Det är rätt länge sedan, i politiska och ekonomiska termer. Och både politiskt och ekonomiskt har det blivit tydligt vilka fördelar euron innebär för medlemmarna i valutaunionen.
Folkpartiet liberalerna har länge, som Sveriges mest Europasinnade parti, propagerat för euron. Vi ger förstås inte upp för övertygelse om vad som är bra för Sverige och Europa för att en majoritet i folkomröstningen gick oss emot - även om vi respekterar utslaget så fortsätter vi att argumentera. Folkpartiet har också gjort det klart att det snart är dags för Sverige att på nytt ta ställning.
För en folkpartist är det välkommet att även övriga Allianspartier, på dagens DN Debatt, äntligen verkar vara redo för att på allvar diskutera euron och Sverige. Så att vi kan bli vad vi är - ett vanligt land i Europa, lika ovanligt som något annat.
Bloggar: Mathias Sundin, Anne-Marie Ekström, Folkpartiet i Nacka
Intressant om Europa, euro, EMU, ja till euron, Alliansen, Folkpartiet
För mig som liberal Europavän känns det både naturligt och väldigt positivt att vi nu mer självklart ser och tar oss an de internationella och europeiska perspektiven. Lika självklart borde det vara att använda Europas gemensamma valuta.
Euro-diskussionen har i praktiken legat på is i Sverige sedan folkomröstningen 2003. Det är rätt länge sedan, i politiska och ekonomiska termer. Och både politiskt och ekonomiskt har det blivit tydligt vilka fördelar euron innebär för medlemmarna i valutaunionen.
Folkpartiet liberalerna har länge, som Sveriges mest Europasinnade parti, propagerat för euron. Vi ger förstås inte upp för övertygelse om vad som är bra för Sverige och Europa för att en majoritet i folkomröstningen gick oss emot - även om vi respekterar utslaget så fortsätter vi att argumentera. Folkpartiet har också gjort det klart att det snart är dags för Sverige att på nytt ta ställning.
För en folkpartist är det välkommet att även övriga Allianspartier, på dagens DN Debatt, äntligen verkar vara redo för att på allvar diskutera euron och Sverige. Så att vi kan bli vad vi är - ett vanligt land i Europa, lika ovanligt som något annat.
Bloggar: Mathias Sundin, Anne-Marie Ekström, Folkpartiet i Nacka
Intressant om Europa, euro, EMU, ja till euron, Alliansen, Folkpartiet
söndag, oktober 18, 2009
Europa, kvinnorna och pengarna
Spaniens reformtakt har gjort landet till liberalers sydeuropeiska hopp. De senaste årens vänsterregering har inte bara själv en jämn könsfördelning, utan har också genomfört flera liberala förändringar om jämlikhet och jämställdhet, med homoäktenskapen som ett viktigt exempel.
Men Zapatero, Almodóvar och gaylivet i Barcelona är inte hela bilden - det gamla konservativa katolska Spanien är i högsta grad levande vilket märktes i gårdagens massdemonstration mot friare aborter (som bl.a. Ekot rapporterat om).
Jämställdheten i Europa lämnar överhuvudtaget en hel del att önska, inte bara i Medelhavsländerna. Som DN beskrev i går är det inte minst föräldraskapet som skapar skillnader mellan män och kvinnor, också i ett oss så närbesläktat land som Storbritannien. För att inte nämna Tyskland. Familjepolitiken är nyckelfrågan.
De senaste åren har alltfler europeiska politiker dock insett reformbehovet - om inte annat av demografiska och ekonomiska skäl, när arbetskraften redan krymper och kvinnor väljer karriär före barn när de inte kan få båda delar. I Tyskland har kristdemokraterna redan signalerat en omsvängning och siktar på en mångdubbling av den minimala barnomsorgen. Liberala FDP kan som ny regeringspartner driva på ytterligare. Och i Frankrikes likaledes borgerliga regering talar jämställdhetsministern om att genom en reformerad föräldraförsäkring stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden (DN).
Jämställdhet, socialförsäkringar och aborter är framför allt liberal frågor om lika rättigheter och möjligheter - men också en ekonomisk fråga. Hela samhället vinner om alla medborgare får komma till sin rätt och fulla potential. Det argumentet borde gå hem i Europa, och på hemmaplan fortsätter vi sträva vidare. Kvotering till bolagsstyrelser hoppas jag vi slipper, men en ytterligare individanknuten föräldraförsäkring vore nästa logiska steg.
Intressant om jämställdhet, abort, föräldraförsäkring, barnomsorg, Spanien, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Europa
Men Zapatero, Almodóvar och gaylivet i Barcelona är inte hela bilden - det gamla konservativa katolska Spanien är i högsta grad levande vilket märktes i gårdagens massdemonstration mot friare aborter (som bl.a. Ekot rapporterat om).
Jämställdheten i Europa lämnar överhuvudtaget en hel del att önska, inte bara i Medelhavsländerna. Som DN beskrev i går är det inte minst föräldraskapet som skapar skillnader mellan män och kvinnor, också i ett oss så närbesläktat land som Storbritannien. För att inte nämna Tyskland. Familjepolitiken är nyckelfrågan.
De senaste åren har alltfler europeiska politiker dock insett reformbehovet - om inte annat av demografiska och ekonomiska skäl, när arbetskraften redan krymper och kvinnor väljer karriär före barn när de inte kan få båda delar. I Tyskland har kristdemokraterna redan signalerat en omsvängning och siktar på en mångdubbling av den minimala barnomsorgen. Liberala FDP kan som ny regeringspartner driva på ytterligare. Och i Frankrikes likaledes borgerliga regering talar jämställdhetsministern om att genom en reformerad föräldraförsäkring stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden (DN).
Jämställdhet, socialförsäkringar och aborter är framför allt liberal frågor om lika rättigheter och möjligheter - men också en ekonomisk fråga. Hela samhället vinner om alla medborgare får komma till sin rätt och fulla potential. Det argumentet borde gå hem i Europa, och på hemmaplan fortsätter vi sträva vidare. Kvotering till bolagsstyrelser hoppas jag vi slipper, men en ytterligare individanknuten föräldraförsäkring vore nästa logiska steg.
Intressant om jämställdhet, abort, föräldraförsäkring, barnomsorg, Spanien, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Europa
lördag, april 28, 2007
Äntligen dyrare sprit?
Råsupandet ökar bland europeiska ungdomar - men också medvetenheten om problemet. Eftersom det förra väl inte var någon större nyhet för någon, är det den senare positiva delen av artikeln i gårdagens SvD (ej på nätet vad jag kan se) som fastnade på min näthinna, och även satte rubriken: "EU diskuterar dyrare sprit". Enligt WHO-rådgivaren Alicia Rodríguez-Martos "med över 30 års erfarenhet av alkoholpreventivt arbete" kan ökningen av s.k. binge drinking motverkas med information mot lärare och föräldrar, och framför allt högre alkoholpriser. "44 procent av alla 15-24-åringar skulle köpa mindre alkohol om priset höjdes med 25 procent enligt årets Eurobarometer" rapporterar SvD:s reporter Gunilla von Hall. (Martos talade vid en debatt i Europaparlamentet om EU:s framtida alkoholstrategi.) Annat som diskuteras är bättre försäljningskontroll, striktare öppettider och fler alkoholtester på vägarna.
Personligen känns det skönt med WHO-röster som inte bara används av förespråkare för narkotikapolitisk harm reduction... Liksom att svenska EU-belackare förhoppningsvis får ännu mindre belägg för att hänvisa till unionen som ett hot mot svensk restriktiv alkoholpolitik.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: alkohol, EU, politik
Personligen känns det skönt med WHO-röster som inte bara används av förespråkare för narkotikapolitisk harm reduction... Liksom att svenska EU-belackare förhoppningsvis får ännu mindre belägg för att hänvisa till unionen som ett hot mot svensk restriktiv alkoholpolitik.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: alkohol, EU, politik
söndag, mars 11, 2007
Förnuft, känsla, klimat
Historiskt, sade Chirac och många höll med om att EU-ledarna uppnått något stort när de i veckan enades om att minska utsläppen av klimatgaser och öka andelen förnybara bränslen i Europa. Kanske säger det mest om lågt ställda förväntningar - och kanske är det hela mest historiskt för EU-samarbetet, som Ingrid Hedström påpekade i sin analys (som jag inte hittade i DN på nätet): kanske går vägen till européernas hjärtan mer via klimatpolitiken än konstitutionen.
Både klimatpolitiken och konstitutionen handlar ju om både förnuft och känsla. Och när känslan av brådska och hotande miljökatastrof, påeldad av kampanjjournalistik och filmer som Al Gores "Unconventional Truth", driver politikerna till långtgående beslut är det trots allt bra med en stor dos förnuft i hur besluten och åtgärderna utformas. Miljöområdet är en kristallklar mästargren för EU - eller borde vara det - och kan röja vägen ut ur den konstitutionella tankepausen.
I Sverige har statsminister Reinfeldt efter valet visat betydligt mer miljöengagemang än partiledar Reinfeldt före valet och tycks se fram mot ordförandeskapets utmaning 2009 (DN). Glädjande, borde man tycka, istället för att komma med underliggande kritik mellan raderna om att det skulle vara ett suspekt och oäkta engagemang. Och nya miljöpolitiska idéer från ett så tidigare oväntat håll borde väl också välkomnas (åter DN).
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, klimat, EU, Fredrik Reinfeldt, moderaterna
Både klimatpolitiken och konstitutionen handlar ju om både förnuft och känsla. Och när känslan av brådska och hotande miljökatastrof, påeldad av kampanjjournalistik och filmer som Al Gores "Unconventional Truth", driver politikerna till långtgående beslut är det trots allt bra med en stor dos förnuft i hur besluten och åtgärderna utformas. Miljöområdet är en kristallklar mästargren för EU - eller borde vara det - och kan röja vägen ut ur den konstitutionella tankepausen.
I Sverige har statsminister Reinfeldt efter valet visat betydligt mer miljöengagemang än partiledar Reinfeldt före valet och tycks se fram mot ordförandeskapets utmaning 2009 (DN). Glädjande, borde man tycka, istället för att komma med underliggande kritik mellan raderna om att det skulle vara ett suspekt och oäkta engagemang. Och nya miljöpolitiska idéer från ett så tidigare oväntat håll borde väl också välkomnas (åter DN).
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, klimat, EU, Fredrik Reinfeldt, moderaterna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
