onsdag, september 30, 2009

Göteborg, gör som Stockholm - samla biblioteken

Biblioteken är en högst strategisk verksamhet i kommunerna - den viktigaste kulturella infrastrukturen och en viktig mötesplats för invånare, kulturellt och socialt. I prioriteringar mot barnomsorg och äldreboenden kan biblioteken trots sin betydelse ha svårt att hävda sig. Detta är nu aktuellt i Göteborg, där stadsdelen Linnéstaden ska stänga sitt enligt uppgift populära och välbesökta bibliotek (rapporterar GP).

Kulturen är en mycket liten del av kommunernas budget, även om den teoretiskt helt skulle försvinna skulle det inte räcka långt i de hål som kommunen eventuellt behöver stoppa pengar i. Men för de kulturpengarna får man en hel del - ett rikare liv, en mer attraktiv och tolerant miljö för människorna, förutom värdet av kultur i sig.

Stads- och kommunbiblioteken skyddas av bibliotekslagen, men filialer och stadsdelsbibliotek har inget skydd. Det måste kommunerna ordna själva. Biblioteken hör hemma i central kulturnämnd, där de kan prioriteras bland övriga kulturverksamheter. Stadsdelsnämnder där de finns kvar ska slippa väga bibliotekets öppettider mot fritidsgårdar och personal i äldreboenden. Och biblioteken gynnas av att finnas i ett större sammanhang, med de andra stadsdelsbiblioteken och andra kulturverksamheter i kommunen, hellre än att vara en ofta ensam kulturverksamhet i en stadsdelsförvaltning.

Göteborg bör därför, som Stockholm gjort, flytta ansvaret för biblioteken till stadens kulturnämnd. Det är också vad FP-kommunalrådet Helene Odenjung föreslår. Där är hon i gott liberalt sällskap med vårt förra kulturborgarråd Birgitta Rydell som tog hand om stadsdelsbiblioteken under förrförra mandatperioden. Nu har vi en positiv utveckling för böcker och bibliotek i huvudstaden, både på de fysiska biblioteken och på webben. Biblioteksstrukturen ses över, en del bibliotek flyttas (t.ex. Högdalens), andra nyöppnas (t.ex. tunnelbanebiblioteket vid Stureplan).

Intressant om , , , , , , , ,

Spåren vid Klara sjö - ett sår att läka

Spårområdet och Klarastrandsleden från Centralen upp mot Karlberg är ett sår i stadsbilden som måste läkas. Som flitig flanör på Kungsholmssidan av Klara sjö ser det i och för sig inte så tokigt ut, åtminstone inte under den grönskande årstiden. Ljudbilden är en annan historia, fågelsången i Kungsholms strandpark får kraftig konkurrens från gnisslande tågbromsar och det stadiga bruset från biltrafiken, en ljudkuliss som torde vara mer allvarligt besvärande för de boende på Kungsholms- men framför allt Vasastadssidan.

Så en överdäckning av spåren och leden vore minst sagt välkommen. Även de som bor och vistas i husen i Atlasområdet och på Torsgatan torde föredra nya hus som grannar istället för nuvarande trafikpulsåder. En förtätning med nya bostäder och arbetsplatser som skapar ny stad och inte tar grönområden eller andra befintliga värden i anspråk måste också välkomnas.

Men en överdäckning blir dyr. Och därav också exploateringsgraden för att täcka kostnaderna. Det stadsbyggnadsförslag som SvD i dag visar upp mer ingående, får mig att tveka - inte inför att något bör byggas, utan inför skalan. Åttavåningshus är förvisso vanligt förekommande i den omhuldade stockholmska stenstaden, men med sju meters grund i form av överdäckningen kommer de nya husen att torna upp sig. 15-våningshus kommer att te sig som rena skyskrapeväggen.

Är det den skalan och den karaktären vi vill ha på vårt nya, tätare Stockholm? Det kräver omfattande eftertanke och prioriteringar. Går det att bygga något lägre och mindre tätt, hur kan huskropparna utformas?

Stockholms fördel i konkurrens med andra städer kan som jag skrivit tidigare aldrig bli att vi bygger högst, störst och tätast. Däremot kan vi förstöra en hel del av våra unika värden, vattenspegeln, den relativt låga bebyggelsen, den spännande topografin som får lysa igenom, med några stråk och enstaka hus som höjer sig högre.

Vi kan och ska bygga tätare och även på vissa håll högre, rentav riktigt högt, i Stockholm. Men på rätt sätt utan att förstöra stadens styrka och karaktär.

Intressant om , , , , , , , , , ,

söndag, september 27, 2009

En politiker som tar ansvar

Vilken slags politiker vill vi egentligen ha? Frågan ställs ofta i efterbörden av olika affärer och avslöjanden när politiker åtminstone i vissa massmediers och politiska motståndares ögon avslöjats med "fingrarna i syltburken". Hur mycket högre kan kraven ställas på förtroendevalda än på de "vanliga människor" som dessa ska representera?

Och vad innebär det egentligen att ta ansvar?

Med dem som berikat sig själv, oavsett position i eller utanför politiken, är tålamodet ofta kort. Med uppsåtliga missgrep likaså. Mer personliga tillkortakommanden kan väcka större fördragsamhet, förståelse och till och med i förlängningen respekt.

Upphandlingen av sjukhusmaten i Stockholms län passar inte in i någon av dessa kategorier. Misstag, bristfälliga rutiner och riktlinjer, och otydliga eller ogiltiga beslut kan konstateras men ingen kan beslås med att avsiktligen ha gjort fel, eller för att ha varit ute efter egen vinning. Ansvar ska givetvis tas - men de högljudda kraven på en utpekad politikers avgång, som faktiskt inte är särskilt vanliga i politiken, känns här ovanligt malplacerade.

Ansvarstagande är inte detsamma som att avgå. Att fly fältet är ofta den enklaste utvägen, även om det samtidigt tillfredsställer politiska motståndares krav. Att stanna och ta ansvar är oftast betydligt svårare och mer utsättande.

Motiven bakom avgångskraven blir också intressanta. Är de allvarligt menade att bidra till att lösa sakfrågorna? Eller är de ren partipolitik? Oppositionens affärsidé är ju som bekant

Det är en av mina chefer, Folkpartiets Maria Wallhager, som det här gäller. Hon är ansvarigt landstingsråd (även om det var fullmäktige som fattade beslutet som inte var förenligt med kommunallagen, och hela produktionsutskottet som inte efterfrågade mer närmare information). Och hon har hela tiden sagt sig vilja ta sitt ansvar - genom att stanna på sin post och se till att de konstaterade, mångåriga, bristerna rättas till. Att hon uppskattas som person och politiker också av sina politiska motståndare, varav vissa därför rentav beklagar sina egna avgångskrav, visar väl på hennes förmåga att göra det.

I dagens SvD ges också bilden av Maria Wallhager som en politiker som står pall när det blåser. Därför är det också inte bara för mig och oss personligen så tråkigt att hon av hälsoskäl slutar efter denna mandatperiod. Hon välkomnar tidningens granskning, som uppmärksammade felaktigheterna kring upphandlingen, och därmed de mer generella bristerna i landstingets rutiner. Grävande journalistik och ansvarstagande politiker kan tillsammans göra skillnad.

Så, vilken sorts politiker vill vi ha? Sådana som tar ansvar, på det svåra sättet?


Intressant om , , , , , , , , , ,

fredag, september 25, 2009

Maria Wallhager ställer inte upp för omval 2010

En av mina två chefer i landstinget, Maria Wallhager, kommer inte att kandidera för en ny period 2010, berättar hon på sin blogg i dag. Det är en stor förlust för Folkpartiet och landstingspolitiken, och rent egoistiskt för oss folkpartister i landstinget - både politikern och personen Maria kommer att vara saknad. Men politikern finns kvar hela mandatperioden ut, och personen försvinner ju inte. Det känns väldigt skönt.

UPPDATERAT: Om detta skriver också bl.a. Birgitta Rydberg, Per Altenberg, Abit Dundar, Martin Andreasson, Anna Steele Karlström, Gulan Avci, Fredrik Malm, Lotta Edholm, Per Pettersson, Olov Lindquist.

Intressant om , , , , ,

måndag, september 21, 2009

Kulturförslag, kulturpengar och konstnärslöner

Kulturpropositionen innehåller en hel del bra nyheter, varav många redan kända (här som pdf). Kulturbryggan för nyskapande kultur, en utvidgad satsning på Skapande skola och en samlad analysmyndighet för hela kulturområdet är exempel på vad kulturpolitiken handlar om: spetsen, bredden, och uppföljningen - så att satsningar hamnar rätt och begränsade medel kommer till största nytta.

Mer omdiskuterat än många andra enskilda förslag verkar det om de s.k. konstnärslönerna bli. (Se t.ex. SvD i lördags och i dag.) Vad det handlar om är en livslång, ganska blygsam, inkomstgaranti som väl meriterade konstnärer i olika genrer, högst 157 samtidigt, kan få. Garantin minskas om man har andra inkomster.

Är nu konstnärslönerna så mycket att bråka om? Borde inte duktiga konstnärer som berikat och fortsätter berika vårt kulturliv, men som kanske inte alltid är kommersiellt framgångsrika, kunna få en livslång trygghet?

En av dem som inte tycker det är min partivän i Norrköping Mathias Sundin, som debatterade konstnärslöner i P1 Morgon i dag. Vår förre partiledare Bengt Westerberg, Konstnärsnämndens ordförande, har motsatt åsikt.

Min inställning är (liberalt?) kluven. Kulturen har ett stort värde, instrumentellt för vad den ger andra samhällsnyttor, men också i och för sig själv. All kultur är och kan inte vara kommersiellt livskraftig på egna villkor. Vi behöver ett offentligt kulturstöd, samtidigt som vi arbetar för att kulturens pengar ska förmeras också genom andra källor (må det vara sponsring, filantropi eller kulturellt kreativt företagande).

De begränsade offentliga kulturpengarna måste dock användas rätt, och här sympatiserar jag med det som kulturpropositionen faktiskt skriver om konstnärernas inkomstgaranti, och som alla borde läsa innan de ger sig in i debatten: "De medel som i dag är avsatta till statliga inkomstgarantier bör successivt omvandlas till tidsbegränsade stipendier till verksamma konstnärer."

Syftet med den föreslagna förändringen är alltså att ge fler utövande konstnärer möjlighet att utveckla sin konst, och därmed fler konstupplevelser, fler idéer, impulser och inspiration både för andra konstnärer, och för oss som använder och njuter av kulturen.

Det kan vara värt mer än livslång försörjning åt ett mer begränsat antal.

Intressant om , , , , , , ,

torsdag, september 17, 2009

Ännu mer pengar till kulturen

"Kulturella och kreativa näringar" får 73 miljoner kronor under fyra år, meddelar regeringen. (DN rapporterar.) Pengarna kommer från näringsdepartementet och Maud Olofsson, men är inte mindre av kultursatsning för det.

I kulturlivet finns mycket av entrepenörsanda och kreativitet som kan tas till vara - så att vi får mer kultur och kreativt utbud att ta del av, och så att fler kan leva på sitt kulturutövande och sin kreativitet. Dessa 73 miljoner ska förhoppningsvis leda till mycket mer i idéer, företag och jobb som kan förverkligas - och på sikt betala igen sig många gånger om inte bara i ekonomiska termer.

Intressant om , , , ,

Kulturskolans framtid är ljus

Kulturskolans framtid är inte mörk (som S-oppositionen påstår i dagens DN. Tvärtom har Kulturskolan nu fått ett tydligare uppdrag, att vara en proffsigt driven kulturell utbildning för unga med höga kvalitetskrav.

Kulturskolan har ingen brist på pengar. Under några få år ökade deras budget rekordartat, med nästan 40 procent (samtidigt som antalet utbildningsplatser ökade en fjärdedel så mycket). Budgeten är fortfarande ungefär densamma men nu alltså kopplad till ett tydligare avgränsat uppdrag.

En liten del av Kulturskolans inkomster kommer från elevavgifter, som efter en förändring och höjning nu ligger i mitten av vad kultur- och musikskolor i Stockholms län tar av sina deltagare. Den övervägande delen är fortfarande finansierad av skattebetalarna, totalt bär varje Kulturskoleelev med sig ca 10.000 kronor.

Fler barn och unga i Stockholm ska vilja och kunna gå i Kulturskolan - men det ska vara utbildning med kvalitet, inte mängdprojekt av prova på-typ för att få upp elevantalet. Att kunna definiera och mäta vad kvaliteten för barnen och i kulturutbildningen består i, är ett viktigt steg i utvecklingen av Kulturskolan.

Om detta skriver också Madeleine Sjöstedt.


Intressant om , ,

Stadsbiblioteket behöver bli större

Asplunds bokpalats vid Sveavägen/Odengatan är verkligen en av Stockholms arkitektoniska pärlor, en internationellt känd märkesbyggnad i den klass beslutsfattare i alla generationer har velat lämna efter sig. Asplund-bibliotekets stora värde ligger samtidigt också i att det fortfarande är ett fungerande bibliotek.

Denna bild tycker jag mig också finna hos Unesco:s expertorgan för kulturmiljö, Icomos: "Vanligtvis är problemet med hotad 1900-talsarkitektur att den står tom för att den är svår att använda, eller att den är i mycket dåligt materiellt skick. Men så är inte alls fallet när det gäller Stockholms stadsbibliotek" säger Sheridan Burke från Icomos till SvD.

Unesco-organet vill nu stoppa omfattande tillbyggnad som planeras för Stockholms huvudbibliotek inom några år. Icomos befarar att rivningen av de tre annexen på Odengatan och uppförandet av glasbyggnaden Delphinium som expansion av huvudbiblioteket, ska förminska värdet av Asplunds byggnad.

Men en utbyggnad behövs för att vi ska ha ett fungerande huvudbibliotek i framtiden - alltså just det värde som också Icomos uppmärksammar. Oavsett vilka andra favoritförslag man kan ha haft så är Delphinium resultatet av den internationella arkitekttävlingen, med en högst kompetent jury. Syftet har hela tiden varit att den nya biblioteksbyggnaden inte ska överskugga utan samverka med och förstärka Asplund-biblioteket i stadsbilden. Och många stockholmare inser att "staden måste utvecklas och förändras", som min partivän kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt sade till SvD.

En hel del arbete återstår innan spaden kan sättas i marken. Det handlar om en enorm investering, en av de största staden har gjort i stadsbilden och för kulturen, och givetvis måste alla siffror stämma och ekonomin gå ihop. Att Asplunds bokpalats behöver få ett nytt, passande sällskap för att tillgodose invånarnas lust efter böcker, förströelse och kunskap står dock klart. Vi ska fortsätta ha ett storslaget huvudbibliotek, som passar en huvudstad som vill finnas på världskartan, med historien och framtiden i förening.

Intressant om , , , , , ,

måndag, september 14, 2009

Läkemedelsbudget räddad - på bekostnad av en njure

USA behöver inte reformera sjukvården bara för att nästan 50 miljoner amerikaner i dag saknar sjukvårdsförsäkring - utan också för att få kontroll över och börja minska kostnaderna som slukar bortåt en femtedel av BNP i världens största ekonomi. Utmaningarna är enorma, motståndet hårt - men det positiva är att de bägge ambitionerna går hand i hand. Och det lika sorgliga att de bägge problemen också gör det.

Ett exempel som förmedlas av NY Times*: En njursjuk ung kvinna med livslångt funktionshinder, som därmed omfattas av Medicare, fick en ny njure - men efter tre år inte längre de mediciner hon behöver för att behålla den. Hennes medicinska situation försvårar förstås också en egen sjukvårdsförsäkring.

Resultatet blev att njuren stöttes bort, hon fick återgå till dialys som är tre gånger dyrare än de läkemedel hon hade behövt, och har nu genomgått ytterligare en njurtransplantation - och påbörjat ytterligare en utmätt 36-månaders tid med subventionerade läkemedel. Slöseri med både pengar och organ som det finns ont om, för att helt skenbart och kortsiktigt hålla nere läkemedelskostnader.

Detta är bara ett exempel på de brister som finns även för dem som har tillgång till offentlig sjukvårdsförsäkring. Det är bara att hålla alla tummar för att Obama får framgång, att demokraterna i kongressen kan enas och dessutom få med sig åtminstone några kloka republikaner (som Maine-senatorn Olympia Snowe - och den förre majoritetsledaren och presidentkandidaten Bob Dole; kanske till priset av det offentliga sjukförsäkringsalternativ som många demokrater förespråkar).

De mänskliga och ekonomiska följderna av ett misslyckande blir annars fortsatt lika bistra - och irrationella.

(*Mitt amerikanska husorgan på nätet; och den traditionellt mest inflytelserika pressrösten, för vissa den främsta representanten för "liberal östkustmedia".)

Intressant om , , , , ,

Mer pengar till kulturen i Stockholm och Sverige

Äntligen är det klart att Framtidens kultur får en fortsättning, som DN skriver om i dag. Framtidens kultur har betytt mycket för utvecklingen av nya aktörer och uttryckssätt i svenskt kulturliv. Att efterföljaren, Kulturbryggan, förväntas finansieras till hälften med icke-statliga pengar är helt i linje med det kulturen behöver: mer pengar från andra kassor än det offentliga, och även mer samverkan med andra delar av civilsamhället och med näringslivet.

I Stockholm har vi redan som en del av vår incitamentsstruktur (växtpengar) upprättat en fond för nyskapande kultur - där det också är tänkt att andra ska kunna bidra.

En annan del av våra växtpengar är den omskrivna kulturbonusen (senast i dag luftas kritik i SvD). Med bonusen premierar vi kulturverksamheter med just intäkter från även andra källor än det offentliga. Att nå barn och unga ger också bonus. Viktigt att komma ihåg är att detta är extra pengar, ovanpå det ordinarie kulturstödet. Ingen får bonus som inte också har vanligt kulturstöd och därmed har klarat den kvalitets- och angelägenhetsbedömningen. Och ingen får mindre pengar för att andra får bonus.

Intressant om , , , , , ,

söndag, september 13, 2009

Rätten att avskeda bögar och bära vapen

Det stora landet i väster har som bekant ofta det bästa och ibland det värsta, av det mesta. I landet vars grundval är att alla skapats lika med frihet att söka och skapa sin egen lycka, borde vem man blir kär i, har sex med och väljer att leva med, vara ens egen ensak.

Så är det nu inte. Som i många andra demokratier (för att inte tala om länder med mindre sympatiska statsskick) är det många som lägger sig i och har en åsikt om det är OK att vara gay, eller inte. Dit hör en del arbetsgivare. Och om du är gay och har oturen att ha en chef som inte tycker att det är OK, så är det fritt fram för denne att sparka dig i 29 amerikanska delstater.

Över hälften av USA:s delstater saknar alltså rättsligt skydd för hbt-personer som blivit av med jobbet pga sin sexuella läggning. Federalt skydd saknas fortfarande - kanske inte så märkligt när en av de största statliga arbetsgivarna, den amerikanska försvarsmakten, ännu håller fast vid "don't ask, don't tell" (ett halvt framsteg jämfört med vad som gällde före Bill Clinton).

Nu kan man fråga sig om inte en arbetsgivare har rätt att anställa vem hon eller han vill. Det är en legitim åsikt, men en pragmatisk liberal måste fråga sig vilken typ av samhälle vi vill leva i - och vilka verktyg vi kan acceptera för att uppnå ett liberalt samhälle där alla respekteras för vilka de är. Ur ren rättvisesynpunkt är det dessutom oförsvarligt att tillåta diskriminering av en grupp utsatta människor, när vi inte gör det för andra.

Precis som kön, etnicitet, religion och funktionshinder är sexuell läggning individens ensak. Privatsaker ska vara privata så länge de inte inkräktar på umgänget med andra eller möjligheten att utföra en arbetsuppgift.

Den saknade federala lagstiftningen kan nu äntligen vara på gång - precis som NY Times ledare påpekar är det hög tid i ett land med t.ex. flera öppet homosexuella även från traditionellt konservativare inlandsdelstater. Och den amerikanska befolkningens värderingar verkar också snabbt skifta i mer gayvänlig riktning, som jag tidigare skrivit om.

En stark demokratisk president och starka demokratiska positioner i kongressens bägge kamrar har förväntningar på sig att agera för gayrättigheter. Men det står inte högst på agendan, liksom än mindre skärpta vapenlagar, där vapenlobbyn driver på för rätten att bära vapen i princip överallt (och lyckligtvis ibland stöter på motstånd, som NY Times också beskriver).

Vi får nog acceptera att Barack Obama, Rahm Emanuel, Harry Reid och Nancy Pelosi inrikespolitiskt i första hand koncentrerar sig på sjukvårdsreformerna (och trappar upp ansträngningarna samtidigt som motståndet mobiliseras) - nu när de ekonomiska stimulanspaketen levererats och en ny HD-domare installerats. Men värderingsfrågorna får inte underskattas. Det kan minst lika gärna bli de som i historiens backspegel definierar en nyfödd demokratisk, och förhoppningsvis långvarig, majoritet.

Intressant om , , , , , , , ,

lördag, september 12, 2009

Den historiska svagheten i anti-muslimska generaliseringar

Att lufta en intensiv, intuitiv motvilja mot Sverigedemokraternas människo- och världssyn är oftast ingen framgångsväg. Vi måste visa när och hur Sverigedemokraterna har fel. Då krävs sakargument som petar hål på deras politiska förslag och undergräver deras perspektiv.

Ett sådant perspektiv är hotet från islam, som behandlades i veckans Människor och tro. Islams mindrevärdighet går tydligen, enligt den SD-företrädare som intervjuas i programmet, ut på att islamska länder aldrig varit demokratiska eller uppnått något välstånd, och att islam till skillnad från kristendomen är i grunden våldsam. Kristendomens krig och övergrepp är däremot historiska snedsteg från den rätta vägen.

Är islam oförenligt med demokrati? Till för hundra år sedan skulle många ha sagt det samma om kristendomen. Det gamla Grekland uppfann den första versionen av demokrati långt innan vare sig kristendomen eller islam var påtänkt.

En av världens största demokratier är i dag trots kvarstående brister det muslimska Indonesien. Den största demokratin Indien har en stor muslimsk befolkning.

Är islam oförenligt med välståndsskapande? Här motbevisar historien SD:s världsbild med flera exempel. Osmanska riket, som en islamolog i radioprogrammet nämnde, kan kompletteras med tidigare muslimska kalifat, och inte minst al-Andalus i nuvarande Spanien.

Muslimska samhällen var också de som bevarade och förmedlade en stor del av den antika kunskap och filosofi som vi i dag tar som en självklar del av vårt västerländska kulturarv - för att inte tala om landvinningar som de arabiska siffrorna och algebra.

Är slutligen islam i sin kärna mer våldsam? Förvisso präglas kristendomen i dag av kärleksbudskapet - men Bibeln innehåller som bekant en hel del mer eldfängda lärosatser. Och de gammaltestamentliga fördömelserna är fortfarande högst aktuella åtminstone för delar av kristendomen.

I historien ger åter al-Andalus, liksom korsfararstaternas Outremer, intressanta perspektiv. Där uppstod fruktbara religions- och kulturöverskridande samhällen tack vare muslimer och kristna (och judar) - och där föll de, till följd av både kristnas och muslimers fanatism och våld.

Slutsatsen? Det är inte värt att generalisera åt något håll. Hur vi ska utveckla ett fungerande, pluralistiskt samhälle i dagens moderna Sverige kräver nog att vi både använder historiens lärdomar och dagens nytänkande. Och inte ger Sverigedemokraterna vare sig fritt fram att sprida halv- och osanningar, eller utmåla sig som politikens underdog.

Intressant om , , , , ,

onsdag, september 09, 2009

Skatter (s)änke i Stockholm

Det rödgröna alternativet framstod som lika oklart efter helgens luftigt välmenande debattartikel i DN. I dag återkom Socialdemokraterna själva med tydligare besked på samma debattsida - men deras besked om högre skatter för jobb och välfärd verkade snarast ägnat att illustrera åsiktsskillnaderna gentemot de tilltänkta samarbetspartierna, och kanske ännu mer mellan MP och V.

V vill förstås höja mer och snabbare - och vänsterledaren signalerar i dag i Expressen också att hans parti gärna tar hand om finansdepartementet i en kommande rödgrön regering (jämte utrikes-, social- och arbetsmarknadspolitiken).

MP håller inte alls med om prioriteringarna, motsätter sig återinförd förmögenhetsskatt, vill gynna småföretag och fokusera på miljö- mer än inkomstskatter. (Se kommentarer i t.ex. SvD.)

Skattehöjarbudskapet kan ses som att det är vänsterfoten som Socialdemokraterna slutligen börjar sätta ned. Det torde inte bara ge problem med miljöpartisterna, som inte bara har en mer mittenorienterad syn på företagande och skatter utan även på valfrihet och friskolor (där S-stoppförslag i Stockholm väcker MP-motstånd, som SvD skriver om i dag). Än mer problematisk blir nog S-relationen med de egna mer mittenorienterade väljarna som återfinns inte minst i Stockholmsregionen. Det är här högre och nygamla skatter på inkomster, fastigheter och förmögenheter skulle slå hårdast - här är inkomsterna men även kostnaderna högst.

Många av dessa Stockholmsväljare verkar förstås redan ha börjat överge Socialdemokraterna (som senaste DN-Synovate för Stockholms stad indikerade). FP, MP och även M verkar vara vinnarna på det - men även V ökar. Frågan är om dagens besked på DN Debatt blir droppen för ännu fler mittenväljare samtidigt som det inte är tillräckligt vänster för andra.

Socialdemokraterna trängs mellan sköldarna. Eller blir slaget om Stockholm bara ett spel för gallerierna?

Intressant om , , , , , , , , , ,

tisdag, september 08, 2009

Spårvagn på väg - publicerat i lokaltidningarna

Mer om spårvagnar: I lördags hade jag en insändare i Vårt Kungsholmen och i dag en annan - tillsammans med SL-politikern Stella Fare - i Mitt i. Det gemensamma budskapet är att spårvägar ger en bättre fungerande kollektivtrafik i centrala stan, vilket gynnar hela Stockholm och länet. Jag klistrar in insändartexterna nedan.

Vårt Kungsholmen 5 september 2009

Spårvagn på väg

En modern kollektivtrafik i form av spårvägar närmar sig. Djurgårdslinjen ska förlängas till Hamngatan, spår ska byggas från Lindhagen, och om några år knytas ihop vid Centralen. En spårvagnsdepå planeras till Stadshagsberget.

Folkpartiet vill se spårvagnens återkomst i större skala mellan Östermalm, Södermalm, Norrmalm och Kungsholmen. Det är ett smidigt transportsystem som ger en stor del av tunnelbanans effekt – till en bråkdel av kostnaden.

De flesta resenärer håller nog med om att centrala Stockholm behöver smidigare (och tystare) transporter. Tunnelbanan är nära kapacitetstaket. De blå stombussarna har svårt att ta sig fram.
I innerstaden bor vi tätt, ännu fler jobbar här, och här finns Sveriges största besöksmål för besökare från när och fjärran, och trängseln i regionkärnan påverkar hela SL-nätet. Därför gynnas alla stockholmare av bättre fungerande kollektivtrafik i innerstaden.


Efter Cityspårvägen bör vi göra om 4:an – en av Europas mest trafikerade busslinjer, gärna i samverkan med näringslivet. Övriga stombusslinjer ligger också bra till.

Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)


* * *

Mitt i 8 september 2009

Spårväg i stan bra för hela länet

Museispårvägen kallas Djurgårdslinjen ibland – men spårvagnar är inte museala utan i högsta grad ett modernt transportmedel som vi snart kommer få se på allvar i centrala Stockholm. Snart förlängs den till Hamngatan – men som Roxby Cromvall (Mitt i 1/9) väl vet, är det bara första steget.

Härnäst kommer spårväg från Lindhagen, där en helt ny innerstadsdel byggs på nordvästra Kungsholmen, till Centralen. Och sedan ska spåren knytas ihop via Sergels torg.

Värdet av den nya Cityspårvägen kommer visa sig direkt när den blå t-banelinjen stängs av igen under bygget av pendeltågstunneln Citybanan. Och spårvägar behövs verkligen för att avlasta den hårt ansträngda kollektivtrafiken i centrala Stockholm, där t-bana och stombussar är nära kapacitetstaket. Efter Cityspårvägen ska vi bygga fler – Folkpartiet vill till att börja med att busslinje 4 blir modern spårväg.

Spårvagnar är smidiga, tysta och populära. De ger en stor del av kapaciteten till en bråkdel av vad det kostar att bygga ny t-bana, inte minst mitt i stan. Och bättre kollektivtrafik i stan gynnar hela länet.

Stella Fare (FP)
Landstingsledamot, SL-styrelsen, Södermalm


Rasmus Jonlund (FP)
Kommunpolitiker, Kungsholmen



Intressant om , , , , , , , ,

onsdag, september 02, 2009

Nu kommer Cityspårvägen - med mera?

Nu gör spårvagnarna snart comeback i Stockholms innerstad på riktigt. På tisdag tar landstinget beslut om att förlänga Djurgårdslinjen till Hamngatan - en blygsam start kan man tycka men inom några år väntar öppnandet av en helt ny spårväg från Kungsholmen till Centralen (bra när blå linjen stängs av nästa gång för bygget av Citybanan). Sedan återstår att knyta ihop spåren via Sergels torg. Längre fram väntar också en förlängning/förgrening av den östra sträckningen över Östermalm/Gärdet mot Värtan.

Två av Stockholms största nya stadsdelar - Lindhagen och Värtan - kommer på så sätt att få modern, snabb och smidig kollektivtrafik som passar väl när den moderna kvartersstaden byggs. Spårvagnar är inte bara uppskattade som färdmedel vilket innebär att de kan locka fler, nya resenärer - de är också kapacitetsstarka och ger en stor del av nyttan till en bråkdel av kostnaden för ny tunnelbana, inte minst i innerstaden.

Efter City-spårvägen borde fler spårvägslinjer byggas. Folkpartiet föreslog redan inför förra valet att linje 4, en av Europas mest belastade busslinjer, borde konverteras till spårväg. Övriga stombusslinjer borde också ligga bra till. Idéer finns ju också på att tvärbanan efter förlängning till Solna fortsätter till Universitetet och Ropsten/Värtan. En sådan spårvägsring blir en kapacitetsstark tvärförbindelse, som verkligen skulle behövas.

Ibland kritiseras planerna på nya spårvägar i innerstaden, med hänvisning till behoven på andra håll i länet. Men den bristande kapaciteten i kollektivtrafiken i centrala Stockholm, med överfulla t-banetåg och stombussar, påverkar också resten av länet. Därför är spårväg i innerstaden bra också för hela Stockholmsregionen.

Intressant om , , , ,