måndag, mars 19, 2012

lördag, mars 17, 2012

Fixerad vid jobben

Jobben är den viktigaste frågan - om det kan nog många vara överens med vår jobbfixerade statsminister. Och minst lika viktigt som att vi har ett arbetsliv där vi orkar jobba längre än i dag, är att unga kan få sitt första jobb och ta sig in på arbetsmarknaden.

Jobbfrågan spänner förstås över mycket mer än ren arbetsmarknadspolitik; det handlar om näringspolitik, skatter, företagens villkor, socialförsäkringar, och inte minst om utbildning, utbildning och åter utbildning.

Om utbildning, och vikten av yrkesutbildning och tidig kontakt med arbetslivet, verkar  de flesta kunna enas. Mycket av Folkpartiets skolpolitik omfamnas nu brett.

Spelplanen för reformer och satsningar är med andra ord stor. Den har hittills dominerats av regeringens jobbskatteavdrag. Folkpartiet har ägnat mycket kraft åt viktiga utbildningsreformer, inte minst för att återupprätta yrkesutbildningen. En forskningssatsning har också sjösatts. Men vi har också kontinuerligt förespråkat fler reformer, för  ett mer rättvist skattesystem som inte straffbeskattar utbildning och framgång, friare arbetsrätt, m.m.

RUT-avdrag, sänkt restaurangmoms och lägre arbetsgivaravgift för ungdomar är reformer som vår Alliansregering också har enats om - och som vår jobbfixerade statsminister gillar. Men gränsen går tydligen vid tanken på s.k. ungdomsavtal, som ju bl.a. Folkpartiet har förespråkat. Statsministern behöver inte upplysa oss om att det är en fråga för arbetsmarknadens parter. All politik handlar inte om det regeringar ska lägga lagförslag om.

Däremot är ju kommunerna och landstingen själva parter som kan anställa ungdomar, och förhandla om ungdomsavtal med de fackliga organisationerna.

Ungdomsarbetslösheten engagerar också Socialdemokraternas debattglada oppositionsborgarråd Tomas Rudin. I dagens DN Sthlm (ej på nätet) spekulerar han om att anställa alla (!?) arbetslösa unga efter en viss tid - med ersättning på försörjningsstödsnivå. Försörjningsstödet behöver ju staden ändå betala.

Kommunala nödarbeten, eller ungdomsavtal med 75% av lönen för den som ännu inte har fått arbetslivserfarenhet? Eller ännu ett jobbskatteavdrag? Vilket av partiernas idéskafferier verkar mest välfyllt för att råda bot på ungdomsarbetslösheten?

DN, SvD 1, SvD 2, SVT.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

torsdag, mars 15, 2012

Kungsholmen än mer i centrum - tunnelbana till Nacka

För mig som har förmånen att både bo och arbeta på Kungsholmen är vår vackra stadsdel förstås på många sätt världens centrum. Och en sak som jag och många Kungsholmsbor verkligen uppskattar är att det går så lätt att ta sig hit - och härifrån, när vi vill ut i världen. Om det så är till Vasastan, Solna eller Paris.

Nu ska det också bli betydligt enklare att ta sig söderöver i Stockholmsregionen - med tunnelbana hela vägen till Nacka (DN STHLM Debatt).

Folkpartiet har länge drivit på för en utbyggnad av tunnelbanan. Vi har varit med och förhandlat fram de stora trafiköverenskommelserna för Stockholmsregionen, senast 2007 där en utbyggnad av blå linje från Kungsträdgården till Nacka finns med. I fjol skrev ledande regionala företrädare i DN om att tidigarelägga viktiga infrastrukturinvesteringar, bl.a. tunnelbana till Nacka. Och förra veckan satte Erik Ullenhag och Birgitta Rydberg ned foten, förordade ett visst alternativ (bergtunnel) och ville börja förhandla om finansiering och genomförande av en sådan tunnelbana (SvD Opinion).

Alla har inte varit lika positiva. Från våra större Alliansvänner Moderaterna har det ibland låtit som om tunnelbanan skulle vara färdigbyggd. Och visst behöver vi bygga mycket annat - bl.a. komplettera det radiella tunnelbane- och pendeltågsnätet med ett kraftfullt stomnät av bl.a. spårvagnar. Folkpartiet vill konvertera 4:ans buss till spårvagn, och gärna fler linjer efter det. Men tunnelbanan kommer också ett behövas. Och utbyggnaden till Nacka är väldigt logisk - den knyter samman norra och södra länet bättre, avlastar röda och gröna linjerna och Slussen, och kommer öppna för tiotusentals nya bostäder.

Och vi Kungsholmsbor får det ännu lättare att ta oss runt i regionen.

Bloggar: Birgitta Rydberg 1, 2, FP-bloggen Stockholms län 1, 2, FP-trafikbloggen 1, 2, Anna Starbrink 1, 2, Christoffer Fagerberg 1, 2, Jesper Svensson 1, 2, FP Nacka 1, 2, Lotta Edholm, Lars Lundqvist, 2, Anders Ekegren, 2, Mark Klamberg, 2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

tisdag, februari 28, 2012

Självklart ska Asplunds bokpalats upprustas

Den stora satsningen på utbyggnad av Stadsbiblioteket vid Odenplan gick som bekant om intet. Orsakerna var helt enkelt att kostnaderna hotade att stiga inte bara byggprojektet utan hela Stockholms stads biblioteksverksamhet över huvudet. Det hade inte varit ansvarsfullt att fortsätta på den inslagna vägen.
Istället har biblioteken i staden de senaste åren fått resurser till andra satsningar, både på nya, mer passande lokaler i bättre lägen, och på verksamhet.

Stockholmarna märker av vår bibliotekssatsning t.ex. genom det nya Sturebiblioteket vid T-banestationen Östermalmstorg och genom det nya läget för Högdalens bibliotek, nära T-banestationen där. De märker också av ökat öppethållande.


Men även om huvudbiblioteket vid Odenplan inte fick någon utbyggnad - vilket gladde vissa som oroade sig för rivningen av annexen, lamellhusen längs Odengatan, och för påverkan på själva det klassiska huset - så måste det rustas upp. Hur det ska göras ska vi nu ta reda på. Därför satsas ett antal miljoner på en utredning. Att ge sig på och renovera över Gunnar Asplunds över 80 år gamla arkitektoniska pärla är inget man gör lättvindigt.

Märkligt nog blir detta beslut föremål för angrepp från oppositionen och den alltid utspelspigge Tomas Rudin. Det är tydligen fel att lägga pengarna på en studie - och alltså även på en kommande upprustning? Eftersom arkitekttävlingen och den storstilade utbyggnaden inte blev av, ska vi då låta Stadsbiblioteket förfalla? Är det rentav så att Socialdemokraterna vill flytta ur huvudbiblioteket (till förmån för något inte ens skisserat nytt hus?) - och därmed göra processen kort med detta fantastiska hus hela historia och själ?

Asplunds bokpalats är en av de byggnader i Stockholm som försvarar en världsklassposition. För oss i Folkpartiet är det självklart att det ska rustas - och förbli ett stolt bibliotek.

Stockholmsnytt har rapporterat. Madeleine Sjöstedt bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag, februari 10, 2012

What we in Sweden call RUT-avdrag

Många svenska hjärtan klappar lite extra för det brittiska. Även om det finns mycket att vara kritisk mot i det Förenade Kungariket, så är det något med andan, språket och kulturen som får oss på fall. Det förmedlas inte minst genom medieutbudets alla deckare, historiska dramer och det ofta närvarande nyhetsflödet. Och brittisk politik tävlar med amerikansk om att synas på svenska tidningssidor.

När en brittisk premiärminister kommer till Stockholm och lyfter fram ett nordiskt samarbete där vi får vara med i samma begränsade skara som den gamla imperiemakten, så är det förstås lätt att charmas. Vi får bara hoppas att resultatet av samtalen blir konstruktivt, och inte ägnat att ytterligare splittra ett EU som behöver hålla ihop mer än någonsin.

Pensionerna och jämställdheten är förstås två viktiga frågor att diskutera. De brittisk-nordisk-baltiska länderna kan förhoppningsvis bidra till lösningar som sprider sig.

David Camerons uppmärksammade intresse för det svenska RUT-avdraget är talande. En egentligen ganska blygsam, men mycket symbolisk reform - som kan bidra till att stärka sysselsättning, minska utanförskap och underlätta framför allt kvinnors karriärmöjligheter och företagande. Bra för både pensionerna och jämställdheten. Och något helt annat och modernare än de "upstairs and downstairs" som vi lärt känna och påmints om senast i succén "Downton Abbey".

Och så är det ju smickrande om britterna kan inhämta inspiration från lilla Sverige.

Aftonbladet, Expressen, Hallandsposten, Helsingborgs Dagblad, SvD

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

onsdag, februari 08, 2012

Visst finns det lokalpolitiska idéer för Kungsholmen

Att Folkpartiet har bland de mest konkreta lokala förslagen i Kungsholmspolitiken skrev jag ju om för några veckor sedan. En insändarskribent i Vårt Kungsholmen tyckte dock att det mesta politikerna sade var tunt och allmänt. Han efterlyste bl.a. åsikter om Fridhemsplan, om kvarteret Basaren och om badhotellsplanerna i Ulvsundasjön. Alla frågor som vi i Folkpartiet har diskuterat, drivit och även kommunicerat utåt. Det var med andra ord läge för en replik som infördes förra lördagen, 28 januari - se urklipp nedan.



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag, januari 19, 2012

Graffiti är också konst

Skadegörelse är alltid skadegörelse. Det som målas olovandes på andras, eller allmänt ägda, väggar, elskåp, parkbänkar osv kan aldrig accepteras, oavsett om det är "fula" taggar eller "fina" graffitimålningar. Stockholms stads nolltolerans och policy om snabb sanering av klotter är i mina ögon den enda rimliga vägen. Om något önskar jag att saneringen skulle kunna ske ännu snabbare, men det är förstås också en fråga om resurser.

Även när det inte handlar om förstörelse av enskild egendom, kan det inte vara vem som helst förunnat att hursomhelst ta det offentliga rummet i anspråk på ett sätt som väcker anstöt. Det är att utnyttja sin frihet på ett sådant sätt att andras frihet inskränks.

Men nolltoleransen mot skadegörelse och klotter har ibland gått för långt - som det ofta blir när en fråga är hårt omdebatterad så bildas två motståndarläger med allt djupare vallgravar, dit man obönhörligen ska vallas. Att försöka stå i gråskalans ingemansland är inte en position som accepteras beredvilligt.

Graffiti generellt har ibland hamnat i skottlinjen. Och därför måste det, hur märkligt det än kan tyckas, sägas: Graffiti är självklart också konst. Föreställningarna och påståendena om graffiti och klotter eller skadegörelse, liksom kriminalitet i vidare bemärkelse, är många. Som kulturpolitiker har jag ofta önskat mer fördjupning.

Gatukonsten, illegal eller inte, omfattar ju också mer än graffiti. En hel del är mer accepterat i bredare lager av stockholmare, det må vara gulliga katter, stickade prydnader på stolpar eller lekfulla budskap på utbytta gatstenar. Även om det är mindre omfattande, och inte skadegörelse som en sönderklottrad parkbänk eller gångtunnel, så är det likväl tillståndslöst.

Stockholms stads klotterpolicy ibland ha gått till överdrift. Den är också skriven i en annan tid med den problematik och problembild man hade då. Kanske är det läge för översyn både av policyn och av tillämpningen.

Arbetet mot klotter och skadegörelse måste fortsätta - men gärna med en mindre rigid tolkning i vissa fall, som bl.a. min partivän och kulturnämndskollega Madeleine Sjöstedt signalerar i DN i dag. Vi ska balansera yttrandefrihet, rätten till det offentliga rummet och äganderätt på ett bra sätt utifrån en liberal kompass.

Jesper Svensson och Madeleine Sjöstedt bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

lördag, januari 14, 2012

En Stadsteater att vara stolta över

Rekordmånga gäster, ökande andel barn och unga, och fler nöjda besökare än någonsin - 2011 blev ett rekordår för Stockholms Stadsteater. Det är något för alla stockholmare att vara stolta över - liksom för många fler att glädjas åt; en stor del av teaterns besökare är ju grannar i länet eller ännu mer långväga. Ett omfattande utbud av både bredare och smalare pjäser, en fantastisk ensemble och personal, och en mycket professionell ledning ger förklaringen till de för snart sagt varje år ökande besöksströmmen.

I våras fick jag det hedrande uppdraget att ingå i styrelsen för denna fina institution som ofta kallas, och sannerligen är, "stockholmarnas teater". Från att tidigare ha varit en av de många nöjda besökarna, har jag nu under ett antal månader börjat bekanta mig med teaterns styrning och inre liv. Det är ett av de roligaste förtroendeuppdragen man kan ha, och teatern kan också känna att man har ett starkt mandat och stöd från stadens politiska ledning - inte bara från oss i Folkpartiet och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt känner att vi

De egna framgångarna har mötts av ett ökat stöd från staden - som utgår som ett koncernbidrag som täcker det som formellt sett är ett planerat underskott i aktiebolaget Stockholms Stadsteater AB. 2011 höjdes detta stöd från 210 till 220 miljoner kronor. Det betyder att skattebetalarna, via sina bolag i koncernens Stockholms Stadshus AB, står för den största delen av kostnaden för varje teaterbiljett. Och det är en klok och strategisk satsning. Att vår stad har Skandinaviens ledande och en av Europas mest framgångsrika teatrar borgar inte bara för rika kulturupplevelser - det stärker också den kulturella infrastrukturen i vår stad, liksom Stockholms varumärke som en öppen, tolerant och progressiv stad.

Att sätta rekord är upplyftande - men också uppfordrande. Förväntningarna och kraven ökar. Men för att nå framgång ska vi också våga pröva och satsa på nya och vågade projekt. Allt kommer inte bli succéer - men Stadsteatern kan känna ett starkt stöd från såväl stockholmarna som Stockholmspolitiken när man går vidare.

Madeleine Sjöstedts blogg, SvD Kultur

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Folkpartiet konkretast i Kungsholmspolitiken

Folkpartiet driver de mest konkreta lokala frågorna på Kungsholmen - åtminstone att döma av dagens reportage i lokaltidningen Vårt Kungsholmen om partiernas lokala prioriteringar. Tillgång till och kvalitet på barn- och äldreomsorgen återkommer hos flera av partierna, men Folkpartiets gruppledare Charlotta Schenholm lyfter fram två viktiga punkter: Strandparken och Fridhemsplan.

Charlotta Schenholm (FP).
Vi i Folkpartiet diskuterar alltid lokalpolitik, vrider på frågorna för att ta ställning och bestämmer vad vi ska prioritera. Och att fullborda Kristinebergs Strandpark har varit en av våra viktigaste frågor under det gångna året. Vi kommer att fortsätta  arbeta för att den park som har utlovats kan bli av, i full skala, inte som någon halvmesyr. Nordvästra Kungsholmen med alla tusentals nya invånare, inte minst alla barn, behöver sin gröna lunga.

Utvecklingen kring Fridhemsplan är också något som Folkpartiet kommer att hålla ögonen på. Mycket är  på gång i området från Hantverkargatan/Fridhemsplan/Drottningholmsvägen längs S:t Eriksgatan till S:t Eriksbron: Nybyggnationen i kvarteret Basaren, galleriaplaner vid Åhléns, påbyggnader av hus, trafiksäkerhetsfrågorna inte minst i den livsfarliga korsningen Fleminggatan/S:t Eriksgatan... Folkpartiet vill att staden ska ta ett helhetsgrepp på denna utveckling, och vi har fått stöd i stadsdelsnämnden. Som det står i Vårt Kungsholmen så planeras ett öppet möte i frågan under våren.

Hur vill du utveckla Kungsholmen? Vilka möjligheter ser du? Vilka skönhetsfläckar, befintliga eller hotande? Det gäller att göra rätt från början och tänka långsiktigt när vi planerar vår stad, med allt från gator och parker till barn- och äldreomsorg. Hör gärna av dig till oss!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag, januari 03, 2012

Only in America...

Amerikansk politik väcker intresse långt utanför det stora landets gränser - vi är många som fascinerat följer turerna inom och mellan de två stora partierna. Ofta är det kanske mer "politics" än "policies" som står i centrum för intresset - dvs det politiska spelet snarare än de viktiga sakfrågorna. Så blir det kanske särskilt när man själv inte direkt berörs av, eller har någon djupare kunskap om, många av de sakfrågor som diskuteras.

Därför riktas detta spännande valår 2012 fokus mot republikanernas nomineringsval. Så verkar förvisso fallet till stor del vara också i USA, med ett som det verkar aldrig sinande flöde av debatter, och minutiös bevakning av de olika kandidaterna, deras gamla snedsteg och nya grodor, och högst varierande positioner i opinionsmätningarna.

Men den republikanska agendan, åtminstone när den ska appellera till de egna kärnväljarna som röstar i primärval och "caucuses", får skillnaden och oförståelsen för de prioriterade sakfrågor som ändå nämns, att öka än mer. Det är helt enkelt svårt att förstå hur rätten att bära vapen, aborträtten, och civilståndsmöjligheterna för personer av samma kön, kan väcka så oerhört stort intresse. En riktig republikan ska säga ett långtgående ja till det förstnämnda, och benhårt nej till de två senare. Och är dessutom renlärig klimatskeptiker.

Hur det konservativa draget hårddras under primärvalskampanjen visar det, med europeiska ögon, hårresande ställningstagandet från Rick Perry - guvernör i den näst största delstaten Texas som ekonomiskt och befolkningsmässigt skulle motsvara ett större EU-land: Ett nej till aborter under nära nog alla omständigheter, inklusive efter incest och våldtäkt. (Han har då hunnit tydliggöra att abort ändå kan tänkas när kvinnans liv är i fara.) (NY Times 1, 2).

Ett annat exempel på kraven på rättrogenhet är den ständige, men oälskade, favoriten Mitt Romneys avståndstagande från sin egen sjukvårdsreform då han var guvernör i Massachussetts (en lösning som i mycket liknar president Obamas, av republikanerna hårt kritiserade reform).

Som påpekas i snart sagt alla analyser och rapporter från amerikansk politik, så är det valsystemet med två partier vars mest hängivna sympatisörer vaskar fram respektive presidentkandidat, som lägger grunden till dessa egenheter. Only in America...

För de flesta amerikaner - den stora skaran väljare som kallar sig oberoende, liksom säkerligen många registrerade republikaner och demokrater - är det nog ändå andra frågor som står högst på agendan. Hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemen, utbildningsväsendet och inte minst jobben och ekonomin är ämnen som vilken svensk eller europé som helst skulle känna igen sig i. Kanske skulle vi hoppas att klimat- och miljöfrågorna fick större uppmärksamhet.

En utdragen republikansk primärvalskampanj utan en tidig självklar segrare kan vara både en välsignelse och en förbannelse för dem som, oavsett övriga politiska prioriteringar, helst av allt vill ersätta Barack Obama med en republikan i Vita huset. Om det innebär en chans att diskutera de stora frågorna som angår de många väljarna, kan det bli en tillgång att under flera månader stå i fokus och få visa upp sig för väljarna. Men om allt fortsätter kretsa mer kring sängkamrar än skattkamrar - då kommer nog de många oberoende väljarna att tänka sig för både en och två gånger.

I de amerikanska inrikespolitiska frågor som ofta är de sakfrågor som slår igenom i rapporteringen även hos oss, ligger de flestas sympatier mer eller mindre övervägande hos demokraterna. Och USA:s roll för världen när det gäller att sätta agendan för t.ex. kvinnans rätt att välja, eller lika rättigheter oavsett vem man älskar, ska förstås inte underskattas. Men i de ämnen som i praktiken angår oss mer direkt kring ekonomin, jobben och inte minst frihandeln, skulle många nog få ifrågasätta sin självklara identifiering med demokraterna. Ett balanserat politiskt system, med konflikt men även samverkan mellan och inom partierna i Washington DC, skulle nog vara mer smakligt inte bara för amerikanerna utan också för oss: En demokratisk president som måste samverka med konstruktiva, mittenorienterade kongressrepresentanter från bägge partier känns som ett ideal att stilla drömma om. Verkligheten med det oerhört konfliktinriktade, nästan låsta politiska systemet, med alltmer utrerade positioner från bägge partier, befinner sig långt därifrån.

Amerikanernas val är deras eget. Vi andra kan inte sätta oss till doms över ett land som verkar så likt och förebildligt, men samtidigt är så annorlunda. Vi får hänge oss åt "politics", och "policies", på avstånd. Förundras, förfäras och förföras. Och hoppas att det blir i en bildlig skattkammare, och inte i andras sängkammare, som valet i november avgörs.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Stolta traditioner och ljusnande framtid

I början av ett nytt år kan vi konstatera att vi lever i spännande tider. Det är kanske alltid lätt att utmåla sin egen tid och dess problem som särskilt ödesdigra - men med de ekonomiska konvulsionerna, klimatutmaningen, och de världspolitiska förhållandena mer i spel än på 20 år, torde början av 2010-talet onekligen komma att räknas som en avgörande tid i människans moderna historia. Och utvecklingen beror sist och slutligen på mänskliga, i många fall politiska, beslut.

Hur världen ska se ut i framtiden beror i hög grad på hur världens politiska ledare väljer, och orkar, att visa ledarskap. Och på vilket sätt människor kommer att agera, och  reagera, i förhållande till sina ledare och de politiska besluten.

I dessa tider är det särskilt intressant att vara politiskt aktiv. Sverige må, ekonomiskt, miljömässigt och politiskt, vara en lugn vrå av världen men vår verklighet och vardag påverkas av omvärlden, och kommer att förändras.

Liberaler gillar och tror på framtiden. Inte ensidigt optimistiskt - vi är ofta kluvna, vi ser möjligheterna men också hoten. Att ta vara på möjligheterna och att gardera sig mot hoten, de som härrör från andra människor likväl som andra faktorer, är nödvändigt för att nå framgång. Den goda framtiden infinner sig inte automatiskt.

Folkpartiet är Sveriges liberala parti, en del av en av vårt lands mest framgångsrika regeringar, ett parti med en stolt historia - och förhoppningar om en ljus framtid. Att vi ägnar oss åt politik beror ju på att vi vill göra skillnad, att vi tror och vet att våra idéer och värderingar är viktiga och ur vårt perspektiv oundgängliga för den goda framtid vi alla hoppas på.

För att möta framtiden håller vårt parti nu på att ta fram ett nytt program, som ska antas på landsmötet 2013. I ett partiprogram kan och ska allt rymmas, alla politikområden, nära och fjärran; ingen politisk fråga är för stor och nästan inte för liten. Men vissa frågor är naturligtvis särskilt viktiga; vissa oföränderligt återkommande - demokrati, mänskliga rättigheter, jämlik tillgång till bra utbildning; andra just för denna tid - klimatfrågan som måste få sin lösning, den demografiska utvecklingen, den ekonomiska krisen.

Ett antal programgrupper har arbetat eller arbetar fortfarande med delområden och deras rapporter blir sedan en del av underlaget för hela partiprogrammet. Om programarbetet kan du läsa här. Just nu genomförs också en övergripande enkät om de stora liberala utmaningarna och framtidsfrågorna. Den har skickats ut till alla  Folkparti-föreningar och alla medlemmar, och är öppen att besvaras även av andra. Enkäten hittar du här. Anna Starbrink, Jesper Svensson bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,