söndag, juni 28, 2009

40 år efter Stonewall: Regnbågsfrågor inte lätt för Obama heller

Att värderingarna bland amerikaner, liksom bland andra västerlänningar, blir mer och mer liberala och toleranta är ingen nyhet. Inte heller att detta ställer till problem för ett parti som republikanerna, som byggt mycket av sina framgångar på senare år på en koalition mellan ekonomiskt och värderingsmässigt konservativa med högerkristna som stabila kärnväljare.

Men helt lätt är det inte för demokraterna och den nära helgonförklarade president Obama heller vilket visar sig i de så explosiva frågorna om gayrättigheter - ett lackmustest för konservativa och liberaler i ett USA där det privata är ack så politiskt. Även om Obama redan har gått mycket längre åtminstone i ord än vad företrädaren Bill Clinton vågade göra på 90-talet, så har den amerikanska opinionen rört sig ännu mer - framför allt bland yngre. Och förväntningarna och kraven bland gayaktivister som stöttade demokraterna och Obama har höjts. Om detta skriver NY Times, 40 år efter Stonewall.

Obama har förstås andra och i de flestas ögon betydligt större frågor att ta itu med: Samma ekonomi- och klimatkriser som toppar svenska och europeiska agendor. Och liksom de högerkristna hos republikanerna kan man fråga sig vart missnöjda liberaler som tycker att det går för långsamt istället realistiskt kan vända sig. Vilka skulle kunna leverera bättre än den starkaste demokratiska maktkoalitionen i Washington sedan åtminstone det tidiga 90-talet eller rentav 60-talet?

Samtidigt ska demokraterna nog se till att hålla den liberala fanan någorlunda högt - om inte annat så med tanke på de unga väljare som förhoppningsvis behåller sina liberala värderingar och får sällskap av fler yngre generationer.

Demokraterna och regnbågsliberalerna behöver varandra.

Intressant om , , , , , , , , ?

Liberal kultur, borgerlig bildning

En offensiv i kulturpolitiken utlovas av Kristdemokraterna. Det kan kultur- och politiskt intresserade inte annat än välkomna, även om både sakpolitiska ställningstaganden och ideologiska värderingar i en hel del frågor förstås skiljer sig åt mellan inte minst liberaler och värdekonservativa. Det illustreras t.ex. av fotoutställningen Ecce Homo som fortfarande får göra tjänst som - avskräckande? - exempel, och där Göran Hägglund drog en parallell till Muhammedkarikatyrerna.

Att fler vill diskutera kulturpolitik är positivt - även om det inte brukar vara någon kioskvältare utanför tidningarnas kultursidor, och konkurrensen är nu extra tuff när ekonomisk kris och klimatkris toppar allas politiska agendor.

Liberaler har en god tradition av att hålla den kulturpolitiska fanan högt - på senare tid demonstrerat av personer som kulturborgarråden Birgitta Rydell och Madeleine Sjöstedt, och kulturutskottets vice ordförande Cecilia Wikström. Det är inte så märkligt. Kulturpolitik handlar om eller har beröring med många liberala kärnvärden och hjärtefrågor; det handlar om yttrandefrihet, integritet och individuellt intryck.

Såväl den politiska som de policypositionerna är värda att försvara, inom Folkpartiet och inom Alliansen.

Inom Folkpartiet får de också gärna knytas tydligare och tätare samman med vårt framgångsrika engagemang för en bättre skola med kunskap i fokus. Skolan försvarar betydligt lättare en tätposition på den politiska agendan och kan ge draghjälp - samtidigt som de liberala kulturpolitiska värdena kan förstärka och utveckla skolpolitiken, i en gemensam liberal bildningstradition. Borgerlig bildning tillgänglig för alla, om man så vill.

Intressant om , , , , , , , , ?

torsdag, juni 25, 2009

Republikanernas problem: politikerna och väljarna

Ytterligare en potentiell presidentkandidat som faller ur på ett tidigt stadium. Ytterligare en högprofilerad republikan som försökt ta strid med demokraterna och Obama även på den nationella nivån men som faller på eget grepp. Ytterligare en moralpolitiker som varit snar att kritisera andra men avslöjas med förödande dubbelmoral.

Den här gången gäller det South Carolinas guvernör Mark Sanford - som gjorde sig ett namn bl.a. genom att motsätta sig federala stödpengar till sin delstat, som har att tampas med sådant som förfallna skolor invid bullriga godsjärnvägar. Än en gång är det privatlivet och närmare bestämt sexlivet som inte tål att ses dagens ljus, åtminstone inte i ett värdekonservativt parti med högerkristna värderingar och kärnväljare. (Läs mer i NY Times, här och här.)

Republikanerna tycks ha två huvudproblem: sina egna politiker och väljare. Än en gång demonstreras republikanska dilemman: Vem vågar utmana Obama och de till synes omåttligt starka demokraterna och försöka ta på sig den republikanska ledartröjan? Hur förenas en mer "fundamentalistisk" grupp kärnväljare, som blir allt mer tongivande i ett krympande parti, med ambitionen att växa och breddas? Och lite elakt, hur föra en moralistisk politik utan att riskera att komma ut som dubbelmoralist?

Guvernör Sanford verkar inte ha svaren.

Intressant om , , , , ,

torsdag, juni 18, 2009

Dubbel moral inte så bra i USA heller

Ännu en republikansk politiker som gjort sig ett namn som moralens förkämpe har snarare visat sig stå för en förödande dubbelmoral. Förödande för John Ensign själv men förstås också för bilden av det republikanska partiet, som fortfarande famlar efter sin framtida riktning. Moralfrågorna borde kanske rent strategiskt tonas ner för ett parti som behöver återta en starkare ställning bland mittenväljarna - men i ett krympande parti är det samtidigt kärntrupperna som rent matematiskt får en starkare ställning när mer moderata företrädare förlorar sina valdistrikt.

Ensign är senator från Nevada, liksom demokraternas majoritetsledare Harry Reid, som inte är alldeles populär på hemmaplan. Även om de inte slåss om samma post i senaten så torde ju skadeskjutna republikaner inte ha lättare att erövra denna hett åtråvärda pris. Reids chanser att slippa sin företrädare Tom Daschles ovanliga öde för en amerikansk senator, att bli besegrad när han sökte omval, borde ha ökat.

Intressant om , , , , ,

söndag, juni 14, 2009

Ja till höga hus i Stockholm - på rätt plats

En het fråga i Stockholm är alltid hur staden byggs - nya och gamla hus, som ska byggas, rivas, renoveras, bevaras. Viktigt är att se helheten. Staden är summan av alla dessa delar, alla dessa stadsbyggnadsbeslut. Just nu diskuteras höga hus i stan. Här förenas mitt kulturpolitiska fält med stadsbyggnadsfrågorna. Självklart ska vi bygga högt också i Stockholm - för att det är praktiskt, modernt, snyggt och inte minst för att många gillar högre hus och för att det behövs.

Men det ska göras på rätt plats. Och det är inte mitt i stan som den föreslagna skyskrapan (Klara torn) vid Vasagatan mellan Centralen och Klara kyrka. Och vill man sätta Stockholm på världskartan görs det kanske inte i första hand med höga hus - den tävlingen kan vi aldrig vinna mot Burj Dubai och Empire State Building.

Om detta har jag skrivit i lokaltidningarna här på Kungsholmen och runt om i länet:

Gärna höga hus i stan – men på rätt plats

Stockholm växer, även i kristider. Nu tar vi chansen att bygga nya delar av staden, höja blicken och bygga riktigt högt – på rätt ställen.


Höghus ska byggas i Kungsholmens nya Lindhagen, Vasastans Norra station, Östermalms Värtan. Söder torn borde självklart ha fått sin fulla höjd vid nya Medborgarplatsen istället för dagens halvmesyr. Men skyskrapor hör inte hemma bredvid Klara kyrka eller Stadshuset.


Alla städer kan bygga skyskrapor, men ingen har Stockholms stadsbild med vattnet, ljuset och det historiska arvet från olika epoker. Vi ska inte förstöra helheten som gör stadens skönhet och attraktionskraft.


Vi har byggt högt förr, Kungstornen var föregångare i världen. Och vi har gjort det klokt, längs stadens mittaxel, den naturliga åsen, och vid tullarna, som portar till staden.


Det ropas på märkesbyggnader men sådant kan ingen veta på förhand. Ser vi till helheten och det unika har vi däremot alla chanser att fästa Stockholm på världskartan och i historieböckerna. Det kanske inte ens blir med en skyskrapa – vad sägs om ett nytt operahus med vattnet och det nordiska ljuset?


Rasmus Jonlund (FP)
Kultur- och kommunpolitiker, Stockholm

Intressant om , , , , , ,