söndag, januari 31, 2010

Om värdet av (o)enighet

Apropå ministerposterna i en eventuell rödgrön regering: Oavsett på vilken taburett V-ledaren Lars Ohly hamnar, så verkar han inte tycka det är särskilt viktigt att berätta närmare för väljarna vilken politik han kommer att föra som minister i ett antal viktiga frågor. Detta framgick av gårdagens lördagsintervju med Ekot, och rapporteras av bl.a. TT/DN.

Om eleverna ska få betyg eller om Sverige ska fortsätta vara med och ta ansvar för afghanernas fredliga framtid och för världssamfundets säkerhet är med Ohlys logik sådant som svenskarna inte behöver få veta före valet. Det bör förstås oroa alla som ändå anser att S och MP kanske har en vettigare syn, men förstås också Ohlys egna potentiella V-väljare, som inte heller kan vara säkra på hur partiledaren kommer att kompromissa i centrala frågor.

Om detta skriver också Carina Boberg, Maria Byström, Seved Monke, Christer Sörliden

Intressant om , , , , , , , ,

fredag, januari 29, 2010

Vindkantring?

Det artar sig till en spännande valrörelse med många vindkast i opinionen. Den kloke uttalar sig inte tvärsäkert - vilket dagens mätning från Synovate, ett av de tyngsta instituten, inskärper (DN, Sydsvenskan, SvD/TT). Till skillnad från förra veckans Sifo har Alliansen tagit in nästan hela det rödgröna försprånget och det är i praktiken dött lopp.

De växlande opinionsvindarna bekräftar att ju tydligare alternativen - eller avsaknaden av alternativ - blir, desto hårdare blir kampen om väljarnas gunst. Uppgörelserna om försvaret och sjukförsäkringen som statsminister Fredrik Reinfeldt kallat fusköverenskommelser verkar i varje fall inte ha rosat väljarkåren nämnvärt. Den rödgröna skrämseltaktiken att svartmåla regeringens politik skjuter över målet, som Per Altenberg påpekar. Och nu backar även de rödgrönas enda egentliga vinnare, Miljöpartiet, något vilket torde inge oro bland oppositionsstrategerna.

Moderaternas uppgång och Socialdemokraternas fortsatta harvande runt sitt rekordlåga valresultat gör talet om två stora partier med mindre bihang mer giltigt. S har också anledning att liksom i Europavalet i fjol oroas över mittenväljarnas flyktighet, inte minst i storstäderna. Där är såväl de allierade miljöpartisterna som moderater och folkpartister på andra sidan blockgränsen högst seriösa medtävlare.

De mindre partiernas möjligheter att synas och stärkas ökar ju närmare valdagen kommer - kanske med undantag för Miljöpartiet, vars formtopp kan ha kommit för tidigt, och vars hela politik kring sådant som transporter och energi kanske vid en närmare rapportering inte visar sig lika populär som Maria Wetterstrand själv. Likaså kan ökad uppmärksamhet för Vänsterpartiet kanske stärka dess eget väljarstöd men kanske inte vara lika positivt för de större rödgröna kamraterna. Miljöminister Wetterstrand vore nog populär och statsminister Sahlin kanske går att förlika sig med men hur är det med finansminister Lars Ohly, skolminister Rossana Dinamarca eller försvarsminister Kalle Larsson?

Större hopp finns då för Centern - med ett Saab som nu har fått alla chanser att visa sig vara ett framtida framgångsrikt företag och som är värda ett större väljarstöd, och för Kristdemokraterna - med en av de mest sympatiska partiledarna i Göran Hägglund, som ju också levererat vårdvalsreformer och avskaffat apoteksmonopol från sitt socialdepartement.

Folkpartiet är det borgerliga parti som minst verkar ha drabbats av den moderata dominansen och Miljöpartiets framgångar. Med profilerad politik och företrädare för skolan, forskningen, säkerheten, integrationen, socialliberal solidaritet internationellt och på hemmaplan, och för att det ska löna sig att utbilda sig, jobba hårt och lyckas har mitt eget parti en bra grund. Jan Björklund är en lysande kampanjmaskin och retoriker, och i ett team med sådana personer som Birgitta Ohlsson är utsikterna goda inför valåret.

Att Sverigedemokraterna backar rejält är slutligen också ett utslag av att valrörelsen börjar. Med två tydliga regeringsalternativ (även om det återstår en del att säga om de politiska förslagen) bör utrymmet för missnöje och främlingsfientlig populism minska.

Fler bloggar: Per Ankersjö, Maria Byström, Anne-Marie Ekström, Niklas Frykman, Mattias Lönnqvist, Seved Monke, Mathias Sundin, Christer Sörliden, Anna Starbrink

Intressant om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

torsdag, januari 28, 2010

Kärnkraft tryggar Sverige

En kär gammal Folkpartifråga kan få nytt liv igen inför valet. I dessa dagar som påmint svenskarna hur en riktig vinter kan vara på våra breddgrader, är det också värt att påminna om att en eventuell rödgrön regering definitivt kommer att avskaffa kärnkraften. Det är ett av exemplen på t.ex. det nu så populära, men lite granskade, Miljöpartiets politik.

Alliansregeringen har däremot gjort upp om energisatsningarna på ett sätt som gjort svensk energipolitisk framtid mer förutsägbar än någonsin. Att uppgörelsen håller utgår jag från, oavsett vad SVT nu rapporterar; den här borgerliga regeringen håller sina överenskommelser, vilket är en grundsten för den höga trovärdigheten i själva regeringsfrågan.

Nu kommer det att bli tillåtet att bygga nya, effektivare kärnkraftsreaktorer som kan ersätta de gamla med mindre kapacitet. Det kommer att bli tillåtet att forska om kärnkraften - ett område där Sverige har en p.g.a. tankeförbudet förfallen historisk tradition att återuppta. Bland kärnkraftens framtidsmöjligheter finns utsikter till nya konstruktioner som skulle mångfaldiga det möjliga bränslet och minimera de potentiellt farliga restprodukterna.

Samtidigt fortsätter vi att satsa på utveckling av mer förnybara energikällor. Tillsammans kan sol, vind, vatten, biobränslen och kärnkraft ta oss ur oljeberoendet med dess samhällsekonomiska och framför allt miljö- och klimatmässiga stora nackdelar.

Folkpartiet och Jan Björklund kan sedan kan fortsätta driva en kärnkraftspolitik för framtiden där vi kan få ännu fler moderna reaktorer. Väljarnas röster och partiernas ställningstaganden framöver kommer avgöra hur svensk energiförsörjning kommer att se ut - förhoppningsvis för trygga varma och upplysta bostäder och gator och en konkurrenskraftig industri.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , ,

Kommunalrådet och antisionismen

Många har reagerat på Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu och hans kommentarer kring att judar i hans stad inte längre känner sig trygga. Reepalu kan inte frånhålla sig en kritik mot Israel och mot sionismen, och oavsett vad man anser om judarnas rätt till en egen stat (med allt det historiska mångtusenåriga blodiga bagage som är förknippat därmed) så är det förkastligt att ursäkta antisemiters och antisionisters ihopblandning av sak och person. Sett mot bakgrund av fjolårets hantering av tennismatchen med Israel, ett sportsligt utbyte som smutsades ner av hot och politisk tafatthet inför dessa hot, blir tonläget mot judar i Malmö än mer oroande, och beklämmande.

Skriver om detta, i samband med Förintelsens minnesdag, gör bl.a. LUF:s duktige ordförande Adam Cwejman (som på Newsmill undrar när S-ledaren Mona Sahlin reagera), kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (som också tog offentlig strid med Reepalu kring tennismatchen), min Kungsholmsliberala kamrat Gulan Avci, Erik Svansbo, Seved Monke, Annika Beijbom , Per Pettersson och säkerligen många fler.

Intressant om , , , , , , , , ,

onsdag, januari 27, 2010

Tunga FP-bloggare

Politometern och Martina Lind har nu släppt sin ranking av de mest inflytelserika Folkparti-bloggarna. Själv hamnar jag på en 34:e plats vilket känns hedrande i sammanhanget. Listans etta Mark Klamberg har förstås med sitt bloggande om bl.a. FRA och folkrätt men också mycket annat gjort sig väl förtjänt av sin placering. Noterar två Kungsholmsbor, Fredrik Malm och Per Altenberg, blogginspiratören Seved Monke, liksom kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt på tio-i-topp.

Bloggar: Per Altenberg, Carina Boberg, Amanda Brihed, Sebastian Hållén, Martina Lind, Mattias Lönnqvist, Seved Monke, Christer Sörliden, Per Pettersson.

Intressant om , , , , , , ,

tisdag, januari 26, 2010

En flygande holländare för SAAB?

Vi är många som har hoppats, tvivlat, kanske bitit på naglarna, inte vågat tro... och som nu är väldigt, väldigt glada över beskedet att Saab Automobil får nya ägare och ett fortsatt liv. Jag känner framför allt med dem som jobbar på Saab och dess underleverantörer, och med Trollhättan dit jag har nära band och dess invånare. Och jag gläds med Maud Olofsson, som gjort det mesta rätt men fått utstå mycket kritik. Givetvis har det varit klokt att inte gå in med stora statliga åtaganden innan vi vet att det finns en stabil ny ägare.

Nu gäller det att Spyker visar sig vara den stabila ägaren, att holländarna visar sig skickligare och mer lyhörda än amerikanerna på att utveckla all den teknikglädje och individualism som Saab står för, så att svensk bilindustri kan stoltsera med två moderna, miljö- och människovänliga personbilstillverkare i framtiden. Att holländaren kan få den bilfabriken med flygplansanor att äntligen få luft under vingarna.

Mycket återstår att bevisa.

Media: DN, SvD. Kommentar i Jan Björklunds nyhetsbrev. Blogg: Per Altenberg, Christer Sörliden, Shane Whaley, Seved Monke.

Intressant om , , , , , , , ,

ROT och RUT ger många vinnare

Tusentals (kanske tiotusentals) nya vita jobb, som ger rejäla inkomster och pensionspoäng. Miljarder i ökade skatteintäkter. En ren vinstaffär för staten (1,5-2 gånger pengarna) - och givetvis för samhällsekonomin. Det är hittills facit av reformerna för hushållsnära tjänster (RUT) och byggnads- och renoveringsarbeten (ROT). Ett glädjande, men inte så förvånande facit för oss som länge förespråkat en pragmatisk syn på dessa efterfrågade men tidigare ofta för dyra, personalintensiva tjänster.

Motståndet från de rödgröna består dock, märkligt nog, och är som vanligt hårdare mot RUT än mot ROT. Mona Sahlins gamla, mer företagar- och jobbvänliga takter från 90-talet verkar glömda eller åtminstone undangömda.

Så går det när man ska regera ihop med vänsterpartister, vars feminism och jämställdhetsiver inte utsträcker sig till behovet att vanliga medelinkomstfamiljer ska kunna köpa sig avlastning som underlättar karriär för både mamma och pappa, eller till att traditionellt "kvinnliga" yrkesområden också ska vara föremål för företagande och entrepenörskap. (För även om vänstern och entrepenörskap aldrig går så bra ihop så är det särskilt illa här.)

Även om de är motståndare i teorin så kan dock uppenbarligen den liberala pragmatiska praktiken locka även högprofilerade oppositionsföreträdare.

Företagarnas rapport omtalades av t.ex. DN (ej på nätet) och TT (hos bl.a. SvD, Privata Affärer). Läs också Carina Boberg, Christer Sörliden och Seved Monke.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , ,

Namnlagen på väg att ändras

Namnlagen, som jag skrev om i höstas här och på SvD.se, är äntligen på väg att ändras. Inte endag för tidigt. Läs också Martin Andreasson, Amanda Brihed, Per Pettersson.

Intressant om , , ,

söndag, januari 24, 2010

En lysande liberal stjärna

Om jag vore regeringsbildare... är kanske en tanke som många politiskt aktiva någon gång, eller rentav ofta, har fantiserat kring. Hur skulle du sätta ihop ditt drömlag för Sveriges bästa? Jag ska inte genera mig eller andra med att lufta dylika drömmerier offentligt, men ett namn har de senaste åren för mig varit självklart: Birgitta Ohlssons.

Även i en svensk liberalism som - måhända något subjektivt bedömt - är välförsedd med dugliga, duktiga, kompetenta, karismatiska och energiska personer, lyser Birgitta Ohlssons stjärna lite starkare än de flesta andra.

Jag blev som alla som känner Birgitta och Mark oerhört glad över nyheten om att de väntar barn. Och som de flesta andra, t.ex. Gulan Avci, Carina Boberg och Linnéa Darell, upprörd över den omoderna tolkningen att det skulle omöjliggöra henne som minister. Jag väljer att inte spekulera kring vilka motiv som kan ligga bakom detta "avslöjande" om en så personlig sak som en graviditet utan konstaterar bara frankt: Alla som känner Birgitta Ohlsson, och Mark, vet att hennes kapacitet alldeles oaktat detta skulle vara en av Folkpartiets största tillgångar i alliansregeringen och, på den plattform som en statsrådstaburett ger, i höstens valrörelse.

Intressant om , , , , , , , , , ,

fredag, januari 22, 2010

Utanförskapet valfrågan också 2010

Om sjukförsäkringen blir en stor valfråga, så lär jobben bli ännu större. De bägge frågorna hör naturligtvis också intimt samman. Regeringen har gjort en hel del för att förbättra tillgången till rehabilitering - i gårdagens Studio Ett kunde man höra en av alla berörda berätta att nu fick man i varje fall stöd och erbjudande om rehabilitering. Tidigare, dvs då S-systemet rådde i sjukförsäkringen, hände ingenting.

De som kan arbeta ska - och vill nästan alltid själva - arbeta. Då gäller det att det finns jobb. Även där har regeringen gjort en hel del, som Per Altenberg förtjänstfullt listar.

Att utanförskapet har ökat sedan 2006, sett till hur Alliansen, då i opposition, mätte, stämmer förstås. Orsaken stavas den ekonomiska krisen - den kris som Alliansregeringen hanterat mycket skickligt, där läget hade varit betydligt värre utan de insatser för arbetslinjen som arbetarepartiet S aldrig orkade genomföra, och där svenskarna nu kan se ljuset i tunneln, kanske före alla andra.

Snart är det inte bara sjukskrivningstalen utan även arbetslöshet och sysselsättning som vänder åt rätt håll.

Intressant om , , , , , , , , , ,

torsdag, januari 21, 2010

Fyra år till - nu börjar upploppet

Partiledardebatten startade valåret - och risken är att både vi och än värre väljarna hinner tröttna på beskyllningarna och angreppen fram till valet. Om Per Altenberg har rätt och vi går mot en riktigt smutsig valrörelse kan det förvisso höja intresset för valrörelsen - men på vilket sätt? Är det kvällstidningslöpsedlar med det senaste personangreppet vi vill se? Knappast.

En valrörelse måste handla om både person och sak. Men personfrågan bör vara vilka företrädare vi tror är bäst på att representera oss och leda landet. I mina ögon har Alliansregeringen gjort ett bra jobb, genom att hantera en av de värsta ekonomiska kriserna någonsin och samtidigt leverera på nästan alla sina mål. Insatserna mot utanförskapet för arbete - utan vilka tiotusentals fler svenskar hade varit utan egen försörjning redan innan krisen kom - och Jan Björklunds efterlängtade reformer inom skolan förtjänar t.ex. högsta betyg.

Det positiva med valåret är att det nu är inrikespolitik som gäller över hela linjen. Det ger Alliansen chansen att visa vad man gjort, och vad man vill göra framöver - Seved Monke gör en snabb genomlysning av tre av de avgörande sakfrågorna.

Fyra år till är det minsta som krävs för att ge Sverige en rejäl chans för framtiden.

Diverse ur nyhetsflödet: DN ledare, DN/TT, SvD.

Intressant om , , , , , , , , , , , , ,

onsdag, januari 20, 2010

Konstruktivt om sjukförsäkringen

Samtidigt som Obamas sjukvårdsreform möter nya hinder efter den från början oväntade republikanska segern i Massachussetts fyllnadsval till senaten, fortsätter sjukförsäkringsreformer att vara ett hett debattämne här hemma. De rödgrönas i går presenterade alternativ sågas av t.ex. DN:s och SvD:s ledare. I dag skriver min chef Birgitta RydbergDN Debatt om att samordningen mellan sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården måste bli betydligt mer omfattande, sammanhållen och långsiktig - först med finansiell samordning (FINSAM) av resurserna för rehabilitering, sedan med fullbordad samling under ett tak, hos en huvudman. Där har vi ett verkligt framtidsalternativ att diskutera.

Fler bloggar: Pia, Per Altenberg, Mats Persson, Seved Monke

Intressant om , , , , , , , ,

tisdag, januari 19, 2010

Frågetecken kring rödgrönas sjukförsäkrings-alternativ

Om de rödgrönas förslag kring sjukförsäkringen kan man säga mycket. Till att börja med att det är bra att de slutligen presenterar något gemensamt, efter att ha ägnat sig mest åt onyanserad kritik av regeringens reformer. Nu får väljarna se vad alternativet innebär - och inte är det så mycket till alternativ. Som bl.a. Mark Klamberg skriver, är inte deras förslag kring när och hur en långvarig sjukskrivningen prövas något nytt.

Något nytt är det däremot om de rödgröna vill avskaffa möjligheten till förtidspension före 58. En högst relevant fråga som Mark, och nog många med permanent arbetsoförmåga, ställer.

Rehabiliteringsförslagen låter förvisso bra, men det väljarna ska lockas med är tydligen högre ersättningar och längre sjukskrivningsperioder. Inte rätt fokus om man vill undvika en återgång till den tidigare rådande ordningen under åren av S-regeringar: hundratusentals i utanförskap. Och det är i sin tur, som Per Altenberg påpekar, nog inget framgångsrecept bland svenska väljare heller.

Läs också Seved Monke - om att de rödgröna nu säger sig sträva efter det som Alliansen redan börjat åtgärda...

Intressant om , , , , , , , ,

Bilar och vapen - vatten och vind?

Kommer en miljöpartistisk minister att åka jorden runt och sälja stora svenska bilar, smygande ubåtar och attackflygplan? Kommer de gröna i en kommande regering att subventionera svensk bil- och vapenindustri?

Många har nog satt i halsen över det alltmer populära Miljöpartiets plötsliga vurmande för bilar - så länge de är svenska och tillverkas i Trollhättan. Maria Wetterstrand verkar hålla sina gröna fingrar rena men hennes språkrörskollega Peter Eriksson har inte tvekat att såga regeringens ansvarsfulla, sansade linje kring ett utlandsägt och illa hanterat Saab Automobile - och utmåla en bild av stabila potentiella nya ägare. Vilka de är har han dock inte närmare beskrivit

Och i den urvattnade rödgröna försvarspolitik som nu presenterats, där det mesta kompromissas om genom att utelämnas, är det svensk vapenindustri, om än mer marina Kockums än flygande Saab, som ska värnas.

Visst är det bra om Sverige kan ha en stark, konkurrenskraftig bil- och vapenindustri. Men att de gröna miljöpartisterna plötsligt skulle bli herrgårdsvagns- och bandvagnskramare var kanske otippat. Det kan bli intressant att följa den fördjupade granskning av den gröna kometen i svensk politik under våren, och av deras många förslag kring kraftigt höjt bensinpris, i princip flygstopp i södra Sverige, med mera.

Tryggt nog håller miljöpartisterna än så länge kvar vid sitt motstånd mot kärnkraften, som ska börja avvecklas omedelbart och absolut inte uppgaderas eller göras mer effektiv (och leveranssäker). Sol, vind och vatten är förstås ovärderliga energikällor - men är de lösningen nästa kalla vinter? Som bekant kan man inte alltid lita på att solen skiner eller vinden blåser. Och de outbyggda älvarna ska väl förbli så, eller?

Intressant om , , , , , , , , , , , , ,

måndag, januari 18, 2010

Biblioteken: S lovar, FP levererar

Mer om kulturen: de klåfingriga rödgröna vill gärna utmåla sitt alternativ som gröna skogar för kulturen - men det handlar snarare om röda siffror, åtminstone för biblioteken.

2002, när FP sista året förra gången hade ansvar för Stockholmskulturen, fick biblioteken en ökning med 16 mkr till 235 mkr. Under följande fyra rödgröna år minskade budgeten med 12 mkr till 223, då vi åter tog över. Och nu, fyra år senare, innebär 2010 års budget 278 mkr.

Slutsatsen? Socialdemokrater lovar, Folkpartiet levererar?

Läs åter Madeleine Sjöstedt.

Intressant om , , , , , , ,

Klåfingrighet det rödgröna kulturalternativet

I Stockholms stads kulturpolitik kan vi vara ense om en sak: vi älskar kulturen och dess betydelse för Stockholm. Men vi är också oense om mycket. Folkpartiet bär den radikala, liberala kulturpolitiska fanan högt och det är förstås inte alltid som våra utgångspunkter är desamma som Alliansvännernas - men den stora skiljelinjen går mycket tydligt gentemot den rödgröna oppositionen. Min nämndkollega och ordförande, Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, visar på den rödgröna tråden i kulturpolitiken: klåfingrighet.

Det finns mycket man kan vilja eller önska vore annorlunda, på det sättet är inte kulturpolitiker annorlunda än andra människor. Skillnaden är att de flesta av oss, åtminstone vi med en liberal kompass, inser att det inte blir bättre av att vi försöker detaljstyra kulturstödet, sitta i biblioteksråd och lägga oss i hur enskilda bibliotek sköts, ha åsikter om konstnärliga ledare, eller biografernas repertoarer.

Åsikter kan vi ha, opinion kan vi bilda, grundkrav kan vi ställa och incitament skapa för dem som tar del av offentligt stöd - men detaljerna lämnas bäst åt dem som kan dem bäst.

Intressant om , , , , , , , , , , ,

söndag, januari 17, 2010

Vad ryms under det rödgröna skalet?

Partiledarnas popularitet avgör måhända inga val - då kunde Socialdemokraterna vara riktigt oroliga, och Miljöpartiet väldigt styva i korken. Något som mycket väl kan bli den avgörande faktorn i nästa val är däremot regeringsalternativens trovärdighet, och då har både person och sakpolitik betydelse.

Därför är DN:s genomgång av det rödgröna alternativets ståndpunkter i en rad viktiga frågor (ej på nätet) intressant. Ingen överraskning men ändå klargörande. Inte bara skiljer det tiotals miljarder i nivån på skattesänkningarna, också energipolitiken och kärnkraftens framtid, miljöfrågorna i stort, den specifika frågan om återinförd förmögenhetsskatt, försvaret och närvaron i Afghanistan, med mera, med mera splittrar de rödgröna, i olika konstellationer. Alla oerhört viktiga frågor där en regering måste ha en långsiktig linje - en linje som väljarna med rätta bör efterlysa redan före valet.

Oenigheten verkar dock också gälla just hur viktigt det är att ge väljarna de svaren. Viljan att komma överens och presentera en gemensam linje i centrala frågor tycks inte överväldigande. Och här spelar statsministerkandidaten Mona Sahlins svaga ställning roll - hur goda förutsättningar har hon att trovärdigt forma sitt alternativ, i konkurrens med berättigat kaxiga miljöpartister (framför allt Maria Wetterstrand) och opinionsmässigt sargade vänsterpartister (med en Lars Ohly vars parti fortfarande verkar långtifrån säkert på att ett gemensamt regeringsalternativ är så smakligt)?

Naturligtvis finns, har funnits och ska finnas skillnader också mellan Alliansens fyra partier. Men de borgerliga har bevisat sin regeringsfähighet, i solskens- och kristider, under över tre år, de har regerat ihop förr, och de grundläggande skillnaderna i synen på samhället och inte minst de tunga ekonomiska frågorna är mindre.

Det blir en spännande politisk vår när och om de rödgröna börjar presentera alternativet - eller åtminstone allt oftare kommer att få frågor om vilka deras gemensamma svar är.

Läs t.ex. Seved Monke om (s)våra tider.

Intressant om , , , , , , , , , , , , ,

fredag, januari 15, 2010

Nu får sjuka rehabilitering snabbare

Mycket kritik har riktats mot reformerna av sjukförsäkringen - men svenskarna verkar mycket välmotiverat inte ha något större förtroende för oppositionens alternativ. Något sådant alternativ finns ju inte. Även om Alliansregeringens reformer kunde vara annorlunda och säkerligen mer kraftfulla.

Riktigt så kraftlösa som Aftonbladets Lena Mellin hävdade är dock inte sjukförsäkringsreformerna. Allt går att säga med statistik - men de "tre timmar på jobbet" som Mellin menar att rehabiliteringskedjan gett, innebär faktiskt 4.700 färre sjukskrivna människor, 130.000 färre sjukdagar per år och en vinst på 60-65 miljoner kronor. Ingen jätteförändring men heller knappast något fiasko, som Expressens Ann-Charlotte Marteus påpekar. Och i Rapport (som på nätet har ett TT-telegram) kunde tittarna tidigare i veckan höra uppmuntrande ord om betydelsen av snabb rehabilitering som rehabiliteringskedjan innebär.

Sedan kunde nog en hel del göras för ännu snabbare rehabilitering, så att alla människor får en verklig chans att jobba, vara med i sammanhanget på en arbetsplats, och försörja sig själva.

Läs också SvD och Seved Monke om de rödgrönas låga förtroendesiffror kring sjukförsäkringen.

Intressant om , , , , , , , ,

Glädjande mer euro

Euron, som jag skrev om i går, fortsätter glädjande nog att väcka debatt i dag. Bra om frågan väcks - och avdramatiseras. Genom större uppmärksamhet och saklighet kan spökena i debatten skingras.

Läs Calmfors på DN Debatt, som på nytt väger argumenten för och emot, och Per Altenberg i Sydsvenskan, som visar varför det är en myt att den svaga kronan hjälper oss under krisen. Altenberg bloggar också i ämnet. Liksom Martin Ängeby.

Intressant om , , , , ,

torsdag, januari 14, 2010

Liberaler för öppenhet och försvar

Vi har just inlett 2000-talets andra årtionde - men de politiska ämnena känns ofta igen från tidigare decennier och sekler. Folkpartister som vänder och vrider på dagens frågor kan ofta se en kontinuitet i historien.

Öppenhet har alltid varit liberalismens främsta fråga, i Sverige med traditionellt startår till Chydenius och frihetstidens tryckfrihetsförordning 1766. Yttrandefrihet, integritet och information har förstås på senare år alltmer handlat om internet och de möjligheter och utmaningar den nya tekniken för med sig. Några av dem adresserar nu Folkpartiet och Lotta Edholm ur ett huvudstads- och kommunalpolitiskt perspektiv, på Brännpunkt.

Försvaret av det öppna samhället är lika självklart. Det sker dels genom de inneboende mekanismerna, fri- och rättigheterna som öppenheten innebär - men behöver också ske genom en beredskap mot yttre angrepp, i värsta fall med vapen i hand. Vår omvärld har i mycket förändrats till det bättre men historien lär också att inget töväder är säkert. Inte minst utvecklingen med olja och gas i Norra Ishavet och i övrigt Rysslands utveckling gör att vi behöver fundera över svensk säkerhetspolitik - och stärka försvaret av Sverige, som Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Allan Widman skriver om, också på Brännpunkt. Se också DN/TT.

Bloggar, om öppenhet och internet: Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt. Om försvar: Mathias Sundin, Folkpartiet i Nacka, Martin Ängeby

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Ett vanligt ovanligt land i Europa

Efter stunden i EU-ljuset under ordförandeskapet, gäller åter inrikespolitik. Och det kan behövas, inte minst för Alliansregeringen och dess ledare. EU kommer vi dock inte ifrån - Europa präglar med nödvändighet också den svenska inrikespolitiken.

För mig som liberal Europavän känns det både naturligt och väldigt positivt att vi nu mer självklart ser och tar oss an de internationella och europeiska perspektiven. Lika självklart borde det vara att använda Europas gemensamma valuta.

Euro-diskussionen har i praktiken legat på is i Sverige sedan folkomröstningen 2003. Det är rätt länge sedan, i politiska och ekonomiska termer. Och både politiskt och ekonomiskt har det blivit tydligt vilka fördelar euron innebär för medlemmarna i valutaunionen.

Folkpartiet liberalerna har länge, som Sveriges mest Europasinnade parti, propagerat för euron. Vi ger förstås inte upp för övertygelse om vad som är bra för Sverige och Europa för att en majoritet i folkomröstningen gick oss emot - även om vi respekterar utslaget så fortsätter vi att argumentera. Folkpartiet har också gjort det klart att det snart är dags för Sverige att på nytt ta ställning.

För en folkpartist är det välkommet att även övriga Allianspartier, på dagens DN Debatt, äntligen verkar vara redo för att på allvar diskutera euron och Sverige. Så att vi kan bli vad vi är - ett vanligt land i Europa, lika ovanligt som något annat.

Bloggar: Mathias Sundin, Anne-Marie Ekström, Folkpartiet i Nacka

Intressant om , , , , ,

torsdag, januari 07, 2010

Tvångssteriliseringar i dagens Sverige

Tvångssteriliseringar beskrivs ofta som ett skamligt kapitel i den svenska välfärdsstatens historia. Men det förekommer fortfarande i dag - på människor som inte passar in i könsnormerna. Amanda Brihed skriver om detta i Expressen och på sin blogg, något som bl.a. också Seved Monke kommenterar.

Intressant om ,

onsdag, januari 06, 2010

Frihet, trygghet och nyttokalkyler

Hur långt är vi beredda att låta våra stater gå för att skydda demokratin? Det är en evig fråga för moderna öppna samhällen, och särskilt knivig för liberaler, vars grundprincip ju är att aldrig inskränka någons frihet förutom när den riskerar att inkräkta på någon annans.

Signalspaning, DNA-register, övervakningskameror, och alla otaliga säkerhetsåtgärder i samband med flygresor är bekanta ämnen i denna diskussion om integritet kontra trygghet. För liberaler kan frågan i varje fall formuleras: Vilket är den största och viktigaste friheten att skydda, integriteten eller tryggheten?

Svaret måste i varje fall handla om en avvägning och värdering. Sådana avvägningar hör också, som bl.a. Benthams utilitaristiska nyttokalkyler eller Rawls okunnighetens slöja, till liberalismens arv.

Ett exempel som DN:s huvudledare tog upp i går är kostnaden för att rädda liv. Det kan handla om ekonomiska kostnader, som t.ex. för mitträcken som minskar dödsolyckor och svåra skador i trafiken. Men lika gärna om kroppsscanning, registrering av passagerare och de ändlösa säkerhetskontrollerna vid internationella flygningar.

Här i London, i övervakningskamerornas förlovade land och stad, tar jag till mig ytterligare ett exempel som borde stämma till eftertanke. Evening Standard rapporterar om "huge drops in crimes solved by costly CCTV": På fem år har antalet brott där huvudstadens Metropolitan Police angett de allestädes uppsatta övervakningskamerorna, CCTV, som bidragande till att upplösta brott och åtal, minskat med över hälften, från 47.000 år 2003-2004 till 23.000 2008-2009. Antalet totala anmälda brott där CCTV spelat en roll har samtidigt minskat med mer än två tredjedelar, från 416.000 år 2003-2004 till knappt 122.000 2008-2009.

Orsaken behöver inte handla om en faktisk minskning - utan om att kamerorna inte heller tidigare spelade så stor roll. Poliser har börjat kryssa för CCTV i sina formulär bara när användes i den efterföljande utredningen, inte alltid när brottet begåtts i närheten av en kamera.

Övervakningskameror är högst aktuella även i Sverige, där de dyker upp på allt fler ställen. Och visst kan de vara motiverade, på skolor utanför skoltid för att undvika att obehöriga vistas där eller vållar skadegörelse, i slutna, begränsade områden, och förstås i privata hem för alla som känner sig tryggare. Men på offentliga platser har de väldigt sällan något att göra. Det visar också såväl t.ex. andra brittiska som svenska erfarenheter av att brottsligheten inte alls minskat bara för att kameror satts upp - däremot kanske flyttat till en annan plats.

Kamerorna kan förstås också ha en rent skadlig effekt för tryggheten, om de får människor att känna en falsk trygghet, eller ökar deras otrygghet så snart de kommer utanför kamerors räckvidd; och för polisarbetet, om effekten blir som mannen i historien som letar efter sin borttappade sak under lyktstolpens sken, även om han inte tappade den där - för där är ju ljuset så mycket bättre.

Kamerorna kostar också pengar. Men framför allt handlar det om avvägningen mellan trygghet och integritet. Vi ska värna brottsoffers integritet och otrygga människors frihet. Kanske är det motiverat att bli kroppsscannad och "avklädd" i säkerhetskontrollen på väg till USA. Men min ryggmärgsreflex som liberal är att sätta friheten i form av den personliga integriteten i första rummet. Varje avsteg måste motiveras mycket noga. Gärna med ett rejält kunskapsunderlag och en nyttokalkyl.

P.S: Mark Klamberg har bloggat en del om kameraövervakning, och Carina Boberg i Linköping reflekterar ur en liberal kommunalpolitikers perspektiv.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , ,

fredag, januari 01, 2010

Liberalism för alla också 2010

Årets första dag bär som vanligt förhoppningar om att det ska bli ett bra år, för våra närmaste och för hela världen. Förhoppningsvis blir 2010 också ett politiskt märkesår, det år en borgerlig regering som uppvisat sammanhållning, demonstrerat regeringsfähighet, och levererat resultat i en turbulent tid blir omvald. En fortsatt Alliansmajoritet - med ett stärkt Folkparti är vad Sverige och, med en smula storhetsvansinne, omvärlden behöver.

Varför engagera sig för liberalismen, och välja Folkpartiet den tredje söndagen i september? Min partivän Seved Monke skriver klokt om ett antal viktiga sakpolitiska anledningar: globaliseringen, skolan och frihandeln. Jag kan instämma helt och fullt i hans motiveringar. För egen del kan jag också spalta upp orsakerna för mitt liberala engagemang på ett mindre konkret, kanske något flummigare, sätt.

Ingen i det glömda Sverige. Allas lika värde innebär att ingen kan tillåtas hamna i utanförskap. Alla ska ges jämlika chanser att lyckas utifrån sina förutsättningar. Som liberal har jag inga problem med människors framgång, men den som inte når fram eller misslyckas, ska vi dels ge fler chanser, dels gemensamt värna med ett starkt socialt skyddsnät, en generell välfärd - inte bara grundtrygghet för att klara livhanken. Generösa socialförsäkringar, bra pensioner, en skola, vård och omsorg med hög kvalitet gemensam för alla samhällsgrupper blir konkret liberal politik. För mig är höjda tak i socialförsäkringarna, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och lägre skatt även för pensionärer viktiga reformer. Och som exempel ska förmögenhetsskatten - en straffskatt på utbildning och entrepenörskap för människor som satsat och lyckats - definitivt inte återinföras.

Bildning och förnuft. Alla har rätt till kunskap och kultur - en grund för de jämlika chanserna att förverkliga sig själv och sina förmågor. Bildning får människor att växa och främjar förståelse, också mellan dåtid, nutid och framtid (kalla det bildningsideal). Beslut ska grundas på vetenskap, erfarenhet och sunt förnuft. I praktisk politik handlar det om en skola för kunskap och med arbetsro, krav på evidens inte minst i medicinen, forskning och innovation, grogrund samt en aktiv kulturpolitik som ger utrymme också för det nyskapande och inte kommersiellt gångbara, främjar demokrati och integration, och berikar människors liv.

Framtiden och världen. Människan har förmåga och vilja att förändra sig själva och världen till det bättre. Allt människan gör är inte gott - långt därifrån - men tillsammans har vi kunskap och kraft att agera för det gemensamma bästa och ta itu med de stora utmaningarna. Liberalismen innebär för mig en optimism om teknikens och idéernas framåtskridande. Internationellt utbyte är alltid eftersträvansvärt och nästan alltid ofrånkomligt. Konkret landar det i samarbete mellan stater, organisationer och människor, entusiasm för Europatanken och EU:s möjligheter, frihandel och bejakande av globaliseringens möjligheter - med reformer för att stärka våra förutsättningar att möta den, progressiv miljöpolitik med internationella avtal och ekonomiska styrmedel och ett generöst bistånd som fokuserar på hjälp till framtida självhjälp - kraft att växa.

Gott nytt valår!

Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,