torsdag, oktober 20, 2011

Viktiga barnböcker - och en viktig debatt om anakronismer och censur

Barnböcker är viktiga för barns utveckling - och en omistlig del av vårt kulturarv. Vissa delar av det kulturarvet fortlever helt av egen kraft, och dagens barn kan njuta av Astrid Lindgrens och Lennart Hellsings fantasivärldar. Andra äldre delar av barnlitteraturen lever endast vidare i enstaka antikvariska eller arkiverad exemplar, och i nu vuxna och åldrande personers minnen. Men även där finns sådant som skulle kunna ge glädje - och vidga vyerna för dagens barn, och förstås även för vuxna i deras omgivning som tar del av läsningen.

Klassikerserier av olika slag är en klassiker i litteraturvärlden. På barnbokssidan är det tunnare beställt. Det är bakgrunden till att Svenska Barnboksinstitutet (SBI), där jag sitter med i styrelsen, har startat ett projekt i blygsam skala kring böcker som är "läsvärda om, och om igen". Då inställer sig förstås nästa delikata bekymmer: Vilka böcker ska ges ut? Och vilka eventuella förändringar kan behöva göras i dessa?

Expressens ledarsida angriper i dag SBI:s planerade klassikerutgivning av flera skäl. Dels för att vi överhuvudtaget vill ge ut böcker - för att staten, vars förlängda arm vi sägs vara, inte ska ge ut böcker. Dels för att redaktionsgruppen och utgivaren i en bok som är aktuell för utgivning vill lyfta ut några sidor med innehåll som anses kränkande.

Barnboksinstitutet är en stiftelse och ett nationellt centrum för barn- och ungdomslitteratur, mer om vad SBI är och gör kan du läsa här. Finansieringen är till största delen ett stöd från utbildningsdepartementet för vår forskningsroll, men utöver att tillsätta en ordförande styr inte regeringen styrelsen, som består av representanter för Föreningen Svenska Tecknare, Stockholms universitet, Svenska Förläggareföreningen och Sveriges Författarförbund. Dessutom har styrelsen själv valt att välja in två representanter för Stockholms stad. Staden ger ett stöd som är riktat till den publika verksamheten, vilken också har genererat en bonus.

Gör det SBI ofriare än t.ex. universiteten eller andra forskningsinstitut?

Utgivningen av barnboksklassiker är en uppgift som SBI har åtagit sig där det inte finns kommersiellt intresse. Staten, eller staden, har naturligtvis inte heller något att göra med denna utgivning. Det har inte heller styrelsen, utöver beslutet att genomföra utgivningen. Valet av böcker och utgivarskapet vilar på chefen Jan Hansson och en redaktionsgrupp.

Om Stockholms stad, Folkpartiet Liberalerna eller regeringen hade blandat sig i detta - då hade det varit relevant att tala om censur.

Istället väljer Expressens ledarsida att angripa valet att ta bort ett par sidor i Einar Nermans "Gubbar med rim". Det är en slags antologi med material från andra håll. Relevansen och värdet även för dagens barn bedöms stort. Några sidor innehåller dock formuleringar som är helt klart daterade och i dagens språkbruk och samhälle helt klart skulle anses kränkande - det handlar om ordet "neger".

Beslutet att ge ut boken, och i så fall vad man ska göra med dessa sidor, är på inget sätt oproblematiskt. När styrelsen rådfrågades inför chefens och redaktionsgruppens beslut, var min första reaktion att sidorna naturligtvis skulle vara kvar. De ger ju en korrekt skildring av den tidens språk - utan att de då var rasistiska. På så sätt är de en del av litteraturhistorien.

Men den här utgivningen handlar inte i första hand om litteraturhistoria, utan om ett levande kulturarv. Böckerna ska inte läsas av studenter eller vuxna som del i studier av det tidiga 1900-talets människosyn och språkbruk i barnlitteraturen. De ska läsas av barn och unga i dag.

Så här kommenterar SBI:s chef Jan Hansson i ett mejl:
"Einar Nermans bok är av mycket hög konstnärlig kvalitet med såväl omfattande intertextualitet som referenser till konsthistoriskt avgörande utvecklingar. Nermans förmåga att kombinera textytor och illustrationer gör boken unik och mycket värdefull sedd i en barnlitteraturhistorisk kontext. Verket är alltför värdefullt för att undanhållas nya generationer av läsare. Nerman skulle dock idag aldrig ha uttryckt sig som han gjorde 1931 och de avsnitt som lyfts ut, utan att handlingen påverkats, kan onekligen uppfattas som kränkande. Avsnitten kommer att finnas på Svenska barnboksinstitutets hemsida så att var och en kan göra sin egen bedömning och infoga sidorna i boken." (Min kursivering.)
En utgivare måste alltid besluta om vad han ska ge ut, i vilket skick. Redigering av ett befintligt äldre material är förstås mer känsligt än förändringar av ett nytt, outgivet manus. Icke desto mindre är det en inte onaturlig process.

Debatten om barnlitteratur, kulturarv, hur ett historiskt men fortfarande relevant material ska användas i dag, är viktig att föra. Censur är aldrig något vi ska ägna oss åt men även för en yttrandefrihetsälskande liberal är verkligheten inte svart och vit. I det här fallet känns censuranklagelsen något överspänd.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdag, oktober 11, 2011

En budget för kulturens huvudstad

I dagarna läggs sista handen vid Stockholms stads budget - det är tiotals miljarder som fördelas till skola, omsorg, gator, parker, snöröjning och alla en kommuns andra myriader uppgifter. Reformer och satsningar räknas oftare i miljoner.

Glädjande nog verkar kulturen nästa år få del av en hel del sådana satsningar. Stockholms kulturliv uppstår, skapas och konsumeras till största delen utan politikers inblandning. En del av det fria kulturlivets verksamhet kan vi stödja från stadens sida. Och så har vi stockholmare stadens egna kulturinstitutioner. Alla dessa tre delar är viktiga.

Nu ökar stödet till det fria kulturlivet, med hela 15 miljoner kronor. Det är mycket pengar i en budget som i år ligger på drygt 100 miljoner, och som sedan 2006 då Folkpartiet tog över ansvaret för kulturen i Stadshuset har ökat från 70,6 miljoner.

Vi har länge talat om att kulturen behöver mer pengar - också från andra håll än skattebetalarna. Stadens stöd till en verksamhet ska också främja samarbeten och annan finansiering. Det är en del av bakgrunden till den förestående förändringen av kulturstödssystemet. Vi behöver fler och nya aktörer som gör Stockholms kulturliv mer utmanande, spännande och roande. Att vi kan lägga på en så rejäl summa från stadens sida förbättrar förstås förutsättningarna ytterligare för att nå dessa mål.

Med det fria kulturlivet stödjer vi det nyskapande och nutida. Men även kulturarvet, stadens minne, får sin del: Stadsmuseet och Medeltidsmuseet får enligt uppgift ytterligare sju miljoner att röra sig med. Två miljoner från skattebetalarna, och fem miljoner från museibesökarna själva genom återinförd entréavgift.

Vi har stått stolta över vår fria museientré - att fler besöker våra museer, gärna återkommande, är något positivt. Men det är ingen principfråga, och museerna måste också kunna ha och utveckla en bra verksamhet för sina besökare. Nu får besökarna bidra litegrann till detta, och resultatet ska förhoppningsvis bli ännu bättre utställningar och programverksamhet. Om en biljett som föreslagits kan användas ett helt år, kan det ju dessutom också fortsättningsvis bli många återkommande besök.

Läs mer: DN 1, 2, SvD, kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

lördag, oktober 01, 2011

Basaren: Ett hus i staden står aldrig ensamt

Högst upp på Hantverkargatan ligger Basaren - ett lågt, långsträckt sutterränghus, en speciell men samtidigt typisk representant för sin tid, det tidiga 1930-talet, med stolta grannar i Kungsholmens gymnasium och den bastanta brandstationen. Vackert, men slitet och kanske inte längre så funktionellt sett till dagens stad och dess invånares behov. Istället vill tomträttsinnehavaren, Stockholms Kooperativa Bostadsförening, bygga nytt - 44 lägenheter och butiker i bottenplanet ska det bli.

Basaren i dag - bild från Wingårdhs i Stadsbyggnadskontorets tjänsteutlåtande.

Att bygga på en så speciell plats, och ersätta ett så speciellt befintligt hus, ställer höga krav. Vi vill se något vackert, som speglar det bästa av i dag. Många efterfrågar mer vågad arkitektur i Stockholm, och kvarteret Basaren är en sådan plats. Det första förslaget från Wingårdhs arkitektkontor var med sin rundade Bauhauskänsla också något både nytt och anpassat till platsens särskilda villkor. Och det väckte föga förvånande känslor, inte minst p.g.a. höjden; även om det knappast handlade om någon skyskrapa stack det upp en bra bit över kringliggande hus, inklusive Kungsholmens gymnasium. Till slut drogs det tillbaka - liksom även nästa, lägre förslag som också fått en mer traditionell utformning i övrigt och ansågs för tråkigt.


Basaren, nybyggnadsförslag 1 och 2, från Wingårdhs.

Nu kan det bli tredje gången gillt. Ett arkitektförslag med spännande rundade former, men lägre än det första förslaget, ska förhoppningsvis falla många på läppen.

Basaren, senaste förslaget, från Wingårdhs i SBK:s tjänsteutlåtande.

Basaren-processen illustrerar inte bara utmaningarna i ett enskilt byggnadsprojekt - det pekar på villkoren och behoven när vi bygger vidare på vår stad, i en befintlig stadsmiljö som ändå aldrig blir färdigbyggd.

Med ett objekt som Basaren blir det extremt tydligt att ett enskilt byggnadsprojekt aldrig kan ses isolerat. Det måste sättas in i sitt sammanhang - hur det påverkar stadsbilden, men också hur det passar in i en långsiktig strategi för området. Och området i fråga - Kungsholmens urbana centrum mellan Fridhemsplan och S:t Eriksbron - är i högsta grad i behov av en sådan helhetsstrategi. Vilket vi i Folkpartiet också har föreslagit, och vunnit gehör för i stadsdelsnämnden.

Här blandas arkitektur från olika epoker med kommers, service, trafik och framför allt människor av alla de slag, och alla tider på dygnet. Här väcks förslag på nya våningsplan ovanpå befintliga hus, och en ny galleria av gamla kontor. Här finns behov av ökad trygghet och säkrare trafik, av mer grönska och större utrymme för människor. Det är en häftig stadsmiljö med sina fula och snygga sidor - och högst delade uppfattningar om vad som är vad. Det de flesta nog kan enas om är att det är en stadsmiljö med stor potential att bli mycket bättre.

Om nya Basaren i Vårt Kungsholmen nr 38/2011...

Kvarteret Basaren och Fridhemsplans-området - det enskilda förnyande tillskottet och en stadsmiljö i omvandling med behov av helhetstänk - är som gjorda för att illustrera idéerna med nya Arkitektur Stockholm. Och kanske även dess inbyggda motsättningar.

Stadens nya årsringar ska synas tydligt - även när man kompletterar en befintlig stadsmiljö. Det verkar överdrivet att ha som grundläggande krav om det handlar om ett nytt hus mitt i ett gammalt kvarter - även om en modern glasfasad förstås kan tillföra något vackert till en husrad i det sena 1800-talets stenstad. På Basarens fristående, smala sutterrängtomt är det dock befriande med ett hus som inte försöker smälta in - och riskerar att bli en pastisch.

Och stadsbyggnadsstrategier ska finnas för utvecklingsområdena. Sådana finns flera av på Kungsholmen - självklart vår nya sjönära stadsdel i nordväst, men även det slitna, blandade, älskade Fridhemsplan-S:t Eriksgatan.

...och reaktioner, med klubbat förslag, i samma tidnings nr 39.

En storstad som växer och utvecklas gör det ju nämligen överallt. Även gamla kvarter lever och förändras. Bäst då att ha en helhetsblick, så att helheten kan bli ännu bättre än bara summan av delarna. Arkitektur Stockholm kan putsas på, men är helt klart på rätt väg.

Lokaltidningen Vårt Kungsholmen har skrivit om nya Basaren och nya galleriaplanerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,