söndag, oktober 28, 2007

Moderna moderater

Helgens moderatstämma i Gävle har helt enligt partiledningens önskemål gått i den fortsatta förnyelsens tecken. Om trianguleringstaktiken som ledde till ett av partiets historiskt bästa valresultat 2006 ger lika god utdelning 2010 återstår att se; nyhetens behag har väl som i de flesta fall börjat gå över. Att försöka vara bättre (gamla) socialdemokrater än socialdemokraterna själva torde inte vara någon långsiktig framgångsväg, det egna idéskafferiet behöver fyllas på. (Som Niklas Ekdal påpekar i sin, som så ofta, mycket läsvärda söndagskrönika var de gamla socialdemokraterna kanske heller aldrig så bra som man vill tro.)

På det som kan kallas folkhälsoområdet gjorde stämman två ställningstaganden mot partiledningen som ter sig kloka för en pragmatisk liberal: att tillåta gårdsförsäljning av vin (SR) respektive att avskaffa spelmonopolet (DN, SvD). Att en svensk vinodlare får bredda sin verksamhet och sälja det han odlar på sin gård till besökande turister och andra, kan knappast anses hota den restriktiva svenska alkoholpolitiken eller Systembolagets försäljningsmonopol. Och när det gäller spelmonopolet har det i Svenska Spels händer för länge sedan förlorat sin legitimitet. I bägge fallen kan en friare reglering med ordentliga kontroller tjäna både samhällsekonomi och hälsa.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

lördag, september 29, 2007

Regeringsfähighet räcker inte

Trots den första riktigt egna höstbudgeten har opinionen inte börjat rosa den borgerliga regeringen. Få väntade kanske en radikal omsvängning, men det gör det inte mindre paradoxalt att en splittrad och rätt osynlig opposition fortsätter att kamma hem höga popularitetssiffror. Populariteten verkar förvisso mest gälla socialdemokraterna vars förkrossande dominans tillsammans med den än större osynligheten för det egna partiet får den tilltänkte samarbetspartnern Lars Ohly att spä på splittringen.

Den bevisade regeringsfähigheten kommer att vara en grundförutsättning men långtifrån en tillräcklig kvalifikation för en återhämtning som kan lägga grund till den andra mandatperiod som Sverige och svensk borgerlighet behöver. Impopulära reformer och den eviga mänskliga (och vill man frustrerat fråga typiskt svenska?) förändringsskepsisen ger en uppförsbacke som kräver fart inte bara på politiken utan också på kommunikationen. Och kommunikationen måste handla om människor, ett "varför" bakom politikens "hur" som inte reduceras till nationalekonomisk sifferexercis.

Även för en folkpartist är det ringa tröst att det liberala partiet verkar fortsätta sin sega men stadiga opinionsmässiga popularitetsökning.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

söndag, september 23, 2007

Politikerberöm

Landets politiker är inte vana vid att strykas medhårs. Efter alla diskussioner om sjunkande förtroende känns Niklas Ekdals söndagskrönika (DN) nog som både balsam och manna, inte bara för de som nämns vid namn: "Vi får de politiker vi förtjänar, och de senaste två decennierna har vi tydligen gjort oss förtjänta av rätt bra årgångar."

Utöver de viktiga reformerna som räknas upp och de modiga politiker som genomfört dem skulle jag vilja lägga till ytterligare en förändring: återinförande av fyraåriga mandatperioder, där inte minst den nyss avgångne folkpartiledaren och fortvarande forskningsministern Lars Leijonborg spelade en stor roll (då som gruppledare för det folkparti som ingick i Bildt-regeringen).

Fyraårsmandaten är i sig en grund för att kunna och våga genomföra just fler viktiga men ibland inopportuna reformer, och den Anders Borg som också får beröm Ekdal och hans regeringskollegor är nog innerligt glada över att det är tre och inte två år som återstår till nästa val. Det bör fler i Sverige skänka en tacksamhetens tanke.

Resonemang som Niklas Ekdals visar väl också hur förtroendet för politiker på individnivå ofta kan vara större än för det anonyma kollektiv av upplevt avlägsna beslutsfattare; det som drabbas av det beryktade politikerföraktet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

lördag, september 22, 2007

Perssons härskartekniker

Också DN rapporterar om att Göran Perssons nya karriär bl.a. innebär att hålla föredrag om härskartekniker för norska kvinnor. Fler har påpekat ironin; kanske var det inte direkt så man hade väntat sig att den förre statsministern skulle kapitalisera på sina erfarenheter. Än mer ironiskt är måhända att en svensk avdankad partiledare åker över kölen för att tala om detta ämne till ett sannolikt inte blygsamt arvode, i Berit Ås hemland.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,

tisdag, september 18, 2007

Mer av samma

Alliansregeringens andra regeringsförklaring är levererad med fortsatt fokus på arbete, med jobbavdraget som paradnummer. När man nu kan lägga fram sin första budget med ordentlig tid för förberedelser, kan detta fokus bli ännu tydligare, samtidigt som man de kommande åren bör kunna se de tydliga kopplingarna till välfärdssatsningar med såväl kvalitet som valfrihet i skola, vård och omsorg.

Oppositionsledaren Mona Sahlins kommentar, t.ex. till Ekot, var att det var "mer av samma" - mer av det som i hennes ögon har "ökat klyftorna mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb".

Diskussionen om arbetets värde - att det ska löna sig att arbeta, och att arbetsföra människor i så hög utsträckning bör kunna försörja sig själva - är en som alliansen definitivt bör ta med oppositionen. En opposition som hittills inte levererat så mycket egen politik som negativ kritik mot regeringen. (En regering som å sin sida, som många också i de egna leden påpekat, kanske ägnat för lite kraft åt att berätta om allt det man gjort, och framför allt varför.)

Och sedan kan man återupprepa att de som har jobb nu har blivit tiotusentals fler med denna regerings politik. Tiotusentals personer som inte skulle fått något jobb om Mona Sahlins regeringspolitik fått fortsätta råda.

Låt oss hoppas på mer av samma.

Läs mer på t.ex. DN eller SvD. Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

måndag, juli 30, 2007

Förväl till 1900-talet: Ingmar Bergman död

Att Ingmar Bergman har dött, 89 år gammal, borde kanske inte överraska. Han är en av efterkrigstidens absolut största kulturpersonligheter, kanske ännu större i Sverige än i världen, och definitivt vår störste teater- och filmregissör. Även om hans aktiva period slutligen avslutades för några år sedan och han isolerade sig på sitt Fårö, var han ständigt närvarande som replipunkt i debatter och referensram för ständigt nya generationer kulturskapare.

Med de kulturpersonligheter som var med och skapade det moderna Sverige tar vi steg för steg förväl av det förra seklet. Att gamla män dör kanske inte överraskar - men tomrummet finns där.

Nyhetsmedierna på nätet rapporterar förstås för fullt om Bergmans död, liv och gärning: t.ex. NY Times och här hemma DN, SvD, SvT, Ekot etc.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om:

söndag, juli 01, 2007

Motiverade myndigheter?

Om man ville lägga ned Arbetslivsinstitutet för att det skulle vara politiserat och sossestämplat, får man stärkta skäl av kommentarer från verksanställda som de i dagens DN (Fokus, ännu ej på nätet). Nu ska bittra reaktioner från personer som får se sin arbetsplats nedlagd tolkas varsamt. Och orsaken till att just nedläggningen är att en statlig myndighet som ska bedriva forskning överhuvudtaget riskerar att bli politiserad - inte en rovlysten borgerlig uppgörelse med upplevda (s)-symboler.

Den uppgörelsen gäller i så fall myndighetsmanin i stort, alltså den filosofi där varje av någon upplevd viktig företeelse eller grupp givetvis måste få en skyddande, utredande, intressebevakande myndighet. Precis som Djurskyddsmyndigheten och Integrationsverket innebär Arbetslivsinstitutets nedläggning inte att djurskydd, integration eller arbetslivet är oviktiga - även om det kan formuleras galghumoristiskt som citeras i DN-artikeln, att regeringen "varken bryr sig om arbetare, invandrare eller andra djur".

Tvärtom, en opolitiserad forskning på de universitet, högskolor och institut där redan den mesta forskningen bedrivs, är förmodligen till fromma för arbetslivet och alla som arbetar. (Regeringens tydligaste mål är ju att denna skara ska bli betydligt större - vilket näppeligen gagnas av ett sämre arbetsliv). Och integrationen kan nog tänkas fungera bättre med en ordning där länsstyrelser och kommuner får (och tar!) ansvaret, och man samtidigt kan få snabbare, rakare rör till utbildning, bostad och arbete.

När ingen ens verkar veta hur många myndigheter det finns (men det talas om drygt 500), måste de motivera sitt existensberättigande med betydligt mer än ett behjärtansvärt syfte i namnet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

onsdag, juni 27, 2007

Lovande liberal ledning

Så har Jan Björklund kompletterats med ett lika oväntat namn som 1:e vice partiordförande - Cecilia Malmström, omtyckt och hyllad Europaparlamentariker som blev Europaminister i höstas. Som 2:e vice ordförande blir det ytterligare en kvinna från Göteborg, inte lika känd men säkerligen lika omtyckt, och därtill respekterad som en erfaren landsmötesordförande: kommunalrådet Helene Odenjung. (Se t.ex. DN, SvD.)

Denna topptrio kommer att backas upp av en kunnig och bred partistyrelse. Bland de nya namnen där märks bl.a. min ena chef Maria Wallhager. Vår gruppledare i landstinget Birgitta Rydberg sitter där sedan tidigare, representerande folkpartiets stolta sjukvårdspolitiska tradition. Också Birgitta Ohlsson, ett av folkpartiets absolut största framtidshopp, gör nu entré i partistyrelsen.

Tillsammans med många andra duktiga personer, som Skellefteås driftiga oppositionsråd Håkan Lindh (omval), Stockholms stridbara skolborgarråd Lotta Edholm och den engagerade miljöpolitikern Sverker Thorén (bägge nyval), bådar denna laguppställning gott.

Alla statsråd utom Lars Leijonborg kommer att sitta också i den nya partistyrelsen. De flesta av nya och nygamla partistyrelseledamöter har uppdrag som riksdagsledamöter, kommunal- eller landstingsråd. Det kan verka som en maktkoncentration och bör givetvis problematiseras. Samtidigt är detta de tyngsta företrädarna för Sveriges liberala parti, som fått stort förtroende av både medlemmar och väljare. De representerar olika erfarenheter, geografiska delar av landet, politiska nivåer, kvinnor och män och olika etnisk bakgrund och sexuell läggning. Ett brett och kompetent urval av liberala politiker.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Närakuter och vårdval

Gör ett kort, mer jobbrelaterat inlägg. Majoriteten i landstinget har nu avgjort vad som kommer att hända med många av de närakuter som startades under den förra rödgröna perioden. I och med närsjukvårdens Vårdval Stockholm kommer de flesta närakuter att försvinna på sikt. Fyra väl geografiskt placerade blir kvar och ska rustas för att klara uppgiften att avlasta de stora sjukhusakuterna (Löwenströmska, Nacka, Handen och Järva).

De flesta andra närakuter har mest fungerat som avlastning för dåligt fungerande närsjukvård i området, vilket ska rättas till just med Vårdval Stockholm, patienternas fria val av husläkare/distriktssköterska/mottagning, och etableringsfrihet för dessa. Inga krångliga politiskt beslutade upphandlingar i vägen mellan medborgarna och vården i vardagen, alltså. Husläkarna och distriktssköterskorna ansvarar också för att det finns jourverksamhet kvällar och helger - när det fungerar behövs inte så många närakuter.

Närakuterna är förstås ofta populära och lättillgängliga men dels ger de ingen långsiktighet och kontinuitet i vårdkontakterna, dels kostar ett besök där 2-3 gånger så mycket som på en jourmottagning (de pengarna skulle kunna räcka till mer vård), och slutligen har de ofta bidragit till att avlöva närsjukvården ytterligare. När en del närakuter bildades lades fungerande jourmottagningar med fler läkare ner (dvs tillgängligheten och närheten försämrades).

Om beslutet har rapporterats i de flesta Stockholmsmedier, bl.a. DN och SvD.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

fredag, juni 15, 2007

Vindkantring i opinionen?

Liberalernas nye ordförande tar över i ett tufft läge för folkpartiet och hela alliansen. Rekord i opinionsunderläge vid motsvarande tid, även om en nyvald regering brukar backa sin första tid vid makten, är domen efter att SCB:s partisympatiundersökning tycks bekräfta tidigare, mindre återkommande men mer frekventa mätningar.

SCB-mätningen ger dock en bild av läget i maj månad - och kan mycket väl ha prickat bottenläget för alliansregeringen i opinionen. Sedan dess har, som DN:s ledarskribent Mats Wiklund påpekar, mätningarna visat ett minskande gap. I den senaste, från Demoskop som brukar ha stora svängningar, är tendensen ännu tydligare. Där skiljer bara några procent till den splittrade rödgröna oppositionens fördel - och socialdemokratin backar kraftigt.

Det viktiga är inte att stirra sig blind på några enstaka siffror upp och ned utan att se på trender , och om flera nyare mätningar nu ger samma bild av opinionens riktning, finns det skäl att hoppas att vändpunkten kan vara inom räckhåll.

Ur ett lite djuplodande fp-perspektiv finns en del intressant att säga. I Demoskop gör folkpartiet en välbehövlig uppryckning, den enda statistiskt säkerställda ökningen, och hos SCB tolkas den lägre majnivån som "botten nådd för folkpartiet?". Vi hoppas att det stämmer. Nivåerna är förstås alldeles för låga för lämpliga liberala ambitioner oavsett.

Hoppingivande är då att folkpartiet behåller sin sedvanliga position som de flestas näst bästa parti. Samtidigt som det är en lite tröstlös situation ger det grogrund för ett betydligt större parti. Det är helt enkelt inte särskilt avlägset för liberalerna i svensk politik att långsiktigt samla åtminstone 15-20 procent av väljarna.

Vi måste bara ge dem anledning.

* * *

Camillas kommentar föranleder mig förstås också att lägga upp mitt lilla alster från gårdagens City - en måhända irriterad reaktion på reaktionärt/revolutionärt inlägg som cirkulerat på en del insändarsidor, en svartmålning av allt Alliansregeringen gör där signaturen "Nyval nu" väl säger det mesta.

"Trygg välfärd kräver fler i arbete. Nu ökar både de som vill och kan jobba, och de som vill anställa. Hur kan det vara fel att underlätta det? Vad är problemet med att fler kan arbeta och betala skatt? Hur hotar det välfärden att flera aktörer arbetar för den mesta och bästa vården och omsorgen för dessa skattepengar? Men den som ropar på "Nyval nu" (City 7 juni) verkar inte acceptera att ett alternativ till den tidigare rådande ordningen överhuvudtaget har fått chansen att förändra.
Rasmus Jonlund, Kungsholmen"



Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

Björklund för frihet, rättvisa och tydlighet

Med ett starkt stöd från hela folkparti-landet får favorittippade Jan Björklund i dag valberedningens nominering som ny partiledare. (Nyheten lär utvecklas under dagen på SvD, DN, Expressen, Aftonbladet m.fl.) Förvåningen är minimal, förväntningarna och förhoppningarna stora.

Jan Björklund har gjort sig - och folkpartiet - ett namn som skolans främsta banérförare i politiken, men hans politiska kompetens är naturligtvis mycket bredare än så. Energi, försvar och trafik hör till de områden där han profilerat sig och förutsättningarna är goda för att stärka det liberala partiets positioner inom socialpolitiken. Idéerna och kunskapen finns redan, förvaltade av en rad duktiga riksdags-, landstings- och kommunpolitiker.

I tider av allt fler informationskanaler och ständigt ökande mediebrus är Jan Björklunds tydlighet och förmåga att få fram ett budskap en oerhört stor tillgång. Den tydligheten behövs för att stärka folkpartiets liberala politik, den klassiska dubbelheten med frihet och rättvisa, företag och sjukförsäkring, som är så förnuftig men ständigt löper risk att bli offer för kraven på förenklade budskap.

Redan innan dagens besked kallade Expressen folkpartiets återhämtning i opinionen en "Björklundeffekt". Det rör sig förstås fortfarande om en alltför låg nivå, under t.o.m. det mediokra valresultatet, och än är det alltför tidigt att ropa hem något. Men det ljusnar.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,

torsdag, maj 24, 2007

Liberaler för generell välfärd, Allians för framtiden

Försvaret av den generella välfärden är en av de viktigaste uppgifterna för Sveriges socialliberaler. Solidariteten upprätthålls bäst genom att generöst, allomfattande välfärdssystem där starka socialförsäkringar är en liberal käpphäst. En bra sjukförsäkring är oundgänglig för en väl fungerande, flexibel arbetsmarknad - och krasst sett för betalningsviljan. Och en bra sjukförsäkring handlar både om bra ersättningsnivåer, att de flesta ska få en hög andel av sin inkomst vid sjukdom, och att ersättningarna hamnar rätt: "Den som är sjuk ska ha 80 procent, den som inte är sjuk ska ha 0 procent". Legitimiteten och ekonomin värnas genom att fusk och felaktiga utbetalningar minimeras - inte genom att alla får en lägre, dålig ersättning.

De som ser Tobias Krantz artikel på DN Debatt i går som ett utslag av folkpartisters önskan att stärka den socialliberala profilen har rätt, i den delen. Felslut blir det dock när man tolkar det som närmast medvetet sabotage av alliansen, som Barbro Hedvall i DN eller som SvD:s ledarsida. Den senare ser inga problem med att de som tjänar lite mera för att trygga sitt inkomstbortfall vid eventuell sjukdom löser en egen försäkring vid sidan om - och gärna slipper betala avgifter på den inkomst som överstiger ett lågt tak. Tala om att undergräva den generella välfärden.

Detta kallar SvD det borgerliga sättet. Folkpartiets liberala vägval är som bekant ett annat, den klassiska socialliberala vägen om ni så vill: kombinationen av generell välfärd och av marknadsekonomi med bra villkor för entrepenörer och fokus på arbete.

När de utmålar olika partiers framtidsmål som splittring av alliansen, spelar borgerliga debattörer bara den splittrade vänsteroppositionen i händerna. En del har som SvD:s ledarsida drivit ännu tätare samverkan, i en valkartell eller rentav partisammanslagning. Folkpartiets Lars Leijonborg har som bekant inte varit främmande för förändringar av det partipolitiska landskapet - men nu är vi inte där.

Alliansen består av fyra partier med en gemensam inriktning, men olika profiler. Programmet som man gick till val på är på god väg att genomföras och nu krävs en politik för framtiden. Verkligheten har också förändrats sedan 2004, och rentav sedan hösten 2006, inte minst i ekonomiska termer.

Många av de långsiktiga idéerna kommer att födas i de respektive partierna, tack vare deras olika profil. Och partierna måste kunna driva sina långsiktiga frågor. Jämte skolan, integrationen och Europa är den generella välfärden en given profilfråga för folkpartiet - och ett socialliberalt ansvar. Den profilen är en tillgång - inte en belastning - för alliansen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , ,

söndag, maj 20, 2007

Opinion för sakpolitik?

Opinionsmätningar ska tas med en nypa salt och standardkommentaren "det finns bara en mätning som räknas, på valdagen" äger sin riktighet. Ändå kan vare sig partisekreterare eller expertröster avhålla sig från, eller undgå medielogikens tvång, att kommentera. Även er ödmjuke bloggare känner sig liksom många andra också utanför denna illustra skara, manad att orda något om dagens Sifomätning (om vilken man kan läsa stort i SvD och något mindre hos DN via TT).

Det kongressande miljöpartiet får slutligen någon utdelning av det långvariga miljöpolitiska högtrycket kring klimatfrågan. Men lika mycket ökar det regeringsparti som historiskt mest försökt odla sin gröna profil, dvs centern (på senare tid i hård konkurrens från statsministern med kanske ännu nyare moderater i släptåg). Hela alliansregeringen kan för övrigt glädjas åt att det trots klimatfrågans höga aktualitet alltjämt är deras gemensamma kära huvudfråga, jobben, som svenskarna sägs prioritera högst.

Kanske är det resultatpolitiken på jobbområdet som äntligen kan ge något resultat också i opinionen: En optimistisk tolkning är att ett trendbrott nu kan skönjas, där regeringspartiernas underläge krymper något. De enskilda partiernas förändringar uppvägs dock på samma sida blockgränsen för både alliansen och oppositionen.

Hur det står till med denna rödgröna opposition är väl annars fortfarande den mest intressanta strategisk-politiska frågan (medan regeringen fortsätter att leverera i sakpolitiken). Miljöpartiet verkar inte fullt ut vilja ta steget in i en vänsterallians. Socialdemokraterna eller åtminstone delar av s-ledningen skulle kanske vilja bygga en sådan motallians, men måste samtidigt hantera vänsterpartiet - som kanske inte trovärdigt kan hota med att gå i säng med alliansen, men däremot driva en populistisk vänsterpolitik om man lämnas utanför - utan att förlora mittfältet... (Denna rödgröna huvudvärk analyseras i dag i DN:s huvudledare.)

Tydligast och hoppfullast i dagens mätning är socialdemokraternas nedgång - den enda statistiskt säkra förändringen. Partisekreterare (förste krishanterare eller chefsoptimist som uppdraget också kan kallas) Ulvskog har faktiskt, partisekreterares vana stridig, något annat än standardkommentaren till hands för Ekot: partiet har "inte varit i fokus för den politiska debatten".

Eller så är det följden av att politiken, med återställare eller inte, nu står i fokus efter den utdragna partiledarkröningen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , ,

lördag, maj 19, 2007

Vad Reinfeldt borde sagt till Bush

Jämte "den fria världens ledare", inför ett journalistuppbåd, ser nog de flesta lite skolpojksaktiga ut. Särskilt om man som Fredrik Reinfeldt till skillnad från sin företrädare redan från början lägger sig vinn om en ödmjuk framtoning. Till raljanta svenska kommentatorer här på andra sidan Atlanten vill någon del av mig vill förvisso muttra "gör det bättre själva då", men samtidigt är det rätt och riktigt att ställa höga krav på Sveriges främsta representant.

Reinfeldt liksom Göran Persson kände behovet att gentemot den svenska hemmapubliken betona att den amerikanske presidenten är långtifrån så dum eller trångsynt som man ibland får intryck av i svensk rapportering och debatt. Bush har förvisso inte vana av någon ödmjuk framtoning, men kring miljön och framför allt klimatet har han signalerat omsvängning. Till att först för några år sedan ha givit stöd för att mänskliga aktiviteter förstärker växthuseffekten, och sedan i dag - av miljö- men också ekonomiska och geopolitiska skäl - tala om hur USA måste bryta sitt oljeberoende, har det varit en lång resa för mannen från ranchernas och oljans Texas.

Ur Reinfeldts men även Sveriges synvinkel var det resultatpolitiskt och strategiskt helt riktigt att prioritera detta område, där Bush redan befinner sig på rätt väg, där Sverige liksom många amerikanska delstater kan få vara förebild, och där vår statsministers gröna engagemang i kontrast lyser lite starkare (men nästan lika nymålat?) .

Det område som "alla" i Sverige tyckte att statsministern borde ha lyft, men som han - ödmjuk framtoning eller ej - avstod från, var givetvis Irak. Oavsett vad man tycker om krigets grundsyfte (bli av med Saddam Hussein - bra), hur det inleddes (under falska förespeglingar, med falsk information och avbruten FN-process - dåligt) och hur det sedan hanterats (kaoset i Irak - katastrofalt) så finns väl förhoppningen att kunna rubba Bush, vars envishet här fört honom i direkt konfrontation med en stridslysten demokratisk kongress, inte ens hos högljudda oppositionspolitiker eller vänsterns ledarskribenter. Signalpolitik är tydligen det de efterlyser.

Vad Reinfeldt däremot, mer konstruktivt, kunde ha tagit upp är den börda som Sverige mer eller mindre ofrivilligt fått bära av detta krig genom att ta emot merparten av de irakiska flyktingar som lämnat sitt land. Sverige gör sin mänskliga plikt som en del av världssamfundet - något koalitionen som startade kriget och den fria världens ledare borde ta intryck av. Och med utgångspunkt i det ansvar Sverige här axlat, utan att ha varit en del av Bushs "koalition av villiga", kunde vår röst sedan bära starkare.

Det ansvarstagandet borde Reinfeldt ha hunnit ta upp.

Pingat på intressant.se. Husorganet DN skriver om Reinfeldts USA-besök bl.a. här, här, här och här. Andra bloggar om: , , , , , ,

onsdag, maj 16, 2007

Erfarna publicister på heta stolar

Så har två av Mediesveriges tyngsta positioner förnyats med två erfarna kvinnliga mediepersonligheter i Kerstin Brunnberg och Yrsa Stenius. Uppdragen som SR-chef respektive pressombudsman präglas båda av svåra utmaningar - förstås av olika karaktär, men mycket intressanta för liberaler som intresserar sig för yttrandefrihet, kultur och mediernas framtid.

För Sveriges Radio handlar det om framtiden för bolaget och public service-tanken. En ny översyn av villkoren står för dörren inom några år. Radion är ett snabbt medium som också passar bra för fördjupning. Förnyelse och förändring behövs givetvis i en föränderlig medieverklighet där public service inte kan vara en isolerad företeelse; särskilt inte om man vill slå vakt om både bredd och kvalitet. Frågan är förstås hur man gör det; det vi kan veta är att förändringar inte ofta är smärtfria, även om man nu har fått en erfaren publicist med många år i SR-huset på vd-stolen.

Pressombudsmannen har en annan typ av svårigheter på sitt bord: avvägningarna mellan integritet och yttrandefrihet som på senare tid har blivit alltmer aktuella, och som börjat väcka uppmärksamhet utanför de mest intresserade debattörernas led. PO och den klassiska pressen möter givetvis också en ny verklighet med allt snabbare nyhetsförmedling, granskning och kommenterande utanför de traditionella hägnen. Kan, vill och bör "gamla medier" ha en annan inställning till namnpublicering, källanvändning, till det fria ordet och dess begränsningar, än nya webbmedier och bloggar med direkta rapporter utan mellanhänder? Är det odelat positivt att traditionella journalisters roll som "portvakter" eroderas?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , , ,

söndag, maj 06, 2007

Socialliberal framtid utan snällism

Apropå folkpartiet och framtiden, så är det givetvis betydligt svårare att finna de lösningar och det sakpolitiska innehåll som vår framtidsoptimistiska och -realistiska agenda bör innehålla. Jag gör ett lite yvigt försök i veckans nummer av den eminenta partitidningen NU:

Socialliberal agenda utan snällism

Folkpartiets position som Sveriges skolparti är något att vara stolt över. Trots risken för en intern känsla av upprepning är det helt rätt med en vårkampanj om skolan för att befästa denna position och berätta om alla positiva förändringar som är på gång. Som påpekades i samband med att Lars Leijonborg meddelade sin avgång, så finns inget för Alliansens och folkpartiets väljare att klaga på när det gäller utbildningsdepartementets agenda.

Skolan är också en fråga som direkt angår miljontals elever, föräldrar och lärare, och indirekt förstås alla svenskar. Därmed är det en sannskyldig guldgruva för ett alltför litet liberalt parti som vill bli större.

Därmed inte sagt att vi inte löper risk att bli ett enfrågeparti. En ledarskribent sade att ett litet parti måste koncentrera sig på några frågor och inte kan ha hela bredden. Givetvis måste ett idéparti i konkurrens med andra partier koncentrera sin kommunikation, välja sina strider och våga välja bort. Samtidigt måste liberalerna täcka in hela bredden, och våga vara kluvna.

Konkurrensen om begreppet liberal är glädjande nog skarp. Folkpartiets profil ska enligt många uttolkare vara den socialliberala, som på senare tid ställts i motsats till något som kallas krav- eller rentav batongliberalism. Det är en konstgjord motsättning, som främst gynnar meningsmotståndare, som uppträder förment välvilliga men som saknar egentlig sympati för någon slags liberalism.

Socialliberalism är inte den kravlösa snällism dessa gärna skulle vilja reducera folkpartiet till. Åtminstone i mina ögon är det en pragmatisk syn på frihet och rättvisa, både företag och dagis. Det är en trovärdighet för såväl socialt ansvarstagande som marknadsekonomi – en historisk dubbelgaranti som snarast stärkt sin aktualitet.

Kunskapsskolan, den främsta liberala kraften för jämlikhet som ser alla elever efter deras egna förutsättningar, har en given roll; liksom integrationstänkandet, snarare ett tankesätt för skola, arbete, bostäder än ett eget politikområde. Men några andra utmaningar måste finnas med i vår liberala berättelse redan de närmaste åren.

De globala frågorna är den ekonomiska utmaningen – Sverige och Europa måste stärka sin konkurrenskraft och samtidigt med frihandel och marknad röja väg för de som ännu inte nått vår levnadsnivå – och miljöutmaningen – givetvis klimatet men också hot mot livsmiljöer som kemikalier, malaria och resistenta bakterier.

På hemmaplan måste det liberala partiet ha svaret på moderna människors frågor om integritet och jämställdhet. Större saktmod kring nya övervaknings- och spaningsinstrument, och politisk medvetenhet om hur öppen vår personliga information är för andra, rekommenderas. Inget vårdnadsbidrag får släppas fram utan åtminstone utlovad jämställdhetsbonus och förskolesatsning.

Slutligen måste folkpartiet av både mänskliga och partiegoistiska skäl ta strid för generell välfärd. En solidarisk hälso- och sjukvård ska öppnas för alternativ, med kvalitet som skydd mot privata sjukvårdsförsäkringar. Inkomstbortfall i socialförsäkringarna ska värnas, en viktig princip i Erik Ullenhags DN-artikel som kom bort i den påföljande etikettsdebatten.

Låt oss nu inte själva fastna i en etikettsdebatt, eller ens en persondiskussion. Undersökningar visar att partiledare är viktiga, och svensk politik behöver förmodligen mer av personlig profilering och ansvarstagande. Men det viktigaste är politiken i sig, och hur vi kommunicerar den.

Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (fp) Stockholm
Vice ordförande folkpartiet liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna


Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

Framtid och självkänsla

Det finns inget bättre än framtiden - devisen på en folkpartiaffisch från 90-talet känns på något sätt självklar för liberaler. Om man ska formulera en stor, övergripande profil för Sveriges liberala parti så är det att vara den politiska kraft som tror på framtiden, som inte ryggar för de svåra utmaningarna men som har självförtroende i att formulera lösningar och svar på moderna människors frågor.

I går valde en stor grupp Stockholmsfolkpartister att tillbringa en solig vårlördags eftermiddag på ett seminarium med rubriken Framtidsdagen (tack för ett välgjort och inspirerande arrangemang!). Lokalen var prydd med ännu äldre stolta valaffischer och budskap, med bl.a. epitetet Framtidspartiet. Och för folkpartiet handlar de stora frågorna och svaren om framtiden i högsta grad om att återknyta till en stolt liberal tradition.

Det fordrar självförtroende - och självkänsla. Om inte vi tror på att vi har rätt, och att vi är rätt företrädare att föra fram det, vem ska då göra det? En höjdpunkt i går var Mia Törnblom - som hade kunnat tala betydligt längre än den timme som det högintressanta, välfyllda schemat medgav. Törnblom och hennes resonemang om självkänsla var inte obekant men jag har aldrig haft tillfälle att lyssna till henne - och efter denna timmes energiinjektion är det nog hög tid att liksom flera vänner och bekanta läsa hennes bok. Inte minst kändes hennes avslutningsord befriande: Ta till er det ni vill av det jag pratat om - strunta i resten.

Självhjälp och självkänsla är liksom framtiden ett eget och delat ansvar.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

lördag, april 28, 2007

Äntligen dyrare sprit?

Råsupandet ökar bland europeiska ungdomar - men också medvetenheten om problemet. Eftersom det förra väl inte var någon större nyhet för någon, är det den senare positiva delen av artikeln i gårdagens SvD (ej på nätet vad jag kan se) som fastnade på min näthinna, och även satte rubriken: "EU diskuterar dyrare sprit". Enligt WHO-rådgivaren Alicia Rodríguez-Martos "med över 30 års erfarenhet av alkoholpreventivt arbete" kan ökningen av s.k. binge drinking motverkas med information mot lärare och föräldrar, och framför allt högre alkoholpriser. "44 procent av alla 15-24-åringar skulle köpa mindre alkohol om priset höjdes med 25 procent enligt årets Eurobarometer" rapporterar SvD:s reporter Gunilla von Hall. (Martos talade vid en debatt i Europaparlamentet om EU:s framtida alkoholstrategi.) Annat som diskuteras är bättre försäljningskontroll, striktare öppettider och fler alkoholtester på vägarna.

Personligen känns det skönt med WHO-röster som inte bara används av förespråkare för narkotikapolitisk harm reduction... Liksom att svenska EU-belackare förhoppningsvis får ännu mindre belägg för att hänvisa till unionen som ett hot mot svensk restriktiv alkoholpolitik.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,

fredag, april 27, 2007

Person och politik

En intensiv folkpartivecka går mot sitt slut, från riksmöte med fokus på allt som levereras i främst utbildningspolitiken, över en partiledares annonserade avgång, till alldeles nyss domarna i dataintrångsrättegången (se t.ex. här och här).

För att börja med det senaste så är den rättsliga processen inte avslutad, men givetvis är det en befrielse inte bara för Johan Jakobsson och Niki Westerberg personligen utan även för folkpartiet att åtalet mot dem ogillas. Det ger en betydligt bättre grund för det avstamp som Sveriges liberala parti nu måste ta.

Veckans nummer av den intressanta veckonyhetstidningen Fokus har rubriken "Vem behöver folkpartiet?" Veckans fokus försöker beskriva utvecklingen inför Lars Leijonborgs beslut att avgå, och det som nu tar vid. Det är politik som spänning - sådant som många av oss politiska varelser gillar att läsa - om än med mitt perspektiv halvt inifrån inte helt rättvisande i alla detaljer. Bilden att Stockholms länsförbund skulle ha bedrivit ett långsiktigt underminerande arbete med en enda utpekad, självklar kandidat känner jag t.ex. inte igen. Talet om Jan Björklund och Cecilia Malmström som de två starkaste kandidaterna (med Björklund troligen som favorittippad) är inget spel för gallerierna.

Motsättningen mellan socialliberaler och så kallade kravliberaler har blivit populär i beskrivningen av folkpartiet och återkommer även i Fokus. Det känns för mig som en konstgjord motsättning. Självklart finns olika åsikter i olika frågor, ibland enligt en höger-vänster-definition, men få folkpartister låter sig automatiskt placeras in på en sådan förenklad skala.

Själv kan jag kanske definieras som en kluven liberal - med stark tro på marknadens kraft och frihandel, men också en stark övertygelse om nödvändigheten av gemensamt ansvarstagande och behovet av vissa offentliga ingripanden och regleringar. Och det är väl socialliberalism i mina ögon - en pragmatisk syn på hur vi kan värna alla människors frihet. En dualism där frihet inte kan existera utan rättvisa men där definitionen av jämlikhet och medlen att uppnå den skiljer sig markant från socialismen.

Socialliberalismen är dock allt annat än kravlös snällism. De som tjänar på att sätta socialliberalism i motsats till de senaste årens utveckling som man gärna kallar kravliberalism, är politiska krafter som gärna skulle se folkpartiet reduceras till något otydligt, välmenande och helst lite dumsnällt - och därmed ofarligt.

I Fokus kompletteras reportaget om folkpartiets partiledarval väl av Hans Bergströms analys. Folkpartiet behöver inte byta politik, men många ansåg att vi behövde byta partiledare. Ett nytt ledarskap behöver och borde inte betyda någon större sakpolitisk omläggning. Politiken, inte personen är det viktiga - Björklund, Malmström, eller vem det nu blir. Däremot kan förpackningen, kommunikationen alltid förbättras - och fler områden än skolan lyftas fram.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Person och politik

En intensiv folkpartivecka går mot sitt slut, från riksmöte med fokus på allt som levereras i främst utbildningspolitiken, över en partiledares annonserade avgång, till alldeles nyss domarna i dataintrångsrättegången (se t.ex. här och här).

För att börja med det senaste så är den rättsliga processen inte avslutad, men givetvis är det en befrielse inte bara för Johan Jakobsson och Niki Westerberg personligen utan även för folkpartiet att åtalet mot dem ogillas. Det ger en betydligt bättre grund för det avstamp som Sveriges liberala parti nu måste ta.

Veckans nummer av den intressanta veckonyhetstidningen Fokus har rubriken "Vem behöver folkpartiet?" Veckans fokus försöker beskriva utvecklingen inför Lars Leijonborgs beslut att avgå, och spelet som nu vid. Det är politik som spänning - sådant som många av oss politiska varelser gillar att läsa - om än med mitt perspektiv halvt inifrån inte helt rättvisande i alla detaljer. Bilden att Stockholms länsförbund skulle ha bedrivit ett långsiktigt underminerande arbete med en enda utpekad, självklar kandidat känner jag t.ex. inte igen. Talet om Jan Björklund och Cecilia Malmström som de två starkaste kandidaterna (med Björklund troligen som favorittippad) är inget spel för gallerierna.

Motsättningen mellan socialliberaler och så kallade kravliberaler har blivit populär i beskrivningen av folkpartiet och återkommer även i Fokus. Det känns för mig som en konstgjord motsättning. Självklart finns olika åsikter i olika frågor, ibland enligt en höger-vänster-definition, men få folkpartister låter sig automatiskt placeras in på en sådan förenklad skala.

Själv kan jag kanske definieras som en kluven liberal - med stark tro på marknadens kraft och frihandel, men också en stark övertygelse om nödvändigheten av gemensamt ansvarstagande och behovet av vissa offentliga ingripanden och regleringar. Och det är väl socialliberalismen i mina ögon - en pragmatisk syn på hur vi kan värna alla människors frihet. En dualism där frihet inte kan existera utan rättvisa men där definitionen av jämlikhet och medlen att uppnå den skiljer sig markant från socialismen.

Socialliberalismen är dock allt annat än kravlös snällism. De som tjänar på att sätta socialliberalism i motsats till de senaste årens utveckling som man gärna kallar kravliberalism, är politiska krafter som gärna skulle se folkpartiet reduceras till något otydligt, välmenande och helst lite dumsnällt - och därmed ofarligt.

I Fokus kompletteras reportaget om folkpartiets partiledarval väl av Hans Bergströms analys. Folkpartiet behöver inte byta politik, men många ansåg att vi behövde byta partiledare. Ett nytt ledarskap behöver och borde inte betyda någon större sakpolitisk omläggning. Politiken, inte personen är det viktiga - Björklund, Malmström, eller vem det nu blir. Däremot kan förpackningen, kommunikationen alltid förbättras - och fler områden än skolan lyftas fram.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

söndag, april 22, 2007

Till den liberala hjärteroten

Det talas om folkpartiet i dessa dagar. Dels hör folkpartiministrarna, inte minst herrarna Leijonborg och Björklund på utbildningsdepartementet, till de mest produktiva och leveranssäkra i den borgerliga regeringen: lärlingsutbildningar, betygsreform, yrkeshögskola, avpolitiserade högskolestyrelser, forskningssatsningar... Den väl förberedda reformagendan, som förankrats brett hos de övriga allianspartierna, sätter snabbt avtryck.

Och så diskuteras förstås personfrågan par preference, dvs partiledarskapet, där ett antal länsförbund redan tagit klar ställning för byte eller fortsättning. (För lägesrapport och spekulationer, se t.ex. SvD.) Men väljarna och invånarna torde mest bry sig om resultaten.

Resultaten är naturligtvis det mest intressanta också för regeringen, eftersom det är grunden för dess överlevnad. Valet 2010 ligger bekvämt långt bort, tiden finns för att genomföra reformer i lugn och ro (men utan att vila på hanen) och sedan se dessa få de positiva följdverkningar man hoppas på och förväntar sig. Först då finns det skäl att börja oroa sig djupare för sviktande opinionssiffror. Nu är siffror som förra helgens Sifo en indikator att notera men näppeligen att förfasa sig inför.

För folkpartiet gäller oavsett företrädare det som Lars Leijonborg slog fast i sitt riksmötestal igår: vi behövs så länge vi kan bidra till att lösa problem som människor upplever, så länge vi har idéer och utifrån dem förslag som fungerar och fyller en viktig funktion i dagens Sverige (och i en europeisk och internationell utblick). Och det har vi. De liberala idéerna är gamla men långtifrån förlegade - tyvärr, kan man säga. Frihets- och jämlikhetsprioriteringarna för att möta inre behov och globala utmaningar ser olika ut i ett rikt men reformmoget västerländskt välfärdssamhälle, och i ett av årtiondens strider sönderslitet asiatiskt land på en stapplande väg mot demokrati och marknadsekonomi. Liberala idéer behövs dock såväl i Sverige som i Afghanistan.

I Sverige kan det handla om att stå upp för integriteten. Där har frågorna mest handlat om vad regering och myndigheter gör, med t.ex. rättsväsendets befogenheter och spaningsinsatser (som trots allt har ett mycket gott syfte men kräver noggranna kontrollinstanser och kanske större saktfärdighet i genomförandet). Integritetsdebatten behöver breddas; vad kan t.ex. din granne, kollega eller vem som helst som råkar vara intresserad eller allmänt uttråkad ta reda på om dig, din familj, dina intressen och din privatekonomi med bara lite enkla sökningar och internetbaserade tjänster?

Denna viktiga fråga lyftes av Leijonborg i hans riksmötestal (vilket nämns i DN under en mer resultatpolitisk rubrik) och behandlas av Niklas Ekdal i hans söndagskrönika. Vem borde vara mer lämpad för Ekdals tänkta integritetsportfölj än en liberal minister? Integriteten är en fråga som går rakt till den liberala hjärteroten.

Genom att leverera i utbildnings-, integrations- och jämställdhetspolitiken, stärka Sveriges roll som en engagerad europeisk partner, samt ta upp de långsiktiga, liberala idéfrågorna i dagspolitiken kommer folkpartiet att väl fylla sin roll inför såväl 2010 som valen därefter.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

torsdag, april 12, 2007

Orimlig skatt söker rimligare utformning

Alliansregeringen är på god väg att infria ytterligare att av sina vallöften, omstöpandet av fastighetsskatten. Denna skatt med urgamla anor (minns Gustav Vasas fogdar) har länge varit en av de mest avskydda och kontroversiella, inte minst för sin uppfattade oförutsägbarhet och orimlighet. Skatten tas inte bara ut på något man inte har någon avkastning av, utan utgår dessutom från ett i stunden fiktivt värde baserat på de senaste husaffärerna i grannskapet. "Vanliga människor" med ordinära löner eller pensioner, i populära, ofta kustnära orter som fått betala dyrt för sitt boende eller tvingats från hus och hem på ålderns höst, har utgjort den negativa bilden av denna orimliga skatt.

Samtliga regeringspartier har under oppositionsåren drivit kampanj mot fastighetsskatten - men de nya moderaterna verkade ta intryck av dess rent fiskala kvaliteter. Den gamla sanningen om det lätta i att beskatta "föda, fastigheter och fattigt folk" äger alltjämt sin riktighet. Människor måste äta, bo, och de flesta av oss med på sin höjd normala inkomster har ingen möjlighet att bli skatteflyktingar genom att flytta oss själva eller några tillgångar utomlands.

Fastighetsskattens positiva sida är alltså att det är en stabil skattebas som ger goda inkomster, till skillnad från den samhällsekonomiskt betydligt mer skadliga förmögenhetsskatten har den. Men fastighetsskattens utformning de gångna åren har saknat legitimitet.

Det borde leda till förändring - men ett avskaffande är i mina ögon en felprioritering. Vår nya alliansregering gör det ju också till en dygd att inte avskaffa skatter utan finansiering och för en sådan för finansminister Anders Borg oprioriterad skatt gäller finansiering inom samma sektor, dvs bostadspolitiken. Och det är väl där det blir tokigt: vare sig den kommunala fastighetsavgiften på 4.500 kronor per småhus eller 900 kronor per lägenhet, eller än mindre den förändrade reavinstbeskattningen, känns klockrena som alternativ. Uppdrivna priser och minskad rörlighet på bostadsmarknaden är troliga konsekvenser.

Om detta skriver bl.a. DN:s ekonomiske krönikör Johan Schück mycket klokt i förra veckan och i dag.

I många andra länder, vars skattepolitik och skattetryck i övrigt inte brukar framhållas som någon modell för högskattevänner, är fastigheter en etablerad, stabil och legitim skattebas. Ofta utgör fastighetsskatten den viktigaste inkomstkällan för den lokala nivån, för skolor och andra välfärdsnyttigheter.

Den vägen borde vi välja även i Sverige genom att göra fastighetsskatten helt lokal. I dag består en stor del av kommunernas budgetar av olika statsbidrag. Kommuner med populära semesterorter, där permanentbebyggelse omvandlas till sommarhus för att kanske åter bli permanentboende efter pensioneringen, brottas med att få de lokalt skattskrivnas pengar att räcka till gator, avlopp och äldreboenden. Genom en låg, nationellt fastställd men lokalt budgeterad fastighetsskatt kunde detta avhjälpas. Kommunernas självbestämmande kunde öka.

Avarterna med en skenande fastighetsskatt i populära områden, där i skräckexemplet rika sommargäster driver upp priserna och i förlängningen driver bort fastboende med normala eller låga löner och pensioner, kan åtgärdas genom en annan beräkningsgrund. Istället för ett tänkt värde baserat på det aktuella marknadsvärdet i området, vore inköpspriset uppräknat med inflationen enligt KPI en rimligare taxeringsgrund.

Avdragsrätt och uppskovsmöjligheter kan också ses över.

Regeringen har nu presenterat sitt förslag till lösning, men samtidigt tillsatt en utredning. Den kan förhoppningsvis landa i ett klokt förslag.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

torsdag, april 05, 2007

Köp dig lycklig

Kan man shoppa sig lycklig? Och är det OK att bli glad av att handla vackra saker, eller rentav av att drömma om att handla?

Vårt samhälle är uppbyggt av konsumtion, vilket väl i grunden handlar om den allmänmänskliga strävan att göra livet bättre, skönare, trevligare. Inget ont i det. Det är i mina ögon helt OK att bli glad av en lyckad shoppingupplevelse, jag själv blev det så sent som i går (ljusa byxor, svartgråglänsande linnekavaj och blåvitrandig tunnstickad tröja liksom lampor både till egna hemmet och till svärmor satt fint en onsdag inför påskhelgen).

Däremot tror förstås inte jag heller att man i grunden kan shoppa sig lycklig. Som någon sagt - pengar gör ingen lycklig. Men att ha tillräckligt med pengar för att både betala mat och bostad och kanske också kunna unna sig vardagslyx och en fin semester, det undanröjer många anledningar till olycka eller ledsna funderingar.

Konsumtionssamhället har förstås en baksida, om det handlar om icke hållbar konsumtion (långa transporter, miljöfarlig tillverkning, socialt dåliga villkor och barnarbete i ursprungsländerna). Men även där innebär marknadsekonomin och frihandeln i sig lösningar. Medvetna konsumenter, bättre information och kampanjer har som bekant gett oss miljövänliga tvättmedel och hushållspapper. Barnarbete är förvisso ett problem men ve den affärskedja som avslöjas inte ha åtgärdat sådant hos sina underleverantörer. Och äggen och lammet på påskbordet kan tillföras ett mervärde - och en högre konsumtionsupplevelse - av att vara värpta av fritt sprättande höns eller uppväxta på grönbeten betydligt närmare än Nya Zeeland. (I förbigående så kommer många upplevda miljöproblem med långväga import förstås kunna undanröjas med framtida hållbara transporter.)

Konsumtionsdebatten har förts de senaste veckorna, från Nina Björks krönika över Bo Madestrands intervju med författaren Sissela Lindblom i DN Kultur, till Isobel Hadley-Kamptz uppgörelse i Expressen med kulturelitister som värderar belgiskt svart högre än New York-rosa. I morse kunde ni också höra Sissela Lindblom och Isobel Hadley-Kamptz i P1 Morgon.

Konsumtionsyran är ojämlik, tycks vara problemet i vissas ögon. De menar att de senaste årens reallöneökningar, som gjort det möjligt för fler med s.k. lyxkonsumtion (se t.ex. DN ekonomi i veckan), inte kommit alla till del. Inkomstklyftorna växer och därför blir det orättvist.

I mina ögon behöver det inte vara något stort problem, och inget som skulle bli bättre om folk hellre satt på caféer och läste poesi, som Madestrands ideal-60-talister. (Inte för att så många av oss 80-talister skulle känna igen oss i motsatsbildens champagnebarhängare med modeskribenter som ledstjärnor).

I en meritokratisk marknadsekonomi är inkomstklyftor något ofrånkomligt och rentav positivt. Inte heller är det egentligen ojämlikt med ett liberalt synsätt - så länge alla har samma möjligheter att nå dit. För den som inte har eller inte tidigare haft pengar, är det förmätet att förneka dem det måttet på framgång. Och kanske lycka, om de så vill.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Värka ut

Efter påskhelgens lugn och vårsol väntar några potentiellt upprivande dagar för oss folkpartister. Dataintrångsaffären som exploderade de sista skälvande veckorna av valrörelsen, får nu sitt rättsliga efterspel. Efter journalisternas, valutvärderingens och etikkommissionens granskning kommer vi nu så nära en auktorativ sanning som det går i det lagstyrda Sverige.

Givetvis vaknar intresset åter till liv i medierna, dramats huvudperson figurerar i dagens SvD. Oavsett vilken sanning som ligger i olika påståenden nu, över ett halvår efter dramats höjdpunkt och några dagar innan rättegången, så är det viktiga att vi får en slutpunkt. Ett varande sår i folkpartisjälen måste få värka ut.

Det betyder inte att etikdiskussionen, som också har en allmängiltighet för hela den svenska parti- och ungdomspolitiken, är avslutad. Tvärtom kan det vara det positiva i hela affären: ett samtal om hur vi ska bete oss mot varandra i offentligheten och politiken.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,

måndag, april 02, 2007

Kära kärnkraft

Lars Leijonborg ifrågasätts nu öppet efter tio år som partiledare. Som mer nybliven forsknings- och utbildningsminister har han dock just blivit varm i kläderna och hunnit leverera några viktiga förslag kring t.ex. forskningsanslag och högskolornas frihet (även om han i nya förslag räknat inte når upp till utbildningsdepartementets Jan Björklund, skolministern som förberett förändringen av den svenska skolan genom ett antal år som skolborgarråd i Stockholm och skolpolitisk talesman i opposition).

Nu öppnar Leijonborg dörren för forskning kring kärnkraft - vältajmat efter Göran Hägglunds och kristdemokraternas öppning för kärnkraftsutbyggnad för några dagar sedan. Kärnkraft är som bekant ett kärt energipolitiskt tema för folkpartiet och aktuellt inte minst efter att de senaste årens och kanske främst höstens debatt kring klimathotet öppnat ögonen för att kraftfulla åtgärder behövs. Sådana åtgärder är sällan enkla eller politiskt lättsålda. Så inte heller kärnkraftsforskning och eventuell utbyggnad.

Givetvis ska vi forska om fredlig atomkraft. Den forskning som skett de senaste decennierna, då "tankeförbudslagen" lade locket på för en tidigare framstående svensk forskning och industri, har lett fram till säkrare och effektivare reaktorer. Varför skulle vi avhända oss den möjligheten?

Givetvis har också centerledaren Maud Olofsson rätt när hon påpekar sårbarheten i en svensk elförsörjning som fortfarande består till ungefär hälften av vattenkraft, hälften av kärnkraft. Vi ska satsa både på energieffektivisering och på alternativa, förnyelsebara energikällor - men även om vi använder mindre energi till de saker vi gör i dag kommer människan sannolikt inte sluta att komma på nya användningsområden. Och de förnyelsebara alternativen har hittills inte varit någon framgångssaga.

I väntan på stor- och småskaligt effektiv sol- och vindkraft, på bränsleceller och en fusionskraft med nästintill outtömliga resurser, måste vi använda och utveckla det vi har. Inklusive våra redan utbyggda älvar och våra kärnkraftverk, kanske med någon ytterligare reaktor.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

Dagens glada nyhet - kurator hos husläkare

Om det ibland har varit svårt att få hjälp med sina kroppsliga krämpor på vårdcentralen, i varje fall om man vill ha en långsiktig kontakt och rentav välja sin egen läkare och sköterska, så har det varit ännu svårare att få hjälp för själslig värk. Omvänt har läkarna och sköterskorna på vårdcentraler och husläkarmottagningar ständigt erfarit tillkortakommanden när de inte kan erbjuda full hjälp åt människor som mår dåligt.

Ändå är ångest, depressioner och annan psykisk ohälsa en ständigt ökande diagnos, och ligger bakom många sjukskrivningar. Vi vet också att många fysiska symtom har sin grund i ett bristande psykosocialt välbefinnande. Lösningen för dessa personer har tidigare alltför ofta varit antingen ett recept på antidepressiva eller lugnande läkemedel, eller att själv söka dyr hjälp hos terapeuter på stan. För dem som det gått riktigt långt och illa för kan en långtifrån problemfri landstingspsykiatri till slut bli hjälpen.

Dagens glada nyhet kan förhoppningsvis innebära förändring. Det är förstås oerhört mycket bättre både för människorna, för vården och för samhällsekonomin om man kan ge hjälp på rätt nivå och i rätt tid. Och för den psykiska liksom den kroppsliga hälsan handlar det om långsiktig, förebyggande hälsovård - hos din egen läkare och sköterska på vårdcentralen eller husläkarmottagningen, där kontakt finns med kurator, psykolog eller en samtalsgrupp. Vi liberaler i landstinget som gärna talar varmt om en trygg vård i vardagen gläds förstås över att kunna vara med och förändra.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

söndag, april 01, 2007

Reformregering mot väletablerade nytänkare

Sedan valet har det sagts att vår nya regering varit upptagen av att regera och genomföra en hel del förvisso uppmärksammade förändringar - inte minst a-kassan och utbildnings- och forskningspolitiken, och de senaste veckorna försäljningen av statliga kommersiella bolag. I veckan ökades takten med två, av anhängarna befarat och av motståndarna skadeglatt, förväntat försenade reformer.

Förmögenhetsskatten avskaffas direkt - i mina ögon en betydligt mer prioriterad reform än t.ex. fortsatta sänkningar av fastighetsskatten. Miljöbilspremien à 10.000 kronor är kanske mest att se som en aptitretare för den som ändå lutade åt ett miljövänligare bilval, av miljömässiga eller tyngre vägande ekonomiska skäl. Bensinpris och trängselskatt har nog en större roll att spela för sådana beslut men premien är ändå en viktig signal.

Och den ökade förändringstakten är mycket välkommen, liksom den starka ekonomi och statsbudget som ligger bakom. Alliansregeringen har mandat som en reformregering och bör våga visa det, utan att i onödan provocera men inte heller skygga från att genomföra den politik man gemensamt gick till val på. En offensiv kan behövas - sett mot bakgrund av fortsatt motiga opinionsvindar, åtminstone att döma av opinionsmätningar som veckans Temo, presenterad i DN. För en folkpartist är det knappast någon tröst att klättra upp till sexprocentsnivån. Det liberala partiet bör förstås sikta betydligt högre än så.

Alliansens partiledare kombinerar reformtakten med en gemensam miniturné i Mälardalen, en uppvisning i den enighet om den övergripande långsiktiga färdriktningen för Sverige som grundlade valsegern.

Nu är den spännande frågan hur socialdemokratin kommer att agera och hantera sin oppositionsroll när den tacksamma, ledarlösa pausen är överstånden. Hur långt räcker Mona Sahlins nytillsatta arbetsgrupper med väletablerade namn som nytänkare?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

måndag, mars 26, 2007

Svar om liberalism, droger, skattepengar

Ett mejlsvar som jag väljer att publicera även här: Till Alexander, Louise och er på Djungellistan (om mitt mejl når dit ograverat, jag lägger upp det på Louises och på min egen blogg).

Intressant att mina ställningstaganden gör er så upprörda. Jag tror inte att jag kommer att övertyga er eller ni mig, debatten är förvisso rolig men jag ser nog detta som mitt avslutande inlägg för den här gången.

1. Vem är liberal? Jag gör inte anspråk på tolkningsprivilegiet när det gäller alla andra; och jag förväntar mig att andra inte förnekar mig min ideologi. Tyck att vi inte ska motverka ”lättare” droger, förespråka en låt gå-attityd eller rentav legalisering, gör anspråk på att veta bäst vilka som ska få bidrag av landstingets sjukvårdspengar. Ingen hindrar er från att berätta det för andra. Men gör inte er tolkning till dogm.

2. Vilka droger är farliga och vad är vetenskap? Alkohol och tobak är stora och giftiga droger, farliga inte minst för att de missbrukas av så många. Att alkohol skadar och dödar många fler än en del andra droger är jag högst medveten om (ämnet för den Lancet-rapport Louise länkar till - samma som BBC-artikeln Alexander länkar till tar upp vad jag förstår). Hade alkohol uppfunnits i dag hade den nog behandlats helt annorlunda, nu har vi istället (som t.ex. Lennart Regebro påpekar på Louises blogg) en restriktiv alkoholpolitik (som jag starkt stödjer och gläds över tecken på en sådan mer försiktig syn också i andra europeiska länder). Tobak behandlar vi ju också oerhört restriktivt.

Det är ju inte minst de långsiktiga hälsofarorna som vi oroar oss för när det gäller t.ex. hasch och cannabis. Forskarkåren är sannerligen inte enig om allt, men stöd finns förvisso för en tuff linje också mot dessa ”lätta” droger. Som riskerna för haschpsykos, som ökar kraftigt för den som röker upprepade gånger, eller schizofreni där risken kan vara 2-3 ggr så stor senare i livet för den som använt cannabis.

Att ”lätta” droger kan leda till tyngre missbruk är heller inte gripet ur luften, här t.ex. om färska svenska resultat kring kopplingen mellan cannabisrökning och heroinmissbruk: KI, Drugnews, SR Vetenskapsradion.

Också i Storbritannien finns de som tar intryck av rönen om cannabis; tidningen Independent backar från att förespråka en mer tillåtande syn och varnar för följderna för brittiska ungdomar av ett utbrett bruk. Forskare som professor Colin Blakemore verkar här ha en annan syn än i Lancet-rapporten/BBC-artikeln. (Drugnews, Independent.)

Jag antar att det inte förvånar att jag inte ser mig själv som den vetenskapliga experten - jag får lita på dem som vet mer. Och det gör såvitt jag vet hälso- och sjukvården i Stockholms län när man utformar en så god beroendevård som möjligt (nu t.ex. med utvidgad samverkan med kriminalvården som jag nämnt tidigare ).

3. Skattepengar till åsiktsstyrning som Alexander skriver om förstår jag inte resonemanget kring. I landstinget förvaltar de förtroendevalda politikerna invånarnas skattepengar. Syftet med hälso- och sjukvårdens pengar är att de ska gå till just hälso- och sjukvård. Det föreligger givetvis ingen rättighet att få bidrag från dessa pengar, det är en prövning och prioritering utifrån vad som anses bäst och mest effektivt främja hälsovården.

Liberala hälsningar,
Rasmus

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

lördag, mars 24, 2007

Liberaler, droger och etiketter

Att kalla sig liberaler kan vara oerhört provocerande. Inte bara för neo- eller högerkonservativa i det stora landet i väster, där liberal blivit ett skällsord (och där en presidentkandidat i verkliga livet väl aldrig skulle kunna uttala sig som Santos i West Wing om att bära begreppet liberal som en hedersbeteckning, och hoppas på politisk överlevnad). Utan även för en del liberaler som har svårt för att andra inte har kommit fram till samma svar som dem i vissa värderingsfrågor. Då får man inte kalla sig liberal, med deras monopolistiska syn på denna fina etikett.

Det här är något jag träffat på inte minst på ungdomsförbundstiden, men även i dag, på ledarsidor, i tidskrifter och inte minst i bloggvärlden. En som har drabbats av sådana monopolistliberalers bannstråle är ett av de landstingsråd jag arbetar med, Birgitta Rydberg. Det är två gamla bekanta frågor som gjort sig påminta under vintern och våren, och det handlar om knark. Beroendevården hör tillsammans med psykiatri och folkhälsa till de rydbergska ansvarsområdena i den alliansmajoritet som styr Stockholms läns landsting.

Först sprutbyten, där de två stora liberala ledarsidorna i DN och Expressen gjort Birgitta till måltavla, eftersom Stockholms läns landsting (liksom Stockholms stad) inte vill införa sprutbytesverksamhet.

Sedan har en diskussion blossat upp om Svenska Brukarföreningen och dess landstingsbidrag. Birgitta Rydberg får höra att hon är en knarkdinosaurie som hatar missbrukare och i princip vill låta dem ligga och dö i rännstenen, eftersom hon tillsammans med den övriga borgerliga landstingsledningen inte prioriterar bidrag till denna förening. Efter att Birgitta motiverat beslutet i ett inslag i SVT:s ABC, skrev Expressens ledarskribent Johannes Forssberg en bitsk krönika. Han är nu påhejad av kollegan Isobel, bloggaren Louise, Alexander Bard m. fl.

Sprutbytesdiskussionen handlar i grund och botten om olika syn på hur en bra beroendevård ska bedrivas. Birgitta Rydberg och folkpartiet liksom i princip landstinget i stort står för evidensbaserad vård: behandlingar ska vara vetenskapligt förankrade, grundade på de senaste rönen. Sprutbyten har i Socialstyrelsens tre utvärderingar av det omtalade Malmöförsöket tydligen inte haft någon bevisad effekt på smittspridningen, som är förespråkarnas argument. Det verkar enligt folkpartiet i landstinget dumt att dela ut verktyg för missbruk utan bevisad effekt.

När det gäller Brukarföreningen föreligger uppenbart olika åsikter om nyttan av deras verksamhet ur sjukvårdens perspektiv. Som Birgitta Rydberg påpekat så har vi föreningsfrihet i Sverige men det innebär inte någon rättighet att få bidrag från landstingets sjukvårdsbudget. Det är begränsade medel som måste prioriteras. (Något som inte minst liberaler på den libertarianska, nyliberala eller högerliberala kanten annars brukar ha lätt att förstå när det handlar om bidragsgivning.)

Den större underliggande diskussionen tycks handla om synen på narkotika, bruk och missbruk. Som liberal räcker det enligt dessa debattörer tydligen inte att arbeta för en god beroendevård - för det kan jag som verkar nära Birgitta Rydberg lova att hon gör. Expressenskribenten Forssberg har i en krönika i januari förespråkat en låt gå-inställning mot s.k. lättare droger. Men hasch och cannabis är inte ofarligt, vilket även Mona Sahlin, vars engångsäventyr används som exempel på just ofarligheten, understryker. Upprepad haschrökning ger kraftigt förhöjd psykosrisk. Cannabisrökare löper risk att utveckla schizofreni senare i livet. Ångest, depression och självmordsbenägenhet hör till den otäcka riskbilden.

Är man elak mot missbrukare för att man inte vill legitimera missbruk? Är det inte nog att tro på och arbeta för en god, evidensbaserad beroendevård? Se här ett exempel från nu i veckan – frågan är om det räcker för att övertyga monopolistliberalerna?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

fredag, mars 23, 2007

Framtidsoptimism

Det finns inget bättre än framtiden - citatet från en 90-talsaffisch är en av de finare folkpartideviserna jag vet. Framtidsoptimismen känns naturlig för min liberala ideologi. När jag läste Emma Hambergs krönika i dagens City - med ett urval av allt det positiva som hänt på 100 år, och det som vi kan vänta/hoppas för de kommande 100 åren - ska jag erkänna att jag blev lite tårögd. Vackra ord om frihet och framtid slår an min känslosträng.

Det är väl värt att höja blicken från dagsfrågorna och allt som verkar eländigt - krig, terrorism, klimathot - och vara visionär ibland. För att sedan med mer kraft och idérikedom kunna gripa sig an med samma dagsfrågor, och kanske lättare finna lösningar när vi ser vad som är viktigt för framtiden och vad som kan lämnas i historien.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Hur gör folkpartiet skillnad?

Gjorde ett inlägg i folkpartiets interndebatt, i tidningen NU, publicerad i veckans nummer som kom i går torsdag.

Hur gör folkpartiet skillnad?
"Ett litet parti som gör stor skillnad" - annonserna från våren 2002 med en skör blåklint på ett sprucket betongblock fick i varje fall mitt liberala hjärta att klappa fortare. Så illa som då ska det inte behöva bli igen, men för att vända opinionen i folkpartiets och alliansregeringens favör krävs avstamp i erfarenheterna både från 2002 och 2006. Och vi får inte fastna i lätta ursäkter som på sin höjd ger kortsiktig lindring.


Dit hör att moderaterna i höstas tog tillbaka många väljare från sitt katastrofval 2002. Dessa väljare hade en gång valt folkpartiet, det var ingen naturlag att de skulle fly, och de kan vinnas igen.

Dataintrångsskandalen var naturligtvis en allvarlig kris i valrörelsens slutskede - kanske den allvarligaste för något svenskt parti någonsin. Nu i efterhand är dock den största faran att skandalen som en huvudförklaring tillåts ursäkta folkpartiets dåliga resultat.

Varför tog t.ex. centern en del storstadsväljare som - liksom många av nya moderaternas väljare - "borde" ha röstat på det liberala partiet? Var det enbart i Stockholm en effekt av trängselskatten eller tjänade de verkligen på att utmåla sig som ett (social)liberalt alternativ?

Varumärke rimmar illa för vissa, men det är möjligt och nödvändigt att tänka varumärkesmässigt med utgångspunkt i folkpartiets liberala ideologi. Med en stabil, internt förankrad grund kan vi trovärdigt hänga med i den moderna medielogiken med snabba svar på omvärldshändelser och i aktuella debatter.

"Det finns inget bättre än framtiden" löd en folkpartikampanj. Vi ska vara framtidsoptimister för liberalismen och Sverige. Diskussionen om den globala utmaningen ska föras av folkpartister. En fortsatt hög svansföring inom skolpolitiken är självklar - lika möjligheter till bra utbildning är både klok tillväxtpolitik och liberal jämlikhetssträvan. Men det gäller också t.ex. integrationen, vården och kulturen.

"Gör skillnad" uppmanade folkpartiet i Stockholm potentiella aktivister och medlemmar för några år sedan. Risken att bli ett enfrågeparti har påpekats av många och för att folkpartiet ska göra skillnad på fler områden än skolans behöver vi många duktiga företrädare, från ministern till oss enkla medlemmar.

Skitsnacksfaktorn kan skada oss mer än mycket annat. I interndebatten efter valet 2006 - inför valet 2010 - bygger trovärdigheten såväl på vad som sägs, när och var, som på avsändarens eget politiska kapital: vad man åstadkommit och stått för. Skriv en insändare, tala med din kollega, driv en minikampanj i radhusområdet. Gör skillnad.


Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (fp) Stockholm stad, vice ordförande folkpartiet Kungsholmen-Essingeöarna


Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: ,

söndag, mars 18, 2007

På Stockholmskartan

Som Stockholmsbloggare bör man förstås vara med på bloggkartan inte bara över stadsdelen utan även staden.

Sahlins start - Alliansens andra andning?

Så startar den verkliga matchen för socialdemokraternas nya ledare Mona Sahlin. I sitt installationstal (DN) tycks hon tråda försiktigt med traditionellt fokus som knyter an till såväl Göran Persson, Anna Lindh som givetvis Olof Palme med talet om miljö och välfärd. Talet om fokus på jobben och arbetsmarknaden kan väl ses som en självkritisk spark mot partiets förlorade valrörelse förra året.

Den förändring jämfört med företrädaren som de flesta verkar betona är ett annorlunda, öppnare ledarskap och en annan, mer visionär men mindre detaljkunnig, framtoning som politiker. Mentorn Ingvar Carlsson verkar nöjd - enligt Niklas Ekdal över båda adepterna Persson och Sahlin. Glädjen hos mannen vars utkorade kronprinsessa Mona Sahlin än gång måste väl ändå bottna i en besvikelse över att hon förra gången stupade på målsnöret. (Och, som det utmålats, några futtiga tobleronebitar - alternativt ett socialdemokratiskt patriarkat som ännu inte var redo?)

Mona Sahlin är äldre, erfarnare och kanske en annorlunda politiker nu än då. Det personliga anslaget är dock alltjämt hennes främsta styrka. Nu måste hon gå vidare och bli statsmannalik för att utmana statsminister Fredrik Reinfeldt - från Mona till Sahlin, som Godmorgon Världens politiske kommentator Margit Silberstein uttryckte det i morse. Hon har en klar uppförsbacke, åtminstone att döma av Temo-mätningen av "svenska folkets" uppfattning om de bägge stora partiernas ledare i en statsministerjämförelse i fyra grenar.

Det socialdemokratiska partiet Sahlin ska leda tycks det gå bättre för - vilket är en dubbelbottnad välsignelse. Som många har påpekat så främjas inte krismedvetandet i ett parti som har förlorat regeringsmakten av att ligga bättre än på många år i opinionsmätningarna. Dagens Sifomätning, där de rödgrönas försprång framför regeringen krymper från elva till sju procentenheter, är kanske en välkommen verklighetsanpassning.

För Alliansen - där inte minst mitt eget kära folkparti just nu inte tycks rosa marknaden - gäller att hålla huvudet kallt, fortsätta regera och leverera i sin imponerande takt (arbetsmarknad, skatter och inte minst skola och högre utbildning). Förtroendet för Reinfeldt som statsminister är på ett sätt ett förtroende också för hans regering. För första gången på över 25 år har Sverige fått en majoritetsregering.

Regeringens fyra ledare och deras partier i Alliansen borde utöver regerandet och levererandet dock orka med att också visa upp sig som en regering, en allians, som gläds över hur bra det går. Det är förvisso tre och ett halvt år till valet 2010, och gott om fototillfällen och utrymme för politiska manifestationer. De tillfällena och det utrymmet bör man ta vara på i möjligaste mån. Det är roligt att förändra Sverige - och krasst sett, sådan symbolisk men viktig politik kostar väldigt lite utöver tiden.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

Det ljuva livet en regnig söndagsmorgon

Vad gör man med en söndagsmorgon i mars, med några plusgrader och ett strilande regn utanför fönstret?

Sitter vid sitt köksbord efter morgonpromenad (då var det mer duggande av små snökorn som smälte snabbt vid markkontakt) och långfrukost med tjock tidning, häller upp morgonens tredje kopp te ur isblå Steltontermosen, med gårdagens flaskskörd av festgåvor bakom den uppfällda bärbara. Elva flaskor vin av olika sort, en flaska olivolja och en svartvinbärssaft. Tillsammans med alla goda ostar, chokladbitar, mandelskorpor, en kruka gula vårblommor till balkongen samt en "Jamie Oliver Flavour Shaker" ett gott bevis på vännernas goda smak.

Att våren efter en härlig chockstart med tiogradig solvärme återgått till mer normalt marsuppförande gör i sammanhanget inte särskilt mycket. Det sedvanliga larmet om farligt vårdamm (City) som gör oss hjärtsjuka gör ju dessutom att man kan se något särskilt positivt i ett renande regn. En helhet av mer eller mindre ren livsnjutning.

Andra bloggar om: , ,

fredag, mars 16, 2007

Bayrou igen

Om man som jag är nyfiken på den "tredje mannen" i fransk politik, François Bayrou, så finns en hel del att läsa, i gårdagens DN och på ledarplats i DN i dag och i SvD i går. Hela hans agenda har jag inte koll på; hoppas man på en presidentkandidat som skulle bryta med den franska inställningen till jordbrukssubventioner, gärna på andra EU-länders bekostnad, och jordbrukstullar så är tyvärr inte heller bondsonen Bayrou rätt man. Men en mer sansad mittenlinje känns inte helt fel. Mittenpopulism istället för Sarkozys höger- och Royals vänsterpopulism?

I varje fall helt klart en betydligt mer smaklig tredje man än förra valets Le Pen, som chockade etablissemanget och lyckades bli den andre mannen - och därmed gav Jacques Chirac ett av de starkaste valresultaten i något demokratiskt presidentval.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

Hurra för husläkaren (och distriktssköterskan)

Kanske är det bara en på vårdpolitiska programtexter insnöad folkpartist som uppammar sådan entusiasm en solig fredageftermiddag - men i dag glädjer jag mig åt att det är en positiv nyhet att husläkartanken är på väg att fullbordas. Min chef Birgitta Rydberg sällar sig till denna veckas skara av aktiva folkpartister som gör skillnad (se DN i dag - ej på nätet men sid 16 i papperstidningen - eller Stockholmsnytt).

Det tog förvisso halvtannat decennium från Bo Könbergs husläkarreform - som förfuskats av socialdemokratiska återställare i regering och landsting - men från 2008 gäller ett nytt system för patientval eller kundval i Stockholms läns landsting. Och där är husläkaren den centrala delen. Allas rätt att välja sin egen doktor ska slutligen förverkligas fullt ut.

Att folkpartiets ansträngningar burit frukt är förstås en extra krydda. Vi vill förstås också betona distriktssköterskans roll, förutan vilken det inte blir så mycket av närsjukvården.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

onsdag, mars 14, 2007

Aktiva folkpartister gör skillnad

Folkpartister vilar inte på lagrarna efter vunna valsegrar. Det är inte alltid det blir de största rubrikerna, men jag blir lite varm om hjärtat när jag ser alla notiser där t.ex. kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt berättar om nya satsningar på såväl idrottsföreningar som spontanmotion (sporthall på Söder, tryggare joggingspår) eller markerar mot tokiga idéer om biblioteksavgifter på vuxenlån eller behandlingen av teatrar i moms-striden.

Skolminister Jan Björklund fortsätter regelbundet att leverera reformförslagen som utlovats av först folkpartiet och sedan alliansen inför valet. Har man förberett sig bl.a. som skolborgarråd i Stockholm går det förstås smidigare att verkställa löften. Nu senast är det den länge emotsedda betygsreformen som fått sina utredningsdirektiv. En bra dag för Sveriges elever, föräldrar och lärare - och för alla oss som tror att en kunskapsskola är vår kanske viktigaste framtidssatsning.

Forsknings- och utbildningsminister Lars Leijonborg håller också tempot uppe med förslag om att avskaffa kårobligatoriet, göra högskolor och universitet självständigare med avpolitiserade styrelser, samt inte minst stora forskningssatsningar som ska stärka Sverige i den globala utmaningen.

Och i Stockholmslandstinget utlovas husläkarens återkomst (hon/han har väl aldrig varit borta - men nu kommer fler att få en chans att välja sin egen doktor, och distriktssköterska). Bakom ligger förstås till stor del folkpartiets långa, enträgna arbete för att på allvar förverkliga husläkartanken. Övertygelsen är att en fast, långsiktig vårdkontakt är den allra bästa medicinen för att förebygga sjukdomar och upptäcka problem i tid. Betoning på det första namnledet i hälso- och sjukvården, helt enkelt.

Folkpartister gör skillnad!

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

måndag, mars 12, 2007

Våryster shoppingyra

Sol, friska vindar och vårtemperaturer är kända orsaker till symtom som glada leenden och sprittande ben. Liksom förnyat ha-begär. Så länge shoppingyran håller sig inom rimliga ekonomiska ramar är det väl helt ok, och bra för såväl hälsan (motion) som samhällsekonomin. Fort ska det helst gå så man får komma ut i vårsolen igen. Sålunda spenderade jag några söndagstimmar på ett av de stora varuhusen och några andra butiker, innan jag nöjd var hemma redan till lunch med mina fynd.

Söndagsshoppingen ackompanjerades schlagersäsongen till ära av diverse melodifestivalbidrag. Den som gjorde sig mest påmind var ironiskt nog Magnus Ugglas shoppingmaniironiska "För kung och fosterland".

Nu blev det mest inredningsdetaljer i påsarna. Sommarkläderna spar vi kanske till Paristrippen i maj - tydligen en favorit även för Uggla?

Andra bloggar om: , ,