Till den liberala hjärteroten

Det talas om folkpartiet i dessa dagar. Dels hör folkpartiministrarna, inte minst herrarna Leijonborg och Björklund på utbildningsdepartementet, till de mest produktiva och leveranssäkra i den borgerliga regeringen: lärlingsutbildningar, betygsreform, yrkeshögskola, avpolitiserade högskolestyrelser, forskningssatsningar... Den väl förberedda reformagendan, som förankrats brett hos de övriga allianspartierna, sätter snabbt avtryck.

Och så diskuteras förstås personfrågan par preference, dvs partiledarskapet, där ett antal länsförbund redan tagit klar ställning för byte eller fortsättning. (För lägesrapport och spekulationer, se t.ex. SvD.) Men väljarna och invånarna torde mest bry sig om resultaten.

Resultaten är naturligtvis det mest intressanta också för regeringen, eftersom det är grunden för dess överlevnad. Valet 2010 ligger bekvämt långt bort, tiden finns för att genomföra reformer i lugn och ro (men utan att vila på hanen) och sedan se dessa få de positiva följdverkningar man hoppas på och förväntar sig. Först då finns det skäl att börja oroa sig djupare för sviktande opinionssiffror. Nu är siffror som förra helgens Sifo en indikator att notera men näppeligen att förfasa sig inför.

För folkpartiet gäller oavsett företrädare det som Lars Leijonborg slog fast i sitt riksmötestal igår: vi behövs så länge vi kan bidra till att lösa problem som människor upplever, så länge vi har idéer och utifrån dem förslag som fungerar och fyller en viktig funktion i dagens Sverige (och i en europeisk och internationell utblick). Och det har vi. De liberala idéerna är gamla men långtifrån förlegade - tyvärr, kan man säga. Frihets- och jämlikhetsprioriteringarna för att möta inre behov och globala utmaningar ser olika ut i ett rikt men reformmoget västerländskt välfärdssamhälle, och i ett av årtiondens strider sönderslitet asiatiskt land på en stapplande väg mot demokrati och marknadsekonomi. Liberala idéer behövs dock såväl i Sverige som i Afghanistan.

I Sverige kan det handla om att stå upp för integriteten. Där har frågorna mest handlat om vad regering och myndigheter gör, med t.ex. rättsväsendets befogenheter och spaningsinsatser (som trots allt har ett mycket gott syfte men kräver noggranna kontrollinstanser och kanske större saktfärdighet i genomförandet). Integritetsdebatten behöver breddas; vad kan t.ex. din granne, kollega eller vem som helst som råkar vara intresserad eller allmänt uttråkad ta reda på om dig, din familj, dina intressen och din privatekonomi med bara lite enkla sökningar och internetbaserade tjänster?

Denna viktiga fråga lyftes av Leijonborg i hans riksmötestal (vilket nämns i DN under en mer resultatpolitisk rubrik) och behandlas av Niklas Ekdal i hans söndagskrönika. Vem borde vara mer lämpad för Ekdals tänkta integritetsportfölj än en liberal minister? Integriteten är en fråga som går rakt till den liberala hjärteroten.

Genom att leverera i utbildnings-, integrations- och jämställdhetspolitiken, stärka Sveriges roll som en engagerad europeisk partner, samt ta upp de långsiktiga, liberala idéfrågorna i dagspolitiken kommer folkpartiet att väl fylla sin roll inför såväl 2010 som valen därefter.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, skolpolitik, integritet, Lars Leijonborg