Papperslösa i vården: Sverige måste upp ur bottenligan

En viktig liberal uppgift i hälso- och sjukvården är att säkerställa allas jämlika tillgång - Folkpartiet har sedan länge kämpat för det som vi ibland kallar det glömda Sverige. Dit hör inte minst papperslösa flyktingar. Folkpartiet har i bl.a. Stockholms läns landsting bidragit till en förbättring av deras situation, och arbetar på regeringsnivå för att deras ställning ska förbättras generellt över hela landet. Liberala Ungdomsförbundet driver en påstridig kampanj med bl.a. namninsamling.

Det är sorgligt för en svensk liberal att få höra hur vi tillsammans med Österrike placerar oss i botten av en europeisk liga när det gäller papperslösas rätt till vård. Det är inte en roll som stämmer överens med den svenska självbilden, eller hur det borde behöva vara.

Vården ska vara vård, inte polis eller migrationsmyndighet. Att frågan uppmärksammas i såväl DN som Rapport (x2) kan förhoppningsvis skynda på en förändring.

Bloggar: Adam Cwejman, Christoffer Fagerberg, Andreas Froby, Kristina Palmgren, Birgitta Rydberg, Frida Simonsson, Eric Wahlberg, Unga Folkpartiet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vård, politik, flyktingar, papperslösa, gömda flyktingar

Frihet, jämlikhet, hbt-rättigheter

HBT-frågor, som det kanske slarvigt men praktiskt rubriceras, handlar om inget mindre än frihet och jämlikhet. Liberaler har följdaktligen en tradition av att hålla regnbågsfanan högt. Partnerskap, homoadoption och könsneutrala äktenskap är genomförda reformer men en del återstår. Det handlar både om att staten och samhället ska ge homo- och bisexuella och transpersoner lika rättigheter, och om att se till att deras lika rättigheter respekteras också av andra.

En viktig rättighetsreform är att personer som byter kön inte ska tvingas till sterilisering (liksom för övrigt en jämlik vård). En viktig rättssäkerhetsreform är att se över hatbrottslagen och göra det tydligt att den gäller även transsexuella.

Detta hörde till de tio punkter Folkparti-ministrarna Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni presenterade i dag. De är för övrigt ministrar i en regering som har genomfört bl.a. könsneutrala äktenskap. Apropå den kritik och de påståenden från rödgrönt håll som lär höras fler gånger fram till valet är alltså Folkpartiet och Alliansen att lita på i hbt-frågor. För övrigt är det frågor som är viktigare än att reduceras till pajkastning.

Vi som strävar efter att förbättra rättigheterna och möjligheterna för homo- och bisexuella och transpersoner kan väl koncentrera oss på hur vi gör det bäst. Jag och Folkpartiet talar i varje fall helst om vår egen politik på området.

Alla de tio punkterna är:

1. Nationell handlingsplan mot hatbrott.
2. Jämlik familjerätt – fullt ut.
3. Stärk diskrimineringsskyddet – i Sverige och i EU.
4. Öka egenmakten för unga HBT-personer.
5. Stärk HBT-kompetensen i offentlig service.
6. Modernare regler för transsexuella och transpersoner.
7. EU ska erkänna den samkönade familjen.
8. Öka trycket på EU-länder där minoriteters rättigheter kränks.
9. Internationell konferens om HBT-personers mänskliga rättigheter.
10. Värna asylrätten också för HBT-personer.

Bloggar: Carina Boberg, Amanda Brihed, Linnéa Darell, Andreas Froby, Bengt Held, Birgitta Ohlsson, Per Pettersson, Helena von Schantz. Media: AB, DN, Politikerbloggen, SR, SVT, TV4/Nyhetskanalen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, hbt, transpersoner, hbt-rättigheter, jämlikhet, hatbrott, sterilisering, transsexuella, könsbyte, sjukvård, Folkpartiet, Birgitta Ohlsson, Nyamko Sabuni

HBT-medvetenhet i vården

Prideveckan lär som vanligt präglas av mycket fest och en hel del allvar - inte minst ett valår. Veckan började med ett larm från DO Katri Linna om att vården inte behandlar och bemöter HBT-personer på rätt sätt (DN Debatt) - något som kommenterades av Folkpartiets landstingsråd i Stockholm Birgitta Rydberg (Expressen, SVT), som ju hade en rätt färsk rapport om att "regnbågsmärka landstinget" att falla tillbaka på.

Och i dag följde Birgitta Rydberg upp med att åter uppmärksamma de förslag som handlar om att förbättra vården och bemötandet av män som utsätts för våld och våldtäkt - med en mottagning och ett kompetenscentrum på Södersjukhuset, och en utvidgning av programmet för omhändertagande av våldsutsatta (kvinnor, som det heter i dag). (DN Stockholmsdebatt.)

Folkpartiet håller regnbågsfanan högt, med andra ord.

Jessica Ericsson bloggar också. Catrine Norrgård skriver om det självklara hbt-valet - Folkpartiet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, hbt, vård, sexualpolitik, DO, diskriminering, Katri Linna, Folkpartiet, landstinget, Birgitta Rydberg, Södersjukhuset

Republikansk glädjedödare?

Ursäkta, vi vill inte förstöra er glädje. Men vi vill bara påpeka att hur glansfullt, romantiskt och glädjande det kungliga bröllopet än var, när kronprinsessan fick sin man av folket, så gör det inte det ärftliga kungadömet mer demokratiskt acceptabelt. Och inte minst för liberaler är det något viktigt att hålla i minnet.

I samband med kronprinsessbröllopet i juni kände jag behov av att tydliggöra och motivera min republikanska övertygelse. Nu har jag tillsammans med tre andra Stockholmsliberaler, Elin Andersson, Anne-Lie Elfvén och intitiativtagaren Jesper Svensson, skrivit ett inlägg som publicerades i veckans nummer av den Folkpartiet närstående tidningen NU. Hela den korta texten om en liberal återställare efter bröllopsyran hittar ni hos Jesper.

Vi vill inte vara glädjedödare. Yran, festligheterna, pompan och ståten kan vi nog ordna även i Republiken Sverige.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, statsskick, konstitution, demokrati, republik, monarki, kronprinsessbröllopet

Framtidsfrågor

Inför höstens val finns två tydliga framtidsfrågor där tydliga liberala lösningar bör ha all förutsättning att vinna framgång. Det handlar om jobben, och om kunskapen.

På kortare sikt är en fortsatt politik för att göra det mer attraktivt och lönsamt att arbeta, och enklare och billigare att anställa, viktigast. Det gäller inte minst ungdomar - och hur en fördubbling av arbetsgivaravgiften skulle få företag att anställa fler unga är en fråga som fortfarande söker svar. Det menar också företrädarna för svenska handlare, hotell- och restaurangföretagare - arbetsgivare för många unga. (I deras branscher verkar det faktiskt ha blivit fler jobb för unga sedan 2006, trots krisen.)

Ännu viktigare är den mer långsiktiga frågan om kunskap - och det gäller såväl skola och utbildning för alla, som högre utbildning och inte minst också forskning, som ger helt ny kunskap, utvecklar vår världsbild, ökar människors livskvalitet och rentav överlevnad, och kan ge nya företag och jobb i det längre loppet.

Regeringens aviserade forskningsoffensiv där bl.a. riktigt lovande unga forskare ges plats i ett särskilt elitprogram är därför också en välkommen nyhet denna julidag. Här har inte minst Folkpartiet en fortsatt viktig uppgift på utbildningsdepartementet.

Bloggar om unga, jobb, och/eller forskning: Thomas Böhlmark, Christoffer Fagerberg, Kent Persson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, jobb, arbetslöshet, unga, handel, hotell, restaurang, arbetsgivaravgift, ungdomsskatt, forskning, elitforskare, Folkpartiet

Makten i mitten

Öppningen må vara liten - men nu verkar en framtid där även Miljöpartiet sällar sig till ett mitten-höger-alternativ i svensk rikspolitik inte helt främmande. Språkröret Peter Eriksson konstaterar, med många reservationer, att de gröna föredrar en majoritetsregering (Expressen, även Maktkamp24). Om Alliansen är beredda att släppa fram gröna statsråd så är det alltså en tänkbar lösning, åtminstone i ett läge då inget av de nu formerade regeringsalternativen får egen majoritet i riksdagen.

Målet för Alliansen är förstås just en fortsatt egen majoritet, och för det ser ju både de opinionsmässiga och sakpolitiska förutsättningarna rätt hoppfulla ut. Men i ett Sverige där merparten av väljarna placerar sig i mitten, och betydligt fler till höger än till vänster, är Miljöpartiets hemvist i ett rödgrönt samarbete, som tyngs av exkommunisterna med sin först nyligen avsvurne exkommunistiske partiledare, långt ifrån självklar.

Verkligheten för de gröna ser redan annorlunda ut: i många kommuner, på sina håll bland de tyska partivännerna, och inte minst i Finland, där Maria Wetterstrands make är en aktiv del i underlaget för gröna partikamrater i just en mitten-högerregering. Sakpolitiskt märks det också på riksplanet kring t.ex. arbetsrätt, arbetskraftsinvandring, skattefrågor och även skolan. Steget något till höger torde vara betydligt lättare att ta än det för Folkpartiet och Centern helt omöjliga att ingå i en konstellation med Vänsterpartiet.

Även om Miljöpartiets liberala profil fortfarande behöver en hel del mer substans, är svensk politik med förankring i mitten och betoning på människors frihet, makt och möjligheter inte en helt otrevlig framtidsutsikt.

Albin Broman bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinion, mitten, Miljöpartiet, Folkpartiet, Centern, Alliansen, regeringen, Finland, Vänsterpartiet, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand, Lars Ohly

Bättre skolhälsovård - gärna med fler vårdgivare

Engagemanget för en bättre skolhälsovård delar jag till fullo med Vårdförbundets företrädare i Stockholm, liksom med många andra. Folkpartiet och Jan Björklund har t.ex. dragit en lans för skolhälsovården och den nya skollagen innebär skärpta krav på skolsköterska, läkare, psykolog och kurator på alla skolor.

Den oro som luftas i dagens Stockholmsnytt angående privata vårdgivare i skolhälsovården känns dock mindre befogad. Erfarenheterna från fristående aktörer i hälso- och sjukvården är övervägande positiva. Konkurrens uppstår inte bara om kostnader, utan också om nya idéer. Verksamheter kan utvecklas, arbetssätt bli bättre och effektivare, vilket gynnar både personal och patienter - dvs eleverna, och i skolans värld även alla andra som berörs: lärare, föräldrar, skolkamrater osv.

En god hälsa grundläggs genom goda vanor, och genom att problem upptäcks i tid. Där har skolhälsovården en viktig roll att spela, såväl för det fysiska som psykosociala välbefinnandet. Kraven ska vara höga - men vem som står för hälsovården i skolan spelar mindre roll än resultaten, och tryggheten för eleverna.

Kristina Palmgren bloggar om psykisk ohälsa bland elever.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, skolhälsovård, hälsovård, skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog, skolläkare, Stockholm, Folkpartiet, Jan Björklund, privata vårdgivare

Till höger om mitten

Att den största gruppen svenskar placerar sig själva till höger om mitten borde förstås lova gott för regeringen. Liksom Alliansens upphämtning i opinionen borde det inte heller vara helt överraskande. De unga står glädjande nog mest i mitten, och mer åt höger än vänster. (SVT Rapport/Sifo.)

Vår mitten-högerregering, som den skulle kallas i ett europeiskt perspektiv, är en av få regeringar i västvärlden med stabilitet såväl i finanserna som regerandet. Den politik som har förts har också gett avsedda resultat - och det är en politik som placerar sig i mitten och något högerut, med skattesänkningar för människor med låga och normala inkomster, och en efterlängtad förändring på skolans område med fokus på kunskap och arbetsro. En politik som oppositionen också har fått anpassa sig till.

Det är i mitten, och med sakfrågorna, som valet kommer att avgöras. Vår mitten-högerregering har, med vinnarläge i jobb- och skolmatcherna, goda förutsättningar att regera vidare. Och Sverige har förutsättningar att bli ett land med tyngdpunkt i mitten, kanske rentav lite till höger om mitten.

Kent Persson, Christer Sörliden bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinion, mitten, höger, Sifo, Alliansen, regeringen, mitten-höger, rödgröna, oppositionen

Flexiblare förutsättningar för jämställda föräldrar

Alliansens familjepolitiska program förtjänar att uppmärksammas för bl.a. två saker som föreslås, och en sak som inte föreslås.

Att båda föräldrarna ska kunna vara föräldralediga i hela 30 dagar är kanske inte en omvälvande förändring, men ändå en viktig reform. Mammor och pappor i olika konstellationer får nu förutsättningar för att redan från början lära känna sina barn och ta ett jämställt ansvar för familj och föräldraskap.

En rappare jämställdhetsbonus är också ett viktigt förslag. Bonusen som betalas ut till föräldrar som delar föräldradagarna mer lika, är en mycket bra idé men har varit för krånglig och inte haft avsedd effekt. En direkt utbetalning i samband med föräldraledigheten, inte efteråt, är förstås det mest logiska och kommer förhoppningsvis leda till ett ännu mer jämställt uttag av föräldradagarna.

Liberal familjepolitik handlar om individer, om att ge goda förutsättningar för alla slags familjer, föräldrar och barn. Och bland de berörda individerna är barnen de viktigaste. Barnen har rätt till båda sina föräldrar, och det måste vara en utgångspunkt för hur skattemedel som satsas på familjerna fördelas.

En liberal familjepolitik kan inte med skattefinansiering bidra till ökad ojämställdhet mellan kvinnor och män. Därför är de föreslagna reformerna ovan viktiga. Därför måste vi fortsätta fundera över en utökad individualisering av föräldraförsäkringen, med en större andel kopplad till respektive förälder. Och därför är det viktigt att säga nej till fortsatt utbyggnad av vårdnadsbidraget - en företeelse som stärker de rådande mönstren där kvinnor tar ett större ansvar för föräldraskapet och familjen.

Att införa möjligheten till kommunalt vårdnadsbidrag var en kompromiss för liberalerna. Att ett utökat vårdnadsbidrag inte finns med i Alliansens familjepolitiska plattform är en viktig markering. Framöver måste vårdnadsbidraget utvärderas ur jämställdhetsperspektiv. Fick jag och många andra liberaler bestämma skulle det avskaffas, och det vill vi Kungsholmsliberaler arbeta för.

Media: DN, GP, SvD, SVT. Bloggar: Niklas Frykman, Helena von Schantz.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, familjepolitik, jämställdhet, vårdnadsbidrag, jämställdhetsbonus, föräldraledighet, föräldraförsäkring, föräldramånad, föräldradagar, alliansen

En förtroendefråga om sanningar, siffror och sakfrågor

Det som raskt döpts till "Littorinaffären" går så ytterligare ett varv. Att Sven-Otto Littorin väljer att ge sin sida av saken i DN är förstås väntat både ur det mänskliga och det mediemässiga perspektivet. Ord står mot ord. Anklagelser för ett juridiskt men ännu mer i mångas ögon moraliskt allvarligt brott, utan att möjlighet till rättslig prövning pga preskriptionen, gör att det lär förbli så. (I åtminstone rent juridisk mening är förstås Littorin därmed oskyldig, som Sven-Erik Alhem påpekar.) (Även AB, SvD.)

Som en rad politiska analytiker påpekat lär denna, och liknande, affärer inte påverka valutgången och väl ej heller valrörelsen nämnvärt (se t.ex. Lena Mellin). Bakom det märkligt rubricerade "förtroenderaset" för statsministern ligger ju egentligen något betydligt mindre anmärkningsvärt. Aftonbladet har i mina ögon vänt på resonemanget. Det som borde noteras är väl att även om bara varannan tycker att statsministern har hanterat krisen bra, så har tre av fyra oförändrat förtroende för Fredrik Reinfeldt. (Även DN, SvD.)

Föga förvånande följer åsikterna i mycket parti- och blocklinjerna. Vi kan anta att de som redan hade lägre förtroende och ändå inte var befintliga eller tänkbara Alliansväljare, i högre utsträckning finns bland de "två av fem" som upplever minskat förtroende.

Expressen har i en annan undersökning förvisso redovisat ett större förtroendetapp, och för hela regeringen, men också där framför allt bland oppositionens anhängare. Visst kan de vara just de rödgröna väljare som funderade på en Alliansröst, som den opinionsmätaren menar. Analyserna kan gå åt olika håll.

Den viktiga slutsatsen är nog ändå att förtroendet förblir högt, att det återstår att se om och hur det långsiktigt påverkas, och att valet kommer att avgöras av något annat. Hur blir det med jobben, skolan, vården, forskningen, RUT-avdraget, skatterna? Väljarna är kloka nog att se till sakfrågorna.

Bloggar: Tokmoderaten Antonsson x2, Kent Persson x2, Hans Åberg, Carina Boberg, Andreas Froby m fl...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Sven-Otto Littorin, Fredrik Reinfeldt, förtroende, opinionsmätningar, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen, Littorinaffären

Ett bättre, öppnare Sverige

Jag är övertygad om att vi får ett bättre och rikare samhälle i ett Sverige som är öppet mot omvärlden, välkomnar människor som själva söker ett bättre eller tryggare liv, och som kan bidra till detta bättre samhälle. Jag anser att historien ger oss som står för det öppna samhället rätt; samhällen byggda på tolerans, respekt och blandning av olikheter har större förutsättningar för framgång. Mångfald ger styrka, enfald stagnation.

Detta är en viktig del av min liberala övertygelse. Och det som gör att jag tar avstånd från Sverigedemokraternas politik och människosyn. Lyckligtvis verkar ju den absoluta merparten av svenskarna ha en positiv syn på invandring och invandrare, och en ekonomisk politik som inte går ihop torde förstås inte öka Sverigedemokraternas trovärdighet.

Med en tydlig linje i sakfrågorna kring arbete och utbildning kan vi såväl stärka Sveriges konkurrenskraft som förbättra integrationen - och ge alla i Sverige bättre förutsättningar att förverkliga sig själva utifrån sina förutsättningar.

Kring vår berättelse om Sverige, och bemötande av Sverigedemokraterna, manar Kent Persson till veckans bloggdebatt. Peter Andersson, Tokmoderaten Antonsson, Borgarbarn, Thomas Böhlmark, Peter Soilander hör till dem som antagit anmodan. Sverigedemokraterna.de och Sverigedemokraterna har fel hör till de kontinuerliga granskarna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, invandring, invandrare, liberalism, Sverigedemokraterna

Två steg mot öppnare Europa

Svårigheter för såväl säsongsarbetare som utländska experter är två exempel där Europa, ännu mer än Sverige, behöver mer liberal politik. Och nu tar EU-kommissionen, under Sveriges liberala kommissionär Cecilia Malmström. två små steg i riktning mot ett öppnare Europa (SR).

Säsongsarbetare ska lagligt lättare kunna komma till och jobba i EU, ofta med de tunga jobb ijordbruksnäringar där arbetskraftsbehovet är svårt att tillgodose. EU:s fruktodlare får det enklare att lagligt finna duktig personal, och framför allt får säsongsarbetarna en tryggare tillvaro.

Experter ska med mindre krångel kunna flytta till EU och bidra med sina kunskaper till forskning, företagande - och investeringar. Bra för berörda högutbildade experter men framför allt bra för Europa, om fler företag nu kan expandera eller etablera sig här.

Två liberala exempel alltså - och som god liberal politik ska de förhoppningsvis gynna alla inblandade, med såväl ett socialt som ett ekonomiskt syfte. Stärkta rättigheter för människorna, stärkt konkurrenskraft för ett åldrande Europa.

Mycket återstår förstås att göra och Cecilia Malmström själv är tydlig med att detta är vad som är politiskt möjligt i nuläget. Med Alliansregeringen, och med glädjande stöd av Miljöpartiet, har Sverige redan Europas kanske mest progressiva regler för arbetskraftsinvandring.

Att lägga ett golv, som förhoppningsvis de flesta länder använder sig av, och bygga ett högt, och allt högre, hus med stora ambitioner som föredöme: det kan bli vägen framåt för Sverige och liberalerna mot ett Europa som öppnar sig mot omvärlden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbete, arbetskraft, arbetskraftsinvandring, experter, säsongsarbetare, EU-kommissionen, EU, Cecilia Malmström, Alliansen, regeringen, Miljöpartiet

Liberal kompass till externa köpcentrum?

Det bor kanske en politisk, social eller miljömässig samhällsingenjör i varje politiker. I grunden är det förstås något positivt, politik ska ju handla om att bygga och vårda det gemensamma och att skapa ett gott samhälle med bra förutsättningar för alla människor att förverkliga sig själva. När det landar i att lägga livet till rätta bör dock varningssignalerna ljuda, högt.

Moratorium för externa köpcentrum hör till varnings-kategorin. Välmenande, med ett gott syfte, men ett klart exempel på när man lätt låter politiken gå för långt.

Som folkpartist och pragmatisk liberal, som inte skäms för prefixet social-, är jag inte motståndare till politiska beslut som uppmuntrar vissa val och avskräcker från andra. Det handlar om ett pragmatiskt avvägande av hur mycket en frihet och jämlikhet ökar, gentemot hur en annan eventuellt minskar. Ekonomiska styrmedel kring sådant som tobak, alkohol, bilism är i mina ögon god liberal politik på väl valda, avvägda områden.

Förbud och påbud ska man handskas ännu mer försiktigt med.

Jag förstår syftet med Miljöpartiets förslag och kan rentav sympatisera med att vilja minska den externa, bilburna handeln till förmån för både miljövänligare och även i mina ögon trevligare mer promenadknuten stadskärnehandel. Vad som är subjektivt trevligt kan dock inte vara grund för politiska beslut (mer objektivt blir det förstås om man kan göra sakligt gällande att ett folkflertal eller åtminstone ett stort antal invånare delar samma syn). Beslut bör däremot vara evidensbaserade där så är möjligt, och det stödet verkar faktiskt skralt åtminstone för den uppmålade motsättningen mellan externa köpcentrum och stadskärnor (AB).

För det miljömässigt riktiga finns andra ordningar. Det handlar inte minst om det kommunala självstyret. Miljöpartiet får gärna, liksom Folkpartiet där det är motiverat, säga nej till externa handelsetableringar i respektive kommun. Vill staten minska bilåkandet får man använda de egna verktygen. På varje nivå bör en liberal göra noggranna pragmatiska avvägningar baserade på principer och evidens.

Media: AB, DN, DN, Expressen, SvD, SVT. Bloggar: Per Ankersjö, Carina Boberg, Adam Cwejman, Per Hagwall, Kent Persson, Tommy Rydfeldt, Jesper Svensson, Hans Åberg. Hur det är med Miljöpartiets liberalism resonerar Johan Norberg om.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, bilism, handel, köpcentrum, extern handel, stadskärnor, centrumhandel, Miljöpartiet, Folkpartiet, liberalism

Kärnkraftsstöd

Kärnkraftsfrågan lär inte avgöra valet. Trots klimatdebatt och miljömedvetande lär inte energipolitiken bli det stora debattämne som det har varit många tidigare år. Ändå har energi och inte minst kärnkraft en förmåga att engagera - och som pragmatisk klimatvän är det roligt att en stor majoritet svenskar liksom vi i Folkpartiet ser kärnkraftens fördelar.

Stödet för möjligheten att ersätta gamla reaktorer med nya är stort i alla partier utom V, där det väger jämnt, och MP, där en majoritet är motståndare. Bland Centerns väljare finns stort stöd för den nya gemensamma Allianslinjen. Mest intressant, men inte särskilt överraskande, är det starka stödet bland socialdemokrater - och LO-medlemmar. De vet vad svensk elintensiv industri, och även vad miljön, behöver. (DN, SVT.)

Kärnkraften behövs, för klimatet och för Sveriges konkurrenskraft. Nya reaktorer kommer förstås att ha helt andra förutsättningar kring effektivitet och säkerhet. Som jag har skrivit tidigare är riksdagens och Alliansregeringens beslut helt riktigt.

Bloggar: Carl B Hamilton, Christer Sörliden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, energi, kärnkraft, Folkpartiet, Alliansen

Kulturvalet: kulor och kvalitet

Nu kan det bli spännande. De rödgröna oppositionspartierna tar kulturen på allvar och väljer att göra den till en fråga för gemensamt förslag, under Almedalsveckan, ett par månader före valet. På Allianssidan har framför allt Folkpartiet redan tagit upp den kastade handsken och står berett att göra kulturen till en valfråga.

Vad vill då de rödgröna? Ambitionerna är vällovliga och manifesteras, förstås kan man lätt tycka, av en pengasatsning - en "kulturmiljard". Gott så. Frågan är sedan vad pengarna ska användas till.

Jag sympatiserar starkt med fri entré på statens museer, liksom bl.a. SvD:s kulturchef Stefan Eklund - det är något vi redan har infört i de största delarna av Stockholms stads museiverksamhet. Jag gillar också skarpt förslag om digitalisering av mer av kulturarvet och skulle t.ex. gärna se en storsatsning på att scanna in och tillgängliggöra mer av allt arkivmaterial som finns i alla hyllmil i svenska arkivhus och bergrum. Att göra kulturarvet mer tillgängligt för alla, allmänhet och forskare, som dessa idéer handlar om, är en mycket liberal och demokratisk ambition.

Visst finns också en populistisk sida och stor spretighet i förslagen, som Eklund också pekar på. Och liksom Folkpartiets kulturtalesperson på riksnivå Christer Nylander efterlyser jag mer substans, riktning och inte minst kvalitetsfokus.

Gärna fler kulor till kulturen. Men framför allt mer bra kultur för pengarna.

Media: DN, SvD x2, SVT, SR. Bloggar: Fredrik Sneibjerg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturmiljard, kvalitet, val 2010, rödgröna, oppositionen, Almedalen, Folkpartiet, Alliansen, Christer Nylander

Ambitiösa ungdomar förtjänar rätt förutsättningar

Ungas villkor tar med rätta stor plats i årets valrörelse. Vilka blir framtidens företagare, forskare, hantverkare, lärare, kulturskapare, sjuksköterskor, läkare, ingenjörer..? Vilka skapar tillväxten, jobben, skatteinkomsterna och välfärden? Och hur ska de unga bygga sina egna lyckliga liv i gemenskap med andra?

Ungdomsarbetslösheten är frågan för dagen - rent bokstavligt, åtminstone på de stora Stockholmstidningarnas debattsidor (DN, SvD). Oturligt nog för S-ungdomsnamnet Thomas Bodström så speglades hans inlägg med sedvanlig bredsida om inte minst den höga ungdomsarbetslösheten med ett klargörande från ansvarigt tjänstemannahåll: statens egna statistiker på SCB slår fast att problemet är överdrivet, siffran 30% ungdomsarbetslöshet kan inte användas rakt av utan måste problematiseras betydligt.

Alla unga som studerar, på högskolan eller rentav på gymnasiet, kan helt enkelt inte med någon rimlighet räknas som arbetslösa på samma sätt som de som verkligen vill ha och behöver ett arbete för att försörja sig.

Det betyder inte att ungdomars arbetslöshet inte är ett problem. Det är rentav ett stort problem, och det har sina grunder betydligt djupare än de senaste årens ekonomiska kris. Alliansregeringen har försökt göra en hel del genom att bl.a. göra det lönsammare för alla att arbeta, betydligt billigare att anställa just unga, och skapa bättre utbildningsmöjligheter, men strukturer och attityder behöver förändras för att göra långsiktig skillnad.

Utbildningen är förstås en nyckelfaktor. Där kommer de viktigaste av Alliansregeringen, Folkpartiets och Jan Björklunds reformer ta lite längre tid att verka - och det gäller att de får verka. (T.ex. förändringen av gymnasieskolan och satsningen på lärlingsutbildning liksom nya matematiksatsningen - se DN, SvD.) Men även arbetsrätten behöver ses över. Rådande stelbenta regelverk för arbetsmarknaden skapar snarast otrygghet inte minst för unga som inte fått in en enda fot i arbetslivet.

Ungas problem ska tas på allvar, men svartmålning hjälper inte. Det gör inte heller förvanskningar av verkligheten - som att "aktivitetsförbudet" som Thomas Bodström går till storms mot skulle ha införts av Alliansregeringen. Grundtanken att unga inte ska fastna i arbetsmarknadsåtgärder utan först intensivt få stöd för att hitta ett riktigt jobb, är förstås riktig. Det erkänner jag gärna, även om detta s.k. "aktivitetsförbud" infördes av en tidigare S-regering. I kristider är det förstås viktigt att kunna vara mer flexibel vid behov så regeln får gärna ses över.

En fråga som söker svar är fortfarande de rödgrönas fördubbling av arbetsgivaravgiften ska ge fler unga jobb. (Se bl.a. av Alliansens ungdomsförbundsordförande i söndagens SvD.)

Jag har tidigare skrivit om ungdomsarbetslösheten, bl.a. här. Christer Sörliden, Kent Persson, Helena von Schantz bloggar också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, unga, ungdomar, ungdomsarbetslöshet, aktivitetsförbud, lärlingsutbildning, Socialdemokraterna, Thomas Bodström, alliansen, regeringen, Folkpartiet, Jan Björklund

Farlig rödgrön skuggboxning om vården

I skolpolitiken handlade de rödgrönas kompromiss om att förhålla sig till Folkpartiet och lägga sig så nära som möjligt - utan att nå ända fram och med risken att reta upp de interna anhängarna. I vårdpolitiken är strategin tydligen däremot att köra på i invanda vänsterspår.

I sin vårdpolitiska överenskommelse ägnar sig S, V och MP åt skuggboxning - och måltavlan är den ondsinta privata vården. En måltavla som inte finns. I Sverige är i princip all vård den offentligt, solidariskt finansierade. Vissa delar av den sköts av privata vårdgivare - ofta på ett sätt som bidrar starkt till mer och bättre vård för skattepengarna, som bl.a. Folkpartiet visat i vår mångfaldsrapport i landstinget.

Tyvärr är de rödgröna förslagen ändå inte bara slag i luften. De sänder tydliga signaler som i sig är ett hot mot fortsatta fristående framgångar i och för vården. Och de sprider en mörk, orättvis bild av privata vårdgivare som i värsta fall kan drabba patienternas förtroende för sin vård.

Ett högst konkret hot är dessutom avskaffandet av etableringsfriheten - då kan svenskarna och bl.a. stockholmarna se fram mot återupprättad politisk detaljeglering av var vården ska finnas. Hur det då skulle gå med alla nya vårdcentraler, husläkare och den ökade jämlikheten med husläkarbesök hoppas jag att vi inte ska behöva uppleva.

Media: DN, SVT. Bloggar: Birgitta Rydberg, Christer Sörliden, Kristina Palmgren, Hans Åberg, Tommy Rydfeldt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, vård, sjukvård, rödgröna, oppositionen, Folkpartiet, privata vårdgivare, politisk detaljreglering, etableringsfrihet

Utan papper men inte utan vård

Liberala Ungdomsförbundet fortsätter sin kampanj för de papperslösas rättigheter - och demonstrerar med all önskvärd tydlighet att Folkpartiet, med unga som gamla liberaler, inte glömmer vare sig det glömda och gömda Sverige. Även gömda flyktingar ska kunna få vård, även gömda flyktingbarn ska kunna gå i skolan. I dag syns man mitt i Almedalsveckans Visby, på Hamnplan kl 14, med bl.a. sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg och partisekreterare Erik Ullenhag på plats.

Bloggar: Amanda Brihed, Christoffer Fagerberg, André Nilsson, Birgitta Rydberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, papperslösa, flyktingar, vård

Politiker är också människor

Politiker ska helst vara som folk är mest, fast lite bättre. Det är nog ett rimligt krav att våra förtroendevalda ska kunna fungera som föredömen. Men några övermänniskor varken kan eller vill vi nog ha som våra demokratiska företrädare.

"Jag är ingen stålman" sade f.d. arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin när han i morse tillkännagav sin avgång. Kanske skulle hans privata situation i sig ha blivit för påfrestande för att kombinera med ett tungt dygnet runt-uppdrag på en av regeringens mest utsatta statsrådsposter. Det får vi inte veta. Det yttre trycket inte minst från en tuff, i vissa fall hänsynslös, mediebevakning fällde avgörandet.

Att politik är en förtroendebransch är en sanning som tål att upprepas. Förtroendet byggs av politiska ställningstaganden, skicklighet i debatten, förmåga att synas och uppmärksammas. Och inte minst av personlighet. En framgångsrik politiker måste vara personlig - men ska man också behöva vara privat?

Ibland talas det om politikerförakt. Affärer, skandaler och "höga" löner brukar få stor uppmärksamhet. Det politiska spelet analyseras, mer sällan framkommer att alla i botten drivs av ett äkta engagemang (som t.ex. DN:s Anne Brynolf påpekar om Folkpartiet och äldrefrågorna).

Samtidigt är några ledande politiker, hemma i Sverige och internationellt, bland de mest beundrade människorna med högt förtroende. Den mindre kände politiker man till äventyrs känner privat torde också sällan vara föremål för något förakt. Avståndet, anonymiteten och allmänliggörandet skapa

Vi behöver fler politiker, fler vanliga ovanliga människor som vill ägna tid åt ofta rätt otacksamt slit med gemensamma angelägenheter. Vi behöver fler personligheter i politiken, som Sven-Otto Littorin har varit. Vi behöver fler politiker som kan och vågar vara personliga. Ochvi behöver fundera över politikens villkor, så att politiker kan få vara privata.

Vad en del journalister behöver fundera på är väl en uppenbar önskan. Jag ser också fram mot övriga, seriösa journalisters reflektioner.

Media: AB, DN, Expressen, SvD... Bloggar: Per Altenberg, Peter Andersson, Tokmoderaten Antonsson, Marcus Grundén, Pär Gustafsson, Mary X Jensen, Ann-Cathrin Larsson, Kent Persson, Helena von Schantz

Uppdatering: Bilden av bakgrunden till den tidigare arbetsmarknadsministerns avgång har förstås förändrats de senaste dagarna. Vad som är sant eller inte kan väl ingen utom de närmast inblandade veta. Jag ska villigt erkänna att det hela kunde ha hanterats bättre, nog från alla inblandade. Att vi behöver fler politiker, och fler personligheter i politiken är, oavsett utgången och sanningen kring just Sven-Otto Littorin, ett giltigt resonemang generellt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, journalistik, media, mediedrev, Sven-Otto Littorin, politikerförakt, förtroende, politikens villkor

Helhetspartiet liberalerna

På Folkpartiets dag i Almedalen var det de rödgröna som talade skolpolitik medan Jan Björklund talade äldrereformer. Oppositionens val av fråga och dag för gemensamt utspel är ett exempel på Folkpartiets framgångsrika inmutning av skolan som sitt eget område. Risken att uppfattas som enfrågeparti (DN, SvD) ska givetvis tas på allvar men i grunden är det givetvis något oerhört positivt för ett parti att starkt förknippas med den fråga som näst efter jobben sannolikt blir valets viktigaste.

I skolpolitiken är det andra partier som får förhålla sig till Folkpartiet. De rödgrönas överenskommelse om betygen är därför ett erkännande av det arbete som Jan Björklund och alla andra har gjort. Precis som Per Altenberg kan man fråga sig hur man nu ska se på de tidigare årens fräna kritik från vänster, på senare tid också från de gröna, mot Alliansen, Folkpartiet och Jan Björklund personligen. Det är nog en fråga som inte minst kommer att ställas internt i de olika partierna. (SvD, DN.)

Folkpartisterna kan vara glada över vår fortsatt starka skolprofil men vi har förstås både en sakpolitik och en tradition att föra fram och försvara på en rad andra politikområden. Det gäller de äldre, exemplifierat med den äldregaranti och äldreomsorgsmiljard som Jan Björklund lanserar i dag och som Tommy Rydfeldt berättar om. (DN x2, SvD.) Det gäller också vården. Med Barbro Westerholm, landstingsrådet Birgitta Rydberg, regionrådet Jonas Andersson, med flera har vi också företrädare som med stor kunskap och trovärdighet kan föra fram våra förslag.

Ett liberalt parti måste med nödvändighet stå för en helhetspolitik - för allmänintresset om ni så vill. Folkpartiet har också en tradition av att presentera gedigna förslag och genomtänkta lösningar. Kulturen, energipolitiken, försvaret och företagarfrågorna är ytterligare exempel på områden där vi med fog har en hög svansföring.

Med skolpolitiken i spetsen är det en helhet som borde lova gott inför valrörelsen.

Bloggar: Marcus Grundén, Kent Persson, Almedalen - veckans bloggdebatt?, Malin Danielsson, Jessica Ericsson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Folkpartiet, enfrågeparti, skolpolitik, äldrefrågor, äldrepolitik, äldregaranti, äldreomsorgsmiljard, Alliansen, regeringen, oppositionen, rödgröna, Jan Björklund, Barbro Westerholm, Birgitta Rydberg, Jonas Andersson

Både företag och dagis - för det allmänna intresset

Vad är ett särintresse och vem representerar allmänintresset? Det kan bli ett av de stora samtalsämnena under den politiska festival som Almedalsveckan är. Statsministerns anspråk på att stå upp för allmänintresset har potential att provocera och väcka debatt, ännu mer än KD-ledarens "verklighetens folk". (DN Debatt, Makthavare, SvD.)


Helhetsperspektivet är alltid viktigt i politiken. Hur når vi det bästa resultatet med begränsade resurser i tid och pengar, hur prioriterar vi bland frågorna?


För Folkpartiet är detta en position med lång tradition: under 1900-talets turbulenta tidigare årtionden ville liberalerna inte stå för något särintresse, eller någon särskiljande ideologi. Därför tog man namnet Folkpartiet - för hela folket.


Politik och prioriteringar handlar till sist naturligtvis om att välja vissa frågor, vissa reformer - vissa särintresssen, om man så vill - i första rummet. Valet görs dock utifrån moget övervägande. Vad tjänar bäst allmänintresset? Ibland är det kanske att satsa på lärarna. Ibland att bygga ut förskolor, eller höja taken i sjukförsäkringen.


Det pragmatiska liberala vägandet för och emot kan resultera i en bild av otydlighet eller velighet. Jag upprepar gärna en av mina liberala favoritsentenser, att vara liberal är att vara kluven. Att se olika sidor av olika saker är inget dåligt, bara en politiker som förvaltar medborgarnas förtroende sedan kan fatta beslut, som mer ofta än sällan handlar om att kompromissa.


En annan liberal favoritsentens är "både företag och dagis" - en mer vardaglig variant av "frihet och rättvisa" som mycket tydligt illustrerar att vi måste ha mer än en tanke med oss.


Att Folkpartiet håller fanorna högt både för företagen och barnen visar för övrigt två aktuella utmärkelser. När Företagarna utser de mest företagsvänliga riksdagsledamöterna är det tre folkpartister på prispallen: Hans Backman, Agneta Berliner och Karin Pilsäter. Ser vi enbart till Alliansen kniper folkpartisterna 5 av de 6 topplaceringarna, då också med Tina Acketoft och Liselott Hagberg.


Och när BRIS undersöker riksdagspartiernas inställning till barn och ungdomar är det återigen Folkpartiet som hamnar i topp (AB).


Företag och barn: mycket tydliga representanter för allmänintresset. Utan dem, vilken framtid?


Bloggar om företagen: Anna Lundberg, Anna-Stina Nordmark Nilsson. Om barnen: Christian Tegnvallius. Om allmän/särintresse: Expressen opinionsblogg, Kent Persson. Om statsministerns tal i Almedalen: Anne-Marie Ekström, Per Altenberg. Almedalen - veckans bloggdebatt?


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, allmänintresse, särintresse, verklighetens folk, Fredrik Reinfeldt, Folkpartiet, företag, dagis, Företagarna, BRIS, barn, barnperspektiv

Överbudspolitiken exemplifierad

Att lova 12 miljarder mer till välfärden oavsett vad de politiska motståndarna föreslår, kan kallas många saker. Oansvarigt, sade socialministern. Desperat, enligt partisekreterare Schlingmann. Eller kort och gott: överbudspolitik. För hur skulle det annars definieras?

Det är inte behoven, inte det ekonomiska utrymmet eller effekterna på ekonomin i stort som är det viktiga för de rödgröna när de lanserar sitt förslag. Syftet är helt enkelt att i valrörelsen alltid kunna övertrumfa Alliansen. Det är en kapplöpning mot den statsfinansiella kistbotten och den politiska trovärdighetskrisen som regeringspartierna bör hålla sig goda för att delta i. Förvisso finns många önskemål och angelägna satsningar - men det som inte klart kan finansieras måste förses med brasklappen "när ekonomin så medger".

Krav och löften om mer pengar utan närmare specifikation är oansvarigt på flera sätt. Utgångspunkten är att lösningen alltid är mer pengar - trots att det inte alls behöver vara fallet. Om det t.ex. är strukturerna i skolan som ligger bakom försämrade kunskapsresultat, vad hjälper då ytterligare pengar? Om vården kan bedrivas smartare och effektivare så att pengarna räcker längre och kvaliteten höjs, är det inte kontraproduktivt att skicka in mer pengar för att lösa problemen?

Inte bara är det slöseri med skattebetalarnas pengar. Det är slöseri med välfärd. Och allt detta utan att ens gå in på vad bättre villkor för dem som arbetar och dem som skapar arbete betyder för välfärden på lång sikt. De villkor som knappast blir bättre av massiva skattehöjningar.

Media: AB, DN, GP, SR, SvD. Bloggar: Tokmoderaten Antonsson, Kent Persson, Christer Sörliden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, välfärd, miljardlöften, rödgröna, oppositionen, alliansen, regeringen, skattehöjningar

Bättre nu - ännu bättre i framtiden

Ni har aldrig haft det så bra - det fungerade kanske för den brittiska premiärministern Macmillan 1957, men inte för demokraterna i USA 1952. Att berätta om hur gott allt varit räcker sällan för att få förnyat förtroende på regeringstaburetterna.

Två av fem svenskar upplever att de har fått en bättre ekonomi sedan Alliansregeringen tog över makten (SVT). Mätt i faktisk förändring i kronor och ören är det naturligtvis fler som har mer pengar kvar i plånboken i dag - p.g.a. regeringens sänkta inkomstskatter, för att fler är sysselsatta, och för att räntorna har sjunkit. Men vi får helt enkelt inse att de flesta inte noterar en sådan ekonomisk förbättring, kanske särskilt som de flesta andra också har fått det bättre.

Något fler anser också mycket riktigt att de inte har upplevt någon skillnad. Men de har blivit betydligt färre sedan förra gången frågan ställdes, 2007. Och de som anser sig ha fått det sämre är i klar minoritet.

Resultatet är alltså glädjande för Alliansen, men kunde vara bättre. Således måste vi fortsätta att berätta hur relativt bra svenskarna trots allt har det - jämfört med andra länder och sett till den ekonomiska kris vi har gått igenom. Framför allt måste vi dock berätta om framtiden - om alternativen som Sverige står inför, och framför allt för ekonomin, jobben, vården och skolan.

Sedan är det självklart att erfarenhet och att ha åstadkommit något, ger trovärdighet i att tala om framtiden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, privatekonomi, alliansen, regeringen, standardförbättring, ekonomisk förbättring, Harold Macmillan, you've never had it so good, ni har aldrig haft det så bra

Teaterliberaler

Folkpartiet är inte bara det parti som håller den kulturpolitiska fanan högt - folkpartisterna är också de mest intresserade av scenkonst. Det kulturpolitiska engagemanget har en klangbotten både hos liberalerna själva och i den liberala ideologin. Det handlar om öppenhet för nya intryck, för andras erfarenheter och verklighetsbilder. Samma öppenhet och ifrågasättande som väl gör forskare till frekventa folkpartister. Och även på forskningens område försöker ju Folkpartiet sakpolitiskt motsvara förtroendet.

Om kulturintresset, uppmätt av SOM-institutet, rapporteras hos bl.a. DN, GP, Makthavare, Metro.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, folkpartiet, folkpartister, scenkonst, forskare, forskning, kulturpolitik

Sexköpslagen har varit effektiv - dags skärpa straffen

Med sexköpslagen var Sverige föregångare. Att förbjuda prostitution har inte varit ovanligt. Att kriminalisera dem som köper sex - med utgångspunkten att efterfrågan är boven i dramat - var något nytt. Och nu visar det sig att den har haft effekt.

Sexköpslagen har varit kontroversiell. Varför är det värre att köpa och sälja sex än andra tjänster, är en fråga som ställs. Och de moraliska argumenten - att sex inte är en vara eller tjänst som andra - kan med liberala utgångspunkter inte motivera en kriminalisering.

Min princip är att vara pragmatisk i liberal anda med utilitaristisk inspiration. Då väger fördelen av om vi kan hjälpa de många ofrivilligt prostituerade, minska trafficking och organiserad brottslighet, tyngre. Och det är just de effekterna som sexköpslagen också tycks ha haft.

Gatuprostitutionen har halverats. Internetrelaterad prostitution har förvisso ökat, men inte mer än i grannländerna, och kan väl snarast hänföras till att denna ljusskygga bransch tar till vara på teknikens fördelar. Sexköpare har avskräckts och organiserad brottslighet motverkats. Utredaren, justitiekansler Anna Skarhed, finner inte heller något stöd för att de prostituerade har fått en mer utsatt position.

Viktig är också den normativa effekten: att fler i dag stödjer lagen och anser att det är fel att köpa sex. Återigen, detta ska inte med en liberal utgångspunkt vara huvudmotivet, men liksom att lagen i sig legitimeras med att man vill motverka ett konkret problem som drabbar många utsatta mycket hårt, är normförändringen också positiv. Större motstånd, mindre efterfrågan, mindre problem.

Kritik har riktats mot att sexköpslagen i ren juridisk mening varit ineffektiv. Få förövare har dömts och väldigt få till mer än böter. Där föreslår utredaren en skärpning som verkar välmotiverad, maxstraffet ska höjas från sex månaders till ett års fängelse och genom att göra större åtskillnad för grövre brott ska detta straffutrymme användas mer.

Sexköpslagen tycks ha framtiden för sig. Och om fler länder än Norge följer efter, kan många utsatta få en bättre situation, och den organiserade brottsligheten få sig ett rejält avbräck.

Media: DN, SR, SvD, SVT. Bloggar: Mark Klamberg, Christoffer Fagerberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, jämställdhet, rättspolitik, rättsfrågor, jämställdhet, prostitution, trafficking, organiserad brottslighet, sexköpslagen, Anna Skarhed

ABC för skolpolitiken

En framgångsrik skola som ger lust för lärande och höga kunskapsresultat - hur når vi dit? De enkla svaren är inte de rätta. Svenska skolan har rätt goda ekonomiska resurser, och det var länge sedan 90-talskrisen upplevdes som ett hot. De alltför stora klasserna verkar också tillhöra historien. Och de sjunkande skolresultaten verkar ha haft andra förklaringar.

Lägger man samman två färska rapporter, från Sveriges Kommuner och Landsting i förrgår och Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering i går, framträder en intressant bild. Svenska klasser i grundskolan har nu i snitt under 24 elever. Resursmässigt lägger vi markant mer än OECD-snittet på skolan, 6,3 jämfört med 5,7 % av BNP. Mer pengar är inte svaret, konstaterar DN:s Johannes Åman. Rektorerna i rapporten efterlyser däremot bl.a. högre kompetens hos lärarna.

Och kunskapsresultaten verkar snarast bero på skolans arbetssätt. Något verkar ha gått snett under 90-talet. De nya villkoren med mindre undervisning och mer projektarbeten osv tycks, som ofta påpekats inte minst från Folkpartihåll, ha lämnat eleverna att klara sig själva. Och då drabbas framför allt de som har mindre studievana och kanske större svårigheter.

En liknande effekt verkar ju de avskaffade betygen i större delen av grundskolan ha haft, enligt forskarresultat som presenterades för en månad sedan.

Att förändra skolan tar tid. Ny lärarutbildning, betygssystem m.m. måste få verka och Jan Björklund behöver få fortsätta sitt värv. Skolmatchen blir jämte jobbmatchen viktigast för Alliansen inför valet. Som SvD:s PJ Anders Linder påpekar, är detta i sig ett skäl gott nog att välja Alliansen.

Helena von Schantz bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, utbildning, kunskap, betyg, Alliansen, Folkpartiet, Jan Björklund

HBT-folkpartister

Liberal jämlikhet handlar om individualism. Men så länge människor behandlas olika och klumpas ihop i grupper på grund av vilka de är, behöver även vi liberaler se grupperna. I politiken behövs olika erfarenheter, och en del av de erfarenheterna handlar om att vara t.ex. kvinna, ung, gammal, utlandsfödd, eller homo- eller bisexuell eller transperson.

Inför valet i höst sammanställer HBT-liberalerna återigen öppna kandidater på Folkpartiets olika listor runtom i landet. Ett nödvändigt initiativ. På Folkpartiets listor är vi förstås alltid i första hand liberaler som står för bra Folkpartipolitik. Ingen av alla FP-kandidater är bara vår ålder, kulturella bakgrund eller sexualitet - men det är en viktig del av vår respektive identitet, det har gett oss erfarenheter och bidragit till vilka vi är. Och det kan därmed vara en viktig upplysning för väljarna.

Läs mer hos HBT-liberalernas eminenta ordförande Catrine Norrgård.

Kandidaterna som hittills finns på listan och har angett en blogg: Martin Andreasson, Amanda Brihed, Peder Danesved, Gustav Georgson, Pär Gustafsson, Jimmi Jonsson, Lisbeth Kågö, Charlie Levin, Seved Monke

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkpartiet, hbt, hbt-kandidater, öppna kandidater, Catrine Norrgård

Bloggtips

Att nämna några bloggar som jag läser och rekommenderar är en uppmaning, som veckans bloggdebatt, som jag gärna följer. Det finns förstås ett stort antal som jag har nytta och nöje av, inte minst andra liberaler men förstås även andra Alliansbloggare, oberoende/opolitiska och även en del i vad som kan kallas motståndarlägret.

För att lyfta några bland liberalerna: Seved Monke, banérförare och inspiratör bland folkpartister som bloggar; Mark Klamberg, en klippa kring framför allt juridik, folkrätt och integritet men även gedigen allmänpolitiker; Per Altenberg, med kunnande och argumentation inte minst kring ekonomi, arbetsmarknad och Europafrågor men även annan politik; och Amanda Brihed, vars argumentation kring transsexuellas rättigheter har väckt stort gensvar men som har många fler strängar på sin lyra.

I det liberala bloggarnätverket är t.ex. Annika Beijbom, Carina Boberg, Christer Sörliden och Anna Lundberg goda vapendragare. Christoffer Fagerberg är Liberala Ungdomsförbundets drivande Stockholmsordförande. Bland lokalpolitiker i Stockholm kan jag nämna Anna Starbrink.

Bland ledande liberala politiker vill jag förstås framhålla min chef sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg, med ett kunnande och en erfarenhet i sjukvårdspolitiken som få kan matcha; den vasse och mångkunnige Carl B Hamilton, framför allt för energi- och EU-frågor; och Stockholms bägge borgarråd, skolans Lotta Edholm, och kulturens och idrottens Madeleine Sjöstedt som verkligen tar bloggandet som politiskt verktyg på allvar.

Inom alliansen har vi förstås Kent Persson, men även ett annat moderat landstingsråd, Catharina Elmsäter-Svärd, förtjänar att nämnas, liksom Stockholmscenterns Per Ankersjö.

Detta för att bara nämna några i all hast. De övriga ej glömda!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kommunikation, sociala medier, bloggar, bloggosfären, alliansen, folkpartiet, alliansbloggar, liberala bloggare, Birgitta Rydberg, Carl B Hamilton, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt

Vårdvalet har gett mer jämlik vård

Nu bekräftas bilden av det framgångsrika Vårdvalet: den nära vården på husläkarmottagningarna har blivit mer jämlik i Stockholms län. Det är ett tydligt trendbrott att fler läkarbesök görs i s.k. utsatta områden. Oppositionens alla klagovisor är återigen motbevisade. T.ex. är det vårdtunga patienter som mer än andra har gått mer till doktorn.

För Folkpartiet är det framgångsrika vårdvalet också ett kvitto på att husläkarreformen, som folkpartister har slagits för i årtionden, verkligen har slagit rot och fungerar. Nu går vi vidare och ska göra vårdvalet ännu mer hälsosamt och ännu mer jämlikt. Birgitta Rydberg berättar mer.

Fler bloggar: Catharina Elmsäter-Svärd, Olov Lindquist, Martin Ängeby, Malin Danielsson, Jessica Ericsson, Kent Persson

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, vård, vårdval, Vårdval Stockholm, jämlikhet, hälsa