Självklart ska Asplunds bokpalats upprustas

Den stora satsningen på utbyggnad av Stadsbiblioteket vid Odenplan gick som bekant om intet. Orsakerna var helt enkelt att kostnaderna hotade att stiga inte bara byggprojektet utan hela Stockholms stads biblioteksverksamhet över huvudet. Det hade inte varit ansvarsfullt att fortsätta på den inslagna vägen.
Istället har biblioteken i staden de senaste åren fått resurser till andra satsningar, både på nya, mer passande lokaler i bättre lägen, och på verksamhet.

Stockholmarna märker av vår bibliotekssatsning t.ex. genom det nya Sturebiblioteket vid T-banestationen Östermalmstorg och genom det nya läget för Högdalens bibliotek, nära T-banestationen där. De märker också av ökat öppethållande.

Men även om huvudbiblioteket vid Odenplan inte fick någon utbyggnad - vilket gladde vissa som oroade sig för rivningen av annexen, lamellhusen längs Odengatan, och för påverkan på själva det klassiska huset - så måste det rustas upp. Hur det ska göras ska vi nu ta reda på. Därför satsas ett antal miljoner på en utredning. Att ge sig på och renovera över Gunnar Asplunds över 80 år gamla arkitektoniska pärla är inget man gör lättvindigt.

Märkligt nog blir detta beslut föremål för angrepp från oppositionen och den alltid utspelspigge Tomas Rudin. Det är tydligen fel att lägga pengarna på en studie - och alltså även på en kommande upprustning? Eftersom arkitekttävlingen och den storstilade utbyggnaden inte blev av, ska vi då låta Stadsbiblioteket förfalla? Är det rentav så att Socialdemokraterna vill flytta ur huvudbiblioteket (till förmån för något inte ens skisserat nytt hus?) - och därmed göra processen kort med detta fantastiska hus hela historia och själ?

Asplunds bokpalats är en av de byggnader i Stockholm som försvarar en världsklassposition. För oss i Folkpartiet är det självklart att det ska rustas - och förbli ett stolt bibliotek.

Stockholmsnytt har rapporterat. Madeleine Sjöstedt bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, bibliotek, Asplund, Stadsbiblioteket

Graffiti är också konst

Skadegörelse är alltid skadegörelse. Det som målas olovandes på andras, eller allmänt ägda, väggar, elskåp, parkbänkar osv kan aldrig accepteras, oavsett om det är "fula" taggar eller "fina" graffitimålningar. Stockholms stads nolltolerans och policy om snabb sanering av klotter är i mina ögon den enda rimliga vägen. Om något önskar jag att saneringen skulle kunna ske ännu snabbare, men det är förstås också en fråga om resurser.

Även när det inte handlar om förstörelse av enskild egendom, kan det inte vara vem som helst förunnat att hursomhelst ta det offentliga rummet i anspråk på ett sätt som väcker anstöt. Det är att utnyttja sin frihet på ett sådant sätt att andras frihet inskränks.

Men nolltoleransen mot skadegörelse och klotter har ibland gått för långt - som det ofta blir när en fråga är hårt omdebatterad så bildas två motståndarläger med allt djupare vallgravar, dit man obönhörligen ska vallas. Att försöka stå i gråskalans ingemansland är inte en position som accepteras beredvilligt.

Graffiti generellt har ibland hamnat i skottlinjen. Och därför måste det, hur märkligt det än kan tyckas, sägas: Graffiti är självklart också konst. Föreställningarna och påståendena om graffiti och klotter eller skadegörelse, liksom kriminalitet i vidare bemärkelse, är många. Som kulturpolitiker har jag ofta önskat mer fördjupning.

Gatukonsten, illegal eller inte, omfattar ju också mer än graffiti. En hel del är mer accepterat i bredare lager av stockholmare, det må vara gulliga katter, stickade prydnader på stolpar eller lekfulla budskap på utbytta gatstenar. Även om det är mindre omfattande, och inte skadegörelse som en sönderklottrad parkbänk eller gångtunnel, så är det likväl tillståndslöst.

Stockholms stads klotterpolicy ibland ha gått till överdrift. Den är också skriven i en annan tid med den problematik och problembild man hade då. Kanske är det läge för översyn både av policyn och av tillämpningen.

Arbetet mot klotter och skadegörelse måste fortsätta - men gärna med en mindre rigid tolkning i vissa fall, som bl.a. min partivän och kulturnämndskollega Madeleine Sjöstedt signalerar i DN i dag. Vi ska balansera yttrandefrihet, rätten till det offentliga rummet och äganderätt på ett bra sätt utifrån en liberal kompass.

Jesper Svensson och Madeleine Sjöstedt bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klotter, graffiti, gatukonst, Stockholm, Stockholms stad, klotterpolicy, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt

En Stadsteater att vara stolta över

Rekordmånga gäster, ökande andel barn och unga, och fler nöjda besökare än någonsin - 2011 blev ett rekordår för Stockholms Stadsteater. Det är något för alla stockholmare att vara stolta över - liksom för många fler att glädjas åt; en stor del av teaterns besökare är ju grannar i länet eller ännu mer långväga. Ett omfattande utbud av både bredare och smalare pjäser, en fantastisk ensemble och personal, och en mycket professionell ledning ger förklaringen till de för snart sagt varje år ökande besöksströmmen.

I våras fick jag det hedrande uppdraget att ingå i styrelsen för denna fina institution som ofta kallas, och sannerligen är, "stockholmarnas teater". Från att tidigare ha varit en av de många nöjda besökarna, har jag nu under ett antal månader börjat bekanta mig med teaterns styrning och inre liv. Det är ett av de roligaste förtroendeuppdragen man kan ha, och teatern kan också känna att man har ett starkt mandat och stöd från stadens politiska ledning - inte bara från oss i Folkpartiet och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt känner att vi

De egna framgångarna har mötts av ett ökat stöd från staden - som utgår som ett koncernbidrag som täcker det som formellt sett är ett planerat underskott i aktiebolaget Stockholms Stadsteater AB. 2011 höjdes detta stöd från 210 till 220 miljoner kronor. Det betyder att skattebetalarna, via sina bolag i koncernens Stockholms Stadshus AB, står för den största delen av kostnaden för varje teaterbiljett. Och det är en klok och strategisk satsning. Att vår stad har Skandinaviens ledande och en av Europas mest framgångsrika teatrar borgar inte bara för rika kulturupplevelser - det stärker också den kulturella infrastrukturen i vår stad, liksom Stockholms varumärke som en öppen, tolerant och progressiv stad.

Att sätta rekord är upplyftande - men också uppfordrande. Förväntningarna och kraven ökar. Men för att nå framgång ska vi också våga pröva och satsa på nya och vågade projekt. Allt kommer inte bli succéer - men Stadsteatern kan känna ett starkt stöd från såväl stockholmarna som Stockholmspolitiken när man går vidare.

Madeleine Sjöstedts blogg, SvD Kultur. 

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, teater, Stockholm, Stadsteatern, Stockholms Stadsteater, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt

Viktiga barnböcker - och en viktig debatt om anakronismer och censur

Barnböcker är viktiga för barns utveckling - och en omistlig del av vårt kulturarv. Vissa delar av det kulturarvet fortlever helt av egen kraft, och dagens barn kan njuta av Astrid Lindgrens och Lennart Hellsings fantasivärldar. Andra äldre delar av barnlitteraturen lever endast vidare i enstaka antikvariska eller arkiverad exemplar, och i nu vuxna och åldrande personers minnen. Men även där finns sådant som skulle kunna ge glädje - och vidga vyerna för dagens barn, och förstås även för vuxna i deras omgivning som tar del av läsningen.

Klassikerserier av olika slag är en klassiker i litteraturvärlden. På barnbokssidan är det tunnare beställt. Det är bakgrunden till att Svenska Barnboksinstitutet (SBI), där jag sitter med i styrelsen, har startat ett projekt i blygsam skala kring böcker som är "läsvärda om, och om igen". Då inställer sig förstås nästa delikata bekymmer: Vilka böcker ska ges ut? Och vilka eventuella förändringar kan behöva göras i dessa?

Expressens ledarsida angriper i dag SBI:s planerade klassikerutgivning av flera skäl. Dels för att vi överhuvudtaget vill ge ut böcker - för att staten, vars förlängda arm vi sägs vara, inte ska ge ut böcker. Dels för att redaktionsgruppen och utgivaren i en bok som är aktuell för utgivning vill lyfta ut några sidor med innehåll som anses kränkande.

Barnboksinstitutet är en stiftelse och ett nationellt centrum för barn- och ungdomslitteratur, mer om vad SBI är och gör kan du läsa här. Finansieringen är till största delen ett stöd från utbildningsdepartementet för vår forskningsroll, men utöver att tillsätta en ordförande styr inte regeringen styrelsen, som består av representanter för Föreningen Svenska Tecknare, Stockholms universitet, Svenska Förläggareföreningen och Sveriges Författarförbund. Dessutom har styrelsen själv valt att välja in två representanter för Stockholms stad. Staden ger ett stöd som är riktat till den publika verksamheten, vilken också har genererat en bonus.

Gör det SBI ofriare än t.ex. universiteten eller andra forskningsinstitut?

Utgivningen av barnboksklassiker är en uppgift som SBI har åtagit sig där det inte finns kommersiellt intresse. Staten, eller staden, har naturligtvis inte heller något att göra med denna utgivning. Det har inte heller styrelsen, utöver beslutet att genomföra utgivningen. Valet av böcker och utgivarskapet vilar på chefen Jan Hansson och en redaktionsgrupp.

Om Stockholms stad, Folkpartiet Liberalerna eller regeringen hade blandat sig i detta - då hade det varit relevant att tala om censur.

Istället väljer Expressens ledarsida att angripa valet att ta bort ett par sidor i Einar Nermans "Gubbar med rim". Det är en slags antologi med material från andra håll. Relevansen och värdet även för dagens barn bedöms stort. Några sidor innehåller dock formuleringar som är helt klart daterade och i dagens språkbruk och samhälle helt klart skulle anses kränkande - det handlar om ordet "neger".

Beslutet att ge ut boken, och i så fall vad man ska göra med dessa sidor, är på inget sätt oproblematiskt. När styrelsen rådfrågades inför chefens och redaktionsgruppens beslut, var min första reaktion att sidorna naturligtvis skulle vara kvar. De ger ju en korrekt skildring av den tidens språk - utan att de då var rasistiska. På så sätt är de en del av litteraturhistorien.

Men den här utgivningen handlar inte i första hand om litteraturhistoria, utan om ett levande kulturarv. Böckerna ska inte läsas av studenter eller vuxna som del i studier av det tidiga 1900-talets människosyn och språkbruk i barnlitteraturen. De ska läsas av barn och unga i dag.

Så här kommenterar SBI:s chef Jan Hansson i ett mejl:

"Einar Nermans bok är av mycket hög konstnärlig kvalitet med såväl omfattande intertextualitet som referenser till konsthistoriskt avgörande utvecklingar. Nermans förmåga att kombinera textytor och illustrationer gör boken unik och mycket värdefull sedd i en barnlitteraturhistorisk kontext. Verket är alltför värdefullt för att undanhållas nya generationer av läsare. Nerman skulle dock idag aldrig ha uttryckt sig som han gjorde 1931 och de avsnitt som lyfts ut, utan att handlingen påverkats, kan onekligen uppfattas som kränkande. Avsnitten kommer att finnas på Svenska barnboksinstitutets hemsida så att var och en kan göra sin egen bedömning och infoga sidorna i boken." (Min kursivering.)

En utgivare måste alltid besluta om vad han ska ge ut, i vilket skick. Redigering av ett befintligt äldre material är förstås mer känsligt än förändringar av ett nytt, outgivet manus. Icke desto mindre är det en inte onaturlig process.

Debatten om barnlitteratur, kulturarv, hur ett historiskt men fortfarande relevant material ska användas i dag, är viktig att föra. Censur är aldrig något vi ska ägna oss åt men även för en yttrandefrihetsälskande liberal är verkligheten inte svart och vit. I det här fallet känns censuranklagelsen något överspänd.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, litteratur, censur, barnlitteratur, barnböcker, Einar Nerman, Svenska Barnboksinstitutet, SBI, Expressen

En budget för kulturens huvudstad

I dagarna läggs sista handen vid Stockholms stads budget - det är tiotals miljarder som fördelas till skola, omsorg, gator, parker, snöröjning och alla en kommuns andra myriader uppgifter. Reformer och satsningar räknas oftare i miljoner.

Glädjande nog verkar kulturen nästa år få del av en hel del sådana satsningar. Stockholms kulturliv uppstår, skapas och konsumeras till största delen utan politikers inblandning. En del av det fria kulturlivets verksamhet kan vi stödja från stadens sida. Och så har vi stockholmare stadens egna kulturinstitutioner. Alla dessa tre delar är viktiga.

Nu ökar stödet till det fria kulturlivet, med hela 15 miljoner kronor. Det är mycket pengar i en budget som i år ligger på drygt 100 miljoner, och som sedan 2006 då Folkpartiet tog över ansvaret för kulturen i Stadshuset har ökat från 70,6 miljoner.

Vi har länge talat om att kulturen behöver mer pengar - också från andra håll än skattebetalarna. Stadens stöd till en verksamhet ska också främja samarbeten och annan finansiering. Det är en del av bakgrunden till den förestående förändringen av kulturstödssystemet. Vi behöver fler och nya aktörer som gör Stockholms kulturliv mer utmanande, spännande och roande. Att vi kan lägga på en så rejäl summa från stadens sida förbättrar förstås förutsättningarna ytterligare för att nå dessa mål.

Med det fria kulturlivet stödjer vi det nyskapande och nutida. Men även kulturarvet, stadens minne, får sin del: Stadsmuseet och Medeltidsmuseet får enligt uppgift ytterligare sju miljoner att röra sig med. Två miljoner från skattebetalarna, och fem miljoner från museibesökarna själva genom återinförd entréavgift.

Vi har stått stolta över vår fria museientré - att fler besöker våra museer, gärna återkommande, är något positivt. Men det är ingen principfråga, och museerna måste också kunna ha och utveckla en bra verksamhet för sina besökare. Nu får besökarna bidra litegrann till detta, och resultatet ska förhoppningsvis bli ännu bättre utställningar och programverksamhet. Om en biljett som föreslagits kan användas ett helt år, kan det ju dessutom också fortsättningsvis bli många återkommande besök.

Läs mer: DN 1, 2, SvD, kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, kulturstöd, museer, Stadsmuseet, fria kulturlivet, fri entré, Stockholm, Stockholms stad, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt

Stockholm uppmärksammar Strindberg

Varje år har sina jubileum, men nästa år är det dags för 100-årsminnet av en av våra största författare, August Strindberg, som gick bort 1912. Hur detta jubileum ska uppmärksammas har varit omdiskuterat. I Stockholm, där Strindberg levde och verkade under större delen av sitt liv och som han har skildrat i många av sina mest kända och älskade verk, har vi höga ambitioner.

Stadsteatern, i vars styrelse jag sitter, har uppdraget att samordna stadens Strindbergs-aktiviteter. Och det kommer att bli en hel del: på ett eller annat sätt kommer alla hans 64 pjäser att aktualiseras, och Strindberg kommer att spelas på alla teaterns egna scener. Stadens övriga kulturinstitutioner är förstås inblandade, biblioteken givetvis, och t.ex. Liljevalchs; den store författaren var ju också bildkonstnär. Och givetvis kommer mycket att ske utanför stadens egna verksamheter och kontroll, vilket bara är att välkomna.

Strindbergsmuseet och Strindbergs Intima Teater är förstås viktiga aktörer och arenor. Och nu står det klart att Strindbergsmuseet får en kvarts miljon, som man äskat extra, för Strindbergsåret.

Madeleine Sjöstedt bloggar, och har med M-kollegan Ariane Bucquet Pousette berättat den glada nyheten.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Strindberg, Stockholm, Strindbergsåret, 1912, 2012, Stadsteatern, Strindbergsmuseet, Strindbergs Intima Teater

Intressant?

När kulturjournalistik blir personangrepp

Det ska fan vara kulturpolitiker – eller för den delen kulturtjänsteman. Åtminstone om man ska försöka reformera kulturstödet i Stockholm, och ska behaga kulturjournalister som Aftonbladets Claes Wahlin. I dag skriver Madeleine Sjöstedt en med rätta eldfängd replik i Aftonbladet (ej på nätet men på Madeleines blogg).

Månad efter månad har vi kunnat ta del av frontalangrepp eller nålstick som går ut på hur vi i princip vill riva ned det fria kulturlivet, och helst snabbt och i hemlighet. Främst i skottgluggen har min partivän Madeleine Sjöstedt stått, men än värre är hur den opolitiske tjänstemannen Patrik Liljegren, som kulturstrategisk chef ansvarig för kulturstödet, har hängts ut.

Priset (hittills är väl bäst att säga) togs när Madeleine Sjöstedt helt i förbigående, i en artikel som handlade om något helt annat, etiketterades som kulturslaktare och Patrik Liljegren som hennes kulturslaktarlärling (AB 18 juni).

Ännu öppnare kulturstöd

Stockholm behöver ett reformerat kulturstöd - därom är många, för att inte säga de flesta, ense. Snart kommer det skriftliga förslaget, som har tagits fram efter en osedvanligt öppen, bred och ganska lång process. Viktiga synpunkter från olika aktörer i kulturlivet har funnits med i arbets- och referensgrupp. Öppna storseminarier har hållits. Kulturnämndens och kulturförvaltningens inkorgar har varit öppna för inspel och idéer. (Jag har bloggat tidigare bl.a. här.)

Oro har trots den öppna processen uttryckts över att det skulle bli en kort tid mellan det färdiga skriftliga förslaget och beslut i nämnden. Nämndhandlingar brukar skickas ut ett par veckor innan mötet. Vi i nämnden, från alla partier, har haft tillfälle att träffa och diskutera förslaget under arbetets gång och kommer rimligtvis vara väl förberedda. Den öppna debatten har också lagt grunden för att alla som vill har kunnat ha insyn och ge synpunkter.

Strävan att få ett så bra nytt system som möjligt, med så bred förankring som möjligt, gör att vi nu också öppnar för ännu fler synpunkter i ett samråd efter att det skriftliga förslaget presenterats. Då får såväl förtroendevalda som andra ännu mer tid och möjlighet att sätta sig in i, diskutera och föra vidare förslaget. Konsekvensen blir att införandet av det nya systemet senareläggs med ett år men det system som sedan kommer på plats har nu alla förutsättningar att vara det bästa möjliga.

Min partivän Madeleine Sjöstedt bloggar och berättar om detta i DN i dag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, kulturstöd, Stockholm, Madeleine Sjöstedt

En procent till konst - en regel och inget undantag

Att den nye ledaren för Sveriges alltjämt största parti väljer att lyfta fram kulturen som sin viktigaste profilfråga är bara att välkomna. Jag ser fram mot en ännu livligare kulturdebatt och hoppas på nya spännande tankar och inspel. I Stockholm har vi såväl ett vitalt kulturliv som en vital och förnyelseinriktad kulturpolitik och det är bara att rekommendera.

Håkan Juholts stöd för "en regel om att minst en procent av byggkostnaderna vid byggen av nya områden ska gå till konstnärlig utsmyckning" är också glädjande. Även om det förvånar att en kulturengagerad partiledare behöver "fundera" på det. Enprocentregeln finns ju nämligen redan.

En procent till konst var en huvudtanke när Statens Konstråd bildades 1937. I Stockholm fastslog kommunfullmäktige vår enprocentregel 1963 (och många kommuner och landsting har liknande principer). I dag är det Stockholm Konst, och Konstrådet där jag sitter sedan 2003, som har äran att förvalta regeln som gäller alla stadens verksamheter: vid exploatering av nya bostadsområden, anläggande av nya gator, ny- och ombyggnader av skolor och äldreboenden, osv.

Mer och bättre kulturstöd

Nu får vi snart resultatet av den spännande processen med att ta fram ett nytt och bättre kulturstöd för Stockholms stad. Vi har sedan 2006 kunnat öka kulturstödets omfattning från 70 till 95 miljoner - en rejäl ökning med 35 procent. Men vi vill också att pengarna ska komma till ännu bättre nytta, ge mer kultur åt stockholmare och besökare.

Välkända problem med inlåsningseffekter, bristande långsiktighet och förutsägbarhet är viktiga att nu ta itu med.

Som jag beskrivit tidigare är det en för kommunala beslut osedvanligt öppen politisk process som har pågått i flera månader. Och vår ambition att förändra kulturstödet, och vår öppna inbjudan till alla, inte minst det fria kulturlivet, att komma med synpunkter på hur ett nytt system kan se ut, har varit tydlig länge.

SvD 1, 2, 3. Madeleine Sjöstedts blogg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, kulturstöd, kulturpolitik, Stockholm, Madeleine Sjöstedt

Världsminne på Kungsklippan

Stockholms Stadsarkiv på Kungsholmen har hamnat i fint sällskap. Det kommer nämligen att indirekt finnas med på Unescos världsminnesslista Memory of the World, som tar upp viktiga dokument och arkivsamlingar.

Det är stadens stadsbyggnadshandlingar, bevarade sedan 1713, som har utsetts till världsminne. Detta i sällskap med Silverbibeln. De svenska arkiv eller motsvarande som finns med på denna lista sedan tidigare är Astrid Lindgrens, Ingmar Bergmans och Emanuel Swedenborgs arkiv/samlingar samt Alfred Nobels företagsarkiv.

Att Stockholm och Sverige har en så lång, nära nog obruten kedja av bevarad dokumentation kring hur staden byggs är inte bara en ovärderlig kunskapskälla för historiker. Det är också något så unikt att det kvalar in som världsarv. Som ordförande i arkivutskottet kan jag bara gratulera och lyckönska vårt fina arkiv och alla duktiga människor där - samt lova att vi ska göra allt för att tillsammans med dem förvalta detta förtroende.

DN skriver stort uppslaget om detta i dag.

Stadsarkivet, nya Memory of the World-världsarv, och alla inkl. äldre svenska. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och Mats Berglund, MP-kollega i arkivutskottet, bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om arkiv, världsarv, stadsbyggnadshandlingar, Stockholm, Stockholms stadsarkiv, Stadsarkivet, Unesco

Konserthussatsning

Stockholmsliberal kulturpolitik bedrivs inte bara i Stockholms stad - utan även i landstinget. Kulturlandstingsrådet Anna Starbrink kunde i kväll berätta om en fortsatt och ännu större satsning på Konserthuset. Det är en kulturinstitution som stockholmarna verkligen kan vara stolta över, och som sätter Stockholm på världskartan inte bara vid Nobelprisutdelningarna. Året om kommer stora världsartister, och publiken ökar år efter år.

För att fortsätta denna positiva utveckling och den höga konstnärliga nivån kommer landstinget att höja sitt anslag till Konserthuset med ett nytt flerårsavtal. Till 2014 höjs den årliga anslagsnivån successivt med 20 miljoner. Under hela fyraårsperioden betyder det 54 miljoner kronor mer till musikkonsten. Under Alliansens och Folkpartiets tid sedan 2006 kommer den årliga anslagsnivån att ha höjts med 40 procent.

Anna Starbrink berättar om detta i kvällens ABC, och skriver mer med alla siffrorna på sin blogg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Stockholm, Konserthuset, Alliansen, Folkpartiet, budget, ekonomi

(Upplagd på nytt p.g.a blogger-problem.)

Öppen process för ett nytt kulturstöd

Kulturstödet i Stockholm ska förändras, och det har långtifrån varit någon hemlighet. Tvärtom har både Madeleine Sjöstedt och jag skrivit om det ett flertal gånger på våra bloggar (några exempel: MS 1, 2; RJ 1, 2, 3). Kulturborgarrådet har också bl.a. skrivit en debattartikel på DN.se för ganska exakt ett år sedan. Och i stadens budget för 2011, efter att Folkpartiet tillsammans med Alliansen vunnit förtroende för ytterligare en mandatperiod och fortsatte att styra kulturpolitiken, är det koncist och tydligt uttryckt:

"Kulturnämnden ska inleda en översyn av verksamhetsstödet med målet att stimulera produktivitet, konstnärlig förnyelse och kvalitet. Översynen ska lämna förslag på hur aktiva stödformer snabbare kan hjälpa till att etablera nya initiativ, producenter, ar-rangörer eller projekt på Stockholms kulturarena. Särskild uppmärksamhet ska ägnas verksamheter som strävar efter att nå publikgrupper som är svagt företrädda i stadens kultur- och föreningsliv. Det är prioriterat att utarbeta nya system för oberoende kvalitetsmätning av de kulturverksamheter som staden stödjer."

Budgeten är stadens absolut viktigaste styrinstrument, vars skrivningar är direkt styrande för verksamheterna. Långtifrån allt nämns där - det mesta på respektive facknämndsområde återfinns i respektive verksamhetsplan - och det som tas med i hela stadens budget väger med andra ord tungt.

Ändå verkar det finnas mycket oro, en del missförstånd och på några håll, vågar jag säga, inslag av konspirationsteorier. Det märkte jag av på en kulturpolitisk utfrågning i måndags, som i princip uteslutande kom att kretsa kring det nya kulturstödet. Låt mig vara mycket tydlig: Det finns inget mellan raderna. Vi är öppna med våra ambitioner för kulturstödet, som vi har varit länge: Vi vill ha mer kultur för stockholmarna, och för de skattepengar vi satsar; vi vill att kulturen ska få mer pengar, även från andra håll; vi vill förena bredd med spets, kulturpolitik med konstpolitik, förnyelse med erfarenhet. Framför allt vill vi komma bort från inlåsningseffekterna i det nuvarande stödet, och ge många nya duktiga chansen.

Vi tycker (kanske till skillnad från en del andra; motsatt åsikt har faktiskt uttryckts) att det behövs fler och nya aktörer i Stockholms kulturliv.

Processen kring det nya kulturstödet är vi gärna öppna kring. Om mer information efterfrågas, ska vi tillgodose det behovet. Uppdraget att ta fram ett förslag till nytt kulturstöd har utifrån budgetbeslutet getts till vår kulturförvaltning, i sedvanlig ordning. Förvaltningen har med kulturrotelns och Alliansens tillskyndan valt ett betydligt öppnare tillvägagångssätt än annars: istället för att själva skruva och fundera på olika stödvarianter, har man tillfrågat ett antal aktiva i Stockholms kulturliv om att ingå i en arbetsgrupp eller en referensgrupp, för att få in erfarenheter man tycker sig behöva. Personerna i fråga representerar inga andra utom sig själva och sina erfarenheter och åsikter, och de har olika bakgrund i teater, musik, dans och andra kulturformer liksom i verksamheter både med och utan stöd i dag. Processen leds av en professionell konsult, utan egen inblandning i Stockholms eller egentligen svenskt kulturliv.


Denna process kommer att leda fram till ett förslag, som kommer att kunna debatteras av hela kulturlivet på ett remisseminarium i maj. (Givetvis är alla synpunkter och erfarenheter från andra håll också dessförinnan, och ständigt, välkomna, till förvaltningen eller till oss i nämnden. Det slutliga förslaget från förvaltningen kommer sedan till oss förtroendevalda i kulturnämnden - och den sedvanliga demokratiska processen tar vid, fram till ett beslut i kulturnämnden i augusti. Ett nytt stödsystem ska sedan förhoppningsvis kunna gälla från 1 januari 2012.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, kultur, politik, kulturpolitik, kulturstöd, kulturnämnden, fria grupper

Kommunaliserat nöjesliv?

Konkurrens är A och O i kultur- och nöjeslivet: mångfalden av idéer, möjligheten att skapa något eget, att välja eller själv starta ett alternativ, är grundläggande. I Stockholm är antalet scener, klubbar, mötesplatser och inte minst antalet arrangörer, entrepenörer och idésprutor stort. Ett omtalat exempel är Trädgården, numera med hemvist "under bron".

När Berns nu står inför att få nya ägare, upplevs ett hot mot mångfalden. Det är bra att engagerade nöjesintresserade utövare, journalister och stockholmare slår vakt om att det ska finnas många "olika aktörer med olika profil", som Nils Hansson skriver i dagens DN. Engagemanget delas helt och hållet av oss i Folkpartiet, det vågar jag uttala mig om. Steget från engagemang för mångfald till politiskt agerande kring en specifik, privatägd fastighet med privat driven nöjesverksamhet, är dock mycket långt.

Oförståelsen som Nils Hansson vill se hos kulturborgarrådet får nog snarare sägas gälla politikens roll i nöjeslivet.

Vi välkomnar en fortsatt nöjesverksamhet på Berns. Men vi har inga möjligheter att gripa in, och skulle inte heller vilja gripa in, i ägandet av fastigheten och handhavandet av nöjesverksamheten. Privata åsikter av olika slag kan vi ha kring alla möjliga saker, men att uttala sig om vem som ska driva en sådan privat nöjesverksamhet hör knappast heller till en kommunpolitikers uppdragsbeskrivning.

Däremot ska vi bejaka mångfalden, framför allt genom att stödja utövarna, inte i första hand lokaler; de lokaler vi har som i t.ex. Kulturhuset ska förstås utnyttjas för ett brett kulturprogram; det mer nöjesinriktade stödjer vi t.ex. genom försöket med live-checkar; stödet till det fria kulturlivet, till samlingslokaler, den kommunala Kulturskolan är alla verksamheter med sikte på återväxten av kultur- och nöjesaktörer.

Som borgarrådet Madeleine Sjöstedt själv skriver på sin blogg ska vi inte bara bry oss om våra egna kulturverksamheter eller dem som får kommunalt stöd: "Vi ska även verka för att alla som står på egna ben får bra villkor – det kan handla om tillståndsfrågor, trafikfrågor, åtgärder för att förenkla, bygglov, marknadsföring etc. Staden ska se till att alla följer reglerna, men inte reglera vilka klubbarrangörer vi vill ha i Stockholm och inte."

Mer kommunaliserat än så är vi nog alla glada att nöjeslivet inte blir.

Även Fredrik Sneibjerg bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, nöje, Berns, Stureplansgruppen, DN, livecheckar, kulturstöd

Kurdiska biblioteket i nya lokaler

I kväll har jag haft äran att representera Stockholms stad vid invigningen av Kurdiska bibliotekets nya lokaler. Bandet i Alviks Medborgarhus klipptes av demokratiminister Birgitta Ohlsson. Kurdiska Riksförbundet, Svensk Biblioteksförening (genom ordförande, tillika Stockholms stadsbibliotekarie Inga Lundén) och jag talade också kort. Biblioteket återvänder till fräscha lokaler efter några år i Sundbyberg (tidigare låg det på Skeppsholmen).

Vi kan vara stolta över att ha en så fin, och världsunik, institution som Kurdiska biblioteket i Stockholm - i praktiken kurdernas nationalbibliotek, som flera talare påpekade. Och jag är glad över att vi har möjlighet att stötta denna unika verksamhet, från kulturnämndens, stadens och stockholmarnas sida.

Böcker och bibliotek är något av det viktigaste och mest handfasta i kulturen, och för människors identitet. Mångfalden banar väg för förståelse - när man är tryggare i sig själv är man också tryggare i mötet med andra. Det var härligt och upplyftande att känna och se det engagemang som ligger bakom biblioteket och som visades vid invigningen i kväll.

Det finns förstås kurdiska boksamlingar i andra städer i världen, men ingenstans enligt vad jag har förstått ett bibliotek som är öppet för alla, med 12.000 böcker, på kurdiska och 23 andra språk. En förhoppning är förstås att vårt Kurdiska biblioteks världsunicitet i denna bemärkelse inte kommer att bestå - vi kommer ju ändå ha det första dylika kurdiska biblioteket här i Stockholm!

Grattis till de nya lokalerna, och välkomna tillbaka till Stockholm!

Madeleine Sjöstedt, som själv inte kunde vara med i kväll, har tidigare bloggat om Kurdiska biblioteket. Beyan.net förannonserade invigningen - biblioteket öppnar för allmänheten 1 mars. Wikipedia om Kurdiska biblioteket.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, bibliotek, kurder, Kurdiska biblioteket, Kurdistan, Birgitta Ohlsson, Stockholm, Alvik

Ny period i Konstrådet - för en vackrare, tankeväckande stad

Ett mycket roligt och hedrande uppdrag som jag har fått är i Konstrådet. Det är en samling förtroendevalda varav en del sitter i kulturnämnden och några i andra nämnder i staden. Uppgiften är att på kulturnämndens och kulturdirektörens delegation besluta om den konstnärliga utsmyckningen av staden. Jag har haft förmånen att vara ersättare för Folkpartiet sedan 2003, för Birgitta Rydell som sedan 2007 är rådets ordförande.

Många intressanta konstprojekt har passerat oss genom åren och mer hoppas jag att det blir. Staden växer och utvecklas i hög takt vilket vi alla märker i våra vardagsliv - och stadens inriktning är mycket tydligt att den konstnärliga utsmyckningen också ska växa i samma takt.

Enprocentregeln är själva förutsättningen - en procent av budgeten vid ny- och ombyggnader av fastigheter, parker, torg etc ska gå till konstnärlig utsmyckning. Vårt lilla högkompetenta kansli Stockholm Konst och dess konstnärskonsulter står för den professionella konstnärliga hanteringen och säkerställer att det är duktiga, kvalificerade konstnärer som blir aktuella för utsmyckningsuppdrag.

En viktig uppgift för Stockholm Konst, med Mårten Castenfors och hans medarbetare, är att säkerställa att alla förvaltningar och bolag känner till och sluter upp bakom enprocentregeln. Vi förtroendevalda har på olika håll, i våra nämnder och i våra partigrupper, också en sådan roll att fylla. Privata aktörer och byggherrar är också välkomna och intresset finns påtagligt: Professionell kompetens kring konstnärlig utsmyckning, som innebär en kvalitetshöjande faktor bland såväl bostäder som handel och arbetsplatser, är guld värt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, konst, konstnärlig utsmyckning, Stockholm Konst, konstrådet, enprocentregeln

Det nya, det relevanta och det långsiktiga i kulturstödet

Förändringarna i kulturstödet i Stockholm väcker, helt naturligt, känslor och reaktioner. Det finns då hela tiden ett behov av att hålla huvudet kallt, förklara och ge en korrekt bakgrund. Kulturstrategiska chefen Patrik Liljegren beskriver i DN förändringarna och behovet av att kulturlivet har intäkter från många andra håll än kommunen. Vårt stöd kan ju alltid bara vara en mindre del av en verksamhets intäkter.

Kommentatorerna Fredrik Söderling (DN), Lars Ring (SvD) och tidigare i veckan Björn Wiman (DN) ger beskrivningar som jag tycker i sin tur måste kommenteras, och kompletteras. Delvis handlar det om ansvarsfrågan: vem har ansvaret för en kulturverksamhet, för dess anställda och lokaler? Det kan aldrig vara kulturnämnden. Vår fördelning av stöd måste utgå från så objektiva kriterier som möjligt, om kvalitet, geografisk spridning, utvecklingskraft, samverkansformer etc. Vårt perspektiv ska i första hand vara medborgarnas och Stockholms kulturliv som helhet.

Kulturstödet behöver förändras, för att ge den effekt vi önskar, och även för att ge kulturverksamheterna bättre förutsättningar. Om detta har jag skrivit tidigare. Satsningen på projektstöd kallas av vissa ökad kortsiktighet. Om man avser att vi vill ha fler nya, nyskapande verksamheter och bryta upp inlåsningseffekterna med samma stödmottagare år efter år med små chanser för nya aktörer, så stämmer det. Men samtidigt vill vi öka långsiktigheten: fler projektstöd som kan sträcka sig över längre tid, istället för verksamhetsstöd som ges på ett år. Projektstöd svarar också bättre mot de kriterier och mål vi har för barn och unga, geografisk spridning m.m. som jag beskrivit tidigare. Vi vill också se över kulturstödet i stort med sikte på framförhållning och kvalitet. Vi ska också se över de s.k. växtpengarna och kulturbonusen för att den ska kunna bli ännu mer träffsäker.

Samtidigt är kulturstödet och kulturnämnden en demokratisk institution, som bygger på de fria allmänna valen och politiska beslut, liksom de ekonomiska förutsättningarna för kulturförvaltningen och hela Stockholm. De aspekterna kommer vi inte ifrån. Däremot bygger vi ju också ut kulturstödet med nya former, bland växtpengarna finns också fonden för innovativ kultur som får ökat anslag i år.

Vi talar mycket om behovet av samarbeten, både för att det kan utveckla och öka förankringen och relevansen i samhället och i nutiden, och för att det rent ekonomiskt betyder att lokalkostnader och andra fasta utgifter kan minimeras, till fromma för konsten, kulturproducenterna och publiken.

I de enskilda fallen försöker vi alltid hålla armlängds avstånd. Bedömningarna görs utifrån våra riktlinjer men av professionella tjänstemän. Det som sägs i den stora DN-artikeln i dag är belysande: "...vi träffade dem redan för tre år sedan och löpande sedan dess samt har mejlkorrespondens", "de flesta av de andra grupperna reviderade sina idéer om hur de ville förändra verksamheten med konstnärliga råd, nya öppna scener och samarbeten, 'de uppfattade vår signal väldigt tydligt'." Lågt antal föreställningar liksom bristande samverkan och förankring lokalt anges också som skäl.

Förändringar för enskilda aktörer hade förmodligen föreslagits även med ett ännu större kulturstöd. En större kulturbudget är förstås något som väl vi alla i kulturnämnden skulle önskar oss, och i år har vi kunnat öka projektstödet. Men också ett större stöd måste fördelas utifrån våra kriterier.

Om Björn Wimans ärligt talat fåniga fråga om vad som menas med lokal förankring (om inte "kvalificerad teater" så "lattjo lajban-lekar") ska besvaras seriöst blir svaret att kvalitet alltid är utgångspunkten och grundkravet. Det handlar om vad som behöver göras därutöver. Vad gäller Lars Ring vill jag avslutningsvis vända mig mot ordbruk som "slakt" och att kulturförvaltningen "med ett slag drar undan mattan". Underlaget för beslutet, kontakterna som har förevarit, omställningsåret och möjligheten som alltid finns att återkomma med förnyade planer, talar ett annat språk.

Magnus Andersson bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, kulturstöd, verksamhetsstöd, projektstöd, Stockholm, Stockholms kulturförvaltning, kulturnämnden

Ett friare, vitalare kulturstöd

Att förändra kulturstödet är inte lätt - men viktigt. Att fundera ut hur vi på bästa sätt kan premiera kvalitet, tillgänglighet, bredd, spets, förnyelse, förankring i kulturella traditioner, kulturell mångfald etc är förstås ett omfattande arbete utan självklart facit. Men minst lika svårt är att förklara och försvara reformerna vi gör - för alla förändringar får förstås också sina "förlorare".

Nu aktuellt är mer projektstöd till mer avgränsade, kortsiktiga (i positiv bemärkelse) kulturprojekt, och mindre verksamhetsstöd - framför allt med mindre inlåsningseffekter och minskad risk för stagnation. Reformen, eller snarare enskilda effekter, kritiseras nu på sina håll, och inte oväntat även av DN:s Ingegärd Waaranperä.

Låt mig vara tydlig: vi i kulturnämnden gör inte bedömningar av en verksamhets konstnärliga kvalitet, nivån av nyskapande och nytänkande, hur mycket man samarbetar med andra aktörer och är relevant för samhället. Däremot fastslår vi kriterier och mål som handlar om att vi vill uppnå dessa saker. Och mer projektstöd är som jag skrev tidigare i veckan mycket relevant.

Projektstöd tenderar att underlätta för verksamhet med förnyelse av konstnärliga uttryck eller produktionsformer, bidra till variation och mångfald med fler producenter och arrangörer, gynna verksamheter som vill nå publikgrupper som har varit svagt företrädda, främja jämn geografisk fördelning - både innerstad och förort, stärka kultur för barn och unga samt stödja verksamheter som till integrationens fromma tar upp mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati- och diskrimineringsfrågor.

De enskilda besluten tas antingen på delegation av förvaltningen, eller av nämnden på förvaltningens förslag. Och förslagen är väl beredda av professionella tjänstemän som har stöd av kunniga referensgrupper av kulturverksamma.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturstöd, Stockholms stad, Stockholm, projektstöd, verksamhetsstöd, kulturnämnden

Nytt operahus - för ett växande attraktivt Stockholm

Kulturen har strategisk betydelse för Stockholms utveckling mot en än mer attraktiv stad, för stockholmarna och i världen. Det märks bl.a. i Stockholms stads Vision 2030. I den kommande Kulturvisionen kommer detta att utkristalliseras ytterligare. Kultur sker inte på bekostnad av något annat - det berikar, utvecklar och är även ekonomiskt en investering för en växande region. Självklart behöver den kommande världsstaden Stockholm ett nytt scenkonsthus, för en ny Opera, med plats för mer av både bredd och spets

Kulturstaden bygger på många aktörer och stat, landsting och inte minst Stockholms stad, har en viktig roll att spela. Ett vitalt kulturliv vore dock ingenting utan engagemanget och kraften i det fria kulturlivet. Näringslivets nytta av, och betydelse och potential för, en levande och attraktiv kulturstad ska inte heller underskattas.

De stora institutionerna är alltså långtifrån allt. Men de har en grundläggande betydelse som kulturell infrastruktur - och även som symboler. Det är också i det sammanhanget vi ska se behovet av en ny Opera i Stockholm - eller snarare, ett nytt stort scenkonsthus, som saknas i Stockholm i dag. Konkurrensen och inspirationen från andra europeiska storstäder - där våra grannhuvudstäder Oslo och Köpenhamn t.ex. har visat framfötterna - borde stimulera.

Folkpartiet med kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och kulturutskottets Christer Nylander vill se ett nytt scenkonsthus, och har rentav ett förslag på plats, den omhuldade tomten bakom Nationalmuseum. Att samtidigt få till nya lokaler både för Nationalmuseum och, äntligen, ett formmuseum gör inte tanken mindre attraktiv. Andra förslag och tankar, Slussen och Masthamnen och andra, är förstås välkomna. Det viktiga är att vi får till stånd en seriös diskussion som kan leda till resultat.

Folkpartiet vill också att näringslivet får, ges och tar en tung roll kring det nya opera- och scenkonsthuset. Så gick det till när den nuvarande Stockholmsoperan byggdes, så gick det till i Göteborg för snart tjugo år sedan. Så behöver också ske i Stockholm nu.

Att ställa Stockholmsregionens och Sveriges behov av ett nytt operahus mot det ständiga och stora behovet av nya bostäder, eller andra angelägna behov, som Centerns ungdomsförbund tydligen vill göra är både grovt förenklande och sorgligt kortsiktigt. Bostäder, kontorslokaler, sjukhus, arenor, och kulturbyggnader (och inte bara ett nytt scenkonsthus!) är alla viktiga för vår växande stad. Kulturens och arkitekturens kraft att utmana, samla, inspirera och attrahera är stor oavsett om man vill tala om städers varumärken eller inte.

Media: DN Debatt 1, 2, DN Kultur 1, 2, 3. Bloggar: Madeleine Sjöstedt, Christer Nylander 1, 2, Magnus Andersson, Paul Lindquist.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, opera, operahus, scenkonsthus, Stockholm, Stockholmsoperan, Kungliga Operan, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt, Christer Nylander, Centerpartiet, CUF

Mer och annorlunda stöd till Stockholmskulturen

Ett av årets första, viktiga beslut i Stockholms kulturnämnd är fördelningen av stöd till det fria kulturlivet. Förslaget till fördelning görs av våra kunniga tjänstemän och bedöms och beslutas sedan av oss förtroendevalda. Det vi politiskt beslutar om, mer än enskilda bidrag, är inriktningen och kriterierna för stödet - de utgångspunkter som sedan ligger till grund för tjänstemännens professionella bedömning och förslag.

I år blir det en del intressanta nyheter. Mest intressant är kanske att det blir mer pengar till det fria kulturlivet. Kulturstödsbudgeten utökas med tre miljoner kronor - vilket är mycket i dessa sammanhang. Två miljoner går till att bidra till nära nog en fördubbling av projektstödet (en utökning från sex till tio miljoner kronor som också möjliggörs genom en överföring från den andra delen, verksamhetsstödet). En miljon går till en utökning av den fond för innovativ kultur som vi har skapat.

Kulturstödet i Stockholm behöver förändras. Vi har gjort en hel del, inte minst med de s.k. växtpengarna - bonusen för kulturverksamheter som kvalificerat sig för vanligt stöd och som ökar sina egna intäkter eller når många barn och unga, fonden för innovativ kultur, livecheckar m.m. Dessa olika delar kommer att utvecklas utifrån de erfarenheter som görs för att söka finna de bästa sätten att stödja kultur som når fler stockholmare och andra.

Men vi behöver göra ännu mer, och nu tar vi alltså vissa steg. Det känns angeläget att kunna satsa mer pengar på innovativ kultur, det nya, oväntade, avantgardistiska som kan bidra till att den breda kulturen befruktas och vidareutvecklas. Ett utökat projektstöd är också viktigt.

Verksamhetsstödet har länge varit den dominerande delen av kulturstödet - det handlar om ettåriga anslag som ofta ges många år i rad och det har uppstått vissa inlåsningseffekter där nya verksamheter har svårt att få plats. Projektstöden ges för lite längre tid, kanske tre år, för att uppnå och åstadkomma något specifikt under den tiden. Det kan ge möjligheter för just de nya och spännande verksamheterna (kanske något av det som har börjat gro tack vare fonden för innovativ kultur?), som kan ge nya och annorlunda perspektiv och öka mångfalden i Stockholms kulturliv.

Det finns gott om kultur i Stockholm - men det betyder inte att det är tillräckligt, att det inte kan bli fler eller andra som gör något annat, och att inte fler stockholmare kan nås av det befintliga och ett ännu rikare kulturutbud. Mer, bättre och mer tillgänglig kultur är vårt mål och det skäms vi inte för. Lika mycket som vi satsar mer på Stadsteatern, den stora institutionen med blandning av brett och smalt, vill vi se bredden och det smala i Stockholms fria kulturliv.

Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt bloggar och har skrivit ett par pressmeddelanden i detta ämne. SvD Kultur skriver i dag om kulturstödet - hittar bara Lars Rings kommentar på nätet.

Uppdaterat: Madeleine Sjöstedt kommenterar förslaget i SVT:s Kulturnyheterna:



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, Stockholm, kulturstöd, verksamhetsstöd, projektstöd, kulturbonus, växtpengar, Madeleine Sjöstedt