torsdag, oktober 20, 2011

Viktiga barnböcker - och en viktig debatt om anakronismer och censur

Barnböcker är viktiga för barns utveckling - och en omistlig del av vårt kulturarv. Vissa delar av det kulturarvet fortlever helt av egen kraft, och dagens barn kan njuta av Astrid Lindgrens och Lennart Hellsings fantasivärldar. Andra äldre delar av barnlitteraturen lever endast vidare i enstaka antikvariska eller arkiverad exemplar, och i nu vuxna och åldrande personers minnen. Men även där finns sådant som skulle kunna ge glädje - och vidga vyerna för dagens barn, och förstås även för vuxna i deras omgivning som tar del av läsningen.

Klassikerserier av olika slag är en klassiker i litteraturvärlden. På barnbokssidan är det tunnare beställt. Det är bakgrunden till att Svenska Barnboksinstitutet (SBI), där jag sitter med i styrelsen, har startat ett projekt i blygsam skala kring böcker som är "läsvärda om, och om igen". Då inställer sig förstås nästa delikata bekymmer: Vilka böcker ska ges ut? Och vilka eventuella förändringar kan behöva göras i dessa?

Expressens ledarsida angriper i dag SBI:s planerade klassikerutgivning av flera skäl. Dels för att vi överhuvudtaget vill ge ut böcker - för att staten, vars förlängda arm vi sägs vara, inte ska ge ut böcker. Dels för att redaktionsgruppen och utgivaren i en bok som är aktuell för utgivning vill lyfta ut några sidor med innehåll som anses kränkande.

Barnboksinstitutet är en stiftelse och ett nationellt centrum för barn- och ungdomslitteratur, mer om vad SBI är och gör kan du läsa här. Finansieringen är till största delen ett stöd från utbildningsdepartementet för vår forskningsroll, men utöver att tillsätta en ordförande styr inte regeringen styrelsen, som består av representanter för Föreningen Svenska Tecknare, Stockholms universitet, Svenska Förläggareföreningen och Sveriges Författarförbund. Dessutom har styrelsen själv valt att välja in två representanter för Stockholms stad. Staden ger ett stöd som är riktat till den publika verksamheten, vilken också har genererat en bonus.

Gör det SBI ofriare än t.ex. universiteten eller andra forskningsinstitut?

Utgivningen av barnboksklassiker är en uppgift som SBI har åtagit sig där det inte finns kommersiellt intresse. Staten, eller staden, har naturligtvis inte heller något att göra med denna utgivning. Det har inte heller styrelsen, utöver beslutet att genomföra utgivningen. Valet av böcker och utgivarskapet vilar på chefen Jan Hansson och en redaktionsgrupp.

Om Stockholms stad, Folkpartiet Liberalerna eller regeringen hade blandat sig i detta - då hade det varit relevant att tala om censur.

Istället väljer Expressens ledarsida att angripa valet att ta bort ett par sidor i Einar Nermans "Gubbar med rim". Det är en slags antologi med material från andra håll. Relevansen och värdet även för dagens barn bedöms stort. Några sidor innehåller dock formuleringar som är helt klart daterade och i dagens språkbruk och samhälle helt klart skulle anses kränkande - det handlar om ordet "neger".

Beslutet att ge ut boken, och i så fall vad man ska göra med dessa sidor, är på inget sätt oproblematiskt. När styrelsen rådfrågades inför chefens och redaktionsgruppens beslut, var min första reaktion att sidorna naturligtvis skulle vara kvar. De ger ju en korrekt skildring av den tidens språk - utan att de då var rasistiska. På så sätt är de en del av litteraturhistorien.

Men den här utgivningen handlar inte i första hand om litteraturhistoria, utan om ett levande kulturarv. Böckerna ska inte läsas av studenter eller vuxna som del i studier av det tidiga 1900-talets människosyn och språkbruk i barnlitteraturen. De ska läsas av barn och unga i dag.

Så här kommenterar SBI:s chef Jan Hansson i ett mejl:
"Einar Nermans bok är av mycket hög konstnärlig kvalitet med såväl omfattande intertextualitet som referenser till konsthistoriskt avgörande utvecklingar. Nermans förmåga att kombinera textytor och illustrationer gör boken unik och mycket värdefull sedd i en barnlitteraturhistorisk kontext. Verket är alltför värdefullt för att undanhållas nya generationer av läsare. Nerman skulle dock idag aldrig ha uttryckt sig som han gjorde 1931 och de avsnitt som lyfts ut, utan att handlingen påverkats, kan onekligen uppfattas som kränkande. Avsnitten kommer att finnas på Svenska barnboksinstitutets hemsida så att var och en kan göra sin egen bedömning och infoga sidorna i boken." (Min kursivering.)
En utgivare måste alltid besluta om vad han ska ge ut, i vilket skick. Redigering av ett befintligt äldre material är förstås mer känsligt än förändringar av ett nytt, outgivet manus. Icke desto mindre är det en inte onaturlig process.

Debatten om barnlitteratur, kulturarv, hur ett historiskt men fortfarande relevant material ska användas i dag, är viktig att föra. Censur är aldrig något vi ska ägna oss åt men även för en yttrandefrihetsälskande liberal är verkligheten inte svart och vit. I det här fallet känns censuranklagelsen något överspänd.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Inga kommentarer: