Fixerad vid jobben

Jobben är den viktigaste frågan - om det kan nog många vara överens med vår jobbfixerade statsminister. Och minst lika viktigt som att vi har ett arbetsliv där vi orkar jobba längre än i dag, är att unga kan få sitt första jobb och ta sig in på arbetsmarknaden.

Jobbfrågan spänner förstås över mycket mer än ren arbetsmarknadspolitik; det handlar om näringspolitik, skatter, företagens villkor, socialförsäkringar, och inte minst om utbildning, utbildning och åter utbildning.

Om utbildning, och vikten av yrkesutbildning och tidig kontakt med arbetslivet, verkar  de flesta kunna enas. Mycket av Folkpartiets skolpolitik omfamnas nu brett.

Spelplanen för reformer och satsningar är med andra ord stor. Den har hittills dominerats av regeringens jobbskatteavdrag. Folkpartiet har ägnat mycket kraft åt viktiga utbildningsreformer, inte minst för att återupprätta yrkesutbildningen. En forskningssatsning har också sjösatts. Men vi har också kontinuerligt förespråkat fler reformer, för  ett mer rättvist skattesystem som inte straffbeskattar utbildning och framgång, friare arbetsrätt, m.m.

RUT-avdrag, sänkt restaurangmoms och lägre arbetsgivaravgift för ungdomar är reformer som vår Alliansregering också har enats om - och som vår jobbfixerade statsminister gillar. Men gränsen går tydligen vid tanken på s.k. ungdomsavtal, som ju bl.a. Folkpartiet har förespråkat. Statsministern behöver inte upplysa oss om att det är en fråga för arbetsmarknadens parter. All politik handlar inte om det regeringar ska lägga lagförslag om.

Däremot är ju kommunerna och landstingen själva parter som kan anställa ungdomar, och förhandla om ungdomsavtal med de fackliga organisationerna.

Ungdomsarbetslösheten engagerar också Socialdemokraternas debattglada oppositionsborgarråd Tomas Rudin. I dagens DN Sthlm (ej på nätet) spekulerar han om att anställa alla (!?) arbetslösa unga efter en viss tid - med ersättning på försörjningsstödsnivå. Försörjningsstödet behöver ju staden ändå betala.

Kommunala nödarbeten, eller ungdomsavtal med 75% av lönen för den som ännu inte har fått arbetslivserfarenhet? Eller ännu ett jobbskatteavdrag? Vilket av partiernas idéskafferier verkar mest välfyllt för att råda bot på ungdomsarbetslösheten?

DN, SvD 1, SvD 2, SVT.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ungdomsarbetslöshet, arbete, jobb, ungdomar, Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Alliansen, Fredrik Reinfeldt, Tomas Rudin, ungdomsavtal, ungdomslöner

Folkpartiet konkretast i Kungsholmspolitiken

Folkpartiet driver de mest konkreta lokala frågorna på Kungsholmen - åtminstone att döma av dagens reportage i lokaltidningen Vårt Kungsholmen om partiernas lokala prioriteringar. Tillgång till och kvalitet på barn- och äldreomsorgen återkommer hos flera av partierna, men Folkpartiets gruppledare Charlotta Schenholm lyfter fram två viktiga punkter: Strandparken och Fridhemsplan.

Charlotta Schenholm (FP).

Vi i Folkpartiet diskuterar alltid lokalpolitik, vrider på frågorna för att ta ställning och bestämmer vad vi ska prioritera. Och att fullborda Kristinebergs Strandpark har varit en av våra viktigaste frågor under det gångna året. Vi kommer att fortsätta  arbeta för att den park som har utlovats kan bli av, i full skala, inte som någon halvmesyr. Nordvästra Kungsholmen med alla tusentals nya invånare, inte minst alla barn, behöver sin gröna lunga.

Utvecklingen kring Fridhemsplan är också något som Folkpartiet kommer att hålla ögonen på. Mycket är  på gång i området från Hantverkargatan/Fridhemsplan/Drottningholmsvägen längs S:t Eriksgatan till S:t Eriksbron: Nybyggnationen i kvarteret Basaren, galleriaplaner vid Åhléns, påbyggnader av hus, trafiksäkerhetsfrågorna inte minst i den livsfarliga korsningen Fleminggatan/S:t Eriksgatan... Folkpartiet vill att staden ska ta ett helhetsgrepp på denna utveckling, och vi har fått stöd i stadsdelsnämnden. Som det står i Vårt Kungsholmen så planeras ett öppet möte i frågan under våren.

Hur vill du utveckla Kungsholmen? Vilka möjligheter ser du? Vilka skönhetsfläckar, befintliga eller hotande? Det gäller att göra rätt från början och tänka långsiktigt när vi planerar vår stad, med allt från gator och parker till barn- och äldreomsorg. Hör gärna av dig till oss!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kungsholmen, Folkpartiet, politik, lokalpolitik, Fridhemsplan, Strandparken, Charlotta Schenholm

Only in America...

Amerikansk politik väcker intresse långt utanför det stora landets gränser - vi är många som fascinerat följer turerna inom och mellan de två stora partierna. Ofta är det kanske mer "politics" än "policies" som står i centrum för intresset - dvs det politiska spelet snarare än de viktiga sakfrågorna. Så blir det kanske särskilt när man själv inte direkt berörs av, eller har någon djupare kunskap om, många av de sakfrågor som diskuteras.

Därför riktas detta spännande valår 2012 fokus mot republikanernas nomineringsval. Så verkar förvisso fallet till stor del vara också i USA, med ett som det verkar aldrig sinande flöde av debatter, och minutiös bevakning av de olika kandidaterna, deras gamla snedsteg och nya grodor, och högst varierande positioner i opinionsmätningarna.

Men den republikanska agendan, åtminstone när den ska appellera till de egna kärnväljarna som röstar i primärval och "caucuses", får skillnaden och oförståelsen för de prioriterade sakfrågor som ändå nämns, att öka än mer. Det är helt enkelt svårt att förstå hur rätten att bära vapen, aborträtten, och civilståndsmöjligheterna för personer av samma kön, kan väcka så oerhört stort intresse. En riktig republikan ska säga ett långtgående ja till det förstnämnda, och benhårt nej till de två senare. Och är dessutom renlärig klimatskeptiker.

Hur det konservativa draget hårddras under primärvalskampanjen visar det, med europeiska ögon, hårresande ställningstagandet från Rick Perry - guvernör i den näst största delstaten Texas som ekonomiskt och befolkningsmässigt skulle motsvara ett större EU-land: Ett nej till aborter under nära nog alla omständigheter, inklusive efter incest och våldtäkt. (Han har då hunnit tydliggöra att abort ändå kan tänkas när kvinnans liv är i fara.) (NY Times 1, 2).

Ett annat exempel på kraven på rättrogenhet är den ständige, men oälskade, favoriten Mitt Romneys avståndstagande från sin egen sjukvårdsreform då han var guvernör i Massachussetts (en lösning som i mycket liknar president Obamas, av republikanerna hårt kritiserade reform).

Som påpekas i snart sagt alla analyser och rapporter från amerikansk politik, så är det valsystemet med två partier vars mest hängivna sympatisörer vaskar fram respektive presidentkandidat, som lägger grunden till dessa egenheter. Only in America...

För de flesta amerikaner - den stora skaran väljare som kallar sig oberoende, liksom säkerligen många registrerade republikaner och demokrater - är det nog ändå andra frågor som står högst på agendan. Hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemen, utbildningsväsendet och inte minst jobben och ekonomin är ämnen som vilken svensk eller europé som helst skulle känna igen sig i. Kanske skulle vi hoppas att klimat- och miljöfrågorna fick större uppmärksamhet.

En utdragen republikansk primärvalskampanj utan en tidig självklar segrare kan vara både en välsignelse och en förbannelse för dem som, oavsett övriga politiska prioriteringar, helst av allt vill ersätta Barack Obama med en republikan i Vita huset. Om det innebär en chans att diskutera de stora frågorna som angår de många väljarna, kan det bli en tillgång att under flera månader stå i fokus och få visa upp sig för väljarna. Men om allt fortsätter kretsa mer kring sängkamrar än skattkamrar - då kommer nog de många oberoende väljarna att tänka sig för både en och två gånger.

I de amerikanska inrikespolitiska frågor som ofta är de sakfrågor som slår igenom i rapporteringen även hos oss, ligger de flestas sympatier mer eller mindre övervägande hos demokraterna. Och USA:s roll för världen när det gäller att sätta agendan för t.ex. kvinnans rätt att välja, eller lika rättigheter oavsett vem man älskar, ska förstås inte underskattas. Men i de ämnen som i praktiken angår oss mer direkt kring ekonomin, jobben och inte minst frihandeln, skulle många nog få ifrågasätta sin självklara identifiering med demokraterna. Ett balanserat politiskt system, med konflikt men även samverkan mellan och inom partierna i Washington DC, skulle nog vara mer smakligt inte bara för amerikanerna utan också för oss: En demokratisk president som måste samverka med konstruktiva, mittenorienterade kongressrepresentanter från bägge partier känns som ett ideal att stilla drömma om. Verkligheten med det oerhört konfliktinriktade, nästan låsta politiska systemet, med alltmer utrerade positioner från bägge partier, befinner sig långt därifrån.

Amerikanernas val är deras eget. Vi andra kan inte sätta oss till doms över ett land som verkar så likt och förebildligt, men samtidigt är så annorlunda. Vi får hänge oss åt "politics", och "policies", på avstånd. Förundras, förfäras och förföras. Och hoppas att det blir i en bildlig skattkammare, och inte i andras sängkammare, som valet i november avgörs.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, USA, uspol, republikanerna, demokraterna, abort, samkönade äktenskap, val 2012, Barack Obama, Rick Perry, Mitt Romney, Iowa

Stolta traditioner och ljusnande framtid

I början av ett nytt år kan vi konstatera att vi lever i spännande tider. Det är kanske alltid lätt att utmåla sin egen tid och dess problem som särskilt ödesdigra - men med de ekonomiska konvulsionerna, klimatutmaningen, och de världspolitiska förhållandena mer i spel än på 20 år, torde början av 2010-talet onekligen komma att räknas som en avgörande tid i människans moderna historia. Och utvecklingen beror sist och slutligen på mänskliga, i många fall politiska, beslut.

Hur världen ska se ut i framtiden beror i hög grad på hur världens politiska ledare väljer, och orkar, att visa ledarskap. Och på vilket sätt människor kommer att agera, och  reagera, i förhållande till sina ledare och de politiska besluten.

I dessa tider är det särskilt intressant att vara politiskt aktiv. Sverige må, ekonomiskt, miljömässigt och politiskt, vara en lugn vrå av världen men vår verklighet och vardag påverkas av omvärlden, och kommer att förändras.

Liberaler gillar och tror på framtiden. Inte ensidigt optimistiskt - vi är ofta kluvna, vi ser möjligheterna men också hoten. Att ta vara på möjligheterna och att gardera sig mot hoten, de som härrör från andra människor likväl som andra faktorer, är nödvändigt för att nå framgång. Den goda framtiden infinner sig inte automatiskt.

Folkpartiet är Sveriges liberala parti, en del av en av vårt lands mest framgångsrika regeringar, ett parti med en stolt historia - och förhoppningar om en ljus framtid. Att vi ägnar oss åt politik beror ju på att vi vill göra skillnad, att vi tror och vet att våra idéer och värderingar är viktiga och ur vårt perspektiv oundgängliga för den goda framtid vi alla hoppas på.

För att möta framtiden håller vårt parti nu på att ta fram ett nytt program, som ska antas på landsmötet 2013. I ett partiprogram kan och ska allt rymmas, alla politikområden, nära och fjärran; ingen politisk fråga är för stor och nästan inte för liten. Men vissa frågor är naturligtvis särskilt viktiga; vissa oföränderligt återkommande - demokrati, mänskliga rättigheter, jämlik tillgång till bra utbildning; andra just för denna tid - klimatfrågan som måste få sin lösning, den demografiska utvecklingen, den ekonomiska krisen.

Ett antal programgrupper har arbetat eller arbetar fortfarande med delområden och deras rapporter blir sedan en del av underlaget för hela partiprogrammet. Om programarbetet kan du läsa här. Just nu genomförs också en övergripande enkät om de stora liberala utmaningarna och framtidsfrågorna. Den har skickats ut till alla  Folkparti-föreningar och alla medlemmar, och är öppen att besvaras även av andra. Enkäten hittar du här. Anna Starbrink, Jesper Svensson bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, liberalism, Folkpartiet, partiprogram

Vad vill Socialdemokraterna?

Som folkpartist kan jag förstå att man ibland vill drömma sig tillbaka till fornstora dagar. Som då Folkpartiet samlade 35 mandat i stadsfullmäktige - eller något senare åtminstone över 20.

Men att göra nostalgin till sakpolitiskt rättesnöre är ändå inte att rekommendera.

I Stockholm är Socialdemokraterna för närvarande förskonade från våldsamma inre slitningar i personfrågor. Till skillnad från på riksplanet kan man försöka ägna sig åt sakfrågor. Men vad är det då för profilfrågor man väljer?

Bevara Slussen! Rädda TV-eken!

Bilden Socialdemokraterna vill förmedla är alltså av ett parti som vill slå vakt om en snart 80 år gammal, söndervittrande, mörk, otrygg, överdimensionerad och allmänt snuskig trafikkarusell. På kartan ser den kanske vacker ut, en modell av funktionalismens 30-tal - då slumpmässigt nog också Socialdemokratins storhetstid tog sin början.

Man vill också stå upp för ett gammalt, sönderfallande träd som dömts ut av trafikkontor och trädexpert som trafikfarligt och döende. Parallellerna till Gustav Vasas 1500-tal är kanske inte lika partilinjära som när det gäller Per Albins 30-tal men bevarandet är den röda tråden.

Det är knappast så att Socialdemokraterna vill att fotgängare på Oxenstiernsgatan, eller kollektivtrafikanter och andra som vågar sig på en passage under eller genom de mörka passagerna mellan Söder och Gamla stan, ska få trädgrenar och betongklumpar i huvudet.

Det är inte heller så att de har en alternativ vision att visa upp - framför allt inte för den naturlitvis mångfaldigt större frågan, Slussen, och framför allt inte någon vision som de delar med sina oppositionskamrater.

Det är nostalgin som talar - och den gäller framför allt det egna partiets flydda storhetstider. Om de kan återupprättas med hjälp av dagskonjunkturellt populistiskt röstfiske i de mest brännande upprops- och demonstrationsfrågorna - därom lär meningarna gå isär. Säkerligen också inom det egna partiet.

Ur medieflödet om Slussen och tv-eken: SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, tv-eken, radioeken, Slussen, Socialdemokraterna, nostalgi

Oppositionens skadeglädje och ansvarskänsla

Jobben är åter den viktigaste frågan när den ekonomiska snålblåsten tilltar - om det är säkert regering, opposition och de flesta svenskar ense. Men för oppositionen gäller det tydligen inte vilka jobb som helst. Åtminstone inte för alla.

När Tomas Eneroth, socialdemokrat och vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, säger till SvD att den som inte längre kan jobba som journalist inte ska behöva bli lokalvårdare, som exempel på absurda konsekvenser av Alliansens sjukförsäkringsreform, så är det djupt problematiskt av två skäl: Människor ska vara sjukskrivna även om de kan jobba. Och vissa jobb är inte fina nog.

En person i min närhet fick, efter en flerårig utbildning, en kronisk diagnos som omöjliggjorde fortsatt verksamhet i det yrket. Det var förstås en förfärlig situation, men det var samtidigt alldeles naturligt att tänka om och söka någon ny bana. Med stöd från Försäkringskassa och Arbetsförmedling och framför allt med egen initiativförmåga har det gått.

Alla har naturligtvis inte samma förutsättningar och kraft, och alla får nog tyvärr inte rätt hjälp - men med individuellt anpassade åtgärder och stödinsatser ska det inte vara omöjligt. Tvärtom, det måste bli lika självklart som det var för denna mig närstående person, att söka nya vägar till egen försörjning - även om man inte kan försörja sig med det man tänkt, utbildat sig för eller jobbade med tidigare.

Vilka fler jobb är det Socialdemokraterna tycker inte är fina nog, och för vilka yrkesgrupper? Kan lokalvårdare trots allt vara något för en busschaufför? Kan en controller jobba som försäljare? Kan man månne bli riksdagsledamot?

Med Eneroths märkliga uttalande spricker fasaden framför den jobblinje som även det socialdemokratiska arbetarepartiet sagt sig vilja driva. Det är bidragslinjen som återuppstår - om den någonsin varit borta. Och städjobb har väl aldrig varit fint nog, för även om ny ekonomisk oro står för dörren är det väl alltjämt OK med ROT men inte RUT?

Det är inte bara med sjukförsäkringsförslag som oppositionen vill lägga krokben för regeringen. Man har vittfamnande ambitioner över det politiska fältet - men bara som samlad opposition har man förmågan. Alla planer bygger naturligtvis på att socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och sverigedemokrater samverkar. Det krävs en juholtsk krumbukt-förmåga att få det att gå ihop med alla utfästelser och brösttoner före valet. Det underlättar väl att alla de rödgröna oppositionspartierna snart har bytt ledare - det fjärde oppositionspartiets Jimmie Åkesson sitter däremot tryggt och förnöjt i sadeln.

Något regeringsalternativ som är berett att ta över ansvaret för Sverige står dock inte bakom denna samlade oppositions skadeglada attacker på regeringens politik. Och ett mittensamarbete med ett skadeskjutet f.d. maktparti är bara en socialdemokratisk önskedröm.

Minoritetsregeringen måste både för sin egen och för Sveriges skull styra varsamt mellan grunden - men det gäller även oppositionspolitiker som vill vara ansvarsfulla. Det är uppenbarligen en roll som Miljöpartiet gärna spelar. Dagens förslag om infrastruktur- och lärarsatsningar är inte nya, men med de ekonomiskt osäkra tiderna än mer aktuella. För många Allianssympatisörer vore det säkert en positiv komplettering av regeringens politik - kanske minst lika bra som sänkt restaurangmoms - och en draghjälp inte minst mitt eget Folkparti kunde uppskatta. Alliansregeringen gör klokt i att utforska hur långt denna ansvarsberedskap sträcker sig.

Några bloggare: Per Ankersjö, Emil Broberg, Thomas Böhlmark, Kent Persson, Mikael Ståldal, Jesper Svensson, Staffan Werme. Media: DN Debatt, DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, oppositionen, Alliansen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Folkpartiet, Tomas Eneroth, sjukförsäkring, sjukskrivning, kris, infrastruktur, lärarlöner

Lärarlöner - långsiktig prioritering i kristider

När krisstämningen tilltar i världsekonomin handlar politiskt ledarskap om att prestigelöst prioritera. Även med våra goda statsfinanser utgör ett osäkrare internationellt läge osäkerhet även för lilla, exportberoende Sverige. Sannolikheten för att höstens budget ser annorlunda ut än tidigare skisserat, är med andra ord rätt stor.

Prioriteringarna handlar om vad vi har råd med, och vad som ger bäst effekt - långsiktigt eller kortsiktigt. En bred skattesänkning i form av ett femte jobbskatteavdrag har sina onekliga fördelar för såväl privat- som samhällsekonomin. Men det är också dyrt, och Sverige går in i denna ekonomiska osäkerhetsperiod med ett redan avsevärt lägre skattetryck framför allt mot låg- och medelinkomsttagare än innan Alliansen tog över 2006.

Då kan det vara smartare att prioritera en mindre, mer riktad skattesänkning som har strategisk betydelse: minskade marginalskatter, som gör det mer lönsamt att utbilda sig, driva framgångsrika företag och göra karriär. Höjd gräns för statsskatt, samt även slopad värnskatt, är två viktiga reformer som Folkpartiet gör rätt i att fortsätta driva.

För liberaler med starkt socialt samvete, som tillskyndar generell välfärd, finns dock som Jan Björklund påpekade i sitt sommartal i helgen en ännu viktigare reform än alla dessa skattesänkningar: att rätta till de brister som fortfarande råder i sjukförsäkringen. En bra, generös och rättssäker sjukförsäkring är en viktig del av ett fungerande, legitim välfärdssystem. Det är ett kärnvärde som Folkpartiet ska fortsätta driva - för att det är sakpolitiskt rätt, men onekligen också för att det är rätt profilfråga för ett liberalt parti.

Kriser ska hanteras kortsiktigt men med sikte på det långa perspektivet. Och i det perspektivet är utbildning oförändrat viktigt, i hög- såväl som lågkonjunktur. Reformerna för att vända den svenska skolan på en riktigare kurs är till stor del introducerade och börjar få effekt, men viktigast av allt är att denna skola bemannas av besjälade, kunniga och engagerande lärare. Och precis som för andra som utbildar sig och gör karriär, måste det löna sig att satsa på läraryrket - och att överhuvudtaget kunna göra karriär som lärare. Gunnar Wetterberg ger, som vanligt välformulerade, argument i samma sak.

Folkpartiets tredje prioritering, ett för svensk arbetsmarknad något kontroversiellt inlägg i lönebildningen, är nödvändig. Att toppstudenter inte vill bli lärare är som Jan Björklund skriver i sitt nyhetsbrev "inte bra för Sveriges framtid – läraryrket är av strategisk vikt om vi ska hävda oss väl i den internationella konkurrensen. Därför bör staten medverka till att skapa utvecklings- och karriärmöjligheter inom läraryrket med en tydlig löneutveckling."

Staten ska bidra med sin del till karriärvägar och betala för lektorer - om kommunerna medverkar genom att för sin del höja lönerna. (En statlig skola hade förstås varit smidigast - en profilfråga som Folkpartiet, tyvärr, får fortsätta driva ensamt). En förutsättning är också att arbetsmarknadens parter, och andra yrkesgrupper, accepterar att lärarna lyfts i löneligan.

Det borde inte vara svårt att acceptera - för att framtidens skolbarn ska få den bästa möjliga undervisningen, och för att Sverige ska stå väl rustat när framtida kriser sveper över världen.

DN, SvD 1, 2, Jan Björklunds nyhetsbrev och sommartal, Bloggar: Carin Carlsson (som inte vill se att läraryrket utvecklas mot ett skråväsende - men gillar karriärvägar och lönespridning), Linnéa Darell, Folkpartiet Järfälla

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, kris, konjunktur, statsbudget, skattesänkningar, jobbskatteavdrag, marginalskatt, värnskatt, statsskatt, sjukförsäkringen, generell välfärd, lärare, lärarlöner, lektorer, Folkpartiet, liberalism, Jan Björklund

Tänk gärna nytt, men glöm inte det redan tänkta

Bristen på fler framtidsreformer inför Alliansens andra mandatperiod har varit ett ämne för oro och kritik för Alliansens vänner och tillskyndare. Detta verkar regeringen nu vilja göra något åt, med sin i dag aviserade framtidskommission. Och det är förvisso en rad viktiga ämnesområden som de fyra partiledarna tar upp och lovar behandla.

Gott så. Det behövs säkerligen nya tankar för att möta utmaningarna kring demografi, integration, jämställdhet, jämlikhet och miljö. Men innan man börjar leta nya tankar, finns kloka tankar redan tänkta.

Alliansens problem är inte ett tomt idéskafferi. Idéer finns det gott om. Regeringens eget globaliseringsråd, en av förre Folkpartiledaren Lars Leijonborgs främsta prioriteringar, kom för lite drygt två år sedan med en rad viktiga förslag. Att genomföra många av dem - slopad värnskatt, höjd gräns för statsskatt, forsknings- och utbildningssatsningar, m.m. - skulle ge regeringen en diger agenda. Att reformera arbetsmarknaden vore ett välkommet område för arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadens funktionssätt har också långtidsutredningen lämnat förslag kring.

En minoritetsregering har förvisso en svagare ställning än förra mandatperiodens majoritetsregering. Då kan en framtidskommission vara en bra väg framåt. Men reformambitioner krävs även i nutid, för att vinna fortsatt förtroende för framtida majoriteter.

Bloggar gör bl.a. Ulf Bjereld, Thomas Böhlmark, Jesper Svensson, Hans Åberg. Om Globaliseringsrådets rapport i maj 2009: DN, E24, SvD, SR Ekot, SVT. Om regeringens framtidskommission: DN Debatt, SvD.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Alliansen, regeringen, framtiden, framtidskommission, globaliseringsrådet, långtidsutredningen, Lars Leijonborg, värnskatt, statsskatt, forskning, arbetsmarknad

Stöd och förväntningar för unga - inte förtidspension

Förtidspensionering av hundratusentals människor var ett av de stora misslyckandena för tidigare socialdemokratiska regeringar. Alla ska ha en chans till ordentlig rehabilitering och egen försörjning, i så hög grad som möjligt. Men ännu mer tragiskt är när unga förtidspensioneras, ibland direkt efter skolan, utan att någonsin ha fått chans till meningsfull sysselsättning och arbetsmöjlighet.

Folkpartiets förslag att avskaffa förtidspensioneringen för unga är rätt tänkt. Men det handlar inte om att "ställa krav" på de unga - utan i första hand om att ställa krav på myndigheterna och andra som bär ansvar för deras situation.

Det de unga behöver är stöd, och förväntningar att de kan bidra med något. Stödet kan handla om en anpassad arbetsplats, praktik eller aktivitet med mening. En meningsfull plats där man förväntas vara om dagarna, och där man kan känna sig behövd. Sådana förväntningar får människor att växa.

Kravretoriken kan lämnas därhän.

Anna Starbrink och Jesper Svensson bloggar. Läs om Folkpartiets förslag i SvD 1, 2, 3, DN, SVT.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, förtidspension, socialförsäkringar, aktivitetsersättning, Folkpartiet

Att göra en Juholt

Håkan Juholt har ändrat sig, igen. Nu gäller det den svenska delen av FN-insatsen över Libyen. För några veckor var det självklart för S-ledaren att Sverige efter de första stipulerade tre månaderna har tagit sin del av ansvaret, och att det skulle räcka så. Nu ska vi fortsätta - men byta ut JAS-spaningen mot marina insatser. Juholt, Urban Ahlin och Peter Hultqvist vet nämligen att Gaddaffis flygvapen är utslaget, att flygförbudszonen är införd och att jobbet därmed är klart. "Punkt slut."

Denna uppfattning inte verkar delas av dem som arbetar med insatsen. Gaddaffi har enligt uppgifter  flygstyrkor kvar på marken och flygförbudszonen inte är något som införs  vid en viss tidpunkt utan måste upprätthållas löpande. JAS-insatsen är framgångsrik och uppskattad (även om den begränsats till spaning och inte kan delta i FN-aktionen mot Gaddaffis väpnade band fullt ut p.g.a. Socialdemokraternas och Juholts tidigare krav). Vad en svensk marin insats skulle bestå av eller ha för uppgift, om den överhuvudtaget är efterfrågad, och om vi ens har förmåga att klara av en sådan, är oklart.

Alla dessa invändningar rör inte Juholt, Ahlin och Hultqvist i ryggen. Trots alla olikheter finns parallellerna med Juholts tidigare krumbukter om pensionsuppgörelsen: Först skulle det samtalas med fackliga organisationer, som dock raskt och tydligt avböjde. Regeringspartierna skulle gå med på de nya S-kraven, annars skulle pensionerna som man månat om att säkra i en stabil, blocköverskridande överenskommelse göras till valfråga. Sedan har Juholt hunnit både backa och gå till offensiven i pensionsfrågan igen.

Snabba utspel som gärna inbegriper andra, något förvånade aktörer. (Därtill kommer förstås andra socialdemokraters snabbt tillbakadragna utspelen om skitjobb och ändrade helgdagar, och de växlande men genomgående otydliga beskeden om olika viktiga skatter.)

En gång är ingen gång, men efter två gånger riskerar den nye S-ledaren snart att förläna det svenska politiska språket med ett nytt begrepp: att göra en Juholt.

Media: Ahlin & Hultqvist på DN Debatt, DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT Rapport, Lotta Gröning på SVT Debatt, AB, Expressen. Bloggar: Jesper Svensson om tidigare (s)vängar; Mathias Sundin, Gunnar Hökmark, Thomas Böhlmark, Johan Linander, Den hälsosamme ekonomisten, Carl Bildt, Kent Persson, Lotta Olsson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, Håkan Juholt, JAS, Libyen, FN, marinen, Urban Ahlin, Peter Hultqvist, skitjobb, helgdagar, pensionerna, pensionsuppgörelsen

Centerliberal välfärdspolitik - generell eller grundtrygg?

I förra numret av den eminenta tidskriften Liberal Debatt (vars historiska redaktörer endast överglänses av den nuvarande redaktören och hans redaktion), var ämnet "Centerliberalerna". Tanken om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet återupplivades och visade sig kanske vara mer vital än på många år. I det alldeles dagsfärska numret gör jag en reflektion över de eventuella Centerliberalernas vägval i välfärdsideologiska frågor: att slå vakt om och utveckla den generella välfärdens princip måste nämligen vara en av det liberala partiets huvuduppgifter, oavsett skepnad. Jag klistrar in inlägget nedan.

...men vad ska Centerliberalerna egentligen tycka om välfärden? 

En sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet till ett liberalt, och förhoppningsvis större, mittenparti är en seglivad idé och väl värd att pröva igen. Sakpolitiskt torde skillnaderna i stort sett vara mindre problematiska, som Liberal Debatts temanummer om ”Centerliberalerna” visar. De skilda partikulturerna kan bli ett större hinder.

En viktig aspekt, ideologiskt såväl som sakpolitiskt, förtjänar dock att belysas närmare i sammanhanget: principen om generell välfärd, som är central för socialliberaler och i Folkpartiets tradition. Sakpolitiskt manifesteras den inte minst i inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna. Centern har ju traditionellt stått mer för grundtrygghetsprincipen.

Diskussionen om den generella välfärden och inkomstbortfallsprincipen är högst aktuell just med tanke på Alliansregeringens politik. Socialliberalerna har lyckats värna relativt höga ersättningsnivåer, vilket vållade en viss upprörd debatt i samband med ”Bankerydsuppgörelsen” 2005. Vi har fortsatt en viktig uppgift i att sträva efter t.ex. höjda tak så att socialförsäkringarna verkligen fungerar bättre som trygghet och omställningshjälp.

En obligatorisk a-kassa verkar nu återigen vara en målsättning för regeringen, men vi behöver också stå upp för att sjukförsäkringen verkligen fungerar som en sjukförsäkring för dem som är så sjuka att de inte kan arbeta (samtidigt som människor får hjälp och stöd till omställning till eventuellt andra yrken eller arbetsuppgifter).

Mycket av socialförsäkringarnas framtid vilar på den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som nu arbetar under Irene Wennemos ledning. Den framtidsdebatten blir viktig för Alliansen och dess socialliberala inslag – liksom för de eventuella Centerliberalerna.

Rasmus Jonlund, tidigare redaktör för Liberal Debatt

Olov Lindquist  bloggar (bl.a. om detta).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, centerliberalerna, Centern, Centerpartiet, Folkpartiet, liberalism, välfärd, välfärdspolitik, generell välfärd, grundtrygghet, socialförsäkringar, a-kassa

Framtidsfrågor för Jan Björklund

Nationella prov i fler ämnen, blev den nyhet som kablades ut efter Folkpartiledaren Jan Björklunds framträdande i Ekots lördagsintervju. Så är ju vår partiledare också utbildningsminister, och skolfrågorna Folkpartiets främsta profilfråga, egentligen den enda av riktig tyngd.

För oss som önskar en breddning av Folkpartiets profil - och om denna önskan råder full enighet bland Sveriges liberaler - bjöd dock lördagsintervjun på betydligt mer. Jan Björklund fick tillfälle att svara på och resonera inte minst om ekonomi, och tog stark ställning för en politik som kan rusta Sverige för globaliseringens utmaningar. Hittills har Sverige klarat sig bra, inte minst mot bakgrund av den senaste djupa ekonomiska krisen, men tillväxtländer som Kina har stärkts. Ökad internationell konkurrens ställer krav på fortsatta reformer.

De höga marginalskatterna befinner sig mycket välbefogat i Björklunds och Folkpartiets skottglugg. Det är helt riktigt att Folkpartiet, tyvärr som det verkar ensamt av svenska partier, tar strid för att avskaffa värnskatten. Om denna kontraproduktiva skatt, baserad främst på jantelagen, skrev jag förra helgen att det måste löna sig att lyckas. Investeringar i infrastruktur och forskning, kanske på bekostnad av något lägre amorteringar på en redan låg statsskuld, är också en viktig ståndpunkt.

Folkpartiledaren ägnar inte mycket tid åt att gräma sig över sitt partis relativa ställning inom Alliansen. Istället vill han fokusera på sakfrågor, där Folkpartiet kan göra skillnad. Det är helt riktigt prioriterat. Värnskatten - och den större ideologiska men också tillväxtpolitiska frågan om att låta folk lyckas och låta det löna sig att arbeta - är en fråga. Skolpolitiken är givetvis en annan. Andra är forskning med bredd och spets, hållbara solidariska socialförsäkringar, ansvarsfull energipolitik, ett starkt och vasst försvar, utvecklingsinriktad miljöpolitik, vård som sätter hälsa och varje individ oavsett egna förutsättningar i centrum...

Det gemensamma är framtidstron, A och O för ett liberalt parti grunden för vårt existensberättigande. Allt ryms inte i en lördagsintervju men allt måste rymmas i ett liberalt partis program. Ett program som vi till 2013 nu ska ta fram i en omfattande process med en rad olika sakpolitiska fokusområden. Jan Björklund och våra andra duktiga företrädare får alla möjligheter att återkomma, och redovisa ännu fler av de framtidsfrågor som vi medlemmar och väljarna efterfrågar.

Media om Björklund och fler nationella prov: DN, Metro, SvD, TV4 Nyhetskanalen. Linnéa Darell och Christer Sörliden bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Folkpartiet, Jan Björklund, marginalskatter, värnskatt, skola, skolpolitik, nationella prov, Alliansen

Mittenljusning - till Alliansens fromma?

Den stora nyheten i dagens Skop-mätning verkar vara att S befäster sin kräftgång och M sin ställning som största parti - nu med en marginal i tioprocentsklassen. De moderata Alliansvännerna är verkligen att gratulera. Men värt att notera är även de klassiska mitttenpartiernas framryckning, som bidrar till att Alliansen samlar en klar majoritet. Med dylika siffror klarar M, FP och C regeringsmakten även om KD:s dystra läge under fyraprocentsspärren skulle bli verklighet - och SD får ingen vågmästarglädje av sina mandat.

För mig och alla folkpartister, liksom för centervännerna, är det naturligtvis oerhört glädjande att vi stärker våra positioner. Jag är övertygad om att det också är till fromma för Alliansen som helhet. Även som Sveriges största parti har Moderaterna långt kvar till Socialdemokraternas forna dominerande ställning, och på vägen finns förstås risk för Täby- och Vellingeeffekter.

Än är det dock också långt kvar till den styrka som mittenpartierna har samlat under tidigare år. Liknande utveckling märks också t.ex. i vårt västra grannland, där mitten har varit en reell politisk kraft för inte så länge sedan. I Sverige var 60-talet mittensamverkans förlovade epok. De varmaste känslorna fick som bekant sitt slut med Center-förtroenderådets nej till sammanslagning vid det s.k. Uppsala möte 1973 (historiskt, om än inte i samma grad som sin mötesnamne 380 år tidigare). Samverkan har dock fortsatt, under Fälldin-regeringarna och framför allt då tvåpartiregeringen 1981-82, och fick åter en kortvarig renässans med Lars Leijonborgs och Maud Olofsson av de flesta kanske bortglömda "borgerlig vänster"-lansering sommaren 2002.

Nu väcks åter de aldrig avsomnade tankarna om en partisammanslagning - senast av tidskriften Liberal Debatt, där jag tidigare har varit chefredaktör, och ungdomsförbundens ordförande Adam Cwejman och Magnus Andersson. Det är i högsta grad intressanta tankar - varken de eller Liberal Debatts logga för Centerliberalerna känns helt främmande. Partierna närmar sig varandra politiskt och kanske även personmässigt - åtminstone i storstäderna och bland ledande företrädare.

Själv skulle jag vilja lufta två sakpolitiska områden med skillnader som kräver eftertanke: kulturpolitiken (se bara CUF- men kanske även C-reaktionerna på opera- och scenkonsthusförslagen som Stockholm så väl behöver) och, i vid mening, den generella välfärden med socialliberal inkomstbortfallsprincip mot centerpräglad grundtrygghetstanke. Det senare hoppas jag utveckla helt kort i kommande nummer av Liberal Debatt.

Ändå är personfrågorna, jämte pengarna (Centern som världens rikaste parti) och partikulturerna de P:n som kan sätta P för sammanslagningstankar på ett tidigt stadium. Summan av 1+1 kan i dessa sammanhang dessutom lätt bli mindre än två. Kanske har partierna bäst chanser i att var för sig samla mer stöd - för en starkare, livligare och gärna liberalare mitt i svensk politik. Med betydligt större tyngd i och utanför Alliansen.

Om Skop-mätningen i media: AB, E24, Expressen, GP,  SvD, SVT, Sydsvenskan. Bloggat om opinion och/eller partisammanslagning: Peter Andersson, "Tokmoderaten" Antonsson, Thomas Böhlmark, Adam Cwejman, Andreas Froby, Niklas Frykman, Martin Hall, Olov Lindquist, Kent Persson, Gabrielle Peteri, Christer Sörliden.


För er som söker Skop-siffrorna för dagens mätning, 16 januari 2011:
Moderaterna 35,7 procent (+0,6)
Folkpartiet 8,1 (+0,9)
Centerpartiet 5,5 (+1,7)
Kristdemokraterna 2,7 (—0,1)
Socialdemokraterna 24,4 (—3,8)
Vänsterpartiet 5,2 (+0,2)
Miljöpartiet 9,6 (—1,4)
Sverigedemokraterna 7,1 (+0,8)
M-FP-C-KD 52,0 (+3,1)
S-V-MP 39,2 (—5,0)


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinionsmätning, Skop, Centerpartiet, Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, majoritetsregering, minoritetsregering, partisammanslagning, centerliberalerna, mittensamverkan, C+FP, Adam Cwejman, Magnus Andersson, Lars Leijonborg, Maud Olofsson, borgerlig vänster

Stabilare skolpolitik

De här glada herrarna har åstadkommit något som många fler kommer att få anledning att glädjas över, med sin överenskommelse om betygskriterierna: Grunden till ett långsiktigt stabilt betygssystem, och förhoppningsvis en dito skolpolitik under åren som kommer, oavsett politisk majoritet.

Två glada herrar i röda slipsar ger glädjande skolpolitiskt besked i adventstid. Foto SVT/Scanpix.

Svensk skolpolitik har länge kännetecknats av konflikt. Till stora delar nödvändig - Folkpartiet och Jan Björklund, lärarfacken och många andra har haft stora anledningar att kritisera och begära en omläggning av de senaste decenniernas svenska skola.

I vissa delar har konflikten om skolpolitiken dock varit klart överdriven, inte minst på senare år, sedan Socialdemokraterna signalerade sin omsvängning (en policyförändring som även om den blev hennes enda, är något Mona Sahlin kan vara stolt och hennes partikamrater glädjas över). Förvisso gjorde den rödgröna tvångströjan att såväl S som MP tvingades bli mer "flummiga" och valfrihetsfientliga - i botten fanns förutsättningar för ett vettigare samtal om skolpolitiken än på många år.

Nu är tvångströjan borta. Av hans min och även kommentarer ser sig Mikael Damberg (S) uppenbarligen inte som nödd och tvungen att göra upp med Jan Björklund (FP) - han gläds över möjligheten. Lärarfacken applåderar. Och det bör alltså många fler av oss göra. Elever, lärare, föräldrar och alla svenskar är väl betjänta av ett stabilt betygssystem och en större förutsägbarhet och långsiktighet i skolpolitiken.

Att vänsterpartisterna gnisslar tänder kan varken förvåna eller påverka. Damberg putsar på sitt CV inför tyngre uppdrag (S-ordförandeskapet tycks vara det jobb som manifesterar "ring inte oss, vi ringer dig"). Och utbildningsminister Björklund kan glädjas över en blocköverskridande uppgörelse i mittfältet som förlänar en gnutta statsmannaglans.

Media: DN, SvD, SvD Brännpunkt, SVT. Bloggar: Roger Haddad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, skolpolitik, Folkpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Mikael Damberg, Jan Björklund, betyg, betygssystem, betygskriterier

Ett parti i behov av idédebatt

Sanningen ska sägas: Valet gick inte så bra som det kunde och borde ha gått för vårt liberala Folkparti. Analyser av väljarströmmar kan ge trösterika besked om nettovinster inte bara från krisande socialdemokrater utan även från framgångsrusiga moderater. Det gör inte valet till en framgång - men det visar vår potential.

För ett liberalt parti, med en rörlig och högst instabil väljarkår, måste allt handla om idéer och sakpolitik. En välkommen slutsats av vår valanalys (omskriven bl.a. i SvD) är också just behovet av en idédebatt, som ska utmynna i ett nytt partiprogram, liksom om en egen förmåga till samhällsanalys.

Större förståelse för omvärlden och samhället i dag, parat med liberala idéer, ska leda fram till en ny liberal plattform för framtidspolitiken vi ska driva och för framtida möten med väljarna. Det handlar inte bara om förmågan om att vinna valframgångar - utan om det liberala partiets existensberättigande.

Skolan har gjort Folkpartiet till nära nog ett enfrågeparti - åtminstone medialt och i många svenskars ögon, vilket i den politiska praktiken gör det till en verklighet. Att ett relativt litet parti dominerar i en fråga är bättre än att sakna en profilfråga helt, men riskerna för utarmning och överskuggning är tydliga. Svagheten i en enda riktigt stark fråga är förstås också uppenbar: vad händer när vi har genomfört det mesta vi har lovat och sagt, om vi inte fyller på idéerna, där också?

En bredd i politiken är särskilt viktig för ett parti som vill växa.Vi måste ha en trovärdighet över hela det politiska fältet - inte bara internt, för övertygade folkpartister som vet att vi har de bästa och mest genomtänkta förslagen på snart sagt varje område, utan för alla de väljare som vi potentiellt kan vinna. Då gäller det att rusta oss inte minst i de stora frågorna om ekonomi och arbetsmarknad, samt miljö. Där behöver vi särskilda tankar i idéarbetet, och där behöver vi särskilt fokus i samhällsanalysen.

Tidigare försök har gjorts att finna en profilfråga jämte skolan; rättspolitiken, samt integration och invandring. I årets valrörelse fanns ingen tydlig sådan ambition. Inför framtiden bör vi söka brett, och som jag har skrivit tidigare gärna tillbaka till Folkpartiets stolta socialpolitiska tradition. Forskningen hör intimt samman med utbildningsfrågorna men handlar också om framtida konkurrenskraft för ett litet öppet land i en tuff internationell miljö. En särskild plats intar kulturpolitiken, knappast med förmåga att bli den tunga profilfrågan, men nog så viktig för bilden av och själen i det liberala idépartiet. Och självklart måste vi ha en oantastlig legitimitet i liberala grundfrågor som kanske är smala i valrörelsen men ofrånkomliga i längden; om integritet, yttrandefrihet, internationell solidaritet.

Kvinnorna har alltid varit viktiga för Folkpartiet, men numera är vi ett parti med jämn könsfördelning i väljarkåren. Det kan på ett sätt synas bra för ett brett liberalt parti - men om det signalerar en av många upplevd tappad ledartröja i jämställdhetsfrågor och andra ämnen som angår många kvinnor, så leder det också till eftertanke. Liberala Kvinnors avgående och tillträdande ordförande Birgitta Ohlsson och Bonnie Bernström skrev tankeväckande i UNT i helgen.

Ryktet om Folkpartiets kris bland ungdomar tycks däremot överdrivet, om man ser till väljarstödet i olika åldersgrupper. Ändå förtjänar också varningsropen från ungdomsförbundet och önskemålen om en liberal tydlighet att tas på allvar. (Adam Cwejman i Expressen.)


Folkpartiets problem handlar inte bara om ensidighet i sakfrågorna (skolan) utan också om ensidighet i kommunikationen och i hur människor uppfattar oss.

Genuint liberala, genomtänkta, välmenande och goda förslag riskerar att sorteras bort om människor har fått uppfattningen att Folkpartiet bara är ett parti som ställer krav på alla, gärna på dem som uppfattas "svaga". Att det inte är en bild som överensstämmer med verklighetens Folkpartipolitik, det vet vi aktiva folkpartister: men bilden är problemet.

I ett liberalt parti är det högt i tak. Nu har vi chansen att bevisa, och ta tillvara på, det. Vi ska bryta åsikter om allt från skattesatser över Systembolaget till forskningens frihet. Sedan ska vi alla också ta vårt ansvar, som ambassadörer och företrädare, för att föra ut politiken och sätta bilden av partiet. Vi ska bli inte bara valbara, utan också ett förstahandsval, för fler. Det är en uppgift för många - och också värd en debatt.

Bloggar: Christoffer Fagerberg, Niklas Frykman, FP Nacka, Catrine Norrgård, Niklas Odelberg, Mathias Sundin, Erik Svansbo, Hans Åberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Folkpartiet, ideologi, idédebatt, partiprogram, ekonomi, miljö, kultur, socialpolitik, Liberala Kvinnor, LUF, Birgitta Ohlsson, Bonnie Bernström, Adam Cwejman

Mona Sahlin: Kvinnan, tiden, personen?

De senaste veckornas diskussion om tillståndet i socialdemokratin lär snart framstå som en västanfläkt. Spekulationerna om Mona Sahlins avgångsbeslut, om potentiella efterträdare, om person och politik, framtida vägval och konsekvenser för hela det svenska politiska landskapet kommer ge alla politiskt intresserade en högsäsong.

Historieskrivningen om Mona Sahlins avgång börjar nu. Var det ett ödesbestämt slut för den första kvinnliga partiledaren för det en gång regeringsbärande partiet? Var det hennes person, hennes kön, eller de unika omständigheterna som gjorde att Sahlin inte fick - eller tog - en andra chans? Tvingades hon bort, eller valde hon själv att avgå hellre än att eventuellt kunna hålla sig kvar men inte få det mandat till förändring hon kanske hela tiden har velat ha?

Sahlin ville aldrig gå till val med en rödgrön treklöver - hon ville nöja sig med det för de avgörande mittenväljarnas avsevärt aptitligare S-MP-samarbetet. Hon gjorde en i de flesta läger erkänt stark valspurt, efter en valrörelse i ihållande motvind. Men partiet gick kraftigt tillbaka för andra valet i rad, lyckades inte återvinna regeringsmakten, har fått välja en partiledare som var den första sedan Per Albin Hansson att inte automatiskt bli statsminister - och kommer att få göra det igen.

En stor del av skulden för Socialdemokraternas historiska valnederlag och tillbakagång läggs ofrånkomligen på Mona Sahlins skuldror. Genom att nu avgå tar hon självmant på sig den bördan, vilket kan vara hennes sista stora bidrag till det parti hon har sagt sig älska.

Frågan är om partiet kommer att ta vara på den avskedsgåvan - eller använder den för den enkla utvägen, att liksom efter Göran Persson skylla det mesta på ett misslyckat högsta ledarskap, och inte göra mer djupgående analyser av personbesättningen på fler nivåer, eller politikens innehåll.

Mona Sahlin valdes till partiledare våren 2007 - nära tolv år efter att Ingvar Carlsson deklarerade sin avgång för att bereda vägen för sin kronprinsessa. Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare bröt också traditionen av långvarigt ledarskap, i med- och motgång. Nästa partiledare får ungefär lika lång tid på sig till nästa val - men kommer hon eller hon att ha större mandat och förmåga att förändra och förnya?

Och ett extraval kan göra Socialdemokraternas andhämtningspaus drastiskt kortare.

Media: AB, DN, Expressen, SvD, SVT. Bloggar: Peter Andersson, Tokmoderaten Antonsson, Albin Broman, Thomas Böhlmark, Jesper Svensson, Victor Zetterman.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, partipolitik, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, val 2010, val 2014, Göran Persson, Ingvar Carlsson, Per Albin Hansson, kön, genus

Folkpartiet behåller profilfrågorna i Stockholm - och utökar med fastighetsfrågor

En hel del förändring och föryngring blir det bland Stockholms nya borgarråd - men för Folkpartiet är det ett stabilt lag som fortsätter. Lotta Edholm och Madeleine Sjöstedt fortsätter att ta hand om skolan respektive kulturen. Det är två mycket viktiga områden för Stockholm, och för liberaler. I bägge fallen har en hel del reformer genomförts, som vi nu ska fullfölja, förvalta och vidareutveckla.

Själv är jag förstås särskilt glad över att Folkpartiet behåller ansvaret och makten över kulturpolitiken i Stockholm. Biblioteksutveckling, en ännu bättre Kulturskola, fortsatt utveckling av kulturstöd och nya idéer kring hur det fria kulturlivet och kulturentrepenörer kan stödjas och i sin tur kan bidra till ett bättre Stockholm - vi har mycket att göra.

Madeleine Sjöstedt tar nu också ansvar för fastighetsfrågorna och tar över ordförandeklubban i fastighetsnämnden. Det är en tung del av Stockholms stads verksamhet och en tung position i politiken. Från plattformen som fastighetsborgarråd kan Madeleine och Folkpartiet göra mycket nytta för Stockholms utveckling.

Mina gratulationer gäller förstås alla de nya och nygamla borgarråden. Det ska bli spännande att se Per Ankersjö, Anna König Jerlmyr och inte minst Regina Kevius i aktion - även om vi är lite sorgsna över att förlora vår uppskattade stadsdelsnämndsordförande på Kungsholmen.

Media: ABC, DN, SvD x2. Bloggar: Christoffer Fagerberg, Birgitta Rydberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, Stockholms stad, borgarråd, Folkpartiet, Alliansen, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt, Anna König Jerlmyr, Joakim Larsson

Regeringsförmåga som behövs

Arbetslinjen gäller. I regeringsförklaringen som huvudpunkt för politiken 2010-2014, men också och i allra högsta grad för den nya Alliansregeringen. Minoritetsregera är inte lätt - men som många kommentarer har visat absolut inte ogörligt. Regeringen kan ju också glädjas över ett ökat folkligt stöd räknat både i absoluta och relativa tal, även om det inte räckte till en majoritet av riksdagsmandaten.

Om den gångna mandatperioden var reformernas period, blir de kommande fyra åren mer av fullföljande och förvaltande. Särskilt i ljuset av minoritetsregerandet kunde det ses som en försiktig eller rentav räddhågsen linje - men är snarast omdömesgill och ansvarsfull. Det vore ju konstigt om en omvald regering började lägga om den politik man har fört i fyra år. I jämförelse med den tidigare socialdemokratiska eran är förändringarna fortfarande dramatiska.

Den historiska förändringen är ju att Alliansregeringen inte bara har blivit omvald, med ökat stöd, utan att Alliansen har förändrat den svenska politikens spelplan och agenda. Regeringsförklaringen bekräftade det valrörelsen demonstrerade: den politiska kartan är omritad, både till form och innehåll.

Mycket av regeringspolitiken de kommande åren kommer att föras genom budgetpropositionerna. Självklart behövs också samtal och ansvarsfulla uppgörelser om viktiga sakfrågor därutöver, den utsträckta handens politik bör gälla till framför allt Miljöpartiet men även Socialdemokraterna om frågor som invandring, Afghanistan och skola .

Sjukförsäkringen är ett område som kräver fortsatt arbete så att alla ges alla möjliga chanser att komma tillbaka i arbete och egen försörjning, och att den som är sjuk får en generös sjukförsäkring. Här verkar socialliberala argument, som dem som framförts av Birgitta Rydberg och Barbro Westerholm, vinna gensvar. Reglerna och tillämpningen måste granskas och eventuellt ses över, så att ingen faller mellan stolarna. Ulf Kristersson har en angelägen uppgift att vårda och fullfölja reformen.

Fortsatta och fullföljda skolreformer är naturligtvis A och O för ett konkurrenskraftigt Sverige, men också för att förverkliga den liberala tanken om att ge alla individer kraft och frihet att växa. I samma sammanhang finns en stark kulturpolitik - värt en viktig markering. Och kanske lite fler reformer under kommande mandatperiod.

Integrationsfrågorna i vid bemärkelse kommer att vara ännu viktigare de kommande åren och Erik Ullenhag får ett av regeringens viktigaste jobb. Valresultatet inskärper att vi har mycket att göra för att alla som bor i och kommer till Sverige får fullgoda chanser att förverkliga sig själva och bidra till samhället. Framgång fordrar fokusering, och då kokar integrationspolitiken i mycket ned till arbete och språk Men det handlar också om att människor ska vara trygga i sig själva och i mötet med andra - ytterligare en anledning att satsa på bred och fri utbildning och kultur.

Låt mig till sist gratulera alla våra nya och gamla ministrar, och särskilt Folkpartiets Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Jan Björklund. Ett starkt liberalt lag - som gärna får bli större till nästa gång. Det finns det förutsättningar för - med de svåra men viktiga arbetsuppgifter de har framför sig, för kunskap, vetenskap, jämställdhet, integration, Europa och för individerna - som konsumenter och medborgare.

Jobben, integrationen, skolan, den sociala tryggheten: Regeringen har flera viktiga områden att bevisa sin regeringsförmåga på. Och personerna att göra det med.

Media: AB 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, Expressen, SvD 1, 2, SVT. Bloggar: Aftonbladets Johan Ingerö och Jonas Morian, Anna-Stina Nordmark Nilsson, Olov Lindquist, Per Ankersjö, Kent Persson, Thomas Böhlmark, Kristina Palmgren.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, regering, regeringen, ministrar, statsråd, Jan Björklund, Birgitta Ohlsson, Nyamko Sabuni, Erik Ullenhag, sjukförsäkring, skola, utbildning, kultur, reformer, minoritetsregering, Alliansen, arbetslinjen

Ökat stöd, förlorad majoritet

Ett utökat stöd från väljarna men en förlorad majoritet i riksdagen, blev alltså Alliansens facit av valet 2010. Vi kan glädjas åt det förra, och framför allt gratulera moderaterna, och grämas över det senare - åtminstone i avvaktan på eventuellt omval i Värmland. Dagen efter valet gjorde jag en snabbreflektion, nu en vecka senare kan det vara dags att se framåt.

Eftervalsdebatten har kommit att kretsa kring Sverigedemokraternas framgång och intåg i riksdagen, men nu finns skäl att åter fästa mer uppmärksamhet på Miljöpartiet. Särskilt efter dagens besked: de gröna säger nej till ett organiserat mer heltäckande samarbete men samarbetar gärna i konkreta frågor - närmare bestämt kring migrationsfrågor och mänskliga rättigheter.

Det är ett väl valt område, om det var ett enda som skulle väljas. Där finns en stor samsyn mellan Alliansen och de gröna att utgå ifrån. Överenskommelsen som under förra mandatperioden gav Sverige en av världens mest liberala arbetskraftsinvandrings-lagar är värd efterföljare. Ur socialliberal synvinkel kan Miljöpartiet dessutom inte bara bidra till en riksdagsmajoritet, utan även till en positiv sakpolitisk prägel mot en mer generös flykting- och invandringspolitik. Mycket finns att göra för t.ex. papperslösa och gömda.

Denna socialliberala prägel skulle kunna gälla fler områden - och Miljöpartiet och Alliansen borde kunna finna gemensam mark i fler sakfrågor. En översyn och vid behov reform av socialförsäkringen är ett exempel.

Kulturpolitiken är också ett område där det finns skäl att slå vakt mot en nationalistisk-populistisk linje som nu finns representerad i riksdagen. Vi måste stå upp mot den förenklade synen på svensk kultur, med något slags bäst före-märkning på sådant som fanns i Sverige före någon ospecifik tidpunkt, efter vilken det mångkulturella floden med ökande kraft har sköljt över oss. Den borde vara lätt att argumentera emot: för vad är detta svenska?

Hembygds- och folkdansrörelserna värjer sig mot Sverigedemokraternas omfamningar. Visst ska vi värna svenskt kulturarv - men då kan man inte välja bort allt som verkar lite besvärligt utländskt, inte bortse från alla de impulser, och människor, som har nått Sverige utifrån och berikat vår kultur. Pizza-, kebab- och thaimatsexemplen må vara banala, granen, fikonen och apelsinerna till jul likaså, men inte mindre giltiga. Hur är det med jazzen, eller nationalikonen Svenskt Tenn? Eller för den delen de miljoner svenskar som lever sina liv här i dag med bakgrund i andra länder?

Parallellerna med 1930-talets tyska "entartate kunst" och bokbål behöver inte dras i första rummet (även om man också där strävade efter att strömlinjeforma något slags folklig germansk urkultur utan störande biljud, och utan allt som kunde "chockera" eller "provocera"). Det räcker med lite sunt förnuft i dag.

* * *

Åter till politikens ramar, från dess innehåll: Slutsatsen av den gångna veckan måste bli att Miljöpartiet har rört sig något i Alliansens riktning. De blir vare sig koalitionspartner eller organiserad samarbetspart, men öppnar för sakpolitiska samarbeten. Grumsandet om olika regeringsalternativ, till skillnad från den den Alliansregering som fått ett ökat förtroende av väljarna, har minskat. Och distansen växer till det rödgröna samarbetet. Gott så. Självklart ska oppositionen opponera, men att kompromissa ihop sig om allt från enhetligt budgetalternativ till en gemensam linje i stora som små frågor som hamnar på riksdagens bord - hundratals propositioner och mångfalt fler motioner och andra ärenden - verkar onödigt av flera skäl.

De tre rödgröna partierna ser kanske inte i första hand fördelen av en lättare resa för en Alliansregering i minoritet, men väl sina egna behov att profilera sig. Och inte stå med skammen av att ge det lilla främlingsfientliga, populistiska och ekonomiskt oansvariga nya riksdagspartiet inflytande, hur indirekt det än må vara. I slutänden är förstås en viktig fråga hur det stora socialdemokratiska partiet väljer att agera, i jakt på en ny identitet efter att den som statsbärande parti definitivt tycks ha gått förlorad.

Media: AB, DN, Expressen, SR 1, 2, SvD, SVT. Veckans bloggdebatt? Per Altenberg, Per Ankersjö, Tobias Cuthbert, Andreas Froby, Lotta Olsson, Kent Persson 1, 2, 3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, regeringen, regeringsbildning, koalitionsregering, Alliansen, Miljöpartiet, rödgröna, oppositionen, migrationspolitik, flyktingpolitik, arbetskraftsinvandring, kulturpolitik, kulturarv, Sverigedemokraterna

Alliansen framåt, FP håller ställningarna i val med skolan i toppen

Låt oss börja med att se det ljusa - och det är mycket ljust att se. En borgerlig regering har regerat Sverige i fyra år, har gjort det väl trots finanskris, och har blivit omvald - med ett ökat folkligt stöd. Över 220.000 fler röster på Allianspartierna, enligt valnattsresultatet. En dryg procentenhet mer av ett större antal röster än 2006.

Moderaterna, som har haft det stora ansvaret och de ledande posterna inte minst under hanteringen av finanskrisen och arbetslösheten, går välförtjänt framåt. Men de tre mindre partierna har precis som Fredrik Reinfeldt konstaterade på valnatten gjort efter omständigheterna hyfsade resultat.

Folkpartiet, inte minst, håller ställningarna. Det är starkt gjort. Vi delar i stor utsträckning kärnväljargrupper med Moderaterna, men har inte tappat mer än några tiondelar - drygt tusen röster färre i hela landet jämfört med 2006. Förmodligen har vi liksom då genom att ta röster från Socialdemokraterna kunnat bidra till Alliansens ökade stöd. Vi gjorde en bra valrörelse, att döma av SVT:s Valu en stark spurt, och kan glädjas över att skolan enligt samma undersökning var den viktigaste frågan. Det är till stor del Folkpartiets och Jan Björklunds förtjänst.

Drygt 7 procent var förstås varken 2006 eller är i år något som svenska liberaler är nöjda med. Men vi håller ställningarna, i riksdagsvalet liksom t.ex. i landstingsvalet i Stockholms län. I Stockholms stad går vi rentav fram i kommunvalet - inte minst hemma på Kungsholmen. Mitt och alla andra Kungsholmsliberalers idoga kampanjarbete har förhoppningsvis burit någon frukt.

I landstinget och stadshuset regerar Alliansen vidare.

Över allt detta svävar dock det stora svarta molnet som vi alla befarade skulle driva in: Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Inte oväntat, men något vi helst inte velat tänka på möjligheten av. Ett populistiskt, ekonomiskt oansvarigt parti med mångmiljardhål i sitt "budgetalternativ" och en politik där man vill ge allt till alla - och betala med orealistiska planer och beräkningar på minskad invandring, ett parti med tydliga nazistiska rötter, kommer nu att ta säte i den svenska demokratins borg på Helgeandsholmen.

Kanske hade det gått så här illa ändå - men jag kan inte undgå att gräma mig över den helt ofattbara debatt som har tillåtit Sverigedemokraterna att stå i centrum, utan att behöva utstå någon som helst granskning. Utkorade som potentiella kungamakare har de på förhand förstorats i betydelse, och lyfts in i politikens finrum. Det är en taktik från inte minst Socialdemokraterna som straffade sig hårt.

Nu gäller nya tag. Kanske kan vi, som MP:s Peter Eriksson av alla påpekade, fortfarande få en egen Alliansmajoritet efter den slutliga sammanräkningen även om hoppet är svagt. Det vore förstås det allra bästa för Sverige, och kanske även för de gröna, som då kan fira sin valframgång utan att behöva våndas över valet att hoppa över det rödgröna samarbetets skaklar, in i en Alliansregering.

Annars måste ju ett Allians-grönt samarbete vara den första och mest logiska vägen framåt, i någon form. Att sluta sig samman flera partier för att stänga ute SD är en mycket farlig väg; det räcker med en stabil regering, sedan behöver vi en rejäl opposition.

Vi har en otäck, och otäckt spännande, politisk tid framför oss.

Media: AB 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, Expressen 1, 2, 3, SVT 1, 2. Bloggar: Annika Beijbom, Tobias Cuthbert, Christoffer Fagerberg, Marcus Grundén, Mattias Lönnqvist, Catrin Mattsson, Kristina Palmgren, Per Pettersson, Mikael Wendt, Hans Åberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen, Moderaterna, Folkpartiet, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Stockholm, Stockholms stad, kommunval, landstingsval, Stockholms läns landsting, skola