Tåg är lätta att älska. Åtminstone i idévärlden: snabba, miljövänliga och med stor kapacitet att transportera såväl människor som gods. Tåg binder samman allt större regioner - vad pendeltågen gjorde för Stockholmsregionen på 70-talet är Pågatåg och Mälardalståg på väg att göra för Skåne och förhoppningsvis även Mälardalen.
Men svenskarna och deras tågtrafik har en kärleksförbindelse med bekymmer. Kapaciteten har inte alls växt i den takt som behövs. Pengar har prioriterats fel - till en Botniabana, som dessutom inte är kopplad till övriga tågsystemet på ett tillräckligt bra sätt. Samtidigt har bristande underhåll och för små marginaler gjort att även befintliga system fallerar, gång på gång.
Det dröms om höghastighetståg på Europabanor och en nordisk triangel. Det är en dröm som jag delar. Men först måste vi se till att de tåg vi har verkligen kan gå, som tåget. Pålitligt och snabbt.
Regeringens satsning på förstärkt underhåll är därför viktigt som ett steg på vägen (men långtifrån nog). Gårdagkvällens tågkaos gav en oväntad men tydlig fond, som säkert uppväckte många mindre goda vinterminnen.
Sedan ska vi fortsätta att investera också i nya banor. Svealandsbanan har fått efterlängtat dubbelspår på fler sträckor. Sådana nyckelinvesteringar är väl värda att prioritera, med långt mindre summor än för de dyra höghastighetsdrömmarna kan vi få stora resultat genom att regioner som Mälardalen växer ihop bättre.
Infrastrukturinvesteringar är också angelägna för samhällsekonomin och arbetsmarknaden. Regeringen gör klokt i att komplettera sin politik för tillväxt och sysselsättning på detta område. Jobbskatteavdrag är bra - men räcker inte. Förutom att också underlätta efterfrågan på arbetskraft (genom lägre skatt på företagande, regelförenklingar, flexiblare arbetsrätt) och att vidga synen på utbudsåtgärder (slopad värnskatt, modern trygghet i socialförsäkringarna) behövs investeringar. Som Johan Schück påpekar i dagens DN (ej på nätet), liksom förr och många andra med honom, är det betydligt klokare än att fortsätta amortera ned en statsskuld som närmar sig rekordlåga nivåer för de senaste decennierna (mätt som andel av BNP).
Jämte utbildning och forskning är det infrastruktur som gäller. Den nya tidens infrastruktur i form av IT ska givetvis finnas med i bilden, men tåg, spår och vägar behövs lika mycket nu som förr. Resor och handel är lika modernt i dag som på Gripenstedts 1800-tal.
(Tågtrafik är ju för övrigt också ett utmärkt användningsområde för mer el, och om vi med ett kärnkraftsgenererat överskott kan exportera lite tågenergi över Öresundsbron så danskarna slipper elda kol för att få ström så borde det väl glädja även grönaste miljövänner?)
DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT Rapport om regeringens tågsatsning. Miljöpartiet i DN om kärnkraft och elöverskott. DN 1, 2 om Botniabanan. Bloggar: Annie Johansson, Kent Persson, Mathias Sundin, Mikael Andersson, Lotta Olsson samt Adam Cwejman (om energipopulism).
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, trafik, infrastruktur, tåg, underhåll, tågkaos, höghastighetståg, Botniabanan, Europabanan, Götalandsbanan, investeringar, Gripenstedt
Visar inlägg med etikett Miljö. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Miljö. Visa alla inlägg
fredag, april 08, 2011
tisdag, september 14, 2010
Folkpartiet - för framtiden!
Varför ska man egentligen rösta på Folkpartiet? Frågan är inte ovanlig för kampanjarbetare, i något parti. Som liberal känner jag mig stå på rätt säker mark när jag besvarar den. Det finns ett antal sakfrågor där jag anser att Folkpartiet visar sin styrka - utöver den rena ideologiska grunden, socialliberalismen.
Hans Åberg listar föredömligt ett antal sådana frågor, jag kan skriva under på dem alla. Låt mig lägga till några punkter:
Folkpartiet värnar kulturen. Vi är den tydliga rösten för en aktiv kulturpolitik, som ser värdet av ett rikt och fritt kulturliv, och inser att allt som är värdefullt inte är kommersiellt gångbart utan kan behöva stöd. Samtidigt uppmuntrar vi kulturellt entrepenörskap, att kulturen ska nå fler, och att kulturarbetare, konstnärer osv ska få lön för mödan. Gärna genom egna intäkter, t.ex. med ordentligt betalt när konstnärer ställer ut sina verk i offentliga sammanhang, eller med Stockholms stad och andra offentliga aktörer som beställare av konstnärliga verk i offentlig miljö, till gagn för alla. Och vi vill utveckla och stärka biblioteken - kulturens finmaskiga infrastruktur som betyder så mycket för möten mellan människor och med nya världar, genom böckernas och andra mediers försorg.
Folkpartiet unnar människor framgång. Vi ser inga problem när människor lyckas, med hårt arbete, lång utbildning, talang och goda idéer, och kanske en portion tur, skapar växande företag, nya innovationer eller gör karriär. Vi unnar dem deras framgång, och deras pengar. Problemet är när det inte går så bra för människor. Ingen ska falla mellan stolarna, det sociala skyddsnätet ska vara finmaskigt. Därför vill vi avskaffa värnskatten - och bygga ut vården och stödet för hemlösa. Därför säger vi nej till en ny förmögenhetsskatt - och vill ha generösa socialförsäkringar.
Folkpartiet slår vakt om en god miljö. Det är kanske inte vårt partis mest kända politikområde, men vi har en stark politik på miljöområdet, som fått beröm av miljöorganisationer. Det handlar inte bara om kärnkraft (som dock är klimatsmart, för att ersätta koldioxid med växande elbehov särskilt om vi ska börja köra mer elbilar...) utan om bevarad artmångfald, skyddade naturvärden, stopp för överfiske, klimat- och miljöbistånd, och ja, skepsis mot vargjakt.
Folkpartiet älskar Europa. Ja, det är en kärlekshistoria, som fått sina törnar och har sina surdegar - som tullmurarna mot fattiga länder, den monstruösa jordbrukspolitiken och en del integritetskänsliga förslag. Men med grunden i fredstanken, den positiva dragningskraften på de forna östländerna, avskaffande av dödsstraffet (tack vare folkpartisten Hadar Cars i Europaparlamentet), och förstås med de stora ekonomiska vinsterna av en gemensam marknad, och glädjen i att kunna resa obehindrat över nationsgränserna, är EU en framgångssaga. Nu ska den kompletteras med att Sverige inför euron. Och Folkpartiet fortsätter att gå i bräschen.
Folkpartiet älskar världen. Liberaler är internationalister. Vi bejakar varje form av internationellt samarbete mellan demokratiska stater, och mellan människor och inom civilsamhället. Vi säger ja till Nato, för vi vill att Sverige tar sitt ansvar för den gemensamma säkerheten som vi drar nytta av. Vi slåss för ett högt bistånd - som ska ge resultat, för demokrati och miljö, med tydlig uppföljning.
Tack vare dessa, och hundratals andra skäl, verkar det just nu gå åt rätt håll för Folkpartiet, samtidigt som Alliansen stärker sin majoritet, senast i Skop och United Minds i dag (AB 1, 2, DN, Expr). Med alla våra goda idéer och sakfrågor borde vi i framtiden förstås vara ännu större - vi har något att jobba för!
Olov Lindquist bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, liberalism, socialliberalism, Folkpartiet, EU, Nato, CAP, miljöpolitik, socialförsäkringar, förmögenhetsskatt, värnskatt, hemlösa, kultur, kulturpolitik, kulturstöd, bibliotek
Hans Åberg listar föredömligt ett antal sådana frågor, jag kan skriva under på dem alla. Låt mig lägga till några punkter:
Folkpartiet värnar kulturen. Vi är den tydliga rösten för en aktiv kulturpolitik, som ser värdet av ett rikt och fritt kulturliv, och inser att allt som är värdefullt inte är kommersiellt gångbart utan kan behöva stöd. Samtidigt uppmuntrar vi kulturellt entrepenörskap, att kulturen ska nå fler, och att kulturarbetare, konstnärer osv ska få lön för mödan. Gärna genom egna intäkter, t.ex. med ordentligt betalt när konstnärer ställer ut sina verk i offentliga sammanhang, eller med Stockholms stad och andra offentliga aktörer som beställare av konstnärliga verk i offentlig miljö, till gagn för alla. Och vi vill utveckla och stärka biblioteken - kulturens finmaskiga infrastruktur som betyder så mycket för möten mellan människor och med nya världar, genom böckernas och andra mediers försorg.
Folkpartiet unnar människor framgång. Vi ser inga problem när människor lyckas, med hårt arbete, lång utbildning, talang och goda idéer, och kanske en portion tur, skapar växande företag, nya innovationer eller gör karriär. Vi unnar dem deras framgång, och deras pengar. Problemet är när det inte går så bra för människor. Ingen ska falla mellan stolarna, det sociala skyddsnätet ska vara finmaskigt. Därför vill vi avskaffa värnskatten - och bygga ut vården och stödet för hemlösa. Därför säger vi nej till en ny förmögenhetsskatt - och vill ha generösa socialförsäkringar.
Folkpartiet slår vakt om en god miljö. Det är kanske inte vårt partis mest kända politikområde, men vi har en stark politik på miljöområdet, som fått beröm av miljöorganisationer. Det handlar inte bara om kärnkraft (som dock är klimatsmart, för att ersätta koldioxid med växande elbehov särskilt om vi ska börja köra mer elbilar...) utan om bevarad artmångfald, skyddade naturvärden, stopp för överfiske, klimat- och miljöbistånd, och ja, skepsis mot vargjakt.
Folkpartiet älskar Europa. Ja, det är en kärlekshistoria, som fått sina törnar och har sina surdegar - som tullmurarna mot fattiga länder, den monstruösa jordbrukspolitiken och en del integritetskänsliga förslag. Men med grunden i fredstanken, den positiva dragningskraften på de forna östländerna, avskaffande av dödsstraffet (tack vare folkpartisten Hadar Cars i Europaparlamentet), och förstås med de stora ekonomiska vinsterna av en gemensam marknad, och glädjen i att kunna resa obehindrat över nationsgränserna, är EU en framgångssaga. Nu ska den kompletteras med att Sverige inför euron. Och Folkpartiet fortsätter att gå i bräschen.
Folkpartiet älskar världen. Liberaler är internationalister. Vi bejakar varje form av internationellt samarbete mellan demokratiska stater, och mellan människor och inom civilsamhället. Vi säger ja till Nato, för vi vill att Sverige tar sitt ansvar för den gemensamma säkerheten som vi drar nytta av. Vi slåss för ett högt bistånd - som ska ge resultat, för demokrati och miljö, med tydlig uppföljning.
Tack vare dessa, och hundratals andra skäl, verkar det just nu gå åt rätt håll för Folkpartiet, samtidigt som Alliansen stärker sin majoritet, senast i Skop och United Minds i dag (AB 1, 2, DN, Expr). Med alla våra goda idéer och sakfrågor borde vi i framtiden förstås vara ännu större - vi har något att jobba för!
Olov Lindquist bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, liberalism, socialliberalism, Folkpartiet, EU, Nato, CAP, miljöpolitik, socialförsäkringar, förmögenhetsskatt, värnskatt, hemlösa, kultur, kulturpolitik, kulturstöd, bibliotek
söndag, juli 11, 2010
Liberal kompass till externa köpcentrum?
Det bor kanske en politisk, social eller miljömässig samhällsingenjör i varje politiker. I grunden är det förstås något positivt, politik ska ju handla om att bygga och vårda det gemensamma och att skapa ett gott samhälle med bra förutsättningar för alla människor att förverkliga sig själva. När det landar i att lägga livet till rätta bör dock varningssignalerna ljuda, högt.
Moratorium för externa köpcentrum hör till varnings-kategorin. Välmenande, med ett gott syfte, men ett klart exempel på när man lätt låter politiken gå för långt.
Som folkpartist och pragmatisk liberal, som inte skäms för prefixet social-, är jag inte motståndare till politiska beslut som uppmuntrar vissa val och avskräcker från andra. Det handlar om ett pragmatiskt avvägande av hur mycket en frihet och jämlikhet ökar, gentemot hur en annan eventuellt minskar. Ekonomiska styrmedel kring sådant som tobak, alkohol, bilism är i mina ögon god liberal politik på väl valda, avvägda områden.
Förbud och påbud ska man handskas ännu mer försiktigt med.
Jag förstår syftet med Miljöpartiets förslag och kan rentav sympatisera med att vilja minska den externa, bilburna handeln till förmån för både miljövänligare och även i mina ögon trevligare mer promenadknuten stadskärnehandel. Vad som är subjektivt trevligt kan dock inte vara grund för politiska beslut (mer objektivt blir det förstås om man kan göra sakligt gällande att ett folkflertal eller åtminstone ett stort antal invånare delar samma syn). Beslut bör däremot vara evidensbaserade där så är möjligt, och det stödet verkar faktiskt skralt åtminstone för den uppmålade motsättningen mellan externa köpcentrum och stadskärnor (AB).
För det miljömässigt riktiga finns andra ordningar. Det handlar inte minst om det kommunala självstyret. Miljöpartiet får gärna, liksom Folkpartiet där det är motiverat, säga nej till externa handelsetableringar i respektive kommun. Vill staten minska bilåkandet får man använda de egna verktygen. På varje nivå bör en liberal göra noggranna pragmatiska avvägningar baserade på principer och evidens.
Media: AB, DN, DN, Expressen, SvD, SVT. Bloggar: Per Ankersjö, Carina Boberg, Adam Cwejman, Per Hagwall, Kent Persson, Tommy Rydfeldt, Jesper Svensson, Hans Åberg. Hur det är med Miljöpartiets liberalism resonerar Johan Norberg om.
måndag, juni 21, 2010
Folkpartiet älskar skärgården
Stockholms skärgård är något unikt i världen. Det är en enorm tillgång för alla oss som bor i Stockholms län, för alla som har möjlighet att vistas i denna vackra skärgård. Det är också en stor konkurrensfördel för att sätta bilden av Stockholms län i omvärlden och locka hit besökare. Men det är också den plats där många människor bor och arbetar, året om.
Alla dessa aspekter på skärgården vill Folkpartiet lyfta fram, med en särskild skärgårdskampanj som startar i dag. Det blir kampanjaktiviteter med framträdande liberaler och andra politiker. Lotta Edholm, Barbro Westerholm och Louise Edlind-Friberg (f.d. riksdagsledamot, f.d. kollega till mig i kulturnämnden och skådespelerska med Saltkråke-meriter) syns på affischer på skärgårds- och Djurgårdsbåtarna.
Alla ska ha tillgång till skärgården. Det ska vara möjligt att bo, arbeta och leva i skärgården året om. Då är inte minst transportmöjligheterna viktiga. Men vi slår även vakt om stränderna - de obebyggda stränder som finns kvar ska bevaras.
Läs mer på Folkpartiets kampanjsida och hos Seved Monke Ajneståhl, Andreas Froby, Mark Klamberg, Olov Lindquist, Fredrik Sneibjerg.
Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om politik, skärgården, Stockholm, Stockholms skärgård, Lotta Edholm, Barbro Westerholm, Louise Edlind-Friberg
Alla dessa aspekter på skärgården vill Folkpartiet lyfta fram, med en särskild skärgårdskampanj som startar i dag. Det blir kampanjaktiviteter med framträdande liberaler och andra politiker. Lotta Edholm, Barbro Westerholm och Louise Edlind-Friberg (f.d. riksdagsledamot, f.d. kollega till mig i kulturnämnden och skådespelerska med Saltkråke-meriter) syns på affischer på skärgårds- och Djurgårdsbåtarna.
Alla ska ha tillgång till skärgården. Det ska vara möjligt att bo, arbeta och leva i skärgården året om. Då är inte minst transportmöjligheterna viktiga. Men vi slår även vakt om stränderna - de obebyggda stränder som finns kvar ska bevaras.
Läs mer på Folkpartiets kampanjsida och hos Seved Monke Ajneståhl, Andreas Froby, Mark Klamberg, Olov Lindquist, Fredrik Sneibjerg.
Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om politik, skärgården, Stockholm, Stockholms skärgård, Lotta Edholm, Barbro Westerholm, Louise Edlind-Friberg
tisdag, mars 23, 2010
Hållbarheten är energifrågan, kärnkraft en del av svaret
Sanningens minut närmar sig för kärnkraften, jämt 30 år efter den ödesdigra folkomröstningen som bidragit till att låsa och lamslå energifrågan i debatt och handling nästan lika länge. Alliansregeringens energiproposition innebär en storsatsning på förnybara energikällor. Och den innebär att låsningarna kring kärnkraften låses upp. Framför allt Folkpartiet och Centerpartiet har tagit stort ansvar.
Nu ska det bli möjligt att bygga nya kärnkraftsreaktorer som ersätter de gamla som snart är uttjänta. De nya reaktorerna skulle bli effektivare, säkrare, ge mindre avfall i förhållande till effekten och innebära större och tryggare elleveranser. Forskningen och kunnandet har gått framåt på ett område där Sverige en gång låg i täten. De nya reaktorer som nu byggs i omvärlden innebär viktiga erfarenheter.
Energipolitiken måste vara hållbar för ekonomi och miljö. Hur vi värnar svensk basindustri och trygghet för svenska hushåll är en fråga som inte minst många socialdemokratiska tungviktare i facket och kommunerna ställer. Miljövänner oavsett partifärg bör fråga sig hur vi får mer fossilfri el, som har en mängd användningsområden, t.ex. fler laddningsbara elbilar? Hur minskar vi generellt beroendet av kol och olja?
Vattenkraft, andra förnybara energikällor och energieffektivisering är viktiga delar i en hållbar energipolitik. Men en hållbar utveckling kräver att vi radikalt minskar import och användning av fossila bränslen. Då behövs också modern kärnkraft. Hur gröna de rödgröna med Miljöpartiet i spetsen än vill vara har de ännu inget hållbart alternativ.
Läs också DN:s ledarskribent Johannes Åman, DN, samt lite äldre från Rapport med TT-notis i DN, Expressen och SvD. Bloggare: Per Ankersjö, Pär Gustafsson, Tobias Josefsson, Mark Klamberg, Seved Monke, Niklas Odelberg, Kent Persson, Mikael Ståldal, Christer Sörliden.
Intressant om politik, energi, kärnkraft, vattenkraft, fossila bränslen, olja, kol, fossil energi, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen, Folkpartiet, Centern, Miljöpartiet
Nu ska det bli möjligt att bygga nya kärnkraftsreaktorer som ersätter de gamla som snart är uttjänta. De nya reaktorerna skulle bli effektivare, säkrare, ge mindre avfall i förhållande till effekten och innebära större och tryggare elleveranser. Forskningen och kunnandet har gått framåt på ett område där Sverige en gång låg i täten. De nya reaktorer som nu byggs i omvärlden innebär viktiga erfarenheter.
Energipolitiken måste vara hållbar för ekonomi och miljö. Hur vi värnar svensk basindustri och trygghet för svenska hushåll är en fråga som inte minst många socialdemokratiska tungviktare i facket och kommunerna ställer. Miljövänner oavsett partifärg bör fråga sig hur vi får mer fossilfri el, som har en mängd användningsområden, t.ex. fler laddningsbara elbilar? Hur minskar vi generellt beroendet av kol och olja?
Vattenkraft, andra förnybara energikällor och energieffektivisering är viktiga delar i en hållbar energipolitik. Men en hållbar utveckling kräver att vi radikalt minskar import och användning av fossila bränslen. Då behövs också modern kärnkraft. Hur gröna de rödgröna med Miljöpartiet i spetsen än vill vara har de ännu inget hållbart alternativ.
Läs också DN:s ledarskribent Johannes Åman, DN, samt lite äldre från Rapport med TT-notis i DN, Expressen och SvD. Bloggare: Per Ankersjö, Pär Gustafsson, Tobias Josefsson, Mark Klamberg, Seved Monke, Niklas Odelberg, Kent Persson, Mikael Ståldal, Christer Sörliden.
Intressant om politik, energi, kärnkraft, vattenkraft, fossila bränslen, olja, kol, fossil energi, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen, Folkpartiet, Centern, Miljöpartiet
torsdag, mars 04, 2010
ROT och RUT - en symbolfråga i mångas verklighet
Att de rödgröna ogillar skattesänkningar är ingen nyhet. Även om RUT-avdraget inte längre föraktfullt avfärdas som ett "pigavdrag" av ledande företrädare för oppositionen, så var väl knappast någon överraskad när beskedet slutligen kom att hushållsnära tjänster åter kommer att bli mycket dyrare efter en rödgrön valseger. ROT-delen av det som numera faktiskt är ett och samma husavdrag, för mer traditionellt "manliga" tjänster som renovering, om- och tillbyggnad, har funnit något mer nåd - men bara som tillfällig konjunkturåtgärd. Det är väl bra att Lars Ohly tydligt påminner väljarna om att såväl ROT som RUT ryker vid en valseger - men kom ihåg att detta inte bara är vänsterspöket som talar utan även traditionell S-politik.
"Manliga" jobb ska stödjas vid konjunktursvackor. Städa ska man göra själv. Och några ansträngningar för att försöka få en ny slags tjänstesektor att växa fram ska inte göras. Är det alltjämt till industrijobben hoppet enbart står?
Hur stora de positiva effekterna av husavdraget blivit och kommer att bli är förstås svårt att säga. Ur forskningssynpunkt hade det förstås varit optimalt att införa avdraget i en del av landet och studera skillnaden gentemot "kontrollgruppen" i övriga Sverige. Med vanligt enkelt förnuft framstår det dock som högst troligt att den tillväxt av nya jobb och företag i hushållstjänstesektorn som vi har sett efter att det permanenta husavdraget infördes, inte hade uppkommit utan denna lättade skattebörda.
Sannolikt lär också Alliansens utveckling, istället för de rödgrönas avveckling, med Centerns RIT för IT-tjänster och Folkpartiets pensionärs- och barnfamiljsreform, leda till ytterligare jobb och skatteintäkter.
Debatten lär fortgå. Intressant var att höra LO:s och Svenskt Näringslivs respektive chefsekonomer Lena Westerlund och Stefan Fölster i P1 Morgon i morse (webbradio). Som Fölster (och Andreas Bergh) påpekar handlar de hushållsnära tjänsterna om jobb som annars skulle utföras helt privat och obeskattat (men däremot potentiellt hindra mer avlönat jobb och därmed skatteintäkter), alternativt svart (utan vare sig skatteintäkter eller pensionspoäng), eller kanske inte alls. Och att tala om ett enhetligt skattesystem och att tjänsten främst utnyttjas av medel- och höginkomsttagare ter sig som en märklig tes från vänsterhåll snart 20 år efter den söndertrasade skattereformen, och jämfört med olika momsnivåer, maxtaxa på dagis osv.
Perspektiven på hushållsnära tjänster är många - pensionärernas, barnfamiljernas, de nyanställdas med första jobbet på svensk arbetsmarknad, de expanderande tjänsterföretagarnas... Och miljöns! En bonus som gäller hela tjänstesektorn är förstås att det är miljövänlig konsumtion, jämfört med utlandsresor eller varukonsumtion. Bara den orsaken borde väl få det förment allra grönaste partiet Miljöpartiet att bejubla en skatterabatt. Grön skatteväxling som ger jobb - känns tanken igen?
Just nu verkar det dominerande perspektivet vara det partipolitiska. Är det en vinnarfråga att säga ja eller nej till RUT och ROT? Som jag påpekat tidigare: det avgör nog inga val men kan bli strået som knäcker den socialdemokratiska kamelens rygg inte minst i Stockholmsregionen. Och det har potential som symbolfråga - om jobben och företagen, och människors tid och liv. En symbolfråga med högst påtaglig förankring i mångas verklighet.
Bloggar och kommentarer: mer Andreas Bergh, Jan Björklunds nyhetsbrev, Carina Boberg, Pia Gustafsson, Mark Klamberg, Nina Larsson, Anna Lundberg, Lars-Axel Nordell, Kent Persson, Rosie Rothstein, Jesper Svensson.
Media: DN om RIT och ROT och jobberäkningar, SvD om stödet för RUT, Sanna Rayman på SvD:s ledarsida.
Intressant om politik, arbete, arbetsmarknad, miljö, grön skatteväxling, husavdrag, ROT-avdrag, RUT-avdrag, hushållsnära tjänster, hushållsnäratjänster, rödgröna, oppositionen, Alliansen, regeringen, Centerpartiet, Centern, Folkpartiet
"Manliga" jobb ska stödjas vid konjunktursvackor. Städa ska man göra själv. Och några ansträngningar för att försöka få en ny slags tjänstesektor att växa fram ska inte göras. Är det alltjämt till industrijobben hoppet enbart står?
Hur stora de positiva effekterna av husavdraget blivit och kommer att bli är förstås svårt att säga. Ur forskningssynpunkt hade det förstås varit optimalt att införa avdraget i en del av landet och studera skillnaden gentemot "kontrollgruppen" i övriga Sverige. Med vanligt enkelt förnuft framstår det dock som högst troligt att den tillväxt av nya jobb och företag i hushållstjänstesektorn som vi har sett efter att det permanenta husavdraget infördes, inte hade uppkommit utan denna lättade skattebörda.
Sannolikt lär också Alliansens utveckling, istället för de rödgrönas avveckling, med Centerns RIT för IT-tjänster och Folkpartiets pensionärs- och barnfamiljsreform, leda till ytterligare jobb och skatteintäkter.
Debatten lär fortgå. Intressant var att höra LO:s och Svenskt Näringslivs respektive chefsekonomer Lena Westerlund och Stefan Fölster i P1 Morgon i morse (webbradio). Som Fölster (och Andreas Bergh) påpekar handlar de hushållsnära tjänsterna om jobb som annars skulle utföras helt privat och obeskattat (men däremot potentiellt hindra mer avlönat jobb och därmed skatteintäkter), alternativt svart (utan vare sig skatteintäkter eller pensionspoäng), eller kanske inte alls. Och att tala om ett enhetligt skattesystem och att tjänsten främst utnyttjas av medel- och höginkomsttagare ter sig som en märklig tes från vänsterhåll snart 20 år efter den söndertrasade skattereformen, och jämfört med olika momsnivåer, maxtaxa på dagis osv.
Perspektiven på hushållsnära tjänster är många - pensionärernas, barnfamiljernas, de nyanställdas med första jobbet på svensk arbetsmarknad, de expanderande tjänsterföretagarnas... Och miljöns! En bonus som gäller hela tjänstesektorn är förstås att det är miljövänlig konsumtion, jämfört med utlandsresor eller varukonsumtion. Bara den orsaken borde väl få det förment allra grönaste partiet Miljöpartiet att bejubla en skatterabatt. Grön skatteväxling som ger jobb - känns tanken igen?
Just nu verkar det dominerande perspektivet vara det partipolitiska. Är det en vinnarfråga att säga ja eller nej till RUT och ROT? Som jag påpekat tidigare: det avgör nog inga val men kan bli strået som knäcker den socialdemokratiska kamelens rygg inte minst i Stockholmsregionen. Och det har potential som symbolfråga - om jobben och företagen, och människors tid och liv. En symbolfråga med högst påtaglig förankring i mångas verklighet.
Bloggar och kommentarer: mer Andreas Bergh, Jan Björklunds nyhetsbrev, Carina Boberg, Pia Gustafsson, Mark Klamberg, Nina Larsson, Anna Lundberg, Lars-Axel Nordell, Kent Persson, Rosie Rothstein, Jesper Svensson.
Media: DN om RIT och ROT och jobberäkningar, SvD om stödet för RUT, Sanna Rayman på SvD:s ledarsida.
Intressant om politik, arbete, arbetsmarknad, miljö, grön skatteväxling, husavdrag, ROT-avdrag, RUT-avdrag, hushållsnära tjänster, hushållsnäratjänster, rödgröna, oppositionen, Alliansen, regeringen, Centerpartiet, Centern, Folkpartiet
torsdag, januari 28, 2010
Kärnkraft tryggar Sverige
En kär gammal Folkpartifråga kan få nytt liv igen inför valet. I dessa dagar som påmint svenskarna hur en riktig vinter kan vara på våra breddgrader, är det också värt att påminna om att en eventuell rödgrön regering definitivt kommer att avskaffa kärnkraften. Det är ett av exemplen på t.ex. det nu så populära, men lite granskade, Miljöpartiets politik.
Alliansregeringen har däremot gjort upp om energisatsningarna på ett sätt som gjort svensk energipolitisk framtid mer förutsägbar än någonsin. Att uppgörelsen håller utgår jag från, oavsett vad SVT nu rapporterar; den här borgerliga regeringen håller sina överenskommelser, vilket är en grundsten för den höga trovärdigheten i själva regeringsfrågan.
Nu kommer det att bli tillåtet att bygga nya, effektivare kärnkraftsreaktorer som kan ersätta de gamla med mindre kapacitet. Det kommer att bli tillåtet att forska om kärnkraften - ett område där Sverige har en p.g.a. tankeförbudet förfallen historisk tradition att återuppta. Bland kärnkraftens framtidsmöjligheter finns utsikter till nya konstruktioner som skulle mångfaldiga det möjliga bränslet och minimera de potentiellt farliga restprodukterna.
Samtidigt fortsätter vi att satsa på utveckling av mer förnybara energikällor. Tillsammans kan sol, vind, vatten, biobränslen och kärnkraft ta oss ur oljeberoendet med dess samhällsekonomiska och framför allt miljö- och klimatmässiga stora nackdelar.
Folkpartiet och Jan Björklund kan sedan kan fortsätta driva en kärnkraftspolitik för framtiden där vi kan få ännu fler moderna reaktorer. Väljarnas röster och partiernas ställningstaganden framöver kommer avgöra hur svensk energiförsörjning kommer att se ut - förhoppningsvis för trygga varma och upplysta bostäder och gator och en konkurrenskraftig industri.
Intressant om politik, energi, energipolitik, kärnkraft, förnybar energi, tankeförbudslagen, Centern, Folkpartiet, Alliansen, Jan Björklund, Alliansen, regeringen, oppositionen, rödgröna, Miljöpartiet
Alliansregeringen har däremot gjort upp om energisatsningarna på ett sätt som gjort svensk energipolitisk framtid mer förutsägbar än någonsin. Att uppgörelsen håller utgår jag från, oavsett vad SVT nu rapporterar; den här borgerliga regeringen håller sina överenskommelser, vilket är en grundsten för den höga trovärdigheten i själva regeringsfrågan.
Nu kommer det att bli tillåtet att bygga nya, effektivare kärnkraftsreaktorer som kan ersätta de gamla med mindre kapacitet. Det kommer att bli tillåtet att forska om kärnkraften - ett område där Sverige har en p.g.a. tankeförbudet förfallen historisk tradition att återuppta. Bland kärnkraftens framtidsmöjligheter finns utsikter till nya konstruktioner som skulle mångfaldiga det möjliga bränslet och minimera de potentiellt farliga restprodukterna.
Samtidigt fortsätter vi att satsa på utveckling av mer förnybara energikällor. Tillsammans kan sol, vind, vatten, biobränslen och kärnkraft ta oss ur oljeberoendet med dess samhällsekonomiska och framför allt miljö- och klimatmässiga stora nackdelar.
Folkpartiet och Jan Björklund kan sedan kan fortsätta driva en kärnkraftspolitik för framtiden där vi kan få ännu fler moderna reaktorer. Väljarnas röster och partiernas ställningstaganden framöver kommer avgöra hur svensk energiförsörjning kommer att se ut - förhoppningsvis för trygga varma och upplysta bostäder och gator och en konkurrenskraftig industri.
Intressant om politik, energi, energipolitik, kärnkraft, förnybar energi, tankeförbudslagen, Centern, Folkpartiet, Alliansen, Jan Björklund, Alliansen, regeringen, oppositionen, rödgröna, Miljöpartiet
tisdag, januari 19, 2010
Bilar och vapen - vatten och vind?
Kommer en miljöpartistisk minister att åka jorden runt och sälja stora svenska bilar, smygande ubåtar och attackflygplan? Kommer de gröna i en kommande regering att subventionera svensk bil- och vapenindustri?
Många har nog satt i halsen över det alltmer populära Miljöpartiets plötsliga vurmande för bilar - så länge de är svenska och tillverkas i Trollhättan. Maria Wetterstrand verkar hålla sina gröna fingrar rena men hennes språkrörskollega Peter Eriksson har inte tvekat att såga regeringens ansvarsfulla, sansade linje kring ett utlandsägt och illa hanterat Saab Automobile - och utmåla en bild av stabila potentiella nya ägare. Vilka de är har han dock inte närmare beskrivit
Och i den urvattnade rödgröna försvarspolitik som nu presenterats, där det mesta kompromissas om genom att utelämnas, är det svensk vapenindustri, om än mer marina Kockums än flygande Saab, som ska värnas.
Visst är det bra om Sverige kan ha en stark, konkurrenskraftig bil- och vapenindustri. Men att de gröna miljöpartisterna plötsligt skulle bli herrgårdsvagns- och bandvagnskramare var kanske otippat. Det kan bli intressant att följa den fördjupade granskning av den gröna kometen i svensk politik under våren, och av deras många förslag kring kraftigt höjt bensinpris, i princip flygstopp i södra Sverige, med mera.
Tryggt nog håller miljöpartisterna än så länge kvar vid sitt motstånd mot kärnkraften, som ska börja avvecklas omedelbart och absolut inte uppgaderas eller göras mer effektiv (och leveranssäker). Sol, vind och vatten är förstås ovärderliga energikällor - men är de lösningen nästa kalla vinter? Som bekant kan man inte alltid lita på att solen skiner eller vinden blåser. Och de outbyggda älvarna ska väl förbli så, eller?
Intressant om politik, försvarspolitik, industripolitik, näringspolitik, energipolitik, Saab, JAS, Kockums, kärnkraft, vattenkraft, outbyggda älvar, Miljöpartiet, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand
Många har nog satt i halsen över det alltmer populära Miljöpartiets plötsliga vurmande för bilar - så länge de är svenska och tillverkas i Trollhättan. Maria Wetterstrand verkar hålla sina gröna fingrar rena men hennes språkrörskollega Peter Eriksson har inte tvekat att såga regeringens ansvarsfulla, sansade linje kring ett utlandsägt och illa hanterat Saab Automobile - och utmåla en bild av stabila potentiella nya ägare. Vilka de är har han dock inte närmare beskrivit
Och i den urvattnade rödgröna försvarspolitik som nu presenterats, där det mesta kompromissas om genom att utelämnas, är det svensk vapenindustri, om än mer marina Kockums än flygande Saab, som ska värnas.
Visst är det bra om Sverige kan ha en stark, konkurrenskraftig bil- och vapenindustri. Men att de gröna miljöpartisterna plötsligt skulle bli herrgårdsvagns- och bandvagnskramare var kanske otippat. Det kan bli intressant att följa den fördjupade granskning av den gröna kometen i svensk politik under våren, och av deras många förslag kring kraftigt höjt bensinpris, i princip flygstopp i södra Sverige, med mera.
Tryggt nog håller miljöpartisterna än så länge kvar vid sitt motstånd mot kärnkraften, som ska börja avvecklas omedelbart och absolut inte uppgaderas eller göras mer effektiv (och leveranssäker). Sol, vind och vatten är förstås ovärderliga energikällor - men är de lösningen nästa kalla vinter? Som bekant kan man inte alltid lita på att solen skiner eller vinden blåser. Och de outbyggda älvarna ska väl förbli så, eller?
Intressant om politik, försvarspolitik, industripolitik, näringspolitik, energipolitik, Saab, JAS, Kockums, kärnkraft, vattenkraft, outbyggda älvar, Miljöpartiet, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand
måndag, december 14, 2009
Klimatet, de viktiga demonstrationerna och det farliga våldet
Vi är många som med spänt intresse följer COP15, klimatkonferensen i Köpenhamn, som är "tiden och platsen" för en överenskommelse: Om inte ett färdigt klimatpaket så en grund för att sätta stopp för ökande växthusgasutsläpp på en nivå som rimligen håller den globala temperaturökningen under tvågradersmålet. Just i dag verkar det ha krisat lite i ,den förutsedda konflikten mellan i- och u-länder (DN, SvD - men som alltid är det svårt att utifrån avgöra hur långt man kommit och hur tecknen ska tydas).
Vissa är så intresserade att de åker till Köpenhamn - inte bara nordiska nabor som svenskar utan mer långväga aktivister, demonstranter och andra från Europa och hela världen. De flesta av dem demonstrerar fredligt. Andra är redan från början inställda på bråk. Och många handlar som vanligt i kläm eller känner sig orättvist behandlade av ordningsmakten. Demonstrationerna fortsätter och fler grips. Kritiken mot den danska polisen verkar delvis berättigad och brister erkänns. Demonstranter och poliser går en balansgång, dag efter dag.
Bilden känns igen från alla andra stora möten där världsrepresentanter och ledare möts för att förhandla - och förhoppningsvis komma fram till något som är bra för jorden och de flesta av oss som bor här. Och givetvis är det fullt rimligt att demonstrera och göra sin åsikt hörd. I klimatfrågan är det särskilt viktigt. Allt som kan få världsledarna att känna hur angeläget och akut det är att få kontroll över klimatförändringarna, är positivt.
Frågan är förstås om de våldsamma aktionerna kan räknas in i den kategorin. Tjänar de sitt syfte att påverka dem som bestämmer? Eller är det troligare att Wen Jiabao, Barack Obama, Vladimir Putin, Lula da Silva, Susilo Bambang Yudhoyono, Jacob Zuma, Fredrik Reinfeldt och de övriga om något influeras mer av tiotusentals människor som fredligt gör sina röster och viljor hörda?
Civil olydnad är ett känsligt ämne. Särskilt om det inbegriper våld. Rätten att göra uppror mot en orättmätig övermakt är absolut. Men är klimattoppmötets toppar den orättmätiga övermakten? Vem representerar då dem som tar sig makten att plocka upp stenen och kasta den? Och vem är det som träffas? Med några undantag är storspelarna demokratiskt valda. Inte av världsbefolkningen, förvisso, vilket gör att de mer kan antas företräda sina egna medborgares intressen. Intressen som i klimatfrågan tydligare än någon annan gång (möjligen med undantag av kärnvapennedrustning) sammanfaller.
Klimatfrågans angelägenhet och brådska gör kanske i vissas ögon att civil olydnad, också med våld och förstörelse, blir mer motiverad och rättfärdigad. Samtidigt är det kanske en sällsynt illa vald fråga för våldsamma aktioner. Just eftersom det brådskar har vi inte tid med inställda möten eller dimridåer som misslyckade förhandlingar kan gömmas under eller skyllas på.
Så demonstrera på, håll trycket uppe. Men gör oss alla tjänsten att hålla våldet och förstörelsen borta från Köpenhamns gator dessa ödesdagar.
Uppdaterat, med liberala bloggare om klimatpopulism och klimatfascism: Per Altenberg, Seved Monke, Mikael Ståldal, Martin Ängeby.
Intressant om Köpenhamn, klimatet, klimattoppmötet, klimatdemonstrationer, demonstrationer, civil olydnad, svarta blocket, COP15, klimatkonferensen
Vissa är så intresserade att de åker till Köpenhamn - inte bara nordiska nabor som svenskar utan mer långväga aktivister, demonstranter och andra från Europa och hela världen. De flesta av dem demonstrerar fredligt. Andra är redan från början inställda på bråk. Och många handlar som vanligt i kläm eller känner sig orättvist behandlade av ordningsmakten. Demonstrationerna fortsätter och fler grips. Kritiken mot den danska polisen verkar delvis berättigad och brister erkänns. Demonstranter och poliser går en balansgång, dag efter dag.
Bilden känns igen från alla andra stora möten där världsrepresentanter och ledare möts för att förhandla - och förhoppningsvis komma fram till något som är bra för jorden och de flesta av oss som bor här. Och givetvis är det fullt rimligt att demonstrera och göra sin åsikt hörd. I klimatfrågan är det särskilt viktigt. Allt som kan få världsledarna att känna hur angeläget och akut det är att få kontroll över klimatförändringarna, är positivt.
Frågan är förstås om de våldsamma aktionerna kan räknas in i den kategorin. Tjänar de sitt syfte att påverka dem som bestämmer? Eller är det troligare att Wen Jiabao, Barack Obama, Vladimir Putin, Lula da Silva, Susilo Bambang Yudhoyono, Jacob Zuma, Fredrik Reinfeldt och de övriga om något influeras mer av tiotusentals människor som fredligt gör sina röster och viljor hörda?
Civil olydnad är ett känsligt ämne. Särskilt om det inbegriper våld. Rätten att göra uppror mot en orättmätig övermakt är absolut. Men är klimattoppmötets toppar den orättmätiga övermakten? Vem representerar då dem som tar sig makten att plocka upp stenen och kasta den? Och vem är det som träffas? Med några undantag är storspelarna demokratiskt valda. Inte av världsbefolkningen, förvisso, vilket gör att de mer kan antas företräda sina egna medborgares intressen. Intressen som i klimatfrågan tydligare än någon annan gång (möjligen med undantag av kärnvapennedrustning) sammanfaller.
Klimatfrågans angelägenhet och brådska gör kanske i vissas ögon att civil olydnad, också med våld och förstörelse, blir mer motiverad och rättfärdigad. Samtidigt är det kanske en sällsynt illa vald fråga för våldsamma aktioner. Just eftersom det brådskar har vi inte tid med inställda möten eller dimridåer som misslyckade förhandlingar kan gömmas under eller skyllas på.
Så demonstrera på, håll trycket uppe. Men gör oss alla tjänsten att hålla våldet och förstörelsen borta från Köpenhamns gator dessa ödesdagar.
Uppdaterat, med liberala bloggare om klimatpopulism och klimatfascism: Per Altenberg, Seved Monke, Mikael Ståldal, Martin Ängeby.
Intressant om Köpenhamn, klimatet, klimattoppmötet, klimatdemonstrationer, demonstrationer, civil olydnad, svarta blocket, COP15, klimatkonferensen
fredag, november 06, 2009
Om vi hade kunnat stoppa gasledningen...
Med handen på hjärtat är det nog inte många svenskar eller nordbor som jublar över de nu högst oundvikliga utsikterna att få en rysk gasledning nedlagd i Östersjön. Och med all respekt för miljöskälen (där förlitandet på fossil naturgas väl är det värsta); för de flesta liksom för mig handlar det nog om säkerhet.
Omotiverad skräck för "den ryska björnen" som blivit ofarlig och gärna deltar i ekonomiskt utbyte på lika villkor med andra? Fråga ukrainarna. Eller den kvävda oppositionen eller fria pressen i själva Ryssland.
Nu är Sverige, eller Tyskland som är huvudmottagare för den kommande gasen, inte Ukraina. Men naturligtvis är det högst problematiskt, för att uttrycka det milt, för Sverige och EU med det stormaktsspråk som den ryska statsledningen gärna använder mot sina grannar.
Den ryska flottan väntas nu öka sin närvaro i Östersjön för att övervaka gasledningen. En sådan tilltagande militarisering är problematisk i sig. Lägg därtill att några av EU:s centrala länder gör sig fortsatt, och än mer, beroende av ryska gasleveranser. Energi är säkerhet. Och gasledningar är geostrategiska inrättningar av högsta klass - minst lika mycket som antimissilsystem. Geostrategiska inrättningar i utomståendes intresse, som vi nu etablerar mitt i Östersjön.
Därför hade också jag önskat att man hade kunnat säga nej till gasledningen, precis som den kloka folkpartisten Carl B Hamilton. Nu verkar det inte ha gått, helt enkelt för att möjligheterna inte fanns enligt internationell lag. För oppositionen och inte minst Socialdemokraterna, som inte var så avoga när de själva satt i regeringsställning, är det förstås lika självklart att opponera (men stoppa beslutet tror de sig inte kunna göra). Avgörandet ligger i start- och målländerna, och Ryssland lär inte ändra sig. Hoppet är förstås litet att Tyskland och de övriga inblandade EU-länderna gör det - även om Sverige gärna skulle lära dem deras eget bästa.
Det är ändå en förhoppning att Europa inte låser fast sig i ett beroende av rysk gas. En förnuftigare syn på kärnkraften i Tyskland kan bidra. Och om det ändå behövs fossil naturgas för att med det mindre onda avhjälpa det större (kol) så borde vi verka för "icke-ryska" gasleveranser - från källor i andra länder, över andra länders territorier. Ytterligare ett skäl för EU att verka i Svartahavs-Kaukasus-Kaspiska havsregionen, på villkor att vi samtidigt kan främja demokrati och stabilitet.
Intressant om Nordstream, Northstream, gasledning, Ryssland, Tyskland, Östersjön, säkerhetspolitik, naturgas, fossilgas,Socialdemokraterna, Carl B Hamilton, Folkpartiet
Omotiverad skräck för "den ryska björnen" som blivit ofarlig och gärna deltar i ekonomiskt utbyte på lika villkor med andra? Fråga ukrainarna. Eller den kvävda oppositionen eller fria pressen i själva Ryssland.
Nu är Sverige, eller Tyskland som är huvudmottagare för den kommande gasen, inte Ukraina. Men naturligtvis är det högst problematiskt, för att uttrycka det milt, för Sverige och EU med det stormaktsspråk som den ryska statsledningen gärna använder mot sina grannar.
Den ryska flottan väntas nu öka sin närvaro i Östersjön för att övervaka gasledningen. En sådan tilltagande militarisering är problematisk i sig. Lägg därtill att några av EU:s centrala länder gör sig fortsatt, och än mer, beroende av ryska gasleveranser. Energi är säkerhet. Och gasledningar är geostrategiska inrättningar av högsta klass - minst lika mycket som antimissilsystem. Geostrategiska inrättningar i utomståendes intresse, som vi nu etablerar mitt i Östersjön.
Därför hade också jag önskat att man hade kunnat säga nej till gasledningen, precis som den kloka folkpartisten Carl B Hamilton. Nu verkar det inte ha gått, helt enkelt för att möjligheterna inte fanns enligt internationell lag. För oppositionen och inte minst Socialdemokraterna, som inte var så avoga när de själva satt i regeringsställning, är det förstås lika självklart att opponera (men stoppa beslutet tror de sig inte kunna göra). Avgörandet ligger i start- och målländerna, och Ryssland lär inte ändra sig. Hoppet är förstås litet att Tyskland och de övriga inblandade EU-länderna gör det - även om Sverige gärna skulle lära dem deras eget bästa.
Det är ändå en förhoppning att Europa inte låser fast sig i ett beroende av rysk gas. En förnuftigare syn på kärnkraften i Tyskland kan bidra. Och om det ändå behövs fossil naturgas för att med det mindre onda avhjälpa det större (kol) så borde vi verka för "icke-ryska" gasleveranser - från källor i andra länder, över andra länders territorier. Ytterligare ett skäl för EU att verka i Svartahavs-Kaukasus-Kaspiska havsregionen, på villkor att vi samtidigt kan främja demokrati och stabilitet.
Intressant om Nordstream, Northstream, gasledning, Ryssland, Tyskland, Östersjön, säkerhetspolitik, naturgas, fossilgas,Socialdemokraterna, Carl B Hamilton, Folkpartiet
tisdag, maj 26, 2009
Broadway som gågata
Vi är många som har stått i trängseln på Broadways eller Sjunde avenyns trottoarer, vid 40-någonting-gatorna på Manhattan, och insupit atmosfären i "världens huvudstad". Times Square är på något sätt sinnebilden av New York City.
Denna världens åtminstone känslomässigt kanske mest urbana plats håller nu på att omvandlas radikalt. I veckan har nämligen biltrafiken stängts av, fotgängarna behöver inte längre hålla sig till sprängfyllda trottoarer, utan kan sprida sig över asfalten, mellan skyskrapornas neonskyltsprydda fasader.
Inspirationen kommer från Europa och inte minst Köpenhamn. En grönare, mänskligare storstad som utan att förlora sin urbana karaktär kan göra luften lättare att andas känns modernt och sympatiskt. Något för ett Stockholm som vill bli en världsstad att inspireras av i sin tur.
Men jag kan förstå om Broadway och Times Square och dess frekventa besökare känner sig lite vilsna i rollen som nybliven gågata och trafikfredat torg.
Läs mer i NY Times (vad gjorde vi utan kvalitetstidningar, i papper och på nätet?)
Intressant om New York, Broadway, Times Square, Köpenhamn, Stockholm, stadsmiljö, stadsbyggnad, stadstrafik, gågator, urban utveckling
Denna världens åtminstone känslomässigt kanske mest urbana plats håller nu på att omvandlas radikalt. I veckan har nämligen biltrafiken stängts av, fotgängarna behöver inte längre hålla sig till sprängfyllda trottoarer, utan kan sprida sig över asfalten, mellan skyskrapornas neonskyltsprydda fasader.
Inspirationen kommer från Europa och inte minst Köpenhamn. En grönare, mänskligare storstad som utan att förlora sin urbana karaktär kan göra luften lättare att andas känns modernt och sympatiskt. Något för ett Stockholm som vill bli en världsstad att inspireras av i sin tur.
Men jag kan förstå om Broadway och Times Square och dess frekventa besökare känner sig lite vilsna i rollen som nybliven gågata och trafikfredat torg.
Läs mer i NY Times (vad gjorde vi utan kvalitetstidningar, i papper och på nätet?)
Intressant om New York, Broadway, Times Square, Köpenhamn, Stockholm, stadsmiljö, stadsbyggnad, stadstrafik, gågator, urban utveckling
söndag, februari 17, 2008
Vårkänslor varma vinterdagar
Jag tror verkligen att människan måste förändra sin livsstil och ta hjälp av ny teknik för att hejda klimatförändringar som kan föra med sig stora katastrofer. Men samtidigt kan jag inte förneka att jag inte personligen sörjer över en av de varmaste vintrarna någonsin. (Den varmaste i Stockholm sedan mätningarna startade 1756, enligt dagens DN.) Det är skönt att kunna gå, springa och flanera utomhus utan att pälsa på sig, och att slippa snöväder omväxlande med tö och frysgrader som skapar isgator.
Förvisso, en vit jul hade varit härlig. Men inte snötäcke fram till mars. (Eller som 1808, då Sveaborg inte kunde undsättas av svenska flottan förrän i maj p.g.a. isläget.) Nu efter flera soliga januari- och februaridagar (rentav med lite nederbördsfri, klar kyla) har de flesta väl också glömt den i stort sett solbefriade december...
Nåväl, denna glädje lär väl inte vara länge. Vädret torde fortsätta variera de närmaste åren också, innan vi får mer definitiva förändringar till följd av växthuseffekten. Och dem ska vi förhoppningsvis sätta stopp för.
Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om vinter, vår, klimatförändring, växthuseffekt
Förvisso, en vit jul hade varit härlig. Men inte snötäcke fram till mars. (Eller som 1808, då Sveaborg inte kunde undsättas av svenska flottan förrän i maj p.g.a. isläget.) Nu efter flera soliga januari- och februaridagar (rentav med lite nederbördsfri, klar kyla) har de flesta väl också glömt den i stort sett solbefriade december...
Nåväl, denna glädje lär väl inte vara länge. Vädret torde fortsätta variera de närmaste åren också, innan vi får mer definitiva förändringar till följd av växthuseffekten. Och dem ska vi förhoppningsvis sätta stopp för.
Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om vinter, vår, klimatförändring, växthuseffekt
söndag, maj 20, 2007
Opinion för sakpolitik?
Opinionsmätningar ska tas med en nypa salt och standardkommentaren "det finns bara en mätning som räknas, på valdagen" äger sin riktighet. Ändå kan vare sig partisekreterare eller expertröster avhålla sig från, eller undgå medielogikens tvång, att kommentera. Även er ödmjuke bloggare känner sig liksom många andra också utanför denna illustra skara, manad att orda något om dagens Sifomätning (om vilken man kan läsa stort i SvD och något mindre hos DN via TT).
Det kongressande miljöpartiet får slutligen någon utdelning av det långvariga miljöpolitiska högtrycket kring klimatfrågan. Men lika mycket ökar det regeringsparti som historiskt mest försökt odla sin gröna profil, dvs centern (på senare tid i hård konkurrens från statsministern med kanske ännu nyare moderater i släptåg). Hela alliansregeringen kan för övrigt glädjas åt att det trots klimatfrågans höga aktualitet alltjämt är deras gemensamma kära huvudfråga, jobben, som svenskarna sägs prioritera högst.
Kanske är det resultatpolitiken på jobbområdet som äntligen kan ge något resultat också i opinionen: En optimistisk tolkning är att ett trendbrott nu kan skönjas, där regeringspartiernas underläge krymper något. De enskilda partiernas förändringar uppvägs dock på samma sida blockgränsen för både alliansen och oppositionen.
Hur det står till med denna rödgröna opposition är väl annars fortfarande den mest intressanta strategisk-politiska frågan (medan regeringen fortsätter att leverera i sakpolitiken). Miljöpartiet verkar inte fullt ut vilja ta steget in i en vänsterallians. Socialdemokraterna eller åtminstone delar av s-ledningen skulle kanske vilja bygga en sådan motallians, men måste samtidigt hantera vänsterpartiet - som kanske inte trovärdigt kan hota med att gå i säng med alliansen, men däremot driva en populistisk vänsterpolitik om man lämnas utanför - utan att förlora mittfältet... (Denna rödgröna huvudvärk analyseras i dag i DN:s huvudledare.)
Tydligast och hoppfullast i dagens mätning är socialdemokraternas nedgång - den enda statistiskt säkra förändringen. Partisekreterare (förste krishanterare eller chefsoptimist som uppdraget också kan kallas) Ulvskog har faktiskt, partisekreterares vana stridig, något annat än standardkommentaren till hands för Ekot: partiet har "inte varit i fokus för den politiska debatten".
Eller så är det följden av att politiken, med återställare eller inte, nu står i fokus efter den utdragna partiledarkröningen.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, opinion, Sifo, miljöpartiet, alliansen, opposition, socialdemokraterna,
Det kongressande miljöpartiet får slutligen någon utdelning av det långvariga miljöpolitiska högtrycket kring klimatfrågan. Men lika mycket ökar det regeringsparti som historiskt mest försökt odla sin gröna profil, dvs centern (på senare tid i hård konkurrens från statsministern med kanske ännu nyare moderater i släptåg). Hela alliansregeringen kan för övrigt glädjas åt att det trots klimatfrågans höga aktualitet alltjämt är deras gemensamma kära huvudfråga, jobben, som svenskarna sägs prioritera högst.
Kanske är det resultatpolitiken på jobbområdet som äntligen kan ge något resultat också i opinionen: En optimistisk tolkning är att ett trendbrott nu kan skönjas, där regeringspartiernas underläge krymper något. De enskilda partiernas förändringar uppvägs dock på samma sida blockgränsen för både alliansen och oppositionen.
Hur det står till med denna rödgröna opposition är väl annars fortfarande den mest intressanta strategisk-politiska frågan (medan regeringen fortsätter att leverera i sakpolitiken). Miljöpartiet verkar inte fullt ut vilja ta steget in i en vänsterallians. Socialdemokraterna eller åtminstone delar av s-ledningen skulle kanske vilja bygga en sådan motallians, men måste samtidigt hantera vänsterpartiet - som kanske inte trovärdigt kan hota med att gå i säng med alliansen, men däremot driva en populistisk vänsterpolitik om man lämnas utanför - utan att förlora mittfältet... (Denna rödgröna huvudvärk analyseras i dag i DN:s huvudledare.)
Tydligast och hoppfullast i dagens mätning är socialdemokraternas nedgång - den enda statistiskt säkra förändringen. Partisekreterare (förste krishanterare eller chefsoptimist som uppdraget också kan kallas) Ulvskog har faktiskt, partisekreterares vana stridig, något annat än standardkommentaren till hands för Ekot: partiet har "inte varit i fokus för den politiska debatten".
Eller så är det följden av att politiken, med återställare eller inte, nu står i fokus efter den utdragna partiledarkröningen.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, opinion, Sifo, miljöpartiet, alliansen, opposition, socialdemokraterna,
lördag, maj 19, 2007
Vad Reinfeldt borde sagt till Bush
Jämte "den fria världens ledare", inför ett journalistuppbåd, ser nog de flesta lite skolpojksaktiga ut. Särskilt om man som Fredrik Reinfeldt till skillnad från sin företrädare redan från början lägger sig vinn om en ödmjuk framtoning. Till raljanta svenska kommentatorer här på andra sidan Atlanten vill någon del av mig vill förvisso muttra "gör det bättre själva då", men samtidigt är det rätt och riktigt att ställa höga krav på Sveriges främsta representant.
Reinfeldt liksom Göran Persson kände behovet att gentemot den svenska hemmapubliken betona att den amerikanske presidenten är långtifrån så dum eller trångsynt som man ibland får intryck av i svensk rapportering och debatt. Bush har förvisso inte vana av någon ödmjuk framtoning, men kring miljön och framför allt klimatet har han signalerat omsvängning. Till att först för några år sedan ha givit stöd för att mänskliga aktiviteter förstärker växthuseffekten, och sedan i dag - av miljö- men också ekonomiska och geopolitiska skäl - tala om hur USA måste bryta sitt oljeberoende, har det varit en lång resa för mannen från ranchernas och oljans Texas.
Ur Reinfeldts men även Sveriges synvinkel var det resultatpolitiskt och strategiskt helt riktigt att prioritera detta område, där Bush redan befinner sig på rätt väg, där Sverige liksom många amerikanska delstater kan få vara förebild, och där vår statsministers gröna engagemang i kontrast lyser lite starkare (men nästan lika nymålat?) .
Det område som "alla" i Sverige tyckte att statsministern borde ha lyft, men som han - ödmjuk framtoning eller ej - avstod från, var givetvis Irak. Oavsett vad man tycker om krigets grundsyfte (bli av med Saddam Hussein - bra), hur det inleddes (under falska förespeglingar, med falsk information och avbruten FN-process - dåligt) och hur det sedan hanterats (kaoset i Irak - katastrofalt) så finns väl förhoppningen att kunna rubba Bush, vars envishet här fört honom i direkt konfrontation med en stridslysten demokratisk kongress, inte ens hos högljudda oppositionspolitiker eller vänsterns ledarskribenter. Signalpolitik är tydligen det de efterlyser.
Vad Reinfeldt däremot, mer konstruktivt, kunde ha tagit upp är den börda som Sverige mer eller mindre ofrivilligt fått bära av detta krig genom att ta emot merparten av de irakiska flyktingar som lämnat sitt land. Sverige gör sin mänskliga plikt som en del av världssamfundet - något koalitionen som startade kriget och den fria världens ledare borde ta intryck av. Och med utgångspunkt i det ansvar Sverige här axlat, utan att ha varit en del av Bushs "koalition av villiga", kunde vår röst sedan bära starkare.
Det ansvarstagandet borde Reinfeldt ha hunnit ta upp.
Pingat på intressant.se. Husorganet DN skriver om Reinfeldts USA-besök bl.a. här, här, här och här. Andra bloggar om: politik, miljö, Irak, flyktingar, Fredrik Reinfeldt, USA, George W Bush
Reinfeldt liksom Göran Persson kände behovet att gentemot den svenska hemmapubliken betona att den amerikanske presidenten är långtifrån så dum eller trångsynt som man ibland får intryck av i svensk rapportering och debatt. Bush har förvisso inte vana av någon ödmjuk framtoning, men kring miljön och framför allt klimatet har han signalerat omsvängning. Till att först för några år sedan ha givit stöd för att mänskliga aktiviteter förstärker växthuseffekten, och sedan i dag - av miljö- men också ekonomiska och geopolitiska skäl - tala om hur USA måste bryta sitt oljeberoende, har det varit en lång resa för mannen från ranchernas och oljans Texas.
Ur Reinfeldts men även Sveriges synvinkel var det resultatpolitiskt och strategiskt helt riktigt att prioritera detta område, där Bush redan befinner sig på rätt väg, där Sverige liksom många amerikanska delstater kan få vara förebild, och där vår statsministers gröna engagemang i kontrast lyser lite starkare (men nästan lika nymålat?) .
Det område som "alla" i Sverige tyckte att statsministern borde ha lyft, men som han - ödmjuk framtoning eller ej - avstod från, var givetvis Irak. Oavsett vad man tycker om krigets grundsyfte (bli av med Saddam Hussein - bra), hur det inleddes (under falska förespeglingar, med falsk information och avbruten FN-process - dåligt) och hur det sedan hanterats (kaoset i Irak - katastrofalt) så finns väl förhoppningen att kunna rubba Bush, vars envishet här fört honom i direkt konfrontation med en stridslysten demokratisk kongress, inte ens hos högljudda oppositionspolitiker eller vänsterns ledarskribenter. Signalpolitik är tydligen det de efterlyser.
Vad Reinfeldt däremot, mer konstruktivt, kunde ha tagit upp är den börda som Sverige mer eller mindre ofrivilligt fått bära av detta krig genom att ta emot merparten av de irakiska flyktingar som lämnat sitt land. Sverige gör sin mänskliga plikt som en del av världssamfundet - något koalitionen som startade kriget och den fria världens ledare borde ta intryck av. Och med utgångspunkt i det ansvar Sverige här axlat, utan att ha varit en del av Bushs "koalition av villiga", kunde vår röst sedan bära starkare.
Det ansvarstagandet borde Reinfeldt ha hunnit ta upp.
Pingat på intressant.se. Husorganet DN skriver om Reinfeldts USA-besök bl.a. här, här, här och här. Andra bloggar om: politik, miljö, Irak, flyktingar, Fredrik Reinfeldt, USA, George W Bush
måndag, april 02, 2007
Kära kärnkraft
Lars Leijonborg ifrågasätts nu öppet efter tio år som partiledare. Som mer nybliven forsknings- och utbildningsminister har han dock just blivit varm i kläderna och hunnit leverera några viktiga förslag kring t.ex. forskningsanslag och högskolornas frihet (även om han i nya förslag räknat inte når upp till utbildningsdepartementets Jan Björklund, skolministern som förberett förändringen av den svenska skolan genom ett antal år som skolborgarråd i Stockholm och skolpolitisk talesman i opposition).
Nu öppnar Leijonborg dörren för forskning kring kärnkraft - vältajmat efter Göran Hägglunds och kristdemokraternas öppning för kärnkraftsutbyggnad för några dagar sedan. Kärnkraft är som bekant ett kärt energipolitiskt tema för folkpartiet och aktuellt inte minst efter att de senaste årens och kanske främst höstens debatt kring klimathotet öppnat ögonen för att kraftfulla åtgärder behövs. Sådana åtgärder är sällan enkla eller politiskt lättsålda. Så inte heller kärnkraftsforskning och eventuell utbyggnad.
Givetvis ska vi forska om fredlig atomkraft. Den forskning som skett de senaste decennierna, då "tankeförbudslagen" lade locket på för en tidigare framstående svensk forskning och industri, har lett fram till säkrare och effektivare reaktorer. Varför skulle vi avhända oss den möjligheten?
Givetvis har också centerledaren Maud Olofsson rätt när hon påpekar sårbarheten i en svensk elförsörjning som fortfarande består till ungefär hälften av vattenkraft, hälften av kärnkraft. Vi ska satsa både på energieffektivisering och på alternativa, förnyelsebara energikällor - men även om vi använder mindre energi till de saker vi gör i dag kommer människan sannolikt inte sluta att komma på nya användningsområden. Och de förnyelsebara alternativen har hittills inte varit någon framgångssaga.
I väntan på stor- och småskaligt effektiv sol- och vindkraft, på bränsleceller och en fusionskraft med nästintill outtömliga resurser, måste vi använda och utveckla det vi har. Inklusive våra redan utbyggda älvar och våra kärnkraftverk, kanske med någon ytterligare reaktor.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, energi, kärnkraft, folkpartiet, kristdemokraterna, centerpartiet, Lars Leijonborg
Nu öppnar Leijonborg dörren för forskning kring kärnkraft - vältajmat efter Göran Hägglunds och kristdemokraternas öppning för kärnkraftsutbyggnad för några dagar sedan. Kärnkraft är som bekant ett kärt energipolitiskt tema för folkpartiet och aktuellt inte minst efter att de senaste årens och kanske främst höstens debatt kring klimathotet öppnat ögonen för att kraftfulla åtgärder behövs. Sådana åtgärder är sällan enkla eller politiskt lättsålda. Så inte heller kärnkraftsforskning och eventuell utbyggnad.
Givetvis ska vi forska om fredlig atomkraft. Den forskning som skett de senaste decennierna, då "tankeförbudslagen" lade locket på för en tidigare framstående svensk forskning och industri, har lett fram till säkrare och effektivare reaktorer. Varför skulle vi avhända oss den möjligheten?
Givetvis har också centerledaren Maud Olofsson rätt när hon påpekar sårbarheten i en svensk elförsörjning som fortfarande består till ungefär hälften av vattenkraft, hälften av kärnkraft. Vi ska satsa både på energieffektivisering och på alternativa, förnyelsebara energikällor - men även om vi använder mindre energi till de saker vi gör i dag kommer människan sannolikt inte sluta att komma på nya användningsområden. Och de förnyelsebara alternativen har hittills inte varit någon framgångssaga.
I väntan på stor- och småskaligt effektiv sol- och vindkraft, på bränsleceller och en fusionskraft med nästintill outtömliga resurser, måste vi använda och utveckla det vi har. Inklusive våra redan utbyggda älvar och våra kärnkraftverk, kanske med någon ytterligare reaktor.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, energi, kärnkraft, folkpartiet, kristdemokraterna, centerpartiet, Lars Leijonborg
söndag, april 01, 2007
Reformregering mot väletablerade nytänkare
Sedan valet har det sagts att vår nya regering varit upptagen av att regera och genomföra en hel del förvisso uppmärksammade förändringar - inte minst a-kassan och utbildnings- och forskningspolitiken, och de senaste veckorna försäljningen av statliga kommersiella bolag. I veckan ökades takten med två, av anhängarna befarat och av motståndarna skadeglatt, förväntat försenade reformer.
Förmögenhetsskatten avskaffas direkt - i mina ögon en betydligt mer prioriterad reform än t.ex. fortsatta sänkningar av fastighetsskatten. Miljöbilspremien à 10.000 kronor är kanske mest att se som en aptitretare för den som ändå lutade åt ett miljövänligare bilval, av miljömässiga eller tyngre vägande ekonomiska skäl. Bensinpris och trängselskatt har nog en större roll att spela för sådana beslut men premien är ändå en viktig signal.
Och den ökade förändringstakten är mycket välkommen, liksom den starka ekonomi och statsbudget som ligger bakom. Alliansregeringen har mandat som en reformregering och bör våga visa det, utan att i onödan provocera men inte heller skygga från att genomföra den politik man gemensamt gick till val på. En offensiv kan behövas - sett mot bakgrund av fortsatt motiga opinionsvindar, åtminstone att döma av opinionsmätningar som veckans Temo, presenterad i DN. För en folkpartist är det knappast någon tröst att klättra upp till sexprocentsnivån. Det liberala partiet bör förstås sikta betydligt högre än så.
Alliansens partiledare kombinerar reformtakten med en gemensam miniturné i Mälardalen, en uppvisning i den enighet om den övergripande långsiktiga färdriktningen för Sverige som grundlade valsegern.
Nu är den spännande frågan hur socialdemokratin kommer att agera och hantera sin oppositionsroll när den tacksamma, ledarlösa pausen är överstånden. Hur långt räcker Mona Sahlins nytillsatta arbetsgrupper med väletablerade namn som nytänkare?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, förmögenhetsskatten, miljöbilspremie, folkpartiet, socialdemokraterna
Förmögenhetsskatten avskaffas direkt - i mina ögon en betydligt mer prioriterad reform än t.ex. fortsatta sänkningar av fastighetsskatten. Miljöbilspremien à 10.000 kronor är kanske mest att se som en aptitretare för den som ändå lutade åt ett miljövänligare bilval, av miljömässiga eller tyngre vägande ekonomiska skäl. Bensinpris och trängselskatt har nog en större roll att spela för sådana beslut men premien är ändå en viktig signal.
Och den ökade förändringstakten är mycket välkommen, liksom den starka ekonomi och statsbudget som ligger bakom. Alliansregeringen har mandat som en reformregering och bör våga visa det, utan att i onödan provocera men inte heller skygga från att genomföra den politik man gemensamt gick till val på. En offensiv kan behövas - sett mot bakgrund av fortsatt motiga opinionsvindar, åtminstone att döma av opinionsmätningar som veckans Temo, presenterad i DN. För en folkpartist är det knappast någon tröst att klättra upp till sexprocentsnivån. Det liberala partiet bör förstås sikta betydligt högre än så.
Alliansens partiledare kombinerar reformtakten med en gemensam miniturné i Mälardalen, en uppvisning i den enighet om den övergripande långsiktiga färdriktningen för Sverige som grundlade valsegern.
Nu är den spännande frågan hur socialdemokratin kommer att agera och hantera sin oppositionsroll när den tacksamma, ledarlösa pausen är överstånden. Hur långt räcker Mona Sahlins nytillsatta arbetsgrupper med väletablerade namn som nytänkare?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, förmögenhetsskatten, miljöbilspremie, folkpartiet, socialdemokraterna
söndag, mars 11, 2007
Förnuft, känsla, klimat
Historiskt, sade Chirac och många höll med om att EU-ledarna uppnått något stort när de i veckan enades om att minska utsläppen av klimatgaser och öka andelen förnybara bränslen i Europa. Kanske säger det mest om lågt ställda förväntningar - och kanske är det hela mest historiskt för EU-samarbetet, som Ingrid Hedström påpekade i sin analys (som jag inte hittade i DN på nätet): kanske går vägen till européernas hjärtan mer via klimatpolitiken än konstitutionen.
Både klimatpolitiken och konstitutionen handlar ju om både förnuft och känsla. Och när känslan av brådska och hotande miljökatastrof, påeldad av kampanjjournalistik och filmer som Al Gores "Unconventional Truth", driver politikerna till långtgående beslut är det trots allt bra med en stor dos förnuft i hur besluten och åtgärderna utformas. Miljöområdet är en kristallklar mästargren för EU - eller borde vara det - och kan röja vägen ut ur den konstitutionella tankepausen.
I Sverige har statsminister Reinfeldt efter valet visat betydligt mer miljöengagemang än partiledar Reinfeldt före valet och tycks se fram mot ordförandeskapets utmaning 2009 (DN). Glädjande, borde man tycka, istället för att komma med underliggande kritik mellan raderna om att det skulle vara ett suspekt och oäkta engagemang. Och nya miljöpolitiska idéer från ett så tidigare oväntat håll borde väl också välkomnas (åter DN).
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, klimat, EU, Fredrik Reinfeldt, moderaterna
Både klimatpolitiken och konstitutionen handlar ju om både förnuft och känsla. Och när känslan av brådska och hotande miljökatastrof, påeldad av kampanjjournalistik och filmer som Al Gores "Unconventional Truth", driver politikerna till långtgående beslut är det trots allt bra med en stor dos förnuft i hur besluten och åtgärderna utformas. Miljöområdet är en kristallklar mästargren för EU - eller borde vara det - och kan röja vägen ut ur den konstitutionella tankepausen.
I Sverige har statsminister Reinfeldt efter valet visat betydligt mer miljöengagemang än partiledar Reinfeldt före valet och tycks se fram mot ordförandeskapets utmaning 2009 (DN). Glädjande, borde man tycka, istället för att komma med underliggande kritik mellan raderna om att det skulle vara ett suspekt och oäkta engagemang. Och nya miljöpolitiska idéer från ett så tidigare oväntat håll borde väl också välkomnas (åter DN).
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, klimat, EU, Fredrik Reinfeldt, moderaterna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
