Nej, jag såg inte matchen i går. Sportig kan jag kanske kallas men knappast sportintresserad (men om det går bra för Sverige kommer nog även jag fastna, som senast 1994).
Istället för att sitta framför tv:n hemma eller på en av de talrika storskärmsutrustade barerna, smet jag från kvällssolen in i den intima teaterlokalen Brunnsgatan fyra. Det var faktiskt mitt första besök på Kristina Lugns, en gång Allan Edwalls, scen. Platserna i den lilla salongen är inte många, tidigare har mina ambitioner att gå hejdats av senkommenhet och fullsatthet. Det som lockade mig att denna gång agera i tid var en kombination av teater och historia, två av mina största intressen: med andra ord, Lena Nyman i monolog-rollen som "Katarina". Det handlar förstås om Katarina II, den stora, den tyska prinsessan som blev "upplyst despot" och alla ryssars självhärskarinna (f 1729, reg 1762-1796).
Lena Nyman kanske inte är den första man tänker på som en självuppfylld, självmedveten kejsarinna, men jag tycker att hon fyller rollen som den åldrande autokraten väl. Formatet med den lilla (varma!) salongen och den korta speltiden, bara ca 40 minuter (angiven föreställningstid: 1 timme) gjorde inte upplevelsen sämre. Alldeles lagom en varm sommarkväll.
Sedan gick vi åter ut i verkligheten. Den något avslagna stämningen på stan gav snart besked om att VM-premiären inte helt gått de svenska fotbollsspelarnas och fansens väg. Men vad jag förstår är hoppet långtifrån förlorat...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar