Övertygad republikan är jag förvisso. Ändå kan jag utan problem sätta många andra frågor högre på min politiska dagordning. Sveriges konkurrenskraft, jobben, jämlik vård för alla, kunskapsskola, forskningen, integration, socialförsäkringarna, kulturen: de flesta frågor är helt enkelt högre prioriterade i det dagliga politiska värvet.
Men trots Torekovkompromiss och maktlös monark sedan regeringsformen 1974 kommer jag inte ifrån den starka inre rösten som deklarerar att monarkin är något i grunden odemokratiskt och oliberalt, och oförenligt med ett modernt samhälle där vi står för alla människors lika värde.
I yran kring det kungliga bröllopet vaknar republikanen i mig åter till liv, och jag är tydligen inte ensam om den reaktionen. Många menar att uppmärksamheten kring bröllopet är alltför stor, och stödet för själva monarkin sjunker enligt olika mätningar - nu senast FSI (DN Kultur, DN). Republikanska föreningen och dess generalsekreterare noterar stigande medlemssiffror och anar morgonluft (SvD).
Min republikanska övertygelse har egentligen inget att göra med att stora delar av Hagaparken spärras av, att bröllopschoklad som säljs med välgörenhetsargument kan ha sitt ursprung i kakao från barnarbete, att diktaturambassadörer bjuds in till festligheterna (även om det är ironiskt med monarkin som den sista resten av svenskt allenastyre), eller ens att svensk jämställd äktenskapstradition hotas av om kungen överlämnar sin dotter vid altaret. Även om kraven på vår blivande statschef, i kraft av blod och arv, och med alla offentliga festligheter, naturligtvis gör bröllopet till en allmän angelägenhet, inte en privatsak.
Monarkimotståndet handlar heller inte om personerna. Victoria och Daniel är t.ex. säkert väldigt trevliga personer som förtjänar all lycka, inklusive en solig bröllopsdag.
Det är det djupt odemokratiska jag vänder mig emot. Och det med kraft, upptäckte jag när jag i dag gick förbi det avspärrade Stadshuset där Sveriges folkvalda lokalpolitiker skulle frambära sina hyllningar till kungafamilj och kronprinsesspar; såg alla polisbilar och poliserna som var utstationerade med jämna mellanrum längs hela Norr Mälarstrand; och hörde fjäskandet i radionyheterna.
Denna del av monarkin, denna "anda av undersåtlighet som inte är fria medborgare värdig" för att citera den store republikanen Vilhelm Moberg, gör mig helt enkelt illamående.
Hellre det än servilt underdånig.
Uppdaterade länkar: Huvudledare och krönika av Lena Andersson på DN:s ledarsida i dag. Bloggar: Per Altenberg, Annika Beijbom, Carina Boberg, Andreas Froby, Helena von Schantz, Christian Tegnvallius.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar