I morgon 1 juli avskaffas kårobligatoriet äntligen. Därmed utsträcks föreningsfriheten till att gälla även studenter vid svenska högskolor och universitet. Det underliga är förstås inte att denna reform nu genomförs, utan att det har tagit så lång tid. Kritiken mot kårobligatoriet har länge varit en hjärtefråga för liberala studenter (inklusive organisationen med samma namn), och det känns självklart att det blev en av den liberale högskoleministerns viktiga reformer.
Ett kårobligatorium kan jämföras med ett obligatoriskt medlemskap i en fackförening. Och även om det finns vissa fackföreningar med skråliknande monopol, så framstår ändå den tanken som absurd - lika absurd som den en gång självklara kollektivanslutningen av LO-medlemmar till det socialdemokratiska partiet.
Motstånd mot kårobligatoriet innebär naturligtvis inte motstånd mot studentkårer i sig. De har säkerligen en viktig roll att fylla, finansierade av frivilliga medlemmar som har fåtts att inse medlemskapets fördelar, och av universitet och högskolor som ser studentorganisationerna som viktiga med- och motparter.
Samtidigt som vi liberaler äntligen kan avskaffa kårobligatoriet, kämpar vi för att införa ett annat obligatorium.
En obligatorisk a-kassa har i år åter lyfts av Folkpartiet som en viktig fråga inför valet. Det är en gammal Alliansfråga som nu verkar komma till heders. Den här mandatperioden ansågs den ogenomförbar, men nu tar vi nya tag. Och här är obligatoriet lika logiskt liberalt som det är ologiskt och oliberalt för studentkårerna. Åtminstone för liberaler, de må vara av sorten med social- som prefix, som tror på en generell välfärd.
A-kassan hör helt enkelt hemma bland andra generella obligatoriska socialförsäkringar som inte bara är god socialliberal politik - därför försvarar Folkpartiet t.ex. en generös sjukförsäkring till skillnad från grundtrygghet - utan även en hörnsten i den omhuldade svenska modellen. A-kassorna är dessutom redan till större delen gemensamt finansierade via skattsedeln.
Om ett kårobligatorium är att jämföra med obligatoriskt fackmedlemskap, är dagens a-kassesystem konstruerat för att gynna fackföreningarna och locka fler till medlemmar. Hur mycket fackföreningsledarna försöker, kan de inte komma ifrån att "deras" a-kassor i högsta grad är icke fristående. Och i LO-förbunden med deras uttalade stöd för Socialdemokraterna och motstånd mot den sittande Alliansregeringen, blir de därmed också partipolitiska.
Jesper Svensson, Christian Tegnvallius, Carl Larsson, Carina Boberg har bloggat om kårobligatoriet, Per Altenberg om obligatorisk a-kassa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar