DN.se har nu kompletterat sin artikel om Ulf Bjerelds kritik mot de moderata statsråden. Jag fick ett mycket vänligt svar på min undran från Petter Forslund. Vi får se hur detta och liknande fall behandlas i medierna framöver.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, media, mediekritik, Ulf Bjereld, DN
fredag, oktober 13, 2006
S-märkt statsvetare om hycklande statsråd
I vilken egenskap uttalar sig en statsvetarprofessor som samtidigt är aktiv socialdemokrat och styrelseledamot i Broderskapsrörelsen? Dessa frågor har kring Ulf Bjereld varit aktuella tidigare. I dag uttalar han sig kring statsråden Stegö Chilò och Borelius, som stämplas som hycklare när de trots svartbetalning och obetalda tv-licenser sedan "gör anspråk på att företräda samhällsgemenskapen". (Se DN.) Urspunget verkar dessutom komma från hans blogg där han tydligt och klart deklarerar sin position som både statsvetare och socialdemokrat (och f.d. KPML(r):are.)
Jag tänker inte diskutera om Bjereld har rätt eller inte i denna utsaga. Han är otvetydigt i sin fulla rätt att uttala sig, både som statsvetare och som socialdemokratisk debattör. Problemet är när man inte kan vara säker på i vilken egenskap han gör det. Även om han och journalisten vill se det som en kommentar från en sakkunnig statsvetare så kan vi läsare inte vara säkra på att så är fallet. Bjerelds socialdemokratiska sympatier, uppdrag och engagemang blir i detta sammanhang komprometterande.
Givetvis ska inte våra statsvetare åläggas privat åsiktsförbud. De är i sin fulla rätt att vara engagerade också i partipolitik. Det viktigaste är att deras uttalanden ursprungsmärks. När Ulf Bjereld uttalar sig, inte minst när det handlar om den borgerliga regeringen eller sådant som på annat sätt direkt berör de politiska motståndarna till hans socialdemokratiska parti, har allmänheten rätt att få den relevanta bakgrundsinformationen. Bjereld behöver inte vara en fri och oberoende forskare för att hans åsikt ska vara intressant.
Ansvaret att informera ligger främst på journalisten. Jag har därför mejlat Niclas Lindstrand, publicistiskt ansvarig på dn.se, och författaren till notisen på DN.se, Petter Forslund, och frågat hur de ser på publiceringen.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, media, mediekritik, Ulf Bjereld, Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius, DN
Jag tänker inte diskutera om Bjereld har rätt eller inte i denna utsaga. Han är otvetydigt i sin fulla rätt att uttala sig, både som statsvetare och som socialdemokratisk debattör. Problemet är när man inte kan vara säker på i vilken egenskap han gör det. Även om han och journalisten vill se det som en kommentar från en sakkunnig statsvetare så kan vi läsare inte vara säkra på att så är fallet. Bjerelds socialdemokratiska sympatier, uppdrag och engagemang blir i detta sammanhang komprometterande.
Givetvis ska inte våra statsvetare åläggas privat åsiktsförbud. De är i sin fulla rätt att vara engagerade också i partipolitik. Det viktigaste är att deras uttalanden ursprungsmärks. När Ulf Bjereld uttalar sig, inte minst när det handlar om den borgerliga regeringen eller sådant som på annat sätt direkt berör de politiska motståndarna till hans socialdemokratiska parti, har allmänheten rätt att få den relevanta bakgrundsinformationen. Bjereld behöver inte vara en fri och oberoende forskare för att hans åsikt ska vara intressant.
Ansvaret att informera ligger främst på journalisten. Jag har därför mejlat Niclas Lindstrand, publicistiskt ansvarig på dn.se, och författaren till notisen på DN.se, Petter Forslund, och frågat hur de ser på publiceringen.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, media, mediekritik, Ulf Bjereld, Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius, DN
torsdag, oktober 12, 2006
Liberala borgarråd med viktig uppgift
Den tillträdande majoritetens borgarråd är nu föreslagna (ABC). För folkpartiets del är det förutom gruppledaren Lotta Edholm för skolfrågorna, Madeleine Sjöstedt som föreslås bli kultur- och idrottsborgarråd. Tillsammans med Ann-Katrin Åslund blir det ett mycket bra lag som ska leda jobbet med att forma folkpartiets politik för de kommande åren. Nu gäller det att sätta en liberal stämpel, inte bara på skol-, kultur- och idrottsfrågorna. Som en bärande del av majoriteten har folkpartiet ansvar och rätt att påverka hela politiken i liberal riktning.
För min egen del skulle jag inte ha något emot att få hjälpa till i det arbetet, främst med kulturfrågorna. Efter fyra år i opposition vore det en spännande möjlighet.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, politik, borgarråd, folkpartiet, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt, Ann-Katrin Åslund
För min egen del skulle jag inte ha något emot att få hjälpa till i det arbetet, främst med kulturfrågorna. Efter fyra år i opposition vore det en spännande möjlighet.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, politik, borgarråd, folkpartiet, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt, Ann-Katrin Åslund
Orhan Pamuk - en chans för Turkiet
Litteratur är politik - och inte minst så Nobelpriset. Förra året fick vi en vänstersinnad teaterman i Harold Pinter, arg på Bush, Blair och mycket annat. I år blev det en stillsammare, kanhända mindre uttalad men inte mindre politisk pristagare: den turkiske författaren Orhan Pamuk, en av de förhandstippade favoriterna (på min läslista står både romanen "Snö" och hans nya bok om Istanbul).
På hemmaplan är han kontroversiell efter att ha tagit upp känsliga ämnen som (givetvis) kurdernas ställning; relationen mellan islamism, sekularism och västerländskhet; och det häftigt omdebatterade folkmordet på armenierna under sultanatets sista år. (För det sistnämnda blev han t.o.m. åtalad.)
För den turkiska ledningen (regeringen och bakom kulisserna den mäktiga militären) finns nu chansen att välkomna litteraturvärldens finaste pris till en turkisk författare som går sina egna vägar. Tvivel om bristande yttrandefrihet och diskriminering kan börja undanröjas. Litteraturens roll för mänskliga rättigheter och demokrati kan manifesteras. Det vore ett favoritval för Turkiet, och för utvidningsvännerna i Europa.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Orhan Pamuk, Nobelpriset, litteratur, Turkiet, politik
På hemmaplan är han kontroversiell efter att ha tagit upp känsliga ämnen som (givetvis) kurdernas ställning; relationen mellan islamism, sekularism och västerländskhet; och det häftigt omdebatterade folkmordet på armenierna under sultanatets sista år. (För det sistnämnda blev han t.o.m. åtalad.)
För den turkiska ledningen (regeringen och bakom kulisserna den mäktiga militären) finns nu chansen att välkomna litteraturvärldens finaste pris till en turkisk författare som går sina egna vägar. Tvivel om bristande yttrandefrihet och diskriminering kan börja undanröjas. Litteraturens roll för mänskliga rättigheter och demokrati kan manifesteras. Det vore ett favoritval för Turkiet, och för utvidningsvännerna i Europa.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Orhan Pamuk, Nobelpriset, litteratur, Turkiet, politik
onsdag, oktober 11, 2006
Borgarrådsbekymmer: Mp och v
Med varsitt oppositionsborgarråd matchar den mörkröda och gröna delen av det rödgröna blocket socialdemokraterna och har en starkare ställning än tidigare. För att vänsterpartiet säkert skulle få ett borgarråd behövs en teknisk valsamverkan med miljöpartiet.
Både mp och v har tidigare delat upp borgarrådspost och gruppledarskap på olika personer. Så torde det åtminstone i miljöpartiets fall bli även fortsättningsvis; gruppledaren Åsa Romson valde att stanna i Stadshuset framför sin plats i riksdagen, men har uttryckt en ovilja att bli borgarråd och heltidspolitiker. Liksom vänsterns gruppledare Ann-Margret Livh har miljöpartiet efter valet också uttalat skepsis mot hela systemet med oppositionsborgarråd (till skillnad från de andra partierna, som tycker att oppositionsföreträdarna måste ha så goda förutsättningar att bedriva oppositionspolitik).
Hur mp och v hanterar sina borgarrådsposter är därmed inte bara en namnfråga utan organisationspolitik.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, borgarråd, miljöpartiet, vänsterpartiet, politik
Både mp och v har tidigare delat upp borgarrådspost och gruppledarskap på olika personer. Så torde det åtminstone i miljöpartiets fall bli även fortsättningsvis; gruppledaren Åsa Romson valde att stanna i Stadshuset framför sin plats i riksdagen, men har uttryckt en ovilja att bli borgarråd och heltidspolitiker. Liksom vänsterns gruppledare Ann-Margret Livh har miljöpartiet efter valet också uttalat skepsis mot hela systemet med oppositionsborgarråd (till skillnad från de andra partierna, som tycker att oppositionsföreträdarna måste ha så goda förutsättningar att bedriva oppositionspolitik).
Hur mp och v hanterar sina borgarrådsposter är därmed inte bara en namnfråga utan organisationspolitik.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, borgarråd, miljöpartiet, vänsterpartiet, politik
Borgarrådsbekymmer: Segla lugnt med Jämtin?
En rikspolitiker med global inriktning, och dessförinnan en lång period utanför den utåtriktade partipolitiken, är nog inte ett dåligt val för Stockholms socialdemokrater. Förra biståndsministern Carin Jämtin kommer säkert att göra ett bra jobb.
Kan därmed socialdemokratin segla lugnt framöver, som är arbetarkommunens ordförande Bosse Ringholms förhoppning (SvD)? Annika Billström har ännu inte erkänt sig besegrad, med flest personröster av alla socialdemokrater har hon dessutom råg i ryggen. Vi får se hur s-representantskapet bestämmer, tipset är att Billström där får betydligt större stöd än den enda egna rösten i styrelsen. Och även om styrelsen och borgarrådsduon Jämtin-Mogert avgår med segern talar erfarenheten från de gångna åren om att förlorarna i dylika strider sällan sitter still i båten. Att den gamla ledaren tvingas bort mot sin vilja bäddar inte för goda relationer.
Till en intern dålig stämning bidrar reduceringen till två oppositionsborgarråd. Den blir tung att bära för socialdemokratin, som är van att dominera de fina posterna. I majoritet har man hållit sig med sex borgarråd (i landstinget fem landstingsråd) medan koalitionskamraterna v och mp fått nöja sig med varsitt. I opposition förra gången kunde man lägga beslag på tre av de fyra oppositionsstolarna.
Även om det blir en lugnare seglats internt för Jämtin-Mogert än fallet varit under epoken Billström, så blir oppositionsarbetet en tuff uppgift. En starkare borgerlig majoritet än någonsin blir svår att rubba, särskilt om Alliansregeringen uppfyller förhoppningarna att bryta de socialdemokratiska regeringarnas tradition av Stockholmsfientlighet. Då kan vi se fram mot ett slut även för traditionen med majoritetsskiften vart fjärde år.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: borgarråd, Jämtin, Mogert, Billström, Ringholm, socialdemokraterna, Stockholm, politik
Kan därmed socialdemokratin segla lugnt framöver, som är arbetarkommunens ordförande Bosse Ringholms förhoppning (SvD)? Annika Billström har ännu inte erkänt sig besegrad, med flest personröster av alla socialdemokrater har hon dessutom råg i ryggen. Vi får se hur s-representantskapet bestämmer, tipset är att Billström där får betydligt större stöd än den enda egna rösten i styrelsen. Och även om styrelsen och borgarrådsduon Jämtin-Mogert avgår med segern talar erfarenheten från de gångna åren om att förlorarna i dylika strider sällan sitter still i båten. Att den gamla ledaren tvingas bort mot sin vilja bäddar inte för goda relationer.
Till en intern dålig stämning bidrar reduceringen till två oppositionsborgarråd. Den blir tung att bära för socialdemokratin, som är van att dominera de fina posterna. I majoritet har man hållit sig med sex borgarråd (i landstinget fem landstingsråd) medan koalitionskamraterna v och mp fått nöja sig med varsitt. I opposition förra gången kunde man lägga beslag på tre av de fyra oppositionsstolarna.
Även om det blir en lugnare seglats internt för Jämtin-Mogert än fallet varit under epoken Billström, så blir oppositionsarbetet en tuff uppgift. En starkare borgerlig majoritet än någonsin blir svår att rubba, särskilt om Alliansregeringen uppfyller förhoppningarna att bryta de socialdemokratiska regeringarnas tradition av Stockholmsfientlighet. Då kan vi se fram mot ett slut även för traditionen med majoritetsskiften vart fjärde år.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: borgarråd, Jämtin, Mogert, Billström, Ringholm, socialdemokraterna, Stockholm, politik
måndag, oktober 09, 2006
Koreakris
Samtidigt som Sydkoreas utrikesminister Ban Ki Moon är klar som FN:s blivande generalsekreterare, får hans hemlands regering sin värsta kris. Efter åratal av hotelser, förhandlingsutspel och många diskussioner i omvärlden tycks Nordkorea slutligen ha sprängt en kärnvapenladdning. Större och mindre världsledare uttrycker avsky och avståndstagande och de flesta analyser verkar i förstone både förfärade och något förvirrade. Vad är Kim-regimen egentligen ute efter? Det är den större fråga som kvarstår, jämte hur läget i det slutna landet är.
Någon kärnvapenanalytiker var inte särskilt förskräckt över att den ärftliga kommunistdiktaturen med en av världens manstarkaste militärmakter också kan ha blivit världens nya kärnvapenmakt. Är det troligt att Japan och Sydkorea nu inleder en upprustning, som t.o.m. kunde sluta med egna atombomber, eller räcker USA:s nukleära paraply?
Kanske ska grannländerna också fortsatt oroa sig mest för det nordkoreanska samhällets och ekonomins stabilitet. Även om få skulle sörja om diktaturen faller, fruktar alla det ofrånkomliga kaoset, flyktingströmmarna, de gigantiska utmaningarna i återuppbyggnaden. Det vore samtidigt en stor, fredsfrämjande och demokratiserande uppgift värdig ett verkligt världssamfund. Och när det än händer finns ingen ideal tidpunkt.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kärnvapen, Nordkorea
Någon kärnvapenanalytiker var inte särskilt förskräckt över att den ärftliga kommunistdiktaturen med en av världens manstarkaste militärmakter också kan ha blivit världens nya kärnvapenmakt. Är det troligt att Japan och Sydkorea nu inleder en upprustning, som t.o.m. kunde sluta med egna atombomber, eller räcker USA:s nukleära paraply?
Kanske ska grannländerna också fortsatt oroa sig mest för det nordkoreanska samhällets och ekonomins stabilitet. Även om få skulle sörja om diktaturen faller, fruktar alla det ofrånkomliga kaoset, flyktingströmmarna, de gigantiska utmaningarna i återuppbyggnaden. Det vore samtidigt en stor, fredsfrämjande och demokratiserande uppgift värdig ett verkligt världssamfund. Och när det än händer finns ingen ideal tidpunkt.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kärnvapen, Nordkorea
söndag, oktober 08, 2006
(S)kuggregering
Formeringen av den socialdemokratiska "skuggregeringen" väcker naturligtvis den politiska amatöranalytikern. (Se t.ex. DN och SvD. Det handlar om gruppledarskapen i riksdagens utskott, som är det närmaste vi i Sverige kommer det fenomen som i ffa den engelska parlamentarismen är tydligt uttalat.)
Hur mycket är Göran Perssons val? Mindre än när han bildat sina riktiga regeringar, kan man anta - och får det socialdemokratiska partiet hoppas. En snart avgående partiledare som baksätesförare långt in i mandatperioden är ingen god idé. Hursomhelst är urvalet av naturliga skäl nu begränsat till de som har en plats i riksdagen - inga överraskningar av den typ som Persson gjort till sitt signum med andra ord.
De flesta av de f.d. ministrarna har nu också fått en plats i riksdagen (utplacerade på lämpliga riksdagslistor runt om i landet). Hur Thomas Bodström, som gick direkt från advokatyrket till justitiedepartementet, hanterar den mer vardagliga politiken i utskott och kammare, blir t.ex. intressant. En chans att visa politisk känsla, med sikte på tyngre roll i framtiden? Men inte bredare än att det fortfarande är rättspolitiken som blir hans område.
De som oftast utpekats som kronprinsessor och -prinsar återfinns alla på gruppledarplatser: Mona Sahlin i social-, Ulrica Messing i försvars-, Thomas Östros i närings- och alltså Bodström i justitieutskottet. Nu tydliggörs skillnaden mellan att sitta i riksdagen eller som Wallström och Lundby-Wedin ha sin plattform på annat håll.
De mer okända ledande socialdemokraterna från den gamla riksdagen har behållit flera platser; Marie Granlund, Anders Ygeman, Thomas Eneroth m.fl. Samtidigt har flera f.d. ministrar blivit utan - de kunde knappast, med många gånger skral parlamentarisk erfarenhet, lägga beslag på alla tunga poster. Statsråd som inte satt de största avtrycken men har en gedigen riksdagserfarenhet fick tunga poster: Berit Andnor i konstitutions- och Sven-Erik Österberg i arbetsmarknadsutskottet.
Om den hårda konkurrensen om de ledande skuggministerposterna får några följder för den socialdemokratiska valanalysen och strategin återstår att se. Viktigast där är förmågan till självkritik och omprövning. Det är bra för socialdemokraterna om man, som enligt Bodström, har "deppat färdigt" men mer behöver göras innan det kan bli allvar av den stenhårda opposition som utlovas. Det mesta får nog anstå tills mannen i toppen fått sin efterträdare.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: socialdemokraterna, politik, Göran Persson, Sahlin, Bodström
Hur mycket är Göran Perssons val? Mindre än när han bildat sina riktiga regeringar, kan man anta - och får det socialdemokratiska partiet hoppas. En snart avgående partiledare som baksätesförare långt in i mandatperioden är ingen god idé. Hursomhelst är urvalet av naturliga skäl nu begränsat till de som har en plats i riksdagen - inga överraskningar av den typ som Persson gjort till sitt signum med andra ord.
De flesta av de f.d. ministrarna har nu också fått en plats i riksdagen (utplacerade på lämpliga riksdagslistor runt om i landet). Hur Thomas Bodström, som gick direkt från advokatyrket till justitiedepartementet, hanterar den mer vardagliga politiken i utskott och kammare, blir t.ex. intressant. En chans att visa politisk känsla, med sikte på tyngre roll i framtiden? Men inte bredare än att det fortfarande är rättspolitiken som blir hans område.
De som oftast utpekats som kronprinsessor och -prinsar återfinns alla på gruppledarplatser: Mona Sahlin i social-, Ulrica Messing i försvars-, Thomas Östros i närings- och alltså Bodström i justitieutskottet. Nu tydliggörs skillnaden mellan att sitta i riksdagen eller som Wallström och Lundby-Wedin ha sin plattform på annat håll.
De mer okända ledande socialdemokraterna från den gamla riksdagen har behållit flera platser; Marie Granlund, Anders Ygeman, Thomas Eneroth m.fl. Samtidigt har flera f.d. ministrar blivit utan - de kunde knappast, med många gånger skral parlamentarisk erfarenhet, lägga beslag på alla tunga poster. Statsråd som inte satt de största avtrycken men har en gedigen riksdagserfarenhet fick tunga poster: Berit Andnor i konstitutions- och Sven-Erik Österberg i arbetsmarknadsutskottet.
Om den hårda konkurrensen om de ledande skuggministerposterna får några följder för den socialdemokratiska valanalysen och strategin återstår att se. Viktigast där är förmågan till självkritik och omprövning. Det är bra för socialdemokraterna om man, som enligt Bodström, har "deppat färdigt" men mer behöver göras innan det kan bli allvar av den stenhårda opposition som utlovas. Det mesta får nog anstå tills mannen i toppen fått sin efterträdare.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: socialdemokraterna, politik, Göran Persson, Sahlin, Bodström
lördag, oktober 07, 2006
Politkovskajas minne förpliktar
Ryssland (och Ukraina) nämndes särskilt i det utrikespolitiska avsnittet i regeringsförklaringen. Mordet på den modiga journalisten Anna Politkovskaja (telegramnyhet just nu, t.ex. hos DN) illustrerar på ett kusligt sätt vikten av den prioriteringen.
Politkovskaja var obekväm för makten, genom sin rapportering om saker som helst skulle tystas ned, som Tjetjenienkriget och gisslandramat i Beslan 2004. Inte många andra journalister vågade vara så fria och frispråkiga. Det tragiska är att de som vågade det nog nådde betydligt fler i omvärlden än hemma i Ryssland, där mediernas frihet de facto kringskurits allt mer.
Relationerna med en försvagad rysk demokrati (om än ej försvagad stat) blir en av de viktigaste uppgifterna för Carl Bildt som ny utrikesminister. Sverige kan ta ett ansvar för Rysslandspolitiken inom EU, som ett av grannländerna vid Östersjön. Anna Politkovskajas minne förpliktar.
Försvarsminister Odenberg behöver förhoppningsvis inte ägna lika mycket kraft åt detta, men den ryska utvecklingen måste självklart ta en stor plats i den säkerhetspolitiska analysen. Framtidens försvar kan inte bara ägna sig åt konflikthantering och fredsbevarande längre bort - det finns problem i närområdet.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Ryssland, Politkovskaja, Bildt, försvaret, säkerhetspolitik
Politkovskaja var obekväm för makten, genom sin rapportering om saker som helst skulle tystas ned, som Tjetjenienkriget och gisslandramat i Beslan 2004. Inte många andra journalister vågade vara så fria och frispråkiga. Det tragiska är att de som vågade det nog nådde betydligt fler i omvärlden än hemma i Ryssland, där mediernas frihet de facto kringskurits allt mer.
Relationerna med en försvagad rysk demokrati (om än ej försvagad stat) blir en av de viktigaste uppgifterna för Carl Bildt som ny utrikesminister. Sverige kan ta ett ansvar för Rysslandspolitiken inom EU, som ett av grannländerna vid Östersjön. Anna Politkovskajas minne förpliktar.
Försvarsminister Odenberg behöver förhoppningsvis inte ägna lika mycket kraft åt detta, men den ryska utvecklingen måste självklart ta en stor plats i den säkerhetspolitiska analysen. Framtidens försvar kan inte bara ägna sig åt konflikthantering och fredsbevarande längre bort - det finns problem i närområdet.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Ryssland, Politkovskaja, Bildt, försvaret, säkerhetspolitik
Många starka är styrkan
Lite splittring är alltid roligt när den första borgerliga regeringen på tolv år, tillika den första majoritetsregeringen på ett kvartssekel, nyss tillträtt. Så snart kvällstidningarna hämtat sig efter pangnyheten om Carl Bildts återkomst som utrikesminister, var budskapen i dag "redan osams" och "första påhoppet efter 23 minuter".
Konfliktytorna mellan våra nya stats- och utrikesministrar var bland det som analyserades mest i etermedierna och morgontidningarna, försiktigt och präglat av uppskattande av Reinfeldts mod och Bildts prestigelöshet i utnämningen och accepterandet.
Där Bildt så snabbt meddelade skiljaktig mening med de nya moderaterna var två väntade frågor: arbetsrätten och värnskatten. Att det är frågor som hanteras på annat håll än Arvfurstens palats är snarast exempel på "påhoppets" harmlöshet, än Bildts klåfingrighet. Reinfeldt kommer att leda en ministär med många starka viljor, alla kommer inte att dela alla åsikter. Samtidigt är den gemensamma viljan att göra ett bra jobb och leva upp till väljarnas förtroende, för att bli återvalda 2010.
Styrkan ligger i den breda erfarenheten och kompetensen. Tillsammans kommer statsråden att nå ut till fler svenskar än de socialdemokratiska företrädarna, där bara en syntes och bestämde.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Bildt, Reinfeldt, regeringen, politik, val2010
Konfliktytorna mellan våra nya stats- och utrikesministrar var bland det som analyserades mest i etermedierna och morgontidningarna, försiktigt och präglat av uppskattande av Reinfeldts mod och Bildts prestigelöshet i utnämningen och accepterandet.
Där Bildt så snabbt meddelade skiljaktig mening med de nya moderaterna var två väntade frågor: arbetsrätten och värnskatten. Att det är frågor som hanteras på annat håll än Arvfurstens palats är snarast exempel på "påhoppets" harmlöshet, än Bildts klåfingrighet. Reinfeldt kommer att leda en ministär med många starka viljor, alla kommer inte att dela alla åsikter. Samtidigt är den gemensamma viljan att göra ett bra jobb och leva upp till väljarnas förtroende, för att bli återvalda 2010.
Styrkan ligger i den breda erfarenheten och kompetensen. Tillsammans kommer statsråden att nå ut till fler svenskar än de socialdemokratiska företrädarna, där bara en syntes och bestämde.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Bildt, Reinfeldt, regeringen, politik, val2010
fredag, oktober 06, 2006
En erfaren majoritetsregering
Det är självklart oppositionsledarens uppgift att tycka till om regeringsförklaringen och ministerlistan. Ändå har jag svårt att se Göran Perssons recension i det ljuset, eller snarare svårt att tro att det är så han själv ser det. Om brist på ödmjukhet var ett problem för socialdemokraterna i den valrörelse de nyss förlorade, så verkar åtminstone inte partiledaren ha bättrat sig. (Partisekreteraren verkar mer böjd åt omprövning och självrannsakan, som Ekointervjun för två veckor sedan visade.)
Perssons analys kan sammanfattas med att den nya borgerliga regeringen är oerfaren, och moderat-dominerad.
Minsann. Det har ändå gått tolv år sedan borgerliga politiker sist satt på taburetterna, att borgerlig erfarenhet från regeringskansliet är liten efter tolv socialdemokratiska regeringsår är en självklarhet. Däremot har de nya ministrarna bred erfarenhet från politiken och dessutom från vidare fält, inte minst näringslivet. Göran Perssons ministrar saknade ofta längre erfarenhet från riksdagen (eller Europaparlamentet), och definitivt från näringslivet. Att sådana erfarenheter nu sätts högre än en trogen bana i den röda rörelsen eller i en socialdemokratiskt präglad förvaltning, är inte så illa.
Det klart största borgerliga partiets dominans är inte heller underlig. Men i Göran Perssons regering satt som bekant bara ministrar från ett av partierna i regeringsunderlaget. Persson ledde en minoritetsregering, nu är det ett lag som tillsammans har majoritet i riksdagen som ska styra landet.
Både erfarenhet och majoritetsunderlaget talar för den borgerliga regeringen.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, Göran Persson, val2006, socialdemokraterna, moderaterna
Perssons analys kan sammanfattas med att den nya borgerliga regeringen är oerfaren, och moderat-dominerad.
Minsann. Det har ändå gått tolv år sedan borgerliga politiker sist satt på taburetterna, att borgerlig erfarenhet från regeringskansliet är liten efter tolv socialdemokratiska regeringsår är en självklarhet. Däremot har de nya ministrarna bred erfarenhet från politiken och dessutom från vidare fält, inte minst näringslivet. Göran Perssons ministrar saknade ofta längre erfarenhet från riksdagen (eller Europaparlamentet), och definitivt från näringslivet. Att sådana erfarenheter nu sätts högre än en trogen bana i den röda rörelsen eller i en socialdemokratiskt präglad förvaltning, är inte så illa.
Det klart största borgerliga partiets dominans är inte heller underlig. Men i Göran Perssons regering satt som bekant bara ministrar från ett av partierna i regeringsunderlaget. Persson ledde en minoritetsregering, nu är det ett lag som tillsammans har majoritet i riksdagen som ska styra landet.
Både erfarenhet och majoritetsunderlaget talar för den borgerliga regeringen.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, Göran Persson, val2006, socialdemokraterna, moderaterna
Viktigast för Stockholm
Jag lyssnade ivrigt efter besked i regeringsförklaringen om Stockholmsregionens kanske viktigaste frågor i en ny regerings politik: utjämningsskatten och trafikinvesteringarna. Tyvärr hörde jag inget, om inte en närmare läsning av texten ger något får vi hoppas att budgetprocessen ger snart besked.
Det måste bli en ändring på dessa punkter om vår region ska kunna utvecklas. Det måste vara ett grundkrav från oss stockholmslänare (?) och våra företrädare på den nya borgerliga regeringen. Utgångspunkten måste vara att vi har större förhoppningar på en borgerlig regering än den avgångna socialdemokratiska, som alltför ofta gjorde skäl för epitetet "Stockholmsfientlig".
De viktigaste ministrarna i sammanhanget torde bli kristdemokraten Mats Odell som kommun- och finansmarknadsminister och centerpartisten Åsa Torstensson som infrastrukturminister. En från Stockholms län, en från Bohuslän; men geografin borde inte spela någon roll i en borgerlig regering som måste fokusera på tillväxt, välfärd och miljö. Hur får vi en hållbar växande kaka, och hur kan en regional utjämning och en infrastrukturpolitik utformas så att tillväxt gynnas på alla håll, och inte hämmas i huvudstadsregionen?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, trafik, regeringen, Mats Odell, Åsa Torstensson
Det måste bli en ändring på dessa punkter om vår region ska kunna utvecklas. Det måste vara ett grundkrav från oss stockholmslänare (?) och våra företrädare på den nya borgerliga regeringen. Utgångspunkten måste vara att vi har större förhoppningar på en borgerlig regering än den avgångna socialdemokratiska, som alltför ofta gjorde skäl för epitetet "Stockholmsfientlig".
De viktigaste ministrarna i sammanhanget torde bli kristdemokraten Mats Odell som kommun- och finansmarknadsminister och centerpartisten Åsa Torstensson som infrastrukturminister. En från Stockholms län, en från Bohuslän; men geografin borde inte spela någon roll i en borgerlig regering som måste fokusera på tillväxt, välfärd och miljö. Hur får vi en hållbar växande kaka, och hur kan en regional utjämning och en infrastrukturpolitik utformas så att tillväxt gynnas på alla håll, och inte hämmas i huvudstadsregionen?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, trafik, regeringen, Mats Odell, Åsa Torstensson
Grattis Cecilia, Olle och Europa!
Sällan har vi väl haft en mer lämpad Europaminister - Sverige och Europa är att gratulera. Liksom Cecilia Malmström själv, förstås, även om det blir ett tufft jobb för en kritisk Europaentusiast att både påverka EU i en smalare, vassare och liberalare riktning, och förankra Europatanken på hemmaplan - det som så många politiker och ministrar talat om, men där så lite hänt i verkligheten. Cecilias kamp mot parlamentets vanvettiga månatliga flytt till miljardkostnader från Bryssel till Strasbourg har den senaste tiden uppmärksammats rätt stort, och visar på potentialen både hos denna nya, mycket kompetenta, liberala minister, och i Europafrågorna.
Grattis också till Olle Schmidt, som torde ta platsen i Europaparlamentet när Cecilia lämnar. Grattis till Göteborg, som får se en av sina duktigaste politiker ta plats i regeringen.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Cecilia Malmström, Olle Schmidt, Europaparlamentet, Europa, regeringen, politik
Grattis också till Olle Schmidt, som torde ta platsen i Europaparlamentet när Cecilia lämnar. Grattis till Göteborg, som får se en av sina duktigaste politiker ta plats i regeringen.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Cecilia Malmström, Olle Schmidt, Europaparlamentet, Europa, regeringen, politik
Oskrivet blad för kulturen?
En av de stora överraskningarna är kulturministerposten - som väl inget parti lagt sig ut för att lägga beslag på. Timbrochefen Cecilia Stegö Chilò känns spontant som ett oskrivet blad i kulturpolitiken, men en del nya bud för kulturen med en högerliberal från näringslivets tankesmedja är väl minst sagt att vänta. Kanske hamnar störst fokus på mediepolitiken och en välbehövlig förnyelse av public service.
Kulturen är inte en av de största posterna i statsbudgeten men får mycket uppmärksamhet och har ett ideologiskt värde, inte minst för liberaler. För första gången i en borgerlig regering är det nu inte en folkpartist som har hand om detta område. Framtiden får utvisa om det kommer att kännas för mer än en kulturtillvänd folkpartist.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Cecilia Stegö Chilò, kultur, politik, regeringen
Kulturen är inte en av de största posterna i statsbudgeten men får mycket uppmärksamhet och har ett ideologiskt värde, inte minst för liberaler. För första gången i en borgerlig regering är det nu inte en folkpartist som har hand om detta område. Framtiden får utvisa om det kommer att kännas för mer än en kulturtillvänd folkpartist.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Cecilia Stegö Chilò, kultur, politik, regeringen
Inte bara Bildt...
Är det den mest kompetenta regeringen någonsin, för att travestera Carl Bildts ord från 1991? Det återstår att se, men oerhört spännande och lovande, måste sammanfattningen bli för vår nya regering. Carl Bildts återkomst som utrikesminister är förstås den största skrällen, men det finns många fler minst sagt intressanta namn.
En färgad kvinna får hand om integrations- och jämställdhetsfrågorna, i ett eget departement. Jag delar inte Nyamko Sabunis åsikter i allt och reagerade som många andra negativt på hennes utspel om obligatoriska gyntester, men som minister tror jag starkt på hennes och folkpartiets förmåga att visa vägen bort från utanförskapet som präglar alltför många platser i Sverige.
Inte bara en utan två öppna hbt-personer tar plats i regeringen. Att centerpartiets gamle avlagda kronprins Andreas Carlgren återvänder är en positiv överraskning i sig. Tobias Billström som migrationsminister får ett tufft jobb att visa en mänskligare flykting- och invandringspolitik än den som Barbro Holmberg har symboliserat. Hoppet står också till införandet av verklig arbetskraftsinvandring.
Lars Leijonborg och Jan Björklund blir förstås ett starkt team på utbildningsdepartementet. Folkpartiledaren får också ägna sig åt att stärka Sveriges position inför den internationella konkurrensens och öppenhetens utmaningar och möjligheter, som ordförande i regeringens särskilda globaliseringsråd.
Partiledarna har alla på sina departement fått statsråd från det egna partiet. Det kommer vara ett Allianslag som leder den nya regeringens arbete, vilket är en nödvändighet för att de fyra partierna tillsammans ska behålla regeringsmakten, förhoppningsvis med ett ännu starkare mandat, 2010.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Carl Bildt, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Andreas Carlgren, Tobias Billström, regeringen, val2006, alliansen
En färgad kvinna får hand om integrations- och jämställdhetsfrågorna, i ett eget departement. Jag delar inte Nyamko Sabunis åsikter i allt och reagerade som många andra negativt på hennes utspel om obligatoriska gyntester, men som minister tror jag starkt på hennes och folkpartiets förmåga att visa vägen bort från utanförskapet som präglar alltför många platser i Sverige.
Inte bara en utan två öppna hbt-personer tar plats i regeringen. Att centerpartiets gamle avlagda kronprins Andreas Carlgren återvänder är en positiv överraskning i sig. Tobias Billström som migrationsminister får ett tufft jobb att visa en mänskligare flykting- och invandringspolitik än den som Barbro Holmberg har symboliserat. Hoppet står också till införandet av verklig arbetskraftsinvandring.
Lars Leijonborg och Jan Björklund blir förstås ett starkt team på utbildningsdepartementet. Folkpartiledaren får också ägna sig åt att stärka Sveriges position inför den internationella konkurrensens och öppenhetens utmaningar och möjligheter, som ordförande i regeringens särskilda globaliseringsråd.
Partiledarna har alla på sina departement fått statsråd från det egna partiet. Det kommer vara ett Allianslag som leder den nya regeringens arbete, vilket är en nödvändighet för att de fyra partierna tillsammans ska behålla regeringsmakten, förhoppningsvis med ett ännu starkare mandat, 2010.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Carl Bildt, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Andreas Carlgren, Tobias Billström, regeringen, val2006, alliansen
torsdag, oktober 05, 2006
Spännande väntan på politiken och ministrarna
I morgon bitti får vi besked i regeringsförklaringen om vilken politik som ska styra i Sverige de kommande fyra åren, och vilka statsråd som kommer att företräda den. Det är naturligtvis oerhört spännande. Just hemkommen från ännu en kväll med politiska möten (hann med både ordförandemöte i folkpartiets Stockholmsförening och den lokala Kungsholms-Essingeföreningen), bänkar jag mig framför TV-nyheterna med datorn. Ser att Expressen tror sig veta vilka de flesta folkparti-ministrarna blir (inga direkta överraskningar om de namnen stämmer). Danska Jyllands-Posten hävdar att Carl Bildt är tänkt som utrikesminister. Det vore onekligen spännande och ingen kan hävda att han inte har kompetensen - men skulle han verkligen vilja återvända som en nummer två, och hur är egentligen relationerna med Reinfeldt som offentligt och närmast lustfyllt gjort processen kort med Bildts "gamla moderater"?
Sedan blir det väldigt spännande att se vad som skrivs om om trängselavgifter, trafikinvesteringar, utjämningsskatt och skatteförändringar i stort. Med mera!
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, val2006, Reinfeldt, Bildt, folkpartiet, moderaterna
Sedan blir det väldigt spännande att se vad som skrivs om om trängselavgifter, trafikinvesteringar, utjämningsskatt och skatteförändringar i stort. Med mera!
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, val2006, Reinfeldt, Bildt, folkpartiet, moderaterna
Inte bättre i landstinget...
Det dukade bordet har dykt upp även i Stockholms läns landsting, i den självutnämnda budgethållarexperten Ingela Nylund Watz' regi. De rödgröna har snarast lämnat ett avdukat bord utan smulor kvar, och dessutom smitit från disken, menar den tillträdande majoriteten (se bl.a. DN). SL går med underskott för första gången (åtminstone som någon kan minnas). Sjukvården och framför allt sjukhusen blöder också pengar. Karolinska-fusionen blir en stor utmaning.
Och i faggorna lurar utjämningsskatten, som visserligen friserats och förvirrats ännu mer genom att alla möjliga ekonomiska relationer mellan staten och landstinget blandats ihop. Det hindrar inte att Stockholmslandstinget är det enda landstinget i landet som bidrar till systemet, och så snart tillväxten här tar fart och skatteintäkterna ökar, så försvinner det mesta av pengarna i väg (utan hänsyn till högre kostnader för personal, lokaler, social problematik). Av en extra sådan skattekrona som stockholmarna betalar in får de behålla knappt 23 öre i sitt landsting.
Här är utsikterna kanske större att behålla makten i minst två mandatperioder, vilket vore första gången en majoritet lyckades med det sedan landstingets bildande 1970, och bara därför en välgärning. Alliansen har 23 mandats övervikt i det 149-hövdade landstingsfullmäktige. Men de ekonomiska utmaningarna är inte mindre.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: landsting, politik, val2006, Stockholm
Och i faggorna lurar utjämningsskatten, som visserligen friserats och förvirrats ännu mer genom att alla möjliga ekonomiska relationer mellan staten och landstinget blandats ihop. Det hindrar inte att Stockholmslandstinget är det enda landstinget i landet som bidrar till systemet, och så snart tillväxten här tar fart och skatteintäkterna ökar, så försvinner det mesta av pengarna i väg (utan hänsyn till högre kostnader för personal, lokaler, social problematik). Av en extra sådan skattekrona som stockholmarna betalar in får de behålla knappt 23 öre i sitt landsting.
Här är utsikterna kanske större att behålla makten i minst två mandatperioder, vilket vore första gången en majoritet lyckades med det sedan landstingets bildande 1970, och bara därför en välgärning. Alliansen har 23 mandats övervikt i det 149-hövdade landstingsfullmäktige. Men de ekonomiska utmaningarna är inte mindre.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: landsting, politik, val2006, Stockholm
Nya aptitliga rätter på det avdukade bordet
Dagarnas mest använda politiska metafor torde vara "det dukade bordet". Det är en favorit i repris, förstås; den avgående statsministern Olof Palmes ord om arvet till den borgerliga regeringen efter valet 1976 (ni vet, då nuvarande partisekreteraren hade en känsla av statskupp). Det verkar höra till socialdemokraters krisreaktion när de tvingas lämna makten: i år hävdar Göran Persson med emfas att så är fallet.
Men bordet var inte dukat 1976, och det är inte mer dukat i år. Beroende på hur man räknar (huvudproblemet är ju att ingen riktigt har vetat hur man ska räkna) står omkring en miljon svenskar utanför arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna har lyckats med att skapa en bidragstagarstat, ett samhälle där det är rimligt och normalt att ta emot skattefinansierat stöd, även om man har ett arbete; att betala så höga skatter på normala inkomster att sådant stöd blir nödvändigt; att ha så små marginaler att något eget förmögenhetsbyggande, för den egna och efterkommandes trygghet och frihet, blir väldigt svårt. I det socialdemokratiska samhället ska det inte behövas, staten tar ju hand om oss. Staten är samhället.
En sådan syn måste liberaler med kraft vända sig mot. Nu har vi fyra år på oss att visa att vi kan göra skillnad, att det kan bli en förändring där fler arbetar och alla får behålla mer av sina egna pengar. Förändringar som märks snabbt är nödvändiga för att vinna valet 2010 - och att vinna ytterligare en mandatperiod är nödvändig för att få genomslag för en ny inriktning för svensk ekonomi - som säkrar välfärden. Alliansen och liberalismen måste vinna både kortsiktigt och långsiktigt.
Jämte ekonomin, jobben och företagandet gäller det att få en skola för kunskap med arbetsro, en forskning som siktar på världsklass, en ansvarsfull utrikespolitik där mål och medel går ihop.
För att fortsätta liknelsen gäller det att snabbt få fram nya, aptitligare rätter på bordet - men också fixa råvarorna och bemanningen i köket.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: val 2006, politik, regeringen, socialdemokraterna, alliansen
Men bordet var inte dukat 1976, och det är inte mer dukat i år. Beroende på hur man räknar (huvudproblemet är ju att ingen riktigt har vetat hur man ska räkna) står omkring en miljon svenskar utanför arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna har lyckats med att skapa en bidragstagarstat, ett samhälle där det är rimligt och normalt att ta emot skattefinansierat stöd, även om man har ett arbete; att betala så höga skatter på normala inkomster att sådant stöd blir nödvändigt; att ha så små marginaler att något eget förmögenhetsbyggande, för den egna och efterkommandes trygghet och frihet, blir väldigt svårt. I det socialdemokratiska samhället ska det inte behövas, staten tar ju hand om oss. Staten är samhället.
En sådan syn måste liberaler med kraft vända sig mot. Nu har vi fyra år på oss att visa att vi kan göra skillnad, att det kan bli en förändring där fler arbetar och alla får behålla mer av sina egna pengar. Förändringar som märks snabbt är nödvändiga för att vinna valet 2010 - och att vinna ytterligare en mandatperiod är nödvändig för att få genomslag för en ny inriktning för svensk ekonomi - som säkrar välfärden. Alliansen och liberalismen måste vinna både kortsiktigt och långsiktigt.
Jämte ekonomin, jobben och företagandet gäller det att få en skola för kunskap med arbetsro, en forskning som siktar på världsklass, en ansvarsfull utrikespolitik där mål och medel går ihop.
För att fortsätta liknelsen gäller det att snabbt få fram nya, aptitligare rätter på bordet - men också fixa råvarorna och bemanningen i köket.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: val 2006, politik, regeringen, socialdemokraterna, alliansen
Republikansk talman på fallrepet?
Foley-skandalen kryper nu närmare representanthusets republikanske talman, Dennis Hastert. Nu säger en republikansk kongresstjänsteman, tidigare i Mark Foleys stab, att Hastert och den republikanska kongressledningen kände till Foleys olämpliga intresse för unga medhjälpare redan för tre år sedan. (Se bl.a. dagens NY Times eller DN.)
Hastert har tidigare fått stöd av president Bush och andra ledande republikaner, men de partikamrater som ropar på hans snara avgång har nu fått vatten på sin kvarn. Ur Vita husets synvinkel överskuggas presidentens strategi att anklaga demokraterna för att inte orka ta hårda tag mot terrorister.
Hittills hävdar Hasterts medhjälpare att de nya avslöjandena inte stämmer, att talmannen inget visste förrän den sista tiden. Det handlar med andra ord om vem man tror på och framför allt hur ledande republikaner tror att väljarna uppfattar det hela. Frågor om vad man visste när kan verka som hårklyverier och stärka intrycket hos republikanska kärnväljare av ett omoraliskt politiskt spel. Risken för republikanerna är att deras val på kongressvaldagen blir att stanna hemma.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: USA, politik, republikanerna
Hastert har tidigare fått stöd av president Bush och andra ledande republikaner, men de partikamrater som ropar på hans snara avgång har nu fått vatten på sin kvarn. Ur Vita husets synvinkel överskuggas presidentens strategi att anklaga demokraterna för att inte orka ta hårda tag mot terrorister.
Hittills hävdar Hasterts medhjälpare att de nya avslöjandena inte stämmer, att talmannen inget visste förrän den sista tiden. Det handlar med andra ord om vem man tror på och framför allt hur ledande republikaner tror att väljarna uppfattar det hela. Frågor om vad man visste när kan verka som hårklyverier och stärka intrycket hos republikanska kärnväljare av ett omoraliskt politiskt spel. Risken för republikanerna är att deras val på kongressvaldagen blir att stanna hemma.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: USA, politik, republikanerna
Kulturpolitiska frågor: Namn m.m.
Kulturpolitiken var inte den största frågan i valet, och har inte varit det mest uppmärksammade i eftervalsdiskussionerna och förhandlingsspekulationerna. Det är kanske som det ska vara, när en tillträdande regering (och stadshus- och landstingsmajoriteter) har jobben, skolan, vården och trafiken överst på agendan.
På kultursidorna har dock bevakningen och spekulationerna funnits (se t.ex. DN i dag). Några viktiga och intressanta ämnen är värda uppmärksamhet.
Biblioteken: Avgifter på boklån är inte aktuella, deklarerade också den nu tillträdande statsministern i valrörelsen, efter viss förvirring efter en tidigare debatt. Men hur blir det med bibliotekslagen? Argumenten är bibliotekens stora betydelse för läsning, bildning och demokrati kontra det kommunala självstyret (underförstått att om bibliotek är så viktiga så förstår väl kloka kommunpolitiker det själva och kan prioritera).
För mig som liberal är böckernas och bibliotekens värde oomkullrunkeligt. Diskussionen måste handla om hur det moderna biblioteket ska se ut, hur man ska ta in ny teknik, öka tillgängligheten och nå ännu fler. Bibliotek och lokala kulturhus kan vara en murbräcka mot segregationen.
Museerna: Fri entré-reformen tycks ha inneburit en välbehövlig vitamininjektion. Än mer än biblioteken behöver kanske museerna en diskussion om framtiden och tillgängligheten. Intrycket är att förutsättningarna och inställningen varierar, många har kommit långt från fördomen om dammiga samlingar på stelbenta institutioner. Hur blir det nu med den fria entrén? Hur vårdas vårt kulturarv, hur visas, problematiseras och uppskattas mångkulturen, och hur når man ut till nya grupper?
Stockholms kulturpolitik handlar också en hel del om dessa frågor. Stadsbiblioteket har kommit långt i nytänkande och framåtanda, med allt från boklåneautomater till nya sätt att möta ungdomar och invandrare. Stadens museer påverkas av fri entré-reformen, genom att besöken när de fortfarande kostar riskerar att minska. Det är kanske en aspekt som inte ska påverka det nationella beslutet om fri entré-reformen, men något vi behöver hantera lokalt.
En viktig fråga för kultur- eller mediepolitiken är framtiden för public service. Fyller dagens system sin funktion? Klarar SVT, SR och UR sina uppdrag? Och är dessa uppdrag i så fall rätt formulerade? Folkpartiet har talat om public service-fonder. Många vill se störra fokus på nyheter och samhällsjournalistik, reportage och fördjupning.
Så kommer vi till de så viktiga namnfrågorna. Får kulturen ett eget departement? Vissa efterlyser en särskild medieminister. Vilket parti kan lägga beslag på posten (mer än en blir det nog inte)? Ser man till namnen lyser folkpartisten Cecilia Wikström bland de starkaste. Kulturpolitiken prioriterades inte så högt av de gamla moderaterna men har varit ett skötebarn inte minst för folkpartiet. "Nya moderaterna" verkar dock ha inneburit en omsvängning. Allt är en del i en förhandling...
Vilka som får ansvara för kulturen i Stockholms stad och även i landstinget är förstås också av intresse.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kultur, bibliotek, public service, folkpartiet, moderaterna, val2006
På kultursidorna har dock bevakningen och spekulationerna funnits (se t.ex. DN i dag). Några viktiga och intressanta ämnen är värda uppmärksamhet.
Biblioteken: Avgifter på boklån är inte aktuella, deklarerade också den nu tillträdande statsministern i valrörelsen, efter viss förvirring efter en tidigare debatt. Men hur blir det med bibliotekslagen? Argumenten är bibliotekens stora betydelse för läsning, bildning och demokrati kontra det kommunala självstyret (underförstått att om bibliotek är så viktiga så förstår väl kloka kommunpolitiker det själva och kan prioritera).
För mig som liberal är böckernas och bibliotekens värde oomkullrunkeligt. Diskussionen måste handla om hur det moderna biblioteket ska se ut, hur man ska ta in ny teknik, öka tillgängligheten och nå ännu fler. Bibliotek och lokala kulturhus kan vara en murbräcka mot segregationen.
Museerna: Fri entré-reformen tycks ha inneburit en välbehövlig vitamininjektion. Än mer än biblioteken behöver kanske museerna en diskussion om framtiden och tillgängligheten. Intrycket är att förutsättningarna och inställningen varierar, många har kommit långt från fördomen om dammiga samlingar på stelbenta institutioner. Hur blir det nu med den fria entrén? Hur vårdas vårt kulturarv, hur visas, problematiseras och uppskattas mångkulturen, och hur når man ut till nya grupper?
Stockholms kulturpolitik handlar också en hel del om dessa frågor. Stadsbiblioteket har kommit långt i nytänkande och framåtanda, med allt från boklåneautomater till nya sätt att möta ungdomar och invandrare. Stadens museer påverkas av fri entré-reformen, genom att besöken när de fortfarande kostar riskerar att minska. Det är kanske en aspekt som inte ska påverka det nationella beslutet om fri entré-reformen, men något vi behöver hantera lokalt.
En viktig fråga för kultur- eller mediepolitiken är framtiden för public service. Fyller dagens system sin funktion? Klarar SVT, SR och UR sina uppdrag? Och är dessa uppdrag i så fall rätt formulerade? Folkpartiet har talat om public service-fonder. Många vill se störra fokus på nyheter och samhällsjournalistik, reportage och fördjupning.
Så kommer vi till de så viktiga namnfrågorna. Får kulturen ett eget departement? Vissa efterlyser en särskild medieminister. Vilket parti kan lägga beslag på posten (mer än en blir det nog inte)? Ser man till namnen lyser folkpartisten Cecilia Wikström bland de starkaste. Kulturpolitiken prioriterades inte så högt av de gamla moderaterna men har varit ett skötebarn inte minst för folkpartiet. "Nya moderaterna" verkar dock ha inneburit en omsvängning. Allt är en del i en förhandling...
Vilka som får ansvara för kulturen i Stockholms stad och även i landstinget är förstås också av intresse.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kultur, bibliotek, public service, folkpartiet, moderaterna, val2006
onsdag, oktober 04, 2006
Ska skandalerna avgöra USA-valet?
Den senaste skandalen för de amerikanska republikanerna kan kosta representanthusets talman Dennis Hastert hans post. (För snabbare uppdatering än med svenska medier, se t.ex. New York Times, en favorit-nättidning.) Och tillsammans med de senaste årens skandaler kan den senaste, med sexmejl från en republikansk kongressledamot till unga praktikanter, kosta republikanerna makten i kongressen vid valen i november.
Huvudproblemet är större än vad den enskilde kongressmannen Mark Foleys gjort eller inte gjort, och varför. Frågan som så ofta i politiska "affärer" (inga övriga likheter) är vad den republikanska kongressledningen visste, och när.
Foley, och nu kanske Hastert, blir långtifrån de första ledande republikanerna som drabbas av skandaler och kanske faller på dem. För inte så länge sedan fick majoritetsledaren och Texas-republikanen Tom DeLay till slut lämna, efter att han inte längre kunde undvika konsekvenserna av en korruptionsskandal.
Inte många platser skiljer demokraterna från att ta över både senaten och representanthuset. Frågan är dels hur många mandat som verkligen är möjliga att vinna; valdistriktens gränser har t.ex. i Texas ritats om för att gynna de sittande republikanerna. Och frågan är hur många väljare demokraterna egentligen vinner på republikanernas skandaler. Snarare är det så att konservativa väljare som sätter moralen högt avstår från att rösta när deras parti visat sig minst lika nedsmutsat som någonsin demokraterna.
Hur mittenväljarna påverkas verkar svårare att bedöma. Tidigare har vissa som hoppats på demokratiskt maktövertagande varnat för att en fortsatt för radikal "liberal" prägel för demokraterna, t.ex. med kongressens minoritetsledare Nancy Pelosi, kommer att kosta mittenröster. När Bill Clinton vann två presidentval på 1990-talet var det ju genom en rörelse mot mitten, påhejad av det inflytelserika Democratic Leadership Council.
Nu kör demokraterna hårt med en annan taktik, gräsrotskampanj, med målet att ha närvaro i alla 50 delstater och inte ge upp någonstans på förhand. Med förre guvernören Howard Dean som ordförande för partiorganisationen DNC, kan kanske nytänkandet som bar honom långt i primärvalskampanjen till presidentposten 2004 ge utdelning.
Förhoppningsvis är det viktigare för valresultatet än republikanernas skandaler.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: USA, republikanerna, demokraterna, politik
Huvudproblemet är större än vad den enskilde kongressmannen Mark Foleys gjort eller inte gjort, och varför. Frågan som så ofta i politiska "affärer" (inga övriga likheter) är vad den republikanska kongressledningen visste, och när.
Foley, och nu kanske Hastert, blir långtifrån de första ledande republikanerna som drabbas av skandaler och kanske faller på dem. För inte så länge sedan fick majoritetsledaren och Texas-republikanen Tom DeLay till slut lämna, efter att han inte längre kunde undvika konsekvenserna av en korruptionsskandal.
Inte många platser skiljer demokraterna från att ta över både senaten och representanthuset. Frågan är dels hur många mandat som verkligen är möjliga att vinna; valdistriktens gränser har t.ex. i Texas ritats om för att gynna de sittande republikanerna. Och frågan är hur många väljare demokraterna egentligen vinner på republikanernas skandaler. Snarare är det så att konservativa väljare som sätter moralen högt avstår från att rösta när deras parti visat sig minst lika nedsmutsat som någonsin demokraterna.
Hur mittenväljarna påverkas verkar svårare att bedöma. Tidigare har vissa som hoppats på demokratiskt maktövertagande varnat för att en fortsatt för radikal "liberal" prägel för demokraterna, t.ex. med kongressens minoritetsledare Nancy Pelosi, kommer att kosta mittenröster. När Bill Clinton vann två presidentval på 1990-talet var det ju genom en rörelse mot mitten, påhejad av det inflytelserika Democratic Leadership Council.
Nu kör demokraterna hårt med en annan taktik, gräsrotskampanj, med målet att ha närvaro i alla 50 delstater och inte ge upp någonstans på förhand. Med förre guvernören Howard Dean som ordförande för partiorganisationen DNC, kan kanske nytänkandet som bar honom långt i primärvalskampanjen till presidentposten 2004 ge utdelning.
Förhoppningsvis är det viktigare för valresultatet än republikanernas skandaler.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: USA, republikanerna, demokraterna, politik
Attraktiv kollektivtrafik kräver både spår och vägar
Stockholmsregionen behöver både kollektivtrafiksatsningar (dvs utbyggd spårtrafik, främst förbi getingmidjan) och nya vägar (åtgärda de strukturella bristerna i trafiksystemet med förbifart och ringledens saknade länk, Österleden).
Den lösning som en blivande förhandlingsman ska komma fram till måste innehålla både och. Inkomster från en eventuell trängselskatt/trängselavgift måste komma kollektivtrafikanterna till del.
Det handlar om att skapa en attraktiv kollektivtrafik, för att locka nya resandegrupper. Redan åker väldigt många med SL, som står för omkring 70 procent av resorna i Stockholm i rusningstid. Ska Stockholmsregionen växa måste ännu fler åka kollektivt, även med utbyggda kring- och förbifarter så kommer inte alla bilar få plats - och en ringled är ju ingen direkt lösning för dem som ska in i stan.
Kollektivtrafikanterna är redan i dag av de mest skiftande slag: från hemlösa till statsråd över skolungdomar, pensionärer, arbetare, tjänstemän och direktörer. För att få ännu fler av dem som i dag väljer bilen, eller deras likar som i framtiden skulle föredra det färdsättet, att istället välja kollektivtrafiken måste den finnas på rätt platser, gå i tid, kännas säker och vara ren och snygg. Det är grundkursen som SL är hyfsat duktiga på men långtifrån alltid klarar.
Frågan är vad vi kan göra därutöver? Smarta betalningssätt istället för det nuvarande föråldrade biljettsystemet är en självklarhet (se min blogg från i går). Att göra kollektivtrafiken, stationer och perronger, till trevligare ställen att vistas på när man väntar kunde vara en annan framtidssatsning. Det kunde också ge mer välbehövliga intäkter och är något den blivande borgerliga majoriteten och inte minst folkpartiet arbetat för. Läs mer i dagens SvD.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kollektivtrafik, trafik, Stockholm, politik
Den lösning som en blivande förhandlingsman ska komma fram till måste innehålla både och. Inkomster från en eventuell trängselskatt/trängselavgift måste komma kollektivtrafikanterna till del.
Det handlar om att skapa en attraktiv kollektivtrafik, för att locka nya resandegrupper. Redan åker väldigt många med SL, som står för omkring 70 procent av resorna i Stockholm i rusningstid. Ska Stockholmsregionen växa måste ännu fler åka kollektivt, även med utbyggda kring- och förbifarter så kommer inte alla bilar få plats - och en ringled är ju ingen direkt lösning för dem som ska in i stan.
Kollektivtrafikanterna är redan i dag av de mest skiftande slag: från hemlösa till statsråd över skolungdomar, pensionärer, arbetare, tjänstemän och direktörer. För att få ännu fler av dem som i dag väljer bilen, eller deras likar som i framtiden skulle föredra det färdsättet, att istället välja kollektivtrafiken måste den finnas på rätt platser, gå i tid, kännas säker och vara ren och snygg. Det är grundkursen som SL är hyfsat duktiga på men långtifrån alltid klarar.
Frågan är vad vi kan göra därutöver? Smarta betalningssätt istället för det nuvarande föråldrade biljettsystemet är en självklarhet (se min blogg från i går). Att göra kollektivtrafiken, stationer och perronger, till trevligare ställen att vistas på när man väntar kunde vara en annan framtidssatsning. Det kunde också ge mer välbehövliga intäkter och är något den blivande borgerliga majoriteten och inte minst folkpartiet arbetat för. Läs mer i dagens SvD.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kollektivtrafik, trafik, Stockholm, politik
tisdag, oktober 03, 2006
Den enkla, eländiga enhetstaxan
Så var det gratis att åka buss i Stockholm igen. Ännu ett rån har lett till ännu ett skyddsstopp (rapporterar bl.a. DN). SL sliter vidare med att finna ett sätt att lösa säkerhetsriskerna och minimera kontanthanteringen.
Bakom det kraftigt ökade användandet av kontanter ligger enhetstaxan - en av den nu avgående rödgröna majoritetens största symbolfrågor. Det är klart att det är populärt att för en smidig 20-kronorssedel kunna åka buss och tunnelbana, men nu visar sig problemen som motståndarna varnade för. Och säkerhetsriskerna är bara en del. Därtill kommer de ökade minskade intäkterna, när enkelresorna blir billigare och färre månadskort säljs, som beräknats till minst 10 miljoner kronor per månad men troligen blir mer. Varje dag som SL p.g.a. skyddsstopp inte kan ta betalt för bussresorna läggs ytterligare miljoner till denna finansiella dränering.
Månad efter månad läggs detta ihop till mångmiljonförluster, pengar som SL inte har. Tvärtom finns, som alla som åkt i kollektivtrafiken vet, stora behov för underhåll och utbyggnad.
Nu är det värt att minnas var ansvaret för enhetstaxan ska läggas: hos den avgående rödgröna majoriteten och det socialdemokratiska trafiklandstingsrådet Anna Kettner. Den tillträdande borgerliga majoriteten får hantera efterbörden. Den långsiktiga lösningen består i smarta kort, som kommer göra resandet ännu smidigare än en föråldrad enhetstaxa med kontanter och pappersbiljetter.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kollektivtrafik, Stockholm, val2006, politik
Bakom det kraftigt ökade användandet av kontanter ligger enhetstaxan - en av den nu avgående rödgröna majoritetens största symbolfrågor. Det är klart att det är populärt att för en smidig 20-kronorssedel kunna åka buss och tunnelbana, men nu visar sig problemen som motståndarna varnade för. Och säkerhetsriskerna är bara en del. Därtill kommer de ökade minskade intäkterna, när enkelresorna blir billigare och färre månadskort säljs, som beräknats till minst 10 miljoner kronor per månad men troligen blir mer. Varje dag som SL p.g.a. skyddsstopp inte kan ta betalt för bussresorna läggs ytterligare miljoner till denna finansiella dränering.
Månad efter månad läggs detta ihop till mångmiljonförluster, pengar som SL inte har. Tvärtom finns, som alla som åkt i kollektivtrafiken vet, stora behov för underhåll och utbyggnad.
Nu är det värt att minnas var ansvaret för enhetstaxan ska läggas: hos den avgående rödgröna majoriteten och det socialdemokratiska trafiklandstingsrådet Anna Kettner. Den tillträdande borgerliga majoriteten får hantera efterbörden. Den långsiktiga lösningen består i smarta kort, som kommer göra resandet ännu smidigare än en föråldrad enhetstaxa med kontanter och pappersbiljetter.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kollektivtrafik, Stockholm, val2006, politik
måndag, oktober 02, 2006
Ombytta roller (inte utan vår tågtunnel)
Föga förvånande har funderingarna om att välja en billigare lösning än den planerade tågtunneln under centrala Stockholm, Citybanan eller Mälartunneln, vållat upprörda känslor. Bortröstade socialdemokrater luftar sin upprördhet över hur den blivande alliansregeringen som sin första åtgärd "kör över Stockholmsregionen".
För den som följt Stockholmspolitiken under de senaste åren känns det verkligen som ombytta roller. Med påtvingade trängselskatter, skenande utjämningsskatt, senkomna eller uteblivna trafikinvesteringar hade den borgerliga oppositionen i riket och regionen starka skäl att anklaga den förra socialdemokratiska regeringen för Stockholmsfientlighet, och deras partikamrater i Stockholmsregionen för bristande förmåga att försvara sin region.
Skillnaderna mot nu borde dock vara klara. Alliansledarna är tydliga med att regionens röst ska räknas - till skillnad från t.ex. då trängselskatteförsöket drevs igenom 2002. Målet är att uppnå maximal nytta för Stockholmsregionen, människorna, samhällsekonomin och miljön.
Citybanan/Mälartunneln lät länge som en dröm som verkade komma i fullbordan. Just därför är det extra bittert när verkligheten visar sig krassare, och den verkligheten är inte den tillträdande borgerliga regeringen utan de byggtekniska och ekonomiska förutsättningarna. (Upp till 20 miljarder i totalkostnad, avstängd T-central och t-bana från och till i några år, stora sprängningar och tusentals lastbilslass sprängmassor genom Norrmalm, någon?) Fördubblad spårkapacitet genom Stockholm utan ingrepp i miljön, stadsbilden eller människors livsvillkor vore ett drömscenario - men en sex kilometer lång tågtunnel under Saltsjön och historiska stadsdelar är det inte.
Nu ska fler lösningar prövas. Dörren är inte helt stängd för Citybanan. Kan vi få mer spår och dessutom ett antal miljarder över till förlängd t-bana, nya tvärbanor m.m. måste vi vara nöjda.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: trafik, tåg, Stockholm, regeringen, socialdemokraterna, val2006, politik
För den som följt Stockholmspolitiken under de senaste åren känns det verkligen som ombytta roller. Med påtvingade trängselskatter, skenande utjämningsskatt, senkomna eller uteblivna trafikinvesteringar hade den borgerliga oppositionen i riket och regionen starka skäl att anklaga den förra socialdemokratiska regeringen för Stockholmsfientlighet, och deras partikamrater i Stockholmsregionen för bristande förmåga att försvara sin region.
Skillnaderna mot nu borde dock vara klara. Alliansledarna är tydliga med att regionens röst ska räknas - till skillnad från t.ex. då trängselskatteförsöket drevs igenom 2002. Målet är att uppnå maximal nytta för Stockholmsregionen, människorna, samhällsekonomin och miljön.
Citybanan/Mälartunneln lät länge som en dröm som verkade komma i fullbordan. Just därför är det extra bittert när verkligheten visar sig krassare, och den verkligheten är inte den tillträdande borgerliga regeringen utan de byggtekniska och ekonomiska förutsättningarna. (Upp till 20 miljarder i totalkostnad, avstängd T-central och t-bana från och till i några år, stora sprängningar och tusentals lastbilslass sprängmassor genom Norrmalm, någon?) Fördubblad spårkapacitet genom Stockholm utan ingrepp i miljön, stadsbilden eller människors livsvillkor vore ett drömscenario - men en sex kilometer lång tågtunnel under Saltsjön och historiska stadsdelar är det inte.
Nu ska fler lösningar prövas. Dörren är inte helt stängd för Citybanan. Kan vi få mer spår och dessutom ett antal miljarder över till förlängd t-bana, nya tvärbanor m.m. måste vi vara nöjda.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: trafik, tåg, Stockholm, regeringen, socialdemokraterna, val2006, politik
söndag, oktober 01, 2006
En smakfull lösning för Stockholmstrafiken
Äntligen verkar Stockholmstrafiken få en hållbar, långsiktig lösning. De fyra regeringsbildande Allianskollegorna skriver mycket som är klokt på dagens DN debatt, om eftersatta investeringar under lång tid, om oenighet i regionen och på riksplanet som hämmat långsiktighet och kraftfulla beslut, om hur kapacitetsbristen påverkar inte bara Stockholmsregionen utan hela Mälardalen, ja hela Sverige.
Ett inslag i det borgerliga, och snart förhoppningsvis bredare förankrade, trafikpaketet är offentlig-privata partnerskap (med engelsk förkortning PPP), som jag bloggade om i går.
Ett annat, betydligt mer omdebatterat och kontroversiellt, är trängselskatterna. Det otydliga utslaget från folkomröstningarna i Stockholms stad och 14 kranskommuner lutade totalt mot ett nej, men helhetsbilden var betydligt mer komplicerad. Det gäller inte minst för centerpartiet, som lanserade sig som det borgerliga ja-alternativet, men även för folkpartiet, vars sympatisörer var de ja-vänligaste och som hade flera ledande företrädare på den linjen.
En svekdebatt lär uppstå (även om det är förvånande om länets moderata kommunalråd inte skulle vara informerade om diskussionerna, som påstås på nyhetsplats på DN.se). Socialdemokrater lär inte kunna motstå att skadeglatt ge igen för den hårda kritiken efter Billströms löftessvek 2002, miljö- och vänsterpartister lär nog kunna svälja trängselskatten men ha svårare för att pengarna ska gå till kringfartsleder.
Det vore olyckligt om en oenighet nu skulle uppstå. Till skillnad från 2002, då trängselskatten slog ned som en bomb och splittrade en regional enighet som under möda uppnåtts i den dåvarande Stockholmsberedningen, är grundtanken nu enighet och regional förankring. En förhandlingsman ska samla stadens, landstingets och länskommunernas intressen. En fortsatt trängselskatt ska ses över ur intregritets- och effektivitetssynpunkter (t.ex. kring betalningen) och intäkterna ska fonderas, i väntan på en grundlagsändring som möjliggör regionalt/lokalt beslutade och hanterade trängselavgifter.
För liberaler som tror på ekonomiska styrmedel för optimalt utnyttjande av ett begränsat trafikutrymme (och därmed för både samhällsekonomin och miljön), kan det verka som en drömlösning där man får både riktiga trängselavgifter med regional legitimitet och de kringfartsleder som är strukturellt saknade bitar i trafiksystemet.
Samtidigt rivs beslutet om Mälartunneln för pendeltågen genom centrala Stockholm. En ytspårslösning - utan att inkräkta på Riddarholmen - ska undersökas. Det kan verka som flera steg tillbaka, men tunnellösningen innebar stora tekniska utmaningar, långvariga störningar under byggtiden och dessutom en kostnadskalkyl som spränger alla ramar. Kan man finna en mer kostnadseffektiv lösning, och ha pengar över till att bygga de nödvändiga fyrspårsanslutningarna framför allt norr om stan, så vore det välgörande.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: trängselskatt, trafik, Stockholm, regeringen, politik, val2006
Ett inslag i det borgerliga, och snart förhoppningsvis bredare förankrade, trafikpaketet är offentlig-privata partnerskap (med engelsk förkortning PPP), som jag bloggade om i går.
Ett annat, betydligt mer omdebatterat och kontroversiellt, är trängselskatterna. Det otydliga utslaget från folkomröstningarna i Stockholms stad och 14 kranskommuner lutade totalt mot ett nej, men helhetsbilden var betydligt mer komplicerad. Det gäller inte minst för centerpartiet, som lanserade sig som det borgerliga ja-alternativet, men även för folkpartiet, vars sympatisörer var de ja-vänligaste och som hade flera ledande företrädare på den linjen.
En svekdebatt lär uppstå (även om det är förvånande om länets moderata kommunalråd inte skulle vara informerade om diskussionerna, som påstås på nyhetsplats på DN.se). Socialdemokrater lär inte kunna motstå att skadeglatt ge igen för den hårda kritiken efter Billströms löftessvek 2002, miljö- och vänsterpartister lär nog kunna svälja trängselskatten men ha svårare för att pengarna ska gå till kringfartsleder.
Det vore olyckligt om en oenighet nu skulle uppstå. Till skillnad från 2002, då trängselskatten slog ned som en bomb och splittrade en regional enighet som under möda uppnåtts i den dåvarande Stockholmsberedningen, är grundtanken nu enighet och regional förankring. En förhandlingsman ska samla stadens, landstingets och länskommunernas intressen. En fortsatt trängselskatt ska ses över ur intregritets- och effektivitetssynpunkter (t.ex. kring betalningen) och intäkterna ska fonderas, i väntan på en grundlagsändring som möjliggör regionalt/lokalt beslutade och hanterade trängselavgifter.
För liberaler som tror på ekonomiska styrmedel för optimalt utnyttjande av ett begränsat trafikutrymme (och därmed för både samhällsekonomin och miljön), kan det verka som en drömlösning där man får både riktiga trängselavgifter med regional legitimitet och de kringfartsleder som är strukturellt saknade bitar i trafiksystemet.
Samtidigt rivs beslutet om Mälartunneln för pendeltågen genom centrala Stockholm. En ytspårslösning - utan att inkräkta på Riddarholmen - ska undersökas. Det kan verka som flera steg tillbaka, men tunnellösningen innebar stora tekniska utmaningar, långvariga störningar under byggtiden och dessutom en kostnadskalkyl som spränger alla ramar. Kan man finna en mer kostnadseffektiv lösning, och ha pengar över till att bygga de nödvändiga fyrspårsanslutningarna framför allt norr om stan, så vore det välgörande.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: trängselskatt, trafik, Stockholm, regeringen, politik, val2006
lördag, september 30, 2006
Tredje största partiet
Centern ska gratuleras till sin valframgång; särskilt efter de senaste årens förnyelse till framtoning och politik känns det som ett klart sympatiskt alternativ i svensk politik. Men naturligtvis hade det varit roligast om folkpartiet behållit positionen som tredje största parti, gärna med tvåsiffriga procenttal. Nu blev skillnaden inte så stor (noga räknat 0,34 procentenheter, 7,54 mot 7,88 procent av rösterna enligt Valmyndighetens sluträkning). Så väldigt stor utdelning av den skillnaden kanske Maud Olofsson, som låtit höra av sig absolut mest av de fyra Allianskollegorna under de diskreta förhandlingarna, inte ska räkna med.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, centerpartiet, val2006, politik
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, centerpartiet, val2006, politik
Extern interndebatt (fp)
Intern partidebatt ska helst föras internt. Det handlar inte om att täcka upp det obehagliga, utan om att alla och framför allt, i folkpartiets fall, den liberala politiken tjänar på det, i arbetet för att nå framgång, förtroende och kunna genomföra denna politik. När det ibland är motiverat att föra ut skiljaktiga ståndpunkter i externa fora, gäller det att finna rätt balans, om man är ute efter liberalismens och folkpartiets långsiktiga väl.
Kritik som förs fram externt har högre krav på formulering och innehåll. Man måste helt enkelt ha något att komma med, och kunna föra fram det med stor trovärdighet. En grundförutsättning för att kunna kritisera andra är förstås att man själv uppnått, och försöker uppnå, något positivt. De som enbart försöker positionera sig borde vana mediemänniskor snabbt kunna se igenom, om det inte handlar om journalistik med en egen agenda.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, val2006, politik
Kritik som förs fram externt har högre krav på formulering och innehåll. Man måste helt enkelt ha något att komma med, och kunna föra fram det med stor trovärdighet. En grundförutsättning för att kunna kritisera andra är förstås att man själv uppnått, och försöker uppnå, något positivt. De som enbart försöker positionera sig borde vana mediemänniskor snabbt kunna se igenom, om det inte handlar om journalistik med en egen agenda.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, val2006, politik
Skamlig svensk tradition återupptagen
Sedan förra året har Sverige haft ett moratorium för avvisningar av homosexuella iranier. Nu har man tydligen tänkt färdigt - och låter allt bli som förr. I dagarna fattades ett beslut om utvisning (se t.ex. Ekot), trots att svenska myndigheter nu åtminstone erkänner att homosexuella i Iran förföljs och t.o.m. löper livsfara. Motiveringen är som tidigare att det inte är någon fara så länge man är diskret. Budskapet är med andra ord fortfarande: gör våld på dig själv, din person, den du är - så ska det nog gå bra.
Ett land som hanterar människor så, kan inte göra anspråk på att föra en humanistisk flyktingpolitik med respekt för mänskliga, universella rättigheter och allas lika värde. Det är förhoppningsvis ett område där den nya borgerliga regeringen snabbt kan sätta avtryck.
Den nya asylprocessen verkar inte ha hjälpt, åtminstone inte på detta område. Det är den nya Migrationsdomstolen som fattat beslutet. Domstolen dömer efter de lagar som riksdagen stiftat, men bör också följa lagstiftarens intentioner som det uttryckts i förarbeten, protokoll osv. Om en uppstramning behövs, så ska den göras.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: flyktingpolitik, iran, hbt, regeringen, politik
Ett land som hanterar människor så, kan inte göra anspråk på att föra en humanistisk flyktingpolitik med respekt för mänskliga, universella rättigheter och allas lika värde. Det är förhoppningsvis ett område där den nya borgerliga regeringen snabbt kan sätta avtryck.
Den nya asylprocessen verkar inte ha hjälpt, åtminstone inte på detta område. Det är den nya Migrationsdomstolen som fattat beslutet. Domstolen dömer efter de lagar som riksdagen stiftat, men bör också följa lagstiftarens intentioner som det uttryckts i förarbeten, protokoll osv. Om en uppstramning behövs, så ska den göras.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: flyktingpolitik, iran, hbt, regeringen, politik
Namnfråga - för infrastrukturen?
Dagens positiva besked att den nya regeringen öppnar för offentlig-privata partnerskap för trafikinvesteringar var kanske inte så oväntat. Mest glädjande är kanske att det kommer så tidigt som en tydlig prioritering. (Gäller bara att minnas att det handlar om medel, inte mål.)
Intressantast är kanske vem som uttalar sig: kristdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman Mats Odell. I dessa förhandlings- och regeringsbildar-dagar görs inga sådana utspel av en slump. En fundering har ju varit att denne en av kristdemokraternas mest erfarna och kunniga aktive rikspolitiker kunde hamna som chef på finansdepartementet (med logiken att dåmoderaterna helst inte vill släppa posten men maktbalansen omöjliggör att samma parti besätter både stats- och finansministerposterna, skulle det minsta regeringspartiet vara "ofarligast", särskilt som man kan ställa upp en så kompetent kandidat som inte heller är partiledare).
Nu verkar Bildt-regeringens kommunikationsminister på väg tillbaka till det politikområde han styrde 1991-94. Frågan är om vi också kommer att få se ett återupprättat självständigt infrastrukturdepartement eller om frågorna ligger kvar som en, ganska oberoende, enhet inom näringsdepartementet.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, val2006, kristdemokraterna, trafik
Intressantast är kanske vem som uttalar sig: kristdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman Mats Odell. I dessa förhandlings- och regeringsbildar-dagar görs inga sådana utspel av en slump. En fundering har ju varit att denne en av kristdemokraternas mest erfarna och kunniga aktive rikspolitiker kunde hamna som chef på finansdepartementet (med logiken att dåmoderaterna helst inte vill släppa posten men maktbalansen omöjliggör att samma parti besätter både stats- och finansministerposterna, skulle det minsta regeringspartiet vara "ofarligast", särskilt som man kan ställa upp en så kompetent kandidat som inte heller är partiledare).
Nu verkar Bildt-regeringens kommunikationsminister på väg tillbaka till det politikområde han styrde 1991-94. Frågan är om vi också kommer att få se ett återupprättat självständigt infrastrukturdepartement eller om frågorna ligger kvar som en, ganska oberoende, enhet inom näringsdepartementet.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, val2006, kristdemokraterna, trafik
Nya vägar för trafiken
Samarbete med privata finansiärer kan tidigarelägga viktiga väg- och järnvägssatsningar rapporterar Ekot. Det är en av de stora konkreta förändringarna som den nya borgerliga regeringen kommer att innebära.
För oss som sysslat en del med trafikpolitik är offentlig-privata partnerskap (PPP, OPS; kärt barn har många namn) numera ett ganska välbekant begrepp, i bredare lager är det nog hyfsat okänt och därför kan sedvanlig vänsterretorik som Peter Pedersen (v) ger exempel på i Ekot tyvärr gå hem. Det är farligt om statliga pengar hamnar hos vinstdrivande bolag, menar vänsterpartisten. Samma argument har också tidigare hörts från socialdemokrater (och inte bara i trafikdebatten; tänk bara vården och stopplagen). Vänsterpartisterna kanske vill förstatliga vägbyggandet helt men socialdemokraterna värderar nog svenska stoltheter som Skanska, NCC och en rad små entrepenörer och underleverantörer högre. Deras affärsidé är ju just att göra vinst på väg- och järnvägsbyggen.
Offentlig-privata partnerskap (låt oss kalla det OPP) är ett sinnrikt sätt att lösa ett behov. Det är inget mål i sig, men när vi som i dag, delvis p.g.a. gamla försyndelser och eftersatta investeringar, har flera stora och många mindre angelägna infrastrukturprojekt men finansiering till långtifrån alla, måste vi söka oss bortom traditionella lösningar. Det är orimligt att vi säger oss inte ha råd att göra tillväxtfrämjande, för framtidens konkurrenskraft avgörande investeringar.
Den traditionella lösningen heter anslagsfinansiering. Huvudproblemet är alltså att statens, landstingens (kollektivtrafiken, exv SL) och kommunernas (lokala gatunätet) resurser är begränsade. Skattemedlen räcker inte till allt vi skulle vilja. Skattehöjningar för att bygga vägar torde vara både kontraproduktivt (ur tillväxtsynpunkt) och opinionsmässigt ogörligt, för att inte säga oförsvarliga med en liberal grundsyn att människor ska få behålla mer av frukterna av sitt arbete.
Med OPP kan vi få de viktiga vägarna och spåren byggda tidigare. I Ekot nämndes Förbifart Stockholm, av största vikt för huvudstadsregionens framtid, liksom E6 i Bohuslän och E4 förbi Sundsvall.
OPP har fler stora fördelar: de allra flesta projekten färdigställs i tid, och till planerad kostnad. Ur bägge dessa aspekter är OPP långt bättre än den traditionella anslagsfinansieringen (där detta bara gäller 30 procent av projekten).
Konceptet går ut på att ett bolag med privata intressen bygger en väg eller en järnväg som staten sedan köper tillbaka genom avbetalning. Starka avtal reglerar det offentligas rättigheter och finansiärernas och byggarnas skyldigheter. Brott mot avtalet (t.ex. förseningar eller fördyringar) bör innebära skadeståndsplikt.
Utomlands används "public private partnerships" flitigt, och inte bara till vägar utan t.ex. för att bygga sjukhus. Exemplen från Storbritannien, Norge och Finland med flera länder är mångtaliga, erfarenheterna övervägande positiva.
Slutsatsen är att alla som välkomnar en tillväxtinriktad infrastrukturpolitik bör välkomna den borgerliga regeringens annonserade nyordning. Det gäller också de socialdemokrater, och inte bara förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som förespråkar desa offentlig-privata partnerskap.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, trafik, regeringen
För oss som sysslat en del med trafikpolitik är offentlig-privata partnerskap (PPP, OPS; kärt barn har många namn) numera ett ganska välbekant begrepp, i bredare lager är det nog hyfsat okänt och därför kan sedvanlig vänsterretorik som Peter Pedersen (v) ger exempel på i Ekot tyvärr gå hem. Det är farligt om statliga pengar hamnar hos vinstdrivande bolag, menar vänsterpartisten. Samma argument har också tidigare hörts från socialdemokrater (och inte bara i trafikdebatten; tänk bara vården och stopplagen). Vänsterpartisterna kanske vill förstatliga vägbyggandet helt men socialdemokraterna värderar nog svenska stoltheter som Skanska, NCC och en rad små entrepenörer och underleverantörer högre. Deras affärsidé är ju just att göra vinst på väg- och järnvägsbyggen.
Offentlig-privata partnerskap (låt oss kalla det OPP) är ett sinnrikt sätt att lösa ett behov. Det är inget mål i sig, men när vi som i dag, delvis p.g.a. gamla försyndelser och eftersatta investeringar, har flera stora och många mindre angelägna infrastrukturprojekt men finansiering till långtifrån alla, måste vi söka oss bortom traditionella lösningar. Det är orimligt att vi säger oss inte ha råd att göra tillväxtfrämjande, för framtidens konkurrenskraft avgörande investeringar.
Den traditionella lösningen heter anslagsfinansiering. Huvudproblemet är alltså att statens, landstingens (kollektivtrafiken, exv SL) och kommunernas (lokala gatunätet) resurser är begränsade. Skattemedlen räcker inte till allt vi skulle vilja. Skattehöjningar för att bygga vägar torde vara både kontraproduktivt (ur tillväxtsynpunkt) och opinionsmässigt ogörligt, för att inte säga oförsvarliga med en liberal grundsyn att människor ska få behålla mer av frukterna av sitt arbete.
Med OPP kan vi få de viktiga vägarna och spåren byggda tidigare. I Ekot nämndes Förbifart Stockholm, av största vikt för huvudstadsregionens framtid, liksom E6 i Bohuslän och E4 förbi Sundsvall.
OPP har fler stora fördelar: de allra flesta projekten färdigställs i tid, och till planerad kostnad. Ur bägge dessa aspekter är OPP långt bättre än den traditionella anslagsfinansieringen (där detta bara gäller 30 procent av projekten).
Konceptet går ut på att ett bolag med privata intressen bygger en väg eller en järnväg som staten sedan köper tillbaka genom avbetalning. Starka avtal reglerar det offentligas rättigheter och finansiärernas och byggarnas skyldigheter. Brott mot avtalet (t.ex. förseningar eller fördyringar) bör innebära skadeståndsplikt.
Utomlands används "public private partnerships" flitigt, och inte bara till vägar utan t.ex. för att bygga sjukhus. Exemplen från Storbritannien, Norge och Finland med flera länder är mångtaliga, erfarenheterna övervägande positiva.
Slutsatsen är att alla som välkomnar en tillväxtinriktad infrastrukturpolitik bör välkomna den borgerliga regeringens annonserade nyordning. Det gäller också de socialdemokrater, och inte bara förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som förespråkar desa offentlig-privata partnerskap.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, trafik, regeringen
fredag, september 29, 2006
Namnfrågor - efter Ulvskog?
Partisekreterarfrågor är givetvis intressanta i andra partier än moderaterna.
Hur går det för socialdemokraternas Marita Ulvskog? I Expressen sägs hon kunna bli "valfiaskots nästa offer" - en kanske inte så originell analys i dessa dagar. Eller kommer det avsuttna maktpartiet att sluta leden och nöja sig med Göran Perssons avgång som mer signalerar trötthet än ett erkännande av misslyckande? När Ulvskog var självkritisk i Ekots lördagsintervju har Persson efter valförlusten mest signalerat ett godmodigt avslut efter väl förrättat värv i tolv år som finans- och statsminister. Det förslår inte om partiet ska göra en djup analys och kanske smärtsamma omprövningar. Och trots den ödmjukare självkritiska hållningen verkar det bli Ulvskog som blir det nödvändiga offret för den processen (frågan är om det räcker).
Vem hennes efterträdare skulle bli vågar jag inte sia om. Det beror förstås helt på vem som blir den nye partiledaren (oavsett om partisekreterarposten används som en pusselbit i läggspelet för att så många intressen inom rörelsen som möjligt ska bli nöjda, som en del i ett slags delat ledarskap, eller som en ny stark partiledares förlängda arm). Carin Jämtin skulle kanske vara ett troligare namn som partisekreterare än partiledare?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: val2006, ulvskog, socialdemokraterna
Hur går det för socialdemokraternas Marita Ulvskog? I Expressen sägs hon kunna bli "valfiaskots nästa offer" - en kanske inte så originell analys i dessa dagar. Eller kommer det avsuttna maktpartiet att sluta leden och nöja sig med Göran Perssons avgång som mer signalerar trötthet än ett erkännande av misslyckande? När Ulvskog var självkritisk i Ekots lördagsintervju har Persson efter valförlusten mest signalerat ett godmodigt avslut efter väl förrättat värv i tolv år som finans- och statsminister. Det förslår inte om partiet ska göra en djup analys och kanske smärtsamma omprövningar. Och trots den ödmjukare självkritiska hållningen verkar det bli Ulvskog som blir det nödvändiga offret för den processen (frågan är om det räcker).
Vem hennes efterträdare skulle bli vågar jag inte sia om. Det beror förstås helt på vem som blir den nye partiledaren (oavsett om partisekreterarposten används som en pusselbit i läggspelet för att så många intressen inom rörelsen som möjligt ska bli nöjda, som en del i ett slags delat ledarskap, eller som en ny stark partiledares förlängda arm). Carin Jämtin skulle kanske vara ett troligare namn som partisekreterare än partiledare?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: val2006, ulvskog, socialdemokraterna
torsdag, september 28, 2006
Namnfrågor - PR för partisekreterare
Sakfrågorna är naturligtvis det viktigaste i politiken. Det är den ände man måste börja förhandlingar i, eller i Alliansregeringens fall där man måste fullborda det tidigare jobbet och sätta ned foten nu när drömmen om Rosenbad har blivit verklighet.
Men namnfrågorna är ibland så mycket intressantare. Det är mänskligt att intressera sig för andra människor, vad de gör, tycker och hur det går för dem. Och efter ett val vankas rena jultiderna för partiaktiva och journalister - inte bara för dem som kanske går och väntar på ett telefonsamtal från den blivande statsministern (eller snarare sin partiledare).
Vilka som blir ministrar, borgarråd och landstingsråd får vi veta inom de närmaste veckorna. Den viktiga posten som ny oppositionsledare - dvs socialdemokratisk partiordförande (bara att de två begreppen är synonyma känns härligt uppfriskande) - dröjer ett antal månader till. Och sedan har vi alla de gamla tjänstemän som ska söka sig vidare, och de nya som ska komma till.
Namnfrågor handlar om politisk PR. Rätt hanterade är de guld värda. Ur det perspektivet är dagens snabba och smidiga byte från Schlingmann till Littorin intressant. Nu hamnar fokus hamnar på vilka uppgifter den f.d. partisekreteraren får, istället för på vem som ska ratta det moderata partiets organisation, eller ska vi säga kommunikation. Vad en kommunikatör och PR-man kommer att innebära som högste administrative chef för det moderata samlingspartiet återstår att se, men ambitionen att nå väljarna mellan valen är det inget fel på. Insikten är förstås att valkampanjen inför 2010 börjar nu.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: val2006, val2010, moderaterna,politik
Men namnfrågorna är ibland så mycket intressantare. Det är mänskligt att intressera sig för andra människor, vad de gör, tycker och hur det går för dem. Och efter ett val vankas rena jultiderna för partiaktiva och journalister - inte bara för dem som kanske går och väntar på ett telefonsamtal från den blivande statsministern (eller snarare sin partiledare).
Vilka som blir ministrar, borgarråd och landstingsråd får vi veta inom de närmaste veckorna. Den viktiga posten som ny oppositionsledare - dvs socialdemokratisk partiordförande (bara att de två begreppen är synonyma känns härligt uppfriskande) - dröjer ett antal månader till. Och sedan har vi alla de gamla tjänstemän som ska söka sig vidare, och de nya som ska komma till.
Namnfrågor handlar om politisk PR. Rätt hanterade är de guld värda. Ur det perspektivet är dagens snabba och smidiga byte från Schlingmann till Littorin intressant. Nu hamnar fokus hamnar på vilka uppgifter den f.d. partisekreteraren får, istället för på vem som ska ratta det moderata partiets organisation, eller ska vi säga kommunikation. Vad en kommunikatör och PR-man kommer att innebära som högste administrative chef för det moderata samlingspartiet återstår att se, men ambitionen att nå väljarna mellan valen är det inget fel på. Insikten är förstås att valkampanjen inför 2010 börjar nu.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: val2006, val2010, moderaterna,politik
Liberal eftertanke
Eftertankens kranka blekhet drabbar kanske främst en avslutad valrörelses förlorare, men särskild eftertanke är kanske att rekommendera de som både är vinnare och förlorare. Främst i den kategorin i årets val står mitt kära folkparti. De flesta partikamrater har nog som jag delade känslor, euforin över att äntligen ha nått ett maktskifte kan hur epokgörande detta än är, helt överskugga våra egna förluster.
Det kanske låter bittert och magsurt. Allt handlar ju ändå om att byta majoritet, om framgång för Alliansen! Självfallet är det viktigt, men jag är ändå liberal och folkpartist för att jag tror på den liberala ideologin och på att folkpartiet är dess bästa företrädare. Mitt mål har alla de gångna åren varit en borgerlig regering, med ett starkt folkparti. Och partiet blev inte så starkt som det kunde ha blivit.
Många folkpartiväljare blev moderater i årets val, några blev centerpartister. Att moderaterna skulle återvinna några av de väljare de förlorade i valet 2002 var förstås förutsägbart, men var det oundvikligt?
Centerpartiet sägs, inte minst i storstäderna, ha vunnit på trängselskatterna men också på att framstå som ett liberalare parti än folkpartiet. Hur var det möjligt?
Det är två oerhört viktiga frågor i folkpartiets eftervalsanalys. Och en sådan analys behövs nu, inte minst när vi om fyra år åter ska möta väljarna men då som ett av fyra regeringspartier. Vilken ska folkpartiet liberalernas profil vara då?
Pingat till intressant.se
Andra bloggar om: politik, folkpartiet, val2006
Det kanske låter bittert och magsurt. Allt handlar ju ändå om att byta majoritet, om framgång för Alliansen! Självfallet är det viktigt, men jag är ändå liberal och folkpartist för att jag tror på den liberala ideologin och på att folkpartiet är dess bästa företrädare. Mitt mål har alla de gångna åren varit en borgerlig regering, med ett starkt folkparti. Och partiet blev inte så starkt som det kunde ha blivit.
Många folkpartiväljare blev moderater i årets val, några blev centerpartister. Att moderaterna skulle återvinna några av de väljare de förlorade i valet 2002 var förstås förutsägbart, men var det oundvikligt?
Centerpartiet sägs, inte minst i storstäderna, ha vunnit på trängselskatterna men också på att framstå som ett liberalare parti än folkpartiet. Hur var det möjligt?
Det är två oerhört viktiga frågor i folkpartiets eftervalsanalys. Och en sådan analys behövs nu, inte minst när vi om fyra år åter ska möta väljarna men då som ett av fyra regeringspartier. Vilken ska folkpartiet liberalernas profil vara då?
Pingat till intressant.se
Andra bloggar om: politik, folkpartiet, val2006
måndag, september 25, 2006
Dataaffären: Vi väntar på slutorden
Huvudpersonerna i folkpartiets "dataskandal" tar nu bladet från munnen, för att använda en journalistisk dramatiserande ordvändning. Efter att frustrerat ha sett Agenda (och dessförinnan ett kort Rapport-inslag) i går kväll känns det skönt när förre partisekreteraren Johan Jakobsson ger sin bild i dagens SvD.
Ännu bättre blir det när hela bilden kommer fram, i polisutredningen och i folkpartiets etikkommission. Det känns skönt att tillhöra ett parti som går till botten med sin smutsiga byk, för att ordentligt kunna tvätta, vädra och göra avbön där så krävs.
Ännu bättre blir det när hela bilden kommer fram, i polisutredningen och i folkpartiets etikkommission. Det känns skönt att tillhöra ett parti som går till botten med sin smutsiga byk, för att ordentligt kunna tvätta, vädra och göra avbön där så krävs.
fredag, september 15, 2006
Plånböcker i vården
Valfrihet i borgerlig tappning innebär att plånbockens tjocklek avgör vilken vård, omsorg och utbildning sjuka, gamla och unga får. Det blir marknaden och inte behoven som styr.
Antar att ni känner igen resonemanget, ständigt angrepp från socialisterna. Lars Ohly (v) gör flitigt bruk av det i fredagskvällens partiledardebatt. Och visst kan vi ge honom rätt.
Alla svenska plånböckers tjocklek avgör vilken vård, omsorg och utbildning vi alla får. Om fler jobbar och betalar skatt, kan skatten bli lägre, deras plånböcker tjockare, och vi kan ändå få mer pengar i kommuners, landstings/regioners och statens kassakistor. Det ger större resurser till alla de offentliga uppgifter vi tycker är viktiga.
Både marknaden och behoven styr. För marknaden är ju vi alla, när det gäller äldreomsorg de gamla som behöver omvårdnad och omsorg, i skolan de barn och unga som behöver utbildning.
Det är värt att hålla i minnet en valhelg som denna.
Antar att ni känner igen resonemanget, ständigt angrepp från socialisterna. Lars Ohly (v) gör flitigt bruk av det i fredagskvällens partiledardebatt. Och visst kan vi ge honom rätt.
Alla svenska plånböckers tjocklek avgör vilken vård, omsorg och utbildning vi alla får. Om fler jobbar och betalar skatt, kan skatten bli lägre, deras plånböcker tjockare, och vi kan ändå få mer pengar i kommuners, landstings/regioners och statens kassakistor. Det ger större resurser till alla de offentliga uppgifter vi tycker är viktiga.
Både marknaden och behoven styr. För marknaden är ju vi alla, när det gäller äldreomsorg de gamla som behöver omvårdnad och omsorg, i skolan de barn och unga som behöver utbildning.
Det är värt att hålla i minnet en valhelg som denna.
onsdag, september 13, 2006
Redan på 70-talet...
Ett av argumenten för ett maktskifte är ju att ett maktskifte i sig är välgörande för demokratin, inte minst i ett land som Sverige där samma parti regerat i 65 av de senaste 74 åren och ibland verkar ha växt ihop med statsmakten. Och debatten om den starka högskattestaten kontra individens självbestämmande känns igen från tidigare valrörelser och perioder. I Per Anders Fogelströms bok "Besittarna" från 1977 levererar Rickard Borg, en lyckad "self-made man", en kritik som lika gärna kunde passat i årets valrörelse.
Om att uppmuntra arbete, s 54:
"Rickard svarade att jämlikhet borde uppnås genom idogt och väl betalt arbete och inte genom att man rövade arbetets frukter från dem som slitit hårdast. Systemet, sådant det fungerade nu, ledde bara till skatteflykt eller också till dagdriveri och understödstagaranda. Det var i landets intresse att alla arbetade så mycket som möjligt och det gjorde de inte om de inte fick behålla tillräckligt."
Om tjänstesektorn, s 54:
"Det hade blivit så nu att man tjänade mera på att själv tvätta sin tvätt eller laga sin bil än på att syssla med det som man var utbildad för och verkligen kunde. Snart skulle folk förmodligen helt övergå till att byta tjänster med varann och skatteverket fick fördubbla antalet datorer och spioner för att spåra upp åtminstone några av alla skatteförbrytare."
Längre fram, om synen på framgång genom arbete och egna ansträngningar:
"Tipsvinnare och lottvinnare beskattades inte och de hyllades som hjältar i pressen. Medan de som genom arbete och skicklighet tjänat en slant betraktades som busar och banditer som orättfärdigt kapat åt sig något och borde bespottas och bestraffas."
Naturligtvis finns andra röster i Fogelströms bok, men likheterna med känslan på 70-talet känns ändå slående.
Om att uppmuntra arbete, s 54:
"Rickard svarade att jämlikhet borde uppnås genom idogt och väl betalt arbete och inte genom att man rövade arbetets frukter från dem som slitit hårdast. Systemet, sådant det fungerade nu, ledde bara till skatteflykt eller också till dagdriveri och understödstagaranda. Det var i landets intresse att alla arbetade så mycket som möjligt och det gjorde de inte om de inte fick behålla tillräckligt."
Om tjänstesektorn, s 54:
"Det hade blivit så nu att man tjänade mera på att själv tvätta sin tvätt eller laga sin bil än på att syssla med det som man var utbildad för och verkligen kunde. Snart skulle folk förmodligen helt övergå till att byta tjänster med varann och skatteverket fick fördubbla antalet datorer och spioner för att spåra upp åtminstone några av alla skatteförbrytare."
Längre fram, om synen på framgång genom arbete och egna ansträngningar:
"Tipsvinnare och lottvinnare beskattades inte och de hyllades som hjältar i pressen. Medan de som genom arbete och skicklighet tjänat en slant betraktades som busar och banditer som orättfärdigt kapat åt sig något och borde bespottas och bestraffas."
Naturligtvis finns andra röster i Fogelströms bok, men likheterna med känslan på 70-talet känns ändå slående.
måndag, september 11, 2006
Mål & medel
Ytterligare en intressant notering från gårdagens Reinfeldt/Persson-debatt är förstås att den sittande statsministern hängde upp sig så kraftigt på att Alliansen ännu inte formulerat något mål för svensk klimatpolitik. Att man har ett antal skarpa förslag för hur klimatpåverkan ska minimeras och utsläpp av växthusgaser minskas, gick tydligen inte hem.
Kanske är det inte så svårförståeligt ändå. Persson gillar ju att sätta upp mål i politiken. 4 procents arbetslöshet, 80 procents sysselsättning, 10.000 platser i äldreboenden under (den nu gångna) mandatperioden...
Med tanke på hur det gått med de målen, kanske vi ändå ska sätta större tilltro till det regeringsalternativ som fokuserar på medlen i första hand.
Kanske är det inte så svårförståeligt ändå. Persson gillar ju att sätta upp mål i politiken. 4 procents arbetslöshet, 80 procents sysselsättning, 10.000 platser i äldreboenden under (den nu gångna) mandatperioden...
Med tanke på hur det gått med de målen, kanske vi ändå ska sätta större tilltro till det regeringsalternativ som fokuserar på medlen i första hand.
söndag, september 10, 2006
Persson, hemhjälpen och nior utan avgångsbetyg
Annat av intresse från kvällens debatt:
* Göran Persson är oroad över de många som jobbar svart med städning. Vad han vill göra åt det är mindre klart, men någon "hemhjälp" till dubbelarbetande småbarnsföräldrar och andra som skulle vilja köpa sig dessa tjänster om de fanns till rimligt (lägre beskattat) pris vill han inte veta av.
* Göran Persson påpekade att 9 av 10 faktiskt går ut grundskolan med godkända betyg i kärnämnena. Inte så farligt alltså, att 1 av 10 inte får godkänt i svenska, engelska eller matematik. Tråkigt för de varje år dryga 20.000 niorna, eller sisådär en kvarts miljon på tio år med Persson som statsminister. Inte så farligt heller att 1 av 4 inte får godkänt i något av de andra ämnena.
* Göran Persson är oroad över de många som jobbar svart med städning. Vad han vill göra åt det är mindre klart, men någon "hemhjälp" till dubbelarbetande småbarnsföräldrar och andra som skulle vilja köpa sig dessa tjänster om de fanns till rimligt (lägre beskattat) pris vill han inte veta av.
* Göran Persson påpekade att 9 av 10 faktiskt går ut grundskolan med godkända betyg i kärnämnena. Inte så farligt alltså, att 1 av 10 inte får godkänt i svenska, engelska eller matematik. Tråkigt för de varje år dryga 20.000 niorna, eller sisådär en kvarts miljon på tio år med Persson som statsminister. Inte så farligt heller att 1 av 4 inte får godkänt i något av de andra ämnena.
För få jobb, för sent
225.000 eller 1,5 miljon. De siffrorna illustrerar huvudstråket i kvällens "statsministerduell" i SVT: specifikt handlar det om arbetslösheten, generellt om bilden av verkligheten. Den sittande regeringschefen upprepar envist att det går bra för Sverige, med underförstått och uttalat följdargument varför ändra på ett vinnande koncept. Än en gång fick vi höra mantrat "nu kommer jobben", och till skillnad från ett antal av sina statsråd som de senaste veckorna levererat olika jobbpaket verkade Göran Persson inte anse att det behövde göras så mycket. Det kommer ju gudbevars 550 nya jobb om dagen.
Många av de 550 är tillfälliga eller åtgärdsrelaterade, replikerade Fredrik Reinfeldt. Han kunde ha fyllt på med att det både är för få jobb och för sent, när vi sedan en tid ridit på toppen av en högkonjunktur.
Många av de 550 är tillfälliga eller åtgärdsrelaterade, replikerade Fredrik Reinfeldt. Han kunde ha fyllt på med att det både är för få jobb och för sent, när vi sedan en tid ridit på toppen av en högkonjunktur.
fredag, september 08, 2006
Folkpartiet största parti
Såg för en stund sedan avslutningen av SVT-programmet Testa ditt val - där folkpartiet totalt bland de olika grupperna (småbarnsföräldrar, förstagångsväljare, undersköterskor, pensionärer...) blev största parti, med drygt 20 procent.
Nu ska sägas att detta var resultatet när de medverkande väljarna utifrån ett antal sakfrågor skulle testa vilket parti de egentligen borde sympatisera med. Utgångsläget för folkpartiet låg på drygt 12 procent, medan vänstersidan verkade klart underrepresenterad. Hursomhelst är det balsam för ett sargat liberalt hjärta - och kan kännas som en del i en känsla av att vinden har vänt efter en motig vecka. Motvinden har i varje fall mojnat betydligt.
Förbannad och frustrerad är väl annars en god sammanfattning av en valkämpande liberals sinnesstämning den här veckan. Förbannad över att några få gjort så stor skada. Frustrerad över att inte kunna göra särskilt mycket åt det, efter fyra års förberedelser för en lyckad valrörelse och maktskifte i Stockholm och Sverige.
Vid valstugorna och på stan har vi dock mest mött medkännande och sympati. Folk verkar ha en nykter inställning, att denna "affär" inte är något som definierar det liberala partiet.
Nu ska sägas att detta var resultatet när de medverkande väljarna utifrån ett antal sakfrågor skulle testa vilket parti de egentligen borde sympatisera med. Utgångsläget för folkpartiet låg på drygt 12 procent, medan vänstersidan verkade klart underrepresenterad. Hursomhelst är det balsam för ett sargat liberalt hjärta - och kan kännas som en del i en känsla av att vinden har vänt efter en motig vecka. Motvinden har i varje fall mojnat betydligt.
Förbannad och frustrerad är väl annars en god sammanfattning av en valkämpande liberals sinnesstämning den här veckan. Förbannad över att några få gjort så stor skada. Frustrerad över att inte kunna göra särskilt mycket åt det, efter fyra års förberedelser för en lyckad valrörelse och maktskifte i Stockholm och Sverige.
Vid valstugorna och på stan har vi dock mest mött medkännande och sympati. Folk verkar ha en nykter inställning, att denna "affär" inte är något som definierar det liberala partiet.
tisdag, september 05, 2006
"Dataskandalen" rullar vidare...
...och ännu en dag utan att få ägna sig helhjärtat åt att prata politik. Vi har blivit smärtsamt medvetna om att inget parti kan garantera att alla företrädare står över missgrepp och smutsigt spel. Men det definierar inte partiet.
måndag, september 04, 2006
Säck och aska
I dag (och i än högre grad i går kväll när ryktenas vågor gick ännu högre) passar det för den organiserade liberalismens företrädare att klä sig i säck och aska. Ínget annat duger efter en händelse som dataintrånget mot SAPnet - i kvällspressen försett med krigsrubriker som "Leijonborgs spioner".
Försök att försvara och förklara sig eller nyansera bilden kan i bästa fall komma i en bisats. Men ändå: Allt tyder på ett förfärligt och tyvärr upprepat snedsteg av en enskild medarbetare i ungdomsförbundet. Luf och folkpartiet tar fullkomligt avstånd, och inga uppgifter som eventuellt kan ha funnits på socialdemokraternas intranät har känts till eller använts av dem som planerat folkpartiets kampanj.
Några ursäkter finns inte. Vi kan bara sörja att sådana här övertramp förekommer i svensk politik och böja huvudena i skam över att det denna gång förekommit inom vårt parti. Och hoppas att vi får ägna resten av valrörelsen åt att prata om folkpartiets politik.
Försök att försvara och förklara sig eller nyansera bilden kan i bästa fall komma i en bisats. Men ändå: Allt tyder på ett förfärligt och tyvärr upprepat snedsteg av en enskild medarbetare i ungdomsförbundet. Luf och folkpartiet tar fullkomligt avstånd, och inga uppgifter som eventuellt kan ha funnits på socialdemokraternas intranät har känts till eller använts av dem som planerat folkpartiets kampanj.
Några ursäkter finns inte. Vi kan bara sörja att sådana här övertramp förekommer i svensk politik och böja huvudena i skam över att det denna gång förekommit inom vårt parti. Och hoppas att vi får ägna resten av valrörelsen åt att prata om folkpartiets politik.
fredag, september 01, 2006
Facket säger sanningen
Med undantag "rosornas krig" och senare några kyliga år på 90-talet brukar SAP-LO-axeln hålla i hop i vått och torrt. Framför allt i valrörelsetider rätar facket in sig i ledet och ställer upp med utspel, valarbetare och spridning av det s-märkta budskapet på torg och arbetsplatser.
Inför årets valrörelse har LO dock offentligt dragit slutsatser, som mot bakgrund av den täta samverkan med regeringspartiet är uppseendeväckande. Tidigare i år kritiserades den skola som är resultatet av socialdemokraternas skolpolitik - en skola som inte fokuserar tillräckligt på kunskap och där alla gymnasieelever tvingas läsa in högskolebehörighet även om de vill arbeta med praktiska yrken.
Nu är det dags igen, i valrörelsens hetaste ämne: jobben. Där har mycket handlat om verklighetsbeskrivning. Läget är inte alls så dystert som den borgerliga alliansen hävdar, arbetslösheten är inte så stor - ja, och dessutom, om de inte redan fanns så kommer jobben nu. Statistiska metoder och mått har använts som slagträn i debatten.
Nu sällar sig LO via chefsekonomen Dan Andersson till kritikerna av regeringens och AMS sätt att mäta arbetslösheten. Naturligtvis måste vi ha siffror som är internationellt och historiskt jämförbara, heltidsstuderande som söker arbete måste räknas in i arbetslösheten.
Debatten kan tyckas kretsa kring definitionsskillnader med liten betydelse, men verklighetsbeskrivningen spelar roll. Ser man att ett problem är större, tar man till rejäl politik för att komma till rätta med det. Och Sverige behöver en rejäl politik för arbete.
Inför årets valrörelse har LO dock offentligt dragit slutsatser, som mot bakgrund av den täta samverkan med regeringspartiet är uppseendeväckande. Tidigare i år kritiserades den skola som är resultatet av socialdemokraternas skolpolitik - en skola som inte fokuserar tillräckligt på kunskap och där alla gymnasieelever tvingas läsa in högskolebehörighet även om de vill arbeta med praktiska yrken.
Nu är det dags igen, i valrörelsens hetaste ämne: jobben. Där har mycket handlat om verklighetsbeskrivning. Läget är inte alls så dystert som den borgerliga alliansen hävdar, arbetslösheten är inte så stor - ja, och dessutom, om de inte redan fanns så kommer jobben nu. Statistiska metoder och mått har använts som slagträn i debatten.
Nu sällar sig LO via chefsekonomen Dan Andersson till kritikerna av regeringens och AMS sätt att mäta arbetslösheten. Naturligtvis måste vi ha siffror som är internationellt och historiskt jämförbara, heltidsstuderande som söker arbete måste räknas in i arbetslösheten.
Debatten kan tyckas kretsa kring definitionsskillnader med liten betydelse, men verklighetsbeskrivningen spelar roll. Ser man att ett problem är större, tar man till rejäl politik för att komma till rätta med det. Och Sverige behöver en rejäl politik för arbete.
söndag, augusti 27, 2006
Familjepolitiken - ett steg närmare maktskifte?
Jag vet inte om det känns rätt att säga att folkpartiet "backar" eller "byter fot" om vårdnadsbidraget, som en del nyhetsrapporter rubricerar dagens stora inrikespolitiska nyhet - och definitivt inte om att folkpartiet "lägger sig platt för moderaterna", som socialministern (s) formulerar det. Däremot kan man ana frustrationen bakom det socialdemokratiska utfallet, som känns ganska standardmässigt för en svensk valrörelse; är det inte borgerlig splittring så är det moderat dominans som utgör högerspöket. Och just i det här fallet vore ju splittringsanklagelsen iögonenfallande malplacerad även för regeringspartiets valstrateger.
Tvärtom är det inte omöjligt att ytterligare en potentiell borgerlig problemfråga desarmeras med ansvarsfullt kompromissande före valdagen. Om inte annat lovar folkpartiets eftergift om ett kommunalt, och inte nödvändigtvis statligt, vårdnadsbidrag gott inför en kommande borgerlig regeringsförklaring. Förutsättningen är givetvis att vårdnadsbidraget kan förenas med en liberal jämställdhetsprofil och kombineras med en satsning på förskolan, liksom en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, som kristdemokraterna öppnat för.
Helt tokigt känns det inte heller med en möjlighet till kommunalt självstyre i denna fråga, ett politiskt avgörande för de lokala beslutsfattarna Nacka, Sollentuna eller Höör. Hänvisningen till att det statsfinansiella läget inte lär medge något statligt vårdnadsbidrag inom den närmaste tiden gör också att folkpartiets initiativ stärker den borgerliga trovärdigheten och regeringsfähigheten.
Tvärtom är det inte omöjligt att ytterligare en potentiell borgerlig problemfråga desarmeras med ansvarsfullt kompromissande före valdagen. Om inte annat lovar folkpartiets eftergift om ett kommunalt, och inte nödvändigtvis statligt, vårdnadsbidrag gott inför en kommande borgerlig regeringsförklaring. Förutsättningen är givetvis att vårdnadsbidraget kan förenas med en liberal jämställdhetsprofil och kombineras med en satsning på förskolan, liksom en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, som kristdemokraterna öppnat för.
Helt tokigt känns det inte heller med en möjlighet till kommunalt självstyre i denna fråga, ett politiskt avgörande för de lokala beslutsfattarna Nacka, Sollentuna eller Höör. Hänvisningen till att det statsfinansiella läget inte lär medge något statligt vårdnadsbidrag inom den närmaste tiden gör också att folkpartiets initiativ stärker den borgerliga trovärdigheten och regeringsfähigheten.
lördag, augusti 26, 2006
Slaget står i Stockholm
Spännande, är väl allt man kan säga utifrån dagens två opinionsmätningar. Medan Sifo säger dött lopp, säger Temo fortsatt Allians-ledning. En folkpartist tror i dag mest på det senare mätningsinstitutet... Bedömningen att slaget står i Stockholm, som kom från det förstnämnda, kan jag dock inte annat än hålla med om.
Triangulering (s) - men vad säger Kamali?
Med Jens Orbacks utspel i dag kunde man tro att Framtidens Nyheter redan är här. Den socialdemokratiske integrationsministern visar att det inte bara är Reinfeldts nya moderater som förstått det fina i triangulering. Inte undra på att han var så skeptiskt inställd mot den egna regeringens (förvisso av företrädaren Sahlin tillsatta) integrationsutredning, och utredaren Kamali. Den senare har ju varit en skarp kritiker mot folkpartiets integrationspolitik, som vill fokusera på de ömsesidiga krav som det svenska samhället och de nya svenskarna har att ställa på varandra.
Orback försäkrar förstås att det inte finns någon likhet mellan den nymornade socialdemokratiska viljan att ställa krav på svenskstudier m.m. som motprestation till introduktionsbidrag, och folkpartiets politik, som (s) ägnat så mycken tid åt att kritisera. Det verkar han rätt ensam om; inte bara Lars Leijonborg utan bägge (s)tödpartierna (genom Kalle Larsson och Peter Eriksson) delger Ekot den analysen.
Sedan är frågan vad man väljer: en socialliberal politik, genomtänkt och genomarbetad under flera år av nya, välkomnade, antagna och kritiserade förslag, eller en socialdemokratisk omvändelse daterad tre veckor före valet?
Orback försäkrar förstås att det inte finns någon likhet mellan den nymornade socialdemokratiska viljan att ställa krav på svenskstudier m.m. som motprestation till introduktionsbidrag, och folkpartiets politik, som (s) ägnat så mycken tid åt att kritisera. Det verkar han rätt ensam om; inte bara Lars Leijonborg utan bägge (s)tödpartierna (genom Kalle Larsson och Peter Eriksson) delger Ekot den analysen.
Sedan är frågan vad man väljer: en socialliberal politik, genomtänkt och genomarbetad under flera år av nya, välkomnade, antagna och kritiserade förslag, eller en socialdemokratisk omvändelse daterad tre veckor före valet?
söndag, augusti 20, 2006
Affischerna är uppe
Affischerna är uppe, valstugorna har öppnat och valrörelsen har definitivt startat. För min personliga del har jag laddat upp med små foldrar och kandidat-visitkort. Kanske får du ett i din hand om jag möter dig på Norr Mälarstrand, Fleminggatan eller runt Fridhemsplan de närmaste veckorna.
Torgmötena startar i City kommande vecka . För Kungsholmen och Essingeöarna gäller det att lokalt hålla sig på benen med flygblad, foldrar, flaggor och allt annat som hör till.
Framtidens Nyheter i folkparti-tappning känns mycket aktuella. Roligt är också att de av alla bedömare jag hört och sett i medierna anses vara de som sticker ut mest. Framför allt är det bra att tala om sina egna förslag - inte spela på rädslan för förändring och svartmåla motståndarnas politik...
Torgmötena startar i City kommande vecka . För Kungsholmen och Essingeöarna gäller det att lokalt hålla sig på benen med flygblad, foldrar, flaggor och allt annat som hör till.
Framtidens Nyheter i folkparti-tappning känns mycket aktuella. Roligt är också att de av alla bedömare jag hört och sett i medierna anses vara de som sticker ut mest. Framför allt är det bra att tala om sina egna förslag - inte spela på rädslan för förändring och svartmåla motståndarnas politik...
Bryta nacken av arbetslösheten?
Hörde vänsterpartiledaren Lars Ohly mynta uttrycket ovan i dagens Eko. Oaktat att det för tankarna till en retorik som ligger nära hans partis och ideologis ursprung, är orsaken till kraftorden sympatisk: avsaknaden av politik för arbete i socialdemokraternas valmanifest.´
Sedan delar jag förstås inte Ohlys analys av vad som bör göras. 200.000 nya jobb i offentlig sektor, med allt vad det innebär av expansionistisk finanspolitik och högre skatter, räntor och inflation, är snarast ägnat att bryta nacken av det område där den verkliga jobbexpansionen bör och måste komma: det privata näringslivet och inte minst tjänstesektorn. Då är lägre skatter, mindre regler och en effektivare offentlig sektor receptet, inte det motsatta.
Sedan delar jag förstås inte Ohlys analys av vad som bör göras. 200.000 nya jobb i offentlig sektor, med allt vad det innebär av expansionistisk finanspolitik och högre skatter, räntor och inflation, är snarast ägnat att bryta nacken av det område där den verkliga jobbexpansionen bör och måste komma: det privata näringslivet och inte minst tjänstesektorn. Då är lägre skatter, mindre regler och en effektivare offentlig sektor receptet, inte det motsatta.
Apropå (s) valmanifest...
...så har Liza Marklund en klockren analys i Expressen. Positionen som arbetarparti tycks fri att överta när politiken för sysselsättning heter plusjobb, sjukkassa och bidrag.
lördag, augusti 19, 2006
Känsloväckande folkparti, med flyt
I dag har valrörelsen verkligen startat, åtminstone i Stockholm - trots att högsommarvärmen biter sig fast. Valstugorna har öppnat, valupptakter har hållits och i morgon startar affischeringen.
För folkpartiet kändes det bra med valupptakt på Teaterskeppet, för ett parti (i en allians) "med flyt". Dagens Sifo-siffror ger ytterligare råg i ryggen, och de många osäkra väljarna tyder på en spännande valrörelse.
Folkpartiledaren Lars Leijonborg hade också flyt i sitt anförande; inför en trogen publik är det förstås lätt att vara raljant över motståndarna men visst gick svingarna hem mot de som anklagar kunskaps- och integrationsvurmande liberaler för "kadaverdisciplin" och "främlingsfientlighet". Och visst är bisarrt ordet för många av de angrepp som kommit för att ett liberalt parti vill slå vakt om kunskap, språkkunskaper och svenskt kulturarv. Att inte värna svensk historia och litteratur vore ju att ge rasisterna rätt, påpekade Leijonborg; de verkliga rasisterna. Farligast är kanske att begeppet rasism urvattnas. Ropa inte på vargen, varnade Leijonborg, för vem bryr sig då när den kommer?
Slutsatsen är att folkpartiet väcker känslor. Och då är väl mycket vunnet.
För folkpartiet kändes det bra med valupptakt på Teaterskeppet, för ett parti (i en allians) "med flyt". Dagens Sifo-siffror ger ytterligare råg i ryggen, och de många osäkra väljarna tyder på en spännande valrörelse.
Folkpartiledaren Lars Leijonborg hade också flyt i sitt anförande; inför en trogen publik är det förstås lätt att vara raljant över motståndarna men visst gick svingarna hem mot de som anklagar kunskaps- och integrationsvurmande liberaler för "kadaverdisciplin" och "främlingsfientlighet". Och visst är bisarrt ordet för många av de angrepp som kommit för att ett liberalt parti vill slå vakt om kunskap, språkkunskaper och svenskt kulturarv. Att inte värna svensk historia och litteratur vore ju att ge rasisterna rätt, påpekade Leijonborg; de verkliga rasisterna. Farligast är kanske att begeppet rasism urvattnas. Ropa inte på vargen, varnade Leijonborg, för vem bryr sig då när den kommer?
Slutsatsen är att folkpartiet väcker känslor. Och då är väl mycket vunnet.
fredag, augusti 18, 2006
Generande räkneövningar av grati(s)partiet
Om alliansen vinner valet störtas Sverige i ekonomiskt fördärv, är innebörden i ett Marita Ulvskog-utspel liksom i Per Nuders tal om att det gäller att hålla i slantarna.
Hur Ulvskogs sammanläggande av alla allianspartiernas olika förslag, toppat med lite felräkningar (t.ex. av vad en avskaffad fastighetsskatt med kommunal fastighetsavgift skulle kosta) hänger ihop är svårt att förstå. Tillsammans med sina samarbetspartier v och mp (ni vet de tre som inte ens kunnat göra en bussturné ihop) lovar s totalt några hundra miljarder. Jämförelsen borde få skammens rodnad att stiga på de rosenrödas kinder.
När man presenterar ett valmanifest med bl.a. sikte på gratis tandvård borde rodnaden bli ännu mer markant... (Det är mycket som ska bli gratis i Sverige - bara socialdemokraterna får behålla makten!)
Annars vill man lägga pengar på t.ex. höjt tak i a-kassan. Det kan ju vara trevligt, men var är förslagen som ska få färre att behöva de där a-kassekorten; förslagen för fler jobb i växande företag, gärna i tjänstesektorn; förslagen som kan få hållbar tillväxt med nya arbetstillfällen?
Hur Ulvskogs sammanläggande av alla allianspartiernas olika förslag, toppat med lite felräkningar (t.ex. av vad en avskaffad fastighetsskatt med kommunal fastighetsavgift skulle kosta) hänger ihop är svårt att förstå. Tillsammans med sina samarbetspartier v och mp (ni vet de tre som inte ens kunnat göra en bussturné ihop) lovar s totalt några hundra miljarder. Jämförelsen borde få skammens rodnad att stiga på de rosenrödas kinder.
När man presenterar ett valmanifest med bl.a. sikte på gratis tandvård borde rodnaden bli ännu mer markant... (Det är mycket som ska bli gratis i Sverige - bara socialdemokraterna får behålla makten!)
Annars vill man lägga pengar på t.ex. höjt tak i a-kassan. Det kan ju vara trevligt, men var är förslagen som ska få färre att behöva de där a-kassekorten; förslagen för fler jobb i växande företag, gärna i tjänstesektorn; förslagen som kan få hållbar tillväxt med nya arbetstillfällen?
lördag, augusti 12, 2006
Apoteksmonopolet sin egen fiende
Med sådana här egna tilltag behöver Apoteket knappast sina (apoteksmonopolets) motståndare... Spelmonopolet - eller ska vi säga speloligopolet bestående av "folkrörelserna", främst A-lotteriet, samt statliga Svenska Spel (att det blev många s där känns som mer än en slump) - är en annan inrättning som känns som ett tankefel. Det går så länge ingen (eller tillräckligt många) tänker till och kommer på oss, verkar vara den genomgående tanken.
Ett monopol som däremot jag, och många andra liberaler, gillar är alkoholdetaljhandeln. Av egna bevittnade erfarenheter känner jag argumenten för restriktiv alkoholpolitik som giltiga (och då talar jag inte om egoistisk glädje över det stora utbudet). Ökad försäljning på Systembolaget känns därför tveeggat; det glädjande i dagens nyhetsskörd är att den totala alkoholkonsumtionen tycks minska. Nyhetens behag i att åka över bron och sundet för att inhandla billig öl och sprit i nära trafikfarligt tunga lass, tycks ha gått över.
Att bensinskatten i förlängningen kanske delvis fungerat som en punktskatt på privatimporerad talkohol är faktiskt lite lustigt.
Ett monopol som däremot jag, och många andra liberaler, gillar är alkoholdetaljhandeln. Av egna bevittnade erfarenheter känner jag argumenten för restriktiv alkoholpolitik som giltiga (och då talar jag inte om egoistisk glädje över det stora utbudet). Ökad försäljning på Systembolaget känns därför tveeggat; det glädjande i dagens nyhetsskörd är att den totala alkoholkonsumtionen tycks minska. Nyhetens behag i att åka över bron och sundet för att inhandla billig öl och sprit i nära trafikfarligt tunga lass, tycks ha gått över.
Att bensinskatten i förlängningen kanske delvis fungerat som en punktskatt på privatimporerad talkohol är faktiskt lite lustigt.
torsdag, augusti 10, 2006
Kanon-förslag
Med förslaget om en svensk litterär kanon (ursprungligen från riksdagsledamoten och prästen Cecilia Wikström) har folkpartiet ånyo placerat sig, eller placerats, i centrum för en debatt där motståndarnas tillhyggen ibland förfaller till "främlingsfientligt vattenfiske"-nivå. Man får hoppas att de flesta har mer tro på eget omdöme och idéförankring än den kristdemokrat som tyckte att förslaget kunde vara bra, men inte om det "uppfattades som främlingsfientligt". Alltmedan centern hänvisade till sina "liberala värderingar" med argumentet att staten inte ska bestämma vad skolungdom ska läsa. (Se dagens DN Kultur.)
Vilken tur att folkpartiets förslag inte handlar om att staten ska dirigera vad som läses i klassrummet. Avsikten är att ge en gemensam, dynamisk grund för litterär bildning. Det handlar inte bara om gamla svenska författare och det handlar inte om statliga direktiv, utan om en vägledning för svensklärare och andra. En bruttolista som tas fram av kunniga aktörer, inte av några partitjänstemän i ett framtida fp-lett departement. Och om en samtidig uppvärdering av svenskan i skolan, med ett återinfört betyg i litteraturkunskap.
Skönlitteraturen är en kungsväg till språket, till förståelsen för andra och sig själv (tyck sedan att orden är högtravande; litteratur och språk är viktiga saker som förtjänar vackra ord!). Ebba Witt Brattström skrev klokt i gårdagens DN, och Jan Björklund ger folkpartiets syn i dagens SvD Kultur.
Vilken tur att folkpartiets förslag inte handlar om att staten ska dirigera vad som läses i klassrummet. Avsikten är att ge en gemensam, dynamisk grund för litterär bildning. Det handlar inte bara om gamla svenska författare och det handlar inte om statliga direktiv, utan om en vägledning för svensklärare och andra. En bruttolista som tas fram av kunniga aktörer, inte av några partitjänstemän i ett framtida fp-lett departement. Och om en samtidig uppvärdering av svenskan i skolan, med ett återinfört betyg i litteraturkunskap.
Skönlitteraturen är en kungsväg till språket, till förståelsen för andra och sig själv (tyck sedan att orden är högtravande; litteratur och språk är viktiga saker som förtjänar vackra ord!). Ebba Witt Brattström skrev klokt i gårdagens DN, och Jan Björklund ger folkpartiets syn i dagens SvD Kultur.
Råg i ryggen för goda liberaler
Om några goda liberaler hukat under angrepp från diverse vänsterdebattörer, regeringsföreträdare och en del missnöjda, besvikna folkpartister finns nu skäl att räta på ryggen. DN:s förre chefredaktör Hans Bergström skriver mycket klokt om det påstått oliberala i folkpartiets nya förslag sedan några år tillbaka; det är ingen skam att göra upp med "snällismen". Ett liberalt parti som tydligare tar ställning också för brottsoffer, som betonar arbetsro och kunskap i skolan, och som anser att svenska språket, arbete och vissa gemensamma mänskliga värderingar är grundläggande för en framgångsrik integration, sviker inte sina ideal. Tvärtom.
Folkpartiets politik vilar i mina ögon ännu tryggt på en liberal plattform, och handlar om mycket mer än det kravställande som ibland utmålas som huvudsaken. Men krav är inte illiberala. Utspel om obligatoriska gynundersökningar och automatiska utvisningar av brottslingar kunde vi förvisso kanske ha lite mindre av.
Kritik från besvikna folkpartister och liberala ledarsidor måste förstås tas på allvar, men när socialdemokratiska statsråd med sockersöt stämma beklagar förlusten av det folkparti de trodde sig veta var de hade, ska en god liberal inte huka utan stridslystet just räta på ryggen. Det är inte hos det långvariga regeringspartiet, eller bland vänstersinnade kulturskribenter, som vi finner liberalismens försvarare. På DN och andra liberala ledarsidor bör vi dock följa och föra en uppmärksam debatt om folkpartiets framtidsinriktning. Hans Bergströms kolumn rätar ut frågetecken efter DN:s huvudledares och Expressens PM Nilssons analyser den gångna veckan. Och i valrörelsens första opinionsmätningar (SvD Sifo, TV4 Demoskop) tar sig den organiserade svenska liberalismens parti upp på fastare mark, mot tvåsiffriga tal.
Folkpartiets politik vilar i mina ögon ännu tryggt på en liberal plattform, och handlar om mycket mer än det kravställande som ibland utmålas som huvudsaken. Men krav är inte illiberala. Utspel om obligatoriska gynundersökningar och automatiska utvisningar av brottslingar kunde vi förvisso kanske ha lite mindre av.
Kritik från besvikna folkpartister och liberala ledarsidor måste förstås tas på allvar, men när socialdemokratiska statsråd med sockersöt stämma beklagar förlusten av det folkparti de trodde sig veta var de hade, ska en god liberal inte huka utan stridslystet just räta på ryggen. Det är inte hos det långvariga regeringspartiet, eller bland vänstersinnade kulturskribenter, som vi finner liberalismens försvarare. På DN och andra liberala ledarsidor bör vi dock följa och föra en uppmärksam debatt om folkpartiets framtidsinriktning. Hans Bergströms kolumn rätar ut frågetecken efter DN:s huvudledares och Expressens PM Nilssons analyser den gångna veckan. Och i valrörelsens första opinionsmätningar (SvD Sifo, TV4 Demoskop) tar sig den organiserade svenska liberalismens parti upp på fastare mark, mot tvåsiffriga tal.
tisdag, augusti 08, 2006
Fastighetsskatten...
...betalas på ett fiktivt värde, driver upp hyror och bostadsrättsavgifter och chockhöjer boendekostnaderna för villaägare när taxeringsvärdena höjs. Den ska avvecklas och delvis kommunaliseras, sa Alliansen. Det är oansvarigt och dumt, sa sittande finansministern (s) då, i juli.
I augusti låter det annorlunda. Taxeringsvärdena ska frysas. Ingen höjning alltså - "vi behöver inte ta in mer pengar på fastighetsskatten" säger (s) lagom till valrörelsen. "Valfeber", säger bl.a. DN:s politiske krönikör (kanske har han inspirerats av folkpartiets granskning av s-kampanjen).
Det är en favorit i repris. Inför valet 1998 gick det illa för socialdemokraterna i opinionen. Det var inte bara maxtaxan på dagis utan också en frysning av taxeringsvärdena som då skulle rädda situationen. Några år senare hävdes förstås frysningen, och de senaste åren har vi sett taxeringshöjningar med upp mot en tredjedel i bl.a. Stockholmsregionen.
I augusti låter det annorlunda. Taxeringsvärdena ska frysas. Ingen höjning alltså - "vi behöver inte ta in mer pengar på fastighetsskatten" säger (s) lagom till valrörelsen. "Valfeber", säger bl.a. DN:s politiske krönikör (kanske har han inspirerats av folkpartiets granskning av s-kampanjen).
Det är en favorit i repris. Inför valet 1998 gick det illa för socialdemokraterna i opinionen. Det var inte bara maxtaxan på dagis utan också en frysning av taxeringsvärdena som då skulle rädda situationen. Några år senare hävdes förstås frysningen, och de senaste åren har vi sett taxeringshöjningar med upp mot en tredjedel i bl.a. Stockholmsregionen.
söndag, augusti 06, 2006
Fp, c och socialliberalismen
I dag har folkpartiet liberalerna fått beröm på liberala ledarsidor - det hör numera tyvärr inte till vanligheterna. Orsak till berömmet är fokuseringen på psykiatrin, som folkpartiledaren Lars Leijonborg vid sitt traditionsenliga sommartal i Västervik i går ville ge en ny start. Engagemanget i de psykiskt sjuka är en god liberal tradition; Bertil Ohlin (fp-ledare under ett kvartssekel, dessförinnan rekordung professor och sedermera nobelpristagare) talade om "det glömda Sverige". Tillsammans med fokuseringen på stöd till unga på glid i Leijonborgs tidigare sommartal i Marstrand, gör rapporten "Ny start för Sverige" att talet om ett folkparti som svikit sina socialliberala ideal kommer på skam.
Annars utnämnde landets största liberala ledarsida, Dagens Nyheter, så sent som i går centerpartiet till det nya socialliberala alternativet. Det är en position som centern har manövrerat mot länge, sedan Lennart Daléus dagar, och med Maud Olofsson har förändringens vindar blåst starkare än kanske någonsin i det gamla bondeförbundet. Exkursionen i en hemsnickrad "ekohumanistisk" ideologi övergavs för några år sedan för en uttalad socialliberal stämpel.
Frågan är om det räcker för att erövra de liberalt sinnade storstadsväljare som DN anar kan tänkas överge folkpartiet; det är förstås kalkylen när Olofsson sätter upp målet att bli Sveriges tredje största parti. Mitt tips är emellertid att de väljare som kanske anser att folkpartiet övergett sina socialliberala ideal och dessutom har centern som ett tänkbart alternativ inte är tillräckligt många. De måste dessutom kalkylera med risken att en centerröst blir en bortkastad röst, åtminstone i storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö där partiet saknar såväl fullmäktige- som riksdagsmandat.
Liksom Lars Leijonborgs liberaler sätter nog storstadsliberalerna ett borgerligt maktskifte högst, och då behövs alla storstadsmandat ograverade. Därför, om inte annars, blir partiet med liberalerna i namnet nog det främsta valet 17 september.
I min mening finns förstås en rad sakpolitiska skäl för ett sådant partival. Skolan; forskningen; kulturen; socialförsäkringarna; egen lön hellre än bidrag; trygg och flexibel arbetsmarknad; lika villkor för män och kvinnor, nya och gamla svenskar; förnuft och respekt före mystik och fördomar; internationell solidaritet; entrepenörs- och anställningsklimat. Många av skälen återfinns hos många andra partier, men det är kombinationen som från början, fortfarande och för överskådlig tid gör folkpartiet till det självklara (social)liberala alternativet och därmed mitt alternativ.
Sedan har vi förstås så många duktiga företrädare...
Annars utnämnde landets största liberala ledarsida, Dagens Nyheter, så sent som i går centerpartiet till det nya socialliberala alternativet. Det är en position som centern har manövrerat mot länge, sedan Lennart Daléus dagar, och med Maud Olofsson har förändringens vindar blåst starkare än kanske någonsin i det gamla bondeförbundet. Exkursionen i en hemsnickrad "ekohumanistisk" ideologi övergavs för några år sedan för en uttalad socialliberal stämpel.
Frågan är om det räcker för att erövra de liberalt sinnade storstadsväljare som DN anar kan tänkas överge folkpartiet; det är förstås kalkylen när Olofsson sätter upp målet att bli Sveriges tredje största parti. Mitt tips är emellertid att de väljare som kanske anser att folkpartiet övergett sina socialliberala ideal och dessutom har centern som ett tänkbart alternativ inte är tillräckligt många. De måste dessutom kalkylera med risken att en centerröst blir en bortkastad röst, åtminstone i storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö där partiet saknar såväl fullmäktige- som riksdagsmandat.
Liksom Lars Leijonborgs liberaler sätter nog storstadsliberalerna ett borgerligt maktskifte högst, och då behövs alla storstadsmandat ograverade. Därför, om inte annars, blir partiet med liberalerna i namnet nog det främsta valet 17 september.
I min mening finns förstås en rad sakpolitiska skäl för ett sådant partival. Skolan; forskningen; kulturen; socialförsäkringarna; egen lön hellre än bidrag; trygg och flexibel arbetsmarknad; lika villkor för män och kvinnor, nya och gamla svenskar; förnuft och respekt före mystik och fördomar; internationell solidaritet; entrepenörs- och anställningsklimat. Många av skälen återfinns hos många andra partier, men det är kombinationen som från början, fortfarande och för överskådlig tid gör folkpartiet till det självklara (social)liberala alternativet och därmed mitt alternativ.
Sedan har vi förstås så många duktiga företrädare...
Egen hemsida!
Rasmus Jonlund till stadsfullmäktige 2006 - vilka Kungsholms-, Essinge- och Brommabor kan motstå den maningen?
Min blåklintsblå hemsida är kanske inte mycket för världen, men kortfattat informativ kan den nog ändå kallas. Kanske utvidgas den med tiden och förhoppningsvis får jag som Stockholmspolitiker i framtiden anledning att ha en uppdaterad webbplats.
Min blåklintsblå hemsida är kanske inte mycket för världen, men kortfattat informativ kan den nog ändå kallas. Kanske utvidgas den med tiden och förhoppningsvis får jag som Stockholmspolitiker i framtiden anledning att ha en uppdaterad webbplats.
fredag, augusti 04, 2006
Borgerliga skattehöjare
Borgerliga kommuner har höjt skatten mer än s-styrda, rapporterar Ekot i dag. De har haft för låg skatt men börjar också få krav på bättre service, hävdar socialdemokratiske kommunministern. Minsann? Förvisso har borgerligt styrda kommuner lägre skatt, 85 öre lägre i snitt enligt det fylligare inslaget i Lunchekot. Det ligger ju också i sakens natur, i borgerliga partiers ideologi ligger som bekant en strävan att låta medborgarna behålla en så stor del av sina pengar som möjligt. Det ökar friheten, egenmakten och den personliga välfärden inte minst för låginkomsttagare med mindre marginaler.
Att borgerliga kommuner nu något närmar sig s-styrda i skatteuttag är mer en följd av s-regeringens politik än att invånarna skulle vara missnöjda med den tidigare servicenivån. Det mesta av borgerliga skattehöjningar har gått direkt in i det kommunala utjämningssystemet, som fungerar som en straffskatt på tillväxt. Servicen till de drabbade kommunernas egna invånare riskerar snarare att försämras när de måste betala kommunal "välfärd" i andra delar av landet.
Därtill kommer en regeringspolitik som mer och mer går ut på att inskränka det kommunala självstyret med direktiv och lagstadgade krav. Inte mycket handlingsutrymme återstår. Och så måste skatten höjas. Invånarna får mindre kvar av sina egna pengar att bestämma över själva, tillväxten riskerar att mattas och den lokala arbetsmarknaden undergrävas.
Att borgerliga kommuner nu något närmar sig s-styrda i skatteuttag är mer en följd av s-regeringens politik än att invånarna skulle vara missnöjda med den tidigare servicenivån. Det mesta av borgerliga skattehöjningar har gått direkt in i det kommunala utjämningssystemet, som fungerar som en straffskatt på tillväxt. Servicen till de drabbade kommunernas egna invånare riskerar snarare att försämras när de måste betala kommunal "välfärd" i andra delar av landet.
Därtill kommer en regeringspolitik som mer och mer går ut på att inskränka det kommunala självstyret med direktiv och lagstadgade krav. Inte mycket handlingsutrymme återstår. Och så måste skatten höjas. Invånarna får mindre kvar av sina egna pengar att bestämma över själva, tillväxten riskerar att mattas och den lokala arbetsmarknaden undergrävas.
söndag, juli 30, 2006
Sveriges röst i världen
Krig och konflikt, hundratals dödade och hundratusentals på flykt: I Mellanöstern känns den nya utvecklingen alltför välbekant. Att situationen på många håll i världen är minst lika illa, eller värre, med betydligt mindre uppmärksamhet från omvärlden gör inte läget i Libanon (och det nu medialt överskuggade Gaza) mindre beklämmande. I sakfrågan är det som alltid svårt att klart sätta ned foten: Israel måste självfallet ha rätt att försvara sig mot terroristangrepp och Hizbollah-styrkor som under skydd av den libanesiska statens svaga suveränitet utgör ett ständigt hot mot Mellanösterns enda demokrati. Samtidigt är det svårt att inte anse att det israeliska svaret åtminstone delvis är oproportionerligt och att det civila lidandet är på tok för stort.
Kommer så frågan vad Sverige kan göra. Evakuera de egna medborgarna i steg ett, och det verkar man ha klarat med beröm. Försöka få stopp på striderna i steg två? De som nostalgiskt talar om hur Sveriges röst i världen vägde tyngre i forna tider önskar ett kraftfullare agerande. Men vad kan Sverige göra, egentligen?
Att agera i den större europeiska gemenskapen torde ofrånkomligen göra vår röst starkare - om än inte lika nationell, eller vågar man säga internationalistiskt nationalistisk?
Att ställa upp med diplomater, övervakare, observatörer och på längre sikt fredsbevarande och konfliktdämpande väpnade styrkor i olika konflikthärdar världen om är något påtagligt som kan göra skillnad. Det är då sorgligt att kraft inte verkar kunna sättas bakom orden när det verkligen gäller. Det nya insatsförsvaret verkar ännu inte sin nya internationella uppgift fullt vuxen - det visas om inte annat av att svenska soldater utomlands inte ens kan få splitterskyddande fordon och skyddsvästar. Hur kan vi då med trovärdighet hävda att vi kan skydda civilbefolkning och hålla stridande parter isär?
En stark roll i en framtida fredsbevarande styrka i Mellanöstern (närmast södra Libanon men vem vet..?) kunde bättre än mycket annat återge Sverige en stark röst i världen - med mer kraft bakom orden än förr.
Kommer så frågan vad Sverige kan göra. Evakuera de egna medborgarna i steg ett, och det verkar man ha klarat med beröm. Försöka få stopp på striderna i steg två? De som nostalgiskt talar om hur Sveriges röst i världen vägde tyngre i forna tider önskar ett kraftfullare agerande. Men vad kan Sverige göra, egentligen?
Att agera i den större europeiska gemenskapen torde ofrånkomligen göra vår röst starkare - om än inte lika nationell, eller vågar man säga internationalistiskt nationalistisk?
Att ställa upp med diplomater, övervakare, observatörer och på längre sikt fredsbevarande och konfliktdämpande väpnade styrkor i olika konflikthärdar världen om är något påtagligt som kan göra skillnad. Det är då sorgligt att kraft inte verkar kunna sättas bakom orden när det verkligen gäller. Det nya insatsförsvaret verkar ännu inte sin nya internationella uppgift fullt vuxen - det visas om inte annat av att svenska soldater utomlands inte ens kan få splitterskyddande fordon och skyddsvästar. Hur kan vi då med trovärdighet hävda att vi kan skydda civilbefolkning och hålla stridande parter isär?
En stark roll i en framtida fredsbevarande styrka i Mellanöstern (närmast södra Libanon men vem vet..?) kunde bättre än mycket annat återge Sverige en stark röst i världen - med mer kraft bakom orden än förr.
Om hyresgästpropaganda i lokaltidningen
Ett valår avslöjas de verkliga lojaliteterna även för dem som är mindre insnöade på politik. En av den socialdemokratiska kampanjorganisationens alla grenar har tidigare år visat sig vara Hyresgästföreningen. I år är det, åtminstone ännu, inte påståendet att en borgerlig valseger leder till chockhöjda hyror som gäller utan det mer finstämda men inte mindre snedvridna att de borgerliga partierna vill rasera underlaget för hur hyresnivåerna beräknas. Sanningen är att folkpartiet vill bredda underlaget, genom att räkna med också privatägda hyresrätter. Det ger en bredare, mer rättvisande bild av den "normala" hyran för en viss lägenhetstyp i ett visst läge - och minskar också risken att boende i allmännyttan som vill friköpa sina lägenheter genom en bostadsrättsförening får nej för att det skulle förändra hyresberäknings-underlaget.
Mitt blygsamma bidrag till att mota Olle i grind blev en insändare i Vårt Kungsholmen, publicerad en lördag i början av juli.
Hyresgästerna och boendeskatten
Hyresgästernas förening påstår sig vara en intresseorganisation för Sveriges hyresgäster, i princip med förhandlingsmonopol och obligatoriskt medlemskap. När det närmar sig val blir Hyresgästföreningens verkliga lojaliteter dock helt uppenbara. De är en del av den mångförgrenade socialdemokratiska rörelsen vars främsta syfte är att bevara ett rådande system och hålla nuvarande regering kvar vid makten.
I en bred annonskampanj förtalas den borgerliga alliansen. Det handlar om sanslös skräckpropaganda utan verklighetsförankring. Folkpartiet har en klar linje för att ge fler människor större möjligheter för sitt boende: ökad konkurrens, mångfald av upplåtelseformer och minskad skatte- och regelbörda för att göra det billigare och enklare för både de som bygger och de som bor.
En nyckelfråga är fastighetsskatten, som inte bara drabbar villaägare utan också bostadsrättsinnehavare och hyresgäster, även om det inte syns direkt på avin. Utan ett maktskifte kommer taxeringsvärden och fastighetsskatt att fortsätta raka i höjden bl.a. för bostadsrättsföreningar. Folkpartiet föreslår ett måldatum för när fastighetsskatten ska vara helt avvecklad. Med ett maktskifte kan skatten frysas och börja sänkas.
Rasmus Jonlund (fp)
Stadsfullmäktigekandidat, Kungsholmen
Mitt blygsamma bidrag till att mota Olle i grind blev en insändare i Vårt Kungsholmen, publicerad en lördag i början av juli.
Hyresgästerna och boendeskatten
Hyresgästernas förening påstår sig vara en intresseorganisation för Sveriges hyresgäster, i princip med förhandlingsmonopol och obligatoriskt medlemskap. När det närmar sig val blir Hyresgästföreningens verkliga lojaliteter dock helt uppenbara. De är en del av den mångförgrenade socialdemokratiska rörelsen vars främsta syfte är att bevara ett rådande system och hålla nuvarande regering kvar vid makten.
I en bred annonskampanj förtalas den borgerliga alliansen. Det handlar om sanslös skräckpropaganda utan verklighetsförankring. Folkpartiet har en klar linje för att ge fler människor större möjligheter för sitt boende: ökad konkurrens, mångfald av upplåtelseformer och minskad skatte- och regelbörda för att göra det billigare och enklare för både de som bygger och de som bor.
En nyckelfråga är fastighetsskatten, som inte bara drabbar villaägare utan också bostadsrättsinnehavare och hyresgäster, även om det inte syns direkt på avin. Utan ett maktskifte kommer taxeringsvärden och fastighetsskatt att fortsätta raka i höjden bl.a. för bostadsrättsföreningar. Folkpartiet föreslår ett måldatum för när fastighetsskatten ska vara helt avvecklad. Med ett maktskifte kan skatten frysas och börja sänkas.
Rasmus Jonlund (fp)
Stadsfullmäktigekandidat, Kungsholmen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
