Med förslaget om en svensk litterär kanon (ursprungligen från riksdagsledamoten och prästen Cecilia Wikström) har folkpartiet ånyo placerat sig, eller placerats, i centrum för en debatt där motståndarnas tillhyggen ibland förfaller till "främlingsfientligt vattenfiske"-nivå. Man får hoppas att de flesta har mer tro på eget omdöme och idéförankring än den kristdemokrat som tyckte att förslaget kunde vara bra, men inte om det "uppfattades som främlingsfientligt". Alltmedan centern hänvisade till sina "liberala värderingar" med argumentet att staten inte ska bestämma vad skolungdom ska läsa. (Se dagens DN Kultur.)
Vilken tur att folkpartiets förslag inte handlar om att staten ska dirigera vad som läses i klassrummet. Avsikten är att ge en gemensam, dynamisk grund för litterär bildning. Det handlar inte bara om gamla svenska författare och det handlar inte om statliga direktiv, utan om en vägledning för svensklärare och andra. En bruttolista som tas fram av kunniga aktörer, inte av några partitjänstemän i ett framtida fp-lett departement. Och om en samtidig uppvärdering av svenskan i skolan, med ett återinfört betyg i litteraturkunskap.
Skönlitteraturen är en kungsväg till språket, till förståelsen för andra och sig själv (tyck sedan att orden är högtravande; litteratur och språk är viktiga saker som förtjänar vackra ord!). Ebba Witt Brattström skrev klokt i gårdagens DN, och Jan Björklund ger folkpartiets syn i dagens SvD Kultur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar