Fp, c och socialliberalismen

I dag har folkpartiet liberalerna fått beröm på liberala ledarsidor - det hör numera tyvärr inte till vanligheterna. Orsak till berömmet är fokuseringen på psykiatrin, som folkpartiledaren Lars Leijonborg vid sitt traditionsenliga sommartal i Västervik i går ville ge en ny start. Engagemanget i de psykiskt sjuka är en god liberal tradition; Bertil Ohlin (fp-ledare under ett kvartssekel, dessförinnan rekordung professor och sedermera nobelpristagare) talade om "det glömda Sverige". Tillsammans med fokuseringen på stöd till unga på glid i Leijonborgs tidigare sommartal i Marstrand, gör rapporten "Ny start för Sverige" att talet om ett folkparti som svikit sina socialliberala ideal kommer på skam.

Annars utnämnde landets största liberala ledarsida, Dagens Nyheter, så sent som i går centerpartiet till det nya socialliberala alternativet. Det är en position som centern har manövrerat mot länge, sedan Lennart Daléus dagar, och med Maud Olofsson har förändringens vindar blåst starkare än kanske någonsin i det gamla bondeförbundet. Exkursionen i en hemsnickrad "ekohumanistisk" ideologi övergavs för några år sedan för en uttalad socialliberal stämpel.

Frågan är om det räcker för att erövra de liberalt sinnade storstadsväljare som DN anar kan tänkas överge folkpartiet; det är förstås kalkylen när Olofsson sätter upp målet att bli Sveriges tredje största parti. Mitt tips är emellertid att de väljare som kanske anser att folkpartiet övergett sina socialliberala ideal och dessutom har centern som ett tänkbart alternativ inte är tillräckligt många. De måste dessutom kalkylera med risken att en centerröst blir en bortkastad röst, åtminstone i storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö där partiet saknar såväl fullmäktige- som riksdagsmandat.

Liksom Lars Leijonborgs liberaler sätter nog storstadsliberalerna ett borgerligt maktskifte högst, och då behövs alla storstadsmandat ograverade. Därför, om inte annars, blir partiet med liberalerna i namnet nog det främsta valet 17 september.

I min mening finns förstås en rad sakpolitiska skäl för ett sådant partival. Skolan; forskningen; kulturen; socialförsäkringarna; egen lön hellre än bidrag; trygg och flexibel arbetsmarknad; lika villkor för män och kvinnor, nya och gamla svenskar; förnuft och respekt före mystik och fördomar; internationell solidaritet; entrepenörs- och anställningsklimat. Många av skälen återfinns hos många andra partier, men det är kombinationen som från början, fortfarande och för överskådlig tid gör folkpartiet till det självklara (social)liberala alternativet och därmed mitt alternativ.

Sedan har vi förstås så många duktiga företrädare...