Eftertankens kranka blekhet drabbar kanske främst en avslutad valrörelses förlorare, men särskild eftertanke är kanske att rekommendera de som både är vinnare och förlorare. Främst i den kategorin i årets val står mitt kära folkparti. De flesta partikamrater har nog som jag delade känslor, euforin över att äntligen ha nått ett maktskifte kan hur epokgörande detta än är, helt överskugga våra egna förluster.
Det kanske låter bittert och magsurt. Allt handlar ju ändå om att byta majoritet, om framgång för Alliansen! Självfallet är det viktigt, men jag är ändå liberal och folkpartist för att jag tror på den liberala ideologin och på att folkpartiet är dess bästa företrädare. Mitt mål har alla de gångna åren varit en borgerlig regering, med ett starkt folkparti. Och partiet blev inte så starkt som det kunde ha blivit.
Många folkpartiväljare blev moderater i årets val, några blev centerpartister. Att moderaterna skulle återvinna några av de väljare de förlorade i valet 2002 var förstås förutsägbart, men var det oundvikligt?
Centerpartiet sägs, inte minst i storstäderna, ha vunnit på trängselskatterna men också på att framstå som ett liberalare parti än folkpartiet. Hur var det möjligt?
Det är två oerhört viktiga frågor i folkpartiets eftervalsanalys. Och en sådan analys behövs nu, inte minst när vi om fyra år åter ska möta väljarna men då som ett av fyra regeringspartier. Vilken ska folkpartiet liberalernas profil vara då?
Pingat till intressant.se
Andra bloggar om: politik, folkpartiet, val2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar