Populisternas enfrågebudget

Vad kan sägas om Sverigedemokraternas budgetalternativ? Att partiet i god populistisk anda vill vara alla goda gåvors givare - skatterna ska vara låga men bidrag och försäkringsnivåer generösa. Och att SD trots alla dessa löften om mer pengar till pensionärer, kommuner, a-kassan, försvaret, osv befäster sin ställning som ett enfrågeparti.

För hur ska allt betalas? Med minskad invandring - samt nedskärning på biståndet. Det är fortfarande de främmande som står i fokus.

Jag ska inte fördjupa mig i hur SD har räknat - frågetecken reses dock bl.a. av professor Jan Ekberg, som har forskat mycket på just invandringens påverkan på samhällsekonomin. Som alltid kan man dock undra hur de långsiktiga kalkylerna med en åldrande befolkning i ett glesbefolkat land ska gå ihop med denna fixering vid minskad invandring, även om vi utgår från att det vore praktiskt och politiskt genomförbart sett bl.a. till våra internationella åtaganden. En misslyckad integrationspolitik kostar pengar, men har vi - förutom de medmänskliga perspektiven - råd att stänga gränserna?

Hur ett minskat bistånd ska göra att färre ska vilja fly sina hemländer och bistra ekonomiska eller politiska förhållanden är också svårt att inse. Särskilt om fler rika västländer skulle välja samma väg - eller är det bara Sverige som ska undfly internationellt ansvar?

Media: DN, SR, SVT.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, invandring, bistånd, sverigedemokraterna, budget

Flumskolans återkomst?

Vem står för den flummigaste skolpolitiken? Folkpartiet och Jan Björklund, tycker uppenbarligen Miljöpartiets Maria Wetterstrand. För mycket ordning och reda och betyg, och för lite kreativitet, är det gröna betyget på alliansregeringens FP-märkta skolpolitik. Och så storsläggan: för lite evidens. I går kväll möttes de två i SVT:s Agenda.

Låt oss då börja med att konstatera att den pedagogiska forskningen både är splittrad och svag, och ofta känns rätt politiserad, t.ex. i frågan om betyg. (Se t.ex. Johannes Åmans ledarkommentar i DN.) Det är ett problem i sig och vi behöver mer forskning. Vad erfarenheten visar är dock att svensk skola har minskat på utvärderingen och betygssättandet, som nu kommer internationellt rekordsent i åttonde skolåret. Samtidigt har såväl våra kunskapsresultat som våra placeringar i olika internationella jämförelser sjunkit, inte minst vad avser matematiken.

Betyg handlar inte om att stämpla någon. Det handlar om att tydliggöra för såväl eleven och föräldrarna som skolan hur elevens kunskaper förhåller sig, och om att på ett mindre dramatiskt sätt vänja sig vid betygen som utvärdering.

Nivågruppering handlar inte om nedvärderande sortering, utan om att möta och ge varje elev det stöd och den stimulans han eller hon behöver på rätt nivå.

Lika lite handlar kraven på ordning och arbetsro - och förändringarna av lärarnas och skolans befogenheter - om hårda tag mot skolbarn. De som har störst nytta av arbetsro är de elever som har svårast att hänga med eller ta igen skolarbetet och har minst hjälp hemma eller på andra platser.

Skolan är en arbetsplats som ska präglas av säkerhet, trygghet och respekt. För lärarna och de andra vuxna, och för barnen. Elevers rättigheter har stärkts, lärarutbildningen ska reformeras, lågstadiet ska återupprättas för att ge bästa möjliga start och hjälpa elever med svårigheter så tidigt som möjligt.

Flummigt? Eller kunskapsfokuserat och omtänksamt?

Media: SVT, Aftonbladet med Lena Mellin, Expressen. Bloggar (som bl.a. ger svar på tal om MP:s egen skolpolitik): Per Altenberg, Marcus Grundén, Pär Gustafsson, Liberati, Anna Lundberg, Daniel Rhodin/FP Eslöv, Tobbe Ekelund.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, utbildning, flumskola, ordning och reda, betyg, Folkpartiet, Miljöpartiet, Jan Björklund, Maria Wetterstrand, Agenda

Lärlingsmiljard och slopat fribelopp - två viktiga reformer för Sveriges unga

Sveriges unga kan glädjas över goda liberala initiativ från helgens partiråd i Uppsala. Först och främst föreslås nu en satsning på de lärlingar som Jan Björklund tagit upp tidigare. Om fyra år ska antalet lärlingsplatser ha femdubblats till 40.000, och stimulansbidraget ska då fullt utbyggt uppgå till en miljard per år. 15-20 procent av yrkeseleverna på gymnasiet kommer då att gå en lärlingsutbildning. (FP, samt bl.a: DN, Nyhetskanalen, SR, SvD, SVT, Sydsvenskan, UNT).

Fördelen är som jag skrivit om tidigare att de unga får en tydlig väg inte bara till yrkeskunskaper utan även in i yrkeslivet. Det vore därmed också en stor fördel för att unga snabbare ska få fotfäste i vuxenlivet, och för att råda bot på den relativt höga svenska ungdomsarbetslösheten.

Slopat fribelopp torde vara ett lika välkommet FP-förslag för svenska ungdomar som går vidare till högre studier (SR). Studenter får på sitt eget ansvar klara av studierna i den takt som krävs, utan att studiemedlet minskas bara för att man har tjänat "för mycket". Oavsett för den som extrajobbar mycket under terminerna, eller för den som har en bra inkomst under ferierna, är det slopade fribeloppet viktigt både reellt och som signal.

Det är bra att arbeta, skaffa sig erfarenheter och få in både en och två fötter på arbetsmarknaden - oavsett om man är inriktad på mer praktiska yrken eller siktar på en högskoleexamen. Och det är bra för Sverige om fler får de kunskaperna och erfarenheterna och kan bidra till vår gemensamma konkurrenskraft, välfärd och livskvalitet.

Jan Björklund skriver om lärlingsplatser i sitt nyhetsbrev, och berättar om det i nedanstående film. Agneta Berliner, Carina Boberg, Linnéa Darell, Stella Fare, Pär Gustafsson, Anna Lundberg, Raymond Svensson (C), Christian Tegnvallius, Victor Zetterman bloggar om partirådet, lärlingar och/eller fribeloppet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Folkpartiet, ungdomar, unga, ungdomsarbetslöshet, lärlingar, lärlingsanställning, lärlingssystem, lärlingsmiljard, lärlingsutbildning, fribelopp, studenter, studiemedel, gymnasieskola, yrkesutbildning, Jan Björklund

Lärlingsjobb, ungdomslöner och missförstånd

Lärlingssystem, för att öppna fler vägar till yrkeskunskap och in till arbetsmarknaden för unga är tydligen ett förslag som är lätt att missförstå. En CUF:are ryter till om "Folkpartiets auktoritära ådra" (Politikerbloggen). Unga liberaler ger honom välförtjänt mothugg och den förklaring han eventuellt behöver (Sebastian Bjernegård, Victor Zetterman). Nej, det handlar inte om att ungdomar ska ha lägre löner, utan om att de ska få chansen att lära sig ett yrke och detta till en i så fall rimlig kostnad för arbetsgivaren, en exakt kostnad som får bli en fråga för arbetsmarknadens parter. Vi har nog med att argumentera mot de rödgrönas förslag och förklara deras vantolkningar av våra, för att också behöva ägna oss åt missförstånd och vantolkningar inom Alliansen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbetsmarknad, lärlingsutbildning, lärlingsanställning, lärlingssystem, lärlingar, cuf, Folkpartiet

Den ständiga homokalkylen: Öppenhetens risker

Två malawier dömda till straffarbete har benådats av landets president (SR, SvD. Det speciella med fallet är att de två männen är homosexuella dömdes efter att i december ha firat ett symboliskt samkönat äktenskap (DN). Malawi är inte ensamt om sitt förbud mot homosexualitet, många sådana lagar runtom i världen har många år på nacken. Det oroande med Malawi, och t.ex. Uganda, är att anti-homolagarna har aktualiserats, ibland skärpts och börjat tillämpas mer strikt.

Benådningen i Malawi är förstås positiv, och torde vara ett resultat av internationellt tryck. Hur man ska vända trenden, ändra lagarna och få en genuin förändring i dessa länder är en svårare fråga. Yttrandefrihet, dialog och demokratibistånd behövs. Det är ett långsiktigt arbete, där omvärlden måste vara tydlig utan att ta på sig en kontraproduktiv förmyndarroll. Vi ska inte kompromissa med att mänskliga rättigheter, de är inte valfria utan gäller för alla. Förebilder för hur ekonomiskt välstånd i normalfallet går hand i hand med demokrati- och rättighetsutveckling behövs.

De unga malawierna gjorde ett modigt ställningstagande i en fientlig omgivning genom att visa sin kärlek öppet. Andra, betydligt närmare oss, har inte velat eller kunnat vara lika modiga. I Storbritannien riskerar är det inte livet eller en fängelsedom som står på spel men väl en politisk karriär.

Den sanningen har nu hunnit ifatt den nye biträdande finansministern, liberaldemokraten David Laws. Rädd för att avslöja att han lever ihop med en man har han trasslat in sig i orätt mottagande av ersättning för dubbelt boende - något som i ljuset av den stora skandalen kring parlamentarikernas ersättningar naturligtvis är minst sagt problematiskt (SR, SvD, Sydsvenskan).

Liksom en kommentator i Guardian kan vi fråga oss vad som gör att en lagstiftare - och en liberal dessutom - på 2000-talet känner sig tvingad att leva kvar i garderoben, samtidigt som de lagar som stiftas i västvärlden blir mer och mer toleranta, jämlika och icke-diskriminerande. Tyvärr hade han förmodligen inte helt fel i sina farhågor - säkerligen hade han mottagits med tolerans, respekt och av gaykretsarna med öppna armar men mer omärkligt hade kanske hans politiska karriär hejdats.

Å andra sidan finns i Europa nu flera exempel på motsatsen. Öppet homosexuella politiker är nu borgmästare i två av kontinentens huvudstäder, Paris och Berlin - vilket kanske säger mest om metropolernas liberala urbanitet, men det samma gäller också utrikesministerposten i EU:s mäktigaste medlemsland, Tyskland.

Och även om det blåser snålt kring Prideparader i Litauen och Ryssland, så har EU en positiv inverkan både på nya medlemmar och i grannskapet, liksom vänlig men tydlig dialog kan ha i Malawi. I veckan kom också ett efterlängtat besked - i kongressen har beslutsprocessen kommit på god väg för att slutligen avskaffa den diskriminerande principen "don't ask, don't tell" som hindrar homosexuella att öppet tjänstgöra i den amerikanska militären (DN, NYT, Rapport).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, homosexuella, HBT, HBT-rättigheter, mänskliga rättigheter, gayrättigheter, don't ask don't tell, USA, Storbritannien, Libdems, liberaldemokraterna, David Laws, Malawi, gayäktenskap, samkönade äktenskap

En bättre stad - som tar vara på sina tillgångar

Så har Folkpartiet antagit sitt valprogram för Stockholms stad. Det var ett roligt avslutande föreningsmöte som i går debatterade, föreslog och beslutade. Själv lade jag fram ett antal yrkanden på kultur-, trafik- och framför allt socialpolitikens område som faktiskt alla fick bifall. Vi hade ett mycket bra programförslag att utgå från, jag föreslog en del kompletteringar och förtydliganden.

Bland annat står vi nu tydligt för att arbetsföra som får eller ansöker om socialbidrag ska ge en motprestation, i form av utbildning, praktik, arbetslivsintroduktion eller liknande - ingen ska behöva passiviseras i bidragsberoende utan få stöd tillbaka till arbetslivet. Det är ingen ny tanke för Stockholm och Folkpartiet här, men naturligtvis ska vi driva den - och stödja FP-förslaget om en ändring av socialtjänstlagen så att sådana lösningar inte omöjliggörs.

Vi vill också ha studieplatser på biblioteken, och poängterar att verksamhet för missbrukare, hemlösa och andra socialt utsatta i så stor utsträckning som möjligt ska ske nära dem det handlar om, med decentraliserad och uppsökande verksamhet.

Vi har också slagit fast att höga hus inte hör hemma i Stockholms stadskärna, vilket Lotta Edholm skriver mer om på DN.se i dag. Vi ska bygga nytt och spännande, staden ska växa bl.a. i Västra City över järnvägsspåren, men Stockholms vackra silhuett som passar så väl ihop med vattenspegeln och representerar stora värden, ska få vara bestämmande. En huvudstad som vill vara en världsstad måste veta att förvalta sina tillgångar och vår vackra stadskärna är en av de största. Vackra riktigt höga hus kan också byggas - på rätt plats, som utropstecken vid tullarna, i nya bostadsområden och förorter där en annan skala finns eller kan vara passande.

Bloggar: Lotta Edholm, Mark Klamberg, Madeleine Sjöstedt, Anna Starbrink.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, stadsbyggnad, höghus, skyskrapor, city, västra city, Stockholm, Folkpartiet, Lotta Edholm

Styrkebesked för Alliansen och svensk ekonomi

Nej, man ska inte fästa för stor vikt vid enstaka opinionsmätningar. Men att Alliansen för första gången sedan valsegern åter leder i Synovates mätning ger ändå skäl för en lättad suck - och energi för nya friska tag (DN, DI). Särskilt som Alliansens uppgång verkar vara en trend i flera mätningar.

Alliansens ledning är välförtjänt, sett till krishanteringsförmågan och det rent allmänna handlaget med den ekonomiska politiken. Och samtidigt som det blåser i omvärlden, vilket ger svenskarna anledning att premiera just krishanteringen (DN), kommer fler signaler om att vår egen svenska ekonomi är på väg uppåt. Den svenska tillväxten är "bäst i Europa" med sina 3 procent första kvartalet (SvD) och även statsbudgeten är urstark - överskottet i april blev 30 miljarder, mer än dubbelt så mycket som förutspåtts (SvD).

Mitt eget parti Folkpartiet har alla förutsättningar att fortsätta öka och bidra till en fortsatt Alliansregering. Den tydliga skolprofilen är förstås en enorm tillgång, och det aktuella förslaget om obligatorisk a-kassa går helt i linje med socialliberal politik för generell välfärd (DN). Socialförsäkringar ska vara generella och omfatta alla. Det är glädjande att även arbetsmarknadsministern åter ser mer positivt på idén, som ju är i linje med tidigare Alliansförslag (DN).

Bloggar, om opinionen och/eller ekonomin: Amanda Brihed, Marcus Grundén, Runo Johansson, Mark Klamberg, Anna Lundberg, Christer Sörliden x2, Mikael Wendt. Om a-kassan: Per Altenberg, Carina Boberg.

Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinion, opinionsmätningar, Alliansen, regeringen, ekonomi, tillväxt, statsbudget, överskott, Folkpartiet, a-kassa, arbetslöshetsförsäkring, socialförsäkring

Sjukförsäkringen: (S)kräckbilder och osanningar

Skräckbilderna inför reformen av sjukförsäkringen vid årsskiftet var många. Efter fem månader går det att konstatera att verkligheten blev betydligt bättre - och mer lik det scenario Alliansregeringen förutsåg.

Fler har fått hjälp tillbaka mot arbetslivet. En del av dem hade aldrig tidigare fått något sådant stöd alls, utan lämnats bortglömda att klara sig på en sjukförsäkring som ska vara ett trygghetsnät men som inte är en bra långsiktig försörjning för någon. Nu får de chansen att kanske pröva något nytt eller annorlunda, även om de inte kan gå tillbaka till sitt gamla jobb eller den gamla arbetsplatsen.

Alla som hänvisades till Arbetsförmedlingen vid årsskiftet skulle inte klara att börja resan tillbaka mot arbetslivet nu, ens med det nya stödet. Det visste vi från början, vilket inte gjorde det mindre rätt eller viktigt att ge alla möjligheten. Exakt vilka eller hur många som efter en tid åter skulle behöva sjukskrivning var omöjligt att veta.

Nu har vi ett svar. Bara var tredje har hittills sökt ny sjukskrivning. De allra flesta fortsätter i introduktionsprogrammen. De är värda den individuella hjälpen.

För en del som varit sjukskrivna länge var det från början klart att de inte var aktuella för den här reformen. Personer med allvarliga sjukdomar som en cancerdiagnos är helt enkelt inte målgruppen för introduktion - för dem gäller medicinsk behandling varefter de flesta förhoppningsvis ska kunna återvända till sina jobb. Med de förtydliganden som gjordes i december var detta alldeles klart.

Det hindrar inte belackare som Socialdemokraternas "välfärdstalesman" Ylva Johansson att fortsätta sprida sin skräckpropaganda. Hon gör det skickligt, med beskrivning av hur det skulle vara att upptäcka en cancerknöl och behöva vara rädd för att inte bli frisk i tid innan sjukskrivningen tar slut (Ekot). Men ett skickligt bildspråk gör inte lögner sannare, eller taktiken att skrämma upp människor mer hedersam.

Skam åt Socialdemokraternas skräckpropaganda. Hedern istället åt Christina Husmark Pehrsson och Alliansens sjukförsäkringspolitiker som har genomfört och försvarat en i grunden viktig reform, och samtidigt visat ödmjukhet och beredskap att modifiera för att göra den ännu bättre.

Media: DN, Rapport. Bloggar: Christian Ottosson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukförsäkring, reform, sjukskrivning, utförsäkring, utförsäkrade, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Alliansen, regeringen, Christina Husmark Pehrsson, Cristina Husmark Pehrsson, Ylva Johansson

Motprestation för socialbidrag

Den som lever på försörjningsstöd men som kan arbeta, bör ge en motprestation till samhället. Och den som börjar arbeta och tjäna pengar bör inte omedelbart förlora hela sitt försörjningsstöd. Det är två av Folkpartiets förslag för att förändra socialtjänstlagen och underlätta för människor att ta sig ur det utanförskap som bidragsberoende skapar.

Det är två högst rimliga förslag. Att kommuner som med krav på motprestation lyckats få ned socialbidragstagandet inte ska få fortsätta med det är på motsvarande sätt helt orimligt. Exemplet som lyfts fram är Landskrona, där 30 timmars praktik varje vecka har varit obligatoriskt för arbetsföra bidragssökande. Lika orimliga blir dagens marginaleffekter för de socialbidragsmottagare som får jobb och börjar tjäna pengar - de borde kunna få tjäna en slant på t.ex. korttids- eller deltidsjobb under några månader innan försörjningsstödet börjar trappas av.

Av vissa kommer de nya förslagen säkert att utmålas som hårdare tag mot dem som har det svårt - men vad det handlar om är rättvisa, en ambition att förbättra förutsättningarna för dem som annars riskerar att passiviseras. Arbetsföra bör få stöd och hjälp till arbetslivet - med utbildning, praktik och arbetsgivarkontakter. Sällan har uttrycket "att ställa krav är att bry sig om" varit mer motiverat.

Och om det behöver sägas - de som inte är arbetsföra och familjer med knappa levnadsförhållanden som behöver utfyllnad i hushållsekonomin ska självfallet även i fortsättningen kunna få försörjningsstöd utan krav på motprestation.

Media: DN, GP, Nyhetskanalen, SVT. Blogg: Jessica Ericsson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbete, arbetslöshet, försörjningsstöd, socialbidrag, motprestation, utanförskap, bidragsberoende, Folkpartiet, Landkrona

(V)ärldssamvetets comeback i löjets (s)kimmer

Den rödgröna oenigheten om Afghanistan brukar vara paradexemplet på osäkerheten i en eventuell framtida rödgrön utrikes- och säkerhetspolitik. Kanske borde vi oroas mer av vad de rödgröna enats om: att USA borde lämna alla sina militärbaser runtom i världen (SvD).

Kravet på en USA-reträtt, som slås fast i ett trepartiprogram från februari som godkänts av de rödgröna partiledarna, skulle minst sagt att väcka uppseende i omvärlden. Det är förstås klassisk plakatpolitik från vänsterkanten men något helt annat som en blivande regerings doktrin. Ett sådant orealistiskt krav skulle dra löjets skimmer över svensk utrikespolitik och underminera det inflytande vi har i världen, på egen hand och via EU. Det kan kännas moraliskt rätt att vara världssamvete men man gör liten skillnad om ingen lyssnar på vad man har att säga.

Ett krav på total USA-reträtt från världen vore förstås inte bara en strategisk dunderblunder utan också sakligt och ideologiskt fel. Många må ogilla USA:s roll som världspolis, inte minst det egenmäktiga uppträdandet under Bush d.y., men det förtar inte behovet av den amerikanska kraften och makten för den fria världen - t.ex. i den eviga konflikthärden runt Korea.

Vad ett isolerat USA har betytt för världen bär 1900-talet alltför många minnen av. Vad vi gemensamt i Europa behöver göra är att inlemma USA i internationellt samarbete och utnyttja alla de möjligheter som Obama-administrationen trots allt innebär.

Socialdemokraterna har alltid hållit kommunisterna och deras vänsterpartistiska efterföljare på långt avstånd från utrikes- och säkerhetspolitiken. Villigheten att göra avsteg från det är det mest förvånande, och allvarliga. Alternativet är förstås att detta aldrig är menat att bli en eventuell rödgrön regerings politik - utan bara är ett spel för vänstergallerierna. Då stannar åtminstone löjet och den strategiska blundern på den inrikespolitiska hemmaplanen.

Jan Björklund och Fredrik Malm varnar från Folkpartiets sida för den rödgröna utrikespolitiken på Newsmill. Bloggar: Martin Andreasson x2, Sebastian Bjernegård, Amanda Brihed, Adam Cwejman, Niklas Frykman, Carl B Hamilton, Mark Klamberg, Nina Larsson, Niklas Odelberg, Fredrik Sneibjerg, Jesper Svensson, Christer Sörliden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, utrikespolitik, säkerhetspolitik, utrikes- och säkerhetspolitik, rödgröna, oppositionen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, USA, reträtt, Afghanistan, Korea, isolationism

Attityder och opinioner

Vad säger förändrade attityder till invandring om debatten och opinionen i ett kortare perspektiv? DN:s huvudledare har ett bra resonemang om "framtidsvägrarna". För visst är det så att att även om majoriteten blir mer positiv till invandring, välkomnar och ser fördelarna med ett blandat samhälle, så kan även en mindre och minskande del av befolkningen bli högljudd - och ge underlag för väljarstöd åt sverigedemokrater och andra.

Det optimistiska perspektivet är att de är just en minoritet. Även om SD skulle lyckas kravla sig över 4% i riksdagsvalet därmed inte per automatik gjort sig förtjänta av något inflytande över politiken.

Opinionsdiskussionen om invandringen och Sverigedemokraterna aktualiserar förstås återigen diskussionen om opinionsmätningar. Enstaka mätningar är alltid osäkra att luta sig mot, som jag brukar reservera mig varje gång jag skriver om dem. Att räkna tiondels procent och se fingerade valresultat i alla de mätningar som nu kommer snart sagt varje vecka kan vara ett roligt tidsfördriv men är knappast några säkra förutsägelser.

Förändringar, trender och tendenser kan däremot vara intressanta att följa. Återkommer samma tendens i en rad olika mätningar är man på säkrare mark, händer det flera mätningar i rad kanske man kan tala om en trend. SOM-institutets redovisning av attityderna till invandring har trovärdighet inte minst för att den kan visa trenden över en rad mätningar sedan början av 1990-talet.

På flera håll sammanställs nu sammanfattande index över de många olika mätningarna (se t.ex. SVT). Och där kan man t.ex. se att stödet för Sverigedemokraterna verkligen verkar sjunka - förhoppningsvis under de 4 % som maj månads sammanställning indikerar.

Bloggat om opinionsmätningar: Per Pettersson, också veckans bloggdebatt hos Kent Persson.

Intressant om politik, invandring, invandrare, främlingsfientlighet, sverigedemokraterna, opinion, opinionsmätningar

Lärlingssystem för unga

Sverige behöver fler duktiga unga yrkeskvinnor och -män. Sedan några år finns lärlingsutbildningar och nu får Folkpartiledaren Jan Björklunds förslag om ett utvidgat lärlingssystem stöd inom övriga Alliansen (TT/Rapport, DN). Och enligt gårdagens Rapport verkar förslaget inte heller ovälkommet hos Socialdemokraterna. LO luftar förvisso kritik, även om lärlingsutbildningarna tidigare har fått kritik. Många kan dock nog dela Björklunds och allianskollegornas perspektiv, att unga som lär sig ett nytt yrke men ännu inte är medarbetare med full kapacitet, rimligtvis bör kosta arbetsgivaren mindre.

Den exakta utformningen blir upp till arbetsmarknadens parter men jag hoppas att de tar denna chans att förbättra utsikterna för unga som vill in på arbetsmarknaden - liksom jag hoppas att vi får ha kvar Alliansregeringens sänkta arbetsgivaravgift för ungdomar.

Carina Boberg, Linnéa Darell, Andreas Froby, Anna Lundberg och Jesper Svensson bloggar.

Uppdaterat 28 maj: Givetvis innebär inte detta att alla under 23 år ska ha lägre lön. Men har man inga sakliga invändningar får man ta till lögner, som Alliansfritt Sverige tydligen gör, enligt Christian Tegnvallius.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ungdomar, unga, utbildning, lärlingar, lärlingsutbildning, lärlingssystem, lärlingslön, Folkpartiet, Alliansen, Socialdemokraterna, LO, Jan Björklund

Tunt med sverigedemokrater?

Svenskarnas positiva syn på invandrare är ett mycket lovande besked inför framtiden (DN Debatt). Att stödet för invandring har fortsatt att öka under de senaste årens kris kan verka förvånande - men invandring är förstås en framtidsfråga också av krasst ekonomiska skäl för ett åldrande Sverige. Den demografiska utmaningen kan säkerligen ha påverkat svenskarnas positiva attityd - liksom en ständigt större kontakt med omvärlden och minskad ovana eller rädsla för det främmande.

En positiv inställning till invandring bäddar förstås för bättre integration - inte minst genom att nya svenskar snabbare och lättare kan komma in i arbetslivet. Där lovar Folkpartiets och Alliansregeringens Nyamko Sabuni bättring även från det offentligas sida (E24).

Passande nog kom SOM-rapporten om invandringen samtidigt som en opinionsmätning som rubriceras med "ras för Sverigedemokraterna" (Expressen, DN, SvD, AB). Opinionsmätningar ska förvisso tas med en nypa salt, men den mer bastanta och långsiktiga SOM-rapporten ger ändå råg i ryggen för liberal framtidsoptimism - det bör bli tunt med sverigedemokrater.

Ytterligare en mätning visar hur SD:s stöd försvagas i sitt starkaste fäste, Landskrona (samtidigt som Folkpartiet är kommunens största parti; HD, SvD). I en annan kommun, Ljusdal, verkar det ännu tuffare. Där har den ende SD-kandidaten sparkats - p.g.a. en för positiv syn på invandring... (SvD, Hela Hälsingland).

Bloggar om färska opinionsmätningar, attityd till invandring, och Sverigedemokrater gör Per Altenberg, Amanda Brihed, Maria Byström, Peter Kjällkvist, Seved Monke, Per Pettersson, Christer Sörliden och Martin Ängeby/Liberati.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, invandring, invandrare, främlingsfientlighet, sverigedemokraterna, folkpartiet, Nyamko Sabuni

Kulturpengar i teori och verklighet

Kulturpolitik handlar om principer och pengar. För mig som liberal kulturpolitiker är det uppenbart att kulturen kan ta större plats i vår ekonomi, men också att kulturens frihet från politiken bör öka. Kulturen behöver mer pengar, men inte i första hand från offentliga budgetar.

När de rödgröna i Stockholms stad i veckan har presenterat sitt alternativ till vår kommunala kulturpolitik handlar det också mycket om pengar. Kommunala pengar.

Visst är det för oss ett politiskt, praktiskt mål att år från år öka kulturens ekonomiska utrymme. Samtidigt strävar vi efter att ge kulturlivet, kulturarbetare och entrepenörer, kulturbrukare och konsumenter, större utdelning av varje skattekrona till kulturen. I Stockholm sker det bl.a. genom våra "växtpengar": bonus inom kulturstödet till dem som når många barn och unga eller ökar sina egna intäkter, en särskild fond för nyskapande kultur, m.m.

Det sker också genom vår satsning på biblioteksstrukturen - vilket kan låta torrt och byråkratiskt, men helt enkelt handlar om att biblioteken ska finnas där stockholmarna finns, på stockholmarnas villkor. Det innebär t.ex. flytt av Högdalens och Bredängs bibliotek till mer centrala, t-banenära lägen, och det nya t-banebiblioteket vid Stureplan.

De rödgröna lovar nu mer pengar än oss till kulturen. Det är det enkla oppositionssvaret och det vi hört varje år, varje budget och delårsrapport sedan 2006. Ser man till praktiken, när de verkligen haft makten, är den dock annorlunda, vilket vårt kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt visar på sin blogg. Med Folkpartiet vid makten satsas mer pengar på kulturen. Det är för övrigt också ett faktum i landstinget: med en folkpartist som ordförande har kulturnämndens anslag ökat 47 gånger mer än den föregående rödgröna mandatperioden (2002-2006 var ökningen 1 mkr, 2006-2010 47 mkr).

Madeleine Sjöstedt visar också hur de rödgröna vill satsa mer på lokaler men slopa kulturbonusen, hur bibliotekens framtid ter sig osäker med det rödgröna alternativet, och hur vi i Alliansen har gjort plats för fler verksamheter inom stödet till det fria kulturlivet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, Stockholm, Stockholms stad, kulturpolitik, kommunal kultur, Madeleine Sjöstedt, Folkpartiet, Alliansen, rödgröna, oppositionen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet

Välförtjänt Alliansförtroende

Vissa opinionsmätningar känns roligare, och mer rättvisa, än andra. I dagarna fick alliansregeringen ytterligare bekräftelse på förtroendet för sin förmåga att sköta ekonomin - nära dubbelt så stort som för ett rödgrönt alternativ (DN, Expr). Såväl finansminister Borg som övriga regeringen är väl värda det erkännande som efterlyses av DN:s Peter Wolodarski som sätter de svenska förhållandena i ett klargörande europeiskt perspektiv.

De svenska statsfinanserna står starka, och den svenska ekonomin i övrigt repar sig fortare än väntat. Arbetslösheten spås toppa på en betydligt lägre nivå än vad som tidigare förutsagts, och vända neråt - lagom till valet (TT/DN/GP). Vilket i så fall vore ytterligare ett välförtjänt kvitto på en ansvarsfull ekonomisk politik. Till statistik och prognoser kommer talande positiva exempel; den krisande bilindustrin har således börjat anställa igen. En ny utbildningspolitik från återupprättat lågstadium över lärlingsutbildningar till forskningssatsningar bidrar till en stabil långsiktig grund.

För Stockholm blir vändningen kanske mindre viktig än för övriga landet - helt enkelt för att krisen aldrig blev så allvarlig här. Att alliansregeringen förtjänar just stockholmarnas förtroende blir extra tydligt då man betraktar alternativet. Höjda skatter på allt från inkomster till boende, oklarheter kring infrastrukturpolitiken och annat som kommer att slå extra hårt mot Stockholmsregionen gör det svaga S-stödet lika välförtjänt (AB) som förtroendet för alliansen med Borgs finans- och Björklunds skolpolitik.

Carina Boberg bloggar också och har svårt att finna något substantiellt hos de rödgröna. Carl B Hamilton skriver om socialdemokratiskt sifferjonglerande av "krisförnekare och bidragsdebattörer".

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, finanspolitik, Europa, utbildning, skolpolitik, alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen, Anders Borg, Jan Björklund, Stockholm, arbetslöshet, sysselsättning, bilindustri, konjunktur

Bättre betyg för den svenska skolan

Fler och tidigare betyg är inget enkelt svar på utmaningarna för den svenska skolan. Det är ingen mirakellösning som snabbt kommer att leda till att kunskapsnivån höjs och fler elever uppnår gymnasiebehörighet - och att vi senare kan få fler som med självförtroende framgångsrikt fortsätter med yrkesutbildning, högskolestudier, forskning, innovation och entrepenörskap. Men det är en viktig komponent.

Betygen är ett verktyg som måste användas rätt. De kan ge signaler om vad man är duktig på och vad man behöver jobba mer med. De blir ett tydligt kvitto på vad man uppnått, eller inte lyckats med - och det gäller inte minst för dem runt eleverna: lärare, övriga i skolan, och förstås föräldrarna.

Fler och tidigare betyg är en del i ett helt reformpaket för skolan varav en del är sjösatt, en del beslutat och en hel del återstår. Bara ett nytt betygssystem infört utan att de andra förändringarna är på gång vore ingen lösning. Betygen kan bli en symbolfråga i valet, där de rödgröna återigen visar upp en splittrad front (tidigare eller senare betyg, eller inga alls?) - men de viktigaste framtidsfrågorna för skolan är sådana som inte är lika tydliga och lätta att beskriva - eller polemisera kring. Allt från återupprättat lågstadium över förbättrad skolhälsovård, från lärlingsutbildningar till en ny lärarutbildning, hör till den helheten.

Alliansen, Folkpartiet och Jan Björklund levererar ett bättre betygssystem för den svenska skolan - men framför allt är man på god väg att ge skolan förutsättningar för ett eget bättre betyg, i elevers, lärares och föräldrars ögon liksom i internationellt perspektiv. Det är ett arbete som måste få fortsätta även nästa mandatperiod.

Media: DN x2, SvD + ledare, Aftonbladet x2, Expressen + ledare.
Bloggar: Per Altenberg, Amanda Brihed, Maria Byström, Niklas Frykman, Mats Gerdau, Marcus Grundén, Pär Gustafsson, Runo Johansson, Anna Lundberg, Seved Monke, Hanna Paavola Önnebro, Helena von Schantz, Christian Tegnvallius, Mikael Wendt, samt Veckans bloggdebatt hos Kent Persson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, skolpolitik, betyg, Folkpartiet, Jan Björklund, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen

Sanning och verklighet i (S)tockholm

Tappad mark bland medelklassen i Stockholm ligger bakom Socialdemokraternas valförlust här 2006 - den analysen delar jag med Carin Jämtin som intervjuades i P1 i morse. Fast kanske hellre uttryckt som att Alliansens valseger hade att göra med att vi lyckades erbjuda stockholmarna, och även andra svenskar inte minst i Göteborgs- och Malmöregionerna, en trovärdig, framtidsinriktad politik.

Frågan är hur fler stockholmare ska lockas av en politik med avskaffat RUT-avdrag, höjda inkomstskatter för dem som tjänar lite mer (oftast förstås beroende på längre utbildning och större ansvar), återinförd fastighets- och förmögenhetsskatt som slår hårdast här, och nu en ny osäkerhet kring Förbifarten.

Det finns en hel del annat i Jämtins påståenden och den politik hon säger sig vilja föra som inte riktigt går i takt med stockholmarnas verklighet. Lotta Edholm har listat en hel rad fakta om allt från skolresultaten (fler niondeklassare än någonsin var gymnasiebehöriga 2009) till ungdomsarbetslösheten. Värt att ta del av.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Carin Jämtin, Lotta Edholm, skola, gymnasiebehörighet, skolresultat, ungdomsarbetslöshet

Vänstern vill kväva mångfalden i välfärden

Förra rödgröna mandatperioden var det stopplagen som skulle hindra mångfalden i vården. Trots erfarenheterna som pekade mot att bl.a. privat drivna S:t Görans sjukhus var framgångsrikt, gav minst lika bra vård och kostade landstinget mindre än sjukhusen i egenregi.

Nu lever Lars Ohly upp till bilden av ett spretigt rödgrönt regeringsalternativ med dagens förslag om att ekonomiskt missgynna de landsting och kommuner som inte gör som Vänstern vill, och minskar eller håller nere de fristående utförarna i välfärden.

Att skattebetalarna kan få se sina pengar komma till bättre nytta, att patienter och omsorgstagare kan få mer och bättre vård och välfärd för de pengarna, att hela vården, omsorgen eller skolan kan utvecklas genom nya initiativ och konkurrensen om idéer - det struntar ex(?)kommunisterna.

Det rödgröna gemensamma ansvarstagandet för Sverige lyser med sin frånvaro. De ideologiska skygglapparna är på - med 6-timmarsdag med bibehållen lön, och rabiat motstånd mot varje tanke att någon annan kan göra något bättre än kommunen, landstinget eller staten i egen (socialistisk?) regi.

Lars Ohlys intervjuades av SVT:s morgonprogram i dag. Nedan syns nyhetsinslaget från i morse där förslaget lanserades. Birgitta Rydberg och Per Ankersjö bloggar.



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, välfärd, vård, stopplagen, vänsterpartiet, Lars Ohly, kommuner, landsting, statsbidrag, alternativ, mångfald, privatisering

Liberala bloggblomster

För många egensinniga liberaler och ambitiösa folkpartister är bloggandet en önskedröm som har gått i uppfyllelse. Här kan vi ge uttryck för våra åsikter, skriva kort eller långt och förhoppningsvis välformulerat, och med tur och viss skicklighet kanske hitta ett antal läsare, stärka en del i övertygelse och argumentation, och rentav övertyga en och annan om vår ideologis och våra förslags styrka.

Även kloka självständiga bloggare blir starkare tillsammans. I vårt liberala bloggar-nätverk finns ingen som styr eller bestämmer, men vi ger varandra inspiration, argument och stöd. Vi får stöd och glada tillrop av Folkpartiet men inga försök till central styrning - sådana skulle inte passa det liberala partiets kynne, och vore dessutom rätt fruktlösa.

Om detta skriver en av våra duktigaste bloggare, Seved Monke, i Expressen i dag, med anledning av det S-anknutna bloggnätverket Netroots, som tydligen är av den mer toppstyrda varianten. Andra som bloggar om detta är Per Altenberg, Carina Boberg, Linnéa Darell, Rosie Rothstein, Anna Lundberg, Fredrik Sneibjerg och Christer Sörliden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggar, bloggosfären, politiska bloggar, Folkpartiet, Socialdemokraterna, bloggnätverk, bloggarnätverk, Netroots

Arbetstider och arbetstillfällen

De blandade budskapen om arbetstiderna präglar många av dagens kommentarer till de rödgrönas kongresser - Miljöpartiets den gångna helgen ska ju ses i samband med Vänsterpartiets den föregående.

Samtidigt kommer fler budskap som gör att Alliansens pedagogiska utmaning om den framgångsrika arbetslinjen borde bli lättare. Sysselsättningen ökar, inte bara i USA (där jobbtillväxten spås bli lika stor 2010 som under hela George W Bushs presidentskap). Även i Sverige pekar siffrorna åt rätt håll. Arbetslösheten slutar att öka i år, sysselsättningen vänder uppåt - och arbetskraften ökar, delvis tack vare att fler invandrade svenskar har lyckats ta sig in på arbetsmarknaden, enligt Arbetsförmedlingens prognoschef.

Krisen är inte över, läget är inte lugnt, vilket inte minst Greklandskrisen och euroländernas diskussioner visat. Nu gäller det att hantera fortsättningen rätt. Det handlar om en tydlig arbetslinje - för fler som vill och kan arbeta, och framför allt fler som vill och kan anställa.

Media: DN ledare, E24.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbete, sysselsättning, arbetstid, arbetstidsförkortning, arbetslöshet, sysselsättning, invandrare, integration, rödgröna, oppositionen, miljöpartiet, vänsterpartiet, alliansen, regeringen

Det är skillnad på arbetslinjer

Jobben är utkorade som valets stora fråga. Alliansregeringen har bedrivit en konsekvent arbetslinje, men har den pedagogiska utmaningen att förklara varför jobben inte är så många fler, och arbetslösheten större (p.g.a. en växande befolkning) än 2006.

De rödgrönas pedagogiska problem torde dock vara större. Med ett vänsterparti som beslutat om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, ett miljöparti som också vill korta arbetstiden, och förslag om rätt till heltid blir den rödgröna arbetslinjen minst sagt förvirrande för väljarna.

Inget av förslagen verkar heller så verklighetsförankrade. Förvisso borde vi som befolkning arbeta mer, och framför allt behöver fler ett jobb, men inte heller förslaget till heltid är särskilt genomtänkt. Vilket effektfullt demonstrerades av tittaren som påpekade att på hennes arbetsplats skulle det innebära att hon blev av med jobbet (se klipp från Aftonbladet TV nedan). Frågan är vad en undersköterska, lärare eller industriarbetare skulle tycka om en arbetstidsförkortning som i praktiken skulle innebära påtvingat deltidsarbete - och åtföljande inkomsttapp. Eller vad det skulle betyda för samhällsekonomin.

Alliansens arbetslinje har alla förutsättningar att vinna den trovärdighetskampen. Förhoppningsvis kommer det att synas i framtida opinionsmätningar, även om miljöpartisterna i dag var att gratulera till en fint Sifo-saluterad kongressavslutning.

Mer media: Aftonbladet, DN, DN, SvD, SvD, SvD ledare, SVT Rapport. Bloggar: Carina Boberg, Amanda Brihed, Anne-Marie Ekström, Carl B Hamilton

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbete, arbetstidsförkortning, 35-timmarsvecka, sextimmarsdag, vänsterpartiet, miljöpartiet, socialdemokraterna, rödgröna, oppositionen, alliansen, regeringen, arbetslinje

Bordsdeltagare eller staketsittare?

Greklandskris, räddningspaket, "ekonomisk regering": allt detta till trots är euron inte mindre aktuell för Sverige i dag än tidigare (som jag skrev i början av veckan). Visst krävs om- och nytanke och säkerligen en del räfst och rättarting för att inte som Johan Norberg varnar, den krisöverbryggande bron ska sluta över avgrunden.

Vi måste tillbaka till en mer normal ekonomi, men där bör Sverige sitta med vid bordet. Vår nuvarande position på staketet, som Peter Wolodarski (inspirerad av Paavo Lipponen) i dag beskriver den, är varken ansvarsfull - eller inflytelserik. Vi frånsäger oss möjligheten att påverka det Europa som ofrånkomligen kommer att fortsätta påverka oss. Och förmodligen en ytterligare ekonomisk vinst av det EU-medlemskap som redan bidragit till att göra oss så bäst i klassen som Reinfeldt & Borg gärna framhåller. Sahlin & Östros håller förstås egentligen med och håller sig lika gärna på den trygga hemmaplanen men undviker varje tillfälle till något som kan likna beröm av Alliansregeringens ekonomiska handlag.

Folkpartiet och Jan Björklund visar, måhända inopportunt men med goda skäl, färg som Sveriges mest Europavänliga parti.

Per Altenberg bloggar som vanligt insiktsfullt om dessa frågor. Bloggar gör också Raymond Svensson. Mathias Sundin debatterar på nt.se. DN:s huvudledare behandlar i dag EU:s krishanteringsförmågor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, Europa, EU, euron, statsfinanser, räddningspaket, Grekland, Greklandskrisen, Johan Norberg, Peter Wolodarski, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Mona Sahlin, Thomas Östros, alliansen, regeringen, Folkpartiet, Jan Björklund

Vad vill de gröna?

Tre årtionden efter sitt grundande och två efter inträdet i rikspolitiken är Sveriges gröna parti nära sitt definitiva genombrott. Siktet är inställt på regeringstaburetter i höst, och mer än förra helgens kongressande vänsterpartister är det denna helgens samlade miljöpartister som har de viktigaste korten i den nya giv som de rödgröna gemensamt hoppas få genomföra.

Den politik de gröna nu står för och vill genomföra i regeringsställning är kanske en bra bit ifrån det alternativa samhälle som partigrundaren Per Gahrton hoppades på i sin bok, som för trettio år sedan parafraserade den klassiska "Hvad vilja socialdemokraterna?". Än så länge är inte 2000-talets Sverige värst mycket närmare en grön utopi och även om det framtidsscenario av ett tänkt "grönt Sverige" som SvD målar upp i dag nog har sina lockande drag för många, reser det många frågetecken.

Få säger således nej till tunnelbana och höghastighetståg, men hur ska det betalas utan tillväxt och med mindre arbete? För även om Maria Wetterstrand talar om arbete och värjer sig mot bilden präglad av friår och medborgarlön, är det i den riktningen många av hennes partis (och även de tilltänkta V-vännernas) förslag pekar.

Många av de grönas förslag går även nu, några månader inför valet, stick i stäv mot den gemensamma agenda som de rödgröna samtidigt försöker sätta. Och det rödgröna koalitionsbygget är tydligen inte fastare än att det borde överges om man inte når fram till Rosenbad. Samarbetet handlar uppenbarligen mer om makt än idéer och en gemensam framtidsbild för Sverige - och det borde oroa presumtiva väljare.

Miljöpartiets dubbelspel, som DN kallar det i dag, verkar således gälla både mot väljarna och samarbetspartierna. För Sveriges liberala krafter kan det delvis inge hopp. Utrymme torde finnas framöver för samarbete i de många frågor, från friskolor över småföretagande till arbetskraftsinvandring, där mycket av den gröna politiken står närmare Alliansen och Folkpartiet. I många kommuner är miljöpartiet en stabil och långsiktig samarbetspartner. Frågan återkommer dock om det gäller riksplanet, oavsett kombination. Vad vill de gröna?

Media: DN, DN, DN, SvD, SvD, Studio Ett om "Miljöpartiet de borgerliga". Bloggar: Per Altenberg, Carina Boberg, Linnéa Darell, Rosie Rothstein

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, miljöpartiet, Maria Wetterstrand, rödgröna, oppositionen, alliansen, Folkpartiet, arbete, friår, medborgarlön, Per Gahrton, friskolor, arbetskraftsinvandring, småföretag, val2010, val 2010

The plot unfolds... 5 år med Cameron/Clegg?

Ministrar och biträdande dito utnämns nu på löpande band i London. Det verkar väl snarare som fördelningen mellan partierna kommer utgå från mandatförhållandena (1 mot 6) snarare än röstetalsskillnaden (2 mot 3) mellan regeringspartierna, Tories och Libdems.

En av de mer spännande diskussionerna utöver budgeten och valsystemet kan väntas om Europa. Med fortfarande även under Cameron rätt Europaskeptiska konservativa, och liberaldemokrater som är det närmaste Förenade Kungariket kommer EU-entusiaster, kanske resultatet för de kommande åren blir på stället marsch.

Storebror Miliband väntas som väntat ta över hos Labour. Och kanske får både han, Cameron och Clegg maximal tid på sig - för ett ännu nyare Labour, en ekonomisk omstart, europeisk tankepaus, och ett nytt valsystem. Nästa valdag har nämligen redan fastslagits: 7 maj 2015.

Om inte 55 procent av parlamentsledamöterna röstar för något annat före dess...

Mer media: Guardian, DN, SvD.

Intressant om politik, Storbritannien, England, val, valsystem, Europa, EU, David Cameron, Nick Clegg, David Miliband, Tories, Conservatives, konservativa, Libdems, Liberaldemokraterna, liberaler, Labour, nyval, regering, kabinett

Nya tider för britterna - och liberalerna?

Så sitter liberaler åter i den brittiska regeringen - 65 år sedan sist. Det var också då det senast begav sig med en brittisk koalitionsregering, med andra världskrigets samlingsregering av konservativa, labour och liberaler. Nick Clegg kan nu bli den mest inflytelserike liberale ledaren sedan David Lloyd George, premiärminister till 1922.

För liberalerna är det ett bitterljuvt resultat av en valrörelse som länge verkade bli deras efterlängtade genombrott. Istället för bortåt 30 % och åtminstone 80-talet mandat fick de nu nöja sig med en ynka procentenhets ökning och med 57 mandat t.o.m. färre parlamentsledamöter än tidigare. Ändå har de 23 % av de britter som avlade en röst i parlamentsvalet bakom sig. Det är ett respektingivande stöd för ett liberalt parti, och den snedvridna mandatfördelningen belyser återigen det brittiska valsystemets märkliga effekter.

En reform av valsystemet är därför fortfarande det bästa liberalerna kan hoppas på. Troligen blir det inte rent ut proportionella val som David Cameron kan erbjuda - han är också bakbunden av många egna tories och hans ställning som betydligt mindre framgångsrik valsegrare än han och partiet hade tänkt och trott är inte superstark. Men ett något mer rättvist utfall av alla sina röster bör liberaldemokraterna kunna hoppas på nästa gång britterna går till val.

För britterna väntar nya tider inte bara med en ovan koalitionsregering och kanske ett nytt valsystem. Tories och Libdems har ett rejält beting med att röja upp i det ekonomiska moras som de brittiska statsfinanserna håller på att utvecklas till. Underskotten började byggas upp redan under de goda Blair-Brown-åren och har sedan accelererat till oanade höjder under finanskrisen och alla räddningspaket. Uppstädningen lär svida, på många håll.

Nu ska Nick Clegg som vice premiärminister fylla en roll som hittills varit vag och försöka göra den till en stark plattform. Samtidigt tror vissa att den nye premiärministern Cameron snart vill gå till val igen. Frågan är hur snabbt man kan få fram ekonomiska reformer (och därtill förhoppningsvis ett nytt valsystem att eventuellt folkomrösta om). Nästa fråga är hur snabbt effekterna av ett ökat ekonomiskt ansvarstagande syns - och vad de brittiska väljarna kommer tycka om det...

Media: Guardian (med en blogg som följer utvecklingen), DN, SvD, Aftonbladet. Bloggar: Linnéa Darell, Runo Johansson, Carl Larsson, Madeleine Sjöstedt, Christer Sörliden, Mikael Wendt, Victor Zetterman. Hanna Lager undrar mycket välmotiverat var brudarna är i den nya brittiska regeringen. Jan Björklund skriver också om utmaningarna och förhoppningarna för den brittiska "borgerliga alliansregeringen."

Intressant om politik, Storbritannien, England, konservativa, conservatives, tory, tories, Liberaldemokraterna, liberalerna, Libdems, David Cameron, Nick Clegg, Gordon Brown, Tony Blair, valreform, ekonomi, kris, budgetunderskott

Unga folkpartister för unga väljare

Väljarna måste vinnas varje dag och inte minst varje valdag - men de unga väljarna som måste vinnas för första eller andra gången är en särskild utmaning för alla partier. Det känns särskilt viktigt för Folkpartiet, Sveriges liberala parti med en ideologi och politik som är starkt förknippad med framtidstro och optimism, sakpolitiskt inte minst uttryckt med fokus på kunskap, skola, utbildning och forskning.

Jag får väl fortfarande räknas till en av de yngre folkpartisterna även om jag hinner fylla 30 innan valåret är till ända. Som alla andra, unga och gamla, folkpartister är jag en individ med egna intressen, preferenser och prioriteringar i livet och politiken. Jag har mer gemensamt med en liberal 40-talist än en revolutionär 80-talist. Icke desto mindre spelar även åldern roll.

Ålder, liksom andra egenskaper eller drag som vi automatiskt har gemensamt med många andra människor, handlar om erfarenheter och position i samhällslivet och den mänskliga gemenskapen. Lika lite som vi kunnat välja vilka våra jämnåriga är, kan vi välja bort att vara unga eller medelålders eller gamla - och i vissa fall behandlas utifrån det. Oavsett om det handlar om åldersgränser på krogen, rabatter på resor, eller bemötande i arbetslivet - eller politiken.

Därför har ålder betydelse i politiken, därför är det angeläget att Folkpartiet har unga kandidater som kan föra fram vår liberala politik med den särskilda trovärdighet, med den botten av gemensamma erfarenheter, som det innebär att vara ung i dag och ha vuxit upp på 80-, 90- och 00-talen.

Ett antal av oss hittar du på den nylanserade sajten ungafolkpartiet.se. Liberala ungdomsförbundets och Liberala studenters respektive ordförande Adam Cwejman och Pär Gustafsson har skrivit om Folkpartiets utmaning på Politikerbloggen, och vi är flera yngre och lite äldre som bloggar: Gulan Avci, Annika Beijbom, Amanda Brihed, Lotta Edholm, Andreas Froby, Sebastian Hallén, Christoffer Jönsson, Mark Klamberg, Seved Monke, Per Pettersson, Birgitta Rydberg, Tobias Setterborg, Eric Wahlberg, Maria Wallhager, Victor Zetterman

Intressant om politik, ungdomar, unga, ungdomspolitik, val 2010, val2010, unga kandidater, förstagångsväljare, andragångsväljare, unga väljare, Folkpartiet, unga folkpartister, ungafolkpartiet, ungafolkpartiet.se, LUF, Liberala ungdomsförbundet, LS, Liberala Studenter, Adam Cwejman, Pär Gustafsson