Svenska kyrkans ja till samkönade äktenskap var en seger för liberala krafter i Sveriges största samfund, och av symbolisk betydelse för oss andra, men det viktiga beslutet var förstås den lagändring som beslutades av riksdagen tidigare i år.
I USA görs som bekant politiska landvinningar lika gärna i domstolarna som i politiska församlingar. Efter att de kaliforniska väljarna i en av sina många beslutande folkomröstningar stoppade samkönade äktenskap i delstaten, har förbudet utmanats juridiskt som stridande mot den amerikanska konstitutionen. Och det verkar gå bättre än väntat, rapporterar NY Times.
Den juridiska vägen är kanske ändå inte den mest lovande vägen för just denna fråga i nuläget. Slutmålet, att få en majoritet av domarna i USA:s högsta domstol att underkänna förbud mot samkönade äktenskap, ligger nog långt borta. Den väg som kommer betyda mest för flest samkönade par är nog den som redan pågår när delstat efter delstat ger dem möjlighet att gifta sig. Något domstolsutslag med den betydelse som Roe v. Wade haft för kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp, är nog inte att vänta inom någon snar framtid.
Men en rättsprocess med all den uppmärksamhet som det innebär kan förstås ha stor opinionsmässig och symbolisk betydelse. Liksom i Sverige sker attitydförändringarna snabbt. Bland de flesta unga amerikaner är samkönade äktenskap inget konstigt. Och när även majoriteten amerikaner tycker så, kommer nog även de höga domarna att följa efter.
Intressant om samkönade äktenskap, gayäktenskap, HBT, gayrättigheter, HBT-rättigheter, USA, Högsta domstolen, Roe v. Wade, Svenska kyrkan
tisdag, oktober 27, 2009
måndag, oktober 26, 2009
Flexibel föräldaförsäkring för jämställdhet (Liberal Debatt)
Jämställdhet är en kärnfråga för liberaler (oavsett om vi kallar oss feminister eller inte). Jämställdhetspolitik är samtidigt knivigt eftersom så mycket handlar om attityder och privata val som inte är föremål för politiska beslut. Åtminstone inte om vi liberaler får bestämma.
Därför handlar jämställdhetspolitik så mycket om opinionsbildning och om att underlätta människors möjligheter att leva jämställt. Men när politiska beslut om t.ex. skattefinansierade ersättningar och försäkringar, påverkar jämställdheten - då måste liberala politiker ägna deras konstruktion en tanke.
Föräldraförsäkringen är det i dag tydligaste exemplet. Men att göra något åt den provocerar en del liberaler, vilket märks i debatten inför Folkpartiets landsmöte, i bl.a. tidningen NU, och senast i Liberal Debatt där redaktören Ida Thulin kritiserar dem som förespråkar en mer individanknuten föräldraförsäkring. (Uppdatering: Länk till artikeln i LD.) Förslaget, från bl.a. ett antal Kungsholmsliberaler, går ut på en tredelning, som de kallar "flexequality". I praktiken en utökning från två till fyra "pappamånader".
Jag och motionärerna har skickat in en replik till Liberal Debatt som påpekar hur föräldaförsäkringen i dag påverkar jämställdheten negativt: "Kvinnor tar ut den övervägande andelen föräldradagar. Kvinnor halkar efter i löneutvecklingen, på karriärstegen och förlorar i pensionsgrundande inkomst efter att ha varit hemma med barnen. Kvinnor förstår vid anställningsintervjuer och senare på arbetsplatsen att en graviditet med åtföljande föräldraledighet är ovälkommen. Män möter tvärtom svårigheter att ta ut sin andel av föräldradagarna – både hos arbetsgivare och ibland i familjen."
Och vi påpekar varför en reform är viktig och betydelsefull: "Historiskt har allt framgångsrikt jämställdhetsarbete i Sverige handlat om ekonomiska incitament som rör deltagandet på arbetsmarknaden. Det är när barnen kommer, som de ojämställda mönstren gör sig påminda, även i en del tidigare jämställda förhållanden. En reformering av föräldraförsäkringen är därför den utan konkurrens viktigaste åtgärden för att påverka jämställdheten i Sverige. Det är därför vi liberaler som har ett stort jämställdhetsengagemang lägger så stor vikt vid den."
Hela repliken kommer i nästa Liberal Debatt. Vi som skriver under är Rasmus Jonlund, Per Altenberg, Samuel Danofsky, Martina Lind, Lars Lundqvist, Didar Samaletdin och Charlotta Schenholm. Uppdatering: Läs mer också hos Per och Martina.
Intressant om politik, jämställdhet, föräldraförsäkring, Folkpartiet, landsmötet, flexequality, Liberal Debatt
Därför handlar jämställdhetspolitik så mycket om opinionsbildning och om att underlätta människors möjligheter att leva jämställt. Men när politiska beslut om t.ex. skattefinansierade ersättningar och försäkringar, påverkar jämställdheten - då måste liberala politiker ägna deras konstruktion en tanke.
Föräldraförsäkringen är det i dag tydligaste exemplet. Men att göra något åt den provocerar en del liberaler, vilket märks i debatten inför Folkpartiets landsmöte, i bl.a. tidningen NU, och senast i Liberal Debatt där redaktören Ida Thulin kritiserar dem som förespråkar en mer individanknuten föräldraförsäkring. (Uppdatering: Länk till artikeln i LD.) Förslaget, från bl.a. ett antal Kungsholmsliberaler, går ut på en tredelning, som de kallar "flexequality". I praktiken en utökning från två till fyra "pappamånader".
Jag och motionärerna har skickat in en replik till Liberal Debatt som påpekar hur föräldaförsäkringen i dag påverkar jämställdheten negativt: "Kvinnor tar ut den övervägande andelen föräldradagar. Kvinnor halkar efter i löneutvecklingen, på karriärstegen och förlorar i pensionsgrundande inkomst efter att ha varit hemma med barnen. Kvinnor förstår vid anställningsintervjuer och senare på arbetsplatsen att en graviditet med åtföljande föräldraledighet är ovälkommen. Män möter tvärtom svårigheter att ta ut sin andel av föräldradagarna – både hos arbetsgivare och ibland i familjen."
Och vi påpekar varför en reform är viktig och betydelsefull: "Historiskt har allt framgångsrikt jämställdhetsarbete i Sverige handlat om ekonomiska incitament som rör deltagandet på arbetsmarknaden. Det är när barnen kommer, som de ojämställda mönstren gör sig påminda, även i en del tidigare jämställda förhållanden. En reformering av föräldraförsäkringen är därför den utan konkurrens viktigaste åtgärden för att påverka jämställdheten i Sverige. Det är därför vi liberaler som har ett stort jämställdhetsengagemang lägger så stor vikt vid den."
Hela repliken kommer i nästa Liberal Debatt. Vi som skriver under är Rasmus Jonlund, Per Altenberg, Samuel Danofsky, Martina Lind, Lars Lundqvist, Didar Samaletdin och Charlotta Schenholm. Uppdatering: Läs mer också hos Per och Martina.
Intressant om politik, jämställdhet, föräldraförsäkring, Folkpartiet, landsmötet, flexequality, Liberal Debatt
söndag, oktober 25, 2009
Västra City för människor istället för trafik
För att upprepa mig lite - angående Västra City, ett stadsbyggnadsprojekt i vardande som jag tycker är högintressant både i sig och för den väg det kan visa för framtidens Stockholm. Nedan insändare publicerad i veckans nummer av den trevliga lokaltidningen Vårt Kungsholmen (som för övrigt också frontar med en artikel om ett annat intressant om än mindre omfattande byggnadsprojekt som det kan finnas anledning att återkomma kring: förändringarna kring Tekniska nämndhuset-Klamparen-Trygg Hansa-huset).
Västra City kan ge plats för människor istället för trafik
Mellan Kungsholmen och Norrmalm/Vasastan finns ett sår i Stockholms stadsbild, där i dag enbart trafiken breder ut sig. Människor undviker helst också den lilla yta som vi kan röra oss på längs Torsgatan.
På 1980-talet räddade Folkpartiet Klara sjö från en ännu bredare trafikled. Att nu däcka över järnvägsspåren och Klarastrandsleden vore en välgärning för alla oss som vistas i Stockholm. En helt ny stadsdel med kvartersstad och gröna träd, och plats för tusentals nya innerstadsbor, gör bara projektet mer attraktivt.
Men Stockholms innerstad behöver inga höghus, stadens charm och attraktivitet på boende och besökare ligger i något helt annat. Höghus byggs nu i passande miljöer i nya Lindhagen på Kungsholmen och snart vid Norra Station och Värtan.
Det gamla Stockholm får sin karaktär av vattnet och en bebyggelse med ganska enhetlig höjd som följer den naturliga topografin. Det är en miljö där människor trivs, en stad att bygga vidare på – det bör gälla också "Västra City". Då kan vi läka såret i Stockholms hjärta.
Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)
Intressant om Stockholm, stadsbyggnad, Kungsholmen, Vasastan, Västra City
Västra City kan ge plats för människor istället för trafik
Mellan Kungsholmen och Norrmalm/Vasastan finns ett sår i Stockholms stadsbild, där i dag enbart trafiken breder ut sig. Människor undviker helst också den lilla yta som vi kan röra oss på längs Torsgatan.
På 1980-talet räddade Folkpartiet Klara sjö från en ännu bredare trafikled. Att nu däcka över järnvägsspåren och Klarastrandsleden vore en välgärning för alla oss som vistas i Stockholm. En helt ny stadsdel med kvartersstad och gröna träd, och plats för tusentals nya innerstadsbor, gör bara projektet mer attraktivt.
Men Stockholms innerstad behöver inga höghus, stadens charm och attraktivitet på boende och besökare ligger i något helt annat. Höghus byggs nu i passande miljöer i nya Lindhagen på Kungsholmen och snart vid Norra Station och Värtan.
Det gamla Stockholm får sin karaktär av vattnet och en bebyggelse med ganska enhetlig höjd som följer den naturliga topografin. Det är en miljö där människor trivs, en stad att bygga vidare på – det bör gälla också "Västra City". Då kan vi läka såret i Stockholms hjärta.
Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)
Intressant om Stockholm, stadsbyggnad, Kungsholmen, Vasastan, Västra City
Regeringsfrågan regerar
För den som är intresserad, tjusas eller förfasas av det maktpolitiska spelet har det varit en spännande vecka där regeringsfrågan har regerat debatten, nästan ett år före valet. På ett sätt kan det ses som att Sverigedemokraterna har fått sätta agendan eftersom diskussionen så mycket har kretsat kring hur de ska hanteras av de övriga partierna - som oavsett valresultatet kommer att representera den absolut överväldigande merparten av svenskarna. Samtidigt har det parlamentariska utgångsläget nu klargjorts.
För vänstersidan, i Miljöpartiets tolkning, gäller tydligen att de alldeles oavsett om de rödgröna blir mindre än Alliansen har företräde till makten. Språkröret för bl.a. ett något underligt resonemang om att deras tyngdpunkt ju ligger mer mot mitten. Även om Alliansen blir störst så är det i de grönas ögon tydligen Folkpartiet, och kanske Centerpartiet, som bör visa ansvar genom att ta steget över blockgränsen. (Se bl.a. DN, SvD.)
En Alliansregering som fortfarande efter valet är större än de rödgröna partierna i riksdagen har alla möjligheter att sitta kvar, utan vare sig "aktivt" eller "passivt" stöd av Sverigedemokraterna. Alliansen skulle ha ett försteg i ett sådant läge även utifrån Maria Wetterstrands teoretiska argument om en eventuell kommande grundlagsändring där en regering som förlorar sin majoritet måste avgå (en diskussion som aktualiserats framför allt av Göran Perssons "vi regerar vidare" efter förra S-katastrofvalet 1998). Peter Wolodarski skriver som vanligt klokt i DN idag, klok är också min Kungsholmsliberale partivän Per Altenberg.
Miljöpartiet är, liksom mitt Folkparti, i grunden ett idéparti som inte har sitt ursprung i att representera någon särskild grupp i samhället. På sin kongress har man försökt hålla den fanan högt, och säger sig vilja föra en politik som gynnar småföretag. Tidigare har Miljöpartiet son bekant gjort gemensam sak med Alliansen om friare arbetskraftsinvandring, och motsatt sig återinförd förmögenhetsskatt.
Det är både bra och lovvärt men samtidigt låser sig de gröna nu allt fastare till sina röda tilltänkta regeringspartner i jakten på regeringstaburetterna, där de lär ha större svårigheter att få igenom sina klokaste förslag. Det är tråkigt för svenska liberaler och liberala idéer.
Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringsfrågan, valet 2010, val 2010, Miljöpartiet, Folkpartiet, Sverigedemokraterna, Alliansen
För vänstersidan, i Miljöpartiets tolkning, gäller tydligen att de alldeles oavsett om de rödgröna blir mindre än Alliansen har företräde till makten. Språkröret för bl.a. ett något underligt resonemang om att deras tyngdpunkt ju ligger mer mot mitten. Även om Alliansen blir störst så är det i de grönas ögon tydligen Folkpartiet, och kanske Centerpartiet, som bör visa ansvar genom att ta steget över blockgränsen. (Se bl.a. DN, SvD.)
En Alliansregering som fortfarande efter valet är större än de rödgröna partierna i riksdagen har alla möjligheter att sitta kvar, utan vare sig "aktivt" eller "passivt" stöd av Sverigedemokraterna. Alliansen skulle ha ett försteg i ett sådant läge även utifrån Maria Wetterstrands teoretiska argument om en eventuell kommande grundlagsändring där en regering som förlorar sin majoritet måste avgå (en diskussion som aktualiserats framför allt av Göran Perssons "vi regerar vidare" efter förra S-katastrofvalet 1998). Peter Wolodarski skriver som vanligt klokt i DN idag, klok är också min Kungsholmsliberale partivän Per Altenberg.
Miljöpartiet är, liksom mitt Folkparti, i grunden ett idéparti som inte har sitt ursprung i att representera någon särskild grupp i samhället. På sin kongress har man försökt hålla den fanan högt, och säger sig vilja föra en politik som gynnar småföretag. Tidigare har Miljöpartiet son bekant gjort gemensam sak med Alliansen om friare arbetskraftsinvandring, och motsatt sig återinförd förmögenhetsskatt.
Det är både bra och lovvärt men samtidigt låser sig de gröna nu allt fastare till sina röda tilltänkta regeringspartner i jakten på regeringstaburetterna, där de lär ha större svårigheter att få igenom sina klokaste förslag. Det är tråkigt för svenska liberaler och liberala idéer.
Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringsfrågan, valet 2010, val 2010, Miljöpartiet, Folkpartiet, Sverigedemokraterna, Alliansen
lördag, oktober 24, 2009
Namnlag och liberala principer i NU
I veckans nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU skrev jag en krönika, om namnlagen och principer att försöka eftersträva som liberal. Jag klistrar in texten här nedan.
Äntligen fick Jan-Olov heta Madeleine. Regeringsrättens dom i september innebär att staten inte längre ska neka personer att ta ett förnamn som tillhör det staten anser vara det ”motsatta” könet.
Även om det specifika fallet känns främmande för många, kan vi nog enas om att namnet är oerhört viktigt för var och en. Vi kan glädjas med den person som slutligen, även i lagens ögon, får bära det namn som han/hon identifierar sig med sedan länge. Och vi kan ställa oss frågan varför Jan-Olov Madeleines namn överhuvudtaget behövde prövas juridiskt.
Orsaken är densamma som jag själv råkade ut för i somras: namnlagen, som hindrade oss från att heta vad vi ville när vi gifte oss. Båda makarna får nämligen inte ta varandras respektive efternamn som mellannamn. Motiveringen andades goddag yxskaft; ”man ska kunna se samhörigheten med varandra” svarade Skatteverket, som är ålagda att implementera namnlagen. Vår frustration var stor.
Småproblem? Kanske – men också helt onödiga.
Min liberalism är en pragmatisk ideologi. Människors frihet begränsas bara om den inskränker någon annans. Vilka namn vi har kan svårligen anses tillhöra den sistnämnda kategorin. (Att barn inte ska få namn som med fog kan antas ge lidande, och att vem som helst inte ska få ta andras släktnamn, bör förstås säkras.)
Som liberaler accepterar vi en rad inskränkningar i människors frihet, regler som vi gemensamt ställt upp för att få vår mänskliga samvaro att fungera. Ibland kan det verka som om inte mycket skiljer en liberal från någon med annan ideologisk färg – men för en liberal måste varje inskränkning av människors frihet vara ett nederlag, en nödvändig kompromiss för att uppnå den största möjliga samlade friheten och lyckan för alla människor.
En liberal måste alltid säga nej till alla regleringar av människors liv som inte är mycket väl motiverade.
Vårt moderna Sverige anses av många som liberalt och så är det i många avseenden. Men här finns som bekant också en tradition av att vilja lägga livet till rätta. Många anser sig veta bäst, bråkar om vilka som bäst representerar ”verklighetens folk”, och förstorar konflikten mellan sina olika ideal för att kunna leva på spegelbilden av ”de andra”.
När vi identifierar ett problem är det lätt att se det som en samhällsangelägenhet, och att snabbt se en praktisk lösning. Så borde vi göra! Förbjud, inför åldersgräns, straffskatt, monopol! Men eftersom det sannolikt finns minst lika många upplevda problem – och lika många olika lösningar på dem – som det finns medborgare i vårt land, så måste vi hålla vårt personliga storhetsvansinne tillbaka.
Människan ska förvisso vara alltings mått. Men varje människa kan inte vara allas mått. Gör gärna bruk av gamla hederliga begrepp som den gyllene regeln eller det kategoriska imperativet. Hur skulle det gå om detta blev allmän lag, om alla handlade på samma sätt och gjorde sina egna prioriteringar till allas?
Liberal demokrati betyder som bekant mer än majoritetsstyre. Folkmajoritetens fria bestämmanderätt måste inskränkas till skydd för minoriteter och enskilda. Det kan i vissa fall innebära ett behov av regleringar, men lika gärna att regler slopas (eller aldrig införs).
Sedan återstår förstås diskussionen vilka inskränkningar som behövs, och vilka som inte kan motiveras. Låt mig för egen del ta några, bland liberaler ofta debatterade, exempel.
Alkoholpolitiken är en inskränkning som ger många en betydligt större trygghet och ökad frihet. Den friheten gäller inte bara missbrukare utan även anhöriga, brottsoffer och i förlängningen alla medborgare.
Apoteksmonopolet, som är på väg att avskaffas, och spelmonopolet, som tyvärr verkar stå i orubbat bo, är däremot exempel på inskränkningar som inte är nog väl motiverade.
Lejonparten av namnlagen kan definitivt hänföras till sistnämnda kategori.
Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (FP), Stockholm, och f.d. NU-reporter
Intressant om namnlag, alkoholmonopol, spelmonopol, apoteksmonopol, liberalism, förbud, regleringar, frihet
Äntligen fick Jan-Olov heta Madeleine. Regeringsrättens dom i september innebär att staten inte längre ska neka personer att ta ett förnamn som tillhör det staten anser vara det ”motsatta” könet.
Även om det specifika fallet känns främmande för många, kan vi nog enas om att namnet är oerhört viktigt för var och en. Vi kan glädjas med den person som slutligen, även i lagens ögon, får bära det namn som han/hon identifierar sig med sedan länge. Och vi kan ställa oss frågan varför Jan-Olov Madeleines namn överhuvudtaget behövde prövas juridiskt.
Orsaken är densamma som jag själv råkade ut för i somras: namnlagen, som hindrade oss från att heta vad vi ville när vi gifte oss. Båda makarna får nämligen inte ta varandras respektive efternamn som mellannamn. Motiveringen andades goddag yxskaft; ”man ska kunna se samhörigheten med varandra” svarade Skatteverket, som är ålagda att implementera namnlagen. Vår frustration var stor.
Småproblem? Kanske – men också helt onödiga.
Min liberalism är en pragmatisk ideologi. Människors frihet begränsas bara om den inskränker någon annans. Vilka namn vi har kan svårligen anses tillhöra den sistnämnda kategorin. (Att barn inte ska få namn som med fog kan antas ge lidande, och att vem som helst inte ska få ta andras släktnamn, bör förstås säkras.)
Som liberaler accepterar vi en rad inskränkningar i människors frihet, regler som vi gemensamt ställt upp för att få vår mänskliga samvaro att fungera. Ibland kan det verka som om inte mycket skiljer en liberal från någon med annan ideologisk färg – men för en liberal måste varje inskränkning av människors frihet vara ett nederlag, en nödvändig kompromiss för att uppnå den största möjliga samlade friheten och lyckan för alla människor.
En liberal måste alltid säga nej till alla regleringar av människors liv som inte är mycket väl motiverade.
Vårt moderna Sverige anses av många som liberalt och så är det i många avseenden. Men här finns som bekant också en tradition av att vilja lägga livet till rätta. Många anser sig veta bäst, bråkar om vilka som bäst representerar ”verklighetens folk”, och förstorar konflikten mellan sina olika ideal för att kunna leva på spegelbilden av ”de andra”.
När vi identifierar ett problem är det lätt att se det som en samhällsangelägenhet, och att snabbt se en praktisk lösning. Så borde vi göra! Förbjud, inför åldersgräns, straffskatt, monopol! Men eftersom det sannolikt finns minst lika många upplevda problem – och lika många olika lösningar på dem – som det finns medborgare i vårt land, så måste vi hålla vårt personliga storhetsvansinne tillbaka.
Människan ska förvisso vara alltings mått. Men varje människa kan inte vara allas mått. Gör gärna bruk av gamla hederliga begrepp som den gyllene regeln eller det kategoriska imperativet. Hur skulle det gå om detta blev allmän lag, om alla handlade på samma sätt och gjorde sina egna prioriteringar till allas?
Liberal demokrati betyder som bekant mer än majoritetsstyre. Folkmajoritetens fria bestämmanderätt måste inskränkas till skydd för minoriteter och enskilda. Det kan i vissa fall innebära ett behov av regleringar, men lika gärna att regler slopas (eller aldrig införs).
Sedan återstår förstås diskussionen vilka inskränkningar som behövs, och vilka som inte kan motiveras. Låt mig för egen del ta några, bland liberaler ofta debatterade, exempel.
Alkoholpolitiken är en inskränkning som ger många en betydligt större trygghet och ökad frihet. Den friheten gäller inte bara missbrukare utan även anhöriga, brottsoffer och i förlängningen alla medborgare.
Apoteksmonopolet, som är på väg att avskaffas, och spelmonopolet, som tyvärr verkar stå i orubbat bo, är däremot exempel på inskränkningar som inte är nog väl motiverade.
Lejonparten av namnlagen kan definitivt hänföras till sistnämnda kategori.
Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (FP), Stockholm, och f.d. NU-reporter
Intressant om namnlag, alkoholmonopol, spelmonopol, apoteksmonopol, liberalism, förbud, regleringar, frihet
söndag, oktober 18, 2009
Europa, kvinnorna och pengarna
Spaniens reformtakt har gjort landet till liberalers sydeuropeiska hopp. De senaste årens vänsterregering har inte bara själv en jämn könsfördelning, utan har också genomfört flera liberala förändringar om jämlikhet och jämställdhet, med homoäktenskapen som ett viktigt exempel.
Men Zapatero, Almodóvar och gaylivet i Barcelona är inte hela bilden - det gamla konservativa katolska Spanien är i högsta grad levande vilket märktes i gårdagens massdemonstration mot friare aborter (som bl.a. Ekot rapporterat om).
Jämställdheten i Europa lämnar överhuvudtaget en hel del att önska, inte bara i Medelhavsländerna. Som DN beskrev i går är det inte minst föräldraskapet som skapar skillnader mellan män och kvinnor, också i ett oss så närbesläktat land som Storbritannien. För att inte nämna Tyskland. Familjepolitiken är nyckelfrågan.
De senaste åren har alltfler europeiska politiker dock insett reformbehovet - om inte annat av demografiska och ekonomiska skäl, när arbetskraften redan krymper och kvinnor väljer karriär före barn när de inte kan få båda delar. I Tyskland har kristdemokraterna redan signalerat en omsvängning och siktar på en mångdubbling av den minimala barnomsorgen. Liberala FDP kan som ny regeringspartner driva på ytterligare. Och i Frankrikes likaledes borgerliga regering talar jämställdhetsministern om att genom en reformerad föräldraförsäkring stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden (DN).
Jämställdhet, socialförsäkringar och aborter är framför allt liberal frågor om lika rättigheter och möjligheter - men också en ekonomisk fråga. Hela samhället vinner om alla medborgare får komma till sin rätt och fulla potential. Det argumentet borde gå hem i Europa, och på hemmaplan fortsätter vi sträva vidare. Kvotering till bolagsstyrelser hoppas jag vi slipper, men en ytterligare individanknuten föräldraförsäkring vore nästa logiska steg.
Intressant om jämställdhet, abort, föräldraförsäkring, barnomsorg, Spanien, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Europa
Men Zapatero, Almodóvar och gaylivet i Barcelona är inte hela bilden - det gamla konservativa katolska Spanien är i högsta grad levande vilket märktes i gårdagens massdemonstration mot friare aborter (som bl.a. Ekot rapporterat om).
Jämställdheten i Europa lämnar överhuvudtaget en hel del att önska, inte bara i Medelhavsländerna. Som DN beskrev i går är det inte minst föräldraskapet som skapar skillnader mellan män och kvinnor, också i ett oss så närbesläktat land som Storbritannien. För att inte nämna Tyskland. Familjepolitiken är nyckelfrågan.
De senaste åren har alltfler europeiska politiker dock insett reformbehovet - om inte annat av demografiska och ekonomiska skäl, när arbetskraften redan krymper och kvinnor väljer karriär före barn när de inte kan få båda delar. I Tyskland har kristdemokraterna redan signalerat en omsvängning och siktar på en mångdubbling av den minimala barnomsorgen. Liberala FDP kan som ny regeringspartner driva på ytterligare. Och i Frankrikes likaledes borgerliga regering talar jämställdhetsministern om att genom en reformerad föräldraförsäkring stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden (DN).
Jämställdhet, socialförsäkringar och aborter är framför allt liberal frågor om lika rättigheter och möjligheter - men också en ekonomisk fråga. Hela samhället vinner om alla medborgare får komma till sin rätt och fulla potential. Det argumentet borde gå hem i Europa, och på hemmaplan fortsätter vi sträva vidare. Kvotering till bolagsstyrelser hoppas jag vi slipper, men en ytterligare individanknuten föräldraförsäkring vore nästa logiska steg.
Intressant om jämställdhet, abort, föräldraförsäkring, barnomsorg, Spanien, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Europa
lördag, oktober 17, 2009
Går det att vinna val på att bara säga nej?
Inte alla republikaner är som senator Olympia Snowe - redo att samarbeta med demokraterna för att uppnå resultat (som DN berättar om). Tvärtom verkar de flesta i GOP ("the Grand Old Party") numera göra skäl för partiepitetet "Party of No" eller som en republikan själv hellre i NY Times kallar det, "Party of Know".
Det handlar om en blandning av opportunism - eller som det sägs i artikeln att väljarna sällan bestraffar partier och politiker för att de inte gör, eller säger nej, till saker, av högervridningen av de få republikanska politiker (40 procent i båda kongressens kamrar) som återstår efter 2006 års val, och av en därtill kopplad motvilja och oginhet gentemot Obama och hans då triumferande partivänner.
Är det då verkligen en framgångsväg? I sjukvårdsfrågan, där Olympia Snowe åtminstone i senator Baucus finansutskott gjorde gemensam ska med demokraterna, efterfrågar en majoritet av amerikanerna reformer. Även om alla kanske inte gillar demokraternas olika förslag, ser de att republikanerna inte står för något alternativ - än att säga nej.
Ett parti utan egen agenda än motstånd kan bilda en framgångsrik opposition - men är det lika framgångsrikt när det gäller att få väljarna att anförtro den verkliga regeringsmakten?
Den frågan borde kanske också den svenska rödgröna oppositionen ställa sig, som har fått se sitt "ointagliga" försprång smälta samman ju tydligare väljarnas bild blivit av det otydliga alternativ de utgör. Med ett knappt år kvar till valet har Sahlin, Ohly och Eriksson/Wetterstrand som bekant ännu inte mycket gemensamt att visa upp.
Intressant om politik, USA, amerikansk politik, sjukvårdsreform, Olympia Snowe, Obama, svensk politik, Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson
Det handlar om en blandning av opportunism - eller som det sägs i artikeln att väljarna sällan bestraffar partier och politiker för att de inte gör, eller säger nej, till saker, av högervridningen av de få republikanska politiker (40 procent i båda kongressens kamrar) som återstår efter 2006 års val, och av en därtill kopplad motvilja och oginhet gentemot Obama och hans då triumferande partivänner.
Är det då verkligen en framgångsväg? I sjukvårdsfrågan, där Olympia Snowe åtminstone i senator Baucus finansutskott gjorde gemensam ska med demokraterna, efterfrågar en majoritet av amerikanerna reformer. Även om alla kanske inte gillar demokraternas olika förslag, ser de att republikanerna inte står för något alternativ - än att säga nej.
Ett parti utan egen agenda än motstånd kan bilda en framgångsrik opposition - men är det lika framgångsrikt när det gäller att få väljarna att anförtro den verkliga regeringsmakten?
Den frågan borde kanske också den svenska rödgröna oppositionen ställa sig, som har fått se sitt "ointagliga" försprång smälta samman ju tydligare väljarnas bild blivit av det otydliga alternativ de utgör. Med ett knappt år kvar till valet har Sahlin, Ohly och Eriksson/Wetterstrand som bekant ännu inte mycket gemensamt att visa upp.
Intressant om politik, USA, amerikansk politik, sjukvårdsreform, Olympia Snowe, Obama, svensk politik, Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson
Den homosexuella faran lever - i Litauen och amerikanska kongressen
EU-medlemmen Litauen har som bekant kritiserats för sitt lagförslag om att förbjuda information om homosexualitet till unga. Rädslan för att tala om att det är OK att vara gay finns dock på fler håll. I USA:s representanthus har ett stort antal republikanska kongressledamöter skrivit till Vita huset för att bli av med en tjänsteman som arbetar med säkerhet i skolor. Orsaken? Hans bakgrund som förespråkare av tolerans mot homosexualitet.
De republikanska kritikerna pekar på ett förord som Kevin Jennings skrivit till en bok om dialog kring sexualitet i skolorna, "Queering Elementary Education". NY Times som rapporterar om kraven på Jennings avsked citerar hans förord: “We must address antigay bigotry and we must do it as soon as students start going to school.”
Ja, visst är det förfärligt..?
Att Jennings ska vara väldigt kompetent för sina uppgifter är uppenbarligen inte det viktigaste för alla de 53 protesterande republikanerna. Obamaadministrationen må inte hittills ha vunnit otåliga gay-rättighetsförespråkares hjärtan helt och fullt, men bara genom att rakryggat stå på kompetensens och toleransens sida i form av Mr. Jennings visar de på skillnaden mot alternativet.
Intressant om USA, gay rights, gay, HBT-rättigheter, HBT, Kevin Jennings, republikanerna, Obama, politik
De republikanska kritikerna pekar på ett förord som Kevin Jennings skrivit till en bok om dialog kring sexualitet i skolorna, "Queering Elementary Education". NY Times som rapporterar om kraven på Jennings avsked citerar hans förord: “We must address antigay bigotry and we must do it as soon as students start going to school.”
Ja, visst är det förfärligt..?
Att Jennings ska vara väldigt kompetent för sina uppgifter är uppenbarligen inte det viktigaste för alla de 53 protesterande republikanerna. Obamaadministrationen må inte hittills ha vunnit otåliga gay-rättighetsförespråkares hjärtan helt och fullt, men bara genom att rakryggat stå på kompetensens och toleransens sida i form av Mr. Jennings visar de på skillnaden mot alternativet.
Intressant om USA, gay rights, gay, HBT-rättigheter, HBT, Kevin Jennings, republikanerna, Obama, politik
torsdag, oktober 15, 2009
Västra City, samfundet S:t Erik och innerstadens utveckling
Planerna kring Västra City, den nya stadsdelen längs Klara sjö, fortsätter att vålla debatt. En instans som intresserar sig mycket för Stockholms stadsmiljö är Samfundet S:t Erik, som naturligt nog gör sin röst hörd även här. Samfundet ifrågasätter planerna i dess helhet, och pekar på en rad värden som förvisso är viktiga att tänka på.
Jag delar Samfundet S:t Eriks uppskattning av det historiska Stockholms värde, även om det inte leder mig till samma slutsatser. Deras grundläggande inställning till stadens utveckling vänder jag mig dock emot: "Samfundet S:t Erik anser att den bästa ekonomiska och ekologiska lösningen som dessutom bevarar Stockholms attraktionskraft är att satsa på ytterstaden. Nya attraktiva bostäder och arbetsplatser ska byggas i och intill nya stadskärnor med storstadspuls liknande innerstadens, med bevarad skärgårdskänsla i en stadsväv som hänger ihop bättre än dagens."
Det låter vackert men det är en vision som jag helt enkelt inte tror på. Stockholm är måhända Sveriges enda storstad, och centrum för en växande region i Mälardalen, men City och innerstaden kommer att förbli dess absoluta kärna. Och den kärnan måste få växa, även inåt. Till saken hör givetvis också att många människor vill bo inte bara i en klassisk stadsmiljö, vilka förstås finns och kan utvecklas vidare på många fler håll i regionen, utan just i innerstaden. Och det måste fler få möjlighet att göra.
Det är förståeligt att förnyelsen och förtätningen av Stockholm väcker känslor. Vår stad har i sig anor från medeltiden, och omgivningarna har varit attraktiva för människor och näringar betydligt längre. Alla dessa århundraden av människoliv har satt spår. Men, med risk för att låta klichéartad, en miljonstad med ambitioner att vara en världsstad kan inte vara ett museum.
Vi ska värna Stockholms identitet och utseende, med vattnet och den naturliga topografin, stenstadens kvartersstruktur och grönska i parker och på gator, med en del högre hus som sticker ut främst längs nord-syd-axeln och i utkanterna av innerstaden. Men samtidigt kan och måste staden växa och förtätas.
Järnvägsspåren och motorleden längs Klara sjö är inte heller någon omistlig del av Stockholms karaktär. Snarast är det ett sår i stadsbilden som det vore en välgärning att däcka över och bebygga, på rätt sätt.
Intressant om Stockholm, stadsmiljö, stadsbyggande, Västra City, Samfundet S:t Erik, innerstaden, stenstaden, överdäckning, Klara sjö
Jag delar Samfundet S:t Eriks uppskattning av det historiska Stockholms värde, även om det inte leder mig till samma slutsatser. Deras grundläggande inställning till stadens utveckling vänder jag mig dock emot: "Samfundet S:t Erik anser att den bästa ekonomiska och ekologiska lösningen som dessutom bevarar Stockholms attraktionskraft är att satsa på ytterstaden. Nya attraktiva bostäder och arbetsplatser ska byggas i och intill nya stadskärnor med storstadspuls liknande innerstadens, med bevarad skärgårdskänsla i en stadsväv som hänger ihop bättre än dagens."
Det låter vackert men det är en vision som jag helt enkelt inte tror på. Stockholm är måhända Sveriges enda storstad, och centrum för en växande region i Mälardalen, men City och innerstaden kommer att förbli dess absoluta kärna. Och den kärnan måste få växa, även inåt. Till saken hör givetvis också att många människor vill bo inte bara i en klassisk stadsmiljö, vilka förstås finns och kan utvecklas vidare på många fler håll i regionen, utan just i innerstaden. Och det måste fler få möjlighet att göra.
Det är förståeligt att förnyelsen och förtätningen av Stockholm väcker känslor. Vår stad har i sig anor från medeltiden, och omgivningarna har varit attraktiva för människor och näringar betydligt längre. Alla dessa århundraden av människoliv har satt spår. Men, med risk för att låta klichéartad, en miljonstad med ambitioner att vara en världsstad kan inte vara ett museum.
Vi ska värna Stockholms identitet och utseende, med vattnet och den naturliga topografin, stenstadens kvartersstruktur och grönska i parker och på gator, med en del högre hus som sticker ut främst längs nord-syd-axeln och i utkanterna av innerstaden. Men samtidigt kan och måste staden växa och förtätas.
Järnvägsspåren och motorleden längs Klara sjö är inte heller någon omistlig del av Stockholms karaktär. Snarast är det ett sår i stadsbilden som det vore en välgärning att däcka över och bebygga, på rätt sätt.
Intressant om Stockholm, stadsmiljö, stadsbyggande, Västra City, Samfundet S:t Erik, innerstaden, stenstaden, överdäckning, Klara sjö
måndag, oktober 12, 2009
Inget nytt huvudbibliotek - men huvudsyftet är mer bibliotek åt stockholmarna
Som Madeleine Sjöstedt skriver på sin blogg så blir det ingen utbyggnad av vårt huvudbibliotek vid Odenplan/Sveavägen. Orsaken är kostnaderna, som redan innan projektet lämnat ritbordet rakat i höjden.
Det är förstås oerhört ledsamt att detta projekt nu går om intet - vi behöver ett större huvudbibliotek. Det är tråkigt för alla som lagt ner så oerhört mycket tid och engagemang på planering, diskussion, bidrag till arkitekttävlingen, osv. Samtidigt lär vissa jubla över att annexen inte rivs och att någon ny byggnad inte riskerar att nagga vyn över Asplunds bokpalats i kanten.
Naturligtvis är det också en prestigeförlust. Men prestige får inte stå i vägen för kloka beslut. Jag är fortfarande övertygad om att Asplundbiblioteket kan byggas ut på ett ansvarsfullt sätt, för ekonomin och stadsmiljön, men uppenbarligen var inte detta rätt tillfälle.
Nu får vi använda pengarna på smartaste sätt för att fortsätta vår framgångsrika förändring av biblioteken runt om i staden. Där kan betydligt mindre summor göra oerhört stor nytta, när ett bibliotek flyttas till ett bättre läge som i Högdalen eller Bredäng, ett populärt bibliotek byggs ut som Luma i Sjöstaden, ett älskat slitet bibliotek upprustas som på Kungsholmen, eller får en profil som passar en viktig målgrupp, som PunktMedis för och med ungdomar i biblioteket på Medborgarplatsen.
I media: Stockholmsnytt, SvD, DN
Intressant om bibliotek, stadsbiblioteket, nya stadsbiblioteket, Asplund, Stockholm, stadsmiljö, Observatorielunden, Brunkebergsåsen, PunktMedis
Det är förstås oerhört ledsamt att detta projekt nu går om intet - vi behöver ett större huvudbibliotek. Det är tråkigt för alla som lagt ner så oerhört mycket tid och engagemang på planering, diskussion, bidrag till arkitekttävlingen, osv. Samtidigt lär vissa jubla över att annexen inte rivs och att någon ny byggnad inte riskerar att nagga vyn över Asplunds bokpalats i kanten.
Naturligtvis är det också en prestigeförlust. Men prestige får inte stå i vägen för kloka beslut. Jag är fortfarande övertygad om att Asplundbiblioteket kan byggas ut på ett ansvarsfullt sätt, för ekonomin och stadsmiljön, men uppenbarligen var inte detta rätt tillfälle.
Nu får vi använda pengarna på smartaste sätt för att fortsätta vår framgångsrika förändring av biblioteken runt om i staden. Där kan betydligt mindre summor göra oerhört stor nytta, när ett bibliotek flyttas till ett bättre läge som i Högdalen eller Bredäng, ett populärt bibliotek byggs ut som Luma i Sjöstaden, ett älskat slitet bibliotek upprustas som på Kungsholmen, eller får en profil som passar en viktig målgrupp, som PunktMedis för och med ungdomar i biblioteket på Medborgarplatsen.
I media: Stockholmsnytt, SvD, DN
Intressant om bibliotek, stadsbiblioteket, nya stadsbiblioteket, Asplund, Stockholm, stadsmiljö, Observatorielunden, Brunkebergsåsen, PunktMedis
söndag, oktober 11, 2009
Kulturpolitiskt samråd (FP): Liberalt om kultur & tillväxt, upphovsrätt & teknikens möjligheter?
Folkpartiet håller den liberala kulturfanan högt, i Stockholms stad och landsting, och även på riksnivå även om riksdagsgruppens främsta kulturpolitiker Cecilia Wikström blivit invald i Europaparlamentet. Förutom ett kulturpolitiskt program till landsmötet i Växjö i november, vankas nu ett kulturpolitiskt samråd där synpunkter är välkomna från många håll.
Kort kan väl sägas att ansatsen är mycket bra men att det kan krävas en del mer fundering bl.a. kring upphovsrätt och internet, som kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt skriver. Madeleine bjuder också in alla att komma med synpunkter i en wiki på hur Stadshusets samrådssvar bör se ut. Själv har jag skrivit ett samrådssvar för egen del, också som förslag för Kungsholms-Essinge-liberalerna. Jag betonar både behovet av tillväxtbegreppet i kulturpolitiken (både ekonomisk och kulturell - i betydelsen att fler kan nås av mer kultur), och att liberaler måste värna upphovsrätten - samtidigt som vi bejakar teknikens utveckling. Liberalism är framtids- och teknikoptimism!
Kultur kan kanske bli en valfråga, åtminstone om Leif Pagrotsky får som han säger sig vilja (Socialdemokraternas kulturpolitiska alternativ och skillnaderna gentemot regeringen verkar dock inte imponera alla).
Intressant om politik, kultur, kulturpolitik, folkpartiet, kulturpolitiskt samråd, Cecilia Wikström, Madeleine Sjöstedt, upphovsrätt, Leif Pagrotsky
Kort kan väl sägas att ansatsen är mycket bra men att det kan krävas en del mer fundering bl.a. kring upphovsrätt och internet, som kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt skriver. Madeleine bjuder också in alla att komma med synpunkter i en wiki på hur Stadshusets samrådssvar bör se ut. Själv har jag skrivit ett samrådssvar för egen del, också som förslag för Kungsholms-Essinge-liberalerna. Jag betonar både behovet av tillväxtbegreppet i kulturpolitiken (både ekonomisk och kulturell - i betydelsen att fler kan nås av mer kultur), och att liberaler måste värna upphovsrätten - samtidigt som vi bejakar teknikens utveckling. Liberalism är framtids- och teknikoptimism!
Kultur kan kanske bli en valfråga, åtminstone om Leif Pagrotsky får som han säger sig vilja (Socialdemokraternas kulturpolitiska alternativ och skillnaderna gentemot regeringen verkar dock inte imponera alla).
Intressant om politik, kultur, kulturpolitik, folkpartiet, kulturpolitiskt samråd, Cecilia Wikström, Madeleine Sjöstedt, upphovsrätt, Leif Pagrotsky
Mer löften om hbt-reformer - men hur länge räcker det?
Upprepade löften om den stora symbolfrågan "don't ask, don't tell" i militären - mycket mer verkar gayrättsförespråkarna inte ha fått ut av president Obama i helgens tal. Som NY Times skriver har en del gjorts - t.ex. arbetet för en utvidgad hate crimes-lagstiftning - men många är besvikna.
En av de andra stora symbolfrågorna just nu är förstås samkönade äktenskap, som införs i fler och fler stater och städer. Obama är med hänvisning till sin kristna tro inte själv en förespråkare och kommer inte att genomdriva en federal äktenskapsreform, men hans löfte är åtminstone att avskaffa delstaters möjlighet att vägra erkänna samkönade äktenskap ingångna i andra stater.
Det är två inte bara symboliskt utan i högsta grad substantiellt viktiga reformer. Det som hänt hittills är inte på långt när nog för att uppfylla högt ställda förväntningar. Gayrättsförespråkare och gaypersoner kan förstås ses som en lätt vunnen väljargrupp för demokraterna - men inte heller trogna kärnväljare kan man låta vänta hur länge som helst. Åtminstone inte om man vill dra nytta av deras engagemang.
Intressant om HBT, gayrättigheter, samkönade äktenskap, gayäktenskap, don't ask don't tell, Obama
En av de andra stora symbolfrågorna just nu är förstås samkönade äktenskap, som införs i fler och fler stater och städer. Obama är med hänvisning till sin kristna tro inte själv en förespråkare och kommer inte att genomdriva en federal äktenskapsreform, men hans löfte är åtminstone att avskaffa delstaters möjlighet att vägra erkänna samkönade äktenskap ingångna i andra stater.
Det är två inte bara symboliskt utan i högsta grad substantiellt viktiga reformer. Det som hänt hittills är inte på långt när nog för att uppfylla högt ställda förväntningar. Gayrättsförespråkare och gaypersoner kan förstås ses som en lätt vunnen väljargrupp för demokraterna - men inte heller trogna kärnväljare kan man låta vänta hur länge som helst. Åtminstone inte om man vill dra nytta av deras engagemang.
Intressant om HBT, gayrättigheter, samkönade äktenskap, gayäktenskap, don't ask don't tell, Obama
lördag, oktober 10, 2009
Kungsholmen - lägst status, än se´n?
Kungsholmen är minst statusfylld av innerstadéns stadsdelar, meddelades i lokaltidningen förra veckan. Så kan det mycket väl vara, men lägre status behöver inte alls vara negativt för oss som bor här. Tvärtom kan det vara så att med lägre status och mindre förutfattade meningar om hur vi som bor i ett område är, följer större frihet att vara som vi är. Om detta skrev jag en insändare som publicerades i Vårt Kungsholmen i dag. (På samma sida kommenterade en sms:ande läsare det hela mer kortfattat: "Det börjar kännas otidsenligt och fantasilöst att sätta likhetstecken mellan 'status' och livskvalitet".)
Intressant om Kungsholmen, status, innerstaden, stadsdelar, livskvalitet, spårväg, spårvagnar
Kungsholmen - en bra stadsdel att leva i
Att vi bor i den minst statusfyllda innerstadsdelen är nog något
de flesta Kungsholmsbor kan ta med fattning. Vår är en bra stadsdel att leva i,
oavsett om det är i en funkistvåa i ett gammalt arbetarhus, en paradvåning på
Norr Mälarstrand, ett radhus på Essingeöarna eller en toppmodern lägenhet i ett
av nybyggena i nordväst.
Många menar att Kungsholmen mindre än andra innerstadsdelar innebär ett ”paket”
av livsstil och värderingar. Frånvaro av förutfattade meningar är en identitet i sig.
Om Kungsholmens många värden kan de flesta enas: parkerna, strandpromenaderna
och caféerna; de många affärerna i alla kategorier för såväl den extravagante som den
kostnadsmedvetne; biblioteket som efter renoveringen är ett av stadens finaste;
kulturlivet med flera små fria scener; och några av Stockholms vackraste
byggnader med såväl Stadshuset som mer undangömda pärlor som Piperska muren med
sin trädgård.
Och fler vill bo på Kungsholmen, som ju är inne i en ny intensiv nybyggarperiod.
Förhoppningsvis kan gamla och nya Kungsholmsbor snart också ta sig till de andra
stadsdelarna med inte bara en utan två nya spårvägslinjer: Cityspårvägen till
Djurgården, och 4:an som kan bli en modern ringspårlinje genom stan. Sedan tar
vi oss smidigt hem till Kungsholmen blir – och välkomnar gärna fler besökare från
de mer statusfyllda stadsdelarna, hit där vi i ännu högre grad vara de vi är.
Rasmus Jonlund (FP)
Kungsholmsbo och liberal
Intressant om Kungsholmen, status, innerstaden, stadsdelar, livskvalitet, spårväg, spårvagnar
"Hate crimes" utvidgas i USA
Hets mot folkgrupp-lagstiftningen är inget som liberaler självklart stödjer, med motargument om yttrandefrihet och att allt hot och våld är kriminellt oavsett. Men om det finns en hetslagstiftning som gör bestraffar särskilt när det handlar om hets mot personer eller grupper beroende på deras identitet, så borde alla kunna enas om att den självklart ska skydda alla relevanta grupper.
Vår svenska hetslagstiftning omfattar sedan rätt länge hets p.g.a. sexuell läggning. Nu är det på väg även i USA - efter många tidigare försök kommer den sittande, osedvanligt starkt demokratiskt dominerade, kongressen sannolikt att rösta igenom "the Matthew Shepard and James Byrd Hate Crimes Prevention Act", uppkallad efter två mordoffer i Wyoming respektive Texas 1998.
I helgen talar president Obama också inför en medborgarrättsgrupp med gayrättigheter på agendan, han har uttryckt förnyat stöd för att göra något åt "don't ask, don't tell"-reglerna som hindrar gaypersoner att verka öppet i försvarsmakten, och han är på väg att utnämna sin första öppet homosexuelle ambassadör.
Intressant om HBT, gayrättigheter, Obama, Matthew Shepard, James Byrd, hate crimes, hets mot folkgrupp
Vår svenska hetslagstiftning omfattar sedan rätt länge hets p.g.a. sexuell läggning. Nu är det på väg även i USA - efter många tidigare försök kommer den sittande, osedvanligt starkt demokratiskt dominerade, kongressen sannolikt att rösta igenom "the Matthew Shepard and James Byrd Hate Crimes Prevention Act", uppkallad efter två mordoffer i Wyoming respektive Texas 1998.
I helgen talar president Obama också inför en medborgarrättsgrupp med gayrättigheter på agendan, han har uttryckt förnyat stöd för att göra något åt "don't ask, don't tell"-reglerna som hindrar gaypersoner att verka öppet i försvarsmakten, och han är på väg att utnämna sin första öppet homosexuelle ambassadör.
Intressant om HBT, gayrättigheter, Obama, Matthew Shepard, James Byrd, hate crimes, hets mot folkgrupp
torsdag, oktober 08, 2009
Väljarna föredrar Alliansen när alternativet blir tydligt
Först inhämtade Alliansen det rödgröna försprång som förståsigpåare utdömt som ointagligt. Och nu blir regeringens politik mer populär - även bland de rödgröna partiernas väljare - som DN rapporterar (även i SvD). Och de flesta som ser sig som gynnade pekar på de sänkta skatterna.
Varför har de inte upptäckt det förut, är frågan som ställs. Skattesänkningarna som gör det betydligt mer lönsamt att arbeta och ger alla som jobbar mer av sina pengar kvar i plånboken, har ju varit Alliansens tydliga linje från första dagen i Rosenbad - och tidigare än så.
Orsaken är förmodligen densamma som gör att Alliansen kommit ikapp i opinionen i allmänhet: Alternativet börjar bli tydligt. De som inte märkte eller uppskattade skattesänkningarna 2007-2009, ser allt tydligare vad de rödgröna förslagen om återställare och skattehöjningar skulle innebära. Och allt färre gillar vad de ser.
De spretande rödgröna budgetförslagen (analyserade bl.a. i DN, och lysande av Eric Erfors i Expressen) gör inte oroliga väljare lugnare. Är återinförd förmögenhetsskatt (dvs en straffskatt på utbildning och entrepenörskap som knappast drabbar fåtalet riktigt rika - vilket bara MP verkar inse), ifrågasättande av budgetdisciplinen (som V trots Ohlys löften till Sahlin åter ägnar sig åt), samt mindre kvar av lönen för de flesta, framgångsrecept för hållbar utveckling som gör att man får behålla jobbet eller har chans till ett nytt?
Intressant om politik, alliansen, regeringen, opinionen, oppositionen, rödgröna, Lars Ohly, Mona Sahlin, skattesänkning, skattehöjning, inkomstskatt, förmögenhetsskatt, budgetdisciplin
Varför har de inte upptäckt det förut, är frågan som ställs. Skattesänkningarna som gör det betydligt mer lönsamt att arbeta och ger alla som jobbar mer av sina pengar kvar i plånboken, har ju varit Alliansens tydliga linje från första dagen i Rosenbad - och tidigare än så.
Orsaken är förmodligen densamma som gör att Alliansen kommit ikapp i opinionen i allmänhet: Alternativet börjar bli tydligt. De som inte märkte eller uppskattade skattesänkningarna 2007-2009, ser allt tydligare vad de rödgröna förslagen om återställare och skattehöjningar skulle innebära. Och allt färre gillar vad de ser.
De spretande rödgröna budgetförslagen (analyserade bl.a. i DN, och lysande av Eric Erfors i Expressen) gör inte oroliga väljare lugnare. Är återinförd förmögenhetsskatt (dvs en straffskatt på utbildning och entrepenörskap som knappast drabbar fåtalet riktigt rika - vilket bara MP verkar inse), ifrågasättande av budgetdisciplinen (som V trots Ohlys löften till Sahlin åter ägnar sig åt), samt mindre kvar av lönen för de flesta, framgångsrecept för hållbar utveckling som gör att man får behålla jobbet eller har chans till ett nytt?
Intressant om politik, alliansen, regeringen, opinionen, oppositionen, rödgröna, Lars Ohly, Mona Sahlin, skattesänkning, skattehöjning, inkomstskatt, förmögenhetsskatt, budgetdisciplin
onsdag, oktober 07, 2009
Samkönade äktenskap snart också i D.C?
I skuggan av ekonomisk kris, hälsovårdsreform och Afghanistan-krig fortsätter kampen på den amerikanska hemmaplanen för lika rättigheter för samkönade par. Nu finns ett långt framskridet förslag i Washington D.C. att tillåta samkönade äktenskap.
Den amerikanska huvudstaden skulle i så fall följa i spåren av delstaterna Connecticut, Iowa, Massachusetts and Vermont. New Hampshire och förhoppningsvis även Maryland är på gång, och i Kalifornien finns hopp om att folkomröstningen som stoppade de samkönade äktenskapen som staden San Fransisco infört, ska kunna få en andra prövning.
En folkomröstning är också vad en del motståndare till samkönade äktenskap nu eftersträvar i Washington D.C. men ett större hot kan vara den amerikanska kongressen, som har möjlighet att stoppa den lokala lagen. (Den amerikanska huvudstaden lever under ett slags federalt förmyndarskap.) Dock kan de stora frågorna på kongressens agenda just nu göra att motståndarna där inte lyckas mobilisera.
Samma stora frågor gör ju att inte heller Obama-administrationen ägnat gayfrågorna så stor uppmärksamhet som många önskar eller förväntade sig. Men den låga uppmärksamheten på federal nivå är kanske inte så tokig, så länge framsteg sker i delstaterna.
Allt arbete för medborgerliga rättigheter (civil rights) har stött på motstånd, som D.C:s egen kongressrepresentant säger är gayrättigheter inte något undantag. Det ska inte heller envetenheten och kampviljan vara - eller förhoppningsvis en slutlig framgång.
Intressant om gayrättigheter, hbt-rättigheter, hbt, samkönade äktenskap, gayäktenskap, Washington D.C., Washington DC, Obama
Den amerikanska huvudstaden skulle i så fall följa i spåren av delstaterna Connecticut, Iowa, Massachusetts and Vermont. New Hampshire och förhoppningsvis även Maryland är på gång, och i Kalifornien finns hopp om att folkomröstningen som stoppade de samkönade äktenskapen som staden San Fransisco infört, ska kunna få en andra prövning.
En folkomröstning är också vad en del motståndare till samkönade äktenskap nu eftersträvar i Washington D.C. men ett större hot kan vara den amerikanska kongressen, som har möjlighet att stoppa den lokala lagen. (Den amerikanska huvudstaden lever under ett slags federalt förmyndarskap.) Dock kan de stora frågorna på kongressens agenda just nu göra att motståndarna där inte lyckas mobilisera.
Samma stora frågor gör ju att inte heller Obama-administrationen ägnat gayfrågorna så stor uppmärksamhet som många önskar eller förväntade sig. Men den låga uppmärksamheten på federal nivå är kanske inte så tokig, så länge framsteg sker i delstaterna.
Allt arbete för medborgerliga rättigheter (civil rights) har stött på motstånd, som D.C:s egen kongressrepresentant säger är gayrättigheter inte något undantag. Det ska inte heller envetenheten och kampviljan vara - eller förhoppningsvis en slutlig framgång.
Intressant om gayrättigheter, hbt-rättigheter, hbt, samkönade äktenskap, gayäktenskap, Washington D.C., Washington DC, Obama
tisdag, oktober 06, 2009
Sanningen om skolan i Stockholm
Vårt liberala skolborgarråd Lotta Edholm bemöter i dag på SvD Brännpunkt Socialdemokraternas påståenden i fredags om försämrade skolresultat i Stockholms skolor. Sanningen är att fler niondeklassare blir behöriga till gymnasiet, fler har godkänt i alla ämnen, och att snittbetygen (meritvärdena) stigit sedan Edholm tog över utbildningsnämnden 2006. Skolorna har också fått mer pengar på tre år än vad S lyckades med på fyra år.
Därmed inte sagt att allt är bra. En hel del återstår att göra för en bättre skola för kunskap, med arbetsro och ömsesidig respekt, både i Stockholm och i den nationella skolpolitiken. Men det blir inte bättre med svartmålning. Istället får vi hoppas att Edholm och Björklund får chansen att fortsätta sitt arbete nästa mandatperiod också.
Läs också: Lotta Edholm
Intressant om skola, Stockholm, Lotta Edholm, Jan Björklund, skolresultat, behöriga, meritvärde
Därmed inte sagt att allt är bra. En hel del återstår att göra för en bättre skola för kunskap, med arbetsro och ömsesidig respekt, både i Stockholm och i den nationella skolpolitiken. Men det blir inte bättre med svartmålning. Istället får vi hoppas att Edholm och Björklund får chansen att fortsätta sitt arbete nästa mandatperiod också.
Läs också: Lotta Edholm
Intressant om skola, Stockholm, Lotta Edholm, Jan Björklund, skolresultat, behöriga, meritvärde
måndag, oktober 05, 2009
Namnlagen - en onödig lag
I dag skriver jag på svd.se om en av Sveriges mer onödiga lagar: namnlagen. Som nygift har jag nyss själv erfarit dess inskränkningar i människors liv och frihet: vi hindrades att ta ett gemensamt mellannamn och efternamn, och från att ta varandras respektive efternamn som mellannamn. Och det finns värre exempel.
Som socialliberal ser jag pragmatiskt på olika inskränkningar som de facto minskar människors frihet: hindrar de att andras frihet inskränks ännu mer, eller finns andra välgrundade motiv? Jag är t.ex. en varm anhängare av vår svenska alkoholpolitik, som hjälper många missbrukare och deras anhöriga. Men onödiga lagar är förmynderi som är oacceptabelt för en liberal. Därför bör namnlagen avskaffas. Det finns säkert fler exempel, förslag är välkomna.
Uppdaterat: Om detta skriver också bl.a. Seved Monke, Gudrun Schyman, Gulan Avci, Jesper Svensson.
Intressant om namnlagen, onödiga lagar, förmynderi, byråkrati
Som socialliberal ser jag pragmatiskt på olika inskränkningar som de facto minskar människors frihet: hindrar de att andras frihet inskränks ännu mer, eller finns andra välgrundade motiv? Jag är t.ex. en varm anhängare av vår svenska alkoholpolitik, som hjälper många missbrukare och deras anhöriga. Men onödiga lagar är förmynderi som är oacceptabelt för en liberal. Därför bör namnlagen avskaffas. Det finns säkert fler exempel, förslag är välkomna.
Uppdaterat: Om detta skriver också bl.a. Seved Monke, Gudrun Schyman, Gulan Avci, Jesper Svensson.
Intressant om namnlagen, onödiga lagar, förmynderi, byråkrati
torsdag, oktober 01, 2009
Förtäta Stockholm - kommentarer till några aktuella projekt
Stockholm behöver bli tätare - genom att vi bygger smart, nytt och spännande, och samtidigt bevarar Stockholms övergripande karaktär. De högt belägna eller höga byggnader som sticker upp ger Stockholm med stenstaden och vattenspegeln en "skyline" som är mer världsunik än några skyskrapor någonsin kan åstadkomma.
Stockholm har en stor och levande innerstad som kan bli ännu större och mer levande. Fler bostäder i City, förtätning på malmarna och öarna, och en utvidgning av stenstaden (nordvästra Kungsholmen, Norra Station, Värtan och Liljeholmen) förstärker och utvecklar den goda staden. I den majoritet av stadens yta som finns utanför tullarna - där också de flesta av stadens invånare bor - finns samtidigt en hel del att göra för att förtäta, bygga mer stad, bygga bort barriärer och hantera grönområden och parker smartare, förbättra kommunikationer inte minst med tvärförbindelser...
Som Kungsholmsbo har jag ett särskilt intresse för den delen av innerstaden. Jag gläds över att vi blir många fler Kungsholmsbor i och med att den nya stadsdelen Lindhagen växer fram i nordväst. I mina egna kvarter har nybygget vid S:t Görans sjukhus redan inneburit en positiv förändring - stenstaden växer markant. Snart står nya Drottningholmsvägen med bostäder och storhotell färdig.
Vi har också anledning att ta ställning till några enskilda projekt i vår stadsdel - för inte heller "gamla" Kungsholmen är färdigt och oföränderligt.
Ett projekt är Basaren högst upp på Hantverkargatan. Ett lågt, slitet funkishus med affärslokaler ska rivas och ersättas med ett betydligt högre som kommer att ge krönet på Hantverkargatan en tydlig markering, jämte Kungsholmens gymnasium. Som lekman tycker jag arkitekturen ser spännande ut, modern med känsla av Bauhaus-tradition (även om den säkert av vissa kan anklagas för att vara för historiserande).
Möjligen blir den totala höjden på huset på backkrönet något för hög (vilket också var vad kulturnämnden ansåg i sitt uttalande över Stadsmuseets yttrande över planen), men jag tror att inriktningen kan ge något som både förnyar och passar väl in i stadsbilden samtidigt som vi får ett inte obetydligt tillskott av bostäder.
Ett annat projekt är stadsradhusen mellan Norr Mälarstrand och Rålambshovsleden, som har fått en markanvisning i exploateringsnämnden (vilket ABC rapporterade om förra hösten). Här är jag betydligt mer skeptisk - inte till att bygga mer blandat även i innerstaden, stadsradhus är ju en internationellt inte obekant företeelse i lågt byggda storstäder, som jag tror skulle kunna tillföra även Stockholm stora värden.
Min skepsis gäller placeringen, och då inte främst av hänsyn till de närmaste grannarna på Norr Mälarstrand, utan för att vi ska vara aktsamma med grönskan och parkerna i stan, särskilt när det ger ett så förhållandevis litet tillskott av bostäder. Den här grässlänten är en början på Rålambshovsparkens öppna yta på andra sidan Rålambshovsleden - som nog mår bra av lite grönska på bägge sidor. I närheten finns ju också andra stora pågående byggprojekt som dessutom ger betydligt större resultat. Som det ser ut nu säger jag nej till stadsradhusen.
Till kvarteret Plankan, ett annat aktuellt projekt, kommer vi genom ett kliv över Västerbron till Södermalm, där jag tar mig friheten att också ha synpunkter. I detta fall positiva. Det handlar om en enorm innergård i ett bostadshuskomplex från 1960-talet, där 120 bostäder varav en dryg tredjedel studentbostäder ska byggas i ett runt hus, upphöjt på pelare så att själva gårdsytan med grönska och rekreationsmöjligheter också kan utvecklas och vara lättillgänglig. Ett projekt som jag (och kulturnämnden i sitt uttalande) ställer mig positiv till.
Några exempel på intressanta aktuella byggprojekt - förutom de stora nya stadsdelar som växer fram.
Intressant om Stockholm, stadsbyggnad, stadsmiljö, höghus, Basaren, Plankan, stadsradhus, Norr Mälarstrand, Rålambshovsparken, Lindhagen
Stockholm har en stor och levande innerstad som kan bli ännu större och mer levande. Fler bostäder i City, förtätning på malmarna och öarna, och en utvidgning av stenstaden (nordvästra Kungsholmen, Norra Station, Värtan och Liljeholmen) förstärker och utvecklar den goda staden. I den majoritet av stadens yta som finns utanför tullarna - där också de flesta av stadens invånare bor - finns samtidigt en hel del att göra för att förtäta, bygga mer stad, bygga bort barriärer och hantera grönområden och parker smartare, förbättra kommunikationer inte minst med tvärförbindelser...
Som Kungsholmsbo har jag ett särskilt intresse för den delen av innerstaden. Jag gläds över att vi blir många fler Kungsholmsbor i och med att den nya stadsdelen Lindhagen växer fram i nordväst. I mina egna kvarter har nybygget vid S:t Görans sjukhus redan inneburit en positiv förändring - stenstaden växer markant. Snart står nya Drottningholmsvägen med bostäder och storhotell färdig.
Vi har också anledning att ta ställning till några enskilda projekt i vår stadsdel - för inte heller "gamla" Kungsholmen är färdigt och oföränderligt.
Ett projekt är Basaren högst upp på Hantverkargatan. Ett lågt, slitet funkishus med affärslokaler ska rivas och ersättas med ett betydligt högre som kommer att ge krönet på Hantverkargatan en tydlig markering, jämte Kungsholmens gymnasium. Som lekman tycker jag arkitekturen ser spännande ut, modern med känsla av Bauhaus-tradition (även om den säkert av vissa kan anklagas för att vara för historiserande).
Möjligen blir den totala höjden på huset på backkrönet något för hög (vilket också var vad kulturnämnden ansåg i sitt uttalande över Stadsmuseets yttrande över planen), men jag tror att inriktningen kan ge något som både förnyar och passar väl in i stadsbilden samtidigt som vi får ett inte obetydligt tillskott av bostäder.
Ett annat projekt är stadsradhusen mellan Norr Mälarstrand och Rålambshovsleden, som har fått en markanvisning i exploateringsnämnden (vilket ABC rapporterade om förra hösten). Här är jag betydligt mer skeptisk - inte till att bygga mer blandat även i innerstaden, stadsradhus är ju en internationellt inte obekant företeelse i lågt byggda storstäder, som jag tror skulle kunna tillföra även Stockholm stora värden.
Min skepsis gäller placeringen, och då inte främst av hänsyn till de närmaste grannarna på Norr Mälarstrand, utan för att vi ska vara aktsamma med grönskan och parkerna i stan, särskilt när det ger ett så förhållandevis litet tillskott av bostäder. Den här grässlänten är en början på Rålambshovsparkens öppna yta på andra sidan Rålambshovsleden - som nog mår bra av lite grönska på bägge sidor. I närheten finns ju också andra stora pågående byggprojekt som dessutom ger betydligt större resultat. Som det ser ut nu säger jag nej till stadsradhusen.
Till kvarteret Plankan, ett annat aktuellt projekt, kommer vi genom ett kliv över Västerbron till Södermalm, där jag tar mig friheten att också ha synpunkter. I detta fall positiva. Det handlar om en enorm innergård i ett bostadshuskomplex från 1960-talet, där 120 bostäder varav en dryg tredjedel studentbostäder ska byggas i ett runt hus, upphöjt på pelare så att själva gårdsytan med grönska och rekreationsmöjligheter också kan utvecklas och vara lättillgänglig. Ett projekt som jag (och kulturnämnden i sitt uttalande) ställer mig positiv till.
Några exempel på intressanta aktuella byggprojekt - förutom de stora nya stadsdelar som växer fram.
Intressant om Stockholm, stadsbyggnad, stadsmiljö, höghus, Basaren, Plankan, stadsradhus, Norr Mälarstrand, Rålambshovsparken, Lindhagen
onsdag, september 30, 2009
Göteborg, gör som Stockholm - samla biblioteken
Biblioteken är en högst strategisk verksamhet i kommunerna - den viktigaste kulturella infrastrukturen och en viktig mötesplats för invånare, kulturellt och socialt. I prioriteringar mot barnomsorg och äldreboenden kan biblioteken trots sin betydelse ha svårt att hävda sig. Detta är nu aktuellt i Göteborg, där stadsdelen Linnéstaden ska stänga sitt enligt uppgift populära och välbesökta bibliotek (rapporterar GP).
Kulturen är en mycket liten del av kommunernas budget, även om den teoretiskt helt skulle försvinna skulle det inte räcka långt i de hål som kommunen eventuellt behöver stoppa pengar i. Men för de kulturpengarna får man en hel del - ett rikare liv, en mer attraktiv och tolerant miljö för människorna, förutom värdet av kultur i sig.
Stads- och kommunbiblioteken skyddas av bibliotekslagen, men filialer och stadsdelsbibliotek har inget skydd. Det måste kommunerna ordna själva. Biblioteken hör hemma i central kulturnämnd, där de kan prioriteras bland övriga kulturverksamheter. Stadsdelsnämnder där de finns kvar ska slippa väga bibliotekets öppettider mot fritidsgårdar och personal i äldreboenden. Och biblioteken gynnas av att finnas i ett större sammanhang, med de andra stadsdelsbiblioteken och andra kulturverksamheter i kommunen, hellre än att vara en ofta ensam kulturverksamhet i en stadsdelsförvaltning.
Göteborg bör därför, som Stockholm gjort, flytta ansvaret för biblioteken till stadens kulturnämnd. Det är också vad FP-kommunalrådet Helene Odenjung föreslår. Där är hon i gott liberalt sällskap med vårt förra kulturborgarråd Birgitta Rydell som tog hand om stadsdelsbiblioteken under förrförra mandatperioden. Nu har vi en positiv utveckling för böcker och bibliotek i huvudstaden, både på de fysiska biblioteken och på webben. Biblioteksstrukturen ses över, en del bibliotek flyttas (t.ex. Högdalens), andra nyöppnas (t.ex. tunnelbanebiblioteket vid Stureplan).
Intressant om bibliotek, stadsdelsbibliotek, stadsdelsnämnd, kulturnämnd, kulturpolitik, Göteborg, Stockholm, Helene Odenjung, Birgitta Rydell
Kulturen är en mycket liten del av kommunernas budget, även om den teoretiskt helt skulle försvinna skulle det inte räcka långt i de hål som kommunen eventuellt behöver stoppa pengar i. Men för de kulturpengarna får man en hel del - ett rikare liv, en mer attraktiv och tolerant miljö för människorna, förutom värdet av kultur i sig.
Stads- och kommunbiblioteken skyddas av bibliotekslagen, men filialer och stadsdelsbibliotek har inget skydd. Det måste kommunerna ordna själva. Biblioteken hör hemma i central kulturnämnd, där de kan prioriteras bland övriga kulturverksamheter. Stadsdelsnämnder där de finns kvar ska slippa väga bibliotekets öppettider mot fritidsgårdar och personal i äldreboenden. Och biblioteken gynnas av att finnas i ett större sammanhang, med de andra stadsdelsbiblioteken och andra kulturverksamheter i kommunen, hellre än att vara en ofta ensam kulturverksamhet i en stadsdelsförvaltning.
Göteborg bör därför, som Stockholm gjort, flytta ansvaret för biblioteken till stadens kulturnämnd. Det är också vad FP-kommunalrådet Helene Odenjung föreslår. Där är hon i gott liberalt sällskap med vårt förra kulturborgarråd Birgitta Rydell som tog hand om stadsdelsbiblioteken under förrförra mandatperioden. Nu har vi en positiv utveckling för böcker och bibliotek i huvudstaden, både på de fysiska biblioteken och på webben. Biblioteksstrukturen ses över, en del bibliotek flyttas (t.ex. Högdalens), andra nyöppnas (t.ex. tunnelbanebiblioteket vid Stureplan).
Intressant om bibliotek, stadsdelsbibliotek, stadsdelsnämnd, kulturnämnd, kulturpolitik, Göteborg, Stockholm, Helene Odenjung, Birgitta Rydell
Spåren vid Klara sjö - ett sår att läka
Spårområdet och Klarastrandsleden från Centralen upp mot Karlberg är ett sår i stadsbilden som måste läkas. Som flitig flanör på Kungsholmssidan av Klara sjö ser det i och för sig inte så tokigt ut, åtminstone inte under den grönskande årstiden. Ljudbilden är en annan historia, fågelsången i Kungsholms strandpark får kraftig konkurrens från gnisslande tågbromsar och det stadiga bruset från biltrafiken, en ljudkuliss som torde vara mer allvarligt besvärande för de boende på Kungsholms- men framför allt Vasastadssidan.
Så en överdäckning av spåren och leden vore minst sagt välkommen. Även de som bor och vistas i husen i Atlasområdet och på Torsgatan torde föredra nya hus som grannar istället för nuvarande trafikpulsåder. En förtätning med nya bostäder och arbetsplatser som skapar ny stad och inte tar grönområden eller andra befintliga värden i anspråk måste också välkomnas.
Men en överdäckning blir dyr. Och därav också exploateringsgraden för att täcka kostnaderna. Det stadsbyggnadsförslag som SvD i dag visar upp mer ingående, får mig att tveka - inte inför att något bör byggas, utan inför skalan. Åttavåningshus är förvisso vanligt förekommande i den omhuldade stockholmska stenstaden, men med sju meters grund i form av överdäckningen kommer de nya husen att torna upp sig. 15-våningshus kommer att te sig som rena skyskrapeväggen.
Är det den skalan och den karaktären vi vill ha på vårt nya, tätare Stockholm? Det kräver omfattande eftertanke och prioriteringar. Går det att bygga något lägre och mindre tätt, hur kan huskropparna utformas?
Stockholms fördel i konkurrens med andra städer kan som jag skrivit tidigare aldrig bli att vi bygger högst, störst och tätast. Däremot kan vi förstöra en hel del av våra unika värden, vattenspegeln, den relativt låga bebyggelsen, den spännande topografin som får lysa igenom, med några stråk och enstaka hus som höjer sig högre.
Vi kan och ska bygga tätare och även på vissa håll högre, rentav riktigt högt, i Stockholm. Men på rätt sätt utan att förstöra stadens styrka och karaktär.
Intressant om Västra City, stadsmiljö, stadsbyggnad, Stockholm, Klarastrandsleden, Klara sjö, Kungsholms strand, Kungsholmen, Vasastan, Atlasområdet, överdäckning
Så en överdäckning av spåren och leden vore minst sagt välkommen. Även de som bor och vistas i husen i Atlasområdet och på Torsgatan torde föredra nya hus som grannar istället för nuvarande trafikpulsåder. En förtätning med nya bostäder och arbetsplatser som skapar ny stad och inte tar grönområden eller andra befintliga värden i anspråk måste också välkomnas.
Men en överdäckning blir dyr. Och därav också exploateringsgraden för att täcka kostnaderna. Det stadsbyggnadsförslag som SvD i dag visar upp mer ingående, får mig att tveka - inte inför att något bör byggas, utan inför skalan. Åttavåningshus är förvisso vanligt förekommande i den omhuldade stockholmska stenstaden, men med sju meters grund i form av överdäckningen kommer de nya husen att torna upp sig. 15-våningshus kommer att te sig som rena skyskrapeväggen.
Är det den skalan och den karaktären vi vill ha på vårt nya, tätare Stockholm? Det kräver omfattande eftertanke och prioriteringar. Går det att bygga något lägre och mindre tätt, hur kan huskropparna utformas?
Stockholms fördel i konkurrens med andra städer kan som jag skrivit tidigare aldrig bli att vi bygger högst, störst och tätast. Däremot kan vi förstöra en hel del av våra unika värden, vattenspegeln, den relativt låga bebyggelsen, den spännande topografin som får lysa igenom, med några stråk och enstaka hus som höjer sig högre.
Vi kan och ska bygga tätare och även på vissa håll högre, rentav riktigt högt, i Stockholm. Men på rätt sätt utan att förstöra stadens styrka och karaktär.
Intressant om Västra City, stadsmiljö, stadsbyggnad, Stockholm, Klarastrandsleden, Klara sjö, Kungsholms strand, Kungsholmen, Vasastan, Atlasområdet, överdäckning
söndag, september 27, 2009
En politiker som tar ansvar
Vilken slags politiker vill vi egentligen ha? Frågan ställs ofta i efterbörden av olika affärer och avslöjanden när politiker åtminstone i vissa massmediers och politiska motståndares ögon avslöjats med "fingrarna i syltburken". Hur mycket högre kan kraven ställas på förtroendevalda än på de "vanliga människor" som dessa ska representera?
Och vad innebär det egentligen att ta ansvar?
Med dem som berikat sig själv, oavsett position i eller utanför politiken, är tålamodet ofta kort. Med uppsåtliga missgrep likaså. Mer personliga tillkortakommanden kan väcka större fördragsamhet, förståelse och till och med i förlängningen respekt.
Upphandlingen av sjukhusmaten i Stockholms län passar inte in i någon av dessa kategorier. Misstag, bristfälliga rutiner och riktlinjer, och otydliga eller ogiltiga beslut kan konstateras men ingen kan beslås med att avsiktligen ha gjort fel, eller för att ha varit ute efter egen vinning. Ansvar ska givetvis tas - men de högljudda kraven på en utpekad politikers avgång, som faktiskt inte är särskilt vanliga i politiken, känns här ovanligt malplacerade.
Ansvarstagande är inte detsamma som att avgå. Att fly fältet är ofta den enklaste utvägen, även om det samtidigt tillfredsställer politiska motståndares krav. Att stanna och ta ansvar är oftast betydligt svårare och mer utsättande.
Motiven bakom avgångskraven blir också intressanta. Är de allvarligt menade att bidra till att lösa sakfrågorna? Eller är de ren partipolitik? Oppositionens affärsidé är ju som bekant
Det är en av mina chefer, Folkpartiets Maria Wallhager, som det här gäller. Hon är ansvarigt landstingsråd (även om det var fullmäktige som fattade beslutet som inte var förenligt med kommunallagen, och hela produktionsutskottet som inte efterfrågade mer närmare information). Och hon har hela tiden sagt sig vilja ta sitt ansvar - genom att stanna på sin post och se till att de konstaterade, mångåriga, bristerna rättas till. Att hon uppskattas som person och politiker också av sina politiska motståndare, varav vissa därför rentav beklagar sina egna avgångskrav, visar väl på hennes förmåga att göra det.
I dagens SvD ges också bilden av Maria Wallhager som en politiker som står pall när det blåser. Därför är det också inte bara för mig och oss personligen så tråkigt att hon av hälsoskäl slutar efter denna mandatperiod. Hon välkomnar tidningens granskning, som uppmärksammade felaktigheterna kring upphandlingen, och därmed de mer generella bristerna i landstingets rutiner. Grävande journalistik och ansvarstagande politiker kan tillsammans göra skillnad.
Så, vilken sorts politiker vill vi ha? Sådana som tar ansvar, på det svåra sättet?
Intressant om politik, ansvar, avgångskrav, avgå, sjukhusmat, matupphandling, upphandling, Stockholms läns landsting, Svenska Dagbladet, SvD, Maria Wallhager
Och vad innebär det egentligen att ta ansvar?
Med dem som berikat sig själv, oavsett position i eller utanför politiken, är tålamodet ofta kort. Med uppsåtliga missgrep likaså. Mer personliga tillkortakommanden kan väcka större fördragsamhet, förståelse och till och med i förlängningen respekt.
Upphandlingen av sjukhusmaten i Stockholms län passar inte in i någon av dessa kategorier. Misstag, bristfälliga rutiner och riktlinjer, och otydliga eller ogiltiga beslut kan konstateras men ingen kan beslås med att avsiktligen ha gjort fel, eller för att ha varit ute efter egen vinning. Ansvar ska givetvis tas - men de högljudda kraven på en utpekad politikers avgång, som faktiskt inte är särskilt vanliga i politiken, känns här ovanligt malplacerade.
Ansvarstagande är inte detsamma som att avgå. Att fly fältet är ofta den enklaste utvägen, även om det samtidigt tillfredsställer politiska motståndares krav. Att stanna och ta ansvar är oftast betydligt svårare och mer utsättande.
Motiven bakom avgångskraven blir också intressanta. Är de allvarligt menade att bidra till att lösa sakfrågorna? Eller är de ren partipolitik? Oppositionens affärsidé är ju som bekant
Det är en av mina chefer, Folkpartiets Maria Wallhager, som det här gäller. Hon är ansvarigt landstingsråd (även om det var fullmäktige som fattade beslutet som inte var förenligt med kommunallagen, och hela produktionsutskottet som inte efterfrågade mer närmare information). Och hon har hela tiden sagt sig vilja ta sitt ansvar - genom att stanna på sin post och se till att de konstaterade, mångåriga, bristerna rättas till. Att hon uppskattas som person och politiker också av sina politiska motståndare, varav vissa därför rentav beklagar sina egna avgångskrav, visar väl på hennes förmåga att göra det.
I dagens SvD ges också bilden av Maria Wallhager som en politiker som står pall när det blåser. Därför är det också inte bara för mig och oss personligen så tråkigt att hon av hälsoskäl slutar efter denna mandatperiod. Hon välkomnar tidningens granskning, som uppmärksammade felaktigheterna kring upphandlingen, och därmed de mer generella bristerna i landstingets rutiner. Grävande journalistik och ansvarstagande politiker kan tillsammans göra skillnad.
Så, vilken sorts politiker vill vi ha? Sådana som tar ansvar, på det svåra sättet?
Intressant om politik, ansvar, avgångskrav, avgå, sjukhusmat, matupphandling, upphandling, Stockholms läns landsting, Svenska Dagbladet, SvD, Maria Wallhager
fredag, september 25, 2009
Maria Wallhager ställer inte upp för omval 2010
En av mina två chefer i landstinget, Maria Wallhager, kommer inte att kandidera för en ny period 2010, berättar hon på sin blogg i dag. Det är en stor förlust för Folkpartiet och landstingspolitiken, och rent egoistiskt för oss folkpartister i landstinget - både politikern och personen Maria kommer att vara saknad. Men politikern finns kvar hela mandatperioden ut, och personen försvinner ju inte. Det känns väldigt skönt.
UPPDATERAT: Om detta skriver också bl.a. Birgitta Rydberg, Per Altenberg, Abit Dundar, Martin Andreasson, Anna Steele Karlström, Gulan Avci, Fredrik Malm, Lotta Edholm, Per Pettersson, Olov Lindquist.
Intressant om Maria Wallhager, landstingsråd, landstingsledamot, valet 2010, folkpartiet, Stockholms läns landsting
UPPDATERAT: Om detta skriver också bl.a. Birgitta Rydberg, Per Altenberg, Abit Dundar, Martin Andreasson, Anna Steele Karlström, Gulan Avci, Fredrik Malm, Lotta Edholm, Per Pettersson, Olov Lindquist.
Intressant om Maria Wallhager, landstingsråd, landstingsledamot, valet 2010, folkpartiet, Stockholms läns landsting
måndag, september 21, 2009
Kulturförslag, kulturpengar och konstnärslöner
Kulturpropositionen innehåller en hel del bra nyheter, varav många redan kända (här som pdf). Kulturbryggan för nyskapande kultur, en utvidgad satsning på Skapande skola och en samlad analysmyndighet för hela kulturområdet är exempel på vad kulturpolitiken handlar om: spetsen, bredden, och uppföljningen - så att satsningar hamnar rätt och begränsade medel kommer till största nytta.
Mer omdiskuterat än många andra enskilda förslag verkar det om de s.k. konstnärslönerna bli. (Se t.ex. SvD i lördags och i dag.) Vad det handlar om är en livslång, ganska blygsam, inkomstgaranti som väl meriterade konstnärer i olika genrer, högst 157 samtidigt, kan få. Garantin minskas om man har andra inkomster.
Är nu konstnärslönerna så mycket att bråka om? Borde inte duktiga konstnärer som berikat och fortsätter berika vårt kulturliv, men som kanske inte alltid är kommersiellt framgångsrika, kunna få en livslång trygghet?
En av dem som inte tycker det är min partivän i Norrköping Mathias Sundin, som debatterade konstnärslöner i P1 Morgon i dag. Vår förre partiledare Bengt Westerberg, Konstnärsnämndens ordförande, har motsatt åsikt.
Min inställning är (liberalt?) kluven. Kulturen har ett stort värde, instrumentellt för vad den ger andra samhällsnyttor, men också i och för sig själv. All kultur är och kan inte vara kommersiellt livskraftig på egna villkor. Vi behöver ett offentligt kulturstöd, samtidigt som vi arbetar för att kulturens pengar ska förmeras också genom andra källor (må det vara sponsring, filantropi eller kulturellt kreativt företagande).
De begränsade offentliga kulturpengarna måste dock användas rätt, och här sympatiserar jag med det som kulturpropositionen faktiskt skriver om konstnärernas inkomstgaranti, och som alla borde läsa innan de ger sig in i debatten: "De medel som i dag är avsatta till statliga inkomstgarantier bör successivt omvandlas till tidsbegränsade stipendier till verksamma konstnärer."
Syftet med den föreslagna förändringen är alltså att ge fler utövande konstnärer möjlighet att utveckla sin konst, och därmed fler konstupplevelser, fler idéer, impulser och inspiration både för andra konstnärer, och för oss som använder och njuter av kulturen.
Det kan vara värt mer än livslång försörjning åt ett mer begränsat antal.
Intressant om konstnärslön, inkomstgaranti, kulturstipendier, kulturproposition, kulturpropositionen, Lena Adelsohn Liljeroth, Bengt Westerberg, Mathias Sundin
Mer omdiskuterat än många andra enskilda förslag verkar det om de s.k. konstnärslönerna bli. (Se t.ex. SvD i lördags och i dag.) Vad det handlar om är en livslång, ganska blygsam, inkomstgaranti som väl meriterade konstnärer i olika genrer, högst 157 samtidigt, kan få. Garantin minskas om man har andra inkomster.
Är nu konstnärslönerna så mycket att bråka om? Borde inte duktiga konstnärer som berikat och fortsätter berika vårt kulturliv, men som kanske inte alltid är kommersiellt framgångsrika, kunna få en livslång trygghet?
En av dem som inte tycker det är min partivän i Norrköping Mathias Sundin, som debatterade konstnärslöner i P1 Morgon i dag. Vår förre partiledare Bengt Westerberg, Konstnärsnämndens ordförande, har motsatt åsikt.
Min inställning är (liberalt?) kluven. Kulturen har ett stort värde, instrumentellt för vad den ger andra samhällsnyttor, men också i och för sig själv. All kultur är och kan inte vara kommersiellt livskraftig på egna villkor. Vi behöver ett offentligt kulturstöd, samtidigt som vi arbetar för att kulturens pengar ska förmeras också genom andra källor (må det vara sponsring, filantropi eller kulturellt kreativt företagande).
De begränsade offentliga kulturpengarna måste dock användas rätt, och här sympatiserar jag med det som kulturpropositionen faktiskt skriver om konstnärernas inkomstgaranti, och som alla borde läsa innan de ger sig in i debatten: "De medel som i dag är avsatta till statliga inkomstgarantier bör successivt omvandlas till tidsbegränsade stipendier till verksamma konstnärer."
Syftet med den föreslagna förändringen är alltså att ge fler utövande konstnärer möjlighet att utveckla sin konst, och därmed fler konstupplevelser, fler idéer, impulser och inspiration både för andra konstnärer, och för oss som använder och njuter av kulturen.
Det kan vara värt mer än livslång försörjning åt ett mer begränsat antal.
Intressant om konstnärslön, inkomstgaranti, kulturstipendier, kulturproposition, kulturpropositionen, Lena Adelsohn Liljeroth, Bengt Westerberg, Mathias Sundin
torsdag, september 17, 2009
Ännu mer pengar till kulturen
"Kulturella och kreativa näringar" får 73 miljoner kronor under fyra år, meddelar regeringen. (DN rapporterar.) Pengarna kommer från näringsdepartementet och Maud Olofsson, men är inte mindre av kultursatsning för det.
I kulturlivet finns mycket av entrepenörsanda och kreativitet som kan tas till vara - så att vi får mer kultur och kreativt utbud att ta del av, och så att fler kan leva på sitt kulturutövande och sin kreativitet. Dessa 73 miljoner ska förhoppningsvis leda till mycket mer i idéer, företag och jobb som kan förverkligas - och på sikt betala igen sig många gånger om inte bara i ekonomiska termer.
Intressant om kultur, kreativa näringar, Maud Olofsson, entrepenörskap, kulturföretag
I kulturlivet finns mycket av entrepenörsanda och kreativitet som kan tas till vara - så att vi får mer kultur och kreativt utbud att ta del av, och så att fler kan leva på sitt kulturutövande och sin kreativitet. Dessa 73 miljoner ska förhoppningsvis leda till mycket mer i idéer, företag och jobb som kan förverkligas - och på sikt betala igen sig många gånger om inte bara i ekonomiska termer.
Intressant om kultur, kreativa näringar, Maud Olofsson, entrepenörskap, kulturföretag
Kulturskolans framtid är ljus
Kulturskolans framtid är inte mörk (som S-oppositionen påstår i dagens DN. Tvärtom har Kulturskolan nu fått ett tydligare uppdrag, att vara en proffsigt driven kulturell utbildning för unga med höga kvalitetskrav.
Kulturskolan har ingen brist på pengar. Under några få år ökade deras budget rekordartat, med nästan 40 procent (samtidigt som antalet utbildningsplatser ökade en fjärdedel så mycket). Budgeten är fortfarande ungefär densamma men nu alltså kopplad till ett tydligare avgränsat uppdrag.
En liten del av Kulturskolans inkomster kommer från elevavgifter, som efter en förändring och höjning nu ligger i mitten av vad kultur- och musikskolor i Stockholms län tar av sina deltagare. Den övervägande delen är fortfarande finansierad av skattebetalarna, totalt bär varje Kulturskoleelev med sig ca 10.000 kronor.
Fler barn och unga i Stockholm ska vilja och kunna gå i Kulturskolan - men det ska vara utbildning med kvalitet, inte mängdprojekt av prova på-typ för att få upp elevantalet. Att kunna definiera och mäta vad kvaliteten för barnen och i kulturutbildningen består i, är ett viktigt steg i utvecklingen av Kulturskolan.
Om detta skriver också Madeleine Sjöstedt.
Intressant om Kulturskolan, kulturskoleavgift, Madeleine Sjöstedt
Kulturskolan har ingen brist på pengar. Under några få år ökade deras budget rekordartat, med nästan 40 procent (samtidigt som antalet utbildningsplatser ökade en fjärdedel så mycket). Budgeten är fortfarande ungefär densamma men nu alltså kopplad till ett tydligare avgränsat uppdrag.
En liten del av Kulturskolans inkomster kommer från elevavgifter, som efter en förändring och höjning nu ligger i mitten av vad kultur- och musikskolor i Stockholms län tar av sina deltagare. Den övervägande delen är fortfarande finansierad av skattebetalarna, totalt bär varje Kulturskoleelev med sig ca 10.000 kronor.
Fler barn och unga i Stockholm ska vilja och kunna gå i Kulturskolan - men det ska vara utbildning med kvalitet, inte mängdprojekt av prova på-typ för att få upp elevantalet. Att kunna definiera och mäta vad kvaliteten för barnen och i kulturutbildningen består i, är ett viktigt steg i utvecklingen av Kulturskolan.
Om detta skriver också Madeleine Sjöstedt.
Intressant om Kulturskolan, kulturskoleavgift, Madeleine Sjöstedt
Stadsbiblioteket behöver bli större
Asplunds bokpalats vid Sveavägen/Odengatan är verkligen en av Stockholms arkitektoniska pärlor, en internationellt känd märkesbyggnad i den klass beslutsfattare i alla generationer har velat lämna efter sig. Asplund-bibliotekets stora värde ligger samtidigt också i att det fortfarande är ett fungerande bibliotek.
Denna bild tycker jag mig också finna hos Unesco:s expertorgan för kulturmiljö, Icomos: "Vanligtvis är problemet med hotad 1900-talsarkitektur att den står tom för att den är svår att använda, eller att den är i mycket dåligt materiellt skick. Men så är inte alls fallet när det gäller Stockholms stadsbibliotek" säger Sheridan Burke från Icomos till SvD.
Unesco-organet vill nu stoppa omfattande tillbyggnad som planeras för Stockholms huvudbibliotek inom några år. Icomos befarar att rivningen av de tre annexen på Odengatan och uppförandet av glasbyggnaden Delphinium som expansion av huvudbiblioteket, ska förminska värdet av Asplunds byggnad.
Men en utbyggnad behövs för att vi ska ha ett fungerande huvudbibliotek i framtiden - alltså just det värde som också Icomos uppmärksammar. Oavsett vilka andra favoritförslag man kan ha haft så är Delphinium resultatet av den internationella arkitekttävlingen, med en högst kompetent jury. Syftet har hela tiden varit att den nya biblioteksbyggnaden inte ska överskugga utan samverka med och förstärka Asplund-biblioteket i stadsbilden. Och många stockholmare inser att "staden måste utvecklas och förändras", som min partivän kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt sade till SvD.
En hel del arbete återstår innan spaden kan sättas i marken. Det handlar om en enorm investering, en av de största staden har gjort i stadsbilden och för kulturen, och givetvis måste alla siffror stämma och ekonomin gå ihop. Att Asplunds bokpalats behöver få ett nytt, passande sällskap för att tillgodose invånarnas lust efter böcker, förströelse och kunskap står dock klart. Vi ska fortsätta ha ett storslaget huvudbibliotek, som passar en huvudstad som vill finnas på världskartan, med historien och framtiden i förening.
Intressant om Asplund, Stadsbiblioteket, Asplundbiblioteket, Unesco, Icomos, Madeleine Sjöstedt, Delphinium
Denna bild tycker jag mig också finna hos Unesco:s expertorgan för kulturmiljö, Icomos: "Vanligtvis är problemet med hotad 1900-talsarkitektur att den står tom för att den är svår att använda, eller att den är i mycket dåligt materiellt skick. Men så är inte alls fallet när det gäller Stockholms stadsbibliotek" säger Sheridan Burke från Icomos till SvD.
Unesco-organet vill nu stoppa omfattande tillbyggnad som planeras för Stockholms huvudbibliotek inom några år. Icomos befarar att rivningen av de tre annexen på Odengatan och uppförandet av glasbyggnaden Delphinium som expansion av huvudbiblioteket, ska förminska värdet av Asplunds byggnad.
Men en utbyggnad behövs för att vi ska ha ett fungerande huvudbibliotek i framtiden - alltså just det värde som också Icomos uppmärksammar. Oavsett vilka andra favoritförslag man kan ha haft så är Delphinium resultatet av den internationella arkitekttävlingen, med en högst kompetent jury. Syftet har hela tiden varit att den nya biblioteksbyggnaden inte ska överskugga utan samverka med och förstärka Asplund-biblioteket i stadsbilden. Och många stockholmare inser att "staden måste utvecklas och förändras", som min partivän kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt sade till SvD.
En hel del arbete återstår innan spaden kan sättas i marken. Det handlar om en enorm investering, en av de största staden har gjort i stadsbilden och för kulturen, och givetvis måste alla siffror stämma och ekonomin gå ihop. Att Asplunds bokpalats behöver få ett nytt, passande sällskap för att tillgodose invånarnas lust efter böcker, förströelse och kunskap står dock klart. Vi ska fortsätta ha ett storslaget huvudbibliotek, som passar en huvudstad som vill finnas på världskartan, med historien och framtiden i förening.
Intressant om Asplund, Stadsbiblioteket, Asplundbiblioteket, Unesco, Icomos, Madeleine Sjöstedt, Delphinium
måndag, september 14, 2009
Läkemedelsbudget räddad - på bekostnad av en njure
USA behöver inte reformera sjukvården bara för att nästan 50 miljoner amerikaner i dag saknar sjukvårdsförsäkring - utan också för att få kontroll över och börja minska kostnaderna som slukar bortåt en femtedel av BNP i världens största ekonomi. Utmaningarna är enorma, motståndet hårt - men det positiva är att de bägge ambitionerna går hand i hand. Och det lika sorgliga att de bägge problemen också gör det.
Ett exempel som förmedlas av NY Times*: En njursjuk ung kvinna med livslångt funktionshinder, som därmed omfattas av Medicare, fick en ny njure - men efter tre år inte längre de mediciner hon behöver för att behålla den. Hennes medicinska situation försvårar förstås också en egen sjukvårdsförsäkring.
Resultatet blev att njuren stöttes bort, hon fick återgå till dialys som är tre gånger dyrare än de läkemedel hon hade behövt, och har nu genomgått ytterligare en njurtransplantation - och påbörjat ytterligare en utmätt 36-månaders tid med subventionerade läkemedel. Slöseri med både pengar och organ som det finns ont om, för att helt skenbart och kortsiktigt hålla nere läkemedelskostnader.
Detta är bara ett exempel på de brister som finns även för dem som har tillgång till offentlig sjukvårdsförsäkring. Det är bara att hålla alla tummar för att Obama får framgång, att demokraterna i kongressen kan enas och dessutom få med sig åtminstone några kloka republikaner (som Maine-senatorn Olympia Snowe - och den förre majoritetsledaren och presidentkandidaten Bob Dole; kanske till priset av det offentliga sjukförsäkringsalternativ som många demokrater förespråkar).
De mänskliga och ekonomiska följderna av ett misslyckande blir annars fortsatt lika bistra - och irrationella.
(*Mitt amerikanska husorgan på nätet; och den traditionellt mest inflytelserika pressrösten, för vissa den främsta representanten för "liberal östkustmedia".)
Intressant om USA, Obama, sjukvårdsreform, njurtransplantation, Medicare, sjukvård
Ett exempel som förmedlas av NY Times*: En njursjuk ung kvinna med livslångt funktionshinder, som därmed omfattas av Medicare, fick en ny njure - men efter tre år inte längre de mediciner hon behöver för att behålla den. Hennes medicinska situation försvårar förstås också en egen sjukvårdsförsäkring.
Resultatet blev att njuren stöttes bort, hon fick återgå till dialys som är tre gånger dyrare än de läkemedel hon hade behövt, och har nu genomgått ytterligare en njurtransplantation - och påbörjat ytterligare en utmätt 36-månaders tid med subventionerade läkemedel. Slöseri med både pengar och organ som det finns ont om, för att helt skenbart och kortsiktigt hålla nere läkemedelskostnader.
Detta är bara ett exempel på de brister som finns även för dem som har tillgång till offentlig sjukvårdsförsäkring. Det är bara att hålla alla tummar för att Obama får framgång, att demokraterna i kongressen kan enas och dessutom få med sig åtminstone några kloka republikaner (som Maine-senatorn Olympia Snowe - och den förre majoritetsledaren och presidentkandidaten Bob Dole; kanske till priset av det offentliga sjukförsäkringsalternativ som många demokrater förespråkar).
De mänskliga och ekonomiska följderna av ett misslyckande blir annars fortsatt lika bistra - och irrationella.
(*Mitt amerikanska husorgan på nätet; och den traditionellt mest inflytelserika pressrösten, för vissa den främsta representanten för "liberal östkustmedia".)
Intressant om USA, Obama, sjukvårdsreform, njurtransplantation, Medicare, sjukvård
Mer pengar till kulturen i Stockholm och Sverige
Äntligen är det klart att Framtidens kultur får en fortsättning, som DN skriver om i dag. Framtidens kultur har betytt mycket för utvecklingen av nya aktörer och uttryckssätt i svenskt kulturliv. Att efterföljaren, Kulturbryggan, förväntas finansieras till hälften med icke-statliga pengar är helt i linje med det kulturen behöver: mer pengar från andra kassor än det offentliga, och även mer samverkan med andra delar av civilsamhället och med näringslivet.
I Stockholm har vi redan som en del av vår incitamentsstruktur (växtpengar) upprättat en fond för nyskapande kultur - där det också är tänkt att andra ska kunna bidra.
En annan del av våra växtpengar är den omskrivna kulturbonusen (senast i dag luftas kritik i SvD). Med bonusen premierar vi kulturverksamheter med just intäkter från även andra källor än det offentliga. Att nå barn och unga ger också bonus. Viktigt att komma ihåg är att detta är extra pengar, ovanpå det ordinarie kulturstödet. Ingen får bonus som inte också har vanligt kulturstöd och därmed har klarat den kvalitets- och angelägenhetsbedömningen. Och ingen får mindre pengar för att andra får bonus.
Intressant om kultur, framtidens kultur, kulturbryggan, nyskapande kultur, växtpengar, bonus, kulturbonus
I Stockholm har vi redan som en del av vår incitamentsstruktur (växtpengar) upprättat en fond för nyskapande kultur - där det också är tänkt att andra ska kunna bidra.
En annan del av våra växtpengar är den omskrivna kulturbonusen (senast i dag luftas kritik i SvD). Med bonusen premierar vi kulturverksamheter med just intäkter från även andra källor än det offentliga. Att nå barn och unga ger också bonus. Viktigt att komma ihåg är att detta är extra pengar, ovanpå det ordinarie kulturstödet. Ingen får bonus som inte också har vanligt kulturstöd och därmed har klarat den kvalitets- och angelägenhetsbedömningen. Och ingen får mindre pengar för att andra får bonus.
Intressant om kultur, framtidens kultur, kulturbryggan, nyskapande kultur, växtpengar, bonus, kulturbonus
söndag, september 13, 2009
Rätten att avskeda bögar och bära vapen
Det stora landet i väster har som bekant ofta det bästa och ibland det värsta, av det mesta. I landet vars grundval är att alla skapats lika med frihet att söka och skapa sin egen lycka, borde vem man blir kär i, har sex med och väljer att leva med, vara ens egen ensak.
Så är det nu inte. Som i många andra demokratier (för att inte tala om länder med mindre sympatiska statsskick) är det många som lägger sig i och har en åsikt om det är OK att vara gay, eller inte. Dit hör en del arbetsgivare. Och om du är gay och har oturen att ha en chef som inte tycker att det är OK, så är det fritt fram för denne att sparka dig i 29 amerikanska delstater.
Över hälften av USA:s delstater saknar alltså rättsligt skydd för hbt-personer som blivit av med jobbet pga sin sexuella läggning. Federalt skydd saknas fortfarande - kanske inte så märkligt när en av de största statliga arbetsgivarna, den amerikanska försvarsmakten, ännu håller fast vid "don't ask, don't tell" (ett halvt framsteg jämfört med vad som gällde före Bill Clinton).
Nu kan man fråga sig om inte en arbetsgivare har rätt att anställa vem hon eller han vill. Det är en legitim åsikt, men en pragmatisk liberal måste fråga sig vilken typ av samhälle vi vill leva i - och vilka verktyg vi kan acceptera för att uppnå ett liberalt samhälle där alla respekteras för vilka de är. Ur ren rättvisesynpunkt är det dessutom oförsvarligt att tillåta diskriminering av en grupp utsatta människor, när vi inte gör det för andra.
Precis som kön, etnicitet, religion och funktionshinder är sexuell läggning individens ensak. Privatsaker ska vara privata så länge de inte inkräktar på umgänget med andra eller möjligheten att utföra en arbetsuppgift.
Den saknade federala lagstiftningen kan nu äntligen vara på gång - precis som NY Times ledare påpekar är det hög tid i ett land med t.ex. flera öppet homosexuella även från traditionellt konservativare inlandsdelstater. Och den amerikanska befolkningens värderingar verkar också snabbt skifta i mer gayvänlig riktning, som jag tidigare skrivit om.
En stark demokratisk president och starka demokratiska positioner i kongressens bägge kamrar har förväntningar på sig att agera för gayrättigheter. Men det står inte högst på agendan, liksom än mindre skärpta vapenlagar, där vapenlobbyn driver på för rätten att bära vapen i princip överallt (och lyckligtvis ibland stöter på motstånd, som NY Times också beskriver).
Vi får nog acceptera att Barack Obama, Rahm Emanuel, Harry Reid och Nancy Pelosi inrikespolitiskt i första hand koncentrerar sig på sjukvårdsreformerna (och trappar upp ansträngningarna samtidigt som motståndet mobiliseras) - nu när de ekonomiska stimulanspaketen levererats och en ny HD-domare installerats. Men värderingsfrågorna får inte underskattas. Det kan minst lika gärna bli de som i historiens backspegel definierar en nyfödd demokratisk, och förhoppningsvis långvarig, majoritet.
Intressant om hbt, gay, diskriminering, arbetsgivare, don't ask don't tell, USA, vapenlobby, vapenlagar, Obama
Så är det nu inte. Som i många andra demokratier (för att inte tala om länder med mindre sympatiska statsskick) är det många som lägger sig i och har en åsikt om det är OK att vara gay, eller inte. Dit hör en del arbetsgivare. Och om du är gay och har oturen att ha en chef som inte tycker att det är OK, så är det fritt fram för denne att sparka dig i 29 amerikanska delstater.
Över hälften av USA:s delstater saknar alltså rättsligt skydd för hbt-personer som blivit av med jobbet pga sin sexuella läggning. Federalt skydd saknas fortfarande - kanske inte så märkligt när en av de största statliga arbetsgivarna, den amerikanska försvarsmakten, ännu håller fast vid "don't ask, don't tell" (ett halvt framsteg jämfört med vad som gällde före Bill Clinton).
Nu kan man fråga sig om inte en arbetsgivare har rätt att anställa vem hon eller han vill. Det är en legitim åsikt, men en pragmatisk liberal måste fråga sig vilken typ av samhälle vi vill leva i - och vilka verktyg vi kan acceptera för att uppnå ett liberalt samhälle där alla respekteras för vilka de är. Ur ren rättvisesynpunkt är det dessutom oförsvarligt att tillåta diskriminering av en grupp utsatta människor, när vi inte gör det för andra.
Precis som kön, etnicitet, religion och funktionshinder är sexuell läggning individens ensak. Privatsaker ska vara privata så länge de inte inkräktar på umgänget med andra eller möjligheten att utföra en arbetsuppgift.
Den saknade federala lagstiftningen kan nu äntligen vara på gång - precis som NY Times ledare påpekar är det hög tid i ett land med t.ex. flera öppet homosexuella även från traditionellt konservativare inlandsdelstater. Och den amerikanska befolkningens värderingar verkar också snabbt skifta i mer gayvänlig riktning, som jag tidigare skrivit om.
En stark demokratisk president och starka demokratiska positioner i kongressens bägge kamrar har förväntningar på sig att agera för gayrättigheter. Men det står inte högst på agendan, liksom än mindre skärpta vapenlagar, där vapenlobbyn driver på för rätten att bära vapen i princip överallt (och lyckligtvis ibland stöter på motstånd, som NY Times också beskriver).
Vi får nog acceptera att Barack Obama, Rahm Emanuel, Harry Reid och Nancy Pelosi inrikespolitiskt i första hand koncentrerar sig på sjukvårdsreformerna (och trappar upp ansträngningarna samtidigt som motståndet mobiliseras) - nu när de ekonomiska stimulanspaketen levererats och en ny HD-domare installerats. Men värderingsfrågorna får inte underskattas. Det kan minst lika gärna bli de som i historiens backspegel definierar en nyfödd demokratisk, och förhoppningsvis långvarig, majoritet.
Intressant om hbt, gay, diskriminering, arbetsgivare, don't ask don't tell, USA, vapenlobby, vapenlagar, Obama
lördag, september 12, 2009
Den historiska svagheten i anti-muslimska generaliseringar
Att lufta en intensiv, intuitiv motvilja mot Sverigedemokraternas människo- och världssyn är oftast ingen framgångsväg. Vi måste visa när och hur Sverigedemokraterna har fel. Då krävs sakargument som petar hål på deras politiska förslag och undergräver deras perspektiv.
Ett sådant perspektiv är hotet från islam, som behandlades i veckans Människor och tro. Islams mindrevärdighet går tydligen, enligt den SD-företrädare som intervjuas i programmet, ut på att islamska länder aldrig varit demokratiska eller uppnått något välstånd, och att islam till skillnad från kristendomen är i grunden våldsam. Kristendomens krig och övergrepp är däremot historiska snedsteg från den rätta vägen.
Är islam oförenligt med demokrati? Till för hundra år sedan skulle många ha sagt det samma om kristendomen. Det gamla Grekland uppfann den första versionen av demokrati långt innan vare sig kristendomen eller islam var påtänkt.
En av världens största demokratier är i dag trots kvarstående brister det muslimska Indonesien. Den största demokratin Indien har en stor muslimsk befolkning.
Är islam oförenligt med välståndsskapande? Här motbevisar historien SD:s världsbild med flera exempel. Osmanska riket, som en islamolog i radioprogrammet nämnde, kan kompletteras med tidigare muslimska kalifat, och inte minst al-Andalus i nuvarande Spanien.
Muslimska samhällen var också de som bevarade och förmedlade en stor del av den antika kunskap och filosofi som vi i dag tar som en självklar del av vårt västerländska kulturarv - för att inte tala om landvinningar som de arabiska siffrorna och algebra.
Är slutligen islam i sin kärna mer våldsam? Förvisso präglas kristendomen i dag av kärleksbudskapet - men Bibeln innehåller som bekant en hel del mer eldfängda lärosatser. Och de gammaltestamentliga fördömelserna är fortfarande högst aktuella åtminstone för delar av kristendomen.
I historien ger åter al-Andalus, liksom korsfararstaternas Outremer, intressanta perspektiv. Där uppstod fruktbara religions- och kulturöverskridande samhällen tack vare muslimer och kristna (och judar) - och där föll de, till följd av både kristnas och muslimers fanatism och våld.
Slutsatsen? Det är inte värt att generalisera åt något håll. Hur vi ska utveckla ett fungerande, pluralistiskt samhälle i dagens moderna Sverige kräver nog att vi både använder historiens lärdomar och dagens nytänkande. Och inte ger Sverigedemokraterna vare sig fritt fram att sprida halv- och osanningar, eller utmåla sig som politikens underdog.
Intressant om islam, sverigedemokraterna, Andalus, Outremer, Osmanska riket, Indonesien
Ett sådant perspektiv är hotet från islam, som behandlades i veckans Människor och tro. Islams mindrevärdighet går tydligen, enligt den SD-företrädare som intervjuas i programmet, ut på att islamska länder aldrig varit demokratiska eller uppnått något välstånd, och att islam till skillnad från kristendomen är i grunden våldsam. Kristendomens krig och övergrepp är däremot historiska snedsteg från den rätta vägen.
Är islam oförenligt med demokrati? Till för hundra år sedan skulle många ha sagt det samma om kristendomen. Det gamla Grekland uppfann den första versionen av demokrati långt innan vare sig kristendomen eller islam var påtänkt.
En av världens största demokratier är i dag trots kvarstående brister det muslimska Indonesien. Den största demokratin Indien har en stor muslimsk befolkning.
Är islam oförenligt med välståndsskapande? Här motbevisar historien SD:s världsbild med flera exempel. Osmanska riket, som en islamolog i radioprogrammet nämnde, kan kompletteras med tidigare muslimska kalifat, och inte minst al-Andalus i nuvarande Spanien.
Muslimska samhällen var också de som bevarade och förmedlade en stor del av den antika kunskap och filosofi som vi i dag tar som en självklar del av vårt västerländska kulturarv - för att inte tala om landvinningar som de arabiska siffrorna och algebra.
Är slutligen islam i sin kärna mer våldsam? Förvisso präglas kristendomen i dag av kärleksbudskapet - men Bibeln innehåller som bekant en hel del mer eldfängda lärosatser. Och de gammaltestamentliga fördömelserna är fortfarande högst aktuella åtminstone för delar av kristendomen.
I historien ger åter al-Andalus, liksom korsfararstaternas Outremer, intressanta perspektiv. Där uppstod fruktbara religions- och kulturöverskridande samhällen tack vare muslimer och kristna (och judar) - och där föll de, till följd av både kristnas och muslimers fanatism och våld.
Slutsatsen? Det är inte värt att generalisera åt något håll. Hur vi ska utveckla ett fungerande, pluralistiskt samhälle i dagens moderna Sverige kräver nog att vi både använder historiens lärdomar och dagens nytänkande. Och inte ger Sverigedemokraterna vare sig fritt fram att sprida halv- och osanningar, eller utmåla sig som politikens underdog.
Intressant om islam, sverigedemokraterna, Andalus, Outremer, Osmanska riket, Indonesien
onsdag, september 09, 2009
Skatter (s)änke i Stockholm
Det rödgröna alternativet framstod som lika oklart efter helgens luftigt välmenande debattartikel i DN. I dag återkom Socialdemokraterna själva med tydligare besked på samma debattsida - men deras besked om högre skatter för jobb och välfärd verkade snarast ägnat att illustrera åsiktsskillnaderna gentemot de tilltänkta samarbetspartierna, och kanske ännu mer mellan MP och V.
V vill förstås höja mer och snabbare - och vänsterledaren signalerar i dag i Expressen också att hans parti gärna tar hand om finansdepartementet i en kommande rödgrön regering (jämte utrikes-, social- och arbetsmarknadspolitiken).
MP håller inte alls med om prioriteringarna, motsätter sig återinförd förmögenhetsskatt, vill gynna småföretag och fokusera på miljö- mer än inkomstskatter. (Se kommentarer i t.ex. SvD.)
Skattehöjarbudskapet kan ses som att det är vänsterfoten som Socialdemokraterna slutligen börjar sätta ned. Det torde inte bara ge problem med miljöpartisterna, som inte bara har en mer mittenorienterad syn på företagande och skatter utan även på valfrihet och friskolor (där S-stoppförslag i Stockholm väcker MP-motstånd, som SvD skriver om i dag). Än mer problematisk blir nog S-relationen med de egna mer mittenorienterade väljarna som återfinns inte minst i Stockholmsregionen. Det är här högre och nygamla skatter på inkomster, fastigheter och förmögenheter skulle slå hårdast - här är inkomsterna men även kostnaderna högst.
Många av dessa Stockholmsväljare verkar förstås redan ha börjat överge Socialdemokraterna (som senaste DN-Synovate för Stockholms stad indikerade). FP, MP och även M verkar vara vinnarna på det - men även V ökar. Frågan är om dagens besked på DN Debatt blir droppen för ännu fler mittenväljare samtidigt som det inte är tillräckligt vänster för andra.
Socialdemokraterna trängs mellan sköldarna. Eller blir slaget om Stockholm bara ett spel för gallerierna?
Intressant om Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, skatter, förmögenhetsskatt, inkomstskatt, skattehöjning, Stockholmsregionen, Stockholmsväljare, mittenväljare
V vill förstås höja mer och snabbare - och vänsterledaren signalerar i dag i Expressen också att hans parti gärna tar hand om finansdepartementet i en kommande rödgrön regering (jämte utrikes-, social- och arbetsmarknadspolitiken).
MP håller inte alls med om prioriteringarna, motsätter sig återinförd förmögenhetsskatt, vill gynna småföretag och fokusera på miljö- mer än inkomstskatter. (Se kommentarer i t.ex. SvD.)
Skattehöjarbudskapet kan ses som att det är vänsterfoten som Socialdemokraterna slutligen börjar sätta ned. Det torde inte bara ge problem med miljöpartisterna, som inte bara har en mer mittenorienterad syn på företagande och skatter utan även på valfrihet och friskolor (där S-stoppförslag i Stockholm väcker MP-motstånd, som SvD skriver om i dag). Än mer problematisk blir nog S-relationen med de egna mer mittenorienterade väljarna som återfinns inte minst i Stockholmsregionen. Det är här högre och nygamla skatter på inkomster, fastigheter och förmögenheter skulle slå hårdast - här är inkomsterna men även kostnaderna högst.
Många av dessa Stockholmsväljare verkar förstås redan ha börjat överge Socialdemokraterna (som senaste DN-Synovate för Stockholms stad indikerade). FP, MP och även M verkar vara vinnarna på det - men även V ökar. Frågan är om dagens besked på DN Debatt blir droppen för ännu fler mittenväljare samtidigt som det inte är tillräckligt vänster för andra.
Socialdemokraterna trängs mellan sköldarna. Eller blir slaget om Stockholm bara ett spel för gallerierna?
Intressant om Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, skatter, förmögenhetsskatt, inkomstskatt, skattehöjning, Stockholmsregionen, Stockholmsväljare, mittenväljare
tisdag, september 08, 2009
Spårvagn på väg - publicerat i lokaltidningarna
Mer om spårvagnar: I lördags hade jag en insändare i Vårt Kungsholmen och i dag en annan - tillsammans med SL-politikern Stella Fare - i Mitt i. Det gemensamma budskapet är att spårvägar ger en bättre fungerande kollektivtrafik i centrala stan, vilket gynnar hela Stockholm och länet. Jag klistrar in insändartexterna nedan.
Vårt Kungsholmen 5 september 2009
Spårvagn på väg
En modern kollektivtrafik i form av spårvägar närmar sig. Djurgårdslinjen ska förlängas till Hamngatan, spår ska byggas från Lindhagen, och om några år knytas ihop vid Centralen. En spårvagnsdepå planeras till Stadshagsberget.
Folkpartiet vill se spårvagnens återkomst i större skala mellan Östermalm, Södermalm, Norrmalm och Kungsholmen. Det är ett smidigt transportsystem som ger en stor del av tunnelbanans effekt – till en bråkdel av kostnaden.
De flesta resenärer håller nog med om att centrala Stockholm behöver smidigare (och tystare) transporter. Tunnelbanan är nära kapacitetstaket. De blå stombussarna har svårt att ta sig fram.
I innerstaden bor vi tätt, ännu fler jobbar här, och här finns Sveriges största besöksmål för besökare från när och fjärran, och trängseln i regionkärnan påverkar hela SL-nätet. Därför gynnas alla stockholmare av bättre fungerande kollektivtrafik i innerstaden.
Efter Cityspårvägen bör vi göra om 4:an – en av Europas mest trafikerade busslinjer, gärna i samverkan med näringslivet. Övriga stombusslinjer ligger också bra till.
Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)
* * *
Mitt i 8 september 2009
Spårväg i stan bra för hela länet
Museispårvägen kallas Djurgårdslinjen ibland – men spårvagnar är inte museala utan i högsta grad ett modernt transportmedel som vi snart kommer få se på allvar i centrala Stockholm. Snart förlängs den till Hamngatan – men som Roxby Cromvall (Mitt i 1/9) väl vet, är det bara första steget.
Härnäst kommer spårväg från Lindhagen, där en helt ny innerstadsdel byggs på nordvästra Kungsholmen, till Centralen. Och sedan ska spåren knytas ihop via Sergels torg.
Värdet av den nya Cityspårvägen kommer visa sig direkt när den blå t-banelinjen stängs av igen under bygget av pendeltågstunneln Citybanan. Och spårvägar behövs verkligen för att avlasta den hårt ansträngda kollektivtrafiken i centrala Stockholm, där t-bana och stombussar är nära kapacitetstaket. Efter Cityspårvägen ska vi bygga fler – Folkpartiet vill till att börja med att busslinje 4 blir modern spårväg.
Spårvagnar är smidiga, tysta och populära. De ger en stor del av kapaciteten till en bråkdel av vad det kostar att bygga ny t-bana, inte minst mitt i stan. Och bättre kollektivtrafik i stan gynnar hela länet.
Stella Fare (FP)
Landstingsledamot, SL-styrelsen, Södermalm
Rasmus Jonlund (FP)
Kommunpolitiker, Kungsholmen
Intressant om spårvagn, spårväg, spårväg city, tvärbana city, kollektivtrafik, stombuss, tunnelbana, Stockholm, SL
Vårt Kungsholmen 5 september 2009
Spårvagn på väg
En modern kollektivtrafik i form av spårvägar närmar sig. Djurgårdslinjen ska förlängas till Hamngatan, spår ska byggas från Lindhagen, och om några år knytas ihop vid Centralen. En spårvagnsdepå planeras till Stadshagsberget.
Folkpartiet vill se spårvagnens återkomst i större skala mellan Östermalm, Södermalm, Norrmalm och Kungsholmen. Det är ett smidigt transportsystem som ger en stor del av tunnelbanans effekt – till en bråkdel av kostnaden.
De flesta resenärer håller nog med om att centrala Stockholm behöver smidigare (och tystare) transporter. Tunnelbanan är nära kapacitetstaket. De blå stombussarna har svårt att ta sig fram.
I innerstaden bor vi tätt, ännu fler jobbar här, och här finns Sveriges största besöksmål för besökare från när och fjärran, och trängseln i regionkärnan påverkar hela SL-nätet. Därför gynnas alla stockholmare av bättre fungerande kollektivtrafik i innerstaden.
Efter Cityspårvägen bör vi göra om 4:an – en av Europas mest trafikerade busslinjer, gärna i samverkan med näringslivet. Övriga stombusslinjer ligger också bra till.
Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)
* * *
Mitt i 8 september 2009
Spårväg i stan bra för hela länet
Museispårvägen kallas Djurgårdslinjen ibland – men spårvagnar är inte museala utan i högsta grad ett modernt transportmedel som vi snart kommer få se på allvar i centrala Stockholm. Snart förlängs den till Hamngatan – men som Roxby Cromvall (Mitt i 1/9) väl vet, är det bara första steget.
Härnäst kommer spårväg från Lindhagen, där en helt ny innerstadsdel byggs på nordvästra Kungsholmen, till Centralen. Och sedan ska spåren knytas ihop via Sergels torg.
Värdet av den nya Cityspårvägen kommer visa sig direkt när den blå t-banelinjen stängs av igen under bygget av pendeltågstunneln Citybanan. Och spårvägar behövs verkligen för att avlasta den hårt ansträngda kollektivtrafiken i centrala Stockholm, där t-bana och stombussar är nära kapacitetstaket. Efter Cityspårvägen ska vi bygga fler – Folkpartiet vill till att börja med att busslinje 4 blir modern spårväg.
Spårvagnar är smidiga, tysta och populära. De ger en stor del av kapaciteten till en bråkdel av vad det kostar att bygga ny t-bana, inte minst mitt i stan. Och bättre kollektivtrafik i stan gynnar hela länet.
Stella Fare (FP)
Landstingsledamot, SL-styrelsen, Södermalm
Rasmus Jonlund (FP)
Kommunpolitiker, Kungsholmen
Intressant om spårvagn, spårväg, spårväg city, tvärbana city, kollektivtrafik, stombuss, tunnelbana, Stockholm, SL
onsdag, september 02, 2009
Nu kommer Cityspårvägen - med mera?
Nu gör spårvagnarna snart comeback i Stockholms innerstad på riktigt. På tisdag tar landstinget beslut om att förlänga Djurgårdslinjen till Hamngatan - en blygsam start kan man tycka men inom några år väntar öppnandet av en helt ny spårväg från Kungsholmen till Centralen (bra när blå linjen stängs av nästa gång för bygget av Citybanan). Sedan återstår att knyta ihop spåren via Sergels torg. Längre fram väntar också en förlängning/förgrening av den östra sträckningen över Östermalm/Gärdet mot Värtan.
Två av Stockholms största nya stadsdelar - Lindhagen och Värtan - kommer på så sätt att få modern, snabb och smidig kollektivtrafik som passar väl när den moderna kvartersstaden byggs. Spårvagnar är inte bara uppskattade som färdmedel vilket innebär att de kan locka fler, nya resenärer - de är också kapacitetsstarka och ger en stor del av nyttan till en bråkdel av kostnaden för ny tunnelbana, inte minst i innerstaden.
Efter City-spårvägen borde fler spårvägslinjer byggas. Folkpartiet föreslog redan inför förra valet att linje 4, en av Europas mest belastade busslinjer, borde konverteras till spårväg. Övriga stombusslinjer borde också ligga bra till. Idéer finns ju också på att tvärbanan efter förlängning till Solna fortsätter till Universitetet och Ropsten/Värtan. En sådan spårvägsring blir en kapacitetsstark tvärförbindelse, som verkligen skulle behövas.
Ibland kritiseras planerna på nya spårvägar i innerstaden, med hänvisning till behoven på andra håll i länet. Men den bristande kapaciteten i kollektivtrafiken i centrala Stockholm, med överfulla t-banetåg och stombussar, påverkar också resten av länet. Därför är spårväg i innerstaden bra också för hela Stockholmsregionen.
Intressant om spårvagn, spårväg city, tvärbana city, kollektivtrafik, SL
Två av Stockholms största nya stadsdelar - Lindhagen och Värtan - kommer på så sätt att få modern, snabb och smidig kollektivtrafik som passar väl när den moderna kvartersstaden byggs. Spårvagnar är inte bara uppskattade som färdmedel vilket innebär att de kan locka fler, nya resenärer - de är också kapacitetsstarka och ger en stor del av nyttan till en bråkdel av kostnaden för ny tunnelbana, inte minst i innerstaden.
Efter City-spårvägen borde fler spårvägslinjer byggas. Folkpartiet föreslog redan inför förra valet att linje 4, en av Europas mest belastade busslinjer, borde konverteras till spårväg. Övriga stombusslinjer borde också ligga bra till. Idéer finns ju också på att tvärbanan efter förlängning till Solna fortsätter till Universitetet och Ropsten/Värtan. En sådan spårvägsring blir en kapacitetsstark tvärförbindelse, som verkligen skulle behövas.
Ibland kritiseras planerna på nya spårvägar i innerstaden, med hänvisning till behoven på andra håll i länet. Men den bristande kapaciteten i kollektivtrafiken i centrala Stockholm, med överfulla t-banetåg och stombussar, påverkar också resten av länet. Därför är spårväg i innerstaden bra också för hela Stockholmsregionen.
Intressant om spårvagn, spårväg city, tvärbana city, kollektivtrafik, SL
fredag, augusti 14, 2009
Uppsökande med testning effektivt bland missbrukare
I veckan skrev ett antal liberala partivänner på DN Debatt om den ofta hett debatterade frågan om sprutbyten i Stockholm. Hur vi kan hjälpa missbrukare att undvika risker som farliga smittor, få en bättre hälsa, och komma ur sitt missbruk, är en viktig debatt - inte tu tal om saken. Det jag blir lite orolig över är att fokus på sprutbyten riskerar att sätta andra viktiga insatser i missbruksvård och smittskydd i skymundan.
En mycket viktig och effektiv insats är uppsökande verksamhet, kombinerad med testning av bl.a. hiv och hepatiter. Det var framgångsrikt bl.a. när Stockholm lyckades vända den stora hiv-epidemin bland injektionsnarkomaner på 1980-talet. Den nyss avslutade baslinjestudien om Stockholms injektionsnarkomaner, som DN-debattörerna skriver om, bekräftar värdet av den uppsökande verksamheten. (Läs mer om studien här.)
På ett knappt år och med begränsade (till delar ideella) resurser lyckades baslinjestudien nå minst 10 procent av Stockholms läns injektionsnarkomaner. Jag skriver minst 10 procent, eftersom en lärdom verkar vara att injektionsnarkomanerna är betydligt färre än man tidigare trott (kanske omkring 5.000 istället för ca 7.000).
Dessa 10 procent eller drygt 700 personer uppvisade som Alexander Bard, Amanda Brihed, Seved Monke och Erik Wassén skriver en hög grad av smitta med bl.a. ett antal tidigare okända hiv-fall. Men de är sannolikt också de mest utsatta och därmed inte representativa för länets injektionsnarkomaner i stort. Förmodligen har baslinjestudien lyckats nå en mycket stor del av de narkomaner som rör sig i de mest utsatta miljöerna.
Baslinjestudien var en forskningsstudie vars mål var att nå just 10 procent. Med mer omfattande uppsökande insatser kan vi nå ännu bättre resultat, med ganska små resurser. Så jag hoppas verkligen inte att värdet av sådana avfärdas.
Kunskapsläget kring sprutbyten är omstritt och oklart. När det gäller jämförelser med Skåne, med sitt mångåriga sprutbytesprogram, är det värt att notera att de förvisso inte har några hiv-fall - men det har heller inte t.ex. Göteborg, som också saknar sprutbytesprogram. Däremot ska hepatit-smittan, som också sprids genom riskvanor kring sprutor och sex, vara ett växande problem.
Om Stockholm också ska införa sprutbyten får framtiden utvisa. Den sittande narkotikapolitiska utredning som ser brett på insatser för missbrukarna i Stockholms län. Jag ser fram mot många kloka förslag på många olika insatser för missbrukarna när de är klara i november.
Intressant om sprutbyte, uppsökande verksamhet, baslinjestudien, Alexander Bard, Amanda Brihed, Seved Monke, Erik Wassén
En mycket viktig och effektiv insats är uppsökande verksamhet, kombinerad med testning av bl.a. hiv och hepatiter. Det var framgångsrikt bl.a. när Stockholm lyckades vända den stora hiv-epidemin bland injektionsnarkomaner på 1980-talet. Den nyss avslutade baslinjestudien om Stockholms injektionsnarkomaner, som DN-debattörerna skriver om, bekräftar värdet av den uppsökande verksamheten. (Läs mer om studien här.)
På ett knappt år och med begränsade (till delar ideella) resurser lyckades baslinjestudien nå minst 10 procent av Stockholms läns injektionsnarkomaner. Jag skriver minst 10 procent, eftersom en lärdom verkar vara att injektionsnarkomanerna är betydligt färre än man tidigare trott (kanske omkring 5.000 istället för ca 7.000).
Dessa 10 procent eller drygt 700 personer uppvisade som Alexander Bard, Amanda Brihed, Seved Monke och Erik Wassén skriver en hög grad av smitta med bl.a. ett antal tidigare okända hiv-fall. Men de är sannolikt också de mest utsatta och därmed inte representativa för länets injektionsnarkomaner i stort. Förmodligen har baslinjestudien lyckats nå en mycket stor del av de narkomaner som rör sig i de mest utsatta miljöerna.
Baslinjestudien var en forskningsstudie vars mål var att nå just 10 procent. Med mer omfattande uppsökande insatser kan vi nå ännu bättre resultat, med ganska små resurser. Så jag hoppas verkligen inte att värdet av sådana avfärdas.
Kunskapsläget kring sprutbyten är omstritt och oklart. När det gäller jämförelser med Skåne, med sitt mångåriga sprutbytesprogram, är det värt att notera att de förvisso inte har några hiv-fall - men det har heller inte t.ex. Göteborg, som också saknar sprutbytesprogram. Däremot ska hepatit-smittan, som också sprids genom riskvanor kring sprutor och sex, vara ett växande problem.
Om Stockholm också ska införa sprutbyten får framtiden utvisa. Den sittande narkotikapolitiska utredning som ser brett på insatser för missbrukarna i Stockholms län. Jag ser fram mot många kloka förslag på många olika insatser för missbrukarna när de är klara i november.
Intressant om sprutbyte, uppsökande verksamhet, baslinjestudien, Alexander Bard, Amanda Brihed, Seved Monke, Erik Wassén
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
