Kungsholmen och Stockholm behöver både spårväg och Förbifart

Vi behöver både vägar och kollektivtrafik - och sällan blir det behovet så tydligt som här på Kungsholmen. Medan Folkpartiet och Alliansen vill bygga både Förbifarten, en nödvändig avlastning av den över 40 år gamla Essingeleden, och nya spårvägar, så säger de rödgröna nej till antingen det ena eller det andra.

Särskilt viktiga är trafiklösningarna för invånarna i den nya stadsdelen på nordvästra Kungsholmen, som behöver få modern miljövänlig kapacitetsstark kollektivtrafik, och slippa en igenkorkad Essingeled strax över sina huvuden. Spårväg City kommer jämte båtbuss-stomlinje med brygga vid Lindhagensgatans slut, vid Moa Martinsons torg, att betyda mycket för dem.

Många som bor eller jobbar på Kungsholmen eller reser genom stadsdelen, eller för den delen till och i övriga innerstaden, kommer att ha stor glädje av när busslinje 4 konverteras till modern spårväg. Liksom av den västliga stomlinjen för båtbussar som Folkpartiet föreslår, och framtida fler båtbussar.

I veckans Mitt i Kungsholmen skriver jag en insändare om "både och":

Stoppa inte spårvägen och Förbifarten!

Stockholm behöver både kollektivtrafik och vägar för att växa hållbart för människor och miljö. Därför byggs nu Spårväg City, från den nya stadsdelen på nordvästra Kungsholmen till Värtan, som också kommer att få tusentals nya bostäder, och Djurgården, ett av Sveriges största besöksmål. Därför ska vi också bygga Förbifarten, som kommer att avlasta innerstaden och inte minst Essingeleden i framtiden.

Hos den rödgröna oppositionen finns dock motstånd mot både det ena och det andra. S vill inte bygga spårväg – de tycker uppenbarligen att kollektivtrafiken i staden redan är tillräckligt bra. MP och V vill inte bygga Förbifarten – de målar upp en motsättning mellan att satsa på vägar och kollektivtrafik, när sanningen är att vi behöver både och.

Vi måste hålla samman den växande Stockholmsregionen, rädda klimatet och förbättra luften i stan. Därför vill Folkpartiet och Alliansen att vi ska kunna ta moderna spårvagnar till City eller Djurgården – och att framtidens miljöbilar ska kunna ta vägen förbi, inte genom staden.

Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, trafik, kollektivtrafik, vägar, Förbifarten, Förbifart Stockholm, Essingeleden, spårväg, spårvagn, Spårväg City, båtbuss, Kungsholmen, Stockholm, Lindhagen

Helhetssyn i jobbmatchen

Visst är det en "jobbig kurva" över arbetslösheten sedan valet 2006 - eller rättare sagt sedan finanskrisen slog till 2008. Samtidigt som S-ledningen på debattsidan ger ytterligare rundhänta miljardlöften, skriver DN i dag (ej på nätet) om att alliansregeringen har missat målet: De arbetslösa är en dryg tredjedel fler nu än i september 2006 (8,8 procents arbetslösa nu mot 6 procent då, enligt SCB).

Detta kan ingen förneka. Förra veckan kom också besked om att utanförskapet inte har minskat sedan maktskiftet (DN, SvD). Alliansen har inte nått sina mål.

Men är det därmed ett misslyckande? Allt måste jämföras med omvärlden och sättas i relation till förutsättningarna. Och de förändrades som bekant drastiskt då finanskrisen 2008 gjorde att det tog tvärstopp i ekonomin.

Sett med de glasögonen har ju regeringen skött sig mycket bra - vilket även oppositionen nu börjar ge ett senkommet, välförtjänt erkännande av. Krisen har hanterats, statsfinanserna är i mycket god ordning, budgetunderskottet på väg mot noll och tillväxten på väg upp. Viktiga reformer har gjorts inte minst på skol- och utbildningsområdet, förändringar som lägger grunden för framtida stärkt konkurrenskraft.

De positiva beskeden kommer nu slag i slag. Vi är bland de bästa i Europa och hela västvärlden både när det gäller statsfinanser och det allmänna ekonomiska läget. Och inte minst: även om arbetslösheten är högre nu än 2006, är det fler som jobbar. Sysselsättningen har ökat. Det beror på att arbetskraften har ökat - något i sig ovanligt under en lågkonjunktur.

Än är vi inte på fast mark. Omvärlden kan fortfarande påverka oss negativt. Men när man studerar den jobbiga kurvan över arbetslösheten bör man ha hela bilden framför ögonen. Och fråga sig vad alternativet skulle ha varit, och är. Den helhetssynen är på sikt den bästa garanten för fler miljarder till välfärden. Jobbmatchen spelas fram till valdagen, med fördel alliansen.

Kent Persson och Thomas Böhlmark skriver mer om Socialdemokraternas miljardlöfte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbete, arbetslöshet, jobb, sysselsättning, kris, lågkonjunktur, tillväxt, skattesänkning, välfärd, skolpolitik, utbildningspolitik, Alliansen, regeringen, oppositionen, rödgröna, Socialdemokraterna

Forskande folkpartister

Att vara liberal är att vara kluven - en gammal Folkpartiledares sentens som nog fler än jag delar. Med ett annat ordval kan man kalla det problematiserande och analytisk. Kanske är det en inställning som gör att många forskare föredrar Folkpartiet, något jag för övrigt helt ovetenskapligt märkt i min egen bekantskapskrets, bland organiserade folkpartister och sympatisörer.

Bland prästerna är det Kristdemokraterna och Miljöpartiet som står starka (DN). Folkpartiet är alltså enligt en undersökning starkt representerade överlag bland forskare, och särskilt bland samhällsvetarna (GP). Särskilt är det företagsekonomer och statsvetare som föredrar Folkpartiet. Undersökningen har förvisso några år på nacken men mönstret torde bestå, och visst känner jag mig både hoppfull och stolt över att vara i så klokt sällskap.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, forskare, samhällsvetare, statsvetare, företagsekonomer, präster, Folkpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna

EU och uppförsbacken

En ny gemensam EU-linje från den rödgröna oppositionen var knappast oväntad, men även om stora steg har tagits har ett rödgrönt regeringsalternativ fortfarande en uppförsbacke inför att trovärdigt kunna företräda Sverige i Europa. Miljöpartiet har förvisso redan tidigare lagt om sin egen inställning i om inte EU-positiv så mer konstruktiv riktning. Därmed närmar de gröna sig sina europeiska systerpartier och positionsförändringen har som bekant inte straffats i opinionen - tvärtom ligger den nog bakom att många mittenväljare ser Wetterstrand och Eriksson som ett möjligt alternativ.

Även bland Europas vänstersocialister finns varma EU-vänner, medan det svenska vänsterpartiet efter miljöpartisternas omprövning har blivit de enda tjurnackade nejsägarna i riksdagen. Fortfarande kräver V:s partiprogram inte bara att Sverige ska lämna EU, utan att unionen ska upplösas. Följaktligen blir den gemensamma rödgröna EU-linjen svårast att hantera för Ohly och vänsterpartisterna, som ju även i andra frågor är de som skiljer ut sig, som inte skördat några opinionsframgångar och egentligen aldrig ville ha ett så nära rödgrönt samarbete. (Se Jinge om vänstern och svekdebatten, liksom Nemokrati.)

I utrikespolitiken återstår en del för de rödgröna att bevisa, t.ex. frågan om den svenska närvaron i Afghanistan. Frågan är förstås också hur en rödgrön utrikes- och säkerhetspolitik i EU liksom i Sverige kommer att se ut - hur var det med synen på USA kontra andra stormakters närvaro och inflytande? Sverige ut ur Afghanistan, USA ut ur allt?

Vad de rödgrönas nya EU-linje innebär i praktiken, och vad den kommer att innebära för partierna och deras utsikter inför valet, återstår alltså att se. För Sverige vore det förstås bra om fler partier hade en mer konstruktiv inställning till det europeiska samarbetet. Åsikterna om hur EU ska utvecklas lär fortsätta att gå isär, men unionen är nu en nödvändig arena för att hantera stora gränsöverskridande frågor i Europa, och för att ge oss en starkare gemensam röst i världen.

På den arenan har Alliansregeringen agerat med tydlighet och självförtroende som bottnar i en gemensam syn. Det är ett regeringsalternativ utan uppförsbacke.

Uppdaterat: Läs gärna EU-minister Birgitta Ohlssons rapport som granskar de rödgrönas något förvirrade förhållande till EU.

Media: DN, DN, DN, Expressen, SvD. Bloggar: Per Ankersjö, Tokmoderaten Antonsson, Carina Boberg, Thomas Böhlmark, Anne-Marie Ekström, Andreas Froby, Mark Klamberg, Kent Persson, Per Pettersson, Christer Sörliden, Victor Zetterman.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, utrikespolitik, EU, säkerhetspolitik, flyktingpolitik, överstatlighet, rödgröna, oppositionen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson, Lars Ohly, Alliansen, regeringen

2 av 3 tror på 4 år till?

Lagom till midsommarhelgen konstateras att förtroendet för den sittande Alliansregeringen inte bara är fortsatt högt, utan rekordstarkt. Inte bara varannan utan nästan två av tre svenskar tycker att regeringen gör ett mycket eller ganska bra jobb. Inte ens en av fem är missnöjda. Och bara drygt var fjärde tror att den rödgröna oppositionen skulle göra ett bättre jobb i Rosenbad. (DN, GP, SVT.)

Det är alltså inte bara matchen mellan statsministerkandidaterna som går i Alliansens favör, hela Allianslaget är mer populärt än sina rödgröna motståndare på den politiska planen.

Det är som jag har konstaterat förut ett välförtjänt förtroende. Under Alliansens styre har vi klarat oss rätt väl genom den största ekonomiska krisen på årtionden. Statsfinanserna är i god ordning, budgetunderskottet på väg att försvinna, arbetslösheten tycks ha toppat och sysselsättningen fortsätter att öka. Regeringen driver, med Folkpartiet vid rodret, en skolpolitik med brett stöd bland svenskarna, inte minst många rödgröna sympatisörer. Vården har förändrats i riktning mot större valfrihet och patientmakt.

Men vare sig i ekonomin eller i politiken går det att ta ut några segrar i förskott. Konjunkturuppgången ser hoppfullt stark ut men det gäller att ha koll på händelser i omvärlden. Likaledes krävs det enträget arbete och uppmärksamhet från och för alla Allianspartier, för en gemensam framgång i september.

Fyra år till är inom räckhåll. Men vi är inte framme än.

Per Altenberg, Carina Boberg, Linnéa Darell, Anne-Marie Ekström, Christer Sörliden bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinion, opinionsmätningar, Skop, förtroende, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen, ekonomi, statsfinanser, skola, vård

Optimism och försiktighet om opinion och ekonomi

Sverige må inte vara med i årets fotbolls-VM. Men vi kan trösta oss med att enligt Konjunkturinstitutet vara åtminstone bäst i Europa i BNP, och bland de bästa i västvärlden. Även om det finns orosmoln som framför allt beror på ekonomins utveckling i omvärlden och på eventuella europeiska finansiella krisungar, så är det ytterligare ett styrkebesked för Sverige och Alliansregeringen. (DN, Rapport, SvD med ledarkommentar.)

I botten ligger inte minst svenskarnas egen optimism om framtiden. Någon "japansk" utveckling, som mer eller mindre välgrundat fruktas i åtstramningarnas spår på en del andra håll, är knappast aktuell här.

Svenskarnas optimism verkar också fortsätta smitta av sig i det välförtjänt ökade stödet för Alliansen. I dagarna har kommit ytterligare opinionsmätningar, både den webbaserade United Minds och den mer traditionellt genomförda Synovate, som båda ger övervikt för Alliansen över de rödgröna. Moderaterna har i kraft av stats- och finansministerposterna urstarka siffror, för en folkpartist är ett glädjeämne att det är vårt parti som står för Alliansuppgången den här gången hos United Minds. (Aftonbladet, DN med analys, SvD.)

Alliansen står på alltmer fast mark. Det ger en bra plattform inför valrörelsen som lär bli hård, spännande och jämn. Det gäller att ge den mest välgrundade och övertygande berättelsen om jobben, ekonomin, skolan, tryggheten. Det finns inget bättre än framtiden.

Annika Beijbom, Thomas Böhlmark, Andreas Froby, Lotta Olsson, Kent Persson, Anna Lundberg, Seved Monke Ajneståhl, Christer Sörliden m fl bloggar om opinionen. Per Altenberg bloggar om BNP.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, BNP, Konjunkturinstitutet, KI, optimism, opinion, Synovate, United Minds, Moderaterna, Folkpartiet, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen

Brittiskt sparpaket, svensk hemläxa

När Storbritanniens nya regering i dag presenterade sin första budget, hade kommentatorer redan i förväg talat om ett "blodbad". Även om man nöjer sig med epitetet stålbad så handlar det om tuffa åtgärder som kommer att påverka snart sagt alla britter. Och tuffa tag behövs för att få ordning på brittiska statsfinanser som inte ens under de goda Brown-åren gick ihop. (DN, SvD, SVT.)

Att Cameron, Osborne och Clegg får ordning på de brittiska finanserna är viktigt också för oss i övriga Europa. En förnyad ekonomisk kris som sprider sig kan vara förödande för en gryende konjunkturåterhämtning.

För egen del har Sverige och Alliansregeringen gjort sin hemläxa. Reformerna för jobb, för att det ska löna sig att arbeta, för att få en hållbar sjukförsäkring, och på längre sikt för kunskapsskolan är stora steg i rätt riktning. Och nu kommer ännu fler ljusningstecken.

Sysselsättningen har stigit ett rätt bra tag nu, fem månader i rad. Samtidigt har arbetslösheten också ökat eftersom fler har kommit ut på arbetsmarknaden. Men nu fortsätter sysselsättningen att öka samtidigt som arbetslösheten inte längre gör det. (SCB, Arbetskraftundersökningen; DN, se också Rapport-inslag nedan).

Det betyder också ännu ljusare tider inte bara för alla som får jobb, utan också för hela den svenska ekonomin. Och för statsfinanserna och reformutrymmet.

Per Altenberg, Christer Sörliden bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, budget, statsbudget, statsfinanser, arbetslöshet, sysselsättning, krispaket, stålbad, Storbritannien, UK, David Cameron, Nick Clegg, George Osborne, Alliansen, regeringen

Mer mångfald i vården

Att konkurrens är bra gäller också vården. Det handlar om kostnader, om att med hjälp av flera olika aktörer få skattepengarna till vården att räcka längre. Men det handlar också och minst lika mycket om idéer. Alla goda tankar måste kunna komma fram och prövas.

I Stockholms län finns en rätt stor mångfald med många fristående vårdgivare, inte minst bland husläkarmottagningar och olika slags specialistvård i mindre skala. Här finns också Sveriges enda privat drivna akutsjukhus: S:t Göran. Det fungerar som landstingets egna sjukhus - alla har jämlik tillgång till vården som betalas med skattepengar genom ett avtal mellan landstinget och sjukhuset, och landstinget äger fastigheterna. Men det har gett mer vård för pengarna och bidragit kraftfullt till en utveckling av arbetssätt och vårdidéer.

Den positiva utvecklingen nås när de goda idéerna sprider sig. Så har fallet varit med S:t Göran och de andra fristående vårdgivarna i Stockholm. Även landstingets egna verksamheter har sporrats av konkurrensen om idéer. Ett exempel är Danderyds sjukhus där man nu har ett positivt förändringsarbete.

Folkpartiet i landstinget vill fortsätta denna utveckling. Framgångsrika S:t Göran har förutsättningar att växa, både sett till organisationen och det rent fysiska utrymmet på sjukhustomten. Kungsholmens akutsjukhus bör därför byggas ut så att de kan ta emot ännu fler patienter i ett växande Stockholm. Och Danderyds sjukhus bör få möjligheten att utvecklas ännu mer och friare genom att drivas av en fristående aktör med landstingsavtal.

Mångfald av vårdgivare betyder också mångfald av arbetsgivare - och möjlighet till bättre arbetsvillkor för personalen (SVT; se också nedan).

Läs mer i dagens SvD (x2), på Folkpartiets hemsida (med hela rapporten), och på Birgitta Rydbergs (FP) blogg. Också Anna Starbrink, Per Altenberg, Olov Lindquist x2, Christoffer Fagerberg, Maria Bergström, Martin Hall, Karl Henriksson (KD), Holmqwist (M) m fl bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vård, sjukvård, politik, sjukvårdspolitik, privat vård, privata vårdgivare, mångfald, alternativ, Danderyds sjukhus, S:t Görans sjukhus, Kungsholmen

Äntligen ny skollag

Innan riksdagen slutar för sommar och valrörelse klubbas i dag ett av mandatperiodens viktigaste beslut, det om ny skollag. Jag har tidigare skrivit om de förändringar som det innebär, t.ex. avskaffandet av individuellla programmet, bättre förutsättningar för bra lärare och stärkta rättigheter för eleverna.

Det är ett kraftfullt exempel på liberal skolpolitik som kommer att göra skillnad i elevernas, lärarnas och föräldrarnas vardag.

Alliansregeringen står enad med Folkpartiet och Jan Björklund bakom den nya skollagen vars effekter naturligtvis märks på allvar först på lite längre sikt. Skolreformer är per definition långsiktiga. Den rödgröna oppositionens alternativ är å andra sidan otydligt - vilket långsiktigt besked kan de ge om en så viktig fråga om betygen?

Kreativitet, som verkar vara Miljöpartiets och Maria Wetterstrands huvudbudskap, räcker inte långt utan kunskap.

SvD redovisar några av punkterna i den nya skollagen. Moderaten Margareta Pålsson har skrivit på SvD Brännpunkt. Per Altenberg, Agneta Berliner, Carina Boberg, Linnéa Darell, Louise Stjernquist, Mathias Sundin bloggar.

Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, skollag, Folkpartiet, Jan Björklund, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand

Folkpartiet älskar skärgården

Stockholms skärgård är något unikt i världen. Det är en enorm tillgång för alla oss som bor i Stockholms län, för alla som har möjlighet att vistas i denna vackra skärgård. Det är också en stor konkurrensfördel för att sätta bilden av Stockholms län i omvärlden och locka hit besökare. Men det är också den plats där många människor bor och arbetar, året om.

Alla dessa aspekter på skärgården vill Folkpartiet lyfta fram, med en särskild skärgårdskampanj som startar i dag. Det blir kampanjaktiviteter med framträdande liberaler och andra politiker. Lotta Edholm, Barbro Westerholm och Louise Edlind-Friberg (f.d. riksdagsledamot, f.d. kollega till mig i kulturnämnden och skådespelerska med Saltkråke-meriter) syns på affischer på skärgårds- och Djurgårdsbåtarna.

Alla ska ha tillgång till skärgården. Det ska vara möjligt att bo, arbeta och leva i skärgården året om. Då är inte minst transportmöjligheterna viktiga. Men vi slår även vakt om stränderna - de obebyggda stränder som finns kvar ska bevaras.

Läs mer på Folkpartiets kampanjsida och hos Seved Monke Ajneståhl, Andreas Froby, Mark Klamberg, Olov Lindquist, Fredrik Sneibjerg.

Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om politik, skärgården, Stockholm, Stockholms skärgård, Lotta Edholm, Barbro Westerholm, Louise Edlind-Friberg

Hellre svensk kärnkraft än dansk kolkraft

Efter riksdagens historiska kärnkraftsbeslut i veckan ställs frågan om detta verkligen kommer att göra någon skillnad (SR). Kommer någon vilja och våga bygga nya reaktorer i Sverige?

Mitt svar är: Det hoppas jag verkligen.

Nya reaktorer, säkrare och effektivare, kommer kunna leverera el till ett växande Sverige där vi i framtiden även med energieffektivisering kommer att behöva använda mer el. Särskilt om stora delar av transportsektorn ska övergå från fossil- till eldrift.

Just jämförelsen mellan fossila bränslen och kärnkraft är den rätta. Naturligtvis är sol, vind och vatten på många sätt trevligare energikällor än uranatomer, men det är helt enkelt inte realistiskt att dessa förnybara källor kommer att kunna ersätta både de fossila bränslena och kärnkraften.

Även med "bara" tio nya reaktorer - som gradvis ersätter våra tio nuvarande - får vi ett enormt energitillskott. Enligt den danska energibranschen motsvarar det hela den danska årsförbrukningen av el. Oro finns för att det skulle slå ut dansk förnybar energi men även om de många vindkraftverken präglar mångas bild av energilandet Danmark, så är det kolkraften som utgör den verkliga ryggraden i vårt grannlands elproduktion. Och medan de danska kolkraftverken spyr ut utsläpp, korsas Östersjön av allt fler oljetankrar - och snart en rysk gasledning.

Svensk koldioxidfri elproduktion som kan minska både vårt eget och andras beroende av olja, kol och gas, minska växthuseffekten och värna klimatet, känns helt enkelt som en mycket liberal framtidssatsning. Det är en framgång för Folkpartiet och Alliansen.

Media, om energibeslutet: DN, E24, om kärnkraften och Danmark: AB, DN, Expressen, GP, TV4 Nyhetskanalen. Bloggar: Per Ankersjö, Tokmoderaten Antonsson, Agneta Berliner, Adam Cwejman, Linnéa Darell, Annie Johansson, Mark Klamberg, Niklas Lindgren, Harald Nordlund, Daniel Snällman x2, Mikael Ståldal, Mathias Sundin, Jesper Svensson, Maria Weimer.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kärnkraft, energi, fossila bränslen, olja, gas, kol, koldioxid, klimatet, växthuseffekten, Sverige, Danmark, dansk kolkraft, Alliansen, Folkpartiet

Nytt bibliotek i Lindhagen nästa mandatperiod

I helgens nummer av Vårt Kungsholmen berättar jag om mina idéer för ett nytt bibliotek på nordvästra Kungsholmen.

Biblioteken är en viktig och självklar del av staden. De är de kanske viktigaste delarna i en lokal kulturmiljö och, med lite högstämda ord, den lokala kulturens viktigaste infrastruktur. Tillgängliga, moderna bibliotek med generösa öppettider på platser där folk rör sig, öppna och välkomnande för alla, är vårt viktigaste mål med den kulturpolitik vi för i Stockholm.

Nu görs en storsatsning på stadens nya biblioteksstruktur (f.n. 42 miljoner kronor, läs mer hos kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt). Det handlar bl.a. om de prisade tunnelbanebiblioteken - en idé som förstås lika gärna kan handla om bibliotek på andra platser där folk rör sig. Som t.ex. Moa Martinsons torg, där den nya spårvägen ska möta stomlinjen för båtbussar, om Folkpartiet får som vi vill.

Lindhagen, den nya stadsdelen som växer fram på nordvästra Kungsholmen, behöver ett bibliotek. Lindhagen behöver också bra kollektivtrafik. Och det är två goda ting som mycket väl låter sig förenas. Ett nytt stadsdelsbibliotek vid Moa Martinsons torg kan bli en mötesplats för såväl barn som människor i farten mitt i livet, för lokalt kulturliv och skolor, för tonåringar och pensionärer.

Urklipp ur veckans nummer av Vårt Kungsholmen nedan - hela tidningen finns snart i brevlådan hos dig som bor på Kungsholmen, eller här som pdf.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, bibliotek, Stockholm, Kungsholmen, Lindhagen, Moa Martinsons torg, stadsdelsbibliotek, kulturpolitik, Madeleine Sjöstedt, spårväg, båtbuss

För Sverige i framtiden

Övertygad republikan är jag förvisso. Ändå kan jag utan problem sätta många andra frågor högre på min politiska dagordning. Sveriges konkurrenskraft, jobben, jämlik vård för alla, kunskapsskola, forskningen, integration, socialförsäkringarna, kulturen: de flesta frågor är helt enkelt högre prioriterade i det dagliga politiska värvet.

Men trots Torekovkompromiss och maktlös monark sedan regeringsformen 1974 kommer jag inte ifrån den starka inre rösten som deklarerar att monarkin är något i grunden odemokratiskt och oliberalt, och oförenligt med ett modernt samhälle där vi står för alla människors lika värde.

I yran kring det kungliga bröllopet vaknar republikanen i mig åter till liv, och jag är tydligen inte ensam om den reaktionen. Många menar att uppmärksamheten kring bröllopet är alltför stor, och stödet för själva monarkin sjunker enligt olika mätningar - nu senast FSI (DN Kultur, DN). Republikanska föreningen och dess generalsekreterare noterar stigande medlemssiffror och anar morgonluft (SvD).

Min republikanska övertygelse har egentligen inget att göra med att stora delar av Hagaparken spärras av, att bröllopschoklad som säljs med välgörenhetsargument kan ha sitt ursprung i kakao från barnarbete, att diktaturambassadörer bjuds in till festligheterna (även om det är ironiskt med monarkin som den sista resten av svenskt allenastyre), eller ens att svensk jämställd äktenskapstradition hotas av om kungen överlämnar sin dotter vid altaret. Även om kraven på vår blivande statschef, i kraft av blod och arv, och med alla offentliga festligheter, naturligtvis gör bröllopet till en allmän angelägenhet, inte en privatsak.

Monarkimotståndet handlar heller inte om personerna. Victoria och Daniel är t.ex. säkert väldigt trevliga personer som förtjänar all lycka, inklusive en solig bröllopsdag.

Det är det djupt odemokratiska jag vänder mig emot. Och det med kraft, upptäckte jag när jag i dag gick förbi det avspärrade Stadshuset där Sveriges folkvalda lokalpolitiker skulle frambära sina hyllningar till kungafamilj och kronprinsesspar; såg alla polisbilar och poliserna som var utstationerade med jämna mellanrum längs hela Norr Mälarstrand; och hörde fjäskandet i radionyheterna.

Denna del av monarkin, denna "anda av undersåtlighet som inte är fria medborgare värdig" för att citera den store republikanen Vilhelm Moberg, gör mig helt enkelt illamående.

Hellre det än servilt underdånig.

Uppdaterade länkar: Huvudledare och krönika av Lena Andersson på DN:s ledarsida i dag. Bloggar: Per Altenberg, Annika Beijbom, Carina Boberg, Andreas Froby, Helena von Schantz, Christian Tegnvallius.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, konstitution, författning, statsskick, regeringsformen, monarki, republik, Victoria, Daniel, kronprinsessbröllop, Stadshuset, Vilhelm Moberg, rojalism

HPV-vaccin för tonårsflickor

Förebyggande insatser är nästan alltid att föredra i alla sammanhang. Till en mindre kostnad försäkrar man sig mot kommande problem. Resonemanget gäller inte minst i vården, där hälsofrämjande arbete är något som borde få ta ännu större plats - vårdar vi det friska slipper vi kanske sedan vårda det sjuka. Människor besparas lidande, och samhället sparar resurser.

Ett exempel på förebyggande insatser är vaccinationer. Många sådana vaccinationsprogram har varit framgångsrika. Förut mycket vanliga sjukdomar, som ibland vållade stora skador och rentav skördade många liv, nu inte längre är något problem.

I takt med att vetenskapen går framåt hittas nya samband och sjukdomsorsaker, nya virus och nya vaccin. Ett exempel är HPV-viruset som kan orsaka livmodershalscancer hos flickor och kvinnor. Där finns nu vaccin som ger ett delvis skydd - så pass att man har bedömt det värt att vaccinera unga flickor före sexdebuten. Vaccinationen startade i höstas från 5/6:e klass dvs från årskullen 1999.

Nu kommer besked att även äldre flickor, i tonåren, ska vaccineras. Läs mer hos Birgitta Rydberg. Det är glädjande för dessa flickor och deras föräldrar och en viktig jämställdhetsinsats.

Amie Kronblad bloggar också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vård, kvinnor, flickor, HPV, HPV-vaccin, livmoderhalscancer, hälsa

Den eviga jakten på ungdomsarbetslösheten

Det fanns en gång en regering som införde en tremånadersgräns innan arbetslösa ungdomar fick utbildning och praktik via arbetsförmedlingen. Först skulle de söka jobb - och det var rätt bra tänkt eftersom unga oftare är kortidsarbetslösa och snabbare kan få ett nytt jobb. Det är nästan alltid bättre att ha foten inne på arbetsmarknaden och bygga på sin erfarenhet än att sysselsättas i olika åtgärder.

Denna tremånadersgräns kallas nu "aktivitetsförbud". Av samma parti som införde den - jo, det var den socialdemokratiska regeringen. Alliansregeringen har inte tagit bort det, för i grunden är det rätt klokt. Däremot har vi sett till att unga arbetslösa får hjälp med coachning och arbetssökande från dag ett. Folkpartiet anser också att tremånadersgränsen inte ska vara absolut, visst ska en ung person kunna få en praktikplats tidigare om det bedöms vara det bästa (något även arbetsmarknadsministern uttryckt).

Detta hindrar förstås inte Mona Sahlin att dra fram det tunga artilleriet (Expressen debatt). Ungdomsarbetslösheten ska bli det stora vapnet den valavgörande jobbmatchen. Synd då att det mer handlar om prat än politik. Sahlin har nu börjat ge regeringen erkännande för förmågan att sköta statens finanser och hantera krisen, men bortser fortfarande från samma kris när det gäller effekterna på arbetslösheten, där unga naturligtvis drabbats hårt.

Alliansregeringen har under tiden levererat verklig politik för ungdomarna och jobben. Utbildningsplatserna i det ordinarie utbildningssystemet är fler än någonsin tidigare. Yrkesutbildningar finns på ett helt annat sätt än tidigare genom yrkeshögskolor och yrkesvux. Gymnasieskolan förändras för att bli bättre både för dem som vill läsa vidare och dem som vill lära sig ett yrke. Lärlingsutbildningar har införts och ett lärlingssystem ska utvidgas med den s.k. lärlingsmiljarden.

Och ungdomar får inte bara stöd i jobbsökandet från första dagen utan arbete. Har de varit arbetslösa i mer än ett halvår finns nystartsjobb med helt slopad arbetsgivaravgift. De rödgröna vill alltså införa något som i princip redan finns, när de talar om avskaffad arbetsgivaravgift för den som anställer en arbetslös 20-25-åring. Samtidigt vill de fördubbla arbetsgivaravgiften för alla andra ungdomar, genom att avskaffa vår halverade arbetsgivaravgift. Netto vill de höja kostnaderna för att anställa unga med 10 miljarder - eller annorlunda uttryckt spara 10 miljarder på ungdomsjobben.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ungdomar, unga, ungdomsarbetslöshet, sysselsättning, jobb, nystartsjobb, arbetsgivaravgift, ungdomsskatt, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Folkpartiet

Se människan i Rosenbad

Den soliga sommarmorgonen lystes upp extra av en glädjande artikel i SvD: Elisabeth Ohlson Wallins fotokonstverk Nattvarden, ur sviten Ecce Homo, hänger nu på Rosenbad. Fotografierna med Jesus i olika konstellationer med utsatta - i vår tids skepnad i form av transvestiter och homosexuella - väckte ramaskri i riksdagen för tolv år sedan. Nu hänger det porträtt som blev symbolen, en sista måltid med Jesus omgiven av transvestiter, på EU-ministerns tjänsterum.

Det är inte så mycket en seger som en bekräftelse på framsteg, för yttrandefrihet, tolerans och även religionsfrihet. Det är inte bara bilden av Jesus och kristendomen och vad man "får" säga, visa och tolka utifrån kärleksbudskapet som utvecklats, utan även synen på dessa utsatta. Även om mycket återstår att göra, och många fördomar lever kvar, vilket EU-minister Birgitta Ohlsson märkt av i reaktionerna.

Det märks också i debatten kring Jerusalem, Elisabeth Ohlson Wallins senaste verk och den planerade utställning på Världskulturmuseet, som först ställdes in eller förminskades och sedan skulle genomföras i varje fall... (GP, GT).

Ecce Homo och Jerusalem handlar inte om att kränka religioner och religiösa - även om att tåla många kränkningar naturligtvis är en del av yttrandefriheten. Religions- och yttrandefriheten innebär också öppenhet för att tolka och kritisera - både för personer som delar en tro, och dem som inte gör det.

Också SVT:s Kulturnyheter rapporterar (klippet nedan). Christoffer Jönsson bloggar.



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, religion, yttrandefrihet, religionsfrihet, konst, kultur, Ecce Homo, Nattvarden, Jerusalem, EU-ministern, Rosenbad, Världskulturmuseet, Elisabeth Ohlson Wallin, Birgitta Ohlsson

Föredömslandet Sverige

De partiledare som i dag samlades till mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen, gjorde det i ett föredömsland. Riksgälden, som hanterar statens upplåning, sällar sig till dem som konstaterar att statens finanser är i utmärkt skick och att detta i sin tur beror på att den svenska ekonomin i stort går bättre än förväntat. Det gör Sverige till ett föredöme - inte minst när man ser till förutsättningarna, och hur omvärlden hanterat och drabbats av den värsta krisen i mannaminne.

Förvisso kan kriser få länder till viktiga reformer, så som i Sverige på 90-talet under bådeborgerliga och efterföljande socialdemokratiska regeringar. Men det gör knappast situationen för Spanien, vars vänsterregering nu gör säkerligen välbehövliga förändringar av arbetsrätten, avundsvärd (SVT).

De svenska partiledarna kunde konstatera att statsfinanserna närmar sig balans och att statsskulden, som andel av BNP, redan nu börjar krypa nedåt (DN, GP, SvD, SVT). Det gjorde naturligtvis inte de rödgröna oppositionsledarna mer nöjda med sakernas tillstånd. Även om de i sitt jobbmanifest i går till sist gav regeringen ett erkännande för statens goda finanser, tror de sig kunna göra det ännu bättre. Högre skatter för fler jobb och lägre skolambitioner för bättre kunskapsresultat? Och det med räkneövningar som inte går ihop? (Aftonbladet, DN, Expressen, GP, SvD, SVT).

Jobbmatchen är fortsatt den viktigaste. Skolmatchen är en god medtävlare om svenskarnas prioriteringar. I partiledardebatten blev styrkeförhållandena mellan Alliansen och oppositionen åter klarlagda. Argumenten är på regeringens sida, och nu börjar opinionen förhoppningsvis äntligen alltmer bli det. Och det inte bara räknat i förvisso välförtjänta personliga förtroendesiffror för statsministern, och sviktande dito för S-ledaren i egna led, utan även i verkligt stöd som bör ge utdelning i mandat i september.

Bloggar: Camilla Eriksson/Retorikiska (om Reinfeldts retorik), Seved Monke Ajneståhl, Kent Persson (& veckans bloggdebatt), Jonas Morian, Magnus Andersson, Anna Lundberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, partiledardebatt, Riksgälden, statsskuld, budgetunderskott, jobb, skola

Atomkraft, ja tack

Energi och kärnkraft hör inte längre till väljarnas högst rankade frågor - men har ännu stor sprängkraft i politiken. För mig är det självklart att Sverige behöver mer fossil- och koldioxidfri energi. Vi behöver de förnybara energikällorna som nu byggs ut i rask takt men vi behöver också kärnkraften som i dag står för 50 % av vår eltillförsel. Även med allt energieffektivare hus, apparater och fordon kommer vi i framtiden att behöva mer energi och gärna i form. Inte mindre.

Därför är det rätt beslut att öppna för nya kärnkraftsreaktorer för att ersätta de befintliga. Nya reaktorer kommer också att vara ännu effektivare, ge mindre problematiskt avfall (oavsett om man oroar sig för radioaktiva utsläpp eller möjligheten att tillverka kärnvapen), och kanske rentav till stor del kunna försörja sig själva med bränsle.

Under 90- och 00-talet försökte S på en avvecklingspolitik som aldrig blev verklighet - vilket förstås gladde de jobb- och tillväxttillvända industrifacken. Medan den nya rödgröna konstellationen nu lovar förnyad avveckling och Miljöpartiet driver på (DN Debatt), har Alliansregeringen funnit en pragmatisk linje. Folkpartiet kommer att fortsätta föra fanan högt för kärnkraften och en energipolitik för miljön och jobben. Det är inte så mycket kärnkraften som kärnkraftsmotståndet som känns förlegat.

Per Altenberg, Marcus Grundén, Carl B Hamilton, Jonas Grenfeldt, Elisabeth Thand Ringqvist, Michael Karnerfors, Andreas Froby bloggar, bland andra.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kärnkraft, energi, atomkraft, reaktorer, energipolitik, Alliansen, regeringen, Folkpartiet, Miljöpartiet, oppositionen

Papperen ska inte avgöra vården

Alla har rätt till vård. Vårdpersonal ska inte känna sig tvingade att avvisa papperslösa flyktingar, eller ange dem för polis eller migrationsmyndigheter. Och vi ska inte kräva gömda flyktingar på betalt för vårdens kostnader. Detta har Folkpartiet arbetat för, och så fungerar det nu förhoppningsvis. Folkpartiet anser också att gömda flyktingbarn ska ha rätt till utbildning.

Nu driver Liberala Ungdomsförbundet en angelägen kampanj om papperslösas rätt till vård. Storstockholms-distriktets vice ordförande Emma Söderberg Majanen skriver en insändare i dagens SvD.

Amanda Brihed har med hela insändartexten. Även Christoffer Fagerberg, Birgitta Rydberg, Eric Wahlberg, Olov Lindquist, Linnéa Darell, Mark Klamberg, Victor Zetterman och Unga Folkpartiet bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vård, flyktingar, gömda flyktingar, papperslösa, Liberala Ungdomsförbundet, Folkpartiet

9,4 miljarder back när 90% ska bli vinnare

De rödgröna talar gärna om att helheten i deras förslag skulle göra de allra flesta till vinnare. Bara de riktigt rika (alltid oklart vilka) ska betala alla höjda skatter. Nu har två nationalekonomer presenterat en granskning av oppositionens politik som visar att det saknas 9,4 miljarder för att få förslagen att gå ihop. Och diagrammen över fördelningseffekterna är antingen felaktiga eller underbalanserade.

Läs mer direkt hos Andreas Bergh som tillsammans med Henrik Jordahl, bägge på Institutet för Näringslivsforskningen, gjort granskningen och presenterat den hos Fores. Mark Klamberg, Per Ankersjö, Christer Sörliden, Pär Gustafsson, Adam Cwejman, Sami Korpela bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, skatt, skattehöjningar, rödgröna, oppositionen, fördelningseffekter