Jämte "den fria världens ledare", inför ett journalistuppbåd, ser nog de flesta lite skolpojksaktiga ut. Särskilt om man som Fredrik Reinfeldt till skillnad från sin företrädare redan från början lägger sig vinn om en ödmjuk framtoning. Till raljanta svenska kommentatorer här på andra sidan Atlanten vill någon del av mig vill förvisso muttra "gör det bättre själva då", men samtidigt är det rätt och riktigt att ställa höga krav på Sveriges främsta representant.
Reinfeldt liksom Göran Persson kände behovet att gentemot den svenska hemmapubliken betona att den amerikanske presidenten är långtifrån så dum eller trångsynt som man ibland får intryck av i svensk rapportering och debatt. Bush har förvisso inte vana av någon ödmjuk framtoning, men kring miljön och framför allt klimatet har han signalerat omsvängning. Till att först för några år sedan ha givit stöd för att mänskliga aktiviteter förstärker växthuseffekten, och sedan i dag - av miljö- men också ekonomiska och geopolitiska skäl - tala om hur USA måste bryta sitt oljeberoende, har det varit en lång resa för mannen från ranchernas och oljans Texas.
Ur Reinfeldts men även Sveriges synvinkel var det resultatpolitiskt och strategiskt helt riktigt att prioritera detta område, där Bush redan befinner sig på rätt väg, där Sverige liksom många amerikanska delstater kan få vara förebild, och där vår statsministers gröna engagemang i kontrast lyser lite starkare (men nästan lika nymålat?) .
Det område som "alla" i Sverige tyckte att statsministern borde ha lyft, men som han - ödmjuk framtoning eller ej - avstod från, var givetvis Irak. Oavsett vad man tycker om krigets grundsyfte (bli av med Saddam Hussein - bra), hur det inleddes (under falska förespeglingar, med falsk information och avbruten FN-process - dåligt) och hur det sedan hanterats (kaoset i Irak - katastrofalt) så finns väl förhoppningen att kunna rubba Bush, vars envishet här fört honom i direkt konfrontation med en stridslysten demokratisk kongress, inte ens hos högljudda oppositionspolitiker eller vänsterns ledarskribenter. Signalpolitik är tydligen det de efterlyser.
Vad Reinfeldt däremot, mer konstruktivt, kunde ha tagit upp är den börda som Sverige mer eller mindre ofrivilligt fått bära av detta krig genom att ta emot merparten av de irakiska flyktingar som lämnat sitt land. Sverige gör sin mänskliga plikt som en del av världssamfundet - något koalitionen som startade kriget och den fria världens ledare borde ta intryck av. Och med utgångspunkt i det ansvar Sverige här axlat, utan att ha varit en del av Bushs "koalition av villiga", kunde vår röst sedan bära starkare.
Det ansvarstagandet borde Reinfeldt ha hunnit ta upp.
Pingat på intressant.se. Husorganet DN skriver om Reinfeldts USA-besök bl.a. här, här, här och här. Andra bloggar om: politik, miljö, Irak, flyktingar, Fredrik Reinfeldt, USA, George W Bush
lördag, maj 19, 2007
onsdag, maj 16, 2007
Erfarna publicister på heta stolar
Så har två av Mediesveriges tyngsta positioner förnyats med två erfarna kvinnliga mediepersonligheter i Kerstin Brunnberg och Yrsa Stenius. Uppdragen som SR-chef respektive pressombudsman präglas båda av svåra utmaningar - förstås av olika karaktär, men mycket intressanta för liberaler som intresserar sig för yttrandefrihet, kultur och mediernas framtid.
För Sveriges Radio handlar det om framtiden för bolaget och public service-tanken. En ny översyn av villkoren står för dörren inom några år. Radion är ett snabbt medium som också passar bra för fördjupning. Förnyelse och förändring behövs givetvis i en föränderlig medieverklighet där public service inte kan vara en isolerad företeelse; särskilt inte om man vill slå vakt om både bredd och kvalitet. Frågan är förstås hur man gör det; det vi kan veta är att förändringar inte ofta är smärtfria, även om man nu har fått en erfaren publicist med många år i SR-huset på vd-stolen.
Pressombudsmannen har en annan typ av svårigheter på sitt bord: avvägningarna mellan integritet och yttrandefrihet som på senare tid har blivit alltmer aktuella, och som börjat väcka uppmärksamhet utanför de mest intresserade debattörernas led. PO och den klassiska pressen möter givetvis också en ny verklighet med allt snabbare nyhetsförmedling, granskning och kommenterande utanför de traditionella hägnen. Kan, vill och bör "gamla medier" ha en annan inställning till namnpublicering, källanvändning, till det fria ordet och dess begränsningar, än nya webbmedier och bloggar med direkta rapporter utan mellanhänder? Är det odelat positivt att traditionella journalisters roll som "portvakter" eroderas?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, medier, yttrandefrihet, integritet, public service, SR, PO, Kerstin Brunnberg, Yrsa Stenius
För Sveriges Radio handlar det om framtiden för bolaget och public service-tanken. En ny översyn av villkoren står för dörren inom några år. Radion är ett snabbt medium som också passar bra för fördjupning. Förnyelse och förändring behövs givetvis i en föränderlig medieverklighet där public service inte kan vara en isolerad företeelse; särskilt inte om man vill slå vakt om både bredd och kvalitet. Frågan är förstås hur man gör det; det vi kan veta är att förändringar inte ofta är smärtfria, även om man nu har fått en erfaren publicist med många år i SR-huset på vd-stolen.
Pressombudsmannen har en annan typ av svårigheter på sitt bord: avvägningarna mellan integritet och yttrandefrihet som på senare tid har blivit alltmer aktuella, och som börjat väcka uppmärksamhet utanför de mest intresserade debattörernas led. PO och den klassiska pressen möter givetvis också en ny verklighet med allt snabbare nyhetsförmedling, granskning och kommenterande utanför de traditionella hägnen. Kan, vill och bör "gamla medier" ha en annan inställning till namnpublicering, källanvändning, till det fria ordet och dess begränsningar, än nya webbmedier och bloggar med direkta rapporter utan mellanhänder? Är det odelat positivt att traditionella journalisters roll som "portvakter" eroderas?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, medier, yttrandefrihet, integritet, public service, SR, PO, Kerstin Brunnberg, Yrsa Stenius
söndag, maj 06, 2007
Socialliberal framtid utan snällism
Apropå folkpartiet och framtiden, så är det givetvis betydligt svårare att finna de lösningar och det sakpolitiska innehåll som vår framtidsoptimistiska och -realistiska agenda bör innehålla. Jag gör ett lite yvigt försök i veckans nummer av den eminenta partitidningen NU:
Socialliberal agenda utan snällism
Folkpartiets position som Sveriges skolparti är något att vara stolt över. Trots risken för en intern känsla av upprepning är det helt rätt med en vårkampanj om skolan för att befästa denna position och berätta om alla positiva förändringar som är på gång. Som påpekades i samband med att Lars Leijonborg meddelade sin avgång, så finns inget för Alliansens och folkpartiets väljare att klaga på när det gäller utbildningsdepartementets agenda.
Skolan är också en fråga som direkt angår miljontals elever, föräldrar och lärare, och indirekt förstås alla svenskar. Därmed är det en sannskyldig guldgruva för ett alltför litet liberalt parti som vill bli större.
Därmed inte sagt att vi inte löper risk att bli ett enfrågeparti. En ledarskribent sade att ett litet parti måste koncentrera sig på några frågor och inte kan ha hela bredden. Givetvis måste ett idéparti i konkurrens med andra partier koncentrera sin kommunikation, välja sina strider och våga välja bort. Samtidigt måste liberalerna täcka in hela bredden, och våga vara kluvna.
Konkurrensen om begreppet liberal är glädjande nog skarp. Folkpartiets profil ska enligt många uttolkare vara den socialliberala, som på senare tid ställts i motsats till något som kallas krav- eller rentav batongliberalism. Det är en konstgjord motsättning, som främst gynnar meningsmotståndare, som uppträder förment välvilliga men som saknar egentlig sympati för någon slags liberalism.
Socialliberalism är inte den kravlösa snällism dessa gärna skulle vilja reducera folkpartiet till. Åtminstone i mina ögon är det en pragmatisk syn på frihet och rättvisa, både företag och dagis. Det är en trovärdighet för såväl socialt ansvarstagande som marknadsekonomi – en historisk dubbelgaranti som snarast stärkt sin aktualitet.
Kunskapsskolan, den främsta liberala kraften för jämlikhet som ser alla elever efter deras egna förutsättningar, har en given roll; liksom integrationstänkandet, snarare ett tankesätt för skola, arbete, bostäder än ett eget politikområde. Men några andra utmaningar måste finnas med i vår liberala berättelse redan de närmaste åren.
De globala frågorna är den ekonomiska utmaningen – Sverige och Europa måste stärka sin konkurrenskraft och samtidigt med frihandel och marknad röja väg för de som ännu inte nått vår levnadsnivå – och miljöutmaningen – givetvis klimatet men också hot mot livsmiljöer som kemikalier, malaria och resistenta bakterier.
På hemmaplan måste det liberala partiet ha svaret på moderna människors frågor om integritet och jämställdhet. Större saktmod kring nya övervaknings- och spaningsinstrument, och politisk medvetenhet om hur öppen vår personliga information är för andra, rekommenderas. Inget vårdnadsbidrag får släppas fram utan åtminstone utlovad jämställdhetsbonus och förskolesatsning.
Slutligen måste folkpartiet av både mänskliga och partiegoistiska skäl ta strid för generell välfärd. En solidarisk hälso- och sjukvård ska öppnas för alternativ, med kvalitet som skydd mot privata sjukvårdsförsäkringar. Inkomstbortfall i socialförsäkringarna ska värnas, en viktig princip i Erik Ullenhags DN-artikel som kom bort i den påföljande etikettsdebatten.
Låt oss nu inte själva fastna i en etikettsdebatt, eller ens en persondiskussion. Undersökningar visar att partiledare är viktiga, och svensk politik behöver förmodligen mer av personlig profilering och ansvarstagande. Men det viktigaste är politiken i sig, och hur vi kommunicerar den.
Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (fp) Stockholm
Vice ordförande folkpartiet liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, framtiden, politik, socialliberalism
Socialliberal agenda utan snällism
Folkpartiets position som Sveriges skolparti är något att vara stolt över. Trots risken för en intern känsla av upprepning är det helt rätt med en vårkampanj om skolan för att befästa denna position och berätta om alla positiva förändringar som är på gång. Som påpekades i samband med att Lars Leijonborg meddelade sin avgång, så finns inget för Alliansens och folkpartiets väljare att klaga på när det gäller utbildningsdepartementets agenda.
Skolan är också en fråga som direkt angår miljontals elever, föräldrar och lärare, och indirekt förstås alla svenskar. Därmed är det en sannskyldig guldgruva för ett alltför litet liberalt parti som vill bli större.
Därmed inte sagt att vi inte löper risk att bli ett enfrågeparti. En ledarskribent sade att ett litet parti måste koncentrera sig på några frågor och inte kan ha hela bredden. Givetvis måste ett idéparti i konkurrens med andra partier koncentrera sin kommunikation, välja sina strider och våga välja bort. Samtidigt måste liberalerna täcka in hela bredden, och våga vara kluvna.
Konkurrensen om begreppet liberal är glädjande nog skarp. Folkpartiets profil ska enligt många uttolkare vara den socialliberala, som på senare tid ställts i motsats till något som kallas krav- eller rentav batongliberalism. Det är en konstgjord motsättning, som främst gynnar meningsmotståndare, som uppträder förment välvilliga men som saknar egentlig sympati för någon slags liberalism.
Socialliberalism är inte den kravlösa snällism dessa gärna skulle vilja reducera folkpartiet till. Åtminstone i mina ögon är det en pragmatisk syn på frihet och rättvisa, både företag och dagis. Det är en trovärdighet för såväl socialt ansvarstagande som marknadsekonomi – en historisk dubbelgaranti som snarast stärkt sin aktualitet.
Kunskapsskolan, den främsta liberala kraften för jämlikhet som ser alla elever efter deras egna förutsättningar, har en given roll; liksom integrationstänkandet, snarare ett tankesätt för skola, arbete, bostäder än ett eget politikområde. Men några andra utmaningar måste finnas med i vår liberala berättelse redan de närmaste åren.
De globala frågorna är den ekonomiska utmaningen – Sverige och Europa måste stärka sin konkurrenskraft och samtidigt med frihandel och marknad röja väg för de som ännu inte nått vår levnadsnivå – och miljöutmaningen – givetvis klimatet men också hot mot livsmiljöer som kemikalier, malaria och resistenta bakterier.
På hemmaplan måste det liberala partiet ha svaret på moderna människors frågor om integritet och jämställdhet. Större saktmod kring nya övervaknings- och spaningsinstrument, och politisk medvetenhet om hur öppen vår personliga information är för andra, rekommenderas. Inget vårdnadsbidrag får släppas fram utan åtminstone utlovad jämställdhetsbonus och förskolesatsning.
Slutligen måste folkpartiet av både mänskliga och partiegoistiska skäl ta strid för generell välfärd. En solidarisk hälso- och sjukvård ska öppnas för alternativ, med kvalitet som skydd mot privata sjukvårdsförsäkringar. Inkomstbortfall i socialförsäkringarna ska värnas, en viktig princip i Erik Ullenhags DN-artikel som kom bort i den påföljande etikettsdebatten.
Låt oss nu inte själva fastna i en etikettsdebatt, eller ens en persondiskussion. Undersökningar visar att partiledare är viktiga, och svensk politik behöver förmodligen mer av personlig profilering och ansvarstagande. Men det viktigaste är politiken i sig, och hur vi kommunicerar den.
Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (fp) Stockholm
Vice ordförande folkpartiet liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, framtiden, politik, socialliberalism
Framtid och självkänsla
Det finns inget bättre än framtiden - devisen på en folkpartiaffisch från 90-talet känns på något sätt självklar för liberaler. Om man ska formulera en stor, övergripande profil för Sveriges liberala parti så är det att vara den politiska kraft som tror på framtiden, som inte ryggar för de svåra utmaningarna men som har självförtroende i att formulera lösningar och svar på moderna människors frågor.
I går valde en stor grupp Stockholmsfolkpartister att tillbringa en solig vårlördags eftermiddag på ett seminarium med rubriken Framtidsdagen (tack för ett välgjort och inspirerande arrangemang!). Lokalen var prydd med ännu äldre stolta valaffischer och budskap, med bl.a. epitetet Framtidspartiet. Och för folkpartiet handlar de stora frågorna och svaren om framtiden i högsta grad om att återknyta till en stolt liberal tradition.
Det fordrar självförtroende - och självkänsla. Om inte vi tror på att vi har rätt, och att vi är rätt företrädare att föra fram det, vem ska då göra det? En höjdpunkt i går var Mia Törnblom - som hade kunnat tala betydligt längre än den timme som det högintressanta, välfyllda schemat medgav. Törnblom och hennes resonemang om självkänsla var inte obekant men jag har aldrig haft tillfälle att lyssna till henne - och efter denna timmes energiinjektion är det nog hög tid att liksom flera vänner och bekanta läsa hennes bok. Inte minst kändes hennes avslutningsord befriande: Ta till er det ni vill av det jag pratat om - strunta i resten.
Självhjälp och självkänsla är liksom framtiden ett eget och delat ansvar.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, politik, framtiden, självkänsla, Mia Törnblom
I går valde en stor grupp Stockholmsfolkpartister att tillbringa en solig vårlördags eftermiddag på ett seminarium med rubriken Framtidsdagen (tack för ett välgjort och inspirerande arrangemang!). Lokalen var prydd med ännu äldre stolta valaffischer och budskap, med bl.a. epitetet Framtidspartiet. Och för folkpartiet handlar de stora frågorna och svaren om framtiden i högsta grad om att återknyta till en stolt liberal tradition.
Det fordrar självförtroende - och självkänsla. Om inte vi tror på att vi har rätt, och att vi är rätt företrädare att föra fram det, vem ska då göra det? En höjdpunkt i går var Mia Törnblom - som hade kunnat tala betydligt längre än den timme som det högintressanta, välfyllda schemat medgav. Törnblom och hennes resonemang om självkänsla var inte obekant men jag har aldrig haft tillfälle att lyssna till henne - och efter denna timmes energiinjektion är det nog hög tid att liksom flera vänner och bekanta läsa hennes bok. Inte minst kändes hennes avslutningsord befriande: Ta till er det ni vill av det jag pratat om - strunta i resten.
Självhjälp och självkänsla är liksom framtiden ett eget och delat ansvar.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, politik, framtiden, självkänsla, Mia Törnblom
lördag, april 28, 2007
Äntligen dyrare sprit?
Råsupandet ökar bland europeiska ungdomar - men också medvetenheten om problemet. Eftersom det förra väl inte var någon större nyhet för någon, är det den senare positiva delen av artikeln i gårdagens SvD (ej på nätet vad jag kan se) som fastnade på min näthinna, och även satte rubriken: "EU diskuterar dyrare sprit". Enligt WHO-rådgivaren Alicia Rodríguez-Martos "med över 30 års erfarenhet av alkoholpreventivt arbete" kan ökningen av s.k. binge drinking motverkas med information mot lärare och föräldrar, och framför allt högre alkoholpriser. "44 procent av alla 15-24-åringar skulle köpa mindre alkohol om priset höjdes med 25 procent enligt årets Eurobarometer" rapporterar SvD:s reporter Gunilla von Hall. (Martos talade vid en debatt i Europaparlamentet om EU:s framtida alkoholstrategi.) Annat som diskuteras är bättre försäljningskontroll, striktare öppettider och fler alkoholtester på vägarna.
Personligen känns det skönt med WHO-röster som inte bara används av förespråkare för narkotikapolitisk harm reduction... Liksom att svenska EU-belackare förhoppningsvis får ännu mindre belägg för att hänvisa till unionen som ett hot mot svensk restriktiv alkoholpolitik.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: alkohol, EU, politik
Personligen känns det skönt med WHO-röster som inte bara används av förespråkare för narkotikapolitisk harm reduction... Liksom att svenska EU-belackare förhoppningsvis får ännu mindre belägg för att hänvisa till unionen som ett hot mot svensk restriktiv alkoholpolitik.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: alkohol, EU, politik
fredag, april 27, 2007
Person och politik
En intensiv folkpartivecka går mot sitt slut, från riksmöte med fokus på allt som levereras i främst utbildningspolitiken, över en partiledares annonserade avgång, till alldeles nyss domarna i dataintrångsrättegången (se t.ex. här och här).
För att börja med det senaste så är den rättsliga processen inte avslutad, men givetvis är det en befrielse inte bara för Johan Jakobsson och Niki Westerberg personligen utan även för folkpartiet att åtalet mot dem ogillas. Det ger en betydligt bättre grund för det avstamp som Sveriges liberala parti nu måste ta.
Veckans nummer av den intressanta veckonyhetstidningen Fokus har rubriken "Vem behöver folkpartiet?" Veckans fokus försöker beskriva utvecklingen inför Lars Leijonborgs beslut att avgå, och det som nu tar vid. Det är politik som spänning - sådant som många av oss politiska varelser gillar att läsa - om än med mitt perspektiv halvt inifrån inte helt rättvisande i alla detaljer. Bilden att Stockholms länsförbund skulle ha bedrivit ett långsiktigt underminerande arbete med en enda utpekad, självklar kandidat känner jag t.ex. inte igen. Talet om Jan Björklund och Cecilia Malmström som de två starkaste kandidaterna (med Björklund troligen som favorittippad) är inget spel för gallerierna.
Motsättningen mellan socialliberaler och så kallade kravliberaler har blivit populär i beskrivningen av folkpartiet och återkommer även i Fokus. Det känns för mig som en konstgjord motsättning. Självklart finns olika åsikter i olika frågor, ibland enligt en höger-vänster-definition, men få folkpartister låter sig automatiskt placeras in på en sådan förenklad skala.
Själv kan jag kanske definieras som en kluven liberal - med stark tro på marknadens kraft och frihandel, men också en stark övertygelse om nödvändigheten av gemensamt ansvarstagande och behovet av vissa offentliga ingripanden och regleringar. Och det är väl socialliberalism i mina ögon - en pragmatisk syn på hur vi kan värna alla människors frihet. En dualism där frihet inte kan existera utan rättvisa men där definitionen av jämlikhet och medlen att uppnå den skiljer sig markant från socialismen.
Socialliberalismen är dock allt annat än kravlös snällism. De som tjänar på att sätta socialliberalism i motsats till de senaste årens utveckling som man gärna kallar kravliberalism, är politiska krafter som gärna skulle se folkpartiet reduceras till något otydligt, välmenande och helst lite dumsnällt - och därmed ofarligt.
I Fokus kompletteras reportaget om folkpartiets partiledarval väl av Hans Bergströms analys. Folkpartiet behöver inte byta politik, men många ansåg att vi behövde byta partiledare. Ett nytt ledarskap behöver och borde inte betyda någon större sakpolitisk omläggning. Politiken, inte personen är det viktiga - Björklund, Malmström, eller vem det nu blir. Däremot kan förpackningen, kommunikationen alltid förbättras - och fler områden än skolan lyftas fram.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, socialliberalism, kravliberalism, dataintrång, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Cecilia Malmström, Johan Jakobsson, Niki Westerberg
För att börja med det senaste så är den rättsliga processen inte avslutad, men givetvis är det en befrielse inte bara för Johan Jakobsson och Niki Westerberg personligen utan även för folkpartiet att åtalet mot dem ogillas. Det ger en betydligt bättre grund för det avstamp som Sveriges liberala parti nu måste ta.
Veckans nummer av den intressanta veckonyhetstidningen Fokus har rubriken "Vem behöver folkpartiet?" Veckans fokus försöker beskriva utvecklingen inför Lars Leijonborgs beslut att avgå, och det som nu tar vid. Det är politik som spänning - sådant som många av oss politiska varelser gillar att läsa - om än med mitt perspektiv halvt inifrån inte helt rättvisande i alla detaljer. Bilden att Stockholms länsförbund skulle ha bedrivit ett långsiktigt underminerande arbete med en enda utpekad, självklar kandidat känner jag t.ex. inte igen. Talet om Jan Björklund och Cecilia Malmström som de två starkaste kandidaterna (med Björklund troligen som favorittippad) är inget spel för gallerierna.
Motsättningen mellan socialliberaler och så kallade kravliberaler har blivit populär i beskrivningen av folkpartiet och återkommer även i Fokus. Det känns för mig som en konstgjord motsättning. Självklart finns olika åsikter i olika frågor, ibland enligt en höger-vänster-definition, men få folkpartister låter sig automatiskt placeras in på en sådan förenklad skala.
Själv kan jag kanske definieras som en kluven liberal - med stark tro på marknadens kraft och frihandel, men också en stark övertygelse om nödvändigheten av gemensamt ansvarstagande och behovet av vissa offentliga ingripanden och regleringar. Och det är väl socialliberalism i mina ögon - en pragmatisk syn på hur vi kan värna alla människors frihet. En dualism där frihet inte kan existera utan rättvisa men där definitionen av jämlikhet och medlen att uppnå den skiljer sig markant från socialismen.
Socialliberalismen är dock allt annat än kravlös snällism. De som tjänar på att sätta socialliberalism i motsats till de senaste årens utveckling som man gärna kallar kravliberalism, är politiska krafter som gärna skulle se folkpartiet reduceras till något otydligt, välmenande och helst lite dumsnällt - och därmed ofarligt.
I Fokus kompletteras reportaget om folkpartiets partiledarval väl av Hans Bergströms analys. Folkpartiet behöver inte byta politik, men många ansåg att vi behövde byta partiledare. Ett nytt ledarskap behöver och borde inte betyda någon större sakpolitisk omläggning. Politiken, inte personen är det viktiga - Björklund, Malmström, eller vem det nu blir. Däremot kan förpackningen, kommunikationen alltid förbättras - och fler områden än skolan lyftas fram.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, socialliberalism, kravliberalism, dataintrång, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Cecilia Malmström, Johan Jakobsson, Niki Westerberg
Person och politik
En intensiv folkpartivecka går mot sitt slut, från riksmöte med fokus på allt som levereras i främst utbildningspolitiken, över en partiledares annonserade avgång, till alldeles nyss domarna i dataintrångsrättegången (se t.ex. här och här).
För att börja med det senaste så är den rättsliga processen inte avslutad, men givetvis är det en befrielse inte bara för Johan Jakobsson och Niki Westerberg personligen utan även för folkpartiet att åtalet mot dem ogillas. Det ger en betydligt bättre grund för det avstamp som Sveriges liberala parti nu måste ta.
Veckans nummer av den intressanta veckonyhetstidningen Fokus har rubriken "Vem behöver folkpartiet?" Veckans fokus försöker beskriva utvecklingen inför Lars Leijonborgs beslut att avgå, och spelet som nu vid. Det är politik som spänning - sådant som många av oss politiska varelser gillar att läsa - om än med mitt perspektiv halvt inifrån inte helt rättvisande i alla detaljer. Bilden att Stockholms länsförbund skulle ha bedrivit ett långsiktigt underminerande arbete med en enda utpekad, självklar kandidat känner jag t.ex. inte igen. Talet om Jan Björklund och Cecilia Malmström som de två starkaste kandidaterna (med Björklund troligen som favorittippad) är inget spel för gallerierna.
Motsättningen mellan socialliberaler och så kallade kravliberaler har blivit populär i beskrivningen av folkpartiet och återkommer även i Fokus. Det känns för mig som en konstgjord motsättning. Självklart finns olika åsikter i olika frågor, ibland enligt en höger-vänster-definition, men få folkpartister låter sig automatiskt placeras in på en sådan förenklad skala.
Själv kan jag kanske definieras som en kluven liberal - med stark tro på marknadens kraft och frihandel, men också en stark övertygelse om nödvändigheten av gemensamt ansvarstagande och behovet av vissa offentliga ingripanden och regleringar. Och det är väl socialliberalismen i mina ögon - en pragmatisk syn på hur vi kan värna alla människors frihet. En dualism där frihet inte kan existera utan rättvisa men där definitionen av jämlikhet och medlen att uppnå den skiljer sig markant från socialismen.
Socialliberalismen är dock allt annat än kravlös snällism. De som tjänar på att sätta socialliberalism i motsats till de senaste årens utveckling som man gärna kallar kravliberalism, är politiska krafter som gärna skulle se folkpartiet reduceras till något otydligt, välmenande och helst lite dumsnällt - och därmed ofarligt.
I Fokus kompletteras reportaget om folkpartiets partiledarval väl av Hans Bergströms analys. Folkpartiet behöver inte byta politik, men många ansåg att vi behövde byta partiledare. Ett nytt ledarskap behöver och borde inte betyda någon större sakpolitisk omläggning. Politiken, inte personen är det viktiga - Björklund, Malmström, eller vem det nu blir. Däremot kan förpackningen, kommunikationen alltid förbättras - och fler områden än skolan lyftas fram.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, socialliberalism, kravliberalism, dataintrång, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Cecilia Malmström, Johan Jakobsson, Niki Westerberg
För att börja med det senaste så är den rättsliga processen inte avslutad, men givetvis är det en befrielse inte bara för Johan Jakobsson och Niki Westerberg personligen utan även för folkpartiet att åtalet mot dem ogillas. Det ger en betydligt bättre grund för det avstamp som Sveriges liberala parti nu måste ta.
Veckans nummer av den intressanta veckonyhetstidningen Fokus har rubriken "Vem behöver folkpartiet?" Veckans fokus försöker beskriva utvecklingen inför Lars Leijonborgs beslut att avgå, och spelet som nu vid. Det är politik som spänning - sådant som många av oss politiska varelser gillar att läsa - om än med mitt perspektiv halvt inifrån inte helt rättvisande i alla detaljer. Bilden att Stockholms länsförbund skulle ha bedrivit ett långsiktigt underminerande arbete med en enda utpekad, självklar kandidat känner jag t.ex. inte igen. Talet om Jan Björklund och Cecilia Malmström som de två starkaste kandidaterna (med Björklund troligen som favorittippad) är inget spel för gallerierna.
Motsättningen mellan socialliberaler och så kallade kravliberaler har blivit populär i beskrivningen av folkpartiet och återkommer även i Fokus. Det känns för mig som en konstgjord motsättning. Självklart finns olika åsikter i olika frågor, ibland enligt en höger-vänster-definition, men få folkpartister låter sig automatiskt placeras in på en sådan förenklad skala.
Själv kan jag kanske definieras som en kluven liberal - med stark tro på marknadens kraft och frihandel, men också en stark övertygelse om nödvändigheten av gemensamt ansvarstagande och behovet av vissa offentliga ingripanden och regleringar. Och det är väl socialliberalismen i mina ögon - en pragmatisk syn på hur vi kan värna alla människors frihet. En dualism där frihet inte kan existera utan rättvisa men där definitionen av jämlikhet och medlen att uppnå den skiljer sig markant från socialismen.
Socialliberalismen är dock allt annat än kravlös snällism. De som tjänar på att sätta socialliberalism i motsats till de senaste årens utveckling som man gärna kallar kravliberalism, är politiska krafter som gärna skulle se folkpartiet reduceras till något otydligt, välmenande och helst lite dumsnällt - och därmed ofarligt.
I Fokus kompletteras reportaget om folkpartiets partiledarval väl av Hans Bergströms analys. Folkpartiet behöver inte byta politik, men många ansåg att vi behövde byta partiledare. Ett nytt ledarskap behöver och borde inte betyda någon större sakpolitisk omläggning. Politiken, inte personen är det viktiga - Björklund, Malmström, eller vem det nu blir. Däremot kan förpackningen, kommunikationen alltid förbättras - och fler områden än skolan lyftas fram.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, socialliberalism, kravliberalism, dataintrång, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Cecilia Malmström, Johan Jakobsson, Niki Westerberg
söndag, april 22, 2007
Till den liberala hjärteroten
Det talas om folkpartiet i dessa dagar. Dels hör folkpartiministrarna, inte minst herrarna Leijonborg och Björklund på utbildningsdepartementet, till de mest produktiva och leveranssäkra i den borgerliga regeringen: lärlingsutbildningar, betygsreform, yrkeshögskola, avpolitiserade högskolestyrelser, forskningssatsningar... Den väl förberedda reformagendan, som förankrats brett hos de övriga allianspartierna, sätter snabbt avtryck.
Och så diskuteras förstås personfrågan par preference, dvs partiledarskapet, där ett antal länsförbund redan tagit klar ställning för byte eller fortsättning. (För lägesrapport och spekulationer, se t.ex. SvD.) Men väljarna och invånarna torde mest bry sig om resultaten.
Resultaten är naturligtvis det mest intressanta också för regeringen, eftersom det är grunden för dess överlevnad. Valet 2010 ligger bekvämt långt bort, tiden finns för att genomföra reformer i lugn och ro (men utan att vila på hanen) och sedan se dessa få de positiva följdverkningar man hoppas på och förväntar sig. Först då finns det skäl att börja oroa sig djupare för sviktande opinionssiffror. Nu är siffror som förra helgens Sifo en indikator att notera men näppeligen att förfasa sig inför.
För folkpartiet gäller oavsett företrädare det som Lars Leijonborg slog fast i sitt riksmötestal igår: vi behövs så länge vi kan bidra till att lösa problem som människor upplever, så länge vi har idéer och utifrån dem förslag som fungerar och fyller en viktig funktion i dagens Sverige (och i en europeisk och internationell utblick). Och det har vi. De liberala idéerna är gamla men långtifrån förlegade - tyvärr, kan man säga. Frihets- och jämlikhetsprioriteringarna för att möta inre behov och globala utmaningar ser olika ut i ett rikt men reformmoget västerländskt välfärdssamhälle, och i ett av årtiondens strider sönderslitet asiatiskt land på en stapplande väg mot demokrati och marknadsekonomi. Liberala idéer behövs dock såväl i Sverige som i Afghanistan.
I Sverige kan det handla om att stå upp för integriteten. Där har frågorna mest handlat om vad regering och myndigheter gör, med t.ex. rättsväsendets befogenheter och spaningsinsatser (som trots allt har ett mycket gott syfte men kräver noggranna kontrollinstanser och kanske större saktfärdighet i genomförandet). Integritetsdebatten behöver breddas; vad kan t.ex. din granne, kollega eller vem som helst som råkar vara intresserad eller allmänt uttråkad ta reda på om dig, din familj, dina intressen och din privatekonomi med bara lite enkla sökningar och internetbaserade tjänster?
Denna viktiga fråga lyftes av Leijonborg i hans riksmötestal (vilket nämns i DN under en mer resultatpolitisk rubrik) och behandlas av Niklas Ekdal i hans söndagskrönika. Vem borde vara mer lämpad för Ekdals tänkta integritetsportfölj än en liberal minister? Integriteten är en fråga som går rakt till den liberala hjärteroten.
Genom att leverera i utbildnings-, integrations- och jämställdhetspolitiken, stärka Sveriges roll som en engagerad europeisk partner, samt ta upp de långsiktiga, liberala idéfrågorna i dagspolitiken kommer folkpartiet att väl fylla sin roll inför såväl 2010 som valen därefter.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, skolpolitik, integritet, Lars Leijonborg
Och så diskuteras förstås personfrågan par preference, dvs partiledarskapet, där ett antal länsförbund redan tagit klar ställning för byte eller fortsättning. (För lägesrapport och spekulationer, se t.ex. SvD.) Men väljarna och invånarna torde mest bry sig om resultaten.
Resultaten är naturligtvis det mest intressanta också för regeringen, eftersom det är grunden för dess överlevnad. Valet 2010 ligger bekvämt långt bort, tiden finns för att genomföra reformer i lugn och ro (men utan att vila på hanen) och sedan se dessa få de positiva följdverkningar man hoppas på och förväntar sig. Först då finns det skäl att börja oroa sig djupare för sviktande opinionssiffror. Nu är siffror som förra helgens Sifo en indikator att notera men näppeligen att förfasa sig inför.
För folkpartiet gäller oavsett företrädare det som Lars Leijonborg slog fast i sitt riksmötestal igår: vi behövs så länge vi kan bidra till att lösa problem som människor upplever, så länge vi har idéer och utifrån dem förslag som fungerar och fyller en viktig funktion i dagens Sverige (och i en europeisk och internationell utblick). Och det har vi. De liberala idéerna är gamla men långtifrån förlegade - tyvärr, kan man säga. Frihets- och jämlikhetsprioriteringarna för att möta inre behov och globala utmaningar ser olika ut i ett rikt men reformmoget västerländskt välfärdssamhälle, och i ett av årtiondens strider sönderslitet asiatiskt land på en stapplande väg mot demokrati och marknadsekonomi. Liberala idéer behövs dock såväl i Sverige som i Afghanistan.
I Sverige kan det handla om att stå upp för integriteten. Där har frågorna mest handlat om vad regering och myndigheter gör, med t.ex. rättsväsendets befogenheter och spaningsinsatser (som trots allt har ett mycket gott syfte men kräver noggranna kontrollinstanser och kanske större saktfärdighet i genomförandet). Integritetsdebatten behöver breddas; vad kan t.ex. din granne, kollega eller vem som helst som råkar vara intresserad eller allmänt uttråkad ta reda på om dig, din familj, dina intressen och din privatekonomi med bara lite enkla sökningar och internetbaserade tjänster?
Denna viktiga fråga lyftes av Leijonborg i hans riksmötestal (vilket nämns i DN under en mer resultatpolitisk rubrik) och behandlas av Niklas Ekdal i hans söndagskrönika. Vem borde vara mer lämpad för Ekdals tänkta integritetsportfölj än en liberal minister? Integriteten är en fråga som går rakt till den liberala hjärteroten.
Genom att leverera i utbildnings-, integrations- och jämställdhetspolitiken, stärka Sveriges roll som en engagerad europeisk partner, samt ta upp de långsiktiga, liberala idéfrågorna i dagspolitiken kommer folkpartiet att väl fylla sin roll inför såväl 2010 som valen därefter.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, skolpolitik, integritet, Lars Leijonborg
torsdag, april 12, 2007
Orimlig skatt söker rimligare utformning
Alliansregeringen är på god väg att infria ytterligare att av sina vallöften, omstöpandet av fastighetsskatten. Denna skatt med urgamla anor (minns Gustav Vasas fogdar) har länge varit en av de mest avskydda och kontroversiella, inte minst för sin uppfattade oförutsägbarhet och orimlighet. Skatten tas inte bara ut på något man inte har någon avkastning av, utan utgår dessutom från ett i stunden fiktivt värde baserat på de senaste husaffärerna i grannskapet. "Vanliga människor" med ordinära löner eller pensioner, i populära, ofta kustnära orter som fått betala dyrt för sitt boende eller tvingats från hus och hem på ålderns höst, har utgjort den negativa bilden av denna orimliga skatt.
Samtliga regeringspartier har under oppositionsåren drivit kampanj mot fastighetsskatten - men de nya moderaterna verkade ta intryck av dess rent fiskala kvaliteter. Den gamla sanningen om det lätta i att beskatta "föda, fastigheter och fattigt folk" äger alltjämt sin riktighet. Människor måste äta, bo, och de flesta av oss med på sin höjd normala inkomster har ingen möjlighet att bli skatteflyktingar genom att flytta oss själva eller några tillgångar utomlands.
Fastighetsskattens positiva sida är alltså att det är en stabil skattebas som ger goda inkomster, till skillnad från den samhällsekonomiskt betydligt mer skadliga förmögenhetsskatten har den. Men fastighetsskattens utformning de gångna åren har saknat legitimitet.
Det borde leda till förändring - men ett avskaffande är i mina ögon en felprioritering. Vår nya alliansregering gör det ju också till en dygd att inte avskaffa skatter utan finansiering och för en sådan för finansminister Anders Borg oprioriterad skatt gäller finansiering inom samma sektor, dvs bostadspolitiken. Och det är väl där det blir tokigt: vare sig den kommunala fastighetsavgiften på 4.500 kronor per småhus eller 900 kronor per lägenhet, eller än mindre den förändrade reavinstbeskattningen, känns klockrena som alternativ. Uppdrivna priser och minskad rörlighet på bostadsmarknaden är troliga konsekvenser.
Om detta skriver bl.a. DN:s ekonomiske krönikör Johan Schück mycket klokt i förra veckan och i dag.
I många andra länder, vars skattepolitik och skattetryck i övrigt inte brukar framhållas som någon modell för högskattevänner, är fastigheter en etablerad, stabil och legitim skattebas. Ofta utgör fastighetsskatten den viktigaste inkomstkällan för den lokala nivån, för skolor och andra välfärdsnyttigheter.
Den vägen borde vi välja även i Sverige genom att göra fastighetsskatten helt lokal. I dag består en stor del av kommunernas budgetar av olika statsbidrag. Kommuner med populära semesterorter, där permanentbebyggelse omvandlas till sommarhus för att kanske åter bli permanentboende efter pensioneringen, brottas med att få de lokalt skattskrivnas pengar att räcka till gator, avlopp och äldreboenden. Genom en låg, nationellt fastställd men lokalt budgeterad fastighetsskatt kunde detta avhjälpas. Kommunernas självbestämmande kunde öka.
Avarterna med en skenande fastighetsskatt i populära områden, där i skräckexemplet rika sommargäster driver upp priserna och i förlängningen driver bort fastboende med normala eller låga löner och pensioner, kan åtgärdas genom en annan beräkningsgrund. Istället för ett tänkt värde baserat på det aktuella marknadsvärdet i området, vore inköpspriset uppräknat med inflationen enligt KPI en rimligare taxeringsgrund.
Avdragsrätt och uppskovsmöjligheter kan också ses över.
Regeringen har nu presenterat sitt förslag till lösning, men samtidigt tillsatt en utredning. Den kan förhoppningsvis landa i ett klokt förslag.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, skatter, fastighetsskatt,
Samtliga regeringspartier har under oppositionsåren drivit kampanj mot fastighetsskatten - men de nya moderaterna verkade ta intryck av dess rent fiskala kvaliteter. Den gamla sanningen om det lätta i att beskatta "föda, fastigheter och fattigt folk" äger alltjämt sin riktighet. Människor måste äta, bo, och de flesta av oss med på sin höjd normala inkomster har ingen möjlighet att bli skatteflyktingar genom att flytta oss själva eller några tillgångar utomlands.
Fastighetsskattens positiva sida är alltså att det är en stabil skattebas som ger goda inkomster, till skillnad från den samhällsekonomiskt betydligt mer skadliga förmögenhetsskatten har den. Men fastighetsskattens utformning de gångna åren har saknat legitimitet.
Det borde leda till förändring - men ett avskaffande är i mina ögon en felprioritering. Vår nya alliansregering gör det ju också till en dygd att inte avskaffa skatter utan finansiering och för en sådan för finansminister Anders Borg oprioriterad skatt gäller finansiering inom samma sektor, dvs bostadspolitiken. Och det är väl där det blir tokigt: vare sig den kommunala fastighetsavgiften på 4.500 kronor per småhus eller 900 kronor per lägenhet, eller än mindre den förändrade reavinstbeskattningen, känns klockrena som alternativ. Uppdrivna priser och minskad rörlighet på bostadsmarknaden är troliga konsekvenser.
Om detta skriver bl.a. DN:s ekonomiske krönikör Johan Schück mycket klokt i förra veckan och i dag.
I många andra länder, vars skattepolitik och skattetryck i övrigt inte brukar framhållas som någon modell för högskattevänner, är fastigheter en etablerad, stabil och legitim skattebas. Ofta utgör fastighetsskatten den viktigaste inkomstkällan för den lokala nivån, för skolor och andra välfärdsnyttigheter.
Den vägen borde vi välja även i Sverige genom att göra fastighetsskatten helt lokal. I dag består en stor del av kommunernas budgetar av olika statsbidrag. Kommuner med populära semesterorter, där permanentbebyggelse omvandlas till sommarhus för att kanske åter bli permanentboende efter pensioneringen, brottas med att få de lokalt skattskrivnas pengar att räcka till gator, avlopp och äldreboenden. Genom en låg, nationellt fastställd men lokalt budgeterad fastighetsskatt kunde detta avhjälpas. Kommunernas självbestämmande kunde öka.
Avarterna med en skenande fastighetsskatt i populära områden, där i skräckexemplet rika sommargäster driver upp priserna och i förlängningen driver bort fastboende med normala eller låga löner och pensioner, kan åtgärdas genom en annan beräkningsgrund. Istället för ett tänkt värde baserat på det aktuella marknadsvärdet i området, vore inköpspriset uppräknat med inflationen enligt KPI en rimligare taxeringsgrund.
Avdragsrätt och uppskovsmöjligheter kan också ses över.
Regeringen har nu presenterat sitt förslag till lösning, men samtidigt tillsatt en utredning. Den kan förhoppningsvis landa i ett klokt förslag.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, skatter, fastighetsskatt,
torsdag, april 05, 2007
Köp dig lycklig
Kan man shoppa sig lycklig? Och är det OK att bli glad av att handla vackra saker, eller rentav av att drömma om att handla?
Vårt samhälle är uppbyggt av konsumtion, vilket väl i grunden handlar om den allmänmänskliga strävan att göra livet bättre, skönare, trevligare. Inget ont i det. Det är i mina ögon helt OK att bli glad av en lyckad shoppingupplevelse, jag själv blev det så sent som i går (ljusa byxor, svartgråglänsande linnekavaj och blåvitrandig tunnstickad tröja liksom lampor både till egna hemmet och till svärmor satt fint en onsdag inför påskhelgen).
Däremot tror förstås inte jag heller att man i grunden kan shoppa sig lycklig. Som någon sagt - pengar gör ingen lycklig. Men att ha tillräckligt med pengar för att både betala mat och bostad och kanske också kunna unna sig vardagslyx och en fin semester, det undanröjer många anledningar till olycka eller ledsna funderingar.
Konsumtionssamhället har förstås en baksida, om det handlar om icke hållbar konsumtion (långa transporter, miljöfarlig tillverkning, socialt dåliga villkor och barnarbete i ursprungsländerna). Men även där innebär marknadsekonomin och frihandeln i sig lösningar. Medvetna konsumenter, bättre information och kampanjer har som bekant gett oss miljövänliga tvättmedel och hushållspapper. Barnarbete är förvisso ett problem men ve den affärskedja som avslöjas inte ha åtgärdat sådant hos sina underleverantörer. Och äggen och lammet på påskbordet kan tillföras ett mervärde - och en högre konsumtionsupplevelse - av att vara värpta av fritt sprättande höns eller uppväxta på grönbeten betydligt närmare än Nya Zeeland. (I förbigående så kommer många upplevda miljöproblem med långväga import förstås kunna undanröjas med framtida hållbara transporter.)
Konsumtionsdebatten har förts de senaste veckorna, från Nina Björks krönika över Bo Madestrands intervju med författaren Sissela Lindblom i DN Kultur, till Isobel Hadley-Kamptz uppgörelse i Expressen med kulturelitister som värderar belgiskt svart högre än New York-rosa. I morse kunde ni också höra Sissela Lindblom och Isobel Hadley-Kamptz i P1 Morgon.
Konsumtionsyran är ojämlik, tycks vara problemet i vissas ögon. De menar att de senaste årens reallöneökningar, som gjort det möjligt för fler med s.k. lyxkonsumtion (se t.ex. DN ekonomi i veckan), inte kommit alla till del. Inkomstklyftorna växer och därför blir det orättvist.
I mina ögon behöver det inte vara något stort problem, och inget som skulle bli bättre om folk hellre satt på caféer och läste poesi, som Madestrands ideal-60-talister. (Inte för att så många av oss 80-talister skulle känna igen oss i motsatsbildens champagnebarhängare med modeskribenter som ledstjärnor).
I en meritokratisk marknadsekonomi är inkomstklyftor något ofrånkomligt och rentav positivt. Inte heller är det egentligen ojämlikt med ett liberalt synsätt - så länge alla har samma möjligheter att nå dit. För den som inte har eller inte tidigare haft pengar, är det förmätet att förneka dem det måttet på framgång. Och kanske lycka, om de så vill.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: shopping, konsumtion, pengar, inkomstklyftor, jämlikhet
Vårt samhälle är uppbyggt av konsumtion, vilket väl i grunden handlar om den allmänmänskliga strävan att göra livet bättre, skönare, trevligare. Inget ont i det. Det är i mina ögon helt OK att bli glad av en lyckad shoppingupplevelse, jag själv blev det så sent som i går (ljusa byxor, svartgråglänsande linnekavaj och blåvitrandig tunnstickad tröja liksom lampor både till egna hemmet och till svärmor satt fint en onsdag inför påskhelgen).
Däremot tror förstås inte jag heller att man i grunden kan shoppa sig lycklig. Som någon sagt - pengar gör ingen lycklig. Men att ha tillräckligt med pengar för att både betala mat och bostad och kanske också kunna unna sig vardagslyx och en fin semester, det undanröjer många anledningar till olycka eller ledsna funderingar.
Konsumtionssamhället har förstås en baksida, om det handlar om icke hållbar konsumtion (långa transporter, miljöfarlig tillverkning, socialt dåliga villkor och barnarbete i ursprungsländerna). Men även där innebär marknadsekonomin och frihandeln i sig lösningar. Medvetna konsumenter, bättre information och kampanjer har som bekant gett oss miljövänliga tvättmedel och hushållspapper. Barnarbete är förvisso ett problem men ve den affärskedja som avslöjas inte ha åtgärdat sådant hos sina underleverantörer. Och äggen och lammet på påskbordet kan tillföras ett mervärde - och en högre konsumtionsupplevelse - av att vara värpta av fritt sprättande höns eller uppväxta på grönbeten betydligt närmare än Nya Zeeland. (I förbigående så kommer många upplevda miljöproblem med långväga import förstås kunna undanröjas med framtida hållbara transporter.)
Konsumtionsdebatten har förts de senaste veckorna, från Nina Björks krönika över Bo Madestrands intervju med författaren Sissela Lindblom i DN Kultur, till Isobel Hadley-Kamptz uppgörelse i Expressen med kulturelitister som värderar belgiskt svart högre än New York-rosa. I morse kunde ni också höra Sissela Lindblom och Isobel Hadley-Kamptz i P1 Morgon.
Konsumtionsyran är ojämlik, tycks vara problemet i vissas ögon. De menar att de senaste årens reallöneökningar, som gjort det möjligt för fler med s.k. lyxkonsumtion (se t.ex. DN ekonomi i veckan), inte kommit alla till del. Inkomstklyftorna växer och därför blir det orättvist.
I mina ögon behöver det inte vara något stort problem, och inget som skulle bli bättre om folk hellre satt på caféer och läste poesi, som Madestrands ideal-60-talister. (Inte för att så många av oss 80-talister skulle känna igen oss i motsatsbildens champagnebarhängare med modeskribenter som ledstjärnor).
I en meritokratisk marknadsekonomi är inkomstklyftor något ofrånkomligt och rentav positivt. Inte heller är det egentligen ojämlikt med ett liberalt synsätt - så länge alla har samma möjligheter att nå dit. För den som inte har eller inte tidigare haft pengar, är det förmätet att förneka dem det måttet på framgång. Och kanske lycka, om de så vill.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: shopping, konsumtion, pengar, inkomstklyftor, jämlikhet
Värka ut
Efter påskhelgens lugn och vårsol väntar några potentiellt upprivande dagar för oss folkpartister. Dataintrångsaffären som exploderade de sista skälvande veckorna av valrörelsen, får nu sitt rättsliga efterspel. Efter journalisternas, valutvärderingens och etikkommissionens granskning kommer vi nu så nära en auktorativ sanning som det går i det lagstyrda Sverige.
Givetvis vaknar intresset åter till liv i medierna, dramats huvudperson figurerar i dagens SvD. Oavsett vilken sanning som ligger i olika påståenden nu, över ett halvår efter dramats höjdpunkt och några dagar innan rättegången, så är det viktiga att vi får en slutpunkt. Ett varande sår i folkpartisjälen måste få värka ut.
Det betyder inte att etikdiskussionen, som också har en allmängiltighet för hela den svenska parti- och ungdomspolitiken, är avslutad. Tvärtom kan det vara det positiva i hela affären: ett samtal om hur vi ska bete oss mot varandra i offentligheten och politiken.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, dataintrång
Givetvis vaknar intresset åter till liv i medierna, dramats huvudperson figurerar i dagens SvD. Oavsett vilken sanning som ligger i olika påståenden nu, över ett halvår efter dramats höjdpunkt och några dagar innan rättegången, så är det viktiga att vi får en slutpunkt. Ett varande sår i folkpartisjälen måste få värka ut.
Det betyder inte att etikdiskussionen, som också har en allmängiltighet för hela den svenska parti- och ungdomspolitiken, är avslutad. Tvärtom kan det vara det positiva i hela affären: ett samtal om hur vi ska bete oss mot varandra i offentligheten och politiken.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, dataintrång
måndag, april 02, 2007
Kära kärnkraft
Lars Leijonborg ifrågasätts nu öppet efter tio år som partiledare. Som mer nybliven forsknings- och utbildningsminister har han dock just blivit varm i kläderna och hunnit leverera några viktiga förslag kring t.ex. forskningsanslag och högskolornas frihet (även om han i nya förslag räknat inte når upp till utbildningsdepartementets Jan Björklund, skolministern som förberett förändringen av den svenska skolan genom ett antal år som skolborgarråd i Stockholm och skolpolitisk talesman i opposition).
Nu öppnar Leijonborg dörren för forskning kring kärnkraft - vältajmat efter Göran Hägglunds och kristdemokraternas öppning för kärnkraftsutbyggnad för några dagar sedan. Kärnkraft är som bekant ett kärt energipolitiskt tema för folkpartiet och aktuellt inte minst efter att de senaste årens och kanske främst höstens debatt kring klimathotet öppnat ögonen för att kraftfulla åtgärder behövs. Sådana åtgärder är sällan enkla eller politiskt lättsålda. Så inte heller kärnkraftsforskning och eventuell utbyggnad.
Givetvis ska vi forska om fredlig atomkraft. Den forskning som skett de senaste decennierna, då "tankeförbudslagen" lade locket på för en tidigare framstående svensk forskning och industri, har lett fram till säkrare och effektivare reaktorer. Varför skulle vi avhända oss den möjligheten?
Givetvis har också centerledaren Maud Olofsson rätt när hon påpekar sårbarheten i en svensk elförsörjning som fortfarande består till ungefär hälften av vattenkraft, hälften av kärnkraft. Vi ska satsa både på energieffektivisering och på alternativa, förnyelsebara energikällor - men även om vi använder mindre energi till de saker vi gör i dag kommer människan sannolikt inte sluta att komma på nya användningsområden. Och de förnyelsebara alternativen har hittills inte varit någon framgångssaga.
I väntan på stor- och småskaligt effektiv sol- och vindkraft, på bränsleceller och en fusionskraft med nästintill outtömliga resurser, måste vi använda och utveckla det vi har. Inklusive våra redan utbyggda älvar och våra kärnkraftverk, kanske med någon ytterligare reaktor.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, energi, kärnkraft, folkpartiet, kristdemokraterna, centerpartiet, Lars Leijonborg
Nu öppnar Leijonborg dörren för forskning kring kärnkraft - vältajmat efter Göran Hägglunds och kristdemokraternas öppning för kärnkraftsutbyggnad för några dagar sedan. Kärnkraft är som bekant ett kärt energipolitiskt tema för folkpartiet och aktuellt inte minst efter att de senaste årens och kanske främst höstens debatt kring klimathotet öppnat ögonen för att kraftfulla åtgärder behövs. Sådana åtgärder är sällan enkla eller politiskt lättsålda. Så inte heller kärnkraftsforskning och eventuell utbyggnad.
Givetvis ska vi forska om fredlig atomkraft. Den forskning som skett de senaste decennierna, då "tankeförbudslagen" lade locket på för en tidigare framstående svensk forskning och industri, har lett fram till säkrare och effektivare reaktorer. Varför skulle vi avhända oss den möjligheten?
Givetvis har också centerledaren Maud Olofsson rätt när hon påpekar sårbarheten i en svensk elförsörjning som fortfarande består till ungefär hälften av vattenkraft, hälften av kärnkraft. Vi ska satsa både på energieffektivisering och på alternativa, förnyelsebara energikällor - men även om vi använder mindre energi till de saker vi gör i dag kommer människan sannolikt inte sluta att komma på nya användningsområden. Och de förnyelsebara alternativen har hittills inte varit någon framgångssaga.
I väntan på stor- och småskaligt effektiv sol- och vindkraft, på bränsleceller och en fusionskraft med nästintill outtömliga resurser, måste vi använda och utveckla det vi har. Inklusive våra redan utbyggda älvar och våra kärnkraftverk, kanske med någon ytterligare reaktor.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, energi, kärnkraft, folkpartiet, kristdemokraterna, centerpartiet, Lars Leijonborg
Dagens glada nyhet - kurator hos husläkare
Om det ibland har varit svårt att få hjälp med sina kroppsliga krämpor på vårdcentralen, i varje fall om man vill ha en långsiktig kontakt och rentav välja sin egen läkare och sköterska, så har det varit ännu svårare att få hjälp för själslig värk. Omvänt har läkarna och sköterskorna på vårdcentraler och husläkarmottagningar ständigt erfarit tillkortakommanden när de inte kan erbjuda full hjälp åt människor som mår dåligt.
Ändå är ångest, depressioner och annan psykisk ohälsa en ständigt ökande diagnos, och ligger bakom många sjukskrivningar. Vi vet också att många fysiska symtom har sin grund i ett bristande psykosocialt välbefinnande. Lösningen för dessa personer har tidigare alltför ofta varit antingen ett recept på antidepressiva eller lugnande läkemedel, eller att själv söka dyr hjälp hos terapeuter på stan. För dem som det gått riktigt långt och illa för kan en långtifrån problemfri landstingspsykiatri till slut bli hjälpen.
Dagens glada nyhet kan förhoppningsvis innebära förändring. Det är förstås oerhört mycket bättre både för människorna, för vården och för samhällsekonomin om man kan ge hjälp på rätt nivå och i rätt tid. Och för den psykiska liksom den kroppsliga hälsan handlar det om långsiktig, förebyggande hälsovård - hos din egen läkare och sköterska på vårdcentralen eller husläkarmottagningen, där kontakt finns med kurator, psykolog eller en samtalsgrupp. Vi liberaler i landstinget som gärna talar varmt om en trygg vård i vardagen gläds förstås över att kunna vara med och förändra.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, vård, psykiatri, husläkare, folkpartiet
Ändå är ångest, depressioner och annan psykisk ohälsa en ständigt ökande diagnos, och ligger bakom många sjukskrivningar. Vi vet också att många fysiska symtom har sin grund i ett bristande psykosocialt välbefinnande. Lösningen för dessa personer har tidigare alltför ofta varit antingen ett recept på antidepressiva eller lugnande läkemedel, eller att själv söka dyr hjälp hos terapeuter på stan. För dem som det gått riktigt långt och illa för kan en långtifrån problemfri landstingspsykiatri till slut bli hjälpen.
Dagens glada nyhet kan förhoppningsvis innebära förändring. Det är förstås oerhört mycket bättre både för människorna, för vården och för samhällsekonomin om man kan ge hjälp på rätt nivå och i rätt tid. Och för den psykiska liksom den kroppsliga hälsan handlar det om långsiktig, förebyggande hälsovård - hos din egen läkare och sköterska på vårdcentralen eller husläkarmottagningen, där kontakt finns med kurator, psykolog eller en samtalsgrupp. Vi liberaler i landstinget som gärna talar varmt om en trygg vård i vardagen gläds förstås över att kunna vara med och förändra.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, vård, psykiatri, husläkare, folkpartiet
söndag, april 01, 2007
Reformregering mot väletablerade nytänkare
Sedan valet har det sagts att vår nya regering varit upptagen av att regera och genomföra en hel del förvisso uppmärksammade förändringar - inte minst a-kassan och utbildnings- och forskningspolitiken, och de senaste veckorna försäljningen av statliga kommersiella bolag. I veckan ökades takten med två, av anhängarna befarat och av motståndarna skadeglatt, förväntat försenade reformer.
Förmögenhetsskatten avskaffas direkt - i mina ögon en betydligt mer prioriterad reform än t.ex. fortsatta sänkningar av fastighetsskatten. Miljöbilspremien à 10.000 kronor är kanske mest att se som en aptitretare för den som ändå lutade åt ett miljövänligare bilval, av miljömässiga eller tyngre vägande ekonomiska skäl. Bensinpris och trängselskatt har nog en större roll att spela för sådana beslut men premien är ändå en viktig signal.
Och den ökade förändringstakten är mycket välkommen, liksom den starka ekonomi och statsbudget som ligger bakom. Alliansregeringen har mandat som en reformregering och bör våga visa det, utan att i onödan provocera men inte heller skygga från att genomföra den politik man gemensamt gick till val på. En offensiv kan behövas - sett mot bakgrund av fortsatt motiga opinionsvindar, åtminstone att döma av opinionsmätningar som veckans Temo, presenterad i DN. För en folkpartist är det knappast någon tröst att klättra upp till sexprocentsnivån. Det liberala partiet bör förstås sikta betydligt högre än så.
Alliansens partiledare kombinerar reformtakten med en gemensam miniturné i Mälardalen, en uppvisning i den enighet om den övergripande långsiktiga färdriktningen för Sverige som grundlade valsegern.
Nu är den spännande frågan hur socialdemokratin kommer att agera och hantera sin oppositionsroll när den tacksamma, ledarlösa pausen är överstånden. Hur långt räcker Mona Sahlins nytillsatta arbetsgrupper med väletablerade namn som nytänkare?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, förmögenhetsskatten, miljöbilspremie, folkpartiet, socialdemokraterna
Förmögenhetsskatten avskaffas direkt - i mina ögon en betydligt mer prioriterad reform än t.ex. fortsatta sänkningar av fastighetsskatten. Miljöbilspremien à 10.000 kronor är kanske mest att se som en aptitretare för den som ändå lutade åt ett miljövänligare bilval, av miljömässiga eller tyngre vägande ekonomiska skäl. Bensinpris och trängselskatt har nog en större roll att spela för sådana beslut men premien är ändå en viktig signal.
Och den ökade förändringstakten är mycket välkommen, liksom den starka ekonomi och statsbudget som ligger bakom. Alliansregeringen har mandat som en reformregering och bör våga visa det, utan att i onödan provocera men inte heller skygga från att genomföra den politik man gemensamt gick till val på. En offensiv kan behövas - sett mot bakgrund av fortsatt motiga opinionsvindar, åtminstone att döma av opinionsmätningar som veckans Temo, presenterad i DN. För en folkpartist är det knappast någon tröst att klättra upp till sexprocentsnivån. Det liberala partiet bör förstås sikta betydligt högre än så.
Alliansens partiledare kombinerar reformtakten med en gemensam miniturné i Mälardalen, en uppvisning i den enighet om den övergripande långsiktiga färdriktningen för Sverige som grundlade valsegern.
Nu är den spännande frågan hur socialdemokratin kommer att agera och hantera sin oppositionsroll när den tacksamma, ledarlösa pausen är överstånden. Hur långt räcker Mona Sahlins nytillsatta arbetsgrupper med väletablerade namn som nytänkare?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, förmögenhetsskatten, miljöbilspremie, folkpartiet, socialdemokraterna
måndag, mars 26, 2007
Svar om liberalism, droger, skattepengar
Ett mejlsvar som jag väljer att publicera även här: Till Alexander, Louise och er på Djungellistan (om mitt mejl når dit ograverat, jag lägger upp det på Louises och på min egen blogg).
Intressant att mina ställningstaganden gör er så upprörda. Jag tror inte att jag kommer att övertyga er eller ni mig, debatten är förvisso rolig men jag ser nog detta som mitt avslutande inlägg för den här gången.
1. Vem är liberal? Jag gör inte anspråk på tolkningsprivilegiet när det gäller alla andra; och jag förväntar mig att andra inte förnekar mig min ideologi. Tyck att vi inte ska motverka ”lättare” droger, förespråka en låt gå-attityd eller rentav legalisering, gör anspråk på att veta bäst vilka som ska få bidrag av landstingets sjukvårdspengar. Ingen hindrar er från att berätta det för andra. Men gör inte er tolkning till dogm.
2. Vilka droger är farliga och vad är vetenskap? Alkohol och tobak är stora och giftiga droger, farliga inte minst för att de missbrukas av så många. Att alkohol skadar och dödar många fler än en del andra droger är jag högst medveten om (ämnet för den Lancet-rapport Louise länkar till - samma som BBC-artikeln Alexander länkar till tar upp vad jag förstår). Hade alkohol uppfunnits i dag hade den nog behandlats helt annorlunda, nu har vi istället (som t.ex. Lennart Regebro påpekar på Louises blogg) en restriktiv alkoholpolitik (som jag starkt stödjer och gläds över tecken på en sådan mer försiktig syn också i andra europeiska länder). Tobak behandlar vi ju också oerhört restriktivt.
Det är ju inte minst de långsiktiga hälsofarorna som vi oroar oss för när det gäller t.ex. hasch och cannabis. Forskarkåren är sannerligen inte enig om allt, men stöd finns förvisso för en tuff linje också mot dessa ”lätta” droger. Som riskerna för haschpsykos, som ökar kraftigt för den som röker upprepade gånger, eller schizofreni där risken kan vara 2-3 ggr så stor senare i livet för den som använt cannabis.
Att ”lätta” droger kan leda till tyngre missbruk är heller inte gripet ur luften, här t.ex. om färska svenska resultat kring kopplingen mellan cannabisrökning och heroinmissbruk: KI, Drugnews, SR Vetenskapsradion.
Också i Storbritannien finns de som tar intryck av rönen om cannabis; tidningen Independent backar från att förespråka en mer tillåtande syn och varnar för följderna för brittiska ungdomar av ett utbrett bruk. Forskare som professor Colin Blakemore verkar här ha en annan syn än i Lancet-rapporten/BBC-artikeln. (Drugnews, Independent.)
Jag antar att det inte förvånar att jag inte ser mig själv som den vetenskapliga experten - jag får lita på dem som vet mer. Och det gör såvitt jag vet hälso- och sjukvården i Stockholms län när man utformar en så god beroendevård som möjligt (nu t.ex. med utvidgad samverkan med kriminalvården som jag nämnt tidigare ).
3. Skattepengar till åsiktsstyrning som Alexander skriver om förstår jag inte resonemanget kring. I landstinget förvaltar de förtroendevalda politikerna invånarnas skattepengar. Syftet med hälso- och sjukvårdens pengar är att de ska gå till just hälso- och sjukvård. Det föreligger givetvis ingen rättighet att få bidrag från dessa pengar, det är en prövning och prioritering utifrån vad som anses bäst och mest effektivt främja hälsovården.
Liberala hälsningar,
Rasmus
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, droger, missbruk, folkpartiet, Birgitta Rydberg
Intressant att mina ställningstaganden gör er så upprörda. Jag tror inte att jag kommer att övertyga er eller ni mig, debatten är förvisso rolig men jag ser nog detta som mitt avslutande inlägg för den här gången.
1. Vem är liberal? Jag gör inte anspråk på tolkningsprivilegiet när det gäller alla andra; och jag förväntar mig att andra inte förnekar mig min ideologi. Tyck att vi inte ska motverka ”lättare” droger, förespråka en låt gå-attityd eller rentav legalisering, gör anspråk på att veta bäst vilka som ska få bidrag av landstingets sjukvårdspengar. Ingen hindrar er från att berätta det för andra. Men gör inte er tolkning till dogm.
2. Vilka droger är farliga och vad är vetenskap? Alkohol och tobak är stora och giftiga droger, farliga inte minst för att de missbrukas av så många. Att alkohol skadar och dödar många fler än en del andra droger är jag högst medveten om (ämnet för den Lancet-rapport Louise länkar till - samma som BBC-artikeln Alexander länkar till tar upp vad jag förstår). Hade alkohol uppfunnits i dag hade den nog behandlats helt annorlunda, nu har vi istället (som t.ex. Lennart Regebro påpekar på Louises blogg) en restriktiv alkoholpolitik (som jag starkt stödjer och gläds över tecken på en sådan mer försiktig syn också i andra europeiska länder). Tobak behandlar vi ju också oerhört restriktivt.
Det är ju inte minst de långsiktiga hälsofarorna som vi oroar oss för när det gäller t.ex. hasch och cannabis. Forskarkåren är sannerligen inte enig om allt, men stöd finns förvisso för en tuff linje också mot dessa ”lätta” droger. Som riskerna för haschpsykos, som ökar kraftigt för den som röker upprepade gånger, eller schizofreni där risken kan vara 2-3 ggr så stor senare i livet för den som använt cannabis.
Att ”lätta” droger kan leda till tyngre missbruk är heller inte gripet ur luften, här t.ex. om färska svenska resultat kring kopplingen mellan cannabisrökning och heroinmissbruk: KI, Drugnews, SR Vetenskapsradion.
Också i Storbritannien finns de som tar intryck av rönen om cannabis; tidningen Independent backar från att förespråka en mer tillåtande syn och varnar för följderna för brittiska ungdomar av ett utbrett bruk. Forskare som professor Colin Blakemore verkar här ha en annan syn än i Lancet-rapporten/BBC-artikeln. (Drugnews, Independent.)
Jag antar att det inte förvånar att jag inte ser mig själv som den vetenskapliga experten - jag får lita på dem som vet mer. Och det gör såvitt jag vet hälso- och sjukvården i Stockholms län när man utformar en så god beroendevård som möjligt (nu t.ex. med utvidgad samverkan med kriminalvården som jag nämnt tidigare ).
3. Skattepengar till åsiktsstyrning som Alexander skriver om förstår jag inte resonemanget kring. I landstinget förvaltar de förtroendevalda politikerna invånarnas skattepengar. Syftet med hälso- och sjukvårdens pengar är att de ska gå till just hälso- och sjukvård. Det föreligger givetvis ingen rättighet att få bidrag från dessa pengar, det är en prövning och prioritering utifrån vad som anses bäst och mest effektivt främja hälsovården.
Liberala hälsningar,
Rasmus
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, droger, missbruk, folkpartiet, Birgitta Rydberg
lördag, mars 24, 2007
Liberaler, droger och etiketter
Att kalla sig liberaler kan vara oerhört provocerande. Inte bara för neo- eller högerkonservativa i det stora landet i väster, där liberal blivit ett skällsord (och där en presidentkandidat i verkliga livet väl aldrig skulle kunna uttala sig som Santos i West Wing om att bära begreppet liberal som en hedersbeteckning, och hoppas på politisk överlevnad). Utan även för en del liberaler som har svårt för att andra inte har kommit fram till samma svar som dem i vissa värderingsfrågor. Då får man inte kalla sig liberal, med deras monopolistiska syn på denna fina etikett.
Det här är något jag träffat på inte minst på ungdomsförbundstiden, men även i dag, på ledarsidor, i tidskrifter och inte minst i bloggvärlden. En som har drabbats av sådana monopolistliberalers bannstråle är ett av de landstingsråd jag arbetar med, Birgitta Rydberg. Det är två gamla bekanta frågor som gjort sig påminta under vintern och våren, och det handlar om knark. Beroendevården hör tillsammans med psykiatri och folkhälsa till de rydbergska ansvarsområdena i den alliansmajoritet som styr Stockholms läns landsting.
Först sprutbyten, där de två stora liberala ledarsidorna i DN och Expressen gjort Birgitta till måltavla, eftersom Stockholms läns landsting (liksom Stockholms stad) inte vill införa sprutbytesverksamhet.
Sedan har en diskussion blossat upp om Svenska Brukarföreningen och dess landstingsbidrag. Birgitta Rydberg får höra att hon är en knarkdinosaurie som hatar missbrukare och i princip vill låta dem ligga och dö i rännstenen, eftersom hon tillsammans med den övriga borgerliga landstingsledningen inte prioriterar bidrag till denna förening. Efter att Birgitta motiverat beslutet i ett inslag i SVT:s ABC, skrev Expressens ledarskribent Johannes Forssberg en bitsk krönika. Han är nu påhejad av kollegan Isobel, bloggaren Louise, Alexander Bard m. fl.
Sprutbytesdiskussionen handlar i grund och botten om olika syn på hur en bra beroendevård ska bedrivas. Birgitta Rydberg och folkpartiet liksom i princip landstinget i stort står för evidensbaserad vård: behandlingar ska vara vetenskapligt förankrade, grundade på de senaste rönen. Sprutbyten har i Socialstyrelsens tre utvärderingar av det omtalade Malmöförsöket tydligen inte haft någon bevisad effekt på smittspridningen, som är förespråkarnas argument. Det verkar enligt folkpartiet i landstinget dumt att dela ut verktyg för missbruk utan bevisad effekt.
När det gäller Brukarföreningen föreligger uppenbart olika åsikter om nyttan av deras verksamhet ur sjukvårdens perspektiv. Som Birgitta Rydberg påpekat så har vi föreningsfrihet i Sverige men det innebär inte någon rättighet att få bidrag från landstingets sjukvårdsbudget. Det är begränsade medel som måste prioriteras. (Något som inte minst liberaler på den libertarianska, nyliberala eller högerliberala kanten annars brukar ha lätt att förstå när det handlar om bidragsgivning.)
Den större underliggande diskussionen tycks handla om synen på narkotika, bruk och missbruk. Som liberal räcker det enligt dessa debattörer tydligen inte att arbeta för en god beroendevård - för det kan jag som verkar nära Birgitta Rydberg lova att hon gör. Expressenskribenten Forssberg har i en krönika i januari förespråkat en låt gå-inställning mot s.k. lättare droger. Men hasch och cannabis är inte ofarligt, vilket även Mona Sahlin, vars engångsäventyr används som exempel på just ofarligheten, understryker. Upprepad haschrökning ger kraftigt förhöjd psykosrisk. Cannabisrökare löper risk att utveckla schizofreni senare i livet. Ångest, depression och självmordsbenägenhet hör till den otäcka riskbilden.
Är man elak mot missbrukare för att man inte vill legitimera missbruk? Är det inte nog att tro på och arbeta för en god, evidensbaserad beroendevård? Se här ett exempel från nu i veckan – frågan är om det räcker för att övertyga monopolistliberalerna?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, droger, missbruk, folkpartiet, Birgitta Rydberg
Det här är något jag träffat på inte minst på ungdomsförbundstiden, men även i dag, på ledarsidor, i tidskrifter och inte minst i bloggvärlden. En som har drabbats av sådana monopolistliberalers bannstråle är ett av de landstingsråd jag arbetar med, Birgitta Rydberg. Det är två gamla bekanta frågor som gjort sig påminta under vintern och våren, och det handlar om knark. Beroendevården hör tillsammans med psykiatri och folkhälsa till de rydbergska ansvarsområdena i den alliansmajoritet som styr Stockholms läns landsting.
Först sprutbyten, där de två stora liberala ledarsidorna i DN och Expressen gjort Birgitta till måltavla, eftersom Stockholms läns landsting (liksom Stockholms stad) inte vill införa sprutbytesverksamhet.
Sedan har en diskussion blossat upp om Svenska Brukarföreningen och dess landstingsbidrag. Birgitta Rydberg får höra att hon är en knarkdinosaurie som hatar missbrukare och i princip vill låta dem ligga och dö i rännstenen, eftersom hon tillsammans med den övriga borgerliga landstingsledningen inte prioriterar bidrag till denna förening. Efter att Birgitta motiverat beslutet i ett inslag i SVT:s ABC, skrev Expressens ledarskribent Johannes Forssberg en bitsk krönika. Han är nu påhejad av kollegan Isobel, bloggaren Louise, Alexander Bard m. fl.
Sprutbytesdiskussionen handlar i grund och botten om olika syn på hur en bra beroendevård ska bedrivas. Birgitta Rydberg och folkpartiet liksom i princip landstinget i stort står för evidensbaserad vård: behandlingar ska vara vetenskapligt förankrade, grundade på de senaste rönen. Sprutbyten har i Socialstyrelsens tre utvärderingar av det omtalade Malmöförsöket tydligen inte haft någon bevisad effekt på smittspridningen, som är förespråkarnas argument. Det verkar enligt folkpartiet i landstinget dumt att dela ut verktyg för missbruk utan bevisad effekt.
När det gäller Brukarföreningen föreligger uppenbart olika åsikter om nyttan av deras verksamhet ur sjukvårdens perspektiv. Som Birgitta Rydberg påpekat så har vi föreningsfrihet i Sverige men det innebär inte någon rättighet att få bidrag från landstingets sjukvårdsbudget. Det är begränsade medel som måste prioriteras. (Något som inte minst liberaler på den libertarianska, nyliberala eller högerliberala kanten annars brukar ha lätt att förstå när det handlar om bidragsgivning.)
Den större underliggande diskussionen tycks handla om synen på narkotika, bruk och missbruk. Som liberal räcker det enligt dessa debattörer tydligen inte att arbeta för en god beroendevård - för det kan jag som verkar nära Birgitta Rydberg lova att hon gör. Expressenskribenten Forssberg har i en krönika i januari förespråkat en låt gå-inställning mot s.k. lättare droger. Men hasch och cannabis är inte ofarligt, vilket även Mona Sahlin, vars engångsäventyr används som exempel på just ofarligheten, understryker. Upprepad haschrökning ger kraftigt förhöjd psykosrisk. Cannabisrökare löper risk att utveckla schizofreni senare i livet. Ångest, depression och självmordsbenägenhet hör till den otäcka riskbilden.
Är man elak mot missbrukare för att man inte vill legitimera missbruk? Är det inte nog att tro på och arbeta för en god, evidensbaserad beroendevård? Se här ett exempel från nu i veckan – frågan är om det räcker för att övertyga monopolistliberalerna?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, droger, missbruk, folkpartiet, Birgitta Rydberg
fredag, mars 23, 2007
Framtidsoptimism
Det finns inget bättre än framtiden - citatet från en 90-talsaffisch är en av de finare folkpartideviserna jag vet. Framtidsoptimismen känns naturlig för min liberala ideologi. När jag läste Emma Hambergs krönika i dagens City - med ett urval av allt det positiva som hänt på 100 år, och det som vi kan vänta/hoppas för de kommande 100 åren - ska jag erkänna att jag blev lite tårögd. Vackra ord om frihet och framtid slår an min känslosträng.
Det är väl värt att höja blicken från dagsfrågorna och allt som verkar eländigt - krig, terrorism, klimathot - och vara visionär ibland. För att sedan med mer kraft och idérikedom kunna gripa sig an med samma dagsfrågor, och kanske lättare finna lösningar när vi ser vad som är viktigt för framtiden och vad som kan lämnas i historien.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, framtiden, Emma Hamberg
Det är väl värt att höja blicken från dagsfrågorna och allt som verkar eländigt - krig, terrorism, klimathot - och vara visionär ibland. För att sedan med mer kraft och idérikedom kunna gripa sig an med samma dagsfrågor, och kanske lättare finna lösningar när vi ser vad som är viktigt för framtiden och vad som kan lämnas i historien.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, framtiden, Emma Hamberg
Hur gör folkpartiet skillnad?
Gjorde ett inlägg i folkpartiets interndebatt, i tidningen NU, publicerad i veckans nummer som kom i går torsdag.
Hur gör folkpartiet skillnad?
"Ett litet parti som gör stor skillnad" - annonserna från våren 2002 med en skör blåklint på ett sprucket betongblock fick i varje fall mitt liberala hjärta att klappa fortare. Så illa som då ska det inte behöva bli igen, men för att vända opinionen i folkpartiets och alliansregeringens favör krävs avstamp i erfarenheterna både från 2002 och 2006. Och vi får inte fastna i lätta ursäkter som på sin höjd ger kortsiktig lindring.
Dit hör att moderaterna i höstas tog tillbaka många väljare från sitt katastrofval 2002. Dessa väljare hade en gång valt folkpartiet, det var ingen naturlag att de skulle fly, och de kan vinnas igen.
Dataintrångsskandalen var naturligtvis en allvarlig kris i valrörelsens slutskede - kanske den allvarligaste för något svenskt parti någonsin. Nu i efterhand är dock den största faran att skandalen som en huvudförklaring tillåts ursäkta folkpartiets dåliga resultat.
Varför tog t.ex. centern en del storstadsväljare som - liksom många av nya moderaternas väljare - "borde" ha röstat på det liberala partiet? Var det enbart i Stockholm en effekt av trängselskatten eller tjänade de verkligen på att utmåla sig som ett (social)liberalt alternativ?
Varumärke rimmar illa för vissa, men det är möjligt och nödvändigt att tänka varumärkesmässigt med utgångspunkt i folkpartiets liberala ideologi. Med en stabil, internt förankrad grund kan vi trovärdigt hänga med i den moderna medielogiken med snabba svar på omvärldshändelser och i aktuella debatter.
"Det finns inget bättre än framtiden" löd en folkpartikampanj. Vi ska vara framtidsoptimister för liberalismen och Sverige. Diskussionen om den globala utmaningen ska föras av folkpartister. En fortsatt hög svansföring inom skolpolitiken är självklar - lika möjligheter till bra utbildning är både klok tillväxtpolitik och liberal jämlikhetssträvan. Men det gäller också t.ex. integrationen, vården och kulturen.
"Gör skillnad" uppmanade folkpartiet i Stockholm potentiella aktivister och medlemmar för några år sedan. Risken att bli ett enfrågeparti har påpekats av många och för att folkpartiet ska göra skillnad på fler områden än skolans behöver vi många duktiga företrädare, från ministern till oss enkla medlemmar.
Skitsnacksfaktorn kan skada oss mer än mycket annat. I interndebatten efter valet 2006 - inför valet 2010 - bygger trovärdigheten såväl på vad som sägs, när och var, som på avsändarens eget politiska kapital: vad man åstadkommit och stått för. Skriv en insändare, tala med din kollega, driv en minikampanj i radhusområdet. Gör skillnad.
Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (fp) Stockholm stad, vice ordförande folkpartiet Kungsholmen-Essingeöarna
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet
Hur gör folkpartiet skillnad?
"Ett litet parti som gör stor skillnad" - annonserna från våren 2002 med en skör blåklint på ett sprucket betongblock fick i varje fall mitt liberala hjärta att klappa fortare. Så illa som då ska det inte behöva bli igen, men för att vända opinionen i folkpartiets och alliansregeringens favör krävs avstamp i erfarenheterna både från 2002 och 2006. Och vi får inte fastna i lätta ursäkter som på sin höjd ger kortsiktig lindring.
Dit hör att moderaterna i höstas tog tillbaka många väljare från sitt katastrofval 2002. Dessa väljare hade en gång valt folkpartiet, det var ingen naturlag att de skulle fly, och de kan vinnas igen.
Dataintrångsskandalen var naturligtvis en allvarlig kris i valrörelsens slutskede - kanske den allvarligaste för något svenskt parti någonsin. Nu i efterhand är dock den största faran att skandalen som en huvudförklaring tillåts ursäkta folkpartiets dåliga resultat.
Varför tog t.ex. centern en del storstadsväljare som - liksom många av nya moderaternas väljare - "borde" ha röstat på det liberala partiet? Var det enbart i Stockholm en effekt av trängselskatten eller tjänade de verkligen på att utmåla sig som ett (social)liberalt alternativ?
Varumärke rimmar illa för vissa, men det är möjligt och nödvändigt att tänka varumärkesmässigt med utgångspunkt i folkpartiets liberala ideologi. Med en stabil, internt förankrad grund kan vi trovärdigt hänga med i den moderna medielogiken med snabba svar på omvärldshändelser och i aktuella debatter.
"Det finns inget bättre än framtiden" löd en folkpartikampanj. Vi ska vara framtidsoptimister för liberalismen och Sverige. Diskussionen om den globala utmaningen ska föras av folkpartister. En fortsatt hög svansföring inom skolpolitiken är självklar - lika möjligheter till bra utbildning är både klok tillväxtpolitik och liberal jämlikhetssträvan. Men det gäller också t.ex. integrationen, vården och kulturen.
"Gör skillnad" uppmanade folkpartiet i Stockholm potentiella aktivister och medlemmar för några år sedan. Risken att bli ett enfrågeparti har påpekats av många och för att folkpartiet ska göra skillnad på fler områden än skolans behöver vi många duktiga företrädare, från ministern till oss enkla medlemmar.
Skitsnacksfaktorn kan skada oss mer än mycket annat. I interndebatten efter valet 2006 - inför valet 2010 - bygger trovärdigheten såväl på vad som sägs, när och var, som på avsändarens eget politiska kapital: vad man åstadkommit och stått för. Skriv en insändare, tala med din kollega, driv en minikampanj i radhusområdet. Gör skillnad.
Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (fp) Stockholm stad, vice ordförande folkpartiet Kungsholmen-Essingeöarna
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet
söndag, mars 18, 2007
På Stockholmskartan
Som Stockholmsbloggare bör man förstås vara med på bloggkartan inte bara över stadsdelen utan även staden.
Sahlins start - Alliansens andra andning?
Så startar den verkliga matchen för socialdemokraternas nya ledare Mona Sahlin. I sitt installationstal (DN) tycks hon tråda försiktigt med traditionellt fokus som knyter an till såväl Göran Persson, Anna Lindh som givetvis Olof Palme med talet om miljö och välfärd. Talet om fokus på jobben och arbetsmarknaden kan väl ses som en självkritisk spark mot partiets förlorade valrörelse förra året.
Den förändring jämfört med företrädaren som de flesta verkar betona är ett annorlunda, öppnare ledarskap och en annan, mer visionär men mindre detaljkunnig, framtoning som politiker. Mentorn Ingvar Carlsson verkar nöjd - enligt Niklas Ekdal över båda adepterna Persson och Sahlin. Glädjen hos mannen vars utkorade kronprinsessa Mona Sahlin än gång måste väl ändå bottna i en besvikelse över att hon förra gången stupade på målsnöret. (Och, som det utmålats, några futtiga tobleronebitar - alternativt ett socialdemokratiskt patriarkat som ännu inte var redo?)
Mona Sahlin är äldre, erfarnare och kanske en annorlunda politiker nu än då. Det personliga anslaget är dock alltjämt hennes främsta styrka. Nu måste hon gå vidare och bli statsmannalik för att utmana statsminister Fredrik Reinfeldt - från Mona till Sahlin, som Godmorgon Världens politiske kommentator Margit Silberstein uttryckte det i morse. Hon har en klar uppförsbacke, åtminstone att döma av Temo-mätningen av "svenska folkets" uppfattning om de bägge stora partiernas ledare i en statsministerjämförelse i fyra grenar.
Det socialdemokratiska partiet Sahlin ska leda tycks det gå bättre för - vilket är en dubbelbottnad välsignelse. Som många har påpekat så främjas inte krismedvetandet i ett parti som har förlorat regeringsmakten av att ligga bättre än på många år i opinionsmätningarna. Dagens Sifomätning, där de rödgrönas försprång framför regeringen krymper från elva till sju procentenheter, är kanske en välkommen verklighetsanpassning.
För Alliansen - där inte minst mitt eget kära folkparti just nu inte tycks rosa marknaden - gäller att hålla huvudet kallt, fortsätta regera och leverera i sin imponerande takt (arbetsmarknad, skatter och inte minst skola och högre utbildning). Förtroendet för Reinfeldt som statsminister är på ett sätt ett förtroende också för hans regering. För första gången på över 25 år har Sverige fått en majoritetsregering.
Regeringens fyra ledare och deras partier i Alliansen borde utöver regerandet och levererandet dock orka med att också visa upp sig som en regering, en allians, som gläds över hur bra det går. Det är förvisso tre och ett halvt år till valet 2010, och gott om fototillfällen och utrymme för politiska manifestationer. De tillfällena och det utrymmet bör man ta vara på i möjligaste mån. Det är roligt att förändra Sverige - och krasst sett, sådan symbolisk men viktig politik kostar väldigt lite utöver tiden.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Mona Sahlin, Göran Persson, Ingvar Carlsson, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, folkpartiet
Den förändring jämfört med företrädaren som de flesta verkar betona är ett annorlunda, öppnare ledarskap och en annan, mer visionär men mindre detaljkunnig, framtoning som politiker. Mentorn Ingvar Carlsson verkar nöjd - enligt Niklas Ekdal över båda adepterna Persson och Sahlin. Glädjen hos mannen vars utkorade kronprinsessa Mona Sahlin än gång måste väl ändå bottna i en besvikelse över att hon förra gången stupade på målsnöret. (Och, som det utmålats, några futtiga tobleronebitar - alternativt ett socialdemokratiskt patriarkat som ännu inte var redo?)
Mona Sahlin är äldre, erfarnare och kanske en annorlunda politiker nu än då. Det personliga anslaget är dock alltjämt hennes främsta styrka. Nu måste hon gå vidare och bli statsmannalik för att utmana statsminister Fredrik Reinfeldt - från Mona till Sahlin, som Godmorgon Världens politiske kommentator Margit Silberstein uttryckte det i morse. Hon har en klar uppförsbacke, åtminstone att döma av Temo-mätningen av "svenska folkets" uppfattning om de bägge stora partiernas ledare i en statsministerjämförelse i fyra grenar.
Det socialdemokratiska partiet Sahlin ska leda tycks det gå bättre för - vilket är en dubbelbottnad välsignelse. Som många har påpekat så främjas inte krismedvetandet i ett parti som har förlorat regeringsmakten av att ligga bättre än på många år i opinionsmätningarna. Dagens Sifomätning, där de rödgrönas försprång framför regeringen krymper från elva till sju procentenheter, är kanske en välkommen verklighetsanpassning.
För Alliansen - där inte minst mitt eget kära folkparti just nu inte tycks rosa marknaden - gäller att hålla huvudet kallt, fortsätta regera och leverera i sin imponerande takt (arbetsmarknad, skatter och inte minst skola och högre utbildning). Förtroendet för Reinfeldt som statsminister är på ett sätt ett förtroende också för hans regering. För första gången på över 25 år har Sverige fått en majoritetsregering.
Regeringens fyra ledare och deras partier i Alliansen borde utöver regerandet och levererandet dock orka med att också visa upp sig som en regering, en allians, som gläds över hur bra det går. Det är förvisso tre och ett halvt år till valet 2010, och gott om fototillfällen och utrymme för politiska manifestationer. De tillfällena och det utrymmet bör man ta vara på i möjligaste mån. Det är roligt att förändra Sverige - och krasst sett, sådan symbolisk men viktig politik kostar väldigt lite utöver tiden.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Mona Sahlin, Göran Persson, Ingvar Carlsson, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, folkpartiet
Det ljuva livet en regnig söndagsmorgon
Vad gör man med en söndagsmorgon i mars, med några plusgrader och ett strilande regn utanför fönstret?
Sitter vid sitt köksbord efter morgonpromenad (då var det mer duggande av små snökorn som smälte snabbt vid markkontakt) och långfrukost med tjock tidning, häller upp morgonens tredje kopp te ur isblå Steltontermosen, med gårdagens flaskskörd av festgåvor bakom den uppfällda bärbara. Elva flaskor vin av olika sort, en flaska olivolja och en svartvinbärssaft. Tillsammans med alla goda ostar, chokladbitar, mandelskorpor, en kruka gula vårblommor till balkongen samt en "Jamie Oliver Flavour Shaker" ett gott bevis på vännernas goda smak.
Att våren efter en härlig chockstart med tiogradig solvärme återgått till mer normalt marsuppförande gör i sammanhanget inte särskilt mycket. Det sedvanliga larmet om farligt vårdamm (City) som gör oss hjärtsjuka gör ju dessutom att man kan se något särskilt positivt i ett renande regn. En helhet av mer eller mindre ren livsnjutning.
Andra bloggar om: vår, vin, söndagsmorgon
Sitter vid sitt köksbord efter morgonpromenad (då var det mer duggande av små snökorn som smälte snabbt vid markkontakt) och långfrukost med tjock tidning, häller upp morgonens tredje kopp te ur isblå Steltontermosen, med gårdagens flaskskörd av festgåvor bakom den uppfällda bärbara. Elva flaskor vin av olika sort, en flaska olivolja och en svartvinbärssaft. Tillsammans med alla goda ostar, chokladbitar, mandelskorpor, en kruka gula vårblommor till balkongen samt en "Jamie Oliver Flavour Shaker" ett gott bevis på vännernas goda smak.
Att våren efter en härlig chockstart med tiogradig solvärme återgått till mer normalt marsuppförande gör i sammanhanget inte särskilt mycket. Det sedvanliga larmet om farligt vårdamm (City) som gör oss hjärtsjuka gör ju dessutom att man kan se något särskilt positivt i ett renande regn. En helhet av mer eller mindre ren livsnjutning.
Andra bloggar om: vår, vin, söndagsmorgon
fredag, mars 16, 2007
Bayrou igen
Om man som jag är nyfiken på den "tredje mannen" i fransk politik, François Bayrou, så finns en hel del att läsa, i gårdagens DN och på ledarplats i DN i dag och i SvD i går. Hela hans agenda har jag inte koll på; hoppas man på en presidentkandidat som skulle bryta med den franska inställningen till jordbrukssubventioner, gärna på andra EU-länders bekostnad, och jordbrukstullar så är tyvärr inte heller bondsonen Bayrou rätt man. Men en mer sansad mittenlinje känns inte helt fel. Mittenpopulism istället för Sarkozys höger- och Royals vänsterpopulism?
I varje fall helt klart en betydligt mer smaklig tredje man än förra valets Le Pen, som chockade etablissemanget och lyckades bli den andre mannen - och därmed gav Jacques Chirac ett av de starkaste valresultaten i något demokratiskt presidentval.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Frankrike, Bayrou, Sarkozy, Royal, Le Pen, Jacques Chirac
I varje fall helt klart en betydligt mer smaklig tredje man än förra valets Le Pen, som chockade etablissemanget och lyckades bli den andre mannen - och därmed gav Jacques Chirac ett av de starkaste valresultaten i något demokratiskt presidentval.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Frankrike, Bayrou, Sarkozy, Royal, Le Pen, Jacques Chirac
Hurra för husläkaren (och distriktssköterskan)
Kanske är det bara en på vårdpolitiska programtexter insnöad folkpartist som uppammar sådan entusiasm en solig fredageftermiddag - men i dag glädjer jag mig åt att det är en positiv nyhet att husläkartanken är på väg att fullbordas. Min chef Birgitta Rydberg sällar sig till denna veckas skara av aktiva folkpartister som gör skillnad (se DN i dag - ej på nätet men sid 16 i papperstidningen - eller Stockholmsnytt).
Det tog förvisso halvtannat decennium från Bo Könbergs husläkarreform - som förfuskats av socialdemokratiska återställare i regering och landsting - men från 2008 gäller ett nytt system för patientval eller kundval i Stockholms läns landsting. Och där är husläkaren den centrala delen. Allas rätt att välja sin egen doktor ska slutligen förverkligas fullt ut.
Att folkpartiets ansträngningar burit frukt är förstås en extra krydda. Vi vill förstås också betona distriktssköterskans roll, förutan vilken det inte blir så mycket av närsjukvården.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, sjukvård, husläkare, kundval, Birgitta Rydberg
Det tog förvisso halvtannat decennium från Bo Könbergs husläkarreform - som förfuskats av socialdemokratiska återställare i regering och landsting - men från 2008 gäller ett nytt system för patientval eller kundval i Stockholms läns landsting. Och där är husläkaren den centrala delen. Allas rätt att välja sin egen doktor ska slutligen förverkligas fullt ut.
Att folkpartiets ansträngningar burit frukt är förstås en extra krydda. Vi vill förstås också betona distriktssköterskans roll, förutan vilken det inte blir så mycket av närsjukvården.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, sjukvård, husläkare, kundval, Birgitta Rydberg
onsdag, mars 14, 2007
Aktiva folkpartister gör skillnad
Folkpartister vilar inte på lagrarna efter vunna valsegrar. Det är inte alltid det blir de största rubrikerna, men jag blir lite varm om hjärtat när jag ser alla notiser där t.ex. kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt berättar om nya satsningar på såväl idrottsföreningar som spontanmotion (sporthall på Söder, tryggare joggingspår) eller markerar mot tokiga idéer om biblioteksavgifter på vuxenlån eller behandlingen av teatrar i moms-striden.
Skolminister Jan Björklund fortsätter regelbundet att leverera reformförslagen som utlovats av först folkpartiet och sedan alliansen inför valet. Har man förberett sig bl.a. som skolborgarråd i Stockholm går det förstås smidigare att verkställa löften. Nu senast är det den länge emotsedda betygsreformen som fått sina utredningsdirektiv. En bra dag för Sveriges elever, föräldrar och lärare - och för alla oss som tror att en kunskapsskola är vår kanske viktigaste framtidssatsning.
Forsknings- och utbildningsminister Lars Leijonborg håller också tempot uppe med förslag om att avskaffa kårobligatoriet, göra högskolor och universitet självständigare med avpolitiserade styrelser, samt inte minst stora forskningssatsningar som ska stärka Sverige i den globala utmaningen.
Och i Stockholmslandstinget utlovas husläkarens återkomst (hon/han har väl aldrig varit borta - men nu kommer fler att få en chans att välja sin egen doktor, och distriktssköterska). Bakom ligger förstås till stor del folkpartiets långa, enträgna arbete för att på allvar förverkliga husläkartanken. Övertygelsen är att en fast, långsiktig vårdkontakt är den allra bästa medicinen för att förebygga sjukdomar och upptäcka problem i tid. Betoning på det första namnledet i hälso- och sjukvården, helt enkelt.
Folkpartister gör skillnad!
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, Madeleine Sjöstedt, kultur, idrott, Jan Björklund, skolpolitik, betyg, Lars Leijonborg, forskning, husläkare, vård
Skolminister Jan Björklund fortsätter regelbundet att leverera reformförslagen som utlovats av först folkpartiet och sedan alliansen inför valet. Har man förberett sig bl.a. som skolborgarråd i Stockholm går det förstås smidigare att verkställa löften. Nu senast är det den länge emotsedda betygsreformen som fått sina utredningsdirektiv. En bra dag för Sveriges elever, föräldrar och lärare - och för alla oss som tror att en kunskapsskola är vår kanske viktigaste framtidssatsning.
Forsknings- och utbildningsminister Lars Leijonborg håller också tempot uppe med förslag om att avskaffa kårobligatoriet, göra högskolor och universitet självständigare med avpolitiserade styrelser, samt inte minst stora forskningssatsningar som ska stärka Sverige i den globala utmaningen.
Och i Stockholmslandstinget utlovas husläkarens återkomst (hon/han har väl aldrig varit borta - men nu kommer fler att få en chans att välja sin egen doktor, och distriktssköterska). Bakom ligger förstås till stor del folkpartiets långa, enträgna arbete för att på allvar förverkliga husläkartanken. Övertygelsen är att en fast, långsiktig vårdkontakt är den allra bästa medicinen för att förebygga sjukdomar och upptäcka problem i tid. Betoning på det första namnledet i hälso- och sjukvården, helt enkelt.
Folkpartister gör skillnad!
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, Madeleine Sjöstedt, kultur, idrott, Jan Björklund, skolpolitik, betyg, Lars Leijonborg, forskning, husläkare, vård
måndag, mars 12, 2007
Våryster shoppingyra
Sol, friska vindar och vårtemperaturer är kända orsaker till symtom som glada leenden och sprittande ben. Liksom förnyat ha-begär. Så länge shoppingyran håller sig inom rimliga ekonomiska ramar är det väl helt ok, och bra för såväl hälsan (motion) som samhällsekonomin. Fort ska det helst gå så man får komma ut i vårsolen igen. Sålunda spenderade jag några söndagstimmar på ett av de stora varuhusen och några andra butiker, innan jag nöjd var hemma redan till lunch med mina fynd.
Söndagsshoppingen ackompanjerades schlagersäsongen till ära av diverse melodifestivalbidrag. Den som gjorde sig mest påmind var ironiskt nog Magnus Ugglas shoppingmaniironiska "För kung och fosterland".
Nu blev det mest inredningsdetaljer i påsarna. Sommarkläderna spar vi kanske till Paristrippen i maj - tydligen en favorit även för Uggla?
Andra bloggar om: vår, shopping, Magnus Uggla
Söndagsshoppingen ackompanjerades schlagersäsongen till ära av diverse melodifestivalbidrag. Den som gjorde sig mest påmind var ironiskt nog Magnus Ugglas shoppingmaniironiska "För kung och fosterland".
Nu blev det mest inredningsdetaljer i påsarna. Sommarkläderna spar vi kanske till Paristrippen i maj - tydligen en favorit även för Uggla?
Andra bloggar om: vår, shopping, Magnus Uggla
Liberalt familjegnabb
Ett liberalt familjegnabb kunde det kanske kallas när folkpartiets partisekreterare på DN debatt anklagar centerpartister för att vara för (ny)liberala i vissa frågor. Avgående CUF-ordföranden, tillika förgrundsfigur i "Stureplanscentern", känner sig utpekad. En f.d. folkpartist som Johan Ingerö är milt sagt kritisk. Debatten lär hänga med nyhetsdygnet runt om inte längre, vattenglas eller ej.
Visst är det intressant hur Sverige bredvid partiet som heter liberalerna har fått ytterligare ett, som kallar sig socialliberalt. Centern och folkpartiet har genom åren legat mer eller mindre nära varandra och vid minst ett tillfälle varit nära en sammanslagning (även om det var tre och ett halvt årtionde sedan). Visst är det intressant med de sakpolitiska skillnaderna mellan dessa två partier.
Före valet tog folkpartiet strid för att värna ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen. Att partiet efter valet tagit stryk i opinionen kan delvis vara efterdyningar av valrörelsens slutfas och dataintrångsskandalen, men beror kanske också på att folkpartiväljare mer än andra borgerliga sympatisörer värnar den sociala trygghet som utmålats som hotad i och med förändringarna av a-kassan.
Försvaret av inkomstbortfallsprincipen - till skillnad från tankar om grundtrygghet - i socialförsäkringarna - är en viktig uppgift för ett liberalt folkparti som värnar den generella välfärden
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, centern, Ullenhag, Federley,
Visst är det intressant hur Sverige bredvid partiet som heter liberalerna har fått ytterligare ett, som kallar sig socialliberalt. Centern och folkpartiet har genom åren legat mer eller mindre nära varandra och vid minst ett tillfälle varit nära en sammanslagning (även om det var tre och ett halvt årtionde sedan). Visst är det intressant med de sakpolitiska skillnaderna mellan dessa två partier.
Före valet tog folkpartiet strid för att värna ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen. Att partiet efter valet tagit stryk i opinionen kan delvis vara efterdyningar av valrörelsens slutfas och dataintrångsskandalen, men beror kanske också på att folkpartiväljare mer än andra borgerliga sympatisörer värnar den sociala trygghet som utmålats som hotad i och med förändringarna av a-kassan.
Försvaret av inkomstbortfallsprincipen - till skillnad från tankar om grundtrygghet - i socialförsäkringarna - är en viktig uppgift för ett liberalt folkparti som värnar den generella välfärden
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, centern, Ullenhag, Federley,
söndag, mars 11, 2007
Förnuft, känsla, klimat
Historiskt, sade Chirac och många höll med om att EU-ledarna uppnått något stort när de i veckan enades om att minska utsläppen av klimatgaser och öka andelen förnybara bränslen i Europa. Kanske säger det mest om lågt ställda förväntningar - och kanske är det hela mest historiskt för EU-samarbetet, som Ingrid Hedström påpekade i sin analys (som jag inte hittade i DN på nätet): kanske går vägen till européernas hjärtan mer via klimatpolitiken än konstitutionen.
Både klimatpolitiken och konstitutionen handlar ju om både förnuft och känsla. Och när känslan av brådska och hotande miljökatastrof, påeldad av kampanjjournalistik och filmer som Al Gores "Unconventional Truth", driver politikerna till långtgående beslut är det trots allt bra med en stor dos förnuft i hur besluten och åtgärderna utformas. Miljöområdet är en kristallklar mästargren för EU - eller borde vara det - och kan röja vägen ut ur den konstitutionella tankepausen.
I Sverige har statsminister Reinfeldt efter valet visat betydligt mer miljöengagemang än partiledar Reinfeldt före valet och tycks se fram mot ordförandeskapets utmaning 2009 (DN). Glädjande, borde man tycka, istället för att komma med underliggande kritik mellan raderna om att det skulle vara ett suspekt och oäkta engagemang. Och nya miljöpolitiska idéer från ett så tidigare oväntat håll borde väl också välkomnas (åter DN).
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, klimat, EU, Fredrik Reinfeldt, moderaterna
Både klimatpolitiken och konstitutionen handlar ju om både förnuft och känsla. Och när känslan av brådska och hotande miljökatastrof, påeldad av kampanjjournalistik och filmer som Al Gores "Unconventional Truth", driver politikerna till långtgående beslut är det trots allt bra med en stor dos förnuft i hur besluten och åtgärderna utformas. Miljöområdet är en kristallklar mästargren för EU - eller borde vara det - och kan röja vägen ut ur den konstitutionella tankepausen.
I Sverige har statsminister Reinfeldt efter valet visat betydligt mer miljöengagemang än partiledar Reinfeldt före valet och tycks se fram mot ordförandeskapets utmaning 2009 (DN). Glädjande, borde man tycka, istället för att komma med underliggande kritik mellan raderna om att det skulle vara ett suspekt och oäkta engagemang. Och nya miljöpolitiska idéer från ett så tidigare oväntat håll borde väl också välkomnas (åter DN).
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, klimat, EU, Fredrik Reinfeldt, moderaterna
Naturliga monopol
När förre näringsministern, sedermera Stenbeck-rådgivaren Björn Rosengren skriver på DN debatt om behovet att skilja ut accessnätet innan en försäljning av statens återstående Teliaaktier, har han dubbla lojaliteter, påpekar statsrådet Odells medarbetare för DN ekonomi.
Må så vara. Man ska alltid källkritiskt granska argument utifrån avsändaren och dennes lojaliteter. Men argumenten kan vara goda ändå, som i detta fall.
Naturliga monopol som telenätet (eller järnvägarna, eller vägarna) bör i största utsträckning ägas eller kontrolleras gemensamt. Det har sagts att det enda som är värre än ett offentligt monopol är ett privat monopol (eller rentav ett privat oligopol kunde man tillägga), och när ett monopol är den enda rimliga konstruktionen, bör det därför vara offentligt. På ett sätt är denna grundläggande infrastruktur jämförbar med lagar och regelverk, som ska gälla lika för alla, för att trygga rättssäkerhet och jämlik konkurrens.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Telia, Björn Rosengren, Mats Odell, naturliga monopol
Må så vara. Man ska alltid källkritiskt granska argument utifrån avsändaren och dennes lojaliteter. Men argumenten kan vara goda ändå, som i detta fall.
Naturliga monopol som telenätet (eller järnvägarna, eller vägarna) bör i största utsträckning ägas eller kontrolleras gemensamt. Det har sagts att det enda som är värre än ett offentligt monopol är ett privat monopol (eller rentav ett privat oligopol kunde man tillägga), och när ett monopol är den enda rimliga konstruktionen, bör det därför vara offentligt. På ett sätt är denna grundläggande infrastruktur jämförbar med lagar och regelverk, som ska gälla lika för alla, för att trygga rättssäkerhet och jämlik konkurrens.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Telia, Björn Rosengren, Mats Odell, naturliga monopol
Många kluvna liberaler
Jag har länge definierat mig som liberal. Beroende på humör, tillfälle eller samtalspartner med för tillfället passande prefix, som i princip alltid är något relativt. Ett i princip konstant prefix kunde för mig dock vara "folkparti-liberal". Något betyder det ändå att det fortfarande finns bara ett svenskt parti som i sitt namn är uttalat liberalt.
Två saker irriterar mig som liberal, och för den delen folkpartist, mer än många andra, och därför var Niklas Ekdals söndagskrönika (som så ofta) mitt i prick.
Dels när människor som själva inte är liberaler, eller folkpartister, anklagar liberaler, eller folkpartister, för att inte vara (tillräckligt) liberala eller försöker pådyvla oss åsikter som vi som liberaler, eller folkpartister, borde ha. Göran Persson och många andra socialdemokrater har gett många exempel i den genren. (Ekdal ger ett exempel med ett abortresonemang från den konservative krönikören Rolan Poirier Martinsson.)
Nästan lika irriterande är när liberaler av olika schatteringar anklagar liberaler med andra perspektiv eller prefix för att inte vara "riktiga liberaler". Som en i åtminstone ekonomiska termer mittfåre- eller rentav något vänsterlutande liberal, är det något jag främst upplever från liberaler på den mest marknads- eller värderingsliberala (libertarianska?) sidan.
Liberalismen är som Niklas Ekdal skriver en bred kyrka: Vi kan vara feminister, vänsterradikala, kärnfamiljskramande. Det som förenar är respekten för att människor är olika, gör olika livsval, ska respekteras för det men i möjligaste mån ha rättvisa möjligheter.
Jag hoppas att jag själv inte upplevs som om bara min tolkning och mitt prefix vore det enda rätta. Som liberal är jag alltför kluven för att våga vara så enkelspårig.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: liberalism, folkpartiet, Niklas Ekdal
Två saker irriterar mig som liberal, och för den delen folkpartist, mer än många andra, och därför var Niklas Ekdals söndagskrönika (som så ofta) mitt i prick.
Dels när människor som själva inte är liberaler, eller folkpartister, anklagar liberaler, eller folkpartister, för att inte vara (tillräckligt) liberala eller försöker pådyvla oss åsikter som vi som liberaler, eller folkpartister, borde ha. Göran Persson och många andra socialdemokrater har gett många exempel i den genren. (Ekdal ger ett exempel med ett abortresonemang från den konservative krönikören Rolan Poirier Martinsson.)
Nästan lika irriterande är när liberaler av olika schatteringar anklagar liberaler med andra perspektiv eller prefix för att inte vara "riktiga liberaler". Som en i åtminstone ekonomiska termer mittfåre- eller rentav något vänsterlutande liberal, är det något jag främst upplever från liberaler på den mest marknads- eller värderingsliberala (libertarianska?) sidan.
Liberalismen är som Niklas Ekdal skriver en bred kyrka: Vi kan vara feminister, vänsterradikala, kärnfamiljskramande. Det som förenar är respekten för att människor är olika, gör olika livsval, ska respekteras för det men i möjligaste mån ha rättvisa möjligheter.
Jag hoppas att jag själv inte upplevs som om bara min tolkning och mitt prefix vore det enda rätta. Som liberal är jag alltför kluven för att våga vara så enkelspårig.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: liberalism, folkpartiet, Niklas Ekdal
lördag, mars 10, 2007
Forskningsframtid på Kungsholmen?
Inspirerad av inte minst folkpartiets forskningspolitiska offensiv, sände jag ett litet alster som lokaltidningen Vårt Kungsholmen publicerade i dag. Visst skulle det passa med ett litet läkemedelskluster på nordvästra Kungsholmen?
Forskning framtiden - också på Kungsholmen?
Nu tävlar Sverige om att bli Europas centrum för materialforskning. En ny modern anläggning med en gigantisk protonaccelerator kan ge hundratals jobb i Lund - men naturligtvis betyder den mycket mer än så.
Forskning är framtiden om vi ska klara oss den globala utmaningen. Vi måste vara bäst i världen på några saker. De få forskarjobben med spetskompetens ger avtryck i fler företag och jobb för många andra.
På västra Kungsholmen har länge funnits läkemedelsindustri. Med rätt politik kan vår del av Sverige och Stockholm fortsätta vara ett litet forskningskluster. Framtidens kunskapsintensiva företag här både tjänstesektor och industrin - och utan buller och utsläpp passar de väldigt bra bland människorna, i en stad som lever dygnet runt.
Rasmus Jonlund (fp), Kungsholmen
Andra bloggar om: politik, forskning, folkpartiet, Kungsholmen
Forskning framtiden - också på Kungsholmen?
Nu tävlar Sverige om att bli Europas centrum för materialforskning. En ny modern anläggning med en gigantisk protonaccelerator kan ge hundratals jobb i Lund - men naturligtvis betyder den mycket mer än så.
Forskning är framtiden om vi ska klara oss den globala utmaningen. Vi måste vara bäst i världen på några saker. De få forskarjobben med spetskompetens ger avtryck i fler företag och jobb för många andra.
På västra Kungsholmen har länge funnits läkemedelsindustri. Med rätt politik kan vår del av Sverige och Stockholm fortsätta vara ett litet forskningskluster. Framtidens kunskapsintensiva företag här både tjänstesektor och industrin - och utan buller och utsläpp passar de väldigt bra bland människorna, i en stad som lever dygnet runt.
Rasmus Jonlund (fp), Kungsholmen
Andra bloggar om: politik, forskning, folkpartiet, Kungsholmen
måndag, mars 05, 2007
Sossarnas vårdköer
Eftersom lokaltidningen Mitt i landar på vårt hallgolv redan på måndagar (ambitiös direktreklam-utdelare eller rationalisering av utdelningstillfällen?) så kan jag redan i dag avslöja att jag har en liten insändare i åtminstone Kungsholms-editionen. Den behandlar ett kärt ämne, nämligen vinst och privata företag i vården, och socialdemokraternas dubbelmoral: De har inte haft något emot att utländska försäkringspatienter opereras på Stockholmssjukhus, men ropar på vargen och slutet för den solidariskt finansierade vården när stopplagen avskaffas. (Ett logiskt felslut i att fler privata vårdgivare skulle leda till privatisering också av finansieringen.)
S för utländska vårdförsäkringar
Privatförsäkringar hotar enligt socialdemokraterna att ta över den svenska sjukvården. Stopplagen, som äntligen avskaffas, utmålas som en sista bastion för solidariskt finansierad sjukvård. Sanningen är att den hämmar privata alternativ som hjälper till att ge mer och bättre vård för skattepengarna. De alternativen är i själva verket en garanti för att den solidariska vården består.
När Nylund Watz & co styrde landstinget hade (s) däremot inga problem med utländska vårdförsäkringar där det fanns lediga tider i operationssalarna på landstingets egna sjukhus. Dvs exakt det som man förvägrar privata aktörer.
Således, för att använda deras egen argumentationsteknik: socialdemokraterna främjar vårdköer och tvingar den som vill bli opererad på länets sjukhus att teckna utländsk vårdförsäkring.
Rasmus Jonlund
Folkpartist
Den bristande vänsterlogiken kring Stockholm Care behandlades för övrigt i en artikel i förra veckans nummer av Dagens Samhälle (ej tillgänglig på webben).
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, sjukvård, stopplagen, socialdemokraterna
S för utländska vårdförsäkringar
Privatförsäkringar hotar enligt socialdemokraterna att ta över den svenska sjukvården. Stopplagen, som äntligen avskaffas, utmålas som en sista bastion för solidariskt finansierad sjukvård. Sanningen är att den hämmar privata alternativ som hjälper till att ge mer och bättre vård för skattepengarna. De alternativen är i själva verket en garanti för att den solidariska vården består.
När Nylund Watz & co styrde landstinget hade (s) däremot inga problem med utländska vårdförsäkringar där det fanns lediga tider i operationssalarna på landstingets egna sjukhus. Dvs exakt det som man förvägrar privata aktörer.
Således, för att använda deras egen argumentationsteknik: socialdemokraterna främjar vårdköer och tvingar den som vill bli opererad på länets sjukhus att teckna utländsk vårdförsäkring.
Rasmus Jonlund
Folkpartist
Den bristande vänsterlogiken kring Stockholm Care behandlades för övrigt i en artikel i förra veckans nummer av Dagens Samhälle (ej tillgänglig på webben).
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, sjukvård, stopplagen, socialdemokraterna
söndag, mars 04, 2007
Ljusare slott
Som de flesta (?) andra inflyttade stockholmare har jag blivit en varm lokalpatriot för huvudstaden som min hemstad. Ljuset, vattnet, historien, byggnaderna; med den historiska staden runt Strömmen och vårt kungliga slott i dess hjärta. Vissa av oss skulle kanske hellre se ett annat prefix framför slottet, eller i varje fall en mer demokratisk kunglighet - dvs på ett eller annat sätt mer direkt folkvald.
Nåväl; slottet är ändå på något sätt vårt, och det kunde vi förhoppningsvis börja med att förändra. Både belysningen av och färgen på denna i dag mörka, med förlov sagt ganska dystra stenfyrkant har diskuterats mer på senare år. Hovstaten eller motsvarande ska enligt uppgift vara skeptisk till förändring. Kunglig konservatism borde dock inte få lägga hinder i vägen här.
DN:s Namn och nytt har startat en föredömlig informations- och omröstningskampanj. Det ljusgula alternativ som jag själv förespråkar leder för närvarande - men även det ljusröda vore helt klart att föredra. Så in och rösta här!
Andra bloggar om: Stockholm, Stockholms slott
Nåväl; slottet är ändå på något sätt vårt, och det kunde vi förhoppningsvis börja med att förändra. Både belysningen av och färgen på denna i dag mörka, med förlov sagt ganska dystra stenfyrkant har diskuterats mer på senare år. Hovstaten eller motsvarande ska enligt uppgift vara skeptisk till förändring. Kunglig konservatism borde dock inte få lägga hinder i vägen här.
DN:s Namn och nytt har startat en föredömlig informations- och omröstningskampanj. Det ljusgula alternativ som jag själv förespråkar leder för närvarande - men även det ljusröda vore helt klart att föredra. Så in och rösta här!
Andra bloggar om: Stockholm, Stockholms slott
Förankrade fredsvänner
När det i veckan blåstes till strid mot den svenska insatsen i Afghanistan, kändes det som om både de aktuella vänsterdebattörerna och deras retorik hade överlevt sig själva. Vad tjänar det freden om Sverige inte längre skulle vilja axla ett delansvar för en fredlig och demokratisk utveckling? Hur hjälper det afghanerna att tampas med kriminella krigsherrar, revanschlystna talibaner eller en osäkerhet som får opievallmo att framstå som den säkraste exportprodukten? Hur väl fungerar hjälpen till t.ex de skolor som mångdubblat elevantalet och nu kan undervisa också afghanska flickor, utan en säkerhet i grunden?
Skönt då att en Frida Blom ersätter en Maj-Britt Theorin som nutidens och framtidens ansikte för fredsrörelsen. Svenska freds ordförande förespråkar liksom organisationens grundare 1883 "en stark världsorganisation med möjlighet att gripa in militärt i konflikter" och påpekar att styrkan har FN-mandat. (Se dagens söndagsintervju i DN, ej på nätet ännu.)
Det låter nästan som hennes generationskamrat, den folkpartistiska riksdagsledamoten Nina Larsson som debatterade mot just Theorin i radions Studio Ett i veckan. Tack för fredsvänner med förankring i verkligheten - utan att gömma sig för dess baksidor.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Afghanistan, Frida Blom, Svenska freds, Maj-Britt Theorin, Nina Larsson
Skönt då att en Frida Blom ersätter en Maj-Britt Theorin som nutidens och framtidens ansikte för fredsrörelsen. Svenska freds ordförande förespråkar liksom organisationens grundare 1883 "en stark världsorganisation med möjlighet att gripa in militärt i konflikter" och påpekar att styrkan har FN-mandat. (Se dagens söndagsintervju i DN, ej på nätet ännu.)
Det låter nästan som hennes generationskamrat, den folkpartistiska riksdagsledamoten Nina Larsson som debatterade mot just Theorin i radions Studio Ett i veckan. Tack för fredsvänner med förankring i verkligheten - utan att gömma sig för dess baksidor.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Afghanistan, Frida Blom, Svenska freds, Maj-Britt Theorin, Nina Larsson
söndag, februari 25, 2007
Drottninglikt
Helen Mirren som The Queen har hyllats, filmen utpekas som en Oscarfavorit. Högst vederbörligen, kan jag personligen intyga efter eftermiddagens biosejour. Den brittiska karaktärsskådespelerskans uttalade republikanska hållning gör inte upplevelsen mindre - den konstitutionella frågan är jämte plikten och känslorna filmens nerv.
Jag som delar Mirrens grundläggande konstitutionella uppfattning och har svårt att förena demokrati med ett ärftligt statschefsskap, måste ändå erkänna ceremonierna, traditionens och historiens betydelse. Och könsrepresentationen har ju visat sig jämnare på den engelska tronen än på Downing Street.
Valkungadömet verkar väl vara vår tulipanaros?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: The Queen, Helen Mirren, monarki, republik
Jag som delar Mirrens grundläggande konstitutionella uppfattning och har svårt att förena demokrati med ett ärftligt statschefsskap, måste ändå erkänna ceremonierna, traditionens och historiens betydelse. Och könsrepresentationen har ju visat sig jämnare på den engelska tronen än på Downing Street.
Valkungadömet verkar väl vara vår tulipanaros?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: The Queen, Helen Mirren, monarki, republik
Leijonborg visar vägen
Kunskap och innovation utpekas i högtidstalen som nycklarna till framgång för en liten, omvärldsberoende nation i globaliseringens tidevarv. Lars Leijonborg demonstrerade i opposition sin ambition att rusta Sverige inför den globala utmaningen, inte minst i en bok med just det namnet. Som utbildnings- och forskningsminister har han nu chansen att förverkliga den ambitionen. Alliansregeringens forskningssatsning är lovande.
Initiativet att få en av Europas och framtidens viktigaste forskningsanläggningar, med en gigantisk accelerator, till Sverige kan inte annat än få en framtidstroende, forskningsoptimistisk, liberal Sverige- och Europavän att glädjas i sitt innersta. Miljö- och säkerhetsfrågorna ska vi givetvis också visa oss bäst på att lösa.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, forskning, ESS, Lars Leijonborg
Initiativet att få en av Europas och framtidens viktigaste forskningsanläggningar, med en gigantisk accelerator, till Sverige kan inte annat än få en framtidstroende, forskningsoptimistisk, liberal Sverige- och Europavän att glädjas i sitt innersta. Miljö- och säkerhetsfrågorna ska vi givetvis också visa oss bäst på att lösa.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, forskning, ESS, Lars Leijonborg
Ségo ou Sarko? Bayrou!
Apropå fördelarna av mittenpolitik så tycks fler franska väljare än tidigare föredra något sådant. Enligt de senaste mätningarna har mittenpartiet UDF:s (det närmaste man kommer ett franskt "liberalt" alternativ?) ledare François Bayoru både chans att ta sig till presidentvalets andra omgång, och där möjlighet att besegra både socialisten Ségolène Royal och nygaullisten Nicholas Sarkozy. (Hittade inte artikeln från någon av de senaste dagarna men äldre bakgrund ges här.) Hoppingivan de för dem som har svårt att föredra vare sig Ségos vänsterpopulistiska drag eller Sarkos hårda högertendenser.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Frankrike, Sarkozy, Segolene Royal
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Frankrike, Sarkozy, Segolene Royal
lördag, februari 24, 2007
Rapports märkliga skolreportage
Måste så här i skrivartagen på lördagen också skriva av mig lite frustration efter ett tv-nyhetsinslag i måndags - om skolans eventuella behov av fler resurser - med en minst sagt märklig tolkning av skolminister Jan Björklund och en ännu märkligare koppling till ett inslag om undervisning i liten grupp av en särskild grupp elever med särskilda behov. Mejlet till Rapport-redaktionen nedan berättar vad det handlar om (har ännu ej fått något svar). Och det hela föranledde faktiskt mitt livs första anmälan till granskningsnämnden!
- - -
Hej! Såg just Rapport och inslaget om behovet av resurser i skolan, för att hjälpa elever med extra behov som annars är "stökiga". Mycket intressant om hur mycket som kan göras även i sådana fall där det tycks ha gått ganska långt i "stökighet".
Men jag undrar över vinklingen att detta inte stämmer med vad skolministern har sagt. Det gamla studioinslag med Jan Björklund som ni visade i inslaget, och för den medverkande läraren, handlade ju om ett generellt resonemang: Att skolans problem i grunden inte (alltid/bara) handlar om resurser, att Sverige lägger i princip mest i världen på sina skolor.
Björklund sade inte att det aldrig handlar om mer resurser, för att avhjälpa vissa problem i vissa skolor. Och framför allt sade han inte vad jag kunde märka att elever med särskilda behov inte behöver särskilda resurser. Nu verkade det nästan som att Björklund anser att elever som de ni skildrade i kvällens reportage skulle gå i vanliga skolklasser med 20-30 elever.
Det är ju raka motsatsen mot Björklunds, folkpartiets och alliansens skolpolitik. Den handlar tvärtom om att se både eleverna med stora behov och de särskilt begåvade, som båda hamnar på undantag i en genomsnittsskola där alla tänks ha ungefär samma förutsättningar och ha ungefär samma behandling.
Det Björklund/fp däremot sagt är att det är bättre att satsa resurser på lågstadiet, upptäcka ev problem och hjälpa så tidigt som möjligt, än att låta det gå så långt som till gymnasiets individuella program.
mvh Rasmus Jonlund
Folkpartist, kommunpolitiker
- - -
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: skola, skolpolitik, mediekritik, Jan Björklund, Rapport, granskningsnämnden
- - -
Hej! Såg just Rapport och inslaget om behovet av resurser i skolan, för att hjälpa elever med extra behov som annars är "stökiga". Mycket intressant om hur mycket som kan göras även i sådana fall där det tycks ha gått ganska långt i "stökighet".
Men jag undrar över vinklingen att detta inte stämmer med vad skolministern har sagt. Det gamla studioinslag med Jan Björklund som ni visade i inslaget, och för den medverkande läraren, handlade ju om ett generellt resonemang: Att skolans problem i grunden inte (alltid/bara) handlar om resurser, att Sverige lägger i princip mest i världen på sina skolor.
Björklund sade inte att det aldrig handlar om mer resurser, för att avhjälpa vissa problem i vissa skolor. Och framför allt sade han inte vad jag kunde märka att elever med särskilda behov inte behöver särskilda resurser. Nu verkade det nästan som att Björklund anser att elever som de ni skildrade i kvällens reportage skulle gå i vanliga skolklasser med 20-30 elever.
Det är ju raka motsatsen mot Björklunds, folkpartiets och alliansens skolpolitik. Den handlar tvärtom om att se både eleverna med stora behov och de särskilt begåvade, som båda hamnar på undantag i en genomsnittsskola där alla tänks ha ungefär samma förutsättningar och ha ungefär samma behandling.
Det Björklund/fp däremot sagt är att det är bättre att satsa resurser på lågstadiet, upptäcka ev problem och hjälpa så tidigt som möjligt, än att låta det gå så långt som till gymnasiets individuella program.
mvh Rasmus Jonlund
Folkpartist, kommunpolitiker
- - -
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: skola, skolpolitik, mediekritik, Jan Björklund, Rapport, granskningsnämnden
En blå armétröja
Även i år gäller armémodet. Glädjande för en utbildningsreservist och fredsvän på stadens gator som gillar lite axelklaffar och bröstfickor. Drömmer fortfarande om den perfekta armétröjan med balans av elegans och rusticitet, som den blå av märket Ivanhoe som jag såg i Göteborg i slutet av 90-talet - - man minns och ångrar de köp man inte gjorde!
Valet vinns i mitten
De senaste opinionsmätningarna har inte varit någon nöjesläsning för svenska liberaler. Inte för folkpartisterna, som strävar på i utbildningsdepartementet och Europafrågorna och vill glömma höstens dataintrångsdiskussioner. Inte heller för de liberaler som numera kallar sig centerpartister (eller tvärtom), trots Maud Olofssons betydligt muntrare uppsyn.
Moderaterna lever dock vidare i 25-procentsvälmåga - men måste givetvis också vara nervösa över de mindre allianspartiernas negativa opinionstrend. Det kan tyckas märkligt att väljarna inte tycks överge regeringens dominerande parti, som är det som handhar impopulära a-kassefrågor och även stått för eftervalperiodens politiska affärer (Borelius, Stegö Chilò - och nu Bildt?) Men de moderata väljarna känner sig kanske fortfarande som vinnare, och tycker att regeringen genomför den moderata politik de röstat för.
Däri ligger väl problemet. Moderaterna kan inte för sitt och Alliansens bästa bli ett för dominerande regeringsparti. Det räcker ju inte om de ligger kvar på en fjärdedel av väljarstödet om de tre övriga krymper. De andra partiernas profil och politik måste lyftas, det räcker inte med att de i princip har fått varsitt område att sköta i skuggan av Reinfeldt, Borg, Bildt och Littorin. De måste synas och påverka över hela det politiska fältet.
Det är ännu bekvämt långt till 2010, men då kommer moderaterna inte att klara hem valet själva. Eller räknar de med att catch all-strategin som präglar det nya förslaget till handlingsprogram - att fortsätta som "Sveriges nya arbetarparti", profilera sig på nya områden som hbt och jämställdhet, och samtidigt behålla de gamla moderata väljarna - ska bära så riklig frukt?
Hursomhelst måste den trängda medelklassens Sverige vinnas från mitten.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, centerpartiet, moderaterna, regeringen, alliansen, fredrik reinfeldt, carl bildt, maud olofsson
Moderaterna lever dock vidare i 25-procentsvälmåga - men måste givetvis också vara nervösa över de mindre allianspartiernas negativa opinionstrend. Det kan tyckas märkligt att väljarna inte tycks överge regeringens dominerande parti, som är det som handhar impopulära a-kassefrågor och även stått för eftervalperiodens politiska affärer (Borelius, Stegö Chilò - och nu Bildt?) Men de moderata väljarna känner sig kanske fortfarande som vinnare, och tycker att regeringen genomför den moderata politik de röstat för.
Däri ligger väl problemet. Moderaterna kan inte för sitt och Alliansens bästa bli ett för dominerande regeringsparti. Det räcker ju inte om de ligger kvar på en fjärdedel av väljarstödet om de tre övriga krymper. De andra partiernas profil och politik måste lyftas, det räcker inte med att de i princip har fått varsitt område att sköta i skuggan av Reinfeldt, Borg, Bildt och Littorin. De måste synas och påverka över hela det politiska fältet.
Det är ännu bekvämt långt till 2010, men då kommer moderaterna inte att klara hem valet själva. Eller räknar de med att catch all-strategin som präglar det nya förslaget till handlingsprogram - att fortsätta som "Sveriges nya arbetarparti", profilera sig på nya områden som hbt och jämställdhet, och samtidigt behålla de gamla moderata väljarna - ska bära så riklig frukt?
Hursomhelst måste den trängda medelklassens Sverige vinnas från mitten.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, centerpartiet, moderaterna, regeringen, alliansen, fredrik reinfeldt, carl bildt, maud olofsson
lördag, februari 03, 2007
Vitsen med vinsten i vården
Hur intressant är egentligen vinst i vården? Överväldigande intressant, att döma av rader med insändare som efter valet utmålat en dyster framtid där knappa vårdresurser inte fördelas efter behov eller skapas genom solidarisk finansiering. Dagens Nyheters granskningar, i höstas av privat drivna vårdcentraler, i veckan av Maria Beroendecentrum, går inte så långt men ingångsvärdet verkar vara att det är fult med vinst i vården. (Se DN i fredags och i lördags.)
Åtminstone som pragmatisk socialliberal kan jag tycka att det borde vara mer oroande med vårdenheter som går med underskott, eller alla de vårdverksamheter som tyvärr inte fungerar, där invånarna inte får den vård vi alla solidariskt betalar skatt för, där det inte finns tillräckligt många läkare och sköterskor för att de inte vill arbeta där. En granskning av sådant skulle i mina ögon kännas minst lika angelägen. Köer och bristande kvalitet är det långsiktiga hotet mot den solidariskt finansierade vården, inte som av eventuella vinster (eller t.o.m. övervinster) i enstaka privata vårdföretag.
Fallet Maria Beroendecentrum tycks typiskt. Men man kunde också berättat att avkastningen sett till omsättningen (landstingsavtalets storlek) legat på mellan 4 och något år 10 procent och att landstinget kräver 6 procent av sina egna bolag. Ett reportage kunde lika gärna handla om att man satsat på utbildning, höjt medarbetarnas kompetens och utvecklat vården genom differentiering för olika missbrukargrupper. (Se det ansvariga landstingsrådet Birgitta Rydbergs kommentar.)
Och perspektivet på vinsten kunde lika gärna varit hur några chefer och medarbetare kunnat ta över en landstingsverksamhet med problem, drivit den vidare och utvecklat den, utan att den blivit dyrare - snarare tvärtom, höjt kvaliteten och gett mer vård för pengarna.
Lyckas man då göra en vinst borde det verkligen vara ett föredöme för annan vård (och ett bra argument när sjukvårdbeställarna ska förhandla om priset på beroendevård i framtiden).
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: sjukvård, privatisering, media, politik
Åtminstone som pragmatisk socialliberal kan jag tycka att det borde vara mer oroande med vårdenheter som går med underskott, eller alla de vårdverksamheter som tyvärr inte fungerar, där invånarna inte får den vård vi alla solidariskt betalar skatt för, där det inte finns tillräckligt många läkare och sköterskor för att de inte vill arbeta där. En granskning av sådant skulle i mina ögon kännas minst lika angelägen. Köer och bristande kvalitet är det långsiktiga hotet mot den solidariskt finansierade vården, inte som av eventuella vinster (eller t.o.m. övervinster) i enstaka privata vårdföretag.
Fallet Maria Beroendecentrum tycks typiskt. Men man kunde också berättat att avkastningen sett till omsättningen (landstingsavtalets storlek) legat på mellan 4 och något år 10 procent och att landstinget kräver 6 procent av sina egna bolag. Ett reportage kunde lika gärna handla om att man satsat på utbildning, höjt medarbetarnas kompetens och utvecklat vården genom differentiering för olika missbrukargrupper. (Se det ansvariga landstingsrådet Birgitta Rydbergs kommentar.)
Och perspektivet på vinsten kunde lika gärna varit hur några chefer och medarbetare kunnat ta över en landstingsverksamhet med problem, drivit den vidare och utvecklat den, utan att den blivit dyrare - snarare tvärtom, höjt kvaliteten och gett mer vård för pengarna.
Lyckas man då göra en vinst borde det verkligen vara ett föredöme för annan vård (och ett bra argument när sjukvårdbeställarna ska förhandla om priset på beroendevård i framtiden).
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: sjukvård, privatisering, media, politik
torsdag, januari 18, 2007
En erfaren kommunikatör
En revansch utan motstycke - och om det går vägen den här gången för Mona Sahlin så får socialdemokraterna en stor kommunikatör som partiledare. Nu gäller det för henne att kommunicera sakpolitik och kunskap på flera områden; skeptikerna inom socialdemokratin och fackrörelsen övertygas inte med ett nog så genuint och långvarigt engagemang för jämställdhet, invandrares och homosexuellas rättigheter, där Sahlin kanske har haft sin starkaste profil de senaste åren.
Till den oftast framförda kritiken från partiets och fackets traditionalister den gångna veckan har hört förslaget om strejkstopp, som nyutnämnd arbetsmarknadsminister och regeringens budbärare 1990. Att man gräver så långt tillbaka i tiden kan dels tyda på de interna motståndarnas långsinthet och motstånd mot en (kvinnlig?) förnyare. Dels kan det förstärka den fråga som i dag ställts av Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson med flera: under de många år i svenska regeringar som gjort henne till en av de mest rutinerade svenska politikerna, vad har hon egentligen åstadkommit?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Mona Sahlin, socialdemokraterna, politik
Till den oftast framförda kritiken från partiets och fackets traditionalister den gångna veckan har hört förslaget om strejkstopp, som nyutnämnd arbetsmarknadsminister och regeringens budbärare 1990. Att man gräver så långt tillbaka i tiden kan dels tyda på de interna motståndarnas långsinthet och motstånd mot en (kvinnlig?) förnyare. Dels kan det förstärka den fråga som i dag ställts av Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson med flera: under de många år i svenska regeringar som gjort henne till en av de mest rutinerade svenska politikerna, vad har hon egentligen åstadkommit?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Mona Sahlin, socialdemokraterna, politik
tisdag, januari 16, 2007
Kungsholmen
Kungsholmen är min stadsdel, där jag slagit mig ned efter de första fem mer kringflackande åren i Stockholm. Sedan ett år har jag också min arbetsplats här. Därav namnet på min blogg, och därför har jag placerat min blogg i Kungsholmen på bloggkartan.se
En vanlig människa
Kristina Axén Olin talade ut i DN, och diskussionen om politikens villkor, kvinnligt och manligt ledarskap och ansvarstagande, osv, tog åter fart. I går och i dag uttalade sig (framför allt kvinnliga?) kollegor, parti- och koalitionskamrater stödjande och förstående. Något annat hade förstås inte varit att vänta.
Som många mediala förståsigpåare är jag övertygad om att Axén Olin och moderaterna inte förlorade något på att visa upp denna personliga, mjuka, sårbara sida. Redan tidigare har ju det nya finanslandstingsrådet gjort sig känd som en mer personlig politiker. En vanlig människa helt enkelt. Eller ska vi säga en vanlig kvinna.
För lika mycket måste jag hålla med alla som påpekar att detta aldrig, eller mycket osannolikt, skulle ha kunnat handla om en man. som känt pressen av skjortstrykning, matsäckar och gympapåsar, samtidigt som man hanterat en stor sorg efter en älskad anhörig, och drivit en intensiv valrörelse för det ledande oppositionspartiet, i Stockholm och Sverige.
(Och visst är det märkligt att Axén Olins öppenhjärtiga beskrivning av att det ibland blev för mycket huvudvärkspiller och alkohol ska refereras i övrig press med att hon "förnekar att hon är alkoholist". Förnekar? Är det ordvalet tacket för öppenhjärtigheten?)
Jag önskar Kristina Axén Olin allt gott och unnar henne verkligen att få familjens skjortor strukna av en professionell tjänsteutövare. (Något som med ett förnyat skattesystem borde kunna komma fler till del.)
Men visst är det konstigt att vi, eller åtminstone medierna, ska bli överraskade över att en ledande politiker visar sig vara just en vanlig människa? För Axén Olin kan det här nog bara leda till ett stärkt förtroende, men klyftan mellan begreppen "politiker" och "vanlig människa" speglar det farliga misstroendet mellan medborgare och deras företrädare. (Jo, det är nog ibland ömsesidigt...)
Fler ledande politiker borde kanske visa upp sig som just de vanliga människor de är. Samtidigt kan vi inte kräva att personer bara för att de är verksamma som förtroendevalda ska fläka upp sina liv för allmän beskådan. Alla vill inte dela med sig av mammas mandelmusslerecept.
Däremot tror jag att vi behöver bli många fler fritidspolitiker. Om fler kände någon som är politiskt aktiv, som ersättare i någon nämnd, revisorssuppleant eller fullmäktigeledamot, torde den ömsesidiga förståelsen öka. Politik handlar om förtroende, och är allas vår angelägenhet, inte ett fåtals privilegium och flertalets förvirring.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om Andra bloggar om Kristina Axén Olin, demokrati, politiker, politik
Som många mediala förståsigpåare är jag övertygad om att Axén Olin och moderaterna inte förlorade något på att visa upp denna personliga, mjuka, sårbara sida. Redan tidigare har ju det nya finanslandstingsrådet gjort sig känd som en mer personlig politiker. En vanlig människa helt enkelt. Eller ska vi säga en vanlig kvinna.
För lika mycket måste jag hålla med alla som påpekar att detta aldrig, eller mycket osannolikt, skulle ha kunnat handla om en man. som känt pressen av skjortstrykning, matsäckar och gympapåsar, samtidigt som man hanterat en stor sorg efter en älskad anhörig, och drivit en intensiv valrörelse för det ledande oppositionspartiet, i Stockholm och Sverige.
(Och visst är det märkligt att Axén Olins öppenhjärtiga beskrivning av att det ibland blev för mycket huvudvärkspiller och alkohol ska refereras i övrig press med att hon "förnekar att hon är alkoholist". Förnekar? Är det ordvalet tacket för öppenhjärtigheten?)
Jag önskar Kristina Axén Olin allt gott och unnar henne verkligen att få familjens skjortor strukna av en professionell tjänsteutövare. (Något som med ett förnyat skattesystem borde kunna komma fler till del.)
Men visst är det konstigt att vi, eller åtminstone medierna, ska bli överraskade över att en ledande politiker visar sig vara just en vanlig människa? För Axén Olin kan det här nog bara leda till ett stärkt förtroende, men klyftan mellan begreppen "politiker" och "vanlig människa" speglar det farliga misstroendet mellan medborgare och deras företrädare. (Jo, det är nog ibland ömsesidigt...)
Fler ledande politiker borde kanske visa upp sig som just de vanliga människor de är. Samtidigt kan vi inte kräva att personer bara för att de är verksamma som förtroendevalda ska fläka upp sina liv för allmän beskådan. Alla vill inte dela med sig av mammas mandelmusslerecept.
Däremot tror jag att vi behöver bli många fler fritidspolitiker. Om fler kände någon som är politiskt aktiv, som ersättare i någon nämnd, revisorssuppleant eller fullmäktigeledamot, torde den ömsesidiga förståelsen öka. Politik handlar om förtroende, och är allas vår angelägenhet, inte ett fåtals privilegium och flertalets förvirring.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om Andra bloggar om Kristina Axén Olin, demokrati, politiker, politik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
