En vanlig människa

Kristina Axén Olin talade ut i DN, och diskussionen om politikens villkor, kvinnligt och manligt ledarskap och ansvarstagande, osv, tog åter fart. I går och i dag uttalade sig (framför allt kvinnliga?) kollegor, parti- och koalitionskamrater stödjande och förstående. Något annat hade förstås inte varit att vänta.

Som många mediala förståsigpåare är jag övertygad om att Axén Olin och moderaterna inte förlorade något på att visa upp denna personliga, mjuka, sårbara sida. Redan tidigare har ju det nya finanslandstingsrådet gjort sig känd som en mer personlig politiker. En vanlig människa helt enkelt. Eller ska vi säga en vanlig kvinna.

För lika mycket måste jag hålla med alla som påpekar att detta aldrig, eller mycket osannolikt, skulle ha kunnat handla om en man. som känt pressen av skjortstrykning, matsäckar och gympapåsar, samtidigt som man hanterat en stor sorg efter en älskad anhörig, och drivit en intensiv valrörelse för det ledande oppositionspartiet, i Stockholm och Sverige.

(Och visst är det märkligt att Axén Olins öppenhjärtiga beskrivning av att det ibland blev för mycket huvudvärkspiller och alkohol ska refereras i övrig press med att hon "förnekar att hon är alkoholist". Förnekar? Är det ordvalet tacket för öppenhjärtigheten?)

Jag önskar Kristina Axén Olin allt gott och unnar henne verkligen att få familjens skjortor strukna av en professionell tjänsteutövare. (Något som med ett förnyat skattesystem borde kunna komma fler till del.)

Men visst är det konstigt att vi, eller åtminstone medierna, ska bli överraskade över att en ledande politiker visar sig vara just en vanlig människa? För Axén Olin kan det här nog bara leda till ett stärkt förtroende, men klyftan mellan begreppen "politiker" och "vanlig människa" speglar det farliga misstroendet mellan medborgare och deras företrädare. (Jo, det är nog ibland ömsesidigt...)

Fler ledande politiker borde kanske visa upp sig som just de vanliga människor de är. Samtidigt kan vi inte kräva att personer bara för att de är verksamma som förtroendevalda ska fläka upp sina liv för allmän beskådan. Alla vill inte dela med sig av mammas mandelmusslerecept.

Däremot tror jag att vi behöver bli många fler fritidspolitiker. Om fler kände någon som är politiskt aktiv, som ersättare i någon nämnd, revisorssuppleant eller fullmäktigeledamot, torde den ömsesidiga förståelsen öka. Politik handlar om förtroende, och är allas vår angelägenhet, inte ett fåtals privilegium och flertalets förvirring.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om Andra bloggar om Kristina Axén Olin, demokrati, politiker, politik