De senaste opinionsmätningarna har inte varit någon nöjesläsning för svenska liberaler. Inte för folkpartisterna, som strävar på i utbildningsdepartementet och Europafrågorna och vill glömma höstens dataintrångsdiskussioner. Inte heller för de liberaler som numera kallar sig centerpartister (eller tvärtom), trots Maud Olofssons betydligt muntrare uppsyn.
Moderaterna lever dock vidare i 25-procentsvälmåga - men måste givetvis också vara nervösa över de mindre allianspartiernas negativa opinionstrend. Det kan tyckas märkligt att väljarna inte tycks överge regeringens dominerande parti, som är det som handhar impopulära a-kassefrågor och även stått för eftervalperiodens politiska affärer (Borelius, Stegö Chilò - och nu Bildt?) Men de moderata väljarna känner sig kanske fortfarande som vinnare, och tycker att regeringen genomför den moderata politik de röstat för.
Däri ligger väl problemet. Moderaterna kan inte för sitt och Alliansens bästa bli ett för dominerande regeringsparti. Det räcker ju inte om de ligger kvar på en fjärdedel av väljarstödet om de tre övriga krymper. De andra partiernas profil och politik måste lyftas, det räcker inte med att de i princip har fått varsitt område att sköta i skuggan av Reinfeldt, Borg, Bildt och Littorin. De måste synas och påverka över hela det politiska fältet.
Det är ännu bekvämt långt till 2010, men då kommer moderaterna inte att klara hem valet själva. Eller räknar de med att catch all-strategin som präglar det nya förslaget till handlingsprogram - att fortsätta som "Sveriges nya arbetarparti", profilera sig på nya områden som hbt och jämställdhet, och samtidigt behålla de gamla moderata väljarna - ska bära så riklig frukt?
Hursomhelst måste den trängda medelklassens Sverige vinnas från mitten.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, centerpartiet, moderaterna, regeringen, alliansen, fredrik reinfeldt, carl bildt, maud olofsson
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror också på mitten. Alltså ett samarbete mellan FP, C , S och MP. Att mitten allierade sig med moderaterna var ett bottennapp.
Jag tänker snarare en stark mitt, som kan vara en stark kraft oberoende av (m) och (s). Miljöpartiet kunde på flera sätt passa in och ingick ju i samtalen om en eventuell mittenregering efter valet 2002. Realistiskt så lär väl en stark mitt behöva antingen (m) eller (s) och som läget nu är föredrar jag då helt klart (m). Socialdemokraterna och Sverige mår bra av de är i opposition, helst några mandatperioder.
Skicka en kommentar