Snygga dräkter

Körsång? Fantasyfilm? Eller kanske ett intergalaktiskt toppmöte i en science fiction-framtid?

Bilderna på CNN i morse var från APEC:s (samarbetsorganisation i Asien/Stilla havs-regionen) toppmöte i Vietnam men gav upphov till mer eller mindre lustiga associationer. De färgglada, kåpliknande plaggen var faktiskt rätt snygga men rätt överraskande att se på presidenterna Putin och Bush; stormaktsledare i sparkdräkt? De asiatiska representanterna såg både mer representativa och bekväma ut.

Kanske är det mer än bara ett utslag av diplomatisk respekt för en lokal sed. Kanske gör de ovana dräkterna - lokalt traditionella eller lustiga beroende av betraktare - statsmännen mer jämbördiga och kompromissvilliga. Tanken går till det amerikanska fängelse där konflikterna minskat och internerna blivit fredligare efter att ha bytt till rosa dräkter istället för traditionsenliga fånguniformer. Med klimathot, nordkoreanska kärnvapen och frihandelsförhandlingar kanske presidenterna kan behöva något liknande.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kläder, utrikespolitik, politik, APEC

Städning, sex och annat vi bör fixa själva

Städtjänster och prostitution lika tabubelagda? Det är kanske inte det Nina Björk menar med sin krönika i dagens DN Kultur (hittade den inte på nätet), men parallellen dras ändå. Om det är ok att köpa någons hjälp att städa hemma är steget i vissa motståndares ögon tydligen inte särskilt långt till att göra det ok med köp av sexuella tjänster.

Det finns säkert förespråkare för hushållsnära tjänster som också förespråkar prostitution, men det hindrar inte att Björks (med fleras?) parallell måste falla på sin egen orimlighet. För att inte säga absurditet.

I rättvisans namn ska sägas att en jämförelse mellan städning och prostitution inte är Björks bärande argument. Huvudtesen verkar vara att städa är sådant som vi bör göra själv, då det gör oss till bättre människor, som ser de skitiga spåren av mänskligt liv (förstå människan genom skiten han/hon lämnar efter sig?).

Frågan är då vad som inte gör oss till bättre människor. Måla våra väggar och reparera våra rör, sådana grundläggande förutsättningar för vårt bekväma mänskliga i-landsliv, borde förstås räknas dit. ROT-avdrag bör således fördömas och permanent förvisas till arbetsmarknadspolitikens historiska skräptipp. Bygga våra hus, vårda våra gamla föräldrar, ta hand om våra barn, sy våra kläder; ja, det finns många aspekter av mänskligt liv som nog kunde ge oss bättre insikt i vad det är att vara goda människor.

Eller goda kvinnor?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: jämställdhet, arbetsmarknad, pigjobb, politik

Bonus botar lönespiral?

LO-facken är oense om kvinnosatsningen i den stundande avtalsrörelsen, rapporterar Ekot. För att tala i generella termer vill inte männen i industrifacken avstå löneutrymme till kvinnorna i Kommunal och Handels, men om det ska bli bra och hållbara avtal, som ger löner som står sig utan att inflationen rusar iväg, så är det vad som krävs. Och ska det bli någon större skillnad för de många lågavlönade kvinnorna är det en lång process som väntar, och stor disciplin av alla inblandade som krävs.

Industrifacken har svårt att förklara lägre löneökningar för sina medlemmar när många industriföretag går mycket bra, vinsterna ökar och aktiekurserna stiger. Men här ligger också ett annat problem än de låga kvinnolönerna: Hållbara löneökningar generellt. En löneökning ett år gäller ju även nästa, även om vinsterna inte fortsätter att vara lika bra. Och de gäller ju även de företag som kanske inte går lika bra som genomsnittet i branschen, men ändå tillhör samma avtalsområde.

Risken med kortsiktiga höga löneökningar är dels att de urholkas när inflationen tar fart, dels att företag som inte går lika bra, nu eller nästa år, behöver dra ner på sina lönekostnader. Och det enda sättet är att minska arbetsstyrkan, och försöka öka produktiviteten. Det är inte den bästa grogrunden för fler jobb i fler och växande företag, utan bidrar till osäkerheten främst för många små och medelstora företag, däribland många familjeföretag.

Kanske vore mer av rörliga lönelösningar värda att pröva, som grädden på moset när företaget går bra. Bonus till fler än direktörerna och cheferna, kunde bli fackets nya stridsrop.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: facket, avtalsrörelsen, löner, bonus

Bra namn för Stockholmstrafiken

Carl Cederschiöld som regeringens förhandlingsman för Stockholmsregionens trafiklösningar måste anses vara ett bra namn. Stark förankring i den borgerlighet som styr landet, staden och landstinget och förstås främst i det största regeringspartiet. Klart Stockholmsmandat efter sin långa tjänstgöring som stockholmarnas företrädare, framför allt som ledande moderat i Stadshuset. Van förhandlare med borgerliga majoriteter och blocköverskridande konstellationer. Vana också från tuffa, strukturella, partiöverskridande diskussioner som torde äga rum i Ansvarskommittén.

En kraftfull förhandlingsman är ett nödvändigt första steg. Men en framgångsrik trafiklösning kräver fler förutsättningar: En helhetssyn på Stockholmstrafiken med både framkomlighet, miljö, tillväxt och samhällsbyggande i stort, med både vägar och kollektivtrafik. Ett öppet förhållningssätt från alla ingående parter och partier. En förståelse för Stockholmsregionens särskilda problem och möjligheter och för behovet av att komma fram till en snabb, ekonomiskt och politiskt hållbar lösning, efter årtionden av kapsejsade uppgörelser och uteblivna satsningar.

Rent ut handlar det om mer pengar till Stockholmsregionen, för att vidmakthålla och kraftigt bygga ut inte minst kollektivtrafiken. Trängselskatt/trängselavgifter hör till bilden men oavsett konstruktion kan det ekonomiska bidraget inte bli mer än en bråkdel av vad som behövs.

Överst på agendan: Getingmidjan för tåg genom Stockholm (Citybana eller annan lösning?). Strukturbristerna i vägnätet (Förbifart, Ringled?). Ett miljömässigt hållbart trafiksystem.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, trafik, regeringen, politik

Säkra kort?

Med Lena Adelsohn Liljeroth och Sten Tolgfors har Fredrik Reinfeldt valt två säkra kort som nya kultur- och handelsministrar. Till skillnad från företrädarna Stegö Chilò och Borelius är det två moderata trotjänare med förankring i riksdagsgruppen. Det brukar kunna diskuteras om det är en fördel eller nackdel, men efter regeringens första turbulenta veckor väger nog fördelen över.

Tolgfors blir ändå något av ett oprövat kort som handelsminister; han skapade sig en position som skolpolitisk talesman. Adelsohn Liljeroth är däremot ett säkert kort också på sitt sakområde, med sin stora erfarenhet och kunnighet inom kulturpolitiken. Redan mottas hon med värme av det som brukar kallas kultur-Sverige. Motståndarna till förändring ska dock inte vara lugna även om den nya kulturministern snarare kallas kulturkonservativ än nyliberal.

De två nya ministrarna har tydligare tillhörighet hos de nya moderaterna - resultatet av det dubbla statsrådsdebaclet Chilò-Borelius kan bli att Fredrik Reinfeldt stärker sin ställning som partiledare och statsminister.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Lena Adelsohn Liljeroth, Sten Tolgfors, Fredrik Reinfeldt, Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius, regeringen, kulturpolitik, politik

A-kassan, facket och skatten

Förändringarna för a-kassan och fackavgiften (slopad avdragsrätt, höjd a-kasseavgift) fortsätter att uppröra. I ett antal reportage har bekymrade eller arga röster hörts uttrycka sin besvikelse. Oftast saknas två självklara påpekanden: Detta är inte oväntat utan vad regeringspartierna gick till val på att genomföra. Alla som arbetar kommer också att få en kraftig inkomstskattesänkning som mer än väl kompenserar de högre utgifterna.

Människor får helt enkelt mer pengar i plånboken att bestämma över själva, men den viktiga sidan av myntet missar såväl journalister - som tyvärr ibland alliansens företrädare - att lyfta fram.

Ytterligare en negativ aspekt målades upp i gårdagens Rapport (den korta webbnotisen lyckas ge en mer heltäckande bild): Massflykt från facket, när människor måste lägga mer pengar på a-kassan. En forskare från Arbetslivsinstitutet (händelsevis en av de myndigheter som den nya regeringen ska lägga ned) fruktar att en av fem skulle lämna facket när a-kassan görs obligatorisk.

Mycket märkligt att man inte har större tilltro till människors förmåga att fatta informerade beslut. Som finansministern kan jag uttrycka en förhoppning att människor väljer att stå kvar i facket, som i många fall gör ett bra jobb och fyller en viktig roll på arbetsmarknaden. Sedan kunde man önska att arbetarnas organisationer, med LO i spetsen, såg partipolitiskt oberoende som en möjlig framtida väg. Opolitiskt ska facket aldrig vara!

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: facket, a-kassa, skatter, regeringen, politik

Logisk ministerkombination

Efter Maria Borelius avgång tar biståndsminister Gunilla Carlsson hand också om handelsministerns uppgifter, tills en efterträdare utnämns. Det är en händelse som ser ut som en tanke: ur min liberala synvinkel är handels- och biståndsfrågorna ofrånkomligen sammankopplade. Bistånd ska inriktas på att främja demokratiska institutioner och på hjälp till självhjälp; och den bästa självhjälpen är att kunna handla med de varor och tjänster man kan erbjuda.

En liberal politik för frihandel är den enskilt viktigaste åtgärden för de länder och människor som alltför länge bara erbjudits en traditionell biståndspolitik, som i jämförelse är att likna vid de smulor den rika länderna väljer att ge bort.

Det kunde därför vara både en politisk markering och en praktisk tillgång för regeringen att låta handels- och biståndsfrågorna vara fortsatt förenade som en ministers fögderi.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: frihandel, bistånd, Maria Borelius, Gunilla Carlsson, regeringen, politik

Det utlovade överraskar? (Statsbudget & arbetsmarknad)

Många verkar överraskade över att den borgerliga regeringen vill genomföra den politik som de fyra Allianspartierna gemensamt gick till val på. I eftermiddags har jag hört s-riksdagsledamoten Luciano Astudillo förfasas över minskningar av arbetsmarknadsprogrammen och tonvikt på de som stor längst bort från arbetsmarknaden (i Studio Ett-debatt med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin).

Astudillos tolkning var den något halsbrytande att regeringen "efter bara tio dagar" övergivit arbetslinjen. För någon vecka sedan berättade SVT:s Rapport några dagar i följd om väntade regeringsförslag, t.ex. sänkt a-kassa, som om det vore obehagliga nyheter.

Socialdemokraters retoriska grepp är svåra att invända mot; de som är i opposition ska självklart opponera på regeringens förslag. Mediernas vinkling kan verka mer problematisk; som regeringspartier får man kanske finna sig i en tuffare granskning men det är fel att få det att framstå som om de borgerliga partierna har fört väljarna bakom ljuset.

Ingen som följde valdebatten någotsånär kan ha undgått att Alliansen har föreslagit förändringar i a-kassan (begränsning av antalet a-kassedagar, lägre ersättning, högre avgift) för att stärka drivkrafterna till arbete och för att finansiera skattesänkningar m.m. Det var som bekant socialdemokraternas främsta angreppspunkt.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, statsbudgeten, arbetsmarknad, a-kassa, politik

Utan kulturminister - men med forskningsmiljard

Efter en dryg vecka står regeringen Reinfeldt utan inte bara sin handelsminister utan nu även sin kulturminister. Det är en mycket tråkig start. Samtidigt presenteras i dag statsbudgeten för 2007, där vi väntar många viktiga förslag för att ge människor mer makt över sina liv och Sverige en ny start med fler jobb i nya och växande företag. Förhoppningsvis kan regeringen nu koncentrera sig på detta.

Cecilia Stegö Chilòs hittillsvarande departementschef (i det ännu inte delade utbildnings- och kulturdepartementet), Lars Leijonborg, kan t.ex. leverera gladare besked i dag med en miljardsatsning på forskning. (Läs mer i SvD.) Mina förhoppningar från gårdagens blogg behövde inte vara ouppfyllda länge.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Cecilia Stegö Chilò, regeringen, statsbudgeten, forskningspolitik, Lars Leijonborg, politik

Höga hus på Kungsholmen

Det byggs på Kungsholmen, och utvecklingen av stadsdelens nordvästra delar har nu tagit konkret form i uppgrävda gräsmattor, uppställda byggstaket och brummande lastbilar och grävmaskiner. Samt avspärrade och bortgrävda gångstråk, vilket jag noterar på mina joggingturer förbi Karlbergskanalen och förnöjt accepterar.

Kungsholmen växer, och det är en härlig utveckling att det mångåriga planerandet nu omsätts i handling. Det blir ett stort uppsving för hela stadsdelen när de nordvästra delarna går från att vara industriell, på senare år kontoriserad, utkant till en ny, spännande del av Stockholm. (För oss som bor i vad som kan kallas stenstadens nuvarande utkant, är det förstås av egostiska skäl roligt att hamna mer "i centrum".)

Extra glad blir jag över att höga hus planeras för det aktuella området. Det kunde man t.ex. läsa om i lokaltidningen Vårt Kungsholmen förra veckan, och i veckans nummer fick jag med en kommentar:

Gärna höga hus
När Kungsholmen växer och gamla industriområden blir stadsmiljö för människor, ska vi givetvis ta vara på denna chans. Höga hus har sin givna plats på nordvästra Kungsholmen, som nu går från utkant till del av innerstaden. Här finns möjligheten att bygga riktigt högt utan att störa den gamla, fina stadsmiljön i stenstaden med sina 6-8-våningshus, kyrkor och bergsparker.
Genom att bygga smart kan vi också minimera störningarna från Essingeleden, den brutala trafikled som känns så felplacerad. Utvecklingen av nordvästra Kungsholmen gör behovet av en västlig förbifart ännu tydligare.
Morgondagens Kungsholmen kan förena det bästa av den moderna storstadens historia och framtid. Höga hus kan kombineras med en naturlig fortsättning på stenstaden, som fortfarande efter 100-150 år är den stadsmiljö som människor efterfrågar mest.

Rasmus Jonlund (fp)
Kungsholmen

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Kungsholmen, bostadspolitik, Stockholm

Framgångsrika folkpartister

Det blev inte en rolig första vecka för regeringen Reinfeldt. Men de flesta statsråden har ändå kunnat koncentrera sig på budgetarbete och att inleda arbetet med att översätta Alliansens väl förberedda förslag i praktisk politik. Socialminister Hägglund har gett den väntade men inte mindre välkomna och mycket tydliga signalen att stopplagen för privat sjukhusvård snart skrotas. Finansmarknadsminister Odell har meddelat att spelmonopolet är på väg bort - en positiv omsvängning för hans parti, kristdemokraterna.

Regeringens liberala statsråd har också satt avtryck vilket bådar gott för de kommande fyra åren (och, som varje politisk varelse nu har i tankarna, för valet 2010). De för en bredare allmänhet och journalistkår mindre välbekanta statsråden Malmström och Sabuni har blivit uppmärksammade för sina personer och sin kompetens.

Cecilia Malmström har synts som ett positivt, nytt och kunnigt namn för EU-frågorna; t.ex. i helgens DI Weekend. Redan som europaparlamentariker gjorde hon sig ett namn, sist genom namninsamlingen för att få ett slut på parlamentets vanvettiga, månatliga flyttkarusell mellan Bryssel och Strasbourg. I strålkastarljuset på den inrikespolitiska scenen kommer hon med sin kompetens och sin personlighet att bygga förtroende såväl för sig själv som för folkpartiet och det omistliga Europaperspektivet.

Nyamko Sabuni var först den kanske mest kritiserade av ministrarna (den positionen har som bekant sedan övertagits av andra). Innan den nya integrations- och jämställdhetsministern hunnit slå sig ned i sitt tillfälliga tjänsterum i Rosenbad (i väntan på det egna departementets bildande) var hon sågad av diverse, mer eller mindre namnkunniga, debattörer och integrationsexperter. Denna prekära situation har hon, åter genom både personlighet och kompetens, vänt till en framgång. Se t.ex. porträttet i dagens DN Söndag.

Den mer välbekante Jan Björklund rivstartade i veckan med att skrota den förra regeringens halvdana gymnasiereform, för att dels kunna förbereda mer genomgripande förändringar, dels ägna grundskolan och inte minst de första skolåren ökad uppmärksamhet. Återupprätta lågstadiet kan förslagsvis bli rubriken på nästa DN debatt från skolministern.

Nu väntar vi bara på att partiledaren-utbildningsministern Lars Leijonborg ska leverera liberala reformförslag för högskolan och kraftfulla satsningar på forskningen.

Uppbackade av en ny partisekreterare i Erik Ullenhag, med förmåga att samla och lyfta partiorganisationen, kan de liberala statsråden och deras partivänner se framtiden an med tillförsikt.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, folkpartiet, Cecilia Malmström, Nyamko Sabuni, Jan Björklund, Lars Leijonborg, Erik Ullenhag

Maria Borelius avgår

Hörde precis Fredrik Reinfeldt berätta i Ekots lördagsintervju att handelsminister Maria Borelius kommit fram till att det bästa är att hon avgår. Enligt Reinfeldt orkade hon inte i situationen som råder vänta på genomgången av hennes och hennes företags ekonomi som moderaternas jurist skulle genomföra.

Det är förstås mycket tråkigt att en nytillträdd regering, fylld av ambitiösa och kompetenta personer, drabbas av den mediestorm som varit fallet den senaste veckan. För Maria Borelius, moderaterna och den borgerliga regeringen var detta helt rätt beslut.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Maria Borelius, Fredrik Reinfeldt, moderaterna, regeringen, politik

Borgerlig Stadshusagenda (Tack Roger!)

Minst 30 öres skattesänkning, möjligheter för fler att få äga sin bostad, jobbgaranti och satsningar på skolan, med mera: det är ett starkt program för en växande huvudstad som den nya borgerliga ledningen i Stadshuset presenterat. Med folkpartisterna Edholm och Åslund som föreslås ta hand om skolan och förskolan kan den goda utvecklingen från förförra mandatperioden fortsätta.

Att kulturpolitiken också hamnar i liberala händer känns också mycket tryggt. Det tycker uppenbarligen också avgående kulturborgarrådet Roger Mogert, nu ett av socialdemokraternas blivande två oppositionsborgarråd, i kommentaren till DN.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, politik, kulturpolitik, Roger Mogert

DN kompletterar om Bjereld

DN.se har nu kompletterat sin artikel om Ulf Bjerelds kritik mot de moderata statsråden. Jag fick ett mycket vänligt svar på min undran från Petter Forslund. Vi får se hur detta och liknande fall behandlas i medierna framöver.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, media, mediekritik, Ulf Bjereld, DN

S-märkt statsvetare om hycklande statsråd

I vilken egenskap uttalar sig en statsvetarprofessor som samtidigt är aktiv socialdemokrat och styrelseledamot i Broderskapsrörelsen? Dessa frågor har kring Ulf Bjereld varit aktuella tidigare. I dag uttalar han sig kring statsråden Stegö Chilò och Borelius, som stämplas som hycklare när de trots svartbetalning och obetalda tv-licenser sedan "gör anspråk på att företräda samhällsgemenskapen". (Se DN.) Urspunget verkar dessutom komma från hans blogg där han tydligt och klart deklarerar sin position som både statsvetare och socialdemokrat (och f.d. KPML(r):are.)

Jag tänker inte diskutera om Bjereld har rätt eller inte i denna utsaga. Han är otvetydigt i sin fulla rätt att uttala sig, både som statsvetare och som socialdemokratisk debattör. Problemet är när man inte kan vara säker på i vilken egenskap han gör det. Även om han och journalisten vill se det som en kommentar från en sakkunnig statsvetare så kan vi läsare inte vara säkra på att så är fallet. Bjerelds socialdemokratiska sympatier, uppdrag och engagemang blir i detta sammanhang komprometterande.

Givetvis ska inte våra statsvetare åläggas privat åsiktsförbud. De är i sin fulla rätt att vara engagerade också i partipolitik. Det viktigaste är att deras uttalanden ursprungsmärks. När Ulf Bjereld uttalar sig, inte minst när det handlar om den borgerliga regeringen eller sådant som på annat sätt direkt berör de politiska motståndarna till hans socialdemokratiska parti, har allmänheten rätt att få den relevanta bakgrundsinformationen. Bjereld behöver inte vara en fri och oberoende forskare för att hans åsikt ska vara intressant.

Ansvaret att informera ligger främst på journalisten. Jag har därför mejlat Niclas Lindstrand, publicistiskt ansvarig på dn.se, och författaren till notisen på DN.se, Petter Forslund, och frågat hur de ser på publiceringen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, media, mediekritik, Ulf Bjereld, Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius, DN

Liberala borgarråd med viktig uppgift

Den tillträdande majoritetens borgarråd är nu föreslagna (ABC). För folkpartiets del är det förutom gruppledaren Lotta Edholm för skolfrågorna, Madeleine Sjöstedt som föreslås bli kultur- och idrottsborgarråd. Tillsammans med Ann-Katrin Åslund blir det ett mycket bra lag som ska leda jobbet med att forma folkpartiets politik för de kommande åren. Nu gäller det att sätta en liberal stämpel, inte bara på skol-, kultur- och idrottsfrågorna. Som en bärande del av majoriteten har folkpartiet ansvar och rätt att påverka hela politiken i liberal riktning.

För min egen del skulle jag inte ha något emot att få hjälpa till i det arbetet, främst med kulturfrågorna. Efter fyra år i opposition vore det en spännande möjlighet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, politik, borgarråd, folkpartiet, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt, Ann-Katrin Åslund

Orhan Pamuk - en chans för Turkiet

Litteratur är politik - och inte minst så Nobelpriset. Förra året fick vi en vänstersinnad teaterman i Harold Pinter, arg på Bush, Blair och mycket annat. I år blev det en stillsammare, kanhända mindre uttalad men inte mindre politisk pristagare: den turkiske författaren Orhan Pamuk, en av de förhandstippade favoriterna (på min läslista står både romanen "Snö" och hans nya bok om Istanbul).

På hemmaplan är han kontroversiell efter att ha tagit upp känsliga ämnen som (givetvis) kurdernas ställning; relationen mellan islamism, sekularism och västerländskhet; och det häftigt omdebatterade folkmordet på armenierna under sultanatets sista år. (För det sistnämnda blev han t.o.m. åtalad.)

För den turkiska ledningen (regeringen och bakom kulisserna den mäktiga militären) finns nu chansen att välkomna litteraturvärldens finaste pris till en turkisk författare som går sina egna vägar. Tvivel om bristande yttrandefrihet och diskriminering kan börja undanröjas. Litteraturens roll för mänskliga rättigheter och demokrati kan manifesteras. Det vore ett favoritval för Turkiet, och för utvidningsvännerna i Europa.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Orhan Pamuk, Nobelpriset, litteratur, Turkiet, politik

Borgarrådsbekymmer: Mp och v

Med varsitt oppositionsborgarråd matchar den mörkröda och gröna delen av det rödgröna blocket socialdemokraterna och har en starkare ställning än tidigare. För att vänsterpartiet säkert skulle få ett borgarråd behövs en teknisk valsamverkan med miljöpartiet.

Både mp och v har tidigare delat upp borgarrådspost och gruppledarskap på olika personer. Så torde det åtminstone i miljöpartiets fall bli även fortsättningsvis; gruppledaren Åsa Romson valde att stanna i Stadshuset framför sin plats i riksdagen, men har uttryckt en ovilja att bli borgarråd och heltidspolitiker. Liksom vänsterns gruppledare Ann-Margret Livh har miljöpartiet efter valet också uttalat skepsis mot hela systemet med oppositionsborgarråd (till skillnad från de andra partierna, som tycker att oppositionsföreträdarna måste ha så goda förutsättningar att bedriva oppositionspolitik).

Hur mp och v hanterar sina borgarrådsposter är därmed inte bara en namnfråga utan organisationspolitik.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, borgarråd, miljöpartiet, vänsterpartiet, politik

Borgarrådsbekymmer: Segla lugnt med Jämtin?

En rikspolitiker med global inriktning, och dessförinnan en lång period utanför den utåtriktade partipolitiken, är nog inte ett dåligt val för Stockholms socialdemokrater. Förra biståndsministern Carin Jämtin kommer säkert att göra ett bra jobb.

Kan därmed socialdemokratin segla lugnt framöver, som är arbetarkommunens ordförande Bosse Ringholms förhoppning (SvD)? Annika Billström har ännu inte erkänt sig besegrad, med flest personröster av alla socialdemokrater har hon dessutom råg i ryggen. Vi får se hur s-representantskapet bestämmer, tipset är att Billström där får betydligt större stöd än den enda egna rösten i styrelsen. Och även om styrelsen och borgarrådsduon Jämtin-Mogert avgår med segern talar erfarenheten från de gångna åren om att förlorarna i dylika strider sällan sitter still i båten. Att den gamla ledaren tvingas bort mot sin vilja bäddar inte för goda relationer.

Till en intern dålig stämning bidrar reduceringen till två oppositionsborgarråd. Den blir tung att bära för socialdemokratin, som är van att dominera de fina posterna. I majoritet har man hållit sig med sex borgarråd (i landstinget fem landstingsråd) medan koalitionskamraterna v och mp fått nöja sig med varsitt. I opposition förra gången kunde man lägga beslag på tre av de fyra oppositionsstolarna.

Även om det blir en lugnare seglats internt för Jämtin-Mogert än fallet varit under epoken Billström, så blir oppositionsarbetet en tuff uppgift. En starkare borgerlig majoritet än någonsin blir svår att rubba, särskilt om Alliansregeringen uppfyller förhoppningarna att bryta de socialdemokratiska regeringarnas tradition av Stockholmsfientlighet. Då kan vi se fram mot ett slut även för traditionen med majoritetsskiften vart fjärde år.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: borgarråd, Jämtin, Mogert, Billström, Ringholm, socialdemokraterna, Stockholm, politik

Koreakris

Samtidigt som Sydkoreas utrikesminister Ban Ki Moon är klar som FN:s blivande generalsekreterare, får hans hemlands regering sin värsta kris. Efter åratal av hotelser, förhandlingsutspel och många diskussioner i omvärlden tycks Nordkorea slutligen ha sprängt en kärnvapenladdning. Större och mindre världsledare uttrycker avsky och avståndstagande och de flesta analyser verkar i förstone både förfärade och något förvirrade. Vad är Kim-regimen egentligen ute efter? Det är den större fråga som kvarstår, jämte hur läget i det slutna landet är.

Någon kärnvapenanalytiker var inte särskilt förskräckt över att den ärftliga kommunistdiktaturen med en av världens manstarkaste militärmakter också kan ha blivit världens nya kärnvapenmakt. Är det troligt att Japan och Sydkorea nu inleder en upprustning, som t.o.m. kunde sluta med egna atombomber, eller räcker USA:s nukleära paraply?

Kanske ska grannländerna också fortsatt oroa sig mest för det nordkoreanska samhällets och ekonomins stabilitet. Även om få skulle sörja om diktaturen faller, fruktar alla det ofrånkomliga kaoset, flyktingströmmarna, de gigantiska utmaningarna i återuppbyggnaden. Det vore samtidigt en stor, fredsfrämjande och demokratiserande uppgift värdig ett verkligt världssamfund. Och när det än händer finns ingen ideal tidpunkt.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kärnvapen, Nordkorea

(S)kuggregering

Formeringen av den socialdemokratiska "skuggregeringen" väcker naturligtvis den politiska amatöranalytikern. (Se t.ex. DN och SvD. Det handlar om gruppledarskapen i riksdagens utskott, som är det närmaste vi i Sverige kommer det fenomen som i ffa den engelska parlamentarismen är tydligt uttalat.)

Hur mycket är Göran Perssons val? Mindre än när han bildat sina riktiga regeringar, kan man anta - och får det socialdemokratiska partiet hoppas. En snart avgående partiledare som baksätesförare långt in i mandatperioden är ingen god idé. Hursomhelst är urvalet av naturliga skäl nu begränsat till de som har en plats i riksdagen - inga överraskningar av den typ som Persson gjort till sitt signum med andra ord.

De flesta av de f.d. ministrarna har nu också fått en plats i riksdagen (utplacerade på lämpliga riksdagslistor runt om i landet). Hur Thomas Bodström, som gick direkt från advokatyrket till justitiedepartementet, hanterar den mer vardagliga politiken i utskott och kammare, blir t.ex. intressant. En chans att visa politisk känsla, med sikte på tyngre roll i framtiden? Men inte bredare än att det fortfarande är rättspolitiken som blir hans område.

De som oftast utpekats som kronprinsessor och -prinsar återfinns alla på gruppledarplatser: Mona Sahlin i social-, Ulrica Messing i försvars-, Thomas Östros i närings- och alltså Bodström i justitieutskottet. Nu tydliggörs skillnaden mellan att sitta i riksdagen eller som Wallström och Lundby-Wedin ha sin plattform på annat håll.

De mer okända ledande socialdemokraterna från den gamla riksdagen har behållit flera platser; Marie Granlund, Anders Ygeman, Thomas Eneroth m.fl. Samtidigt har flera f.d. ministrar blivit utan - de kunde knappast, med många gånger skral parlamentarisk erfarenhet, lägga beslag på alla tunga poster. Statsråd som inte satt de största avtrycken men har en gedigen riksdagserfarenhet fick tunga poster: Berit Andnor i konstitutions- och Sven-Erik Österberg i arbetsmarknadsutskottet.

Om den hårda konkurrensen om de ledande skuggministerposterna får några följder för den socialdemokratiska valanalysen och strategin återstår att se. Viktigast där är förmågan till självkritik och omprövning. Det är bra för socialdemokraterna om man, som enligt Bodström, har "deppat färdigt" men mer behöver göras innan det kan bli allvar av den stenhårda opposition som utlovas. Det mesta får nog anstå tills mannen i toppen fått sin efterträdare.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: socialdemokraterna, politik, Göran Persson, Sahlin, Bodström

Politkovskajas minne förpliktar

Ryssland (och Ukraina) nämndes särskilt i det utrikespolitiska avsnittet i regeringsförklaringen. Mordet på den modiga journalisten Anna Politkovskaja (telegramnyhet just nu, t.ex. hos DN) illustrerar på ett kusligt sätt vikten av den prioriteringen.

Politkovskaja var obekväm för makten, genom sin rapportering om saker som helst skulle tystas ned, som Tjetjenienkriget och gisslandramat i Beslan 2004. Inte många andra journalister vågade vara så fria och frispråkiga. Det tragiska är att de som vågade det nog nådde betydligt fler i omvärlden än hemma i Ryssland, där mediernas frihet de facto kringskurits allt mer.

Relationerna med en försvagad rysk demokrati (om än ej försvagad stat) blir en av de viktigaste uppgifterna för Carl Bildt som ny utrikesminister. Sverige kan ta ett ansvar för Rysslandspolitiken inom EU, som ett av grannländerna vid Östersjön. Anna Politkovskajas minne förpliktar.

Försvarsminister Odenberg behöver förhoppningsvis inte ägna lika mycket kraft åt detta, men den ryska utvecklingen måste självklart ta en stor plats i den säkerhetspolitiska analysen. Framtidens försvar kan inte bara ägna sig åt konflikthantering och fredsbevarande längre bort - det finns problem i närområdet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Ryssland, Politkovskaja, Bildt, försvaret, säkerhetspolitik

Många starka är styrkan

Lite splittring är alltid roligt när den första borgerliga regeringen på tolv år, tillika den första majoritetsregeringen på ett kvartssekel, nyss tillträtt. Så snart kvällstidningarna hämtat sig efter pangnyheten om Carl Bildts återkomst som utrikesminister, var budskapen i dag "redan osams" och "första påhoppet efter 23 minuter".

Konfliktytorna mellan våra nya stats- och utrikesministrar var bland det som analyserades mest i etermedierna och morgontidningarna, försiktigt och präglat av uppskattande av Reinfeldts mod och Bildts prestigelöshet i utnämningen och accepterandet.

Där Bildt så snabbt meddelade skiljaktig mening med de nya moderaterna var två väntade frågor: arbetsrätten och värnskatten. Att det är frågor som hanteras på annat håll än Arvfurstens palats är snarast exempel på "påhoppets" harmlöshet, än Bildts klåfingrighet. Reinfeldt kommer att leda en ministär med många starka viljor, alla kommer inte att dela alla åsikter. Samtidigt är den gemensamma viljan att göra ett bra jobb och leva upp till väljarnas förtroende, för att bli återvalda 2010.

Styrkan ligger i den breda erfarenheten och kompetensen. Tillsammans kommer statsråden att nå ut till fler svenskar än de socialdemokratiska företrädarna, där bara en syntes och bestämde.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Bildt, Reinfeldt, regeringen, politik, val2010

En erfaren majoritetsregering

Det är självklart oppositionsledarens uppgift att tycka till om regeringsförklaringen och ministerlistan. Ändå har jag svårt att se Göran Perssons recension i det ljuset, eller snarare svårt att tro att det är så han själv ser det. Om brist på ödmjukhet var ett problem för socialdemokraterna i den valrörelse de nyss förlorade, så verkar åtminstone inte partiledaren ha bättrat sig. (Partisekreteraren verkar mer böjd åt omprövning och självrannsakan, som Ekointervjun för två veckor sedan visade.)

Perssons analys kan sammanfattas med att den nya borgerliga regeringen är oerfaren, och moderat-dominerad.

Minsann. Det har ändå gått tolv år sedan borgerliga politiker sist satt på taburetterna, att borgerlig erfarenhet från regeringskansliet är liten efter tolv socialdemokratiska regeringsår är en självklarhet. Däremot har de nya ministrarna bred erfarenhet från politiken och dessutom från vidare fält, inte minst näringslivet. Göran Perssons ministrar saknade ofta längre erfarenhet från riksdagen (eller Europaparlamentet), och definitivt från näringslivet. Att sådana erfarenheter nu sätts högre än en trogen bana i den röda rörelsen eller i en socialdemokratiskt präglad förvaltning, är inte så illa.

Det klart största borgerliga partiets dominans är inte heller underlig. Men i Göran Perssons regering satt som bekant bara ministrar från ett av partierna i regeringsunderlaget. Persson ledde en minoritetsregering, nu är det ett lag som tillsammans har majoritet i riksdagen som ska styra landet.

Både erfarenhet och majoritetsunderlaget talar för den borgerliga regeringen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, Göran Persson, val2006, socialdemokraterna, moderaterna

Viktigast för Stockholm

Jag lyssnade ivrigt efter besked i regeringsförklaringen om Stockholmsregionens kanske viktigaste frågor i en ny regerings politik: utjämningsskatten och trafikinvesteringarna. Tyvärr hörde jag inget, om inte en närmare läsning av texten ger något får vi hoppas att budgetprocessen ger snart besked.

Det måste bli en ändring på dessa punkter om vår region ska kunna utvecklas. Det måste vara ett grundkrav från oss stockholmslänare (?) och våra företrädare på den nya borgerliga regeringen. Utgångspunkten måste vara att vi har större förhoppningar på en borgerlig regering än den avgångna socialdemokratiska, som alltför ofta gjorde skäl för epitetet "Stockholmsfientlig".

De viktigaste ministrarna i sammanhanget torde bli kristdemokraten Mats Odell som kommun- och finansmarknadsminister och centerpartisten Åsa Torstensson som infrastrukturminister. En från Stockholms län, en från Bohuslän; men geografin borde inte spela någon roll i en borgerlig regering som måste fokusera på tillväxt, välfärd och miljö. Hur får vi en hållbar växande kaka, och hur kan en regional utjämning och en infrastrukturpolitik utformas så att tillväxt gynnas på alla håll, och inte hämmas i huvudstadsregionen?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, trafik, regeringen, Mats Odell, Åsa Torstensson

Grattis Cecilia, Olle och Europa!

Sällan har vi väl haft en mer lämpad Europaminister - Sverige och Europa är att gratulera. Liksom Cecilia Malmström själv, förstås, även om det blir ett tufft jobb för en kritisk Europaentusiast att både påverka EU i en smalare, vassare och liberalare riktning, och förankra Europatanken på hemmaplan - det som så många politiker och ministrar talat om, men där så lite hänt i verkligheten. Cecilias kamp mot parlamentets vanvettiga månatliga flytt till miljardkostnader från Bryssel till Strasbourg har den senaste tiden uppmärksammats rätt stort, och visar på potentialen både hos denna nya, mycket kompetenta, liberala minister, och i Europafrågorna.

Grattis också till Olle Schmidt, som torde ta platsen i Europaparlamentet när Cecilia lämnar. Grattis till Göteborg, som får se en av sina duktigaste politiker ta plats i regeringen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Cecilia Malmström, Olle Schmidt, Europaparlamentet, Europa, regeringen, politik

Oskrivet blad för kulturen?

En av de stora överraskningarna är kulturministerposten - som väl inget parti lagt sig ut för att lägga beslag på. Timbrochefen Cecilia Stegö Chilò känns spontant som ett oskrivet blad i kulturpolitiken, men en del nya bud för kulturen med en högerliberal från näringslivets tankesmedja är väl minst sagt att vänta. Kanske hamnar störst fokus på mediepolitiken och en välbehövlig förnyelse av public service.

Kulturen är inte en av de största posterna i statsbudgeten men får mycket uppmärksamhet och har ett ideologiskt värde, inte minst för liberaler. För första gången i en borgerlig regering är det nu inte en folkpartist som har hand om detta område. Framtiden får utvisa om det kommer att kännas för mer än en kulturtillvänd folkpartist.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Cecilia Stegö Chilò, kultur, politik, regeringen

Inte bara Bildt...

Är det den mest kompetenta regeringen någonsin, för att travestera Carl Bildts ord från 1991? Det återstår att se, men oerhört spännande och lovande, måste sammanfattningen bli för vår nya regering. Carl Bildts återkomst som utrikesminister är förstås den största skrällen, men det finns många fler minst sagt intressanta namn.

En färgad kvinna får hand om integrations- och jämställdhetsfrågorna, i ett eget departement. Jag delar inte Nyamko Sabunis åsikter i allt och reagerade som många andra negativt på hennes utspel om obligatoriska gyntester, men som minister tror jag starkt på hennes och folkpartiets förmåga att visa vägen bort från utanförskapet som präglar alltför många platser i Sverige.

Inte bara en utan två öppna hbt-personer tar plats i regeringen. Att centerpartiets gamle avlagda kronprins Andreas Carlgren återvänder är en positiv överraskning i sig. Tobias Billström som migrationsminister får ett tufft jobb att visa en mänskligare flykting- och invandringspolitik än den som Barbro Holmberg har symboliserat. Hoppet står också till införandet av verklig arbetskraftsinvandring.

Lars Leijonborg och Jan Björklund blir förstås ett starkt team på utbildningsdepartementet. Folkpartiledaren får också ägna sig åt att stärka Sveriges position inför den internationella konkurrensens och öppenhetens utmaningar och möjligheter, som ordförande i regeringens särskilda globaliseringsråd.

Partiledarna har alla på sina departement fått statsråd från det egna partiet. Det kommer vara ett Allianslag som leder den nya regeringens arbete, vilket är en nödvändighet för att de fyra partierna tillsammans ska behålla regeringsmakten, förhoppningsvis med ett ännu starkare mandat, 2010.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Carl Bildt, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Andreas Carlgren, Tobias Billström, regeringen, val2006, alliansen

Spännande väntan på politiken och ministrarna

I morgon bitti får vi besked i regeringsförklaringen om vilken politik som ska styra i Sverige de kommande fyra åren, och vilka statsråd som kommer att företräda den. Det är naturligtvis oerhört spännande. Just hemkommen från ännu en kväll med politiska möten (hann med både ordförandemöte i folkpartiets Stockholmsförening och den lokala Kungsholms-Essingeföreningen), bänkar jag mig framför TV-nyheterna med datorn. Ser att Expressen tror sig veta vilka de flesta folkparti-ministrarna blir (inga direkta överraskningar om de namnen stämmer). Danska Jyllands-Posten hävdar att Carl Bildt är tänkt som utrikesminister. Det vore onekligen spännande och ingen kan hävda att han inte har kompetensen - men skulle han verkligen vilja återvända som en nummer två, och hur är egentligen relationerna med Reinfeldt som offentligt och närmast lustfyllt gjort processen kort med Bildts "gamla moderater"?

Sedan blir det väldigt spännande att se vad som skrivs om om trängselavgifter, trafikinvesteringar, utjämningsskatt och skatteförändringar i stort. Med mera!

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, val2006, Reinfeldt, Bildt, folkpartiet, moderaterna

Inte bättre i landstinget...

Det dukade bordet har dykt upp även i Stockholms läns landsting, i den självutnämnda budgethållarexperten Ingela Nylund Watz' regi. De rödgröna har snarast lämnat ett avdukat bord utan smulor kvar, och dessutom smitit från disken, menar den tillträdande majoriteten (se bl.a. DN). SL går med underskott för första gången (åtminstone som någon kan minnas). Sjukvården och framför allt sjukhusen blöder också pengar. Karolinska-fusionen blir en stor utmaning.

Och i faggorna lurar utjämningsskatten, som visserligen friserats och förvirrats ännu mer genom att alla möjliga ekonomiska relationer mellan staten och landstinget blandats ihop. Det hindrar inte att Stockholmslandstinget är det enda landstinget i landet som bidrar till systemet, och så snart tillväxten här tar fart och skatteintäkterna ökar, så försvinner det mesta av pengarna i väg (utan hänsyn till högre kostnader för personal, lokaler, social problematik). Av en extra sådan skattekrona som stockholmarna betalar in får de behålla knappt 23 öre i sitt landsting.

Här är utsikterna kanske större att behålla makten i minst två mandatperioder, vilket vore första gången en majoritet lyckades med det sedan landstingets bildande 1970, och bara därför en välgärning. Alliansen har 23 mandats övervikt i det 149-hövdade landstingsfullmäktige. Men de ekonomiska utmaningarna är inte mindre.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: landsting, politik, val2006, Stockholm

Nya aptitliga rätter på det avdukade bordet

Dagarnas mest använda politiska metafor torde vara "det dukade bordet". Det är en favorit i repris, förstås; den avgående statsministern Olof Palmes ord om arvet till den borgerliga regeringen efter valet 1976 (ni vet, då nuvarande partisekreteraren hade en känsla av statskupp). Det verkar höra till socialdemokraters krisreaktion när de tvingas lämna makten: i år hävdar Göran Persson med emfas att så är fallet.

Men bordet var inte dukat 1976, och det är inte mer dukat i år. Beroende på hur man räknar (huvudproblemet är ju att ingen riktigt har vetat hur man ska räkna) står omkring en miljon svenskar utanför arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna har lyckats med att skapa en bidragstagarstat, ett samhälle där det är rimligt och normalt att ta emot skattefinansierat stöd, även om man har ett arbete; att betala så höga skatter på normala inkomster att sådant stöd blir nödvändigt; att ha så små marginaler att något eget förmögenhetsbyggande, för den egna och efterkommandes trygghet och frihet, blir väldigt svårt. I det socialdemokratiska samhället ska det inte behövas, staten tar ju hand om oss. Staten är samhället.

En sådan syn måste liberaler med kraft vända sig mot. Nu har vi fyra år på oss att visa att vi kan göra skillnad, att det kan bli en förändring där fler arbetar och alla får behålla mer av sina egna pengar. Förändringar som märks snabbt är nödvändiga för att vinna valet 2010 - och att vinna ytterligare en mandatperiod är nödvändig för att få genomslag för en ny inriktning för svensk ekonomi - som säkrar välfärden. Alliansen och liberalismen måste vinna både kortsiktigt och långsiktigt.

Jämte ekonomin, jobben och företagandet gäller det att få en skola för kunskap med arbetsro, en forskning som siktar på världsklass, en ansvarsfull utrikespolitik där mål och medel går ihop.

För att fortsätta liknelsen gäller det att snabbt få fram nya, aptitligare rätter på bordet - men också fixa råvarorna och bemanningen i köket.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: val 2006, politik, regeringen, socialdemokraterna, alliansen

Republikansk talman på fallrepet?

Foley-skandalen kryper nu närmare representanthusets republikanske talman, Dennis Hastert. Nu säger en republikansk kongresstjänsteman, tidigare i Mark Foleys stab, att Hastert och den republikanska kongressledningen kände till Foleys olämpliga intresse för unga medhjälpare redan för tre år sedan. (Se bl.a. dagens NY Times eller DN.)

Hastert har tidigare fått stöd av president Bush och andra ledande republikaner, men de partikamrater som ropar på hans snara avgång har nu fått vatten på sin kvarn. Ur Vita husets synvinkel överskuggas presidentens strategi att anklaga demokraterna för att inte orka ta hårda tag mot terrorister.

Hittills hävdar Hasterts medhjälpare att de nya avslöjandena inte stämmer, att talmannen inget visste förrän den sista tiden. Det handlar med andra ord om vem man tror på och framför allt hur ledande republikaner tror att väljarna uppfattar det hela. Frågor om vad man visste när kan verka som hårklyverier och stärka intrycket hos republikanska kärnväljare av ett omoraliskt politiskt spel. Risken för republikanerna är att deras val på kongressvaldagen blir att stanna hemma.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: USA, politik, republikanerna

Kulturpolitiska frågor: Namn m.m.

Kulturpolitiken var inte den största frågan i valet, och har inte varit det mest uppmärksammade i eftervalsdiskussionerna och förhandlingsspekulationerna. Det är kanske som det ska vara, när en tillträdande regering (och stadshus- och landstingsmajoriteter) har jobben, skolan, vården och trafiken överst på agendan.

På kultursidorna har dock bevakningen och spekulationerna funnits (se t.ex. DN i dag). Några viktiga och intressanta ämnen är värda uppmärksamhet.

Biblioteken: Avgifter på boklån är inte aktuella, deklarerade också den nu tillträdande statsministern i valrörelsen, efter viss förvirring efter en tidigare debatt. Men hur blir det med bibliotekslagen? Argumenten är bibliotekens stora betydelse för läsning, bildning och demokrati kontra det kommunala självstyret (underförstått att om bibliotek är så viktiga så förstår väl kloka kommunpolitiker det själva och kan prioritera).

För mig som liberal är böckernas och bibliotekens värde oomkullrunkeligt. Diskussionen måste handla om hur det moderna biblioteket ska se ut, hur man ska ta in ny teknik, öka tillgängligheten och nå ännu fler. Bibliotek och lokala kulturhus kan vara en murbräcka mot segregationen.

Museerna: Fri entré-reformen tycks ha inneburit en välbehövlig vitamininjektion. Än mer än biblioteken behöver kanske museerna en diskussion om framtiden och tillgängligheten. Intrycket är att förutsättningarna och inställningen varierar, många har kommit långt från fördomen om dammiga samlingar på stelbenta institutioner. Hur blir det nu med den fria entrén? Hur vårdas vårt kulturarv, hur visas, problematiseras och uppskattas mångkulturen, och hur når man ut till nya grupper?

Stockholms kulturpolitik handlar också en hel del om dessa frågor. Stadsbiblioteket har kommit långt i nytänkande och framåtanda, med allt från boklåneautomater till nya sätt att möta ungdomar och invandrare. Stadens museer påverkas av fri entré-reformen, genom att besöken när de fortfarande kostar riskerar att minska. Det är kanske en aspekt som inte ska påverka det nationella beslutet om fri entré-reformen, men något vi behöver hantera lokalt.

En viktig fråga för kultur- eller mediepolitiken är framtiden för public service. Fyller dagens system sin funktion? Klarar SVT, SR och UR sina uppdrag? Och är dessa uppdrag i så fall rätt formulerade? Folkpartiet har talat om public service-fonder. Många vill se störra fokus på nyheter och samhällsjournalistik, reportage och fördjupning.

Så kommer vi till de så viktiga namnfrågorna. Får kulturen ett eget departement? Vissa efterlyser en särskild medieminister. Vilket parti kan lägga beslag på posten (mer än en blir det nog inte)? Ser man till namnen lyser folkpartisten Cecilia Wikström bland de starkaste. Kulturpolitiken prioriterades inte så högt av de gamla moderaterna men har varit ett skötebarn inte minst för folkpartiet. "Nya moderaterna" verkar dock ha inneburit en omsvängning. Allt är en del i en förhandling...

Vilka som får ansvara för kulturen i Stockholms stad och även i landstinget är förstås också av intresse.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kultur, bibliotek, public service, folkpartiet, moderaterna, val2006

Ska skandalerna avgöra USA-valet?

Den senaste skandalen för de amerikanska republikanerna kan kosta representanthusets talman Dennis Hastert hans post. (För snabbare uppdatering än med svenska medier, se t.ex. New York Times, en favorit-nättidning.) Och tillsammans med de senaste årens skandaler kan den senaste, med sexmejl från en republikansk kongressledamot till unga praktikanter, kosta republikanerna makten i kongressen vid valen i november.

Huvudproblemet är större än vad den enskilde kongressmannen Mark Foleys gjort eller inte gjort, och varför. Frågan som så ofta i politiska "affärer" (inga övriga likheter) är vad den republikanska kongressledningen visste, och när.

Foley, och nu kanske Hastert, blir långtifrån de första ledande republikanerna som drabbas av skandaler och kanske faller på dem. För inte så länge sedan fick majoritetsledaren och Texas-republikanen Tom DeLay till slut lämna, efter att han inte längre kunde undvika konsekvenserna av en korruptionsskandal.

Inte många platser skiljer demokraterna från att ta över både senaten och representanthuset. Frågan är dels hur många mandat som verkligen är möjliga att vinna; valdistriktens gränser har t.ex. i Texas ritats om för att gynna de sittande republikanerna. Och frågan är hur många väljare demokraterna egentligen vinner på republikanernas skandaler. Snarare är det så att konservativa väljare som sätter moralen högt avstår från att rösta när deras parti visat sig minst lika nedsmutsat som någonsin demokraterna.

Hur mittenväljarna påverkas verkar svårare att bedöma. Tidigare har vissa som hoppats på demokratiskt maktövertagande varnat för att en fortsatt för radikal "liberal" prägel för demokraterna, t.ex. med kongressens minoritetsledare Nancy Pelosi, kommer att kosta mittenröster. När Bill Clinton vann två presidentval på 1990-talet var det ju genom en rörelse mot mitten, påhejad av det inflytelserika Democratic Leadership Council.

Nu kör demokraterna hårt med en annan taktik, gräsrotskampanj, med målet att ha närvaro i alla 50 delstater och inte ge upp någonstans på förhand. Med förre guvernören Howard Dean som ordförande för partiorganisationen DNC, kan kanske nytänkandet som bar honom långt i primärvalskampanjen till presidentposten 2004 ge utdelning.

Förhoppningsvis är det viktigare för valresultatet än republikanernas skandaler.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: USA, republikanerna, demokraterna, politik

Attraktiv kollektivtrafik kräver både spår och vägar

Stockholmsregionen behöver både kollektivtrafiksatsningar (dvs utbyggd spårtrafik, främst förbi getingmidjan) och nya vägar (åtgärda de strukturella bristerna i trafiksystemet med förbifart och ringledens saknade länk, Österleden).

Den lösning som en blivande förhandlingsman ska komma fram till måste innehålla både och. Inkomster från en eventuell trängselskatt/trängselavgift måste komma kollektivtrafikanterna till del.

Det handlar om att skapa en attraktiv kollektivtrafik, för att locka nya resandegrupper. Redan åker väldigt många med SL, som står för omkring 70 procent av resorna i Stockholm i rusningstid. Ska Stockholmsregionen växa måste ännu fler åka kollektivt, även med utbyggda kring- och förbifarter så kommer inte alla bilar få plats - och en ringled är ju ingen direkt lösning för dem som ska in i stan.

Kollektivtrafikanterna är redan i dag av de mest skiftande slag: från hemlösa till statsråd över skolungdomar, pensionärer, arbetare, tjänstemän och direktörer. För att få ännu fler av dem som i dag väljer bilen, eller deras likar som i framtiden skulle föredra det färdsättet, att istället välja kollektivtrafiken måste den finnas på rätt platser, gå i tid, kännas säker och vara ren och snygg. Det är grundkursen som SL är hyfsat duktiga på men långtifrån alltid klarar.

Frågan är vad vi kan göra därutöver? Smarta betalningssätt istället för det nuvarande föråldrade biljettsystemet är en självklarhet (se min blogg från i går). Att göra kollektivtrafiken, stationer och perronger, till trevligare ställen att vistas på när man väntar kunde vara en annan framtidssatsning. Det kunde också ge mer välbehövliga intäkter och är något den blivande borgerliga majoriteten och inte minst folkpartiet arbetat för. Läs mer i dagens SvD.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kollektivtrafik, trafik, Stockholm, politik

Den enkla, eländiga enhetstaxan

Så var det gratis att åka buss i Stockholm igen. Ännu ett rån har lett till ännu ett skyddsstopp (rapporterar bl.a. DN). SL sliter vidare med att finna ett sätt att lösa säkerhetsriskerna och minimera kontanthanteringen.

Bakom det kraftigt ökade användandet av kontanter ligger enhetstaxan - en av den nu avgående rödgröna majoritetens största symbolfrågor. Det är klart att det är populärt att för en smidig 20-kronorssedel kunna åka buss och tunnelbana, men nu visar sig problemen som motståndarna varnade för. Och säkerhetsriskerna är bara en del. Därtill kommer de ökade minskade intäkterna, när enkelresorna blir billigare och färre månadskort säljs, som beräknats till minst 10 miljoner kronor per månad men troligen blir mer. Varje dag som SL p.g.a. skyddsstopp inte kan ta betalt för bussresorna läggs ytterligare miljoner till denna finansiella dränering.

Månad efter månad läggs detta ihop till mångmiljonförluster, pengar som SL inte har. Tvärtom finns, som alla som åkt i kollektivtrafiken vet, stora behov för underhåll och utbyggnad.

Nu är det värt att minnas var ansvaret för enhetstaxan ska läggas: hos den avgående rödgröna majoriteten och det socialdemokratiska trafiklandstingsrådet Anna Kettner. Den tillträdande borgerliga majoriteten får hantera efterbörden. Den långsiktiga lösningen består i smarta kort, som kommer göra resandet ännu smidigare än en föråldrad enhetstaxa med kontanter och pappersbiljetter.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kollektivtrafik, Stockholm, val2006, politik

Ombytta roller (inte utan vår tågtunnel)

Föga förvånande har funderingarna om att välja en billigare lösning än den planerade tågtunneln under centrala Stockholm, Citybanan eller Mälartunneln, vållat upprörda känslor. Bortröstade socialdemokrater luftar sin upprördhet över hur den blivande alliansregeringen som sin första åtgärd "kör över Stockholmsregionen".

För den som följt Stockholmspolitiken under de senaste åren känns det verkligen som ombytta roller. Med påtvingade trängselskatter, skenande utjämningsskatt, senkomna eller uteblivna trafikinvesteringar hade den borgerliga oppositionen i riket och regionen starka skäl att anklaga den förra socialdemokratiska regeringen för Stockholmsfientlighet, och deras partikamrater i Stockholmsregionen för bristande förmåga att försvara sin region.

Skillnaderna mot nu borde dock vara klara. Alliansledarna är tydliga med att regionens röst ska räknas - till skillnad från t.ex. då trängselskatteförsöket drevs igenom 2002. Målet är att uppnå maximal nytta för Stockholmsregionen, människorna, samhällsekonomin och miljön.

Citybanan/Mälartunneln lät länge som en dröm som verkade komma i fullbordan. Just därför är det extra bittert när verkligheten visar sig krassare, och den verkligheten är inte den tillträdande borgerliga regeringen utan de byggtekniska och ekonomiska förutsättningarna. (Upp till 20 miljarder i totalkostnad, avstängd T-central och t-bana från och till i några år, stora sprängningar och tusentals lastbilslass sprängmassor genom Norrmalm, någon?) Fördubblad spårkapacitet genom Stockholm utan ingrepp i miljön, stadsbilden eller människors livsvillkor vore ett drömscenario - men en sex kilometer lång tågtunnel under Saltsjön och historiska stadsdelar är det inte.

Nu ska fler lösningar prövas. Dörren är inte helt stängd för Citybanan. Kan vi få mer spår och dessutom ett antal miljarder över till förlängd t-bana, nya tvärbanor m.m. måste vi vara nöjda.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: trafik, tåg, Stockholm, regeringen, socialdemokraterna, val2006, politik

En smakfull lösning för Stockholmstrafiken

Äntligen verkar Stockholmstrafiken få en hållbar, långsiktig lösning. De fyra regeringsbildande Allianskollegorna skriver mycket som är klokt på dagens DN debatt, om eftersatta investeringar under lång tid, om oenighet i regionen och på riksplanet som hämmat långsiktighet och kraftfulla beslut, om hur kapacitetsbristen påverkar inte bara Stockholmsregionen utan hela Mälardalen, ja hela Sverige.

Ett inslag i det borgerliga, och snart förhoppningsvis bredare förankrade, trafikpaketet är offentlig-privata partnerskap (med engelsk förkortning PPP), som jag bloggade om i går.

Ett annat, betydligt mer omdebatterat och kontroversiellt, är trängselskatterna. Det otydliga utslaget från folkomröstningarna i Stockholms stad och 14 kranskommuner lutade totalt mot ett nej, men helhetsbilden var betydligt mer komplicerad. Det gäller inte minst för centerpartiet, som lanserade sig som det borgerliga ja-alternativet, men även för folkpartiet, vars sympatisörer var de ja-vänligaste och som hade flera ledande företrädare på den linjen.

En svekdebatt lär uppstå (även om det är förvånande om länets moderata kommunalråd inte skulle vara informerade om diskussionerna, som påstås på nyhetsplats på DN.se). Socialdemokrater lär inte kunna motstå att skadeglatt ge igen för den hårda kritiken efter Billströms löftessvek 2002, miljö- och vänsterpartister lär nog kunna svälja trängselskatten men ha svårare för att pengarna ska gå till kringfartsleder.

Det vore olyckligt om en oenighet nu skulle uppstå. Till skillnad från 2002, då trängselskatten slog ned som en bomb och splittrade en regional enighet som under möda uppnåtts i den dåvarande Stockholmsberedningen, är grundtanken nu enighet och regional förankring. En förhandlingsman ska samla stadens, landstingets och länskommunernas intressen. En fortsatt trängselskatt ska ses över ur intregritets- och effektivitetssynpunkter (t.ex. kring betalningen) och intäkterna ska fonderas, i väntan på en grundlagsändring som möjliggör regionalt/lokalt beslutade och hanterade trängselavgifter.

För liberaler som tror på ekonomiska styrmedel för optimalt utnyttjande av ett begränsat trafikutrymme (och därmed för både samhällsekonomin och miljön), kan det verka som en drömlösning där man får både riktiga trängselavgifter med regional legitimitet och de kringfartsleder som är strukturellt saknade bitar i trafiksystemet.

Samtidigt rivs beslutet om Mälartunneln för pendeltågen genom centrala Stockholm. En ytspårslösning - utan att inkräkta på Riddarholmen - ska undersökas. Det kan verka som flera steg tillbaka, men tunnellösningen innebar stora tekniska utmaningar, långvariga störningar under byggtiden och dessutom en kostnadskalkyl som spränger alla ramar. Kan man finna en mer kostnadseffektiv lösning, och ha pengar över till att bygga de nödvändiga fyrspårsanslutningarna framför allt norr om stan, så vore det välgörande.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: trängselskatt, trafik, Stockholm, regeringen, politik, val2006

Tredje största partiet

Centern ska gratuleras till sin valframgång; särskilt efter de senaste årens förnyelse till framtoning och politik känns det som ett klart sympatiskt alternativ i svensk politik. Men naturligtvis hade det varit roligast om folkpartiet behållit positionen som tredje största parti, gärna med tvåsiffriga procenttal. Nu blev skillnaden inte så stor (noga räknat 0,34 procentenheter, 7,54 mot 7,88 procent av rösterna enligt Valmyndighetens sluträkning). Så väldigt stor utdelning av den skillnaden kanske Maud Olofsson, som låtit höra av sig absolut mest av de fyra Allianskollegorna under de diskreta förhandlingarna, inte ska räkna med.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, centerpartiet, val2006, politik

Extern interndebatt (fp)

Intern partidebatt ska helst föras internt. Det handlar inte om att täcka upp det obehagliga, utan om att alla och framför allt, i folkpartiets fall, den liberala politiken tjänar på det, i arbetet för att nå framgång, förtroende och kunna genomföra denna politik. När det ibland är motiverat att föra ut skiljaktiga ståndpunkter i externa fora, gäller det att finna rätt balans, om man är ute efter liberalismens och folkpartiets långsiktiga väl.

Kritik som förs fram externt har högre krav på formulering och innehåll. Man måste helt enkelt ha något att komma med, och kunna föra fram det med stor trovärdighet. En grundförutsättning för att kunna kritisera andra är förstås att man själv uppnått, och försöker uppnå, något positivt. De som enbart försöker positionera sig borde vana mediemänniskor snabbt kunna se igenom, om det inte handlar om journalistik med en egen agenda.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, val2006, politik

Skamlig svensk tradition återupptagen

Sedan förra året har Sverige haft ett moratorium för avvisningar av homosexuella iranier. Nu har man tydligen tänkt färdigt - och låter allt bli som förr. I dagarna fattades ett beslut om utvisning (se t.ex. Ekot), trots att svenska myndigheter nu åtminstone erkänner att homosexuella i Iran förföljs och t.o.m. löper livsfara. Motiveringen är som tidigare att det inte är någon fara så länge man är diskret. Budskapet är med andra ord fortfarande: gör våld på dig själv, din person, den du är - så ska det nog gå bra.

Ett land som hanterar människor så, kan inte göra anspråk på att föra en humanistisk flyktingpolitik med respekt för mänskliga, universella rättigheter och allas lika värde. Det är förhoppningsvis ett område där den nya borgerliga regeringen snabbt kan sätta avtryck.

Den nya asylprocessen verkar inte ha hjälpt, åtminstone inte på detta område. Det är den nya Migrationsdomstolen som fattat beslutet. Domstolen dömer efter de lagar som riksdagen stiftat, men bör också följa lagstiftarens intentioner som det uttryckts i förarbeten, protokoll osv. Om en uppstramning behövs, så ska den göras.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: flyktingpolitik, iran, hbt, regeringen, politik

Namnfråga - för infrastrukturen?

Dagens positiva besked att den nya regeringen öppnar för offentlig-privata partnerskap för trafikinvesteringar var kanske inte så oväntat. Mest glädjande är kanske att det kommer så tidigt som en tydlig prioritering. (Gäller bara att minnas att det handlar om medel, inte mål.)

Intressantast är kanske vem som uttalar sig: kristdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman Mats Odell. I dessa förhandlings- och regeringsbildar-dagar görs inga sådana utspel av en slump. En fundering har ju varit att denne en av kristdemokraternas mest erfarna och kunniga aktive rikspolitiker kunde hamna som chef på finansdepartementet (med logiken att dåmoderaterna helst inte vill släppa posten men maktbalansen omöjliggör att samma parti besätter både stats- och finansministerposterna, skulle det minsta regeringspartiet vara "ofarligast", särskilt som man kan ställa upp en så kompetent kandidat som inte heller är partiledare).

Nu verkar Bildt-regeringens kommunikationsminister på väg tillbaka till det politikområde han styrde 1991-94. Frågan är om vi också kommer att få se ett återupprättat självständigt infrastrukturdepartement eller om frågorna ligger kvar som en, ganska oberoende, enhet inom näringsdepartementet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, val2006, kristdemokraterna, trafik

Nya vägar för trafiken

Samarbete med privata finansiärer kan tidigarelägga viktiga väg- och järnvägssatsningar rapporterar Ekot. Det är en av de stora konkreta förändringarna som den nya borgerliga regeringen kommer att innebära.

För oss som sysslat en del med trafikpolitik är offentlig-privata partnerskap (PPP, OPS; kärt barn har många namn) numera ett ganska välbekant begrepp, i bredare lager är det nog hyfsat okänt och därför kan sedvanlig vänsterretorik som Peter Pedersen (v) ger exempel på i Ekot tyvärr gå hem. Det är farligt om statliga pengar hamnar hos vinstdrivande bolag, menar vänsterpartisten. Samma argument har också tidigare hörts från socialdemokrater (och inte bara i trafikdebatten; tänk bara vården och stopplagen). Vänsterpartisterna kanske vill förstatliga vägbyggandet helt men socialdemokraterna värderar nog svenska stoltheter som Skanska, NCC och en rad små entrepenörer och underleverantörer högre. Deras affärsidé är ju just att göra vinst på väg- och järnvägsbyggen.

Offentlig-privata partnerskap (låt oss kalla det OPP) är ett sinnrikt sätt att lösa ett behov. Det är inget mål i sig, men när vi som i dag, delvis p.g.a. gamla försyndelser och eftersatta investeringar, har flera stora och många mindre angelägna infrastrukturprojekt men finansiering till långtifrån alla, måste vi söka oss bortom traditionella lösningar. Det är orimligt att vi säger oss inte ha råd att göra tillväxtfrämjande, för framtidens konkurrenskraft avgörande investeringar.

Den traditionella lösningen heter anslagsfinansiering. Huvudproblemet är alltså att statens, landstingens (kollektivtrafiken, exv SL) och kommunernas (lokala gatunätet) resurser är begränsade. Skattemedlen räcker inte till allt vi skulle vilja. Skattehöjningar för att bygga vägar torde vara både kontraproduktivt (ur tillväxtsynpunkt) och opinionsmässigt ogörligt, för att inte säga oförsvarliga med en liberal grundsyn att människor ska få behålla mer av frukterna av sitt arbete.

Med OPP kan vi få de viktiga vägarna och spåren byggda tidigare. I Ekot nämndes Förbifart Stockholm, av största vikt för huvudstadsregionens framtid, liksom E6 i Bohuslän och E4 förbi Sundsvall.

OPP har fler stora fördelar: de allra flesta projekten färdigställs i tid, och till planerad kostnad. Ur bägge dessa aspekter är OPP långt bättre än den traditionella anslagsfinansieringen (där detta bara gäller 30 procent av projekten).

Konceptet går ut på att ett bolag med privata intressen bygger en väg eller en järnväg som staten sedan köper tillbaka genom avbetalning. Starka avtal reglerar det offentligas rättigheter och finansiärernas och byggarnas skyldigheter. Brott mot avtalet (t.ex. förseningar eller fördyringar) bör innebära skadeståndsplikt.

Utomlands används "public private partnerships" flitigt, och inte bara till vägar utan t.ex. för att bygga sjukhus. Exemplen från Storbritannien, Norge och Finland med flera länder är mångtaliga, erfarenheterna övervägande positiva.

Slutsatsen är att alla som välkomnar en tillväxtinriktad infrastrukturpolitik bör välkomna den borgerliga regeringens annonserade nyordning. Det gäller också de socialdemokrater, och inte bara förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som förespråkar desa offentlig-privata partnerskap.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, trafik, regeringen

Namnfrågor - efter Ulvskog?

Partisekreterarfrågor är givetvis intressanta i andra partier än moderaterna.

Hur går det för socialdemokraternas Marita Ulvskog? I Expressen sägs hon kunna bli "valfiaskots nästa offer" - en kanske inte så originell analys i dessa dagar. Eller kommer det avsuttna maktpartiet att sluta leden och nöja sig med Göran Perssons avgång som mer signalerar trötthet än ett erkännande av misslyckande? När Ulvskog var självkritisk i Ekots lördagsintervju har Persson efter valförlusten mest signalerat ett godmodigt avslut efter väl förrättat värv i tolv år som finans- och statsminister. Det förslår inte om partiet ska göra en djup analys och kanske smärtsamma omprövningar. Och trots den ödmjukare självkritiska hållningen verkar det bli Ulvskog som blir det nödvändiga offret för den processen (frågan är om det räcker).

Vem hennes efterträdare skulle bli vågar jag inte sia om. Det beror förstås helt på vem som blir den nye partiledaren (oavsett om partisekreterarposten används som en pusselbit i läggspelet för att så många intressen inom rörelsen som möjligt ska bli nöjda, som en del i ett slags delat ledarskap, eller som en ny stark partiledares förlängda arm). Carin Jämtin skulle kanske vara ett troligare namn som partisekreterare än partiledare?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: val2006, ulvskog, socialdemokraterna

Namnfrågor - PR för partisekreterare

Sakfrågorna är naturligtvis det viktigaste i politiken. Det är den ände man måste börja förhandlingar i, eller i Alliansregeringens fall där man måste fullborda det tidigare jobbet och sätta ned foten nu när drömmen om Rosenbad har blivit verklighet.

Men namnfrågorna är ibland så mycket intressantare. Det är mänskligt att intressera sig för andra människor, vad de gör, tycker och hur det går för dem. Och efter ett val vankas rena jultiderna för partiaktiva och journalister - inte bara för dem som kanske går och väntar på ett telefonsamtal från den blivande statsministern (eller snarare sin partiledare).

Vilka som blir ministrar, borgarråd och landstingsråd får vi veta inom de närmaste veckorna. Den viktiga posten som ny oppositionsledare - dvs socialdemokratisk partiordförande (bara att de två begreppen är synonyma känns härligt uppfriskande) - dröjer ett antal månader till. Och sedan har vi alla de gamla tjänstemän som ska söka sig vidare, och de nya som ska komma till.

Namnfrågor handlar om politisk PR. Rätt hanterade är de guld värda. Ur det perspektivet är dagens snabba och smidiga byte från Schlingmann till Littorin intressant. Nu hamnar fokus hamnar på vilka uppgifter den f.d. partisekreteraren får, istället för på vem som ska ratta det moderata partiets organisation, eller ska vi säga kommunikation. Vad en kommunikatör och PR-man kommer att innebära som högste administrative chef för det moderata samlingspartiet återstår att se, men ambitionen att nå väljarna mellan valen är det inget fel på. Insikten är förstås att valkampanjen inför 2010 börjar nu.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: val2006, val2010, moderaterna,politik

Liberal eftertanke

Eftertankens kranka blekhet drabbar kanske främst en avslutad valrörelses förlorare, men särskild eftertanke är kanske att rekommendera de som både är vinnare och förlorare. Främst i den kategorin i årets val står mitt kära folkparti. De flesta partikamrater har nog som jag delade känslor, euforin över att äntligen ha nått ett maktskifte kan hur epokgörande detta än är, helt överskugga våra egna förluster.

Det kanske låter bittert och magsurt. Allt handlar ju ändå om att byta majoritet, om framgång för Alliansen! Självfallet är det viktigt, men jag är ändå liberal och folkpartist för att jag tror på den liberala ideologin och på att folkpartiet är dess bästa företrädare. Mitt mål har alla de gångna åren varit en borgerlig regering, med ett starkt folkparti. Och partiet blev inte så starkt som det kunde ha blivit.

Många folkpartiväljare blev moderater i årets val, några blev centerpartister. Att moderaterna skulle återvinna några av de väljare de förlorade i valet 2002 var förstås förutsägbart, men var det oundvikligt?

Centerpartiet sägs, inte minst i storstäderna, ha vunnit på trängselskatterna men också på att framstå som ett liberalare parti än folkpartiet. Hur var det möjligt?

Det är två oerhört viktiga frågor i folkpartiets eftervalsanalys. Och en sådan analys behövs nu, inte minst när vi om fyra år åter ska möta väljarna men då som ett av fyra regeringspartier. Vilken ska folkpartiet liberalernas profil vara då?

Pingat till intressant.se
Andra bloggar om: politik, folkpartiet, val2006

Dataaffären: Vi väntar på slutorden

Huvudpersonerna i folkpartiets "dataskandal" tar nu bladet från munnen, för att använda en journalistisk dramatiserande ordvändning. Efter att frustrerat ha sett Agenda (och dessförinnan ett kort Rapport-inslag) i går kväll känns det skönt när förre partisekreteraren Johan Jakobsson ger sin bild i dagens SvD.

Ännu bättre blir det när hela bilden kommer fram, i polisutredningen och i folkpartiets etikkommission. Det känns skönt att tillhöra ett parti som går till botten med sin smutsiga byk, för att ordentligt kunna tvätta, vädra och göra avbön där så krävs.

Plånböcker i vården

Valfrihet i borgerlig tappning innebär att plånbockens tjocklek avgör vilken vård, omsorg och utbildning sjuka, gamla och unga får. Det blir marknaden och inte behoven som styr.

Antar att ni känner igen resonemanget, ständigt angrepp från socialisterna. Lars Ohly (v) gör flitigt bruk av det i fredagskvällens partiledardebatt. Och visst kan vi ge honom rätt.

Alla svenska plånböckers tjocklek avgör vilken vård, omsorg och utbildning vi alla får. Om fler jobbar och betalar skatt, kan skatten bli lägre, deras plånböcker tjockare, och vi kan ändå få mer pengar i kommuners, landstings/regioners och statens kassakistor. Det ger större resurser till alla de offentliga uppgifter vi tycker är viktiga.

Både marknaden och behoven styr. För marknaden är ju vi alla, när det gäller äldreomsorg de gamla som behöver omvårdnad och omsorg, i skolan de barn och unga som behöver utbildning.

Det är värt att hålla i minnet en valhelg som denna.

Redan på 70-talet...

Ett av argumenten för ett maktskifte är ju att ett maktskifte i sig är välgörande för demokratin, inte minst i ett land som Sverige där samma parti regerat i 65 av de senaste 74 åren och ibland verkar ha växt ihop med statsmakten. Och debatten om den starka högskattestaten kontra individens självbestämmande känns igen från tidigare valrörelser och perioder. I Per Anders Fogelströms bok "Besittarna" från 1977 levererar Rickard Borg, en lyckad "self-made man", en kritik som lika gärna kunde passat i årets valrörelse.

Om att uppmuntra arbete, s 54:
"Rickard svarade att jämlikhet borde uppnås genom idogt och väl betalt arbete och inte genom att man rövade arbetets frukter från dem som slitit hårdast. Systemet, sådant det fungerade nu, ledde bara till skatteflykt eller också till dagdriveri och understödstagaranda. Det var i landets intresse att alla arbetade så mycket som möjligt och det gjorde de inte om de inte fick behålla tillräckligt."

Om tjänstesektorn, s 54:
"Det hade blivit så nu att man tjänade mera på att själv tvätta sin tvätt eller laga sin bil än på att syssla med det som man var utbildad för och verkligen kunde. Snart skulle folk förmodligen helt övergå till att byta tjänster med varann och skatteverket fick fördubbla antalet datorer och spioner för att spåra upp åtminstone några av alla skatteförbrytare."

Längre fram, om synen på framgång genom arbete och egna ansträngningar:
"Tipsvinnare och lottvinnare beskattades inte och de hyllades som hjältar i pressen. Medan de som genom arbete och skicklighet tjänat en slant betraktades som busar och banditer som orättfärdigt kapat åt sig något och borde bespottas och bestraffas."

Naturligtvis finns andra röster i Fogelströms bok, men likheterna med känslan på 70-talet känns ändå slående.

Mål & medel

Ytterligare en intressant notering från gårdagens Reinfeldt/Persson-debatt är förstås att den sittande statsministern hängde upp sig så kraftigt på att Alliansen ännu inte formulerat något mål för svensk klimatpolitik. Att man har ett antal skarpa förslag för hur klimatpåverkan ska minimeras och utsläpp av växthusgaser minskas, gick tydligen inte hem.

Kanske är det inte så svårförståeligt ändå. Persson gillar ju att sätta upp mål i politiken. 4 procents arbetslöshet, 80 procents sysselsättning, 10.000 platser i äldreboenden under (den nu gångna) mandatperioden...

Med tanke på hur det gått med de målen, kanske vi ändå ska sätta större tilltro till det regeringsalternativ som fokuserar på medlen i första hand.

Persson, hemhjälpen och nior utan avgångsbetyg

Annat av intresse från kvällens debatt:
* Göran Persson är oroad över de många som jobbar svart med städning. Vad han vill göra åt det är mindre klart, men någon "hemhjälp" till dubbelarbetande småbarnsföräldrar och andra som skulle vilja köpa sig dessa tjänster om de fanns till rimligt (lägre beskattat) pris vill han inte veta av.
* Göran Persson påpekade att 9 av 10 faktiskt går ut grundskolan med godkända betyg i kärnämnena. Inte så farligt alltså, att 1 av 10 inte får godkänt i svenska, engelska eller matematik. Tråkigt för de varje år dryga 20.000 niorna, eller sisådär en kvarts miljon på tio år med Persson som statsminister. Inte så farligt heller att 1 av 4 inte får godkänt i något av de andra ämnena.

För få jobb, för sent

225.000 eller 1,5 miljon. De siffrorna illustrerar huvudstråket i kvällens "statsministerduell" i SVT: specifikt handlar det om arbetslösheten, generellt om bilden av verkligheten. Den sittande regeringschefen upprepar envist att det går bra för Sverige, med underförstått och uttalat följdargument varför ändra på ett vinnande koncept. Än en gång fick vi höra mantrat "nu kommer jobben", och till skillnad från ett antal av sina statsråd som de senaste veckorna levererat olika jobbpaket verkade Göran Persson inte anse att det behövde göras så mycket. Det kommer ju gudbevars 550 nya jobb om dagen.

Många av de 550 är tillfälliga eller åtgärdsrelaterade, replikerade Fredrik Reinfeldt. Han kunde ha fyllt på med att det både är för få jobb och för sent, när vi sedan en tid ridit på toppen av en högkonjunktur.

Folkpartiet största parti

Såg för en stund sedan avslutningen av SVT-programmet Testa ditt val - där folkpartiet totalt bland de olika grupperna (småbarnsföräldrar, förstagångsväljare, undersköterskor, pensionärer...) blev största parti, med drygt 20 procent.

Nu ska sägas att detta var resultatet när de medverkande väljarna utifrån ett antal sakfrågor skulle testa vilket parti de egentligen borde sympatisera med. Utgångsläget för folkpartiet låg på drygt 12 procent, medan vänstersidan verkade klart underrepresenterad. Hursomhelst är det balsam för ett sargat liberalt hjärta - och kan kännas som en del i en känsla av att vinden har vänt efter en motig vecka. Motvinden har i varje fall mojnat betydligt.

Förbannad och frustrerad är väl annars en god sammanfattning av en valkämpande liberals sinnesstämning den här veckan. Förbannad över att några få gjort så stor skada. Frustrerad över att inte kunna göra särskilt mycket åt det, efter fyra års förberedelser för en lyckad valrörelse och maktskifte i Stockholm och Sverige.

Vid valstugorna och på stan har vi dock mest mött medkännande och sympati. Folk verkar ha en nykter inställning, att denna "affär" inte är något som definierar det liberala partiet.

"Dataskandalen" rullar vidare...

...och ännu en dag utan att få ägna sig helhjärtat åt att prata politik. Vi har blivit smärtsamt medvetna om att inget parti kan garantera att alla företrädare står över missgrepp och smutsigt spel. Men det definierar inte partiet.

Säck och aska

I dag (och i än högre grad i går kväll när ryktenas vågor gick ännu högre) passar det för den organiserade liberalismens företrädare att klä sig i säck och aska. Ínget annat duger efter en händelse som dataintrånget mot SAPnet - i kvällspressen försett med krigsrubriker som "Leijonborgs spioner".

Försök att försvara och förklara sig eller nyansera bilden kan i bästa fall komma i en bisats. Men ändå: Allt tyder på ett förfärligt och tyvärr upprepat snedsteg av en enskild medarbetare i ungdomsförbundet. Luf och folkpartiet tar fullkomligt avstånd, och inga uppgifter som eventuellt kan ha funnits på socialdemokraternas intranät har känts till eller använts av dem som planerat folkpartiets kampanj.

Några ursäkter finns inte. Vi kan bara sörja att sådana här övertramp förekommer i svensk politik och böja huvudena i skam över att det denna gång förekommit inom vårt parti. Och hoppas att vi får ägna resten av valrörelsen åt att prata om folkpartiets politik.

Facket säger sanningen

Med undantag "rosornas krig" och senare några kyliga år på 90-talet brukar SAP-LO-axeln hålla i hop i vått och torrt. Framför allt i valrörelsetider rätar facket in sig i ledet och ställer upp med utspel, valarbetare och spridning av det s-märkta budskapet på torg och arbetsplatser.

Inför årets valrörelse har LO dock offentligt dragit slutsatser, som mot bakgrund av den täta samverkan med regeringspartiet är uppseendeväckande. Tidigare i år kritiserades den skola som är resultatet av socialdemokraternas skolpolitik - en skola som inte fokuserar tillräckligt på kunskap och där alla gymnasieelever tvingas läsa in högskolebehörighet även om de vill arbeta med praktiska yrken.

Nu är det dags igen, i valrörelsens hetaste ämne: jobben. Där har mycket handlat om verklighetsbeskrivning. Läget är inte alls så dystert som den borgerliga alliansen hävdar, arbetslösheten är inte så stor - ja, och dessutom, om de inte redan fanns så kommer jobben nu. Statistiska metoder och mått har använts som slagträn i debatten.

Nu sällar sig LO via chefsekonomen Dan Andersson till kritikerna av regeringens och AMS sätt att mäta arbetslösheten. Naturligtvis måste vi ha siffror som är internationellt och historiskt jämförbara, heltidsstuderande som söker arbete måste räknas in i arbetslösheten.

Debatten kan tyckas kretsa kring definitionsskillnader med liten betydelse, men verklighetsbeskrivningen spelar roll. Ser man att ett problem är större, tar man till rejäl politik för att komma till rätta med det. Och Sverige behöver en rejäl politik för arbete.