Liberalt familjegnabb

Ett liberalt familjegnabb kunde det kanske kallas när folkpartiets partisekreterare på DN debatt anklagar centerpartister för att vara för (ny)liberala i vissa frågor. Avgående CUF-ordföranden, tillika förgrundsfigur i "Stureplanscentern", känner sig utpekad. En f.d. folkpartist som Johan Ingerö är milt sagt kritisk. Debatten lär hänga med nyhetsdygnet runt om inte längre, vattenglas eller ej.

Visst är det intressant hur Sverige bredvid partiet som heter liberalerna har fått ytterligare ett, som kallar sig socialliberalt. Centern och folkpartiet har genom åren legat mer eller mindre nära varandra och vid minst ett tillfälle varit nära en sammanslagning (även om det var tre och ett halvt årtionde sedan). Visst är det intressant med de sakpolitiska skillnaderna mellan dessa två partier.

Före valet tog folkpartiet strid för att värna ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen. Att partiet efter valet tagit stryk i opinionen kan delvis vara efterdyningar av valrörelsens slutfas och dataintrångsskandalen, men beror kanske också på att folkpartiväljare mer än andra borgerliga sympatisörer värnar den sociala trygghet som utmålats som hotad i och med förändringarna av a-kassan.

Försvaret av inkomstbortfallsprincipen - till skillnad från tankar om grundtrygghet - i socialförsäkringarna - är en viktig uppgift för ett liberalt folkparti som värnar den generella välfärden

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, centern, Ullenhag, Federley,

Förnuft, känsla, klimat

Historiskt, sade Chirac och många höll med om att EU-ledarna uppnått något stort när de i veckan enades om att minska utsläppen av klimatgaser och öka andelen förnybara bränslen i Europa. Kanske säger det mest om lågt ställda förväntningar - och kanske är det hela mest historiskt för EU-samarbetet, som Ingrid Hedström påpekade i sin analys (som jag inte hittade i DN på nätet): kanske går vägen till européernas hjärtan mer via klimatpolitiken än konstitutionen.

Både klimatpolitiken och konstitutionen handlar ju om både förnuft och känsla. Och när känslan av brådska och hotande miljökatastrof, påeldad av kampanjjournalistik och filmer som Al Gores "Unconventional Truth", driver politikerna till långtgående beslut är det trots allt bra med en stor dos förnuft i hur besluten och åtgärderna utformas. Miljöområdet är en kristallklar mästargren för EU - eller borde vara det - och kan röja vägen ut ur den konstitutionella tankepausen.

I Sverige har statsminister Reinfeldt efter valet visat betydligt mer miljöengagemang än partiledar Reinfeldt före valet och tycks se fram mot ordförandeskapets utmaning 2009 (DN). Glädjande, borde man tycka, istället för att komma med underliggande kritik mellan raderna om att det skulle vara ett suspekt och oäkta engagemang. Och nya miljöpolitiska idéer från ett så tidigare oväntat håll borde väl också välkomnas (åter DN).

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, klimat, EU, Fredrik Reinfeldt, moderaterna

Naturliga monopol

När förre näringsministern, sedermera Stenbeck-rådgivaren Björn Rosengren skriver på DN debatt om behovet att skilja ut accessnätet innan en försäljning av statens återstående Teliaaktier, har han dubbla lojaliteter, påpekar statsrådet Odells medarbetare för DN ekonomi.

Må så vara. Man ska alltid källkritiskt granska argument utifrån avsändaren och dennes lojaliteter. Men argumenten kan vara goda ändå, som i detta fall.

Naturliga monopol som telenätet (eller järnvägarna, eller vägarna) bör i största utsträckning ägas eller kontrolleras gemensamt. Det har sagts att det enda som är värre än ett offentligt monopol är ett privat monopol (eller rentav ett privat oligopol kunde man tillägga), och när ett monopol är den enda rimliga konstruktionen, bör det därför vara offentligt. På ett sätt är denna grundläggande infrastruktur jämförbar med lagar och regelverk, som ska gälla lika för alla, för att trygga rättssäkerhet och jämlik konkurrens.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Telia, Björn Rosengren, Mats Odell, naturliga monopol

Många kluvna liberaler

Jag har länge definierat mig som liberal. Beroende på humör, tillfälle eller samtalspartner med för tillfället passande prefix, som i princip alltid är något relativt. Ett i princip konstant prefix kunde för mig dock vara "folkparti-liberal". Något betyder det ändå att det fortfarande finns bara ett svenskt parti som i sitt namn är uttalat liberalt.

Två saker irriterar mig som liberal, och för den delen folkpartist, mer än många andra, och därför var Niklas Ekdals söndagskrönika (som så ofta) mitt i prick.

Dels när människor som själva inte är liberaler, eller folkpartister, anklagar liberaler, eller folkpartister, för att inte vara (tillräckligt) liberala eller försöker pådyvla oss åsikter som vi som liberaler, eller folkpartister, borde ha. Göran Persson och många andra socialdemokrater har gett många exempel i den genren. (Ekdal ger ett exempel med ett abortresonemang från den konservative krönikören Rolan Poirier Martinsson.)

Nästan lika irriterande är när liberaler av olika schatteringar anklagar liberaler med andra perspektiv eller prefix för att inte vara "riktiga liberaler". Som en i åtminstone ekonomiska termer mittfåre- eller rentav något vänsterlutande liberal, är det något jag främst upplever från liberaler på den mest marknads- eller värderingsliberala (libertarianska?) sidan.

Liberalismen är som Niklas Ekdal skriver en bred kyrka: Vi kan vara feminister, vänsterradikala, kärnfamiljskramande. Det som förenar är respekten för att människor är olika, gör olika livsval, ska respekteras för det men i möjligaste mån ha rättvisa möjligheter.

Jag hoppas att jag själv inte upplevs som om bara min tolkning och mitt prefix vore det enda rätta. Som liberal är jag alltför kluven för att våga vara så enkelspårig.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: liberalism, folkpartiet, Niklas Ekdal

Forskningsframtid på Kungsholmen?

Inspirerad av inte minst folkpartiets forskningspolitiska offensiv, sände jag ett litet alster som lokaltidningen Vårt Kungsholmen publicerade i dag. Visst skulle det passa med ett litet läkemedelskluster på nordvästra Kungsholmen?

Forskning framtiden - också på Kungsholmen?
Nu tävlar Sverige om att bli Europas centrum för materialforskning. En ny modern anläggning med en gigantisk protonaccelerator kan ge hundratals jobb i Lund - men naturligtvis betyder den mycket mer än så.

Forskning är framtiden om vi ska klara oss den globala utmaningen. Vi måste vara bäst i världen på några saker. De få forskarjobben med spetskompetens ger avtryck i fler företag och jobb för många andra.

På västra Kungsholmen har länge funnits läkemedelsindustri. Med rätt politik kan vår del av Sverige och Stockholm fortsätta vara ett litet forskningskluster. Framtidens kunskapsintensiva företag här både tjänstesektor och industrin - och utan buller och utsläpp passar de väldigt bra bland människorna, i en stad som lever dygnet runt.

Rasmus Jonlund (fp), Kungsholmen

Andra bloggar om: politik, forskning, folkpartiet, Kungsholmen

Sossarnas vårdköer

Eftersom lokaltidningen Mitt i landar på vårt hallgolv redan på måndagar (ambitiös direktreklam-utdelare eller rationalisering av utdelningstillfällen?) så kan jag redan i dag avslöja att jag har en liten insändare i åtminstone Kungsholms-editionen. Den behandlar ett kärt ämne, nämligen vinst och privata företag i vården, och socialdemokraternas dubbelmoral: De har inte haft något emot att utländska försäkringspatienter opereras på Stockholmssjukhus, men ropar på vargen och slutet för den solidariskt finansierade vården när stopplagen avskaffas. (Ett logiskt felslut i att fler privata vårdgivare skulle leda till privatisering också av finansieringen.)


S för utländska vårdförsäkringar
Privatförsäkringar hotar enligt socialdemokraterna att ta över den svenska sjukvården. Stopplagen, som äntligen avskaffas, utmålas som en sista bastion för solidariskt finansierad sjukvård. Sanningen är att den hämmar privata alternativ som hjälper till att ge mer och bättre vård för skattepengarna. De alternativen är i själva verket en garanti för att den solidariska vården består.

När Nylund Watz & co styrde landstinget hade (s) däremot inga problem med utländska vårdförsäkringar där det fanns lediga tider i operationssalarna på landstingets egna sjukhus. Dvs exakt det som man förvägrar privata aktörer.

Således, för att använda deras egen argumentationsteknik: socialdemokraterna främjar vårdköer och tvingar den som vill bli opererad på länets sjukhus att teckna utländsk vårdförsäkring.

Rasmus Jonlund
Folkpartist

Den bristande vänsterlogiken kring Stockholm Care behandlades för övrigt i en artikel i förra veckans nummer av Dagens Samhälle (ej tillgänglig på webben).

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, sjukvård, stopplagen, socialdemokraterna

Ljusare slott

Som de flesta (?) andra inflyttade stockholmare har jag blivit en varm lokalpatriot för huvudstaden som min hemstad. Ljuset, vattnet, historien, byggnaderna; med den historiska staden runt Strömmen och vårt kungliga slott i dess hjärta. Vissa av oss skulle kanske hellre se ett annat prefix framför slottet, eller i varje fall en mer demokratisk kunglighet - dvs på ett eller annat sätt mer direkt folkvald.

Nåväl; slottet är ändå på något sätt vårt, och det kunde vi förhoppningsvis börja med att förändra. Både belysningen av och färgen på denna i dag mörka, med förlov sagt ganska dystra stenfyrkant har diskuterats mer på senare år. Hovstaten eller motsvarande ska enligt uppgift vara skeptisk till förändring. Kunglig konservatism borde dock inte få lägga hinder i vägen här.

DN:s Namn och nytt har startat en föredömlig informations- och omröstningskampanj. Det ljusgula alternativ som jag själv förespråkar leder för närvarande - men även det ljusröda vore helt klart att föredra. Så in och rösta här!

Andra bloggar om: Stockholm, Stockholms slott

Förankrade fredsvänner

När det i veckan blåstes till strid mot den svenska insatsen i Afghanistan, kändes det som om både de aktuella vänsterdebattörerna och deras retorik hade överlevt sig själva. Vad tjänar det freden om Sverige inte längre skulle vilja axla ett delansvar för en fredlig och demokratisk utveckling? Hur hjälper det afghanerna att tampas med kriminella krigsherrar, revanschlystna talibaner eller en osäkerhet som får opievallmo att framstå som den säkraste exportprodukten? Hur väl fungerar hjälpen till t.ex de skolor som mångdubblat elevantalet och nu kan undervisa också afghanska flickor, utan en säkerhet i grunden?

Skönt då att en Frida Blom ersätter en Maj-Britt Theorin som nutidens och framtidens ansikte för fredsrörelsen. Svenska freds ordförande förespråkar liksom organisationens grundare 1883 "en stark världsorganisation med möjlighet att gripa in militärt i konflikter" och påpekar att styrkan har FN-mandat. (Se dagens söndagsintervju i DN, ej på nätet ännu.)

Det låter nästan som hennes generationskamrat, den folkpartistiska riksdagsledamoten Nina Larsson som debatterade mot just Theorin i radions Studio Ett i veckan. Tack för fredsvänner med förankring i verkligheten - utan att gömma sig för dess baksidor.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Afghanistan, Frida Blom, Svenska freds, Maj-Britt Theorin, Nina Larsson

Drottninglikt

Helen Mirren som The Queen har hyllats, filmen utpekas som en Oscarfavorit. Högst vederbörligen, kan jag personligen intyga efter eftermiddagens biosejour. Den brittiska karaktärsskådespelerskans uttalade republikanska hållning gör inte upplevelsen mindre - den konstitutionella frågan är jämte plikten och känslorna filmens nerv.

Jag som delar Mirrens grundläggande konstitutionella uppfattning och har svårt att förena demokrati med ett ärftligt statschefsskap, måste ändå erkänna ceremonierna, traditionens och historiens betydelse. Och könsrepresentationen har ju visat sig jämnare på den engelska tronen än på Downing Street.

Valkungadömet verkar väl vara vår tulipanaros?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: The Queen, Helen Mirren, monarki, republik

Leijonborg visar vägen

Kunskap och innovation utpekas i högtidstalen som nycklarna till framgång för en liten, omvärldsberoende nation i globaliseringens tidevarv. Lars Leijonborg demonstrerade i opposition sin ambition att rusta Sverige inför den globala utmaningen, inte minst i en bok med just det namnet. Som utbildnings- och forskningsminister har han nu chansen att förverkliga den ambitionen. Alliansregeringens forskningssatsning är lovande.

Initiativet att få en av Europas och framtidens viktigaste forskningsanläggningar, med en gigantisk accelerator, till Sverige kan inte annat än få en framtidstroende, forskningsoptimistisk, liberal Sverige- och Europavän att glädjas i sitt innersta. Miljö- och säkerhetsfrågorna ska vi givetvis också visa oss bäst på att lösa.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, forskning, ESS, Lars Leijonborg

Ségo ou Sarko? Bayrou!

Apropå fördelarna av mittenpolitik så tycks fler franska väljare än tidigare föredra något sådant. Enligt de senaste mätningarna har mittenpartiet UDF:s (det närmaste man kommer ett franskt "liberalt" alternativ?) ledare François Bayoru både chans att ta sig till presidentvalets andra omgång, och där möjlighet att besegra både socialisten Ségolène Royal och nygaullisten Nicholas Sarkozy. (Hittade inte artikeln från någon av de senaste dagarna men äldre bakgrund ges här.) Hoppingivan de för dem som har svårt att föredra vare sig Ségos vänsterpopulistiska drag eller Sarkos hårda högertendenser.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Frankrike, Sarkozy, Segolene Royal

Rapports märkliga skolreportage

Måste så här i skrivartagen på lördagen också skriva av mig lite frustration efter ett tv-nyhetsinslag i måndags - om skolans eventuella behov av fler resurser - med en minst sagt märklig tolkning av skolminister Jan Björklund och en ännu märkligare koppling till ett inslag om undervisning i liten grupp av en särskild grupp elever med särskilda behov. Mejlet till Rapport-redaktionen nedan berättar vad det handlar om (har ännu ej fått något svar). Och det hela föranledde faktiskt mitt livs första anmälan till granskningsnämnden!

- - -

Hej! Såg just Rapport och inslaget om behovet av resurser i skolan, för att hjälpa elever med extra behov som annars är "stökiga". Mycket intressant om hur mycket som kan göras även i sådana fall där det tycks ha gått ganska långt i "stökighet".

Men jag undrar över vinklingen att detta inte stämmer med vad skolministern har sagt. Det gamla studioinslag med Jan Björklund som ni visade i inslaget, och för den medverkande läraren, handlade ju om ett generellt resonemang: Att skolans problem i grunden inte (alltid/bara) handlar om resurser, att Sverige lägger i princip mest i världen på sina skolor.

Björklund sade inte att det aldrig handlar om mer resurser, för att avhjälpa vissa problem i vissa skolor. Och framför allt sade han inte vad jag kunde märka att elever med särskilda behov inte behöver särskilda resurser. Nu verkade det nästan som att Björklund anser att elever som de ni skildrade i kvällens reportage skulle gå i vanliga skolklasser med 20-30 elever.

Det är ju raka motsatsen mot Björklunds, folkpartiets och alliansens skolpolitik. Den handlar tvärtom om att se både eleverna med stora behov och de särskilt begåvade, som båda hamnar på undantag i en genomsnittsskola där alla tänks ha ungefär samma förutsättningar och ha ungefär samma behandling.

Det Björklund/fp däremot sagt är att det är bättre att satsa resurser på lågstadiet, upptäcka ev problem och hjälpa så tidigt som möjligt, än att låta det gå så långt som till gymnasiets individuella program.

mvh Rasmus Jonlund
Folkpartist, kommunpolitiker

- - -

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: skola, skolpolitik, mediekritik, Jan Björklund, Rapport, granskningsnämnden

En blå armétröja

Även i år gäller armémodet. Glädjande för en utbildningsreservist och fredsvän på stadens gator som gillar lite axelklaffar och bröstfickor. Drömmer fortfarande om den perfekta armétröjan med balans av elegans och rusticitet, som den blå av märket Ivanhoe som jag såg i Göteborg i slutet av 90-talet - - man minns och ångrar de köp man inte gjorde!

Valet vinns i mitten

De senaste opinionsmätningarna har inte varit någon nöjesläsning för svenska liberaler. Inte för folkpartisterna, som strävar på i utbildningsdepartementet och Europafrågorna och vill glömma höstens dataintrångsdiskussioner. Inte heller för de liberaler som numera kallar sig centerpartister (eller tvärtom), trots Maud Olofssons betydligt muntrare uppsyn.

Moderaterna lever dock vidare i 25-procentsvälmåga - men måste givetvis också vara nervösa över de mindre allianspartiernas negativa opinionstrend. Det kan tyckas märkligt att väljarna inte tycks överge regeringens dominerande parti, som är det som handhar impopulära a-kassefrågor och även stått för eftervalperiodens politiska affärer (Borelius, Stegö Chilò - och nu Bildt?) Men de moderata väljarna känner sig kanske fortfarande som vinnare, och tycker att regeringen genomför den moderata politik de röstat för.

Däri ligger väl problemet. Moderaterna kan inte för sitt och Alliansens bästa bli ett för dominerande regeringsparti. Det räcker ju inte om de ligger kvar på en fjärdedel av väljarstödet om de tre övriga krymper. De andra partiernas profil och politik måste lyftas, det räcker inte med att de i princip har fått varsitt område att sköta i skuggan av Reinfeldt, Borg, Bildt och Littorin. De måste synas och påverka över hela det politiska fältet.

Det är ännu bekvämt långt till 2010, men då kommer moderaterna inte att klara hem valet själva. Eller räknar de med att catch all-strategin som präglar det nya förslaget till handlingsprogram - att fortsätta som "Sveriges nya arbetarparti", profilera sig på nya områden som hbt och jämställdhet, och samtidigt behålla de gamla moderata väljarna - ska bära så riklig frukt?

Hursomhelst måste den trängda medelklassens Sverige vinnas från mitten.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, centerpartiet, moderaterna, regeringen, alliansen, fredrik reinfeldt, carl bildt, maud olofsson

Vitsen med vinsten i vården

Hur intressant är egentligen vinst i vården? Överväldigande intressant, att döma av rader med insändare som efter valet utmålat en dyster framtid där knappa vårdresurser inte fördelas efter behov eller skapas genom solidarisk finansiering. Dagens Nyheters granskningar, i höstas av privat drivna vårdcentraler, i veckan av Maria Beroendecentrum, går inte så långt men ingångsvärdet verkar vara att det är fult med vinst i vården. (Se DN i fredags och i lördags.)

Åtminstone som pragmatisk socialliberal kan jag tycka att det borde vara mer oroande med vårdenheter som går med underskott, eller alla de vårdverksamheter som tyvärr inte fungerar, där invånarna inte får den vård vi alla solidariskt betalar skatt för, där det inte finns tillräckligt många läkare och sköterskor för att de inte vill arbeta där. En granskning av sådant skulle i mina ögon kännas minst lika angelägen. Köer och bristande kvalitet är det långsiktiga hotet mot den solidariskt finansierade vården, inte som av eventuella vinster (eller t.o.m. övervinster) i enstaka privata vårdföretag.

Fallet Maria Beroendecentrum tycks typiskt. Men man kunde också berättat att avkastningen sett till omsättningen (landstingsavtalets storlek) legat på mellan 4 och något år 10 procent och att landstinget kräver 6 procent av sina egna bolag. Ett reportage kunde lika gärna handla om att man satsat på utbildning, höjt medarbetarnas kompetens och utvecklat vården genom differentiering för olika missbrukargrupper. (Se det ansvariga landstingsrådet Birgitta Rydbergs kommentar.)

Och perspektivet på vinsten kunde lika gärna varit hur några chefer och medarbetare kunnat ta över en landstingsverksamhet med problem, drivit den vidare och utvecklat den, utan att den blivit dyrare - snarare tvärtom, höjt kvaliteten och gett mer vård för pengarna.

Lyckas man då göra en vinst borde det verkligen vara ett föredöme för annan vård (och ett bra argument när sjukvårdbeställarna ska förhandla om priset på beroendevård i framtiden).

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: sjukvård, privatisering, media, politik

En erfaren kommunikatör

En revansch utan motstycke - och om det går vägen den här gången för Mona Sahlin så får socialdemokraterna en stor kommunikatör som partiledare. Nu gäller det för henne att kommunicera sakpolitik och kunskap på flera områden; skeptikerna inom socialdemokratin och fackrörelsen övertygas inte med ett nog så genuint och långvarigt engagemang för jämställdhet, invandrares och homosexuellas rättigheter, där Sahlin kanske har haft sin starkaste profil de senaste åren.

Till den oftast framförda kritiken från partiets och fackets traditionalister den gångna veckan har hört förslaget om strejkstopp, som nyutnämnd arbetsmarknadsminister och regeringens budbärare 1990. Att man gräver så långt tillbaka i tiden kan dels tyda på de interna motståndarnas långsinthet och motstånd mot en (kvinnlig?) förnyare. Dels kan det förstärka den fråga som i dag ställts av Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson med flera: under de många år i svenska regeringar som gjort henne till en av de mest rutinerade svenska politikerna, vad har hon egentligen åstadkommit?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Mona Sahlin, socialdemokraterna, politik

Kungsholmen

Kungsholmen är min stadsdel, där jag slagit mig ned efter de första fem mer kringflackande åren i Stockholm. Sedan ett år har jag också min arbetsplats här. Därav namnet på min blogg, och därför har jag placerat min blogg i Kungsholmen på bloggkartan.se

En vanlig människa

Kristina Axén Olin talade ut i DN, och diskussionen om politikens villkor, kvinnligt och manligt ledarskap och ansvarstagande, osv, tog åter fart. I går och i dag uttalade sig (framför allt kvinnliga?) kollegor, parti- och koalitionskamrater stödjande och förstående. Något annat hade förstås inte varit att vänta.

Som många mediala förståsigpåare är jag övertygad om att Axén Olin och moderaterna inte förlorade något på att visa upp denna personliga, mjuka, sårbara sida. Redan tidigare har ju det nya finanslandstingsrådet gjort sig känd som en mer personlig politiker. En vanlig människa helt enkelt. Eller ska vi säga en vanlig kvinna.

För lika mycket måste jag hålla med alla som påpekar att detta aldrig, eller mycket osannolikt, skulle ha kunnat handla om en man. som känt pressen av skjortstrykning, matsäckar och gympapåsar, samtidigt som man hanterat en stor sorg efter en älskad anhörig, och drivit en intensiv valrörelse för det ledande oppositionspartiet, i Stockholm och Sverige.

(Och visst är det märkligt att Axén Olins öppenhjärtiga beskrivning av att det ibland blev för mycket huvudvärkspiller och alkohol ska refereras i övrig press med att hon "förnekar att hon är alkoholist". Förnekar? Är det ordvalet tacket för öppenhjärtigheten?)

Jag önskar Kristina Axén Olin allt gott och unnar henne verkligen att få familjens skjortor strukna av en professionell tjänsteutövare. (Något som med ett förnyat skattesystem borde kunna komma fler till del.)

Men visst är det konstigt att vi, eller åtminstone medierna, ska bli överraskade över att en ledande politiker visar sig vara just en vanlig människa? För Axén Olin kan det här nog bara leda till ett stärkt förtroende, men klyftan mellan begreppen "politiker" och "vanlig människa" speglar det farliga misstroendet mellan medborgare och deras företrädare. (Jo, det är nog ibland ömsesidigt...)

Fler ledande politiker borde kanske visa upp sig som just de vanliga människor de är. Samtidigt kan vi inte kräva att personer bara för att de är verksamma som förtroendevalda ska fläka upp sina liv för allmän beskådan. Alla vill inte dela med sig av mammas mandelmusslerecept.

Däremot tror jag att vi behöver bli många fler fritidspolitiker. Om fler kände någon som är politiskt aktiv, som ersättare i någon nämnd, revisorssuppleant eller fullmäktigeledamot, torde den ömsesidiga förståelsen öka. Politik handlar om förtroende, och är allas vår angelägenhet, inte ett fåtals privilegium och flertalets förvirring.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om Andra bloggar om Kristina Axén Olin, demokrati, politiker, politik

Snygga dräkter

Körsång? Fantasyfilm? Eller kanske ett intergalaktiskt toppmöte i en science fiction-framtid?

Bilderna på CNN i morse var från APEC:s (samarbetsorganisation i Asien/Stilla havs-regionen) toppmöte i Vietnam men gav upphov till mer eller mindre lustiga associationer. De färgglada, kåpliknande plaggen var faktiskt rätt snygga men rätt överraskande att se på presidenterna Putin och Bush; stormaktsledare i sparkdräkt? De asiatiska representanterna såg både mer representativa och bekväma ut.

Kanske är det mer än bara ett utslag av diplomatisk respekt för en lokal sed. Kanske gör de ovana dräkterna - lokalt traditionella eller lustiga beroende av betraktare - statsmännen mer jämbördiga och kompromissvilliga. Tanken går till det amerikanska fängelse där konflikterna minskat och internerna blivit fredligare efter att ha bytt till rosa dräkter istället för traditionsenliga fånguniformer. Med klimathot, nordkoreanska kärnvapen och frihandelsförhandlingar kanske presidenterna kan behöva något liknande.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kläder, utrikespolitik, politik, APEC

Städning, sex och annat vi bör fixa själva

Städtjänster och prostitution lika tabubelagda? Det är kanske inte det Nina Björk menar med sin krönika i dagens DN Kultur (hittade den inte på nätet), men parallellen dras ändå. Om det är ok att köpa någons hjälp att städa hemma är steget i vissa motståndares ögon tydligen inte särskilt långt till att göra det ok med köp av sexuella tjänster.

Det finns säkert förespråkare för hushållsnära tjänster som också förespråkar prostitution, men det hindrar inte att Björks (med fleras?) parallell måste falla på sin egen orimlighet. För att inte säga absurditet.

I rättvisans namn ska sägas att en jämförelse mellan städning och prostitution inte är Björks bärande argument. Huvudtesen verkar vara att städa är sådant som vi bör göra själv, då det gör oss till bättre människor, som ser de skitiga spåren av mänskligt liv (förstå människan genom skiten han/hon lämnar efter sig?).

Frågan är då vad som inte gör oss till bättre människor. Måla våra väggar och reparera våra rör, sådana grundläggande förutsättningar för vårt bekväma mänskliga i-landsliv, borde förstås räknas dit. ROT-avdrag bör således fördömas och permanent förvisas till arbetsmarknadspolitikens historiska skräptipp. Bygga våra hus, vårda våra gamla föräldrar, ta hand om våra barn, sy våra kläder; ja, det finns många aspekter av mänskligt liv som nog kunde ge oss bättre insikt i vad det är att vara goda människor.

Eller goda kvinnor?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: jämställdhet, arbetsmarknad, pigjobb, politik