Ja till höga hus i Stockholm - på rätt plats

En het fråga i Stockholm är alltid hur staden byggs - nya och gamla hus, som ska byggas, rivas, renoveras, bevaras. Viktigt är att se helheten. Staden är summan av alla dessa delar, alla dessa stadsbyggnadsbeslut. Just nu diskuteras höga hus i stan. Här förenas mitt kulturpolitiska fält med stadsbyggnadsfrågorna. Självklart ska vi bygga högt också i Stockholm - för att det är praktiskt, modernt, snyggt och inte minst för att många gillar högre hus och för att det behövs.

Men det ska göras på rätt plats. Och det är inte mitt i stan som den föreslagna skyskrapan (Klara torn) vid Vasagatan mellan Centralen och Klara kyrka. Och vill man sätta Stockholm på världskartan görs det kanske inte i första hand med höga hus - den tävlingen kan vi aldrig vinna mot Burj Dubai och Empire State Building.

Om detta har jag skrivit i lokaltidningarna här på Kungsholmen och runt om i länet:

Gärna höga hus i stan – men på rätt plats

Stockholm växer, även i kristider. Nu tar vi chansen att bygga nya delar av staden, höja blicken och bygga riktigt högt – på rätt ställen.

Höghus ska byggas i Kungsholmens nya Lindhagen, Vasastans Norra station, Östermalms Värtan. Söder torn borde självklart ha fått sin fulla höjd vid nya Medborgarplatsen istället för dagens halvmesyr. Men skyskrapor hör inte hemma bredvid Klara kyrka eller Stadshuset.

Alla städer kan bygga skyskrapor, men ingen har Stockholms stadsbild med vattnet, ljuset och det historiska arvet från olika epoker. Vi ska inte förstöra helheten som gör stadens skönhet och attraktionskraft.

Vi har byggt högt förr, Kungstornen var föregångare i världen. Och vi har gjort det klokt, längs stadens mittaxel, den naturliga åsen, och vid tullarna, som portar till staden.

Det ropas på märkesbyggnader men sådant kan ingen veta på förhand. Ser vi till helheten och det unika har vi däremot alla chanser att fästa Stockholm på världskartan och i historieböckerna. Det kanske inte ens blir med en skyskrapa – vad sägs om ett nytt operahus med vattnet och det nordiska ljuset?

Rasmus Jonlund (FP)
Kultur- och kommunpolitiker, Stockholm

Intressant om Stockholm, stadsbyggnad, höghus, skyskrapor, Klara torn, operahus, märkesbyggnader

Broadway som gågata

Vi är många som har stått i trängseln på Broadways eller Sjunde avenyns trottoarer, vid 40-någonting-gatorna på Manhattan, och insupit atmosfären i "världens huvudstad". Times Square är på något sätt sinnebilden av New York City.

Denna världens åtminstone känslomässigt kanske mest urbana plats håller nu på att omvandlas radikalt. I veckan har nämligen biltrafiken stängts av, fotgängarna behöver inte längre hålla sig till sprängfyllda trottoarer, utan kan sprida sig över asfalten, mellan skyskrapornas neonskyltsprydda fasader.

Inspirationen kommer från Europa och inte minst Köpenhamn. En grönare, mänskligare storstad som utan att förlora sin urbana karaktär kan göra luften lättare att andas känns modernt och sympatiskt. Något för ett Stockholm som vill bli en världsstad att inspireras av i sin tur.

Men jag kan förstå om Broadway och Times Square och dess frekventa besökare känner sig lite vilsna i rollen som nybliven gågata och trafikfredat torg.

Läs mer i NY Times (vad gjorde vi utan kvalitetstidningar, i papper och på nätet?)

Intressant om New York, Broadway, Times Square, Köpenhamn, Stockholm, stadsmiljö, stadsbyggnad, stadstrafik, gågator, urban utveckling

Hillary Clintons anställda får lika rättigheter

Samkönade par kommer att få samma rättigheter som medföljande osv till amerikanska diplomater och UD-anställda, rapporterar NY Times. Ämnet har lyfts av inflytelserika politiker, och utrikesminister Hillary Clinton själv verkar se det som en självklarhet. Ett ytterligare tecken på att klockan snart kan klämta för "don't ask, don't tell" i den amerikanska militären. Det tidiga 1990-talet, då Bill Clinton som nyvald president tvingades till denna kompromiss med grundläggande medborgerliga rättigheter, känns ibland väldigt långt borta.

Så befriande att jämlikheten vinner dessa segrar, att de visar sig så självklara och den långvariga ojämlikheten så otidsenlig, så att vi kan ägna oss åt verkliga problem. Och de politiker och partier, amerikanska republikaner eller europeiska högerkrafter, som ofta under religiöst konservativ flagg försöker hålla liv i stridsfrågorna är förhoppningsvis snart lika otidsenliga.

Intressant om jämlikhet, hbt, gayrättigheter, samkönade par, State Department, Hillary Clinton, don't ask don't tell

Frihet, jämlikhet, äktenskap och rätten att slåss för sitt land

Toleransens vindar i den amerikanska opinionen uppmärksammas också här på hemmaplan, senast i dagens SvD (vars utrikesbevakning hör till det som ger den andra Stockholmstidningen sitt värde).

Målet om samkönade äktenskap i hela New England som jag skrev om i april har tagit ett steg närmare. Till det som diskuteras hör också förekomsten av homosexuella i militären, där man efter halvtannat årtionde äntligen verkar vara redo att ta steget vidare från Clintons framtvingade kompromiss "Don't ask, don't tell". Den diskussionen och opinionsförändringen märks inte minst bland militärer själva, som en NY Times-artikel i förra veckan berättade från den anrika militärakademin West Point.

För USA:s alla homosexuella är lagförändringarna och de nya rättigheterna, men kanske ännu mer den underliggande opinionsförändringen, naturligtvis stora framsteg. Det är kvitton på att de är delar av samhället, människor som lever samman och försvarar sitt land precis som alla andra amerikaner.

Men för samhället i stort är de förändrade lagarna och åsikterna framför allt tecken på en större omvälvning i den fortgående men inte självklara utvecklingen mot större frihet och jämlikhet. Kvinnors frigörelse och den svarta medborgarrättskampen visar vägen - liksom att striden inte är slut för att några slag är vunna. Och liksom då måste partipolitiken kanalisera eller hantera förändringarna - eller ta konsekvenserna.

Intressant om samkönade äktenskap, HBT, gayrättigheter, don't ask don't tell, gays in the military, jämställdhet, medborgarrättskamp

Värderingar - från framgångsrecept till framtidsproblem för republikanerna

När Pennsylvania-senatorn Arlen Specter för några dagar sedan tog steget över till demokraterna, var det inte bara en av de bästa presenter Barack Obama kunde få till sin 100:e dag i Vita huset. Det var också som sten på börda kännetecknande för republikanska partiets opinions-, strategi- och identitetsproblem.

Att Obama sannolikt snart kan räkna med en filibuster-säker majoritet i senaten, har t.ex. DN och SvD rapporterat. När den utdragna rättsprocessen väl avslutas verkar komikern Al Franken kunna räkna med att bli Minnesotas näste senator. Redan nu är alla maktcentra i Washington, utom den konservativt dominerade högsta domstolen, tryggt i demokratiska händer.

Men republikanernas problem går djupare än en oppositionsställning de inte har behövt finna sig i sedan 1994. Den skulle de ju kunna ta sig ur redan i mellanårsvalen nästa höst. Problemet är att chanserna att de ska lyckas med det ter sig allt mindre.

Obama och demokraterna vann sina storsegrar i höstas till stor del tack vare nya röster - förstagångsväljare och andra som inte röstat förut eller på länge. Sålunda var det för första gången lika många svarta som vita som utnyttjade sin rösträtt, enligt en ny studie från Pew Research Center (NY Times). Tillsammans utgjorde svarta, spansk- och asiatiskättade väljare en fjärdedel av väljarkåren.

Republikanernas mångåriga väljarkoalition mellan ekonomiskt och socialt konservativa är samtidigt inte längre det starka framgångsrecept som det verkade vara tills alldeles nyligen. Framtidsbilden med en ständigt ökande republikansk dominans, baserad på sydstater vars andel av befolkningen liksom väljarkåren kontinuerligt ökat, ter sig plötsligt mycket osäker.

Värderingsskiften bland amerikanerna kontra de egna kärnväljarna förstärker de bekymmersamma framtidsutsikterna. Värderingarna manifesteras i synen på samkönade äktenskap - något som fler och fler framför allt yngre amerikaner nu välkomnar eller bemöter med en axelryckning, men som fortfarande är ett tabu och en helt digital fråga för de partimedlemmar och registrerade väljare som bestämmer vilka som blir republikanernas kandidater till olika poster.

Ett republikanskt parti som glider allt längre åt höger och går allt mindre i takt med amerikanen i gemen verkar vara det som till slut fick den mittenorienterade Arlen Specter att ta steget över mittgången. Vem vet, kanske följs han av fler. Maine-senatorerna Susan Collins och Olympia Snowe som liksom Specter stödde Obamas krispaket kan i så fall stå näst på tur - och lämna republikanerna i princip utan kongressrepresentation i New England.

Intressant om republikanerna, demokraterna, Arlen Specter, Olympia Snowe, Susan Collins, Pennsylvania, Maine, New England, gayäktenskap, samkönade äktenskap, amerikansk politik

Panik eller proportioner i pestens tid

När världen håller andan inför den s.k. svininfluensans fortsatta framfart är det kanske lämpligt att istället ta ett djupt andetag (smittorisken torde vara låg!) och få proportion på smittoskräcken. Ja, det verkar ha uppstått en ny form av influensa - men i dagsläget verkar den inte vara farligare än vanliga influensor som vi utsätts för årligen. Det finns betydligt värre sjukdomar att oroa sig för - många har påpekat att malaria och aids skördar mångdubbelt fler offer varje dag än vad den nya influensan hittills har åstadkommit.

Orosmoln på hemmaplan är multiresistenta bakterier, och generellt att vi håller på att vrida vårt mest effektiva hälsovapen under 1900-talet, antibiotikan, ur händerna på oss själva genom överanvändning som leder till ökad resistens.

Svenska myndigheter verkar dock hålla huvudet kallt, en gynnad position som bl.a. Anne-Charlotte Marteus uppmärksammar i dagens Expressen. Det gäller också i stor utsträckning svenska medier - men visst finns onödigt alarmistiska inslag. Historieprofessorn Dick Harrisson, som bl.a. skrivit en tjock bok om digerdöden, drog i P1 i morse (webbradio) historiska paralleller - mest näraliggande till spanska sjukan, mänsklighetens senaste riktigt dödliga pandemin. Han verkade mot den bakgrunden skeptisk till att internationellt samarbete med t.ex. vaccinleveranser verkligen skulle fungera i ett krisläge.

Men 1918 är länge, länge sedan. Inte så mycket i år som i mänskligt, medicinskt och teknologiskt framåtskridande. Visst sätter regeringar sina egna invånare främst men att jämföra misstron och handelshindren direkt efter första världskriget, med dagens rörliga
Europa och omvärld, känns rätt anakronistiskt.

Intressant om svininfluensa, pandemi, smittskydd, spanska sjukan, Dick Harrison

Gamla gardet ger röst åt krisande republikaner

I avsaknad av tydliga ledare för det skadeskjutna republikanska partiet träder det gamla gardet fram som språkrör: Förre vicepresident Dick Cheney har nu senast försvarat de tortyrliknande förhörsmetoderna, medan 90-talets republikanske stjärna (och stjärnfall) Newt Gingrich fyller något slags ny roll som mentor och orakel med egen tankesmedja. (Rapporter från NY Times, som vanligt.)

På Capitolium har ju "The Grand Old Party" haft svårt att finna en ny väg framåt - förutom motstånd mot Obamaadministrationens agenda, ett motstånd som fått demokraterna att stämpla dem som "the party of No". Yngre republikaner som försökt ta ledartröjan, som Louisianaguvernören Bobby Jindal, har ju heller inte varit helt framgångsrika.

Ett motstånd mot demokraternas krispaket, sjukvårdsförslag osv kan vara farligt av flera skäl. Även om vissa väljare är skeptiska mot en del av hans förslag bibehåller ju president Obama sin höga personliga popularitet. Tillsammans med demokraternas majoritet i kongressens båda kamrar gör det att han kan driva igenom förslagen utan att i princip ägna de republikanska senatorerna och kongressledamöterna en tanke. Och att bli en irrelevant faktor kan aldrig vara bra för ett parti som existerar för att genomföra praktisk politik, särskilt inte i det amerikanska politiska systemet där partiidentiteten är något helt annat (och svagare) än i t.ex. Europa, och kongresspolitiker från de bägge partierna ofta tar gemensamma initiativ.

Kanske finns en rädsla för att leda oppositionen mot den populäre presidenten som gör att de yngre republikanerna inte ogärna låter det gamla gardet ta en större roll. Men de borde snarare rädas att minnet av Bush/Cheney-åren häftar fast vid partiet.

Intressant om USA, politik, demokraterna, republikanerna, Cheney, Gingrich, Obama

Obama som Reagan?

Likheterna har påpekats förut - två ideologiskt drivna och retoriskt skickliga politiker som lite från utsidan inom respektive parti vunnit Vita Huset efter djupt impopulära företrädare från motsatt parti. Och nu syns fler likheter mellan författaren-presidenten Barack Obama, och "the Great Communicator" Ronald Reagan, - deras höga popularitet håller i sig, men gäller främst de egna väljarna. Dagens republikaner och 1981 års demokrater var mycket skeptiska mot sin nya president.

I bägge fallen gäller populariteten personerna mer än politiken. Liksom Obama hade Reagan tuffa ekonomiska utmaningar att ta itu med, och stod för okonventionella, nydanande (eller nygamla) lösningar som väckte viss oro, i vissa led.

Om detta skriver Andrew Kohut, chef för Pew Research Center, i en gästkolumn i NY Times.

Skillnaderna mellan de två gyllentungade presidenterna är förstås uppenbara. Reagans popularitet dalade i takt med stigande arbetslöshet - men återhämtade sig och han vann en storseger 1984 över demokraternas Walter Mondale och Geraldine Ferraro (den första kvinnan på presidentvalsedeln från ett av de två stora partierna). Facit av Reagans 80-tal var dock ingen stabil grund för en framgångsrik ekonomi - lyftet dröjde till Clintons 90-tal (även om bostadsbubblan med subprime-lån tog sin början då för att förvärras under Bush jr).

Framtiden får utvisa vilka av Obamas ekonomiska förslag som förverkligas och vilken effekt de får. Hans personlighet har dock lyckats förmedla hopp - och en aning ljus i tunneln - som ger potential för fortsatt starkt opinionsstöd. Däremot får vi verkligen hoppas att Obama slipper uppleva en popularitetsvåg som Reagans våren 1981 - efter attentatet.

Intressant om Obama, Reagan, USA, politik

Fildelning, pirater och Europa

Kluvna liberaler har det inte lätt i dessa dagar: Efter FRA-frågan där integriteten ställdes mot säkerhet och behovet av en effektiv underrättelsetjänst, kom fildelningsdebatten tillbaka med full kraft.

Även fildelningsfrågan handlar det i mycket om integritet, t.ex. upphovsrättsägares rätt att begära ut misstänkta fildelars IP-adresser enligt den s.k. ipred-lagen - men det handlar också om kreatörers intellektuella och rättsliga rätt till sina verk. Det är på många sätt en tydligare liberal målkonflikt.

Som liberal känner jag onekligen viss sympati med de internetleverantörer som med hänvisning till annan lagstiftning förstör uppgifterna om användarnas IP-adresser och därför inte kan lämna ut dem enligt ipred-lagen. Mindre sympati har jag med dem som tillgängliggör eller tillhandahåller verktygen för nedladdning av upphovsrättsskyddat material i stor skala. DN:s huvudledare efter Pirate Bay-rättegången gav mig råg i ryggen: "...i grunden måste artister, skådespelare och författare ha rätt till ersättning för sina verk."

Som så ofta gäller det att försöka förena flera tankar, och värden, på en gång. Självklart måste vi finna smarta lösningar för hur upphovsrätten kan förenas med den nya tekniken. Vi kan inte för att citera ett känt inlägg i en valdebatt 2006, kriminalisera en hel (nåja) ungdomsgeneration.

För partierna gäller det också att inte kratta manegen för ett enfrågeparti som med fri fildelning på fanan kan segla in i Europaparlamentet. Risken ska inte negligeras. Med det låga valdeltagandet vi tyvärr verkar få vänja oss vid i Europavalen räcker det med drygt 100.000 röster för ett mandat i Bryssel. Med ett sätt att se det vore det högst relevant för ett piratparti att ta plats i Europaparlamentet, eftersom EU ägnar sig mycket åt datasäkerhet och kommunikation i dessa dagar.

Men de andra frågorna behöver andra partier, med kunskap och förmåga att just förena flera tankar och värden. Bäst en verklig Europavän med vännens förmåga till konstruktiv kritik.

Intressant om fildelning, Pirate Bay, DN, Europaparlamentsvalet, Europavalet, piratpartiet, FRA

Jämlika äktenskap sprider sig

I Kalifornien stoppades samkönade äktenskap av en folkomröstning (ett instrument som nu ifrågasätts när det handlar om mänskliga rättigheter). Men i USA:s näst största delstat, New York, kan vägen till lika rättigheter slutligen röjas efter ett initiativ av guvernören David Paterson.

Samkönade äktenskap har tidigare fått stöd i delstatens representanthus men inte i senaten. Nu hoppas man att demokraten Paterson ska övertyga både en del demokratiska senatorer och några republikaner i denna delstat som tills nyligen styrdes av en republikansk guvernör och delstatskongress.

Paterson drog paralleller till de svartas, kvinnornas och de funktionshindrades kamp. I USA med sin stolthet över deklarationen om människans rättigheter är det mycket tydligt rättighetsperspektivet som är det tungt vägande argumentet för (företrädesvis demokratiska) politiker - och de domare som ofta i sista hand får fälla utslaget över lagförslagen. Personligen tycker jag inte att det är själva begreppet utan den lika rättigheten som är det viktiga.

Om New York slutligen får jämlikhet för samkönade par sällar man sig till en rad stater i nordöstra USA som infört eller på väg att införa nya äktenskapslagar: Massachussetts, Connecticut, Vermont och New Hampshire kan snart göra hela New England jämlikt i denna aspekt. Därtill kanske mer förvånande även jordbruksstaten Iowa.

Läs mer i NY Times.

Intressant om samkönade äktenskap, gayäktenskap, New York, David Paterson, New England, Connecticut, New Hampshire, Massachussetts, Vermont, Iowa

Kommunismens blodbad inte så illa menat?

DN Kultur ger ofta intressant, för en liberal provocerande läsning. I morse gladdes jag över Marcus Boldemanns kärleksförklaring till spårvagnar - en fransk trafiklösning som vi definitivt bör importera till Stockholm.

Lite högre blodtryck orsakade bokanmälan av Dan Jönsson på samma uppslag - Utopierna är tillbaka. Jag vet inte hur mycket Jönsson sympatiserar med författaren Slavoj Zizek och delar hans analays, som verkar gå ut på att vänstern måste göra upp med sin beröringsskräck med sina totalitära avarter. "Vänstern måste 'våga erkänna' sitt totalitära förflutna, återgå till traditionen från Robespierre och Lenin, för att hitta tillbaka till en befriande, utopisk 'sanning'" sammanfattar Jönsson.

Två av historiens värsta massmördare, för att använda en sliten men mycket passande term, ska alltså åter göras till husgudar. Det räcker tydligen inte med det uppsving för Marx och Kapitalet som rapporterades om efter att finanskrisen raserat både förmögenheter och förtroende. Robespierre och Lenin var ju dessutom inga vanliga massmördare utan arkitekter bakom system med terrorn som grund och förutsättning, som perverterade Frankrike för flera år, och Ryssland för många årtionden.

Dessa dödliga utopier bör alltså inte avskräcka vänstern från att anamma nya - eller nygamla? Och man ska uppenbarligen räkna med risken för ytterligare "misslyckanden". Ja, franska revolutionens terror och kommunismens blodbad var ju inte så illa menat...

Om detta perspektiv vinner fotfäste framstår med ens den rådande krisen, som Jönsson avslutar med att kalla "inte en gräns utan en öppning", som potentiellt mycket farligare än några nedlagda bilfabriker och växande statsskulder.

Intressant om kommunism, utopi, Robespierre, Lenin, Zizek, Dan Jönsson, DN kultur

Katastrofhjälp hjälper även mot lågkonjunktur

Orkanen Katrina blev 2005 ett hårt slag mot New Orleans och hela Louisiana - och mot president Bush, vars förtroende bland allmänheten aldrig riktigt återhämtade sig. Kritiken var hård mot hur katastrofhjälpen fungerade, inte minst i det akuta skedet. På längre sikt visar det sig nu enligt en artikel i NY Times (mitt elektroniska amerikanska husorgan) att det federala uppbyggnadsstödet har gett bra utdelning.

Sysselsättningen har således ökat i Louisiana även de senaste månaderna, som enda amerikanska delstat.

För delstatens guvernör Bobby Jindal kan detta faktum paradoxalt nog bli lite besvärande. Jindal hör nämligen till den hårdföra republikanska falang guvernörer som, till skillnad från bl.a. Kaliforniens Schwarzenegger och Floridas Christ, säger nej till stora delar av det federala stimulanspaketet. (Jindals meningsfrände i sammanhanget, South Carolinas Mark Sanford, har uppmärksammats för sitt nej till extra federala pengar till bl.a. skolor - pengar som skolledare, lärare och elever i hans delstat verkligen skulle välkomna.)

Jindal sågs tidigare som en av de ledande pretendenterna till det framtida ledarskapet för det skadeskjutna republikanska partiet, men hans stjärna dalade efter ett svagt framträdande när han fick uppdraget att leverera partiets svar på Obamas första tal till kongressen.

Skälen till nejet till federala stimulanspengar är enligt guvernörerna själva principen att inte öka budgetunderskottet. Andra skulle kalla det populism - att bara vara motvalls demokraterna och Barack Obama.

Utan någon annan egen agenda blir problemen nog snart stora för såväl guvernör Jindal som hela hans Grand Old Party.

Intressant om USA, Louisiana, stimulanspaket, Barack Obama, Bobby Jindal, Mark Sanford, demokraterna, republikanerna

Politiker ska fatta beslut utifrån sina åsikter

Hade som vanligt kvällens ABC på i bakgrunden när jag stökade i köket, och hörde då nyheten att "politiker litar mer på sin egen uppfattning än stockholmarnas åsikter när de fattar beslut". Något som tydligen förvånade såväl reportern som stadsfullmäktiges ordförande.

Själv måste jag säga att jag inte är så förundrad. Som ett av svarsalternativen lyder i den webbenkät som åtföljer nyheten på ABC:s webbplats, har stockholmarna (förhoppningsvis) valt sina politiker för att de tycker som de gör (ett svarsalternativ som i skrivande stund också verkar få de flesta webbläsarnas stöd).

Det heter inte förtroendevald för inte. Samtidigt speglar nyheten en klassisk statsvetenskaplig frågeställning i hur man ser på förtroendevalda sedan den atenska direktdemokratin i modern tid blev en representativ demokrati. Är politikerna folkets ombud som väljs för att de anses rekorderliga och kloka nog att ta ställning till de olika spörsmål i gemensamma angelägenheter som varje medborgare inte själv har tid eller möjlighet att sätta sig in i, även sådana som man inte kan förutse vid tidpunkten för valet? Eller ska de representera sina väljares åsikter rakt av i varje fråga, vilket då gör oförutsedda situationer komplicerade?

Andra varianter är att man anses representativ utifrån sin ideologi, sitt kön, sin folkgrupp, sin hemort eller något annat som utifrån en gemenskap av erfarenheter och kynne antas vara bestämmande för ens åsikter och därmed de beslut man kommer att fatta.

Som liberal gör jag som framgått ovan av den förstnämnda tolkningen, med perspektivet att ideologi, partiprogram och personlighet utgör en grund för väljarnas val: Man lägger sin röst på någon man känner att man kan lita på efter kunskapsinhämtning och reflektion kommer att fatta rätt beslut, oavsett fråga.

Annars får man en ny chans om några år - förtroende och ansvarsutkrävande är ju vitsen med den representativa demokratin.

Intressant om politik, politiker, förtroendevalda, mandat, beslut, representativ demokrati,

Böcker till barn

Barn behöver böcker, och årets val av ALMA-pristagare känns välmotiverat genom uppgiften att sprida litteratur och främja läsning bland dem som verkligen kan dra nytta av det. Politiska tolkningar är kanske svåra att bortse från. Viktigast i mina ögon är då insikten att en hållbar tvåstatslösning inte kan byggas utan just böcker, bildning, det hopp och de vidgade vyer som det kan ge, på bägge sidor. Bistånd och uppbyggnad kan inte bara ske med fysisk och administrativ infrastruktur, och det behövs något mer än bara skolor.

En organisation som Tamerinstitutet kanske inte är så lätt att porträttera som en spännande författare, men visar att steget att föra ut författarnas alster till målgrupper som bäst behöver kan vara krångligare och därmed värt mer uppmärksamhet än man tror.

En reflektion är samtidigt att hur riktigt och viktigt det än är att belöna läsfrämjande insatser bland utsatta, så måste man också kunna hålla med om att svensk barnlitteraturs ålderman Lennart Hellsing i sitt 90:e levnadsår hade kunnat vara värd ett pris till Astrid Lindgrens minne. Inte på grund av sin nationalitet, utan för allt det han gjort för att göra Sverige till en av världens starkaste barnlitteraturnationer. Förhoppningsvis får priskommittén fler chanser.

Om det hela skriver bl.a. DN med kommentatorn Lotta Olsson, och SvD.

Intressant om ALMA, Astrid Lindgren-priset, Tamerinstitutet, Lennart Hellsing

Kung för Keynes?

Kung Carl Gustaf sluter sig uppenbarligen till dem som inspireras av keynesianska tankar för att bemöta finanskrisen: "Spendera, så löser man krisen" är hans råd till italienska journalister rapporterar SvD. I övrigt uttrycker vår kung sitt intresse för miljöfrågor och miljöbilar, och drottningen har ett program som innefattar såväl barnlitteratur som kvinnor utsatta för våld och trafficking.

Angelägna ämnen som bekräftar att vårt kungapar ligger i tiden med sina val av frågor att fokusera på. Det får ju dock inte med vår konstitution bli för politiskt - vilket ibland kan tolkas som inte något som någon person eller grupp av betydelse kan uppfatta som kontroversiellt.

Om kungen t.ex. höstade hem segern i ett valkungadöme kunde han kanske tillåta sig en mer utsvävande, och kanske för både sig själv och svenskarna mer givande roll. I väntan på det republikanska kungariket Sverige får vi se hur kontroversiell den kungliga keynesianismen bedöms vara.

Intressant om Keynes, keynesianism, finanskris, kungen, drottningen, monarki, republik, valkungadöme

Gay, gift och i behov av asyl

Äktenskapsfrågan är aktuell på bägge sidor Atlanten. I USA går vågorna förstås högre än här hos oss, där sex av sju riksdagspartier "kommit ut" för en gemensam äktenskapsbalk med samma term för samkönade par.

För egen del är jag i och för sig inte så fokuserad på själva begreppet så länge alla har samma rättigheter (samtidigt som jag fullt ut förstår dem som i själva begreppet ser just en fråga om lika rättigheter).

Vad lika rättigheter mellan homo- och heterosexuella par kan betyda demonstreras nu i ett aktuellt asylfall i Massachussetts, där senatorn och förre demokratiske presidentkandidaten agerar. Det visar också att hbt-rättigheter fortfarande är lite känsligare och mer komplicerat även i länder som vi annars ser som demokratiska, i detta fall Lula da Silvas Brasilien (som förvisso har en hel del andra bekymmer relaterade till mänskliga rättigheter).

Intressant om hbt, äktenskap, asyl, mänskliga rättigheter, Brasilien, Massachussetts

Fettskrock och rökskräck

Sedan 1980-talet har vi halverat intaget av smör och mindre mättat fett har räddat 5.000 av oss från döden i hjärtinfarkt. Och på bara fem år har antalet rökare minskat med 200.000. Positiva nyheter från gårdagens Rapport respektive dagens DN, inte sant?

Övervikt och fetma är sedan länge benämnda som våra nya stora folksjukdomar. Vällevnaden, stillasittandet, skräpmaten, ojämlikheten, alienationen: förklaringarna kan vara många, lika många som de olika dieter som saluförs, var och en som närmast allena saliggörande.

Att ingen av de populära dieterna är någon mirakelkur, åtminstone inte för hälsa och smärthet på sikt, verkar ju nu ha visats vetenskapligt: En några veckor gammal nyhet som sammanfattades med budskapet "rör på dig och ät mindre" sade helt enkelt att fettsnålt eller kolhydratsnålt inte spelar så stor roll, viktnedgången (inte särskilt dramatisk) kommer oavsett. Inte så konstigt när man i praktiken svälter kroppen genom att plocka bort någon av dess huvudbränslen.

Vi behöver som bekant både fett och kolhydrater, men för att leva hälsosamt på lång sikt bör det vara rätt fett och rätt kolhydrater (inte bantning men förvisso en slags diet). Medelhavsinspirationen med olivolja, bönor och annat fleromättat istället för det klassiska mättade fettet i kött och smör har länge varit en sådan hälsotrend, liksom fullkorn och osötat bröd istället för sirapslimpa och de förrädiska bantarflingorna (jag har länge förundrats över falskheten i marknadsföringen av Special K med över 20 procent socker). Det hindrar förstås inte en och annan blodig biff, béarnaiseportion eller Marabou mjölkchoklad (eller ännu hellre mint- eller apelsinkrokant...)

Balanserad kost - och ett liv i rörelse så att vi gör av med det vi stoppar i oss. En balans som ändå kan vara lättare att tala om än att leva efter.

Obalanserad blir också lätt dietdebatten. De som vill göra upp med "fettskräcken" går till angrepp mot de som förfäktar mer traditionella kostråd. Vissa vill bannlysa bröd, andra charkprodukter. Själv tycker jag att en uppdaterad tallriksmodell (lite mer olivolja, lite mer fullkorn, gärna ägg och avocado...) verkar vettig. Att äta sig mätt på mättat fett kan nog vara bra för midjan men hur ser det ut med fetthalterna i blodkärlen?

Så var det motionen... och rökstoppet! Se där otvivelaktiga hälsoråd som alla kan skriva under på, så kan vi undvika några hjärtinfarkter till. Och glöm för all del inte heller att vi lever bättre och längre än någonsin tidigare.



Intressant om bantning, diet, fett, kolhydrat, hjärtinfarkt

Direktörslönerna: Först går de upp, sedan...?

Jag är knappast ensam om att förvånas, och faktiskt förfäras en smula, över höjda direktörslöner mitt i nedförsbacken till en tuff lågkonjunktur. I dag är det SEB som har stått i fokus och fått utstå kritik från både statsministern och oppositionsledaren, och dessutom sägs diskvalificera sig från bankgarantiprogrammet.

Givetvis ska duktiga människor som arbetar hårt kunna tjäna bra med pengar och naturligtvis är det ägarnas och chefernas sak att bestämma vad deras anställda får i lön. Vi behöver mer lönespridning i Sverige, utbildning och entrepenörskap måste löna sig bättre. Prestationsbaserad lön kan vara en god idé om den tydligt kan knytas till ett resultat man kan påverka. Och det resultatet kan förstås vara att prestera bättre än andra också i en nedgångsperiod.

Men - löneförhöjningar eller bonusar i mångmiljonklassen som vi har sett den senaste tiden riskerar att undergräva förtroendet såväl för de enskilda företagen som för näringslivet i stort och i förlängningen hela vårt ekonomiska system. Särskilt som argumenten inte verkar gå ihop. Först försvaras bonusar i goda tider med att det är viktigt med resultatrelaterade löner. Sedan omvandlas de till fast lön i nedgångstider, när bonuskriterierna annars skulle leda till att det inte blev några extrapengar.

Direktörslönerna går alltså upp med konjunkturen. Och sedan går de... upp när konjunkturen går ned. Utan synlig eller tydlig koppling till bättre prestationer än konkurrententerna.

Marknadsekonomins och kapitalismens fiender har all anledning att som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin kritisera överdrifterna.

Intressant om SEB, direktörslön, bonus, bankgaranti, finanskris, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin

Mer av en procent

Enprocentregeln för konstnärlig utsmyckning i Stockholm är ju ett kärt ämne. Nu har konceptet också begåvats med en särskild symbol - som ska delas ut som belöning till de förvaltningar och bolag som utmärker sig. En kvalitetsmärkning om man så vill. Att belöna goda exempel är alltid en god idé - läs om det hela i DN eller direkt hos Stockholm Konst.

Pingat på http://intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om offentlig konst, Stockholm Konst, enprocentregeln, enprocentregel

Svensk ekonomi: Inte så illa?

Rådande kris har fått såväl regering som opposition, och fristående kommentatorer, att försöka överträffa varandra i dystra metaforer över Sveriges ekonomiska utsikter. Är det inte vargavinter så är det "skitår" som stundar.

Ingen var väl heller överraskad av att den negativ tillväxt som BNP-statistiken visade fjärde kvartalet i fjol. Men de dystra kommentatorerna - som finansminister Borg med hans ("tjäle i svensk ekonomi" - borde kanske ta det hela med en lite större nypa salt.

Inte så att det ekonomiska läget inte är allvarligt, eller att vi inte ska ta situationen på allvar - men inget blir bättre av att fan målas på väggen. Inte minst regeringsföreträdare borde vara varsamma för att inte i onödan förstärka kriskänslorna och en nedåtgående spiral av negativa förväntningar. Att stödet för såväl Alliansen som statsminister Reinfeldt hittills gynnats kraftigt av krisen är ingen säkerhet inför valet; halvtannat år är lång tid i såväl ekonomin som väljaropinionen (räkna lika långt bakåt så får ni se).

Fjärde kvartalet 2008 var dystert, i Sverige - och i världen. Jämfört med många andra västerländska ekonomier klarar vi oss hittills ganska bra. Visst kan det svida i svenska storebrorssjälar att grannlandet Norge nu har en större ekonomi än oss (se t.ex. Expressen eller E24) - men även utan olja och gas är vår grundläggande ekonomi sund och stark, inte minst vid en jämförelse med det tidiga 90-talet. BNP-statistik ska hanteras med viss försiktighet, och helåret 2008 var heller inte så dystert som det enstaka kvartalet. När även den försiktige riksbankschefen Ingves talar om en vändning 2010 (DN) vågar vi kanske hoppas - utan att ta ut något i förskott.

För Alliansen gäller det då att fortsätta göra rätt: att efter att ha samlat i ladorna under de goda åren fortsätta hålla emot alla som gärna är generösa med skattebetalarnas pengar, och istället prioritera noggrant, värna välfärden, och göra strategiskt riktiga förändringar av skatter, arbetsmarknad osv. Då finns alla förutsättningar för att tjälen snabbt går ur.

Pingat på http://intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, BNP, tillväxt, Anders Borg, Stefan Ingves

En procent konst

Stockholm är en stad vars gator, torg och andra offentliga platser pryds av konstverk av såväl världsnamn som mindre kända konstnärer. En del är allmänt omtyckta eller rentav älskade, andra mer kontroversiella.

En huvudanledning till att vi har så mycket vacker konst i vårt offentliga stadsrum är den inte särskilt välkända enprocentregeln. Det är ett åliggande för alla stadens förvaltningar och bolag, fastslaget av stadsfullmäktige sedan många decennier tillbaka, att vid ny- och ombyggnader av lokaler, fastigheter, gatumark och andra offentliga miljöer avsätta en procent av projektsumman till konstnärlig utsmyckning.

Denna procent har på senare år bl.a. lett fram till de många konstverken i Hammarby Sjöstad liksom ett otal utsmyckningar av skolor, äldreboenden och annat. Inom kort kommer Stadsgårdskajen vid gamla tullhuset prydas av en skulptur, signerad Dan Wolgers, som kommer att låta tala om sig och lysa upp denna inte alltför gästvänliga miljö med sin storslagna potential mellan Söders höjders bergvägg och Saltsjön.

Tyvärr har inte alla projekt fungerat lika smidigt som Sjöstaden eller samarbetet med Stockholms Hamn kring renoveringen av gamla tullhuset. Gång på gång har man upplevt ett behov att slå fast vikten av enprocentregeln, och att den faktiskt inte är frivillig utan grundas på ett fullmäktigebeslut som gäller just alla stadens förvaltningar och bolag. Oftast har det blivit konst till slut, men ibland lite senkommet som garnityr på något redan färdigplanerat. Idealet är förstås att den konstnärliga kompetensen i staden ska kunna vara med från första början så att konsten kan bli en naturlig del av helheten - oavsett om det är ett nytt torg, nybyggda bostadskvarter, en omdanad park, en omvandlad gammalt industribyggnad eller något annat av alla de många projekt som staden genomför år efter år.

Fördelarna med att lägga en procent på konst är uppenbara: när staden växer och förnyas, utökas också vår gemensamma konstsamling. Konstverken stärker stadens varumärke och bilden av Stockholm som en öppen, kulturvänlig stad. Alla invånare och besökare kan ta del av den offentliga konsten på likvärdiga villkor, och tolka den utifrån sina perspektiv. För professionella konstnärer innebär det också en inte obetydlig möjlighet till arbete och inkomster.

I kulturnämnden och konstrådet, där jag har mina förtroendeuppdrag, har jag tillsammans med partivänner och andra förtroendevalda drivit frågan om att stärka enprocentregeln. För ett par år sedan aktualiserade jag och nuvarande kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt vikten av att påtala detta för andra förvaltningar och bolag, med hänvisning till fullmäktiges beslut.

Därför gläds vi nu över den nya organisationen Stockholm Konst, som under samma hatt som Liljevalchs konsthall och med samma drivande chef i Mårten Castenfors kommer att kunna driva utsmyckningsprojekten med såväl kraft som konstnärlig kompetens. Vi gläds också över att kulturförvaltningens verksamhetsplan nu mycket tydligt fastslår att enprocentregeln gäller, och att dialog nu pågår med de olika förvaltningarna och bolagen för att förbättra samarbetet. Exploateringskontoret, bostadsbolagen, hamnen och många fler är nyckelaktörer.

Kanske kan vi amatöristiskt konstglada liberaler ta åt oss någon liten del av äran...

Pingat på intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om konst, Stockholm Konst, offentlig konst, enprocentregeln, Mårten Castenfors, Madeleine Sjöstedt, Dan Wolgers

Oslo: midlertidig ur funktion

På Nasjonalgalleriet, liksom på Kulturhistoriska museet, lämnar man sina väskor och det man vill släppa bära på i förvaringsboxar - som på så många andra museer världen över. Men på de två museer vi besökte i Oslo i helgen var uppskattningsvis en fjärdedel eller en tredjedel av de rätt slitna boxarna ur funktion.

Det kändes lite som den norska huvudstaden i sin helhet, när vi kämpade oss fram på moddiga trottoarer, tog oss över mindre snövallar och sörjiga pölar i gathörnen, och försökte balansera mellan rejäla kliv för att komma framåt och att samtidigt placera fötterna försiktigt för att rädda oss undan eventuella dolda hala isfläckar, gatlock eller dylikt. Efter fredagens uppehåll följde lördagens förnyade snöfall. Någon snöröjning märkte vi överhuvudtaget inte av förrän på lördag kväll.

Tydligen är det en av Oslos längsta perioder av återkommande snöfall, man har helt enkelt ingen plats att lägga all snö som behöver forslas bort (dumpning av smutsig snö i Oslofjorden - som vi i Riddarfjärden - är tydligen otillåtet, vilket man ju kan sympatisera med av miljöskäl). Men ändå: en huvudstad på dessa nordliga breddgrader borde kunna få undan snövallar och modd på vältrafikerade gator - åtminstone på själva Karl Johans gate, shoppingstråket Bogstadveien och innerstadsgatorna däromkring.

Läge för svensk-stockholmskt högmod? Men högmod går som bekant före fall och är i detta fall inget för den minnesgode när det gäller vår egen stads snöröjningsdebacler några år tillbaka. Vi kan - om inget oförutsett inträffat under vårt besök - tacka några snöfattiga vintrar för vår generellt lyckliga belägenhet ur snökaossynpunkt.

Så, budskapet jag återvänder med från ett Oslo midlertidig med nedsatta funktioner p.g.a. oförutsedda snömängder är: Advarsel, Stockholm!

* * *

PS om Osloturism i februari 2009: Designhotellet, Grims Grenka, är sedan ett år ombyggda gamla Noble House, och har ännu inte alla rum öppna. I vissa stycken fallerar det tyvärr - än så länge i varje fall - i att design inte bara handlar om snygg yta, utan också om funktion. Den som inte räddar toapappersrullen från sin hållare riskerar t.ex. att ha en blöt, uppsvälld pappersmassa att hantera efter att ha använt den fräsiga, sköna men ej tillslutningsbara duschen. Särskilt dyrt var det dock inte för två femstjärniga nätter med elegant, välsmakande och innehållsligt perfekt balanserad frukost, tack vare First-kedjans förmånliga erbjudande.

Inte heller behöver det vara dyrt att shoppa i Oslo; med 70 procents rea blev det både några meter halsduk från Sonia Rykiel från fina varuhuset Steen & Strøm, och bälte, handskar, slips m.m. från "vårt eget" Tiger of Sweden.

Pingat på http://intressant.se/ Läs även andra bloggares åsikter om Oslo, snöröjning, snö, Grims Grenka, Tiger, Sonia Rykiel

Överlevde Nykvarn

I lördagens vackra vintersol återvände jag med nöd och näppe helskinnad från ett kortbesök i Nykvarn. Jag drog en lättnadens suck när jag åter vandrade på Kungsholmens gator - fria från snö och is. I för övrigt mycket trivsamma och promenadvänliga Nykvarn häpnade jag över det som verkade vara en total brist på snöröjning och halkbekämpning. Nästan alla gator, gångvägar och trottoarer var täckta med knagglig, hal is eller ren blankis - ibland förrädiskt dold under ett lätt snö- eller frosttäcke, däremot oftast utan spår av sand eller grus.

Jag förmodar att Nykvarn har varit utsatt för betydligt mer snöfall den senaste tiden än Stockholm, och förmodar att omväxlande kyla och tö i kombination med trycket från bildäck och skor förvandlat denna snö till den is jag nu råkade ut för.

Men tänker jag i all enkelhet: går det inte att skotta? Sanda? Uppenbarligen, för på några av de mest trafikerade sträckorna var det antingen isfritt eller sandat.

Dålig snöröjning och knaggliga isgator - småsaker att svära surt över för vissa, men för andra en fara för liv och lem. Och steget mellan de två stadierna behöver inte vara så långt. Eventuellt insparade snöröjningskronor riskerar dessutom snabbt att förbrukas på ortopedakuten...

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Nykvarn, snöröjning, halka

Operan, Dramaten och regional kultur

I början av veckan skrev min partivän Madeleine Sjöstedt intressant på DN Debatt om en idé att slå samman Operans och Dramatens organisationer för att tillgodogöra sig samordningsfördelar. Det kunde gälla verkstäderna, biljetthanteringen, administrationen. Dock ej den konstnärliga ledningen.

Förslaget har hyllats, sågats eller hälsats med försiktigt intresse. Själv vet jag inte alls vad jag tycker förutom att det definitivt kan vara en idé värd att pröva. Sedan kanske en full administrativ sammanslagning till "De Kungliga Teatrarna" inte är lämplig (hur pampigt namnet än är, även i en ihärdig liberal republikans öron).

En som verkar ha missuppfattat lite vad Madeleines testballong går ut på är Folkpartiets kulturpolitiska talesperson och tillika borgerlighetens intressantaste kulturpolitiker på riksnivå, kulturutskottets vice ordförande Cecilia Wikström. Jag och andra har kommenterat på hennes blogg där hon sågar Madeleines förslag. Visst har Cecilia rätt i att detta inte är Folkpartiets politik, men idén kan väl ändå prövas.

Även idéer från kulturborgarråd i Stadshuset måste ju nämligen få framföras i debatten - även om den förre Dramatenchefen Lars Löfgren ägnar en hel DN-replik åt att det är fel avsändare.

Löfgren med flera bör veta att vi i Stockholm tar vårt ansvar för huvudstadens kulturliv - oavsett om det är kommunalt, statligt eller helt fristående - på största allvar. T.ex. vill vi gärna se ett nytt operahus, för vilket Stockholm inte borde ha någon brist på vackra passande platser.

Vi ser också fram mot att som Kulturutredningen i dag föreslår ta ett större ansvar för kulturen regionalt, i samverkan med landstinget och kulturens aktörer. (Se också t.ex. DN, SvD.) Det handlar både om kulturens roll för regional tillväxt, för människors livskvalitet och hälsa, och inte minst för sin egen skull - ett egenvärde som bättre upptäcks och främjas med ett lokalt och regionalt synsätt. Sedan ser jag personligen också fram mot en kommande Stockholmsregion (gärna en Stockholm-Mälarregion) där detta kan komma ännu mer till sin rätt. Stockholms stads starka roll i kulturen och även i ett sådant regionalt sammanhang lär dock bestå.

Pingat på intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om Operan, Dramaten, Madeleine Sjöstedt, Lars Löfgren, Cecilia Wikström, kulturutredningen

Frustrerande knappslarv

Ikväll har jag något frustrerad sytt i ännu en tappad knapp. Extra frustrerande var att knappen ifråga trillade ur linningen på ett par helt nyinköpta byxor av märket Matinique, första gången de användes. I förra veckan var det den dolda inre knappen i en dubbelknäppt jacka från Bertoni som behövde sys i för andra gången sedan inköpet för halvannan månad sedan. Ett liknande bekymmer var ett par manchesterbyxor från Marc O'Polo, där fållarna längst ned var ihopsydda i glesaste och svagaste laget.

Frustrerande är också att de tappade knapparna (dock ej byxfållarna) är sådana där småsaker som man aldrig orkar ta upp med affären eller tillverkaren. I dag tänkte jag dock, när frustrationen lett till tankarna på detta blogginlägg, kontakta Matinique bara för att berätta om mina knappa bekymmer. Denna ambition hejdades dock raskt när den enda kontaktväg som verkar finnas till företaget är ett telefonnumer - till moderbolaget i Danmark.

Jag är förstås trots de knappar jag sytt i genom åren långt ifrån någon sömnadsexpert. Vågar man dock ändå sig på en gissning att det inte borde vara så svårt att se till att knappar i snygga, och inte alltför billiga plagg, sys i ordentligt från början? De borde väl åtminstone kunna sitta i den första säsongen.

Nu hoppas jag kunna använda mina Marc O'Polo- och Matinique-byxor och min Bertonijacka länge utan mer sömnadsbekymmer.

Läs även andra bloggares åsikter om kläder, knappar, konsument, Matinique, Marc O'Polo, Bertoni

Pingat på intressant.se

Kamratstödjaren - starkt om kärlek och det förfärliga högstadiet

Korta pjäser - gärna enaktare - är inte fel. Bland höstens urval för min del märks Kamratstödjaren, på Fria Teaterns lilla Kungsholms-scen. En kort men mycket stark teaterupplevelse om högstadiets våndor, människans olikhet och likhet, och den märkliga kärleken. Kan verkligen rekommenderas. Och något jag själv gärna hade velat kunna se under mina egna skolår - och som hade varit och är nyttig för många andra.

FRA - en lösning vi kan leva med

Med tanke på mitt förra, gamla inlägg fordras väl också en kommentar till den lösning FRA-frågan till slut fick. Och jag menar att det är en lösning vi i högsta grad kan leva med. Har man som jag uppfattningen att vi behöver en underrättelsetjänst och att det kan finnas behov av att spana i kabel, har vi nu fått en lagstiftning som verkar vara försedd med tillräckliga hängslen och livremmar. Begränsningen av vilka aktörer som kan ge FRA spaningsuppdrag, och kravet på domstolsprövning, är två viktiga bitar.

En djup suck över FRA

Numera skriver jag sällan något här (det är så mycket annat som ska skrivas och göras) men FRA-beslutet kräver några terapeutiska rader.

Fler borgerliga och liberala väljare känner nog förvåning och obehag när en borgerlig regering med ett (eller rentav flera?) liberala partier lägger fram och tvingar igenom en lag som ger staten makt och möjlighet att samla in och ta del av all vår elektroniska kommunikation. Det är själva möjligheten som gör problemet - vilket inte FRA:s generaldirektör verkade förstå eller vilja förstå, i radions P1 Morgon i morse.

Nej, jag tror inte att FRA vill läsa våra kärleksmejl eller avlyssna samtal med älskare, vänner eller jobbkontakter. Men nu finns möjligheten där. All information ska samlas in, från alla, utan brottsmisstanke. Det gör förslaget minst sju resor värre än tidigare hårt kritiserade verktyg som buggning - telefon- och rumsavlyssning.

Naturligtvis ska organiserad brottslighet och terrorism bekämpas. Men ett verktyg med en sådan omfattning, som dessutom gör det praktiskt svårhanterligt, en sådan aldrig tidigare skådad potential till integritetsintrång, och som dessutom sågas av såväl integritetens förkämpar som experter på terrorism och brottsbekämpning - ett sådant verktyg bör inget folk förläna åt sin statsmakt.

Vilka liberaler ska vi nu tro på? Heder åt Birgitta Ohlsson och Camilla Lindberg, de två folkpartister som blev de enda som bröt mot en säkert mycket vass partipiska - som känns extra märklig i vårt liberala parti. De liberala riksdagsledamöterna från Stockholms län och stad hade i varje fall haft sina lokala partiorganisationer med sig i ett motstånd mot FRA-lagen (efter beslut i förbundsstyrelse och på representantskap).

Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om politik, FRA, folkpartiet, Birgitta Ohlsson, Camilla Lindberg

Security - teatern i samhället

Vem är trygg och säker? Vad är vi beredda att offra för säkerhet? Hur står sig maktförhållanden när grunden skakar? I pjäsen Security på Dramaten/Elverket ställs frågor som är personliga men samtidigt omfattar hela samhället. Recensionerna har varit blandade men hyfsat positiva. Själv hade jag en mycket positiv teaterupplevelse på Elverket i söndags eftermiddag (synd att bänkarnar bara var drygt halvbesatta). Utöver de samhälleliga, feministiska och individualistiska frågeställningarna - med det lyxiga isolerade och isolerande bostadshuset och de larmande, osynliga folkmassorna nere på torget som symbol för något större - var behållningen framför allt Lena Endres skådespelarkonst och den rappa, vakna dialogen. Definitivt inte en av de pjäser där två timmar känns som en mindre evighet, tvärtom att rekommendera varmt.

Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om teater, Elverket, Dramaten, Lena Endre, Security

Kulturdebatt på Kungsholmen

I lokaltidningen Vårt Kungsholmen har jag i februari varit inblandad i en kulturdebatt med socialdemokrater, vilket förstås är roligt att föra på lokal nivå. Det började med biblioteken där jag försvarade och förklarade att vi nu, med folkpartiet i ledningen för kulturpolitiken i Stadshuset, satsar på ökat öppethållande och moderna bibliotek. Fick svar på tal av en annan socialdemokrat, och replikerade med en del information som efterfrågats. Jag har inte tillgång till meningsmotståndarnas inlägg men väl mina egna, håll till godo, den som är intresserad.

* * *

Vårt Kungsholmen 9 februari 2008:
Nu utvecklas biblioteken

Folkpartiet och alliansen i Stockholm fortsätter att satsa på kulturen. Det gäller inte minst biblioteken. En renässans för böcker, läsning och bibliotek har länge stått på vår agenda, som vi efter valet 2006 fått stockholmarnas förtroende att genomföra.
Vårt fokus på biblioteken visar sig i de ökade öppettiderna, med t.ex. mer söndagsöppet på Kungsholmens bibliotek. Och stockholmarna verkar uppskatta förändringarna: såväl antalet besök som lån ökade under 2007.
Vi vill inte bara värna kulturen och biblioteken utan också utveckla dem, med nya idéer och ny teknik som gör dem ännu bättre på att väcka och tillfredsställa läshunger, bildning och möten, bland alla stadens invånare. Allt från automater för boklån och återlämning till allt mer utvecklade webbtjänster förbättrar servicen - och ger tid och resurser över för allt annat som vi stockholmare önskar av våra bibliotek.
Vi strävar också ständigt efter att ge stockholmarna det allra bästa för den kommunalskatt de betalar. Varken Jens Lundberg eller andra Kungsholmsbor behöver oroa sig för framtiden för vårt fina bibliotek.

Rasmus Jonlund (fp)
Ledamot kulturnämnden

* * *

Vårt Kungsholmen 1 mars 2008:
Kulturen får rejält utrymme i Stockholms stad

Biblioteksbesökare kan få mer hjälp när bibliotekarierna får mer hjälp av tekniken. Öppettiderna och tillgängligheten till biblioteken har mycket riktigt ökat under året, vilket är ett mycket påtagligt exempel på vår tydliga prioritering.
Vi gör också satsningar för att ännu fler stockholmare ska få tillgång till lika fina bibliotek som vi Kungsholmsbor. I Högdalen förbereds nu nya, mer centrala lokaler. Ett nytt läge med bättre lokaler är också på gång i Kista. 35 miljoner kronor finns avsatta för biblioteksutveckling - inte i kulturbudgeten, utan på fastighetssidan.
Allan Petersson (Vårt Kungsholmen 16/2) efterlyser siffror och jag berättar gärna att Ung08-festivalen, beräknas kosta staden knappt 7,3 miljoner kronor, därav får vi in 1,8 mkr i sponsorintäkter. Det är väl investerade pengar i kultur och aktiviteter som samlar sommarlovslediga ungdomar från hela staden och grannkommuner.
Kulturen kan också hjälpa till att göra Stockholm som huvudstad och världsstad mer synlig. Ett sätt är att Stockholm visas upp på filmduken, bl.a. i filmatiseringen av Stieg Larssons succéböcker. Vårt blygsamma bidrag dit tas inte från kulturbudgeten utan betalas centralt av kommunstyrelsen. Pridefestivalen är också ett viktigt evenemang som också marknadsför Stockholm, inte minst årets Europride. Arrangörerna är fristående från staden och får inte kulturstöd men stöds av turistorganet Stockholms Visitors Board och samarbetar med Stadsteatern.
Självklart är våra museer en viktig del av kulturutbudet för stockholmare och besökare - och jag är glad över att vi behåller den fria entré på Stads- och Medeltidsmuseerna och Kulturhusets utställningar som vi har drivit och som (s) till slut införde i slutet av förra mandatperioden. Hade jag makten skulle jag gärna återinföra det fria inträdet också på de statliga museerna.
Med folkpartiet får kulturen rejält utrymme i Stockholms stad.

Rasmus Jonlund (fp)
Ledamot kulturnämnden, Kungsholmsbo

Vårkänslor varma vinterdagar

Jag tror verkligen att människan måste förändra sin livsstil och ta hjälp av ny teknik för att hejda klimatförändringar som kan föra med sig stora katastrofer. Men samtidigt kan jag inte förneka att jag inte personligen sörjer över en av de varmaste vintrarna någonsin. (Den varmaste i Stockholm sedan mätningarna startade 1756, enligt dagens DN.) Det är skönt att kunna gå, springa och flanera utomhus utan att pälsa på sig, och att slippa snöväder omväxlande med tö och frysgrader som skapar isgator.

Förvisso, en vit jul hade varit härlig. Men inte snötäcke fram till mars. (Eller som 1808, då Sveaborg inte kunde undsättas av svenska flottan förrän i maj p.g.a. isläget.) Nu efter flera soliga januari- och februaridagar (rentav med lite nederbördsfri, klar kyla) har de flesta väl också glömt den i stort sett solbefriade december...

Nåväl, denna glädje lär väl inte vara länge. Vädret torde fortsätta variera de närmaste åren också, innan vi får mer definitiva förändringar till följd av växthuseffekten. Och dem ska vi förhoppningsvis sätta stopp för.

Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om vinter, vår, klimatförändring, växthuseffekt

Opinion, välstånd och verklighet?

Opinionsmätarmanin fortsätter - eller snarare tolkningsmanin. Upp, ner, fortsatt katastrof för regeringen? Den som yppar att en majoritetsregering som oförfärat strävar vidare på den reformväg man har för ögonen och genomför förändringar på rad, kanske inte är helt misslyckad, tycks i vissa stunder få finna sig i att bli elefanten i rummet.

Man kan resonera länge i om vilka opinionsmätningar som är mest pålitliga, hur förändringarna ska tolkas, och hur mycket tillit man överhuvudtaget kan sätta till människors svar på den hypotetiska frågan vilket parti de skulle stödja vid ett riksdagsval i dag. (För en folkpartiliberal har det varierat mellan besvikelse över stort tapp i Demoskop till glädje över kraftigt lyft i Skop, bara den senaste veckan.) Det är långt kvar till tredje söndagen i september 2010.

Viktigare innan dess är sådana förändringar som Sveriges lyft i OECD:s s.k. välståndsliga, från ned mot 20:e plats till ensiffrig placering. Lyftet (se bl.a. DN) i den lista som för några år sedan var en ständig tagg i tankarna för alla som fått idealbilden av Välfärdssverige med modersmjölken, handlar inte bara om en förändrad verklighet, utan är också balsam för det politiska sinnet.

Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om opinionsmätningar, välståndsligan, regeringen

Ord i rättan tid om omåttligt använt ord

Kränkt är ett ord som det gått sådan inflation i att det knappt längre går att använda - liksom pojken som skriker varg för många gånger, har det tappat sitt värde. Själv är jag så skeptisk att jag tar många "jag är kränkt"-utsagor med en stor nypa salt.

Ur det perspektivet är Maciej Zarembas i dag inledda artikelserie Först kränkt vinner i DN verkligen ord i rättan tid. Zaremba slår åter gång på gång huvudet på spiken. Jag baxnar, förfäras och småler om vartannat.

Även det mer specifika ämnet, som verkar vara den urgrävda lärdoms- och lärarauktoriteten på Lärarhögskolan i Stockholm, tycks verkligen moget för granskning. Högskoleminister Lars Leijonborgs beslut att inlemma Lärarhögskolan i Stockholms universitet kom också i rättan tid.

Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om kränkt, Lärarhögskolan, Zaremba, Leijonborg

Moderna moderater

Helgens moderatstämma i Gävle har helt enligt partiledningens önskemål gått i den fortsatta förnyelsens tecken. Om trianguleringstaktiken som ledde till ett av partiets historiskt bästa valresultat 2006 ger lika god utdelning 2010 återstår att se; nyhetens behag har väl som i de flesta fall börjat gå över. Att försöka vara bättre (gamla) socialdemokrater än socialdemokraterna själva torde inte vara någon långsiktig framgångsväg, det egna idéskafferiet behöver fyllas på. (Som Niklas Ekdal påpekar i sin, som så ofta, mycket läsvärda söndagskrönika var de gamla socialdemokraterna kanske heller aldrig så bra som man vill tro.)

På det som kan kallas folkhälsoområdet gjorde stämman två ställningstaganden mot partiledningen som ter sig kloka för en pragmatisk liberal: att tillåta gårdsförsäljning av vin (SR) respektive att avskaffa spelmonopolet (DN, SvD). Att en svensk vinodlare får bredda sin verksamhet och sälja det han odlar på sin gård till besökande turister och andra, kan knappast anses hota den restriktiva svenska alkoholpolitiken eller Systembolagets försäljningsmonopol. Och när det gäller spelmonopolet har det i Svenska Spels händer för länge sedan förlorat sin legitimitet. I bägge fallen kan en friare reglering med ordentliga kontroller tjäna både samhällsekonomi och hälsa.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: moderaterna, socialdemokraterna, alkoholpolitik, spelmonopol, folkhälsa

Regeringsfähighet räcker inte

Trots den första riktigt egna höstbudgeten har opinionen inte börjat rosa den borgerliga regeringen. Få väntade kanske en radikal omsvängning, men det gör det inte mindre paradoxalt att en splittrad och rätt osynlig opposition fortsätter att kamma hem höga popularitetssiffror. Populariteten verkar förvisso mest gälla socialdemokraterna vars förkrossande dominans tillsammans med den än större osynligheten för det egna partiet får den tilltänkte samarbetspartnern Lars Ohly att spä på splittringen.

Den bevisade regeringsfähigheten kommer att vara en grundförutsättning men långtifrån en tillräcklig kvalifikation för en återhämtning som kan lägga grund till den andra mandatperiod som Sverige och svensk borgerlighet behöver. Impopulära reformer och den eviga mänskliga (och vill man frustrerat fråga typiskt svenska?) förändringsskepsisen ger en uppförsbacke som kräver fart inte bara på politiken utan också på kommunikationen. Och kommunikationen måste handla om människor, ett "varför" bakom politikens "hur" som inte reduceras till nationalekonomisk sifferexercis.

Även för en folkpartist är det ringa tröst att det liberala partiet verkar fortsätta sin sega men stadiga opinionsmässiga popularitetsökning.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: opinionsmätningar, regeringen, socialdemokraterna, vänsterpartiet, Lars Ohly, folkpartiet, politik

Politikerberöm

Landets politiker är inte vana vid att strykas medhårs. Efter alla diskussioner om sjunkande förtroende känns Niklas Ekdals söndagskrönika (DN) nog som både balsam och manna, inte bara för de som nämns vid namn: "Vi får de politiker vi förtjänar, och de senaste två decennierna har vi tydligen gjort oss förtjänta av rätt bra årgångar."

Utöver de viktiga reformerna som räknas upp och de modiga politiker som genomfört dem skulle jag vilja lägga till ytterligare en förändring: återinförande av fyraåriga mandatperioder, där inte minst den nyss avgångne folkpartiledaren och fortvarande forskningsministern Lars Leijonborg spelade en stor roll (då som gruppledare för det folkparti som ingick i Bildt-regeringen).

Fyraårsmandaten är i sig en grund för att kunna och våga genomföra just fler viktiga men ibland inopportuna reformer, och den Anders Borg som också får beröm Ekdal och hans regeringskollegor är nog innerligt glada över att det är tre och inte två år som återstår till nästa val. Det bör fler i Sverige skänka en tacksamhetens tanke.

Resonemang som Niklas Ekdals visar väl också hur förtroendet för politiker på individnivå ofta kan vara större än för det anonyma kollektiv av upplevt avlägsna beslutsfattare; det som drabbas av det beryktade politikerföraktet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politiker, politikerförakt, Lars Leijonborg, Niklas Ekdal

Perssons härskartekniker

Också DN rapporterar om att Göran Perssons nya karriär bl.a. innebär att hålla föredrag om härskartekniker för norska kvinnor. Fler har påpekat ironin; kanske var det inte direkt så man hade väntat sig att den förre statsministern skulle kapitalisera på sina erfarenheter. Än mer ironiskt är måhända att en svensk avdankad partiledare åker över kölen för att tala om detta ämne till ett sannolikt inte blygsamt arvode, i Berit Ås hemland.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: härskartekniker, Göran Persson, Berit Ås

Mer av samma

Alliansregeringens andra regeringsförklaring är levererad med fortsatt fokus på arbete, med jobbavdraget som paradnummer. När man nu kan lägga fram sin första budget med ordentlig tid för förberedelser, kan detta fokus bli ännu tydligare, samtidigt som man de kommande åren bör kunna se de tydliga kopplingarna till välfärdssatsningar med såväl kvalitet som valfrihet i skola, vård och omsorg.

Oppositionsledaren Mona Sahlins kommentar, t.ex. till Ekot, var att det var "mer av samma" - mer av det som i hennes ögon har "ökat klyftorna mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb".

Diskussionen om arbetets värde - att det ska löna sig att arbeta, och att arbetsföra människor i så hög utsträckning bör kunna försörja sig själva - är en som alliansen definitivt bör ta med oppositionen. En opposition som hittills inte levererat så mycket egen politik som negativ kritik mot regeringen. (En regering som å sin sida, som många också i de egna leden påpekat, kanske ägnat för lite kraft åt att berätta om allt det man gjort, och framför allt varför.)

Och sedan kan man återupprepa att de som har jobb nu har blivit tiotusentals fler med denna regerings politik. Tiotusentals personer som inte skulle fått något jobb om Mona Sahlins regeringspolitik fått fortsätta råda.

Låt oss hoppas på mer av samma.

Läs mer på t.ex. DN eller SvD. Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: jobb, regeringsförklaringen, Mona Sahlin, politik

Förväl till 1900-talet: Ingmar Bergman död

Att Ingmar Bergman har dött, 89 år gammal, borde kanske inte överraska. Han är en av efterkrigstidens absolut största kulturpersonligheter, kanske ännu större i Sverige än i världen, och definitivt vår störste teater- och filmregissör. Även om hans aktiva period slutligen avslutades för några år sedan och han isolerade sig på sitt Fårö, var han ständigt närvarande som replipunkt i debatter och referensram för ständigt nya generationer kulturskapare.

Med de kulturpersonligheter som var med och skapade det moderna Sverige tar vi steg för steg förväl av det förra seklet. Att gamla män dör kanske inte överraskar - men tomrummet finns där.

Nyhetsmedierna på nätet rapporterar förstås för fullt om Bergmans död, liv och gärning: t.ex. NY Times och här hemma DN, SvD, SvT, Ekot etc.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Ingmar Bergman

Motiverade myndigheter?

Om man ville lägga ned Arbetslivsinstitutet för att det skulle vara politiserat och sossestämplat, får man stärkta skäl av kommentarer från verksanställda som de i dagens DN (Fokus, ännu ej på nätet). Nu ska bittra reaktioner från personer som får se sin arbetsplats nedlagd tolkas varsamt. Och orsaken till att just nedläggningen är att en statlig myndighet som ska bedriva forskning överhuvudtaget riskerar att bli politiserad - inte en rovlysten borgerlig uppgörelse med upplevda (s)-symboler.

Den uppgörelsen gäller i så fall myndighetsmanin i stort, alltså den filosofi där varje av någon upplevd viktig företeelse eller grupp givetvis måste få en skyddande, utredande, intressebevakande myndighet. Precis som Djurskyddsmyndigheten och Integrationsverket innebär Arbetslivsinstitutets nedläggning inte att djurskydd, integration eller arbetslivet är oviktiga - även om det kan formuleras galghumoristiskt som citeras i DN-artikeln, att regeringen "varken bryr sig om arbetare, invandrare eller andra djur".

Tvärtom, en opolitiserad forskning på de universitet, högskolor och institut där redan den mesta forskningen bedrivs, är förmodligen till fromma för arbetslivet och alla som arbetar. (Regeringens tydligaste mål är ju att denna skara ska bli betydligt större - vilket näppeligen gagnas av ett sämre arbetsliv). Och integrationen kan nog tänkas fungera bättre med en ordning där länsstyrelser och kommuner får (och tar!) ansvaret, och man samtidigt kan få snabbare, rakare rör till utbildning, bostad och arbete.

När ingen ens verkar veta hur många myndigheter det finns (men det talas om drygt 500), måste de motivera sitt existensberättigande med betydligt mer än ett behjärtansvärt syfte i namnet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, myndigheter, Arbetslivsinstitutet, Integrationsverket, Djurskyddsmyndigheten

Lovande liberal ledning

Så har Jan Björklund kompletterats med ett lika oväntat namn som 1:e vice partiordförande - Cecilia Malmström, omtyckt och hyllad Europaparlamentariker som blev Europaminister i höstas. Som 2:e vice ordförande blir det ytterligare en kvinna från Göteborg, inte lika känd men säkerligen lika omtyckt, och därtill respekterad som en erfaren landsmötesordförande: kommunalrådet Helene Odenjung. (Se t.ex. DN, SvD.)

Denna topptrio kommer att backas upp av en kunnig och bred partistyrelse. Bland de nya namnen där märks bl.a. min ena chef Maria Wallhager. Vår gruppledare i landstinget Birgitta Rydberg sitter där sedan tidigare, representerande folkpartiets stolta sjukvårdspolitiska tradition. Också Birgitta Ohlsson, ett av folkpartiets absolut största framtidshopp, gör nu entré i partistyrelsen.

Tillsammans med många andra duktiga personer, som Skellefteås driftiga oppositionsråd Håkan Lindh (omval), Stockholms stridbara skolborgarråd Lotta Edholm och den engagerade miljöpolitikern Sverker Thorén (bägge nyval), bådar denna laguppställning gott.

Alla statsråd utom Lars Leijonborg kommer att sitta också i den nya partistyrelsen. De flesta av nya och nygamla partistyrelseledamöter har uppdrag som riksdagsledamöter, kommunal- eller landstingsråd. Det kan verka som en maktkoncentration och bör givetvis problematiseras. Samtidigt är detta de tyngsta företrädarna för Sveriges liberala parti, som fått stort förtroende av både medlemmar och väljare. De representerar olika erfarenheter, geografiska delar av landet, politiska nivåer, kvinnor och män och olika etnisk bakgrund och sexuell läggning. Ett brett och kompetent urval av liberala politiker.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, partistyrelse, Jan Björklund, Helene Odenjung, Maria Wallhager, Birgitta Rydberg, Håkan Lindh, Lotta Edholm, Sverker Thorén

Närakuter och vårdval

Gör ett kort, mer jobbrelaterat inlägg. Majoriteten i landstinget har nu avgjort vad som kommer att hända med många av de närakuter som startades under den förra rödgröna perioden. I och med närsjukvårdens Vårdval Stockholm kommer de flesta närakuter att försvinna på sikt. Fyra väl geografiskt placerade blir kvar och ska rustas för att klara uppgiften att avlasta de stora sjukhusakuterna (Löwenströmska, Nacka, Handen och Järva).

De flesta andra närakuter har mest fungerat som avlastning för dåligt fungerande närsjukvård i området, vilket ska rättas till just med Vårdval Stockholm, patienternas fria val av husläkare/distriktssköterska/mottagning, och etableringsfrihet för dessa. Inga krångliga politiskt beslutade upphandlingar i vägen mellan medborgarna och vården i vardagen, alltså. Husläkarna och distriktssköterskorna ansvarar också för att det finns jourverksamhet kvällar och helger - när det fungerar behövs inte så många närakuter.

Närakuterna är förstås ofta populära och lättillgängliga men dels ger de ingen långsiktighet och kontinuitet i vårdkontakterna, dels kostar ett besök där 2-3 gånger så mycket som på en jourmottagning (de pengarna skulle kunna räcka till mer vård), och slutligen har de ofta bidragit till att avlöva närsjukvården ytterligare. När en del närakuter bildades lades fungerande jourmottagningar med fler läkare ner (dvs tillgängligheten och närheten försämrades).

Om beslutet har rapporterats i de flesta Stockholmsmedier, bl.a. DN och SvD.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, vård, närakuter, vårdval

Vindkantring i opinionen?

Liberalernas nye ordförande tar över i ett tufft läge för folkpartiet och hela alliansen. Rekord i opinionsunderläge vid motsvarande tid, även om en nyvald regering brukar backa sin första tid vid makten, är domen efter att SCB:s partisympatiundersökning tycks bekräfta tidigare, mindre återkommande men mer frekventa mätningar.

SCB-mätningen ger dock en bild av läget i maj månad - och kan mycket väl ha prickat bottenläget för alliansregeringen i opinionen. Sedan dess har, som DN:s ledarskribent Mats Wiklund påpekar, mätningarna visat ett minskande gap. I den senaste, från Demoskop som brukar ha stora svängningar, är tendensen ännu tydligare. Där skiljer bara några procent till den splittrade rödgröna oppositionens fördel - och socialdemokratin backar kraftigt.

Det viktiga är inte att stirra sig blind på några enstaka siffror upp och ned utan att se på trender , och om flera nyare mätningar nu ger samma bild av opinionens riktning, finns det skäl att hoppas att vändpunkten kan vara inom räckhåll.

Ur ett lite djuplodande fp-perspektiv finns en del intressant att säga. I Demoskop gör folkpartiet en välbehövlig uppryckning, den enda statistiskt säkerställda ökningen, och hos SCB tolkas den lägre majnivån som "botten nådd för folkpartiet?". Vi hoppas att det stämmer. Nivåerna är förstås alldeles för låga för lämpliga liberala ambitioner oavsett.

Hoppingivande är då att folkpartiet behåller sin sedvanliga position som de flestas näst bästa parti. Samtidigt som det är en lite tröstlös situation ger det grogrund för ett betydligt större parti. Det är helt enkelt inte särskilt avlägset för liberalerna i svensk politik att långsiktigt samla åtminstone 15-20 procent av väljarna.

Vi måste bara ge dem anledning.

* * *

Camillas kommentar föranleder mig förstås också att lägga upp mitt lilla alster från gårdagens City - en måhända irriterad reaktion på reaktionärt/revolutionärt inlägg som cirkulerat på en del insändarsidor, en svartmålning av allt Alliansregeringen gör där signaturen "Nyval nu" väl säger det mesta.

"Trygg välfärd kräver fler i arbete. Nu ökar både de som vill och kan jobba, och de som vill anställa. Hur kan det vara fel att underlätta det? Vad är problemet med att fler kan arbeta och betala skatt? Hur hotar det välfärden att flera aktörer arbetar för den mesta och bästa vården och omsorgen för dessa skattepengar? Men den som ropar på "Nyval nu" (City 7 juni) verkar inte acceptera att ett alternativ till den tidigare rådande ordningen överhuvudtaget har fått chansen att förändra.
Rasmus Jonlund, Kungsholmen"


Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, opinion, SCB, folkpartiet

Björklund för frihet, rättvisa och tydlighet

Med ett starkt stöd från hela folkparti-landet får favorittippade Jan Björklund i dag valberedningens nominering som ny partiledare. (Nyheten lär utvecklas under dagen på SvD, DN, Expressen, Aftonbladet m.fl.) Förvåningen är minimal, förväntningarna och förhoppningarna stora.

Jan Björklund har gjort sig - och folkpartiet - ett namn som skolans främsta banérförare i politiken, men hans politiska kompetens är naturligtvis mycket bredare än så. Energi, försvar och trafik hör till de områden där han profilerat sig och förutsättningarna är goda för att stärka det liberala partiets positioner inom socialpolitiken. Idéerna och kunskapen finns redan, förvaltade av en rad duktiga riksdags-, landstings- och kommunpolitiker.

I tider av allt fler informationskanaler och ständigt ökande mediebrus är Jan Björklunds tydlighet och förmåga att få fram ett budskap en oerhört stor tillgång. Den tydligheten behövs för att stärka folkpartiets liberala politik, den klassiska dubbelheten med frihet och rättvisa, företag och sjukförsäkring, som är så förnuftig men ständigt löper risk att bli offer för kraven på förenklade budskap.

Redan innan dagens besked kallade Expressen folkpartiets återhämtning i opinionen en "Björklundeffekt". Det rör sig förstås fortfarande om en alltför låg nivå, under t.o.m. det mediokra valresultatet, och än är det alltför tidigt att ropa hem något. Men det ljusnar.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Jan Björklund, folkpartiet, politik