Farlig rödgrön skuggboxning om vården

I skolpolitiken handlade de rödgrönas kompromiss om att förhålla sig till Folkpartiet och lägga sig så nära som möjligt - utan att nå ända fram och med risken att reta upp de interna anhängarna. I vårdpolitiken är strategin tydligen däremot att köra på i invanda vänsterspår.

I sin vårdpolitiska överenskommelse ägnar sig S, V och MP åt skuggboxning - och måltavlan är den ondsinta privata vården. En måltavla som inte finns. I Sverige är i princip all vård den offentligt, solidariskt finansierade. Vissa delar av den sköts av privata vårdgivare - ofta på ett sätt som bidrar starkt till mer och bättre vård för skattepengarna, som bl.a. Folkpartiet visat i vår mångfaldsrapport i landstinget.

Tyvärr är de rödgröna förslagen ändå inte bara slag i luften. De sänder tydliga signaler som i sig är ett hot mot fortsatta fristående framgångar i och för vården. Och de sprider en mörk, orättvis bild av privata vårdgivare som i värsta fall kan drabba patienternas förtroende för sin vård.

Ett högst konkret hot är dessutom avskaffandet av etableringsfriheten - då kan svenskarna och bl.a. stockholmarna se fram mot återupprättad politisk detaljeglering av var vården ska finnas. Hur det då skulle gå med alla nya vårdcentraler, husläkare och den ökade jämlikheten med husläkarbesök hoppas jag att vi inte ska behöva uppleva.

Media: DN, SVT. Bloggar: Birgitta Rydberg, Christer Sörliden, Kristina Palmgren, Hans Åberg, Tommy Rydfeldt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, vård, sjukvård, rödgröna, oppositionen, Folkpartiet, privata vårdgivare, politisk detaljreglering, etableringsfrihet

Utan papper men inte utan vård

Liberala Ungdomsförbundet fortsätter sin kampanj för de papperslösas rättigheter - och demonstrerar med all önskvärd tydlighet att Folkpartiet, med unga som gamla liberaler, inte glömmer vare sig det glömda och gömda Sverige. Även gömda flyktingar ska kunna få vård, även gömda flyktingbarn ska kunna gå i skolan. I dag syns man mitt i Almedalsveckans Visby, på Hamnplan kl 14, med bl.a. sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg och partisekreterare Erik Ullenhag på plats.

Bloggar: Amanda Brihed, Christoffer Fagerberg, André Nilsson, Birgitta Rydberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, papperslösa, flyktingar, vård

Politiker är också människor

Politiker ska helst vara som folk är mest, fast lite bättre. Det är nog ett rimligt krav att våra förtroendevalda ska kunna fungera som föredömen. Men några övermänniskor varken kan eller vill vi nog ha som våra demokratiska företrädare.

"Jag är ingen stålman" sade f.d. arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin när han i morse tillkännagav sin avgång. Kanske skulle hans privata situation i sig ha blivit för påfrestande för att kombinera med ett tungt dygnet runt-uppdrag på en av regeringens mest utsatta statsrådsposter. Det får vi inte veta. Det yttre trycket inte minst från en tuff, i vissa fall hänsynslös, mediebevakning fällde avgörandet.

Att politik är en förtroendebransch är en sanning som tål att upprepas. Förtroendet byggs av politiska ställningstaganden, skicklighet i debatten, förmåga att synas och uppmärksammas. Och inte minst av personlighet. En framgångsrik politiker måste vara personlig - men ska man också behöva vara privat?

Ibland talas det om politikerförakt. Affärer, skandaler och "höga" löner brukar få stor uppmärksamhet. Det politiska spelet analyseras, mer sällan framkommer att alla i botten drivs av ett äkta engagemang (som t.ex. DN:s Anne Brynolf påpekar om Folkpartiet och äldrefrågorna).

Samtidigt är några ledande politiker, hemma i Sverige och internationellt, bland de mest beundrade människorna med högt förtroende. Den mindre kände politiker man till äventyrs känner privat torde också sällan vara föremål för något förakt. Avståndet, anonymiteten och allmänliggörandet skapa

Vi behöver fler politiker, fler vanliga ovanliga människor som vill ägna tid åt ofta rätt otacksamt slit med gemensamma angelägenheter. Vi behöver fler personligheter i politiken, som Sven-Otto Littorin har varit. Vi behöver fler politiker som kan och vågar vara personliga. Ochvi behöver fundera över politikens villkor, så att politiker kan få vara privata.

Vad en del journalister behöver fundera på är väl en uppenbar önskan. Jag ser också fram mot övriga, seriösa journalisters reflektioner.

Media: AB, DN, Expressen, SvD... Bloggar: Per Altenberg, Peter Andersson, Tokmoderaten Antonsson, Marcus Grundén, Pär Gustafsson, Mary X Jensen, Ann-Cathrin Larsson, Kent Persson, Helena von Schantz

Uppdatering: Bilden av bakgrunden till den tidigare arbetsmarknadsministerns avgång har förstås förändrats de senaste dagarna. Vad som är sant eller inte kan väl ingen utom de närmast inblandade veta. Jag ska villigt erkänna att det hela kunde ha hanterats bättre, nog från alla inblandade. Att vi behöver fler politiker, och fler personligheter i politiken är, oavsett utgången och sanningen kring just Sven-Otto Littorin, ett giltigt resonemang generellt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, journalistik, media, mediedrev, Sven-Otto Littorin, politikerförakt, förtroende, politikens villkor

Helhetspartiet liberalerna

På Folkpartiets dag i Almedalen var det de rödgröna som talade skolpolitik medan Jan Björklund talade äldrereformer. Oppositionens val av fråga och dag för gemensamt utspel är ett exempel på Folkpartiets framgångsrika inmutning av skolan som sitt eget område. Risken att uppfattas som enfrågeparti (DN, SvD) ska givetvis tas på allvar men i grunden är det givetvis något oerhört positivt för ett parti att starkt förknippas med den fråga som näst efter jobben sannolikt blir valets viktigaste.

I skolpolitiken är det andra partier som får förhålla sig till Folkpartiet. De rödgrönas överenskommelse om betygen är därför ett erkännande av det arbete som Jan Björklund och alla andra har gjort. Precis som Per Altenberg kan man fråga sig hur man nu ska se på de tidigare årens fräna kritik från vänster, på senare tid också från de gröna, mot Alliansen, Folkpartiet och Jan Björklund personligen. Det är nog en fråga som inte minst kommer att ställas internt i de olika partierna. (SvD, DN.)

Folkpartisterna kan vara glada över vår fortsatt starka skolprofil men vi har förstås både en sakpolitik och en tradition att föra fram och försvara på en rad andra politikområden. Det gäller de äldre, exemplifierat med den äldregaranti och äldreomsorgsmiljard som Jan Björklund lanserar i dag och som Tommy Rydfeldt berättar om. (DN x2, SvD.) Det gäller också vården. Med Barbro Westerholm, landstingsrådet Birgitta Rydberg, regionrådet Jonas Andersson, med flera har vi också företrädare som med stor kunskap och trovärdighet kan föra fram våra förslag.

Ett liberalt parti måste med nödvändighet stå för en helhetspolitik - för allmänintresset om ni så vill. Folkpartiet har också en tradition av att presentera gedigna förslag och genomtänkta lösningar. Kulturen, energipolitiken, försvaret och företagarfrågorna är ytterligare exempel på områden där vi med fog har en hög svansföring.

Med skolpolitiken i spetsen är det en helhet som borde lova gott inför valrörelsen.

Bloggar: Marcus Grundén, Kent Persson, Almedalen - veckans bloggdebatt?, Malin Danielsson, Jessica Ericsson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Folkpartiet, enfrågeparti, skolpolitik, äldrefrågor, äldrepolitik, äldregaranti, äldreomsorgsmiljard, Alliansen, regeringen, oppositionen, rödgröna, Jan Björklund, Barbro Westerholm, Birgitta Rydberg, Jonas Andersson

Både företag och dagis - för det allmänna intresset

Vad är ett särintresse och vem representerar allmänintresset? Det kan bli ett av de stora samtalsämnena under den politiska festival som Almedalsveckan är. Statsministerns anspråk på att stå upp för allmänintresset har potential att provocera och väcka debatt, ännu mer än KD-ledarens "verklighetens folk". (DN Debatt, Makthavare, SvD.)


Helhetsperspektivet är alltid viktigt i politiken. Hur når vi det bästa resultatet med begränsade resurser i tid och pengar, hur prioriterar vi bland frågorna?


För Folkpartiet är detta en position med lång tradition: under 1900-talets turbulenta tidigare årtionden ville liberalerna inte stå för något särintresse, eller någon särskiljande ideologi. Därför tog man namnet Folkpartiet - för hela folket.


Politik och prioriteringar handlar till sist naturligtvis om att välja vissa frågor, vissa reformer - vissa särintresssen, om man så vill - i första rummet. Valet görs dock utifrån moget övervägande. Vad tjänar bäst allmänintresset? Ibland är det kanske att satsa på lärarna. Ibland att bygga ut förskolor, eller höja taken i sjukförsäkringen.


Det pragmatiska liberala vägandet för och emot kan resultera i en bild av otydlighet eller velighet. Jag upprepar gärna en av mina liberala favoritsentenser, att vara liberal är att vara kluven. Att se olika sidor av olika saker är inget dåligt, bara en politiker som förvaltar medborgarnas förtroende sedan kan fatta beslut, som mer ofta än sällan handlar om att kompromissa.


En annan liberal favoritsentens är "både företag och dagis" - en mer vardaglig variant av "frihet och rättvisa" som mycket tydligt illustrerar att vi måste ha mer än en tanke med oss.


Att Folkpartiet håller fanorna högt både för företagen och barnen visar för övrigt två aktuella utmärkelser. När Företagarna utser de mest företagsvänliga riksdagsledamöterna är det tre folkpartister på prispallen: Hans Backman, Agneta Berliner och Karin Pilsäter. Ser vi enbart till Alliansen kniper folkpartisterna 5 av de 6 topplaceringarna, då också med Tina Acketoft och Liselott Hagberg.


Och när BRIS undersöker riksdagspartiernas inställning till barn och ungdomar är det återigen Folkpartiet som hamnar i topp (AB).


Företag och barn: mycket tydliga representanter för allmänintresset. Utan dem, vilken framtid?


Bloggar om företagen: Anna Lundberg, Anna-Stina Nordmark Nilsson. Om barnen: Christian Tegnvallius. Om allmän/särintresse: Expressen opinionsblogg, Kent Persson. Om statsministerns tal i Almedalen: Anne-Marie Ekström, Per Altenberg. Almedalen - veckans bloggdebatt?


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, allmänintresse, särintresse, verklighetens folk, Fredrik Reinfeldt, Folkpartiet, företag, dagis, Företagarna, BRIS, barn, barnperspektiv

Överbudspolitiken exemplifierad

Att lova 12 miljarder mer till välfärden oavsett vad de politiska motståndarna föreslår, kan kallas många saker. Oansvarigt, sade socialministern. Desperat, enligt partisekreterare Schlingmann. Eller kort och gott: överbudspolitik. För hur skulle det annars definieras?

Det är inte behoven, inte det ekonomiska utrymmet eller effekterna på ekonomin i stort som är det viktiga för de rödgröna när de lanserar sitt förslag. Syftet är helt enkelt att i valrörelsen alltid kunna övertrumfa Alliansen. Det är en kapplöpning mot den statsfinansiella kistbotten och den politiska trovärdighetskrisen som regeringspartierna bör hålla sig goda för att delta i. Förvisso finns många önskemål och angelägna satsningar - men det som inte klart kan finansieras måste förses med brasklappen "när ekonomin så medger".

Krav och löften om mer pengar utan närmare specifikation är oansvarigt på flera sätt. Utgångspunkten är att lösningen alltid är mer pengar - trots att det inte alls behöver vara fallet. Om det t.ex. är strukturerna i skolan som ligger bakom försämrade kunskapsresultat, vad hjälper då ytterligare pengar? Om vården kan bedrivas smartare och effektivare så att pengarna räcker längre och kvaliteten höjs, är det inte kontraproduktivt att skicka in mer pengar för att lösa problemen?

Inte bara är det slöseri med skattebetalarnas pengar. Det är slöseri med välfärd. Och allt detta utan att ens gå in på vad bättre villkor för dem som arbetar och dem som skapar arbete betyder för välfärden på lång sikt. De villkor som knappast blir bättre av massiva skattehöjningar.

Media: AB, DN, GP, SR, SvD. Bloggar: Tokmoderaten Antonsson, Kent Persson, Christer Sörliden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, välfärd, miljardlöften, rödgröna, oppositionen, alliansen, regeringen, skattehöjningar

Bättre nu - ännu bättre i framtiden

Ni har aldrig haft det så bra - det fungerade kanske för den brittiska premiärministern Macmillan 1957, men inte för demokraterna i USA 1952. Att berätta om hur gott allt varit räcker sällan för att få förnyat förtroende på regeringstaburetterna.

Två av fem svenskar upplever att de har fått en bättre ekonomi sedan Alliansregeringen tog över makten (SVT). Mätt i faktisk förändring i kronor och ören är det naturligtvis fler som har mer pengar kvar i plånboken i dag - p.g.a. regeringens sänkta inkomstskatter, för att fler är sysselsatta, och för att räntorna har sjunkit. Men vi får helt enkelt inse att de flesta inte noterar en sådan ekonomisk förbättring, kanske särskilt som de flesta andra också har fått det bättre.

Något fler anser också mycket riktigt att de inte har upplevt någon skillnad. Men de har blivit betydligt färre sedan förra gången frågan ställdes, 2007. Och de som anser sig ha fått det sämre är i klar minoritet.

Resultatet är alltså glädjande för Alliansen, men kunde vara bättre. Således måste vi fortsätta att berätta hur relativt bra svenskarna trots allt har det - jämfört med andra länder och sett till den ekonomiska kris vi har gått igenom. Framför allt måste vi dock berätta om framtiden - om alternativen som Sverige står inför, och framför allt för ekonomin, jobben, vården och skolan.

Sedan är det självklart att erfarenhet och att ha åstadkommit något, ger trovärdighet i att tala om framtiden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, privatekonomi, alliansen, regeringen, standardförbättring, ekonomisk förbättring, Harold Macmillan, you've never had it so good, ni har aldrig haft det så bra

Teaterliberaler

Folkpartiet är inte bara det parti som håller den kulturpolitiska fanan högt - folkpartisterna är också de mest intresserade av scenkonst. Det kulturpolitiska engagemanget har en klangbotten både hos liberalerna själva och i den liberala ideologin. Det handlar om öppenhet för nya intryck, för andras erfarenheter och verklighetsbilder. Samma öppenhet och ifrågasättande som väl gör forskare till frekventa folkpartister. Och även på forskningens område försöker ju Folkpartiet sakpolitiskt motsvara förtroendet.

Om kulturintresset, uppmätt av SOM-institutet, rapporteras hos bl.a. DN, GP, Makthavare, Metro.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, folkpartiet, folkpartister, scenkonst, forskare, forskning, kulturpolitik

Sexköpslagen har varit effektiv - dags skärpa straffen

Med sexköpslagen var Sverige föregångare. Att förbjuda prostitution har inte varit ovanligt. Att kriminalisera dem som köper sex - med utgångspunkten att efterfrågan är boven i dramat - var något nytt. Och nu visar det sig att den har haft effekt.

Sexköpslagen har varit kontroversiell. Varför är det värre att köpa och sälja sex än andra tjänster, är en fråga som ställs. Och de moraliska argumenten - att sex inte är en vara eller tjänst som andra - kan med liberala utgångspunkter inte motivera en kriminalisering.

Min princip är att vara pragmatisk i liberal anda med utilitaristisk inspiration. Då väger fördelen av om vi kan hjälpa de många ofrivilligt prostituerade, minska trafficking och organiserad brottslighet, tyngre. Och det är just de effekterna som sexköpslagen också tycks ha haft.

Gatuprostitutionen har halverats. Internetrelaterad prostitution har förvisso ökat, men inte mer än i grannländerna, och kan väl snarast hänföras till att denna ljusskygga bransch tar till vara på teknikens fördelar. Sexköpare har avskräckts och organiserad brottslighet motverkats. Utredaren, justitiekansler Anna Skarhed, finner inte heller något stöd för att de prostituerade har fått en mer utsatt position.

Viktig är också den normativa effekten: att fler i dag stödjer lagen och anser att det är fel att köpa sex. Återigen, detta ska inte med en liberal utgångspunkt vara huvudmotivet, men liksom att lagen i sig legitimeras med att man vill motverka ett konkret problem som drabbar många utsatta mycket hårt, är normförändringen också positiv. Större motstånd, mindre efterfrågan, mindre problem.

Kritik har riktats mot att sexköpslagen i ren juridisk mening varit ineffektiv. Få förövare har dömts och väldigt få till mer än böter. Där föreslår utredaren en skärpning som verkar välmotiverad, maxstraffet ska höjas från sex månaders till ett års fängelse och genom att göra större åtskillnad för grövre brott ska detta straffutrymme användas mer.

Sexköpslagen tycks ha framtiden för sig. Och om fler länder än Norge följer efter, kan många utsatta få en bättre situation, och den organiserade brottsligheten få sig ett rejält avbräck.

Media: DN, SR, SvD, SVT. Bloggar: Mark Klamberg, Christoffer Fagerberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, jämställdhet, rättspolitik, rättsfrågor, jämställdhet, prostitution, trafficking, organiserad brottslighet, sexköpslagen, Anna Skarhed

ABC för skolpolitiken

En framgångsrik skola som ger lust för lärande och höga kunskapsresultat - hur når vi dit? De enkla svaren är inte de rätta. Svenska skolan har rätt goda ekonomiska resurser, och det var länge sedan 90-talskrisen upplevdes som ett hot. De alltför stora klasserna verkar också tillhöra historien. Och de sjunkande skolresultaten verkar ha haft andra förklaringar.

Lägger man samman två färska rapporter, från Sveriges Kommuner och Landsting i förrgår och Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering i går, framträder en intressant bild. Svenska klasser i grundskolan har nu i snitt under 24 elever. Resursmässigt lägger vi markant mer än OECD-snittet på skolan, 6,3 jämfört med 5,7 % av BNP. Mer pengar är inte svaret, konstaterar DN:s Johannes Åman. Rektorerna i rapporten efterlyser däremot bl.a. högre kompetens hos lärarna.

Och kunskapsresultaten verkar snarast bero på skolans arbetssätt. Något verkar ha gått snett under 90-talet. De nya villkoren med mindre undervisning och mer projektarbeten osv tycks, som ofta påpekats inte minst från Folkpartihåll, ha lämnat eleverna att klara sig själva. Och då drabbas framför allt de som har mindre studievana och kanske större svårigheter.

En liknande effekt verkar ju de avskaffade betygen i större delen av grundskolan ha haft, enligt forskarresultat som presenterades för en månad sedan.

Att förändra skolan tar tid. Ny lärarutbildning, betygssystem m.m. måste få verka och Jan Björklund behöver få fortsätta sitt värv. Skolmatchen blir jämte jobbmatchen viktigast för Alliansen inför valet. Som SvD:s PJ Anders Linder påpekar, är detta i sig ett skäl gott nog att välja Alliansen.

Helena von Schantz bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, utbildning, kunskap, betyg, Alliansen, Folkpartiet, Jan Björklund

HBT-folkpartister

Liberal jämlikhet handlar om individualism. Men så länge människor behandlas olika och klumpas ihop i grupper på grund av vilka de är, behöver även vi liberaler se grupperna. I politiken behövs olika erfarenheter, och en del av de erfarenheterna handlar om att vara t.ex. kvinna, ung, gammal, utlandsfödd, eller homo- eller bisexuell eller transperson.

Inför valet i höst sammanställer HBT-liberalerna återigen öppna kandidater på Folkpartiets olika listor runtom i landet. Ett nödvändigt initiativ. På Folkpartiets listor är vi förstås alltid i första hand liberaler som står för bra Folkpartipolitik. Ingen av alla FP-kandidater är bara vår ålder, kulturella bakgrund eller sexualitet - men det är en viktig del av vår respektive identitet, det har gett oss erfarenheter och bidragit till vilka vi är. Och det kan därmed vara en viktig upplysning för väljarna.

Läs mer hos HBT-liberalernas eminenta ordförande Catrine Norrgård.

Kandidaterna som hittills finns på listan och har angett en blogg: Martin Andreasson, Amanda Brihed, Peder Danesved, Gustav Georgson, Pär Gustafsson, Jimmi Jonsson, Lisbeth Kågö, Charlie Levin, Seved Monke

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkpartiet, hbt, hbt-kandidater, öppna kandidater, Catrine Norrgård

Bloggtips

Att nämna några bloggar som jag läser och rekommenderar är en uppmaning, som veckans bloggdebatt, som jag gärna följer. Det finns förstås ett stort antal som jag har nytta och nöje av, inte minst andra liberaler men förstås även andra Alliansbloggare, oberoende/opolitiska och även en del i vad som kan kallas motståndarlägret.

För att lyfta några bland liberalerna: Seved Monke, banérförare och inspiratör bland folkpartister som bloggar; Mark Klamberg, en klippa kring framför allt juridik, folkrätt och integritet men även gedigen allmänpolitiker; Per Altenberg, med kunnande och argumentation inte minst kring ekonomi, arbetsmarknad och Europafrågor men även annan politik; och Amanda Brihed, vars argumentation kring transsexuellas rättigheter har väckt stort gensvar men som har många fler strängar på sin lyra.

I det liberala bloggarnätverket är t.ex. Annika Beijbom, Carina Boberg, Christer Sörliden och Anna Lundberg goda vapendragare. Christoffer Fagerberg är Liberala Ungdomsförbundets drivande Stockholmsordförande. Bland lokalpolitiker i Stockholm kan jag nämna Anna Starbrink.

Bland ledande liberala politiker vill jag förstås framhålla min chef sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg, med ett kunnande och en erfarenhet i sjukvårdspolitiken som få kan matcha; den vasse och mångkunnige Carl B Hamilton, framför allt för energi- och EU-frågor; och Stockholms bägge borgarråd, skolans Lotta Edholm, och kulturens och idrottens Madeleine Sjöstedt som verkligen tar bloggandet som politiskt verktyg på allvar.

Inom alliansen har vi förstås Kent Persson, men även ett annat moderat landstingsråd, Catharina Elmsäter-Svärd, förtjänar att nämnas, liksom Stockholmscenterns Per Ankersjö.

Detta för att bara nämna några i all hast. De övriga ej glömda!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kommunikation, sociala medier, bloggar, bloggosfären, alliansen, folkpartiet, alliansbloggar, liberala bloggare, Birgitta Rydberg, Carl B Hamilton, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt

Vårdvalet har gett mer jämlik vård

Nu bekräftas bilden av det framgångsrika Vårdvalet: den nära vården på husläkarmottagningarna har blivit mer jämlik i Stockholms län. Det är ett tydligt trendbrott att fler läkarbesök görs i s.k. utsatta områden. Oppositionens alla klagovisor är återigen motbevisade. T.ex. är det vårdtunga patienter som mer än andra har gått mer till doktorn.

För Folkpartiet är det framgångsrika vårdvalet också ett kvitto på att husläkarreformen, som folkpartister har slagits för i årtionden, verkligen har slagit rot och fungerar. Nu går vi vidare och ska göra vårdvalet ännu mer hälsosamt och ännu mer jämlikt. Birgitta Rydberg berättar mer.

Fler bloggar: Catharina Elmsäter-Svärd, Olov Lindquist, Martin Ängeby, Malin Danielsson, Jessica Ericsson, Kent Persson

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, vård, vårdval, Vårdval Stockholm, jämlikhet, hälsa

Obligatorium på rätt ställe

I morgon 1 juli avskaffas kårobligatoriet äntligen. Därmed utsträcks föreningsfriheten till att gälla även studenter vid svenska högskolor och universitet. Det underliga är förstås inte att denna reform nu genomförs, utan att det har tagit så lång tid. Kritiken mot kårobligatoriet har länge varit en hjärtefråga för liberala studenter (inklusive organisationen med samma namn), och det känns självklart att det blev en av den liberale högskoleministerns viktiga reformer.

Ett kårobligatorium kan jämföras med ett obligatoriskt medlemskap i en fackförening. Och även om det finns vissa fackföreningar med skråliknande monopol, så framstår ändå den tanken som absurd - lika absurd som den en gång självklara kollektivanslutningen av LO-medlemmar till det socialdemokratiska partiet.

Motstånd mot kårobligatoriet innebär naturligtvis inte motstånd mot studentkårer i sig. De har säkerligen en viktig roll att fylla, finansierade av frivilliga medlemmar som har fåtts att inse medlemskapets fördelar, och av universitet och högskolor som ser studentorganisationerna som viktiga med- och motparter.

Samtidigt som vi liberaler äntligen kan avskaffa kårobligatoriet, kämpar vi för att införa ett annat obligatorium.

En obligatorisk a-kassa har i år åter lyfts av Folkpartiet som en viktig fråga inför valet. Det är en gammal Alliansfråga som nu verkar komma till heders. Den här mandatperioden ansågs den ogenomförbar, men nu tar vi nya tag. Och här är obligatoriet lika logiskt liberalt som det är ologiskt och oliberalt för studentkårerna. Åtminstone för liberaler, de må vara av sorten med social- som prefix, som tror på en generell välfärd.

A-kassan hör helt enkelt hemma bland andra generella obligatoriska socialförsäkringar som inte bara är god socialliberal politik - därför försvarar Folkpartiet t.ex. en generös sjukförsäkring till skillnad från grundtrygghet - utan även en hörnsten i den omhuldade svenska modellen. A-kassorna är dessutom redan till större delen gemensamt finansierade via skattsedeln.

Om ett kårobligatorium är att jämföra med obligatoriskt fackmedlemskap, är dagens a-kassesystem konstruerat för att gynna fackföreningarna och locka fler till medlemmar. Hur mycket fackföreningsledarna försöker, kan de inte komma ifrån att "deras" a-kassor i högsta grad är icke fristående. Och i LO-förbunden med deras uttalade stöd för Socialdemokraterna och motstånd mot den sittande Alliansregeringen, blir de därmed också partipolitiska.

Jesper Svensson, Christian Tegnvallius, Carl Larsson, Carina Boberg har bloggat om kårobligatoriet, Per Altenberg om obligatorisk a-kassa.

Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om politik, kårobligatoriet, föreningsfrihet, a-kassa, fackföreningar, obligatorisk a-kassa

HBT-prefixet i vården

Folkpartiet vill förbättra vården för HBT-personer i Stockholms län. Homo- och bisexuella och transpersoner har rätt till vård på lika villkor, och bra bemötande. Diskriminering och dålig behandling är oacceptabelt oavsett om det sker medvetet eller, som i de allra flesta fall, omedvetet.

För det allra mesta ska HBT-prefixet inte spela någon roll. Går du till husläkaren eller behöver en knäoperation spelar det ingen som helst roll vem du älskar och vem du lever med. I andra sammanhang är det väldigt viktigt. Unga tjejer och killar som söker stöd på ungdomsmottagningen, personer som mår dåligt psykiskt, misshandels- och våldtäktsoffer som kommer till sjukhusens akutmottagningar måste tas emot med öppna ögon och utan att falla i heteronormativitetens fälla.

I grund och botten handlar det om att behandla alla som individer. Men för att göra det behövs särskilda insatser, som t.ex. Venhälsan, som Folkpartiet vill slå vakt om, eller en mottagning och kompetenscentrum för våldtagna och våldsutsatta män, som Folkpartiet vill skapa på Södersjukhuset. Kunskapen behöver finnas överallt i vården och vissa mottagningar ska vara särskilt utpekade och HBT-certifierade - regnbågsmärkta. Det gäller inte minst fler vårdcentraler, och alla ungdomsmottagningar.

Naturligtvis tas även situationen för transsexuella upp i FP-rapporten. Den är troligtvis bättre i Stockholm än på många andra håll i landet men även vi behöver se vad som kan göras ännu bättre.

ABC rapporterar om Folkpartiets HBT-rapport för Stockholms läns landsting. Birgitta Rydberg bloggar. Läs också mer och ladda ner hela rapporten här.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vård, HBT, homosexuella, bisexuella, transpersoner, transsexuella, Stockholms läns landsting, regnbågsmärkning, HBT-certifiering, våldtagna män, heteronormativitet, Södersjukhuset, Venhälsan

FP-affischer med skruv

När Folkpartiet i dag var först ut att presentera årets valaffischer, var det flera budskap med skruv som formulerats med glimten i ögat. Nu hoppas vi att budskapen också ska ta skruv bland väljarna. För även om vi skämtsamt kan formulera oss kring Mr Miyagi och hans adept i Karate Kid-filmerna, så är våra förslag om en ny stor lärlingsreform i högsta grad på allvar.

Många budskap handlar föga förvånande om skola och kunskap. Folkpartiet håller fanan högt i den liberala kärnfrågan om utbildning, som ju också i så mycket handlar om jämlikhet - lika möjligheter att odla sin talang och begåvning, oavsett om det handlar om teori eller praktik. Men vi viker heller inte från energipolitiken, euron eller jämställdheten.

Tydlighet med en twist. Se gärna vår partisekreterare Erik Ullenhag presentera tankarna bakom affischerna nedan.



Media: AB, DN, Expressen, SvD. Bloggar: Per Altenberg, Annika Beijbom, Malin Danielsson, Linnéa Darell, Christoffer Fagerberg, Anna Lundberg, Christer Sörliden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, valrörelse, val 2010, Folkpartiet, Erik Ullenhag, skola, kunskap, utbildning

Könsbyte ska inte hindra föräldraskap

Även personer som byter kön ska ha rätt att kunna bli föräldrar. Den sista resten av tvångssterilisering bör avskaffas. Det är en av de återstående bastionerna för en liberal sexual- och familjepolitik att erövra, och den är på väg att falla. Åtminstone om vi ska hoppas på den dagsfärska utredningen som föreslår inte bara att tvångssteriliseringar ska upphöra utan även att könsbytare ska kunna få spermier och ägg nedfrysta innan de genomgår könsbytet. (Socialstyrelsen.)

Om den situation som har rått hittills behöver man inte säga annat än utredaren Karin Lindells egna ord till DN: "Det är en skam för Sverige att vi fortfarande har tvångssteriliseringar." Jag kan också hänvisa till en person som kan uttrycka det hela med oerhört mycket större inlevelse, Folkpartiets egen Amanda Brihed, som bl.a. i Aftonbladet redogjort för de frihetsingrepp staten gjort sig skyldig till. (Uppdatering: Ännu mer Amanda Brihed, likaså i DN och AB.)

Även i övrigt föreslås välkomna förbättringar av vården för transsexuella. Bemötandet måste bli bättre, diskriminering och kränkningar - som kan ske både medvetet och omedvetet - måste upphöra, nationella vårdprogram och kunskapsöversikter tas fram, och speciella vårdteam upprättas. Vården måste bli jämlik över hela landet. Människor ska inte som i dag behöva skriva sig i Stockholm, för att deras hemlandsting inte ger dem den vård de har rätt till.

Nu gäller det att utredningens förslag också får bli verklighet. (Uppdatering: Folkpartiet kräver att lagen om tvångssteriliseringar rivs upp i enlighet med förslaget.)

Mer media om utredningen: AB, GP, SvD. Bloggar: Agneta Berliner, Carina Boberg, Immanuel Brändemo, Andreas Froby, Seved Monke, Per Pettersson, Helena von Schantz, Fredrik Sneibjerg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, transsexuella, HBT, sexualpolitik, familjepolitik, föräldraskap, könsbyte, sterilisering, tvångssterilisering

Sänke eller flöte?

Svenskarna röstar på parti och inte person, brukar statsvetare och politiska journalister påpeka. Det hindrar inte att både de och vi andra intresserar oss för hur populära enskilda politiker är - och framför allt partiledarna.

Vissa partiledare är oerhört mycket populärare än sitt parti - det gäller förstås Miljöpartiets Maria Wetterstrand och även Moderaternas Fredrik Reinfeldt (även om statsministerrollen förstås ger en unik situation, utöver partiledarskapet i sig).

För oppositionsledaren Mona Sahlin har dock dylika siffror länge varit dystrare. Så också nu, när det välrenommerade SOM-institutet och statsvetarna vid Göteborgs universitet mätt partiledarpopulariteten under 2009. I topp: Reinfeldt och Wetterstrand. I absoluta botten - före bara SD:s Jimmie Åkesson och Piratpartiets Rickard Falkvinge - Mona Sahlin. Dvs ledaren för Sveriges än så länge största och i många årtionden regeringsbärande parti, placerar sig alltså sist av alla riksdagspartiers ledare, efter även Fi:s Gudrun Schyman, och vinner bara över två enfrågepartier som än så länge saknar riksdagsrepresentation.

Detta är förstås ytterligare ett grundskott inte bara mot Mona Sahlin, en av Sveriges mest erfarna aktiva politiker, utan väl så mycket mot hennes parti och den regeringskonstellation hon hoppas få leda efter valet. För även om parti går före person, är förtroendet för statsministerkandidaten en ofrånkomlig storhet i valrörelsen.

För Folkpartiets del ter det sig rätt hoppfullt: vår Jan Björklund placerar sig som en god trea. Inte illa i konkurrensen i toppen.

Media: Expressen, Politikerbloggen, SVT. Bloggar: Per Ankersjö, Tokmoderaten Antonsson, Jenny Olsson, Christer Sörliden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, partiledare, förtroende, popularitet, SOM-institutet, SOM, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Jan Björklund, Folkpartiet

Eurovänster

Dagens vänsterdebattörer som säger ja till euron (DN Debatt) tycker sig vara i ett alltför begränsat sällskap: "plötsligt är vi eniga bara med FP-ledaren Jan Björkund..." Och på den punkten kan jag och andra folkpartister bara hålla med.

Ja till euron är i dagens läge inte den mest publikfriande politiska ståndpunkten och det lär inte heller bli den stora valfrågan i höst. Det gör dock inte ställningstagandet mindre viktigt. Sverige som ett litet, rikt och exportinriktat land behöver euron för ökat politiskt inflytande, ökad handel och stärkt konkurrenskraft.

På ytterligare en punkt kan jag hålla med vänsterdebattörerna Wirtén, Kvist, Besara med flera: att påstå att den rådande krisen i flera europeiska länder orsakats av den gemensamma valutan är en "huvudlös vänsterståndpunkt". Det är ett alltför enkelspårigt konstruerat kausalt samband utan starkare belägg för vilken orsak som gett vilken effekt.

Därefter går förstås min, och Folkpartiets, analys isär från eurovänsterns. Dels förvränger de på sedvanligt vänstermanér den liberala och borgerliga politiken som inriktad på att skapa klyftor när inte minst den svenska Alliansregeringen lägger sig vinn om att fler ska kunna och vilja jobba. Dels har de en agenda för en europeisk ekonomisk politik som med deras politiska inriktning kommer att leda till en farlig åter- och överreglering av marknadsekonomin. Farlig för tillväxten, och jobben.

Slutsatsen är förstås den som bl.a. Per Altenberg drar: euron i sig är ingen blockskiljande fråga. Liberaler och socialister är oense om mycket av den politik som bör föras, men behöver inte vara det om vissa verktyg och arenor för politiken.

Fler bloggar: Adam Cwejman, Carl B Hamilton, Per Pettersson, Christer Sörliden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, EU, Europa, euron, EMU, vänster, socialister, liberaler, Folkpartiet, Jan Björklund

Liberaler håller kulturfanan högt

Ett parti skiljer ut sig när det gäller att lyfta kulturen i den politiska debatten, Folkpartiet. Och det är inte jag som säger det utan SvD:s kulturchef, Stefan Eklund, i dagens tidning. Eklund pekar på vår kulturtalesman Christer Nylander men också inte minst på vår nye riksdagskandidat Jasenko Selimovic som tydliga företrädare för en kulturpolitisk linje för kvalitet. Han skulle också ha kunnat nämna Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt.

Dessa tre presenterade för ett par veckor sedan en liberal kulturpolitik för bildning, nyskapande och kvalitet. Det är en linje vi försöker hålla också i den lokala kulturpolitiken här i Stockholm även om vi inte fullt ut delar varje rikspolitiskt ställningstagande (t.ex. om en kulturkanon). Även i Stockholms läns landsting är det Folkpartiet som driver kulturfrågorna - vi har visat att vi menar allvar med pengar till kulturen och nu siktar vi framåt mot att landstinget borde ta ett större regionalt ansvar. En rapport inför nästa mandatperiod handlar om allt från Konserthuset till det fria kulturlivet och inte minst barn- och ungas kulturskapande och kulturkonsumtion.

SvD inleder i dag en intervjuserie med de sju riksdagspartiernas kulturpolitiska företrädare. Först ut är kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Det ska bli intressant att läsa vad de alla har att säga, och hur de andra sex kan matcha Folkpartiets engagemang.

Bloggat om Folkpartiets kulturpolitik i landstinget: Birgitta Rydberg, Olov Lindquist, Christoffer Fagerberg. Generellt om Folkpartiet och kulturen: Madeleine Sjöstedt, Christer Sörliden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kvalitet, bildning, Folkpartiet, Christer Nylander, Jasenko Selimovic, Madeleine Sjöstedt, Moderaterna, Lena Adelsohn Liljeroth