Familjepolitiken - ett steg närmare maktskifte?

Jag vet inte om det känns rätt att säga att folkpartiet "backar" eller "byter fot" om vårdnadsbidraget, som en del nyhetsrapporter rubricerar dagens stora inrikespolitiska nyhet - och definitivt inte om att folkpartiet "lägger sig platt för moderaterna", som socialministern (s) formulerar det. Däremot kan man ana frustrationen bakom det socialdemokratiska utfallet, som känns ganska standardmässigt för en svensk valrörelse; är det inte borgerlig splittring så är det moderat dominans som utgör högerspöket. Och just i det här fallet vore ju splittringsanklagelsen iögonenfallande malplacerad även för regeringspartiets valstrateger.

Tvärtom är det inte omöjligt att ytterligare en potentiell borgerlig problemfråga desarmeras med ansvarsfullt kompromissande före valdagen. Om inte annat lovar folkpartiets eftergift om ett kommunalt, och inte nödvändigtvis statligt, vårdnadsbidrag gott inför en kommande borgerlig regeringsförklaring. Förutsättningen är givetvis att vårdnadsbidraget kan förenas med en liberal jämställdhetsprofil och kombineras med en satsning på förskolan, liksom en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, som kristdemokraterna öppnat för.

Helt tokigt känns det inte heller med en möjlighet till kommunalt självstyre i denna fråga, ett politiskt avgörande för de lokala beslutsfattarna Nacka, Sollentuna eller Höör. Hänvisningen till att det statsfinansiella läget inte lär medge något statligt vårdnadsbidrag inom den närmaste tiden gör också att folkpartiets initiativ stärker den borgerliga trovärdigheten och regeringsfähigheten.

Slaget står i Stockholm

Spännande, är väl allt man kan säga utifrån dagens två opinionsmätningar. Medan Sifo säger dött lopp, säger Temo fortsatt Allians-ledning. En folkpartist tror i dag mest på det senare mätningsinstitutet... Bedömningen att slaget står i Stockholm, som kom från det förstnämnda, kan jag dock inte annat än hålla med om.

Triangulering (s) - men vad säger Kamali?

Med Jens Orbacks utspel i dag kunde man tro att Framtidens Nyheter redan är här. Den socialdemokratiske integrationsministern visar att det inte bara är Reinfeldts nya moderater som förstått det fina i triangulering. Inte undra på att han var så skeptiskt inställd mot den egna regeringens (förvisso av företrädaren Sahlin tillsatta) integrationsutredning, och utredaren Kamali. Den senare har ju varit en skarp kritiker mot folkpartiets integrationspolitik, som vill fokusera på de ömsesidiga krav som det svenska samhället och de nya svenskarna har att ställa på varandra.

Orback försäkrar förstås att det inte finns någon likhet mellan den nymornade socialdemokratiska viljan att ställa krav på svenskstudier m.m. som motprestation till introduktionsbidrag, och folkpartiets politik, som (s) ägnat så mycken tid åt att kritisera. Det verkar han rätt ensam om; inte bara Lars Leijonborg utan bägge (s)tödpartierna (genom Kalle Larsson och Peter Eriksson) delger Ekot den analysen.

Sedan är frågan vad man väljer: en socialliberal politik, genomtänkt och genomarbetad under flera år av nya, välkomnade, antagna och kritiserade förslag, eller en socialdemokratisk omvändelse daterad tre veckor före valet?

Affischerna är uppe

Affischerna är uppe, valstugorna har öppnat och valrörelsen har definitivt startat. För min personliga del har jag laddat upp med små foldrar och kandidat-visitkort. Kanske får du ett i din hand om jag möter dig på Norr Mälarstrand, Fleminggatan eller runt Fridhemsplan de närmaste veckorna.

Torgmötena startar i City kommande vecka . För Kungsholmen och Essingeöarna gäller det att lokalt hålla sig på benen med flygblad, foldrar, flaggor och allt annat som hör till.

Framtidens Nyheter i folkparti-tappning känns mycket aktuella. Roligt är också att de av alla bedömare jag hört och sett i medierna anses vara de som sticker ut mest. Framför allt är det bra att tala om sina egna förslag - inte spela på rädslan för förändring och svartmåla motståndarnas politik...

Bryta nacken av arbetslösheten?

Hörde vänsterpartiledaren Lars Ohly mynta uttrycket ovan i dagens Eko. Oaktat att det för tankarna till en retorik som ligger nära hans partis och ideologis ursprung, är orsaken till kraftorden sympatisk: avsaknaden av politik för arbete i socialdemokraternas valmanifest.´

Sedan delar jag förstås inte Ohlys analys av vad som bör göras. 200.000 nya jobb i offentlig sektor, med allt vad det innebär av expansionistisk finanspolitik och högre skatter, räntor och inflation, är snarast ägnat att bryta nacken av det område där den verkliga jobbexpansionen bör och måste komma: det privata näringslivet och inte minst tjänstesektorn. Då är lägre skatter, mindre regler och en effektivare offentlig sektor receptet, inte det motsatta.

Apropå (s) valmanifest...

...så har Liza Marklund en klockren analys i Expressen. Positionen som arbetarparti tycks fri att överta när politiken för sysselsättning heter plusjobb, sjukkassa och bidrag.

Känsloväckande folkparti, med flyt

I dag har valrörelsen verkligen startat, åtminstone i Stockholm - trots att högsommarvärmen biter sig fast. Valstugorna har öppnat, valupptakter har hållits och i morgon startar affischeringen.

För folkpartiet kändes det bra med valupptakt på Teaterskeppet, för ett parti (i en allians) "med flyt". Dagens Sifo-siffror ger ytterligare råg i ryggen, och de många osäkra väljarna tyder på en spännande valrörelse.

Folkpartiledaren Lars Leijonborg hade också flyt i sitt anförande; inför en trogen publik är det förstås lätt att vara raljant över motståndarna men visst gick svingarna hem mot de som anklagar kunskaps- och integrationsvurmande liberaler för "kadaverdisciplin" och "främlingsfientlighet". Och visst är bisarrt ordet för många av de angrepp som kommit för att ett liberalt parti vill slå vakt om kunskap, språkkunskaper och svenskt kulturarv. Att inte värna svensk historia och litteratur vore ju att ge rasisterna rätt, påpekade Leijonborg; de verkliga rasisterna. Farligast är kanske att begeppet rasism urvattnas. Ropa inte på vargen, varnade Leijonborg, för vem bryr sig då när den kommer?

Slutsatsen är att folkpartiet väcker känslor. Och då är väl mycket vunnet.

Generande räkneövningar av grati(s)partiet

Om alliansen vinner valet störtas Sverige i ekonomiskt fördärv, är innebörden i ett Marita Ulvskog-utspel liksom i Per Nuders tal om att det gäller att hålla i slantarna.

Hur Ulvskogs sammanläggande av alla allianspartiernas olika förslag, toppat med lite felräkningar (t.ex. av vad en avskaffad fastighetsskatt med kommunal fastighetsavgift skulle kosta) hänger ihop är svårt att förstå. Tillsammans med sina samarbetspartier v och mp (ni vet de tre som inte ens kunnat göra en bussturné ihop) lovar s totalt några hundra miljarder. Jämförelsen borde få skammens rodnad att stiga på de rosenrödas kinder.

När man presenterar ett valmanifest med bl.a. sikte på gratis tandvård borde rodnaden bli ännu mer markant... (Det är mycket som ska bli gratis i Sverige - bara socialdemokraterna får behålla makten!)

Annars vill man lägga pengar på t.ex. höjt tak i a-kassan. Det kan ju vara trevligt, men var är förslagen som ska få färre att behöva de där a-kassekorten; förslagen för fler jobb i växande företag, gärna i tjänstesektorn; förslagen som kan få hållbar tillväxt med nya arbetstillfällen?

Apoteksmonopolet sin egen fiende

Med sådana här egna tilltag behöver Apoteket knappast sina (apoteksmonopolets) motståndare... Spelmonopolet - eller ska vi säga speloligopolet bestående av "folkrörelserna", främst A-lotteriet, samt statliga Svenska Spel (att det blev många s där känns som mer än en slump) - är en annan inrättning som känns som ett tankefel. Det går så länge ingen (eller tillräckligt många) tänker till och kommer på oss, verkar vara den genomgående tanken.

Ett monopol som däremot jag, och många andra liberaler, gillar är alkoholdetaljhandeln. Av egna bevittnade erfarenheter känner jag argumenten för restriktiv alkoholpolitik som giltiga (och då talar jag inte om egoistisk glädje över det stora utbudet). Ökad försäljning på Systembolaget känns därför tveeggat; det glädjande i dagens nyhetsskörd är att den totala alkoholkonsumtionen tycks minska. Nyhetens behag i att åka över bron och sundet för att inhandla billig öl och sprit i nära trafikfarligt tunga lass, tycks ha gått över.

Att bensinskatten i förlängningen kanske delvis fungerat som en punktskatt på privatimporerad talkohol är faktiskt lite lustigt.

Kanon-förslag

Med förslaget om en svensk litterär kanon (ursprungligen från riksdagsledamoten och prästen Cecilia Wikström) har folkpartiet ånyo placerat sig, eller placerats, i centrum för en debatt där motståndarnas tillhyggen ibland förfaller till "främlingsfientligt vattenfiske"-nivå. Man får hoppas att de flesta har mer tro på eget omdöme och idéförankring än den kristdemokrat som tyckte att förslaget kunde vara bra, men inte om det "uppfattades som främlingsfientligt". Alltmedan centern hänvisade till sina "liberala värderingar" med argumentet att staten inte ska bestämma vad skolungdom ska läsa. (Se dagens DN Kultur.)

Vilken tur att folkpartiets förslag inte handlar om att staten ska dirigera vad som läses i klassrummet. Avsikten är att ge en gemensam, dynamisk grund för litterär bildning. Det handlar inte bara om gamla svenska författare och det handlar inte om statliga direktiv, utan om en vägledning för svensklärare och andra. En bruttolista som tas fram av kunniga aktörer, inte av några partitjänstemän i ett framtida fp-lett departement. Och om en samtidig uppvärdering av svenskan i skolan, med ett återinfört betyg i litteraturkunskap.

Skönlitteraturen är en kungsväg till språket, till förståelsen för andra och sig själv (tyck sedan att orden är högtravande; litteratur och språk är viktiga saker som förtjänar vackra ord!). Ebba Witt Brattström skrev klokt i gårdagens DN, och Jan Björklund ger folkpartiets syn i dagens SvD Kultur.

Råg i ryggen för goda liberaler

Om några goda liberaler hukat under angrepp från diverse vänsterdebattörer, regeringsföreträdare och en del missnöjda, besvikna folkpartister finns nu skäl att räta på ryggen. DN:s förre chefredaktör Hans Bergström skriver mycket klokt om det påstått oliberala i folkpartiets nya förslag sedan några år tillbaka; det är ingen skam att göra upp med "snällismen". Ett liberalt parti som tydligare tar ställning också för brottsoffer, som betonar arbetsro och kunskap i skolan, och som anser att svenska språket, arbete och vissa gemensamma mänskliga värderingar är grundläggande för en framgångsrik integration, sviker inte sina ideal. Tvärtom.

Folkpartiets politik vilar i mina ögon ännu tryggt på en liberal plattform, och handlar om mycket mer än det kravställande som ibland utmålas som huvudsaken. Men krav är inte illiberala. Utspel om obligatoriska gynundersökningar och automatiska utvisningar av brottslingar kunde vi förvisso kanske ha lite mindre av.

Kritik från besvikna folkpartister och liberala ledarsidor måste förstås tas på allvar, men när socialdemokratiska statsråd med sockersöt stämma beklagar förlusten av det folkparti de trodde sig veta var de hade, ska en god liberal inte huka utan stridslystet just räta på ryggen. Det är inte hos det långvariga regeringspartiet, eller bland vänstersinnade kulturskribenter, som vi finner liberalismens försvarare. På DN och andra liberala ledarsidor bör vi dock följa och föra en uppmärksam debatt om folkpartiets framtidsinriktning. Hans Bergströms kolumn rätar ut frågetecken efter DN:s huvudledares och Expressens PM Nilssons analyser den gångna veckan. Och i valrörelsens första opinionsmätningar (SvD Sifo, TV4 Demoskop) tar sig den organiserade svenska liberalismens parti upp på fastare mark, mot tvåsiffriga tal.

Fastighetsskatten...

...betalas på ett fiktivt värde, driver upp hyror och bostadsrättsavgifter och chockhöjer boendekostnaderna för villaägare när taxeringsvärdena höjs. Den ska avvecklas och delvis kommunaliseras, sa Alliansen. Det är oansvarigt och dumt, sa sittande finansministern (s) då, i juli.

I augusti låter det annorlunda. Taxeringsvärdena ska frysas. Ingen höjning alltså - "vi behöver inte ta in mer pengar på fastighetsskatten" säger (s) lagom till valrörelsen. "Valfeber", säger bl.a. DN:s politiske krönikör (kanske har han inspirerats av folkpartiets granskning av s-kampanjen).

Det är en favorit i repris. Inför valet 1998 gick det illa för socialdemokraterna i opinionen. Det var inte bara maxtaxan på dagis utan också en frysning av taxeringsvärdena som då skulle rädda situationen. Några år senare hävdes förstås frysningen, och de senaste åren har vi sett taxeringshöjningar med upp mot en tredjedel i bl.a. Stockholmsregionen.

Fp, c och socialliberalismen

I dag har folkpartiet liberalerna fått beröm på liberala ledarsidor - det hör numera tyvärr inte till vanligheterna. Orsak till berömmet är fokuseringen på psykiatrin, som folkpartiledaren Lars Leijonborg vid sitt traditionsenliga sommartal i Västervik i går ville ge en ny start. Engagemanget i de psykiskt sjuka är en god liberal tradition; Bertil Ohlin (fp-ledare under ett kvartssekel, dessförinnan rekordung professor och sedermera nobelpristagare) talade om "det glömda Sverige". Tillsammans med fokuseringen på stöd till unga på glid i Leijonborgs tidigare sommartal i Marstrand, gör rapporten "Ny start för Sverige" att talet om ett folkparti som svikit sina socialliberala ideal kommer på skam.

Annars utnämnde landets största liberala ledarsida, Dagens Nyheter, så sent som i går centerpartiet till det nya socialliberala alternativet. Det är en position som centern har manövrerat mot länge, sedan Lennart Daléus dagar, och med Maud Olofsson har förändringens vindar blåst starkare än kanske någonsin i det gamla bondeförbundet. Exkursionen i en hemsnickrad "ekohumanistisk" ideologi övergavs för några år sedan för en uttalad socialliberal stämpel.

Frågan är om det räcker för att erövra de liberalt sinnade storstadsväljare som DN anar kan tänkas överge folkpartiet; det är förstås kalkylen när Olofsson sätter upp målet att bli Sveriges tredje största parti. Mitt tips är emellertid att de väljare som kanske anser att folkpartiet övergett sina socialliberala ideal och dessutom har centern som ett tänkbart alternativ inte är tillräckligt många. De måste dessutom kalkylera med risken att en centerröst blir en bortkastad röst, åtminstone i storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö där partiet saknar såväl fullmäktige- som riksdagsmandat.

Liksom Lars Leijonborgs liberaler sätter nog storstadsliberalerna ett borgerligt maktskifte högst, och då behövs alla storstadsmandat ograverade. Därför, om inte annars, blir partiet med liberalerna i namnet nog det främsta valet 17 september.

I min mening finns förstås en rad sakpolitiska skäl för ett sådant partival. Skolan; forskningen; kulturen; socialförsäkringarna; egen lön hellre än bidrag; trygg och flexibel arbetsmarknad; lika villkor för män och kvinnor, nya och gamla svenskar; förnuft och respekt före mystik och fördomar; internationell solidaritet; entrepenörs- och anställningsklimat. Många av skälen återfinns hos många andra partier, men det är kombinationen som från början, fortfarande och för överskådlig tid gör folkpartiet till det självklara (social)liberala alternativet och därmed mitt alternativ.

Sedan har vi förstås så många duktiga företrädare...

Egen hemsida!

Rasmus Jonlund till stadsfullmäktige 2006 - vilka Kungsholms-, Essinge- och Brommabor kan motstå den maningen?

Min blåklintsblå hemsida är kanske inte mycket för världen, men kortfattat informativ kan den nog ändå kallas. Kanske utvidgas den med tiden och förhoppningsvis får jag som Stockholmspolitiker i framtiden anledning att ha en uppdaterad webbplats.

Borgerliga skattehöjare

Borgerliga kommuner har höjt skatten mer än s-styrda, rapporterar Ekot i dag. De har haft för låg skatt men börjar också få krav på bättre service, hävdar socialdemokratiske kommunministern. Minsann? Förvisso har borgerligt styrda kommuner lägre skatt, 85 öre lägre i snitt enligt det fylligare inslaget i Lunchekot. Det ligger ju också i sakens natur, i borgerliga partiers ideologi ligger som bekant en strävan att låta medborgarna behålla en så stor del av sina pengar som möjligt. Det ökar friheten, egenmakten och den personliga välfärden inte minst för låginkomsttagare med mindre marginaler.

Att borgerliga kommuner nu något närmar sig s-styrda i skatteuttag är mer en följd av s-regeringens politik än att invånarna skulle vara missnöjda med den tidigare servicenivån. Det mesta av borgerliga skattehöjningar har gått direkt in i det kommunala utjämningssystemet, som fungerar som en straffskatt på tillväxt. Servicen till de drabbade kommunernas egna invånare riskerar snarare att försämras när de måste betala kommunal "välfärd" i andra delar av landet.

Därtill kommer en regeringspolitik som mer och mer går ut på att inskränka det kommunala självstyret med direktiv och lagstadgade krav. Inte mycket handlingsutrymme återstår. Och så måste skatten höjas. Invånarna får mindre kvar av sina egna pengar att bestämma över själva, tillväxten riskerar att mattas och den lokala arbetsmarknaden undergrävas.

Sveriges röst i världen

Krig och konflikt, hundratals dödade och hundratusentals på flykt: I Mellanöstern känns den nya utvecklingen alltför välbekant. Att situationen på många håll i världen är minst lika illa, eller värre, med betydligt mindre uppmärksamhet från omvärlden gör inte läget i Libanon (och det nu medialt överskuggade Gaza) mindre beklämmande. I sakfrågan är det som alltid svårt att klart sätta ned foten: Israel måste självfallet ha rätt att försvara sig mot terroristangrepp och Hizbollah-styrkor som under skydd av den libanesiska statens svaga suveränitet utgör ett ständigt hot mot Mellanösterns enda demokrati. Samtidigt är det svårt att inte anse att det israeliska svaret åtminstone delvis är oproportionerligt och att det civila lidandet är på tok för stort.

Kommer så frågan vad Sverige kan göra. Evakuera de egna medborgarna i steg ett, och det verkar man ha klarat med beröm. Försöka få stopp på striderna i steg två? De som nostalgiskt talar om hur Sveriges röst i världen vägde tyngre i forna tider önskar ett kraftfullare agerande. Men vad kan Sverige göra, egentligen?

Att agera i den större europeiska gemenskapen torde ofrånkomligen göra vår röst starkare - om än inte lika nationell, eller vågar man säga internationalistiskt nationalistisk?

Att ställa upp med diplomater, övervakare, observatörer och på längre sikt fredsbevarande och konfliktdämpande väpnade styrkor i olika konflikthärdar världen om är något påtagligt som kan göra skillnad. Det är då sorgligt att kraft inte verkar kunna sättas bakom orden när det verkligen gäller. Det nya insatsförsvaret verkar ännu inte sin nya internationella uppgift fullt vuxen - det visas om inte annat av att svenska soldater utomlands inte ens kan få splitterskyddande fordon och skyddsvästar. Hur kan vi då med trovärdighet hävda att vi kan skydda civilbefolkning och hålla stridande parter isär?

En stark roll i en framtida fredsbevarande styrka i Mellanöstern (närmast södra Libanon men vem vet..?) kunde bättre än mycket annat återge Sverige en stark röst i världen - med mer kraft bakom orden än förr.

Om hyresgästpropaganda i lokaltidningen

Ett valår avslöjas de verkliga lojaliteterna även för dem som är mindre insnöade på politik. En av den socialdemokratiska kampanjorganisationens alla grenar har tidigare år visat sig vara Hyresgästföreningen. I år är det, åtminstone ännu, inte påståendet att en borgerlig valseger leder till chockhöjda hyror som gäller utan det mer finstämda men inte mindre snedvridna att de borgerliga partierna vill rasera underlaget för hur hyresnivåerna beräknas. Sanningen är att folkpartiet vill bredda underlaget, genom att räkna med också privatägda hyresrätter. Det ger en bredare, mer rättvisande bild av den "normala" hyran för en viss lägenhetstyp i ett visst läge - och minskar också risken att boende i allmännyttan som vill friköpa sina lägenheter genom en bostadsrättsförening får nej för att det skulle förändra hyresberäknings-underlaget.

Mitt blygsamma bidrag till att mota Olle i grind blev en insändare i Vårt Kungsholmen, publicerad en lördag i början av juli.

Hyresgästerna och boendeskatten
Hyresgästernas förening påstår sig vara en intresseorganisation för Sveriges hyresgäster, i princip med förhandlingsmonopol och obligatoriskt medlemskap. När det närmar sig val blir Hyresgästföreningens verkliga lojaliteter dock helt uppenbara. De är en del av den mångförgrenade socialdemokratiska rörelsen vars främsta syfte är att bevara ett rådande system och hålla nuvarande regering kvar vid makten.

I en bred annonskampanj förtalas den borgerliga alliansen. Det handlar om sanslös skräckpropaganda utan verklighetsförankring. Folkpartiet har en klar linje för att ge fler människor större möjligheter för sitt boende: ökad konkurrens, mångfald av upplåtelseformer och minskad skatte- och regelbörda för att göra det billigare och enklare för både de som bygger och de som bor.

En nyckelfråga är fastighetsskatten, som inte bara drabbar villaägare utan också bostadsrättsinnehavare och hyresgäster, även om det inte syns direkt på avin. Utan ett maktskifte kommer taxeringsvärden och fastighetsskatt att fortsätta raka i höjden bl.a. för bostadsrättsföreningar. Folkpartiet föreslår ett måldatum för när fastighetsskatten ska vara helt avvecklad. Med ett maktskifte kan skatten frysas och börja sänkas.

Rasmus Jonlund (fp)
Stadsfullmäktigekandidat, Kungsholmen

Sälj bolagen!

Vad ska man med allmänt ägda, affärsdrivande bolag till om de inte har ett samhällsuppdrag? Det kan man undra, och det gör också Riksrevisionen, som än en gång skarpt kritiserar den socialdemokratiska statsapparatens funktionssätt. (Se bl.a. dagens DN.)

Nästa fråga kunde ju vara om det överhuvudtaget går att förena affärsmässighet med ett "samhälleligt", läs statligt/välfärdsorienterat, uppdrag. Och varför staten ska driva kommersiella bolag. Alla oklarheter och bekymmer med allt från elpriser till styrelserepresentation och VD-förmåner i olika statliga bolag gör den frågan högst relevant.

Enklast är förstås att göra sig av med de statliga bolagen. Det går inte över en natt men väl successivt, naturligtvis när vi kan få ut största möjliga utdelning av en långvarig investering från medborgarnas och skattebetalarnas sida. Intäkterna måste givetvis investeras klokt - och kloka framtidsinvesteringar behövs för att möta den globala utmaningen. Ett smakfullt förslag är folkpartiets, om att lägga en rejäl slant på en fond för forskning.

Om böckers värde och läsandets framtid

- Böcker [är] ett bra sätt att få oss att vara tysta och sitta still.

Citatet från dagens morgontidning föranledde den något pretentiösa rubriken. Det kommer från förre förlagschefen Svante Weyler, som fortsätter med att påpeka att tystnad och stillasittande är något som behövs i dagens samhälle. Utan att perfektionistiskt finlira om att dataspelande ungdomar nog uppfyller bägge kriterierna, ibland ohälsosamt många timmar i sträck, vill jag framför allt skriva under på värdet av tystnad, stillhet och reflektion.

Böcker ger ju dessutom ännu mycket mer, intryck, erfarenheter, bekantskaper, aha-upplevelser, och inte minst kunskap. Och, skulle jag vilja säga, social kompetens. Sammantaget handlar det om bildning, ett ord som definitivt hör hemma i dagens debatt.

I samma morgontidnings kulturdel (ja, för mig är den stora Bonnierdraken alltjämt nummer ett) är böckernas roll ett huvudämne: närmare bestämt hur bokmediet kommer förändras i framtiden. Ljudböcker, nu inte som CD utan MP3 osv, och e-böcker, i datorn, fickdatorn eller på "e-papper", är på frammarsch. Utvecklingen har drag av den som skett på musik-, film- och spelfronten, som inte minst de senaste veckorna exploderat politiskt i frågan om fildelning. Skillnaderna betonas dock; en bok är helt enkelt något helt annat än en musik, där själva mediet mellan sina pärmar är viktigare.

Frågan för en bokälskare är då om mediets utformning i sig har ett värde? Förblir en bok på e-papper eller på iPoden en bok? Jag är i varje fall glad över att framtidsprofeterna varken dömer ut pappersboken eller -tidningen, åtminstone under överskådlig tid. Och över att även efter att dessa livskraftiga former antikverats, så är det inte bara ljud som gäller. E-papperet ska förhoppningsvis bli minst lika bra som en klassisk sidvändare. Även för en bibliofil traditionalist som undertecknad.

Stor Katarina istället för Zlatan

Nej, jag såg inte matchen i går. Sportig kan jag kanske kallas men knappast sportintresserad (men om det går bra för Sverige kommer nog även jag fastna, som senast 1994).

Istället för att sitta framför tv:n hemma eller på en av de talrika storskärmsutrustade barerna, smet jag från kvällssolen in i den intima teaterlokalen Brunnsgatan fyra. Det var faktiskt mitt första besök på Kristina Lugns, en gång Allan Edwalls, scen. Platserna i den lilla salongen är inte många, tidigare har mina ambitioner att gå hejdats av senkommenhet och fullsatthet. Det som lockade mig att denna gång agera i tid var en kombination av teater och historia, två av mina största intressen: med andra ord, Lena Nyman i monolog-rollen som "Katarina". Det handlar förstås om Katarina II, den stora, den tyska prinsessan som blev "upplyst despot" och alla ryssars självhärskarinna (f 1729, reg 1762-1796).

Lena Nyman kanske inte är den första man tänker på som en självuppfylld, självmedveten kejsarinna, men jag tycker att hon fyller rollen som den åldrande autokraten väl. Formatet med den lilla (varma!) salongen och den korta speltiden, bara ca 40 minuter (angiven föreställningstid: 1 timme) gjorde inte upplevelsen sämre. Alldeles lagom en varm sommarkväll.

Sedan gick vi åter ut i verkligheten. Den något avslagna stämningen på stan gav snart besked om att VM-premiären inte helt gått de svenska fotbollsspelarnas och fansens väg. Men vad jag förstår är hoppet långtifrån förlorat...