Den historiska svagheten i anti-muslimska generaliseringar

Att lufta en intensiv, intuitiv motvilja mot Sverigedemokraternas människo- och världssyn är oftast ingen framgångsväg. Vi måste visa när och hur Sverigedemokraterna har fel. Då krävs sakargument som petar hål på deras politiska förslag och undergräver deras perspektiv.

Ett sådant perspektiv är hotet från islam, som behandlades i veckans Människor och tro. Islams mindrevärdighet går tydligen, enligt den SD-företrädare som intervjuas i programmet, ut på att islamska länder aldrig varit demokratiska eller uppnått något välstånd, och att islam till skillnad från kristendomen är i grunden våldsam. Kristendomens krig och övergrepp är däremot historiska snedsteg från den rätta vägen.

Är islam oförenligt med demokrati? Till för hundra år sedan skulle många ha sagt det samma om kristendomen. Det gamla Grekland uppfann den första versionen av demokrati långt innan vare sig kristendomen eller islam var påtänkt.

En av världens största demokratier är i dag trots kvarstående brister det muslimska Indonesien. Den största demokratin Indien har en stor muslimsk befolkning.

Är islam oförenligt med välståndsskapande? Här motbevisar historien SD:s världsbild med flera exempel. Osmanska riket, som en islamolog i radioprogrammet nämnde, kan kompletteras med tidigare muslimska kalifat, och inte minst al-Andalus i nuvarande Spanien.

Muslimska samhällen var också de som bevarade och förmedlade en stor del av den antika kunskap och filosofi som vi i dag tar som en självklar del av vårt västerländska kulturarv - för att inte tala om landvinningar som de arabiska siffrorna och algebra.

Är slutligen islam i sin kärna mer våldsam? Förvisso präglas kristendomen i dag av kärleksbudskapet - men Bibeln innehåller som bekant en hel del mer eldfängda lärosatser. Och de gammaltestamentliga fördömelserna är fortfarande högst aktuella åtminstone för delar av kristendomen.

I historien ger åter al-Andalus, liksom korsfararstaternas Outremer, intressanta perspektiv. Där uppstod fruktbara religions- och kulturöverskridande samhällen tack vare muslimer och kristna (och judar) - och där föll de, till följd av både kristnas och muslimers fanatism och våld.

Slutsatsen? Det är inte värt att generalisera åt något håll. Hur vi ska utveckla ett fungerande, pluralistiskt samhälle i dagens moderna Sverige kräver nog att vi både använder historiens lärdomar och dagens nytänkande. Och inte ger Sverigedemokraterna vare sig fritt fram att sprida halv- och osanningar, eller utmåla sig som politikens underdog.

Intressant om islam, sverigedemokraterna, Andalus, Outremer, Osmanska riket, Indonesien

Skatter (s)änke i Stockholm

Det rödgröna alternativet framstod som lika oklart efter helgens luftigt välmenande debattartikel i DN. I dag återkom Socialdemokraterna själva med tydligare besked på samma debattsida - men deras besked om högre skatter för jobb och välfärd verkade snarast ägnat att illustrera åsiktsskillnaderna gentemot de tilltänkta samarbetspartierna, och kanske ännu mer mellan MP och V.

V vill förstås höja mer och snabbare - och vänsterledaren signalerar i dag i Expressen också att hans parti gärna tar hand om finansdepartementet i en kommande rödgrön regering (jämte utrikes-, social- och arbetsmarknadspolitiken).

MP håller inte alls med om prioriteringarna, motsätter sig återinförd förmögenhetsskatt, vill gynna småföretag och fokusera på miljö- mer än inkomstskatter. (Se kommentarer i t.ex. SvD.)

Skattehöjarbudskapet kan ses som att det är vänsterfoten som Socialdemokraterna slutligen börjar sätta ned. Det torde inte bara ge problem med miljöpartisterna, som inte bara har en mer mittenorienterad syn på företagande och skatter utan även på valfrihet och friskolor (där S-stoppförslag i Stockholm väcker MP-motstånd, som SvD skriver om i dag). Än mer problematisk blir nog S-relationen med de egna mer mittenorienterade väljarna som återfinns inte minst i Stockholmsregionen. Det är här högre och nygamla skatter på inkomster, fastigheter och förmögenheter skulle slå hårdast - här är inkomsterna men även kostnaderna högst.

Många av dessa Stockholmsväljare verkar förstås redan ha börjat överge Socialdemokraterna (som senaste DN-Synovate för Stockholms stad indikerade). FP, MP och även M verkar vara vinnarna på det - men även V ökar. Frågan är om dagens besked på DN Debatt blir droppen för ännu fler mittenväljare samtidigt som det inte är tillräckligt vänster för andra.

Socialdemokraterna trängs mellan sköldarna. Eller blir slaget om Stockholm bara ett spel för gallerierna?

Intressant om Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, skatter, förmögenhetsskatt, inkomstskatt, skattehöjning, Stockholmsregionen, Stockholmsväljare, mittenväljare

Spårvagn på väg - publicerat i lokaltidningarna

Mer om spårvagnar: I lördags hade jag en insändare i Vårt Kungsholmen och i dag en annan - tillsammans med SL-politikern Stella Fare - i Mitt i. Det gemensamma budskapet är att spårvägar ger en bättre fungerande kollektivtrafik i centrala stan, vilket gynnar hela Stockholm och länet. Jag klistrar in insändartexterna nedan.

Vårt Kungsholmen 5 september 2009

Spårvagn på väg
En modern kollektivtrafik i form av spårvägar närmar sig. Djurgårdslinjen ska förlängas till Hamngatan, spår ska byggas från Lindhagen, och om några år knytas ihop vid Centralen. En spårvagnsdepå planeras till Stadshagsberget.

Folkpartiet vill se spårvagnens återkomst i större skala mellan Östermalm, Södermalm, Norrmalm och Kungsholmen. Det är ett smidigt transportsystem som ger en stor del av tunnelbanans effekt – till en bråkdel av kostnaden.

De flesta resenärer håller nog med om att centrala Stockholm behöver smidigare (och tystare) transporter. Tunnelbanan är nära kapacitetstaket. De blå stombussarna har svårt att ta sig fram.
I innerstaden bor vi tätt, ännu fler jobbar här, och här finns Sveriges största besöksmål för besökare från när och fjärran, och trängseln i regionkärnan påverkar hela SL-nätet. Därför gynnas alla stockholmare av bättre fungerande kollektivtrafik i innerstaden.

Efter Cityspårvägen bör vi göra om 4:an – en av Europas mest trafikerade busslinjer, gärna i samverkan med näringslivet. Övriga stombusslinjer ligger också bra till.

Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)

* * *

Mitt i 8 september 2009

Spårväg i stan bra för hela länet
Museispårvägen kallas Djurgårdslinjen ibland – men spårvagnar är inte museala utan i högsta grad ett modernt transportmedel som vi snart kommer få se på allvar i centrala Stockholm. Snart förlängs den till Hamngatan – men som Roxby Cromvall (Mitt i 1/9) väl vet, är det bara första steget.

Härnäst kommer spårväg från Lindhagen, där en helt ny innerstadsdel byggs på nordvästra Kungsholmen, till Centralen. Och sedan ska spåren knytas ihop via Sergels torg.

Värdet av den nya Cityspårvägen kommer visa sig direkt när den blå t-banelinjen stängs av igen under bygget av pendeltågstunneln Citybanan. Och spårvägar behövs verkligen för att avlasta den hårt ansträngda kollektivtrafiken i centrala Stockholm, där t-bana och stombussar är nära kapacitetstaket. Efter Cityspårvägen ska vi bygga fler – Folkpartiet vill till att börja med att busslinje 4 blir modern spårväg.

Spårvagnar är smidiga, tysta och populära. De ger en stor del av kapaciteten till en bråkdel av vad det kostar att bygga ny t-bana, inte minst mitt i stan. Och bättre kollektivtrafik i stan gynnar hela länet.

Stella Fare (FP)
Landstingsledamot, SL-styrelsen, Södermalm

Rasmus Jonlund (FP)
Kommunpolitiker, Kungsholmen


Intressant om spårvagn, spårväg, spårväg city, tvärbana city, kollektivtrafik, stombuss, tunnelbana, Stockholm, SL

Nu kommer Cityspårvägen - med mera?

Nu gör spårvagnarna snart comeback i Stockholms innerstad på riktigt. På tisdag tar landstinget beslut om att förlänga Djurgårdslinjen till Hamngatan - en blygsam start kan man tycka men inom några år väntar öppnandet av en helt ny spårväg från Kungsholmen till Centralen (bra när blå linjen stängs av nästa gång för bygget av Citybanan). Sedan återstår att knyta ihop spåren via Sergels torg. Längre fram väntar också en förlängning/förgrening av den östra sträckningen över Östermalm/Gärdet mot Värtan.

Två av Stockholms största nya stadsdelar - Lindhagen och Värtan - kommer på så sätt att få modern, snabb och smidig kollektivtrafik som passar väl när den moderna kvartersstaden byggs. Spårvagnar är inte bara uppskattade som färdmedel vilket innebär att de kan locka fler, nya resenärer - de är också kapacitetsstarka och ger en stor del av nyttan till en bråkdel av kostnaden för ny tunnelbana, inte minst i innerstaden.

Efter City-spårvägen borde fler spårvägslinjer byggas. Folkpartiet föreslog redan inför förra valet att linje 4, en av Europas mest belastade busslinjer, borde konverteras till spårväg. Övriga stombusslinjer borde också ligga bra till. Idéer finns ju också på att tvärbanan efter förlängning till Solna fortsätter till Universitetet och Ropsten/Värtan. En sådan spårvägsring blir en kapacitetsstark tvärförbindelse, som verkligen skulle behövas.

Ibland kritiseras planerna på nya spårvägar i innerstaden, med hänvisning till behoven på andra håll i länet. Men den bristande kapaciteten i kollektivtrafiken i centrala Stockholm, med överfulla t-banetåg och stombussar, påverkar också resten av länet. Därför är spårväg i innerstaden bra också för hela Stockholmsregionen.

Intressant om spårvagn, spårväg city, tvärbana city, kollektivtrafik, SL

Uppsökande med testning effektivt bland missbrukare

I veckan skrev ett antal liberala partivänner på DN Debatt om den ofta hett debatterade frågan om sprutbyten i Stockholm. Hur vi kan hjälpa missbrukare att undvika risker som farliga smittor, få en bättre hälsa, och komma ur sitt missbruk, är en viktig debatt - inte tu tal om saken. Det jag blir lite orolig över är att fokus på sprutbyten riskerar att sätta andra viktiga insatser i missbruksvård och smittskydd i skymundan.

En mycket viktig och effektiv insats är uppsökande verksamhet, kombinerad med testning av bl.a. hiv och hepatiter. Det var framgångsrikt bl.a. när Stockholm lyckades vända den stora hiv-epidemin bland injektionsnarkomaner på 1980-talet. Den nyss avslutade baslinjestudien om Stockholms injektionsnarkomaner, som DN-debattörerna skriver om, bekräftar värdet av den uppsökande verksamheten. (Läs mer om studien här.)

På ett knappt år och med begränsade (till delar ideella) resurser lyckades baslinjestudien nå minst 10 procent av Stockholms läns injektionsnarkomaner. Jag skriver minst 10 procent, eftersom en lärdom verkar vara att injektionsnarkomanerna är betydligt färre än man tidigare trott (kanske omkring 5.000 istället för ca 7.000).

Dessa 10 procent eller drygt 700 personer uppvisade som Alexander Bard, Amanda Brihed, Seved Monke och Erik Wassén skriver en hög grad av smitta med bl.a. ett antal tidigare okända hiv-fall. Men de är sannolikt också de mest utsatta och därmed inte representativa för länets injektionsnarkomaner i stort. Förmodligen har baslinjestudien lyckats nå en mycket stor del av de narkomaner som rör sig i de mest utsatta miljöerna.

Baslinjestudien var en forskningsstudie vars mål var att nå just 10 procent. Med mer omfattande uppsökande insatser kan vi nå ännu bättre resultat, med ganska små resurser. Så jag hoppas verkligen inte att värdet av sådana avfärdas.

Kunskapsläget kring sprutbyten är omstritt och oklart. När det gäller jämförelser med Skåne, med sitt mångåriga sprutbytesprogram, är det värt att notera att de förvisso inte har några hiv-fall - men det har heller inte t.ex. Göteborg, som också saknar sprutbytesprogram. Däremot ska hepatit-smittan, som också sprids genom riskvanor kring sprutor och sex, vara ett växande problem.

Om Stockholm också ska införa sprutbyten får framtiden utvisa. Den sittande narkotikapolitiska utredning som ser brett på insatser för missbrukarna i Stockholms län. Jag ser fram mot många kloka förslag på många olika insatser för missbrukarna när de är klara i november.

Intressant om sprutbyte, uppsökande verksamhet, baslinjestudien, Alexander Bard, Amanda Brihed, Seved Monke, Erik Wassén

40 år efter Stonewall: Regnbågsfrågor inte lätt för Obama heller

Att värderingarna bland amerikaner, liksom bland andra västerlänningar, blir mer och mer liberala och toleranta är ingen nyhet. Inte heller att detta ställer till problem för ett parti som republikanerna, som byggt mycket av sina framgångar på senare år på en koalition mellan ekonomiskt och värderingsmässigt konservativa med högerkristna som stabila kärnväljare.

Men helt lätt är det inte för demokraterna och den nära helgonförklarade president Obama heller vilket visar sig i de så explosiva frågorna om gayrättigheter - ett lackmustest för konservativa och liberaler i ett USA där det privata är ack så politiskt. Även om Obama redan har gått mycket längre åtminstone i ord än vad företrädaren Bill Clinton vågade göra på 90-talet, så har den amerikanska opinionen rört sig ännu mer - framför allt bland yngre. Och förväntningarna och kraven bland gayaktivister som stöttade demokraterna och Obama har höjts. Om detta skriver NY Times, 40 år efter Stonewall.

Obama har förstås andra och i de flestas ögon betydligt större frågor att ta itu med: Samma ekonomi- och klimatkriser som toppar svenska och europeiska agendor. Och liksom de högerkristna hos republikanerna kan man fråga sig vart missnöjda liberaler som tycker att det går för långsamt istället realistiskt kan vända sig. Vilka skulle kunna leverera bättre än den starkaste demokratiska maktkoalitionen i Washington sedan åtminstone det tidiga 90-talet eller rentav 60-talet?

Samtidigt ska demokraterna nog se till att hålla den liberala fanan någorlunda högt - om inte annat så med tanke på de unga väljare som förhoppningsvis behåller sina liberala värderingar och får sällskap av fler yngre generationer.

Demokraterna och regnbågsliberalerna behöver varandra.

Intressant om gayrättigheter, gay, HBT, Stonewall, amerikansk politik, USA, Obama, demokraterna, republikanerna?

Liberal kultur, borgerlig bildning

En offensiv i kulturpolitiken utlovas av Kristdemokraterna. Det kan kultur- och politiskt intresserade inte annat än välkomna, även om både sakpolitiska ställningstaganden och ideologiska värderingar i en hel del frågor förstås skiljer sig åt mellan inte minst liberaler och värdekonservativa. Det illustreras t.ex. av fotoutställningen Ecce Homo som fortfarande får göra tjänst som - avskräckande? - exempel, och där Göran Hägglund drog en parallell till Muhammedkarikatyrerna.

Att fler vill diskutera kulturpolitik är positivt - även om det inte brukar vara någon kioskvältare utanför tidningarnas kultursidor, och konkurrensen är nu extra tuff när ekonomisk kris och klimatkris toppar allas politiska agendor.

Liberaler har en god tradition av att hålla den kulturpolitiska fanan högt - på senare tid demonstrerat av personer som kulturborgarråden Birgitta Rydell och Madeleine Sjöstedt, och kulturutskottets vice ordförande Cecilia Wikström. Det är inte så märkligt. Kulturpolitik handlar om eller har beröring med många liberala kärnvärden och hjärtefrågor; det handlar om yttrandefrihet, integritet och individuellt intryck.

Såväl den politiska som de policypositionerna är värda att försvara, inom Folkpartiet och inom Alliansen.

Inom Folkpartiet får de också gärna knytas tydligare och tätare samman med vårt framgångsrika engagemang för en bättre skola med kunskap i fokus. Skolan försvarar betydligt lättare en tätposition på den politiska agendan och kan ge draghjälp - samtidigt som de liberala kulturpolitiska värdena kan förstärka och utveckla skolpolitiken, i en gemensam liberal bildningstradition. Borgerlig bildning tillgänglig för alla, om man så vill.

Intressant om kultur, kulturpolitik, skolpolitik, bildning, kristdemokraterna, Göran Hägglund, Birgitta Rydell, Madeleine Sjöstedt, Cecilia Wikström?

Republikanernas problem: politikerna och väljarna

Ytterligare en potentiell presidentkandidat som faller ur på ett tidigt stadium. Ytterligare en högprofilerad republikan som försökt ta strid med demokraterna och Obama även på den nationella nivån men som faller på eget grepp. Ytterligare en moralpolitiker som varit snar att kritisera andra men avslöjas med förödande dubbelmoral.

Den här gången gäller det South Carolinas guvernör Mark Sanford - som gjorde sig ett namn bl.a. genom att motsätta sig federala stödpengar till sin delstat, som har att tampas med sådant som förfallna skolor invid bullriga godsjärnvägar. Än en gång är det privatlivet och närmare bestämt sexlivet som inte tål att ses dagens ljus, åtminstone inte i ett värdekonservativt parti med högerkristna värderingar och kärnväljare. (Läs mer i NY Times, här och här.)

Republikanerna tycks ha två huvudproblem: sina egna politiker och väljare. Än en gång demonstreras republikanska dilemman: Vem vågar utmana Obama och de till synes omåttligt starka demokraterna och försöka ta på sig den republikanska ledartröjan? Hur förenas en mer "fundamentalistisk" grupp kärnväljare, som blir allt mer tongivande i ett krympande parti, med ambitionen att växa och breddas? Och lite elakt, hur föra en moralistisk politik utan att riskera att komma ut som dubbelmoralist?

Guvernör Sanford verkar inte ha svaren.

Intressant om USA, politik, republikanerna, Mark Sanford, South Carolina, dubbelmoral

Dubbel moral inte så bra i USA heller

Ännu en republikansk politiker som gjort sig ett namn som moralens förkämpe har snarare visat sig stå för en förödande dubbelmoral. Förödande för John Ensign själv men förstås också för bilden av det republikanska partiet, som fortfarande famlar efter sin framtida riktning. Moralfrågorna borde kanske rent strategiskt tonas ner för ett parti som behöver återta en starkare ställning bland mittenväljarna - men i ett krympande parti är det samtidigt kärntrupperna som rent matematiskt får en starkare ställning när mer moderata företrädare förlorar sina valdistrikt.

Ensign är senator från Nevada, liksom demokraternas majoritetsledare Harry Reid, som inte är alldeles populär på hemmaplan. Även om de inte slåss om samma post i senaten så torde ju skadeskjutna republikaner inte ha lättare att erövra denna hett åtråvärda pris. Reids chanser att slippa sin företrädare Tom Daschles ovanliga öde för en amerikansk senator, att bli besegrad när han sökte omval, borde ha ökat.

Intressant om USA, Nevada, John Ensign, Harry Reid, moralism, dubbelmoral

Ja till höga hus i Stockholm - på rätt plats

En het fråga i Stockholm är alltid hur staden byggs - nya och gamla hus, som ska byggas, rivas, renoveras, bevaras. Viktigt är att se helheten. Staden är summan av alla dessa delar, alla dessa stadsbyggnadsbeslut. Just nu diskuteras höga hus i stan. Här förenas mitt kulturpolitiska fält med stadsbyggnadsfrågorna. Självklart ska vi bygga högt också i Stockholm - för att det är praktiskt, modernt, snyggt och inte minst för att många gillar högre hus och för att det behövs.

Men det ska göras på rätt plats. Och det är inte mitt i stan som den föreslagna skyskrapan (Klara torn) vid Vasagatan mellan Centralen och Klara kyrka. Och vill man sätta Stockholm på världskartan görs det kanske inte i första hand med höga hus - den tävlingen kan vi aldrig vinna mot Burj Dubai och Empire State Building.

Om detta har jag skrivit i lokaltidningarna här på Kungsholmen och runt om i länet:

Gärna höga hus i stan – men på rätt plats

Stockholm växer, även i kristider. Nu tar vi chansen att bygga nya delar av staden, höja blicken och bygga riktigt högt – på rätt ställen.

Höghus ska byggas i Kungsholmens nya Lindhagen, Vasastans Norra station, Östermalms Värtan. Söder torn borde självklart ha fått sin fulla höjd vid nya Medborgarplatsen istället för dagens halvmesyr. Men skyskrapor hör inte hemma bredvid Klara kyrka eller Stadshuset.

Alla städer kan bygga skyskrapor, men ingen har Stockholms stadsbild med vattnet, ljuset och det historiska arvet från olika epoker. Vi ska inte förstöra helheten som gör stadens skönhet och attraktionskraft.

Vi har byggt högt förr, Kungstornen var föregångare i världen. Och vi har gjort det klokt, längs stadens mittaxel, den naturliga åsen, och vid tullarna, som portar till staden.

Det ropas på märkesbyggnader men sådant kan ingen veta på förhand. Ser vi till helheten och det unika har vi däremot alla chanser att fästa Stockholm på världskartan och i historieböckerna. Det kanske inte ens blir med en skyskrapa – vad sägs om ett nytt operahus med vattnet och det nordiska ljuset?

Rasmus Jonlund (FP)
Kultur- och kommunpolitiker, Stockholm

Intressant om Stockholm, stadsbyggnad, höghus, skyskrapor, Klara torn, operahus, märkesbyggnader

Broadway som gågata

Vi är många som har stått i trängseln på Broadways eller Sjunde avenyns trottoarer, vid 40-någonting-gatorna på Manhattan, och insupit atmosfären i "världens huvudstad". Times Square är på något sätt sinnebilden av New York City.

Denna världens åtminstone känslomässigt kanske mest urbana plats håller nu på att omvandlas radikalt. I veckan har nämligen biltrafiken stängts av, fotgängarna behöver inte längre hålla sig till sprängfyllda trottoarer, utan kan sprida sig över asfalten, mellan skyskrapornas neonskyltsprydda fasader.

Inspirationen kommer från Europa och inte minst Köpenhamn. En grönare, mänskligare storstad som utan att förlora sin urbana karaktär kan göra luften lättare att andas känns modernt och sympatiskt. Något för ett Stockholm som vill bli en världsstad att inspireras av i sin tur.

Men jag kan förstå om Broadway och Times Square och dess frekventa besökare känner sig lite vilsna i rollen som nybliven gågata och trafikfredat torg.

Läs mer i NY Times (vad gjorde vi utan kvalitetstidningar, i papper och på nätet?)

Intressant om New York, Broadway, Times Square, Köpenhamn, Stockholm, stadsmiljö, stadsbyggnad, stadstrafik, gågator, urban utveckling

Hillary Clintons anställda får lika rättigheter

Samkönade par kommer att få samma rättigheter som medföljande osv till amerikanska diplomater och UD-anställda, rapporterar NY Times. Ämnet har lyfts av inflytelserika politiker, och utrikesminister Hillary Clinton själv verkar se det som en självklarhet. Ett ytterligare tecken på att klockan snart kan klämta för "don't ask, don't tell" i den amerikanska militären. Det tidiga 1990-talet, då Bill Clinton som nyvald president tvingades till denna kompromiss med grundläggande medborgerliga rättigheter, känns ibland väldigt långt borta.

Så befriande att jämlikheten vinner dessa segrar, att de visar sig så självklara och den långvariga ojämlikheten så otidsenlig, så att vi kan ägna oss åt verkliga problem. Och de politiker och partier, amerikanska republikaner eller europeiska högerkrafter, som ofta under religiöst konservativ flagg försöker hålla liv i stridsfrågorna är förhoppningsvis snart lika otidsenliga.

Intressant om jämlikhet, hbt, gayrättigheter, samkönade par, State Department, Hillary Clinton, don't ask don't tell

Frihet, jämlikhet, äktenskap och rätten att slåss för sitt land

Toleransens vindar i den amerikanska opinionen uppmärksammas också här på hemmaplan, senast i dagens SvD (vars utrikesbevakning hör till det som ger den andra Stockholmstidningen sitt värde).

Målet om samkönade äktenskap i hela New England som jag skrev om i april har tagit ett steg närmare. Till det som diskuteras hör också förekomsten av homosexuella i militären, där man efter halvtannat årtionde äntligen verkar vara redo att ta steget vidare från Clintons framtvingade kompromiss "Don't ask, don't tell". Den diskussionen och opinionsförändringen märks inte minst bland militärer själva, som en NY Times-artikel i förra veckan berättade från den anrika militärakademin West Point.

För USA:s alla homosexuella är lagförändringarna och de nya rättigheterna, men kanske ännu mer den underliggande opinionsförändringen, naturligtvis stora framsteg. Det är kvitton på att de är delar av samhället, människor som lever samman och försvarar sitt land precis som alla andra amerikaner.

Men för samhället i stort är de förändrade lagarna och åsikterna framför allt tecken på en större omvälvning i den fortgående men inte självklara utvecklingen mot större frihet och jämlikhet. Kvinnors frigörelse och den svarta medborgarrättskampen visar vägen - liksom att striden inte är slut för att några slag är vunna. Och liksom då måste partipolitiken kanalisera eller hantera förändringarna - eller ta konsekvenserna.

Intressant om samkönade äktenskap, HBT, gayrättigheter, don't ask don't tell, gays in the military, jämställdhet, medborgarrättskamp

Värderingar - från framgångsrecept till framtidsproblem för republikanerna

När Pennsylvania-senatorn Arlen Specter för några dagar sedan tog steget över till demokraterna, var det inte bara en av de bästa presenter Barack Obama kunde få till sin 100:e dag i Vita huset. Det var också som sten på börda kännetecknande för republikanska partiets opinions-, strategi- och identitetsproblem.

Att Obama sannolikt snart kan räkna med en filibuster-säker majoritet i senaten, har t.ex. DN och SvD rapporterat. När den utdragna rättsprocessen väl avslutas verkar komikern Al Franken kunna räkna med att bli Minnesotas näste senator. Redan nu är alla maktcentra i Washington, utom den konservativt dominerade högsta domstolen, tryggt i demokratiska händer.

Men republikanernas problem går djupare än en oppositionsställning de inte har behövt finna sig i sedan 1994. Den skulle de ju kunna ta sig ur redan i mellanårsvalen nästa höst. Problemet är att chanserna att de ska lyckas med det ter sig allt mindre.

Obama och demokraterna vann sina storsegrar i höstas till stor del tack vare nya röster - förstagångsväljare och andra som inte röstat förut eller på länge. Sålunda var det för första gången lika många svarta som vita som utnyttjade sin rösträtt, enligt en ny studie från Pew Research Center (NY Times). Tillsammans utgjorde svarta, spansk- och asiatiskättade väljare en fjärdedel av väljarkåren.

Republikanernas mångåriga väljarkoalition mellan ekonomiskt och socialt konservativa är samtidigt inte längre det starka framgångsrecept som det verkade vara tills alldeles nyligen. Framtidsbilden med en ständigt ökande republikansk dominans, baserad på sydstater vars andel av befolkningen liksom väljarkåren kontinuerligt ökat, ter sig plötsligt mycket osäker.

Värderingsskiften bland amerikanerna kontra de egna kärnväljarna förstärker de bekymmersamma framtidsutsikterna. Värderingarna manifesteras i synen på samkönade äktenskap - något som fler och fler framför allt yngre amerikaner nu välkomnar eller bemöter med en axelryckning, men som fortfarande är ett tabu och en helt digital fråga för de partimedlemmar och registrerade väljare som bestämmer vilka som blir republikanernas kandidater till olika poster.

Ett republikanskt parti som glider allt längre åt höger och går allt mindre i takt med amerikanen i gemen verkar vara det som till slut fick den mittenorienterade Arlen Specter att ta steget över mittgången. Vem vet, kanske följs han av fler. Maine-senatorerna Susan Collins och Olympia Snowe som liksom Specter stödde Obamas krispaket kan i så fall stå näst på tur - och lämna republikanerna i princip utan kongressrepresentation i New England.

Intressant om republikanerna, demokraterna, Arlen Specter, Olympia Snowe, Susan Collins, Pennsylvania, Maine, New England, gayäktenskap, samkönade äktenskap, amerikansk politik

Panik eller proportioner i pestens tid

När världen håller andan inför den s.k. svininfluensans fortsatta framfart är det kanske lämpligt att istället ta ett djupt andetag (smittorisken torde vara låg!) och få proportion på smittoskräcken. Ja, det verkar ha uppstått en ny form av influensa - men i dagsläget verkar den inte vara farligare än vanliga influensor som vi utsätts för årligen. Det finns betydligt värre sjukdomar att oroa sig för - många har påpekat att malaria och aids skördar mångdubbelt fler offer varje dag än vad den nya influensan hittills har åstadkommit.

Orosmoln på hemmaplan är multiresistenta bakterier, och generellt att vi håller på att vrida vårt mest effektiva hälsovapen under 1900-talet, antibiotikan, ur händerna på oss själva genom överanvändning som leder till ökad resistens.

Svenska myndigheter verkar dock hålla huvudet kallt, en gynnad position som bl.a. Anne-Charlotte Marteus uppmärksammar i dagens Expressen. Det gäller också i stor utsträckning svenska medier - men visst finns onödigt alarmistiska inslag. Historieprofessorn Dick Harrisson, som bl.a. skrivit en tjock bok om digerdöden, drog i P1 i morse (webbradio) historiska paralleller - mest näraliggande till spanska sjukan, mänsklighetens senaste riktigt dödliga pandemin. Han verkade mot den bakgrunden skeptisk till att internationellt samarbete med t.ex. vaccinleveranser verkligen skulle fungera i ett krisläge.

Men 1918 är länge, länge sedan. Inte så mycket i år som i mänskligt, medicinskt och teknologiskt framåtskridande. Visst sätter regeringar sina egna invånare främst men att jämföra misstron och handelshindren direkt efter första världskriget, med dagens rörliga
Europa och omvärld, känns rätt anakronistiskt.

Intressant om svininfluensa, pandemi, smittskydd, spanska sjukan, Dick Harrison

Gamla gardet ger röst åt krisande republikaner

I avsaknad av tydliga ledare för det skadeskjutna republikanska partiet träder det gamla gardet fram som språkrör: Förre vicepresident Dick Cheney har nu senast försvarat de tortyrliknande förhörsmetoderna, medan 90-talets republikanske stjärna (och stjärnfall) Newt Gingrich fyller något slags ny roll som mentor och orakel med egen tankesmedja. (Rapporter från NY Times, som vanligt.)

På Capitolium har ju "The Grand Old Party" haft svårt att finna en ny väg framåt - förutom motstånd mot Obamaadministrationens agenda, ett motstånd som fått demokraterna att stämpla dem som "the party of No". Yngre republikaner som försökt ta ledartröjan, som Louisianaguvernören Bobby Jindal, har ju heller inte varit helt framgångsrika.

Ett motstånd mot demokraternas krispaket, sjukvårdsförslag osv kan vara farligt av flera skäl. Även om vissa väljare är skeptiska mot en del av hans förslag bibehåller ju president Obama sin höga personliga popularitet. Tillsammans med demokraternas majoritet i kongressens båda kamrar gör det att han kan driva igenom förslagen utan att i princip ägna de republikanska senatorerna och kongressledamöterna en tanke. Och att bli en irrelevant faktor kan aldrig vara bra för ett parti som existerar för att genomföra praktisk politik, särskilt inte i det amerikanska politiska systemet där partiidentiteten är något helt annat (och svagare) än i t.ex. Europa, och kongresspolitiker från de bägge partierna ofta tar gemensamma initiativ.

Kanske finns en rädsla för att leda oppositionen mot den populäre presidenten som gör att de yngre republikanerna inte ogärna låter det gamla gardet ta en större roll. Men de borde snarare rädas att minnet av Bush/Cheney-åren häftar fast vid partiet.

Intressant om USA, politik, demokraterna, republikanerna, Cheney, Gingrich, Obama

Obama som Reagan?

Likheterna har påpekats förut - två ideologiskt drivna och retoriskt skickliga politiker som lite från utsidan inom respektive parti vunnit Vita Huset efter djupt impopulära företrädare från motsatt parti. Och nu syns fler likheter mellan författaren-presidenten Barack Obama, och "the Great Communicator" Ronald Reagan, - deras höga popularitet håller i sig, men gäller främst de egna väljarna. Dagens republikaner och 1981 års demokrater var mycket skeptiska mot sin nya president.

I bägge fallen gäller populariteten personerna mer än politiken. Liksom Obama hade Reagan tuffa ekonomiska utmaningar att ta itu med, och stod för okonventionella, nydanande (eller nygamla) lösningar som väckte viss oro, i vissa led.

Om detta skriver Andrew Kohut, chef för Pew Research Center, i en gästkolumn i NY Times.

Skillnaderna mellan de två gyllentungade presidenterna är förstås uppenbara. Reagans popularitet dalade i takt med stigande arbetslöshet - men återhämtade sig och han vann en storseger 1984 över demokraternas Walter Mondale och Geraldine Ferraro (den första kvinnan på presidentvalsedeln från ett av de två stora partierna). Facit av Reagans 80-tal var dock ingen stabil grund för en framgångsrik ekonomi - lyftet dröjde till Clintons 90-tal (även om bostadsbubblan med subprime-lån tog sin början då för att förvärras under Bush jr).

Framtiden får utvisa vilka av Obamas ekonomiska förslag som förverkligas och vilken effekt de får. Hans personlighet har dock lyckats förmedla hopp - och en aning ljus i tunneln - som ger potential för fortsatt starkt opinionsstöd. Däremot får vi verkligen hoppas att Obama slipper uppleva en popularitetsvåg som Reagans våren 1981 - efter attentatet.

Intressant om Obama, Reagan, USA, politik

Fildelning, pirater och Europa

Kluvna liberaler har det inte lätt i dessa dagar: Efter FRA-frågan där integriteten ställdes mot säkerhet och behovet av en effektiv underrättelsetjänst, kom fildelningsdebatten tillbaka med full kraft.

Även fildelningsfrågan handlar det i mycket om integritet, t.ex. upphovsrättsägares rätt att begära ut misstänkta fildelars IP-adresser enligt den s.k. ipred-lagen - men det handlar också om kreatörers intellektuella och rättsliga rätt till sina verk. Det är på många sätt en tydligare liberal målkonflikt.

Som liberal känner jag onekligen viss sympati med de internetleverantörer som med hänvisning till annan lagstiftning förstör uppgifterna om användarnas IP-adresser och därför inte kan lämna ut dem enligt ipred-lagen. Mindre sympati har jag med dem som tillgängliggör eller tillhandahåller verktygen för nedladdning av upphovsrättsskyddat material i stor skala. DN:s huvudledare efter Pirate Bay-rättegången gav mig råg i ryggen: "...i grunden måste artister, skådespelare och författare ha rätt till ersättning för sina verk."

Som så ofta gäller det att försöka förena flera tankar, och värden, på en gång. Självklart måste vi finna smarta lösningar för hur upphovsrätten kan förenas med den nya tekniken. Vi kan inte för att citera ett känt inlägg i en valdebatt 2006, kriminalisera en hel (nåja) ungdomsgeneration.

För partierna gäller det också att inte kratta manegen för ett enfrågeparti som med fri fildelning på fanan kan segla in i Europaparlamentet. Risken ska inte negligeras. Med det låga valdeltagandet vi tyvärr verkar få vänja oss vid i Europavalen räcker det med drygt 100.000 röster för ett mandat i Bryssel. Med ett sätt att se det vore det högst relevant för ett piratparti att ta plats i Europaparlamentet, eftersom EU ägnar sig mycket åt datasäkerhet och kommunikation i dessa dagar.

Men de andra frågorna behöver andra partier, med kunskap och förmåga att just förena flera tankar och värden. Bäst en verklig Europavän med vännens förmåga till konstruktiv kritik.

Intressant om fildelning, Pirate Bay, DN, Europaparlamentsvalet, Europavalet, piratpartiet, FRA

Jämlika äktenskap sprider sig

I Kalifornien stoppades samkönade äktenskap av en folkomröstning (ett instrument som nu ifrågasätts när det handlar om mänskliga rättigheter). Men i USA:s näst största delstat, New York, kan vägen till lika rättigheter slutligen röjas efter ett initiativ av guvernören David Paterson.

Samkönade äktenskap har tidigare fått stöd i delstatens representanthus men inte i senaten. Nu hoppas man att demokraten Paterson ska övertyga både en del demokratiska senatorer och några republikaner i denna delstat som tills nyligen styrdes av en republikansk guvernör och delstatskongress.

Paterson drog paralleller till de svartas, kvinnornas och de funktionshindrades kamp. I USA med sin stolthet över deklarationen om människans rättigheter är det mycket tydligt rättighetsperspektivet som är det tungt vägande argumentet för (företrädesvis demokratiska) politiker - och de domare som ofta i sista hand får fälla utslaget över lagförslagen. Personligen tycker jag inte att det är själva begreppet utan den lika rättigheten som är det viktiga.

Om New York slutligen får jämlikhet för samkönade par sällar man sig till en rad stater i nordöstra USA som infört eller på väg att införa nya äktenskapslagar: Massachussetts, Connecticut, Vermont och New Hampshire kan snart göra hela New England jämlikt i denna aspekt. Därtill kanske mer förvånande även jordbruksstaten Iowa.

Läs mer i NY Times.

Intressant om samkönade äktenskap, gayäktenskap, New York, David Paterson, New England, Connecticut, New Hampshire, Massachussetts, Vermont, Iowa

Kommunismens blodbad inte så illa menat?

DN Kultur ger ofta intressant, för en liberal provocerande läsning. I morse gladdes jag över Marcus Boldemanns kärleksförklaring till spårvagnar - en fransk trafiklösning som vi definitivt bör importera till Stockholm.

Lite högre blodtryck orsakade bokanmälan av Dan Jönsson på samma uppslag - Utopierna är tillbaka. Jag vet inte hur mycket Jönsson sympatiserar med författaren Slavoj Zizek och delar hans analays, som verkar gå ut på att vänstern måste göra upp med sin beröringsskräck med sina totalitära avarter. "Vänstern måste 'våga erkänna' sitt totalitära förflutna, återgå till traditionen från Robespierre och Lenin, för att hitta tillbaka till en befriande, utopisk 'sanning'" sammanfattar Jönsson.

Två av historiens värsta massmördare, för att använda en sliten men mycket passande term, ska alltså åter göras till husgudar. Det räcker tydligen inte med det uppsving för Marx och Kapitalet som rapporterades om efter att finanskrisen raserat både förmögenheter och förtroende. Robespierre och Lenin var ju dessutom inga vanliga massmördare utan arkitekter bakom system med terrorn som grund och förutsättning, som perverterade Frankrike för flera år, och Ryssland för många årtionden.

Dessa dödliga utopier bör alltså inte avskräcka vänstern från att anamma nya - eller nygamla? Och man ska uppenbarligen räkna med risken för ytterligare "misslyckanden". Ja, franska revolutionens terror och kommunismens blodbad var ju inte så illa menat...

Om detta perspektiv vinner fotfäste framstår med ens den rådande krisen, som Jönsson avslutar med att kalla "inte en gräns utan en öppning", som potentiellt mycket farligare än några nedlagda bilfabriker och växande statsskulder.

Intressant om kommunism, utopi, Robespierre, Lenin, Zizek, Dan Jönsson, DN kultur