måndag, februari 01, 2010

Hur blir det med värmen på vintern och pengarna i plånboken?

Mycket har hunnit sägas och skrivas om gårdagens partiledardebatt. En sak är säker: det blir betydligt intressantare när alla sju är med än när bara de två statsministerkandidaterna möts. Några reflektioner: Energifrågan har potential inför valrörelsen - och då snarare för vinterkylan i Sverige och den ökade kol- och oljeeldning som Jan Björklund kunde peka på, än för risken av ett återuppväckt C-märkt kärnkraftsmotstånd. Maud Olofsson kan ju med rätta lyfta fram att Alliansregeringens energipolitik gör mer konkret för omställning och förnybara energikällor än vad t.ex. Mona Sahlin presterade som energiminister.

Total enighet eller helt säkra svar om framtiden fanns förstås inte på någon av sidorna. Men de rödgrönas brist på konkretion i stora viktiga frågor blir allt mer besvärande för varje dag och varje debatt.

Ett svar är tydligt: Alliansen, som styrt Sverige under krisen och nu kan konstatera att vi det ljusnar och redan finns fler jobb än vid maktskiftet då det rådde glödande högkonjunktur, tänker fortsätta föra sin tydliga politik för arbete, utbildning och investeringar i framtiden. Fler ska få behålla mer av sina egna pengar - även pensionärerna.

Det enda som är säkert från rödgrönt håll är att skatter och utgifter ska upp. Och eftersom det är "höginkomsttagarna" som ska betala lär de som räknas dit bli väldigt många. Kanske tänker inte så många på att en stor orsak till att de har fått det bättre är att de har fått mer kvar efter skatt. Men när sjuksköterskan och metallarbetaren inser att de ska betala 1.500-2.000 kronor mer varje månad - vad har de rödgröna för svar då?

Media: DN, DN, SvD, AB, Expressen, Expressens ledarblogg

Bloggar: Per Altenberg, Carina Boberg, Linnéa Darell, Runo Johansson, Fredrik Malm, Seved Monke, Christer Sörliden

Intressant om , , , , , , , , , , ,

söndag, januari 31, 2010

Om värdet av (o)enighet

Apropå ministerposterna i en eventuell rödgrön regering: Oavsett på vilken taburett V-ledaren Lars Ohly hamnar, så verkar han inte tycka det är särskilt viktigt att berätta närmare för väljarna vilken politik han kommer att föra som minister i ett antal viktiga frågor. Detta framgick av gårdagens lördagsintervju med Ekot, och rapporteras av bl.a. TT/DN.

Om eleverna ska få betyg eller om Sverige ska fortsätta vara med och ta ansvar för afghanernas fredliga framtid och för världssamfundets säkerhet är med Ohlys logik sådant som svenskarna inte behöver få veta före valet. Det bör förstås oroa alla som ändå anser att S och MP kanske har en vettigare syn, men förstås också Ohlys egna potentiella V-väljare, som inte heller kan vara säkra på hur partiledaren kommer att kompromissa i centrala frågor.

Om detta skriver också Carina Boberg, Maria Byström, Seved Monke, Christer Sörliden

Intressant om , , , , , , , ,

fredag, januari 29, 2010

Vindkantring?

Det artar sig till en spännande valrörelse med många vindkast i opinionen. Den kloke uttalar sig inte tvärsäkert - vilket dagens mätning från Synovate, ett av de tyngsta instituten, inskärper (DN, Sydsvenskan, SvD/TT). Till skillnad från förra veckans Sifo har Alliansen tagit in nästan hela det rödgröna försprånget och det är i praktiken dött lopp.

De växlande opinionsvindarna bekräftar att ju tydligare alternativen - eller avsaknaden av alternativ - blir, desto hårdare blir kampen om väljarnas gunst. Uppgörelserna om försvaret och sjukförsäkringen som statsminister Fredrik Reinfeldt kallat fusköverenskommelser verkar i varje fall inte ha rosat väljarkåren nämnvärt. Den rödgröna skrämseltaktiken att svartmåla regeringens politik skjuter över målet, som Per Altenberg påpekar. Och nu backar även de rödgrönas enda egentliga vinnare, Miljöpartiet, något vilket torde inge oro bland oppositionsstrategerna.

Moderaternas uppgång och Socialdemokraternas fortsatta harvande runt sitt rekordlåga valresultat gör talet om två stora partier med mindre bihang mer giltigt. S har också anledning att liksom i Europavalet i fjol oroas över mittenväljarnas flyktighet, inte minst i storstäderna. Där är såväl de allierade miljöpartisterna som moderater och folkpartister på andra sidan blockgränsen högst seriösa medtävlare.

De mindre partiernas möjligheter att synas och stärkas ökar ju närmare valdagen kommer - kanske med undantag för Miljöpartiet, vars formtopp kan ha kommit för tidigt, och vars hela politik kring sådant som transporter och energi kanske vid en närmare rapportering inte visar sig lika populär som Maria Wetterstrand själv. Likaså kan ökad uppmärksamhet för Vänsterpartiet kanske stärka dess eget väljarstöd men kanske inte vara lika positivt för de större rödgröna kamraterna. Miljöminister Wetterstrand vore nog populär och statsminister Sahlin kanske går att förlika sig med men hur är det med finansminister Lars Ohly, skolminister Rossana Dinamarca eller försvarsminister Kalle Larsson?

Större hopp finns då för Centern - med ett Saab som nu har fått alla chanser att visa sig vara ett framtida framgångsrikt företag och som är värda ett större väljarstöd, och för Kristdemokraterna - med en av de mest sympatiska partiledarna i Göran Hägglund, som ju också levererat vårdvalsreformer och avskaffat apoteksmonopol från sitt socialdepartement.

Folkpartiet är det borgerliga parti som minst verkar ha drabbats av den moderata dominansen och Miljöpartiets framgångar. Med profilerad politik och företrädare för skolan, forskningen, säkerheten, integrationen, socialliberal solidaritet internationellt och på hemmaplan, och för att det ska löna sig att utbilda sig, jobba hårt och lyckas har mitt eget parti en bra grund. Jan Björklund är en lysande kampanjmaskin och retoriker, och i ett team med sådana personer som Birgitta Ohlsson är utsikterna goda inför valåret.

Att Sverigedemokraterna backar rejält är slutligen också ett utslag av att valrörelsen börjar. Med två tydliga regeringsalternativ (även om det återstår en del att säga om de politiska förslagen) bör utrymmet för missnöje och främlingsfientlig populism minska.

Fler bloggar: Per Ankersjö, Maria Byström, Anne-Marie Ekström, Niklas Frykman, Mattias Lönnqvist, Seved Monke, Mathias Sundin, Christer Sörliden, Anna Starbrink

Intressant om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

torsdag, januari 28, 2010

Kärnkraft tryggar Sverige

En kär gammal Folkpartifråga kan få nytt liv igen inför valet. I dessa dagar som påmint svenskarna hur en riktig vinter kan vara på våra breddgrader, är det också värt att påminna om att en eventuell rödgrön regering definitivt kommer att avskaffa kärnkraften. Det är ett av exemplen på t.ex. det nu så populära, men lite granskade, Miljöpartiets politik.

Alliansregeringen har däremot gjort upp om energisatsningarna på ett sätt som gjort svensk energipolitisk framtid mer förutsägbar än någonsin. Att uppgörelsen håller utgår jag från, oavsett vad SVT nu rapporterar; den här borgerliga regeringen håller sina överenskommelser, vilket är en grundsten för den höga trovärdigheten i själva regeringsfrågan.

Nu kommer det att bli tillåtet att bygga nya, effektivare kärnkraftsreaktorer som kan ersätta de gamla med mindre kapacitet. Det kommer att bli tillåtet att forska om kärnkraften - ett område där Sverige har en p.g.a. tankeförbudet förfallen historisk tradition att återuppta. Bland kärnkraftens framtidsmöjligheter finns utsikter till nya konstruktioner som skulle mångfaldiga det möjliga bränslet och minimera de potentiellt farliga restprodukterna.

Samtidigt fortsätter vi att satsa på utveckling av mer förnybara energikällor. Tillsammans kan sol, vind, vatten, biobränslen och kärnkraft ta oss ur oljeberoendet med dess samhällsekonomiska och framför allt miljö- och klimatmässiga stora nackdelar.

Folkpartiet och Jan Björklund kan sedan kan fortsätta driva en kärnkraftspolitik för framtiden där vi kan få ännu fler moderna reaktorer. Väljarnas röster och partiernas ställningstaganden framöver kommer avgöra hur svensk energiförsörjning kommer att se ut - förhoppningsvis för trygga varma och upplysta bostäder och gator och en konkurrenskraftig industri.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , ,

Kommunalrådet och antisionismen

Många har reagerat på Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu och hans kommentarer kring att judar i hans stad inte längre känner sig trygga. Reepalu kan inte frånhålla sig en kritik mot Israel och mot sionismen, och oavsett vad man anser om judarnas rätt till en egen stat (med allt det historiska mångtusenåriga blodiga bagage som är förknippat därmed) så är det förkastligt att ursäkta antisemiters och antisionisters ihopblandning av sak och person. Sett mot bakgrund av fjolårets hantering av tennismatchen med Israel, ett sportsligt utbyte som smutsades ner av hot och politisk tafatthet inför dessa hot, blir tonläget mot judar i Malmö än mer oroande, och beklämmande.

Skriver om detta, i samband med Förintelsens minnesdag, gör bl.a. LUF:s duktige ordförande Adam Cwejman (som på Newsmill undrar när S-ledaren Mona Sahlin reagera), kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (som också tog offentlig strid med Reepalu kring tennismatchen), min Kungsholmsliberala kamrat Gulan Avci, Erik Svansbo, Seved Monke, Annika Beijbom , Per Pettersson och säkerligen många fler.

Intressant om , , , , , , , , ,

onsdag, januari 27, 2010

Tunga FP-bloggare

Politometern och Martina Lind har nu släppt sin ranking av de mest inflytelserika Folkparti-bloggarna. Själv hamnar jag på en 34:e plats vilket känns hedrande i sammanhanget. Listans etta Mark Klamberg har förstås med sitt bloggande om bl.a. FRA och folkrätt men också mycket annat gjort sig väl förtjänt av sin placering. Noterar två Kungsholmsbor, Fredrik Malm och Per Altenberg, blogginspiratören Seved Monke, liksom kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt på tio-i-topp.

Bloggar: Per Altenberg, Carina Boberg, Amanda Brihed, Sebastian Hållén, Martina Lind, Mattias Lönnqvist, Seved Monke, Christer Sörliden, Per Pettersson.

Intressant om , , , , , , ,

tisdag, januari 26, 2010

En flygande holländare för SAAB?

Vi är många som har hoppats, tvivlat, kanske bitit på naglarna, inte vågat tro... och som nu är väldigt, väldigt glada över beskedet att Saab Automobil får nya ägare och ett fortsatt liv. Jag känner framför allt med dem som jobbar på Saab och dess underleverantörer, och med Trollhättan dit jag har nära band och dess invånare. Och jag gläds med Maud Olofsson, som gjort det mesta rätt men fått utstå mycket kritik. Givetvis har det varit klokt att inte gå in med stora statliga åtaganden innan vi vet att det finns en stabil ny ägare.

Nu gäller det att Spyker visar sig vara den stabila ägaren, att holländarna visar sig skickligare och mer lyhörda än amerikanerna på att utveckla all den teknikglädje och individualism som Saab står för, så att svensk bilindustri kan stoltsera med två moderna, miljö- och människovänliga personbilstillverkare i framtiden. Att holländaren kan få den bilfabriken med flygplansanor att äntligen få luft under vingarna.

Mycket återstår att bevisa.

Media: DN, SvD. Kommentar i Jan Björklunds nyhetsbrev. Blogg: Per Altenberg, Christer Sörliden, Shane Whaley, Seved Monke.

Intressant om , , , , , , , ,

ROT och RUT ger många vinnare

Tusentals (kanske tiotusentals) nya vita jobb, som ger rejäla inkomster och pensionspoäng. Miljarder i ökade skatteintäkter. En ren vinstaffär för staten (1,5-2 gånger pengarna) - och givetvis för samhällsekonomin. Det är hittills facit av reformerna för hushållsnära tjänster (RUT) och byggnads- och renoveringsarbeten (ROT). Ett glädjande, men inte så förvånande facit för oss som länge förespråkat en pragmatisk syn på dessa efterfrågade men tidigare ofta för dyra, personalintensiva tjänster.

Motståndet från de rödgröna består dock, märkligt nog, och är som vanligt hårdare mot RUT än mot ROT. Mona Sahlins gamla, mer företagar- och jobbvänliga takter från 90-talet verkar glömda eller åtminstone undangömda.

Så går det när man ska regera ihop med vänsterpartister, vars feminism och jämställdhetsiver inte utsträcker sig till behovet att vanliga medelinkomstfamiljer ska kunna köpa sig avlastning som underlättar karriär för både mamma och pappa, eller till att traditionellt "kvinnliga" yrkesområden också ska vara föremål för företagande och entrepenörskap. (För även om vänstern och entrepenörskap aldrig går så bra ihop så är det särskilt illa här.)

Även om de är motståndare i teorin så kan dock uppenbarligen den liberala pragmatiska praktiken locka även högprofilerade oppositionsföreträdare.

Företagarnas rapport omtalades av t.ex. DN (ej på nätet) och TT (hos bl.a. SvD, Privata Affärer). Läs också Carina Boberg, Christer Sörliden och Seved Monke.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , ,

Namnlagen på väg att ändras

Namnlagen, som jag skrev om i höstas här och på SvD.se, är äntligen på väg att ändras. Inte endag för tidigt. Läs också Martin Andreasson, Amanda Brihed, Per Pettersson.

Intressant om , , ,

söndag, januari 24, 2010

En lysande liberal stjärna

Om jag vore regeringsbildare... är kanske en tanke som många politiskt aktiva någon gång, eller rentav ofta, har fantiserat kring. Hur skulle du sätta ihop ditt drömlag för Sveriges bästa? Jag ska inte genera mig eller andra med att lufta dylika drömmerier offentligt, men ett namn har de senaste åren för mig varit självklart: Birgitta Ohlssons.

Även i en svensk liberalism som - måhända något subjektivt bedömt - är välförsedd med dugliga, duktiga, kompetenta, karismatiska och energiska personer, lyser Birgitta Ohlssons stjärna lite starkare än de flesta andra.

Jag blev som alla som känner Birgitta och Mark oerhört glad över nyheten om att de väntar barn. Och som de flesta andra, t.ex. Gulan Avci, Carina Boberg och Linnéa Darell, upprörd över den omoderna tolkningen att det skulle omöjliggöra henne som minister. Jag väljer att inte spekulera kring vilka motiv som kan ligga bakom detta "avslöjande" om en så personlig sak som en graviditet utan konstaterar bara frankt: Alla som känner Birgitta Ohlsson, och Mark, vet att hennes kapacitet alldeles oaktat detta skulle vara en av Folkpartiets största tillgångar i alliansregeringen och, på den plattform som en statsrådstaburett ger, i höstens valrörelse.

Intressant om , , , , , , , , , ,

fredag, januari 22, 2010

Utanförskapet valfrågan också 2010

Om sjukförsäkringen blir en stor valfråga, så lär jobben bli ännu större. De bägge frågorna hör naturligtvis också intimt samman. Regeringen har gjort en hel del för att förbättra tillgången till rehabilitering - i gårdagens Studio Ett kunde man höra en av alla berörda berätta att nu fick man i varje fall stöd och erbjudande om rehabilitering. Tidigare, dvs då S-systemet rådde i sjukförsäkringen, hände ingenting.

De som kan arbeta ska - och vill nästan alltid själva - arbeta. Då gäller det att det finns jobb. Även där har regeringen gjort en hel del, som Per Altenberg förtjänstfullt listar.

Att utanförskapet har ökat sedan 2006, sett till hur Alliansen, då i opposition, mätte, stämmer förstås. Orsaken stavas den ekonomiska krisen - den kris som Alliansregeringen hanterat mycket skickligt, där läget hade varit betydligt värre utan de insatser för arbetslinjen som arbetarepartiet S aldrig orkade genomföra, och där svenskarna nu kan se ljuset i tunneln, kanske före alla andra.

Snart är det inte bara sjukskrivningstalen utan även arbetslöshet och sysselsättning som vänder åt rätt håll.

Intressant om , , , , , , , , , ,

torsdag, januari 21, 2010

Fyra år till - nu börjar upploppet

Partiledardebatten startade valåret - och risken är att både vi och än värre väljarna hinner tröttna på beskyllningarna och angreppen fram till valet. Om Per Altenberg har rätt och vi går mot en riktigt smutsig valrörelse kan det förvisso höja intresset för valrörelsen - men på vilket sätt? Är det kvällstidningslöpsedlar med det senaste personangreppet vi vill se? Knappast.

En valrörelse måste handla om både person och sak. Men personfrågan bör vara vilka företrädare vi tror är bäst på att representera oss och leda landet. I mina ögon har Alliansregeringen gjort ett bra jobb, genom att hantera en av de värsta ekonomiska kriserna någonsin och samtidigt leverera på nästan alla sina mål. Insatserna mot utanförskapet för arbete - utan vilka tiotusentals fler svenskar hade varit utan egen försörjning redan innan krisen kom - och Jan Björklunds efterlängtade reformer inom skolan förtjänar t.ex. högsta betyg.

Det positiva med valåret är att det nu är inrikespolitik som gäller över hela linjen. Det ger Alliansen chansen att visa vad man gjort, och vad man vill göra framöver - Seved Monke gör en snabb genomlysning av tre av de avgörande sakfrågorna.

Fyra år till är det minsta som krävs för att ge Sverige en rejäl chans för framtiden.

Diverse ur nyhetsflödet: DN ledare, DN/TT, SvD.

Intressant om , , , , , , , , , , , , ,

onsdag, januari 20, 2010

Konstruktivt om sjukförsäkringen

Samtidigt som Obamas sjukvårdsreform möter nya hinder efter den från början oväntade republikanska segern i Massachussetts fyllnadsval till senaten, fortsätter sjukförsäkringsreformer att vara ett hett debattämne här hemma. De rödgrönas i går presenterade alternativ sågas av t.ex. DN:s och SvD:s ledare. I dag skriver min chef Birgitta Rydberg på DN Debatt om att samordningen mellan sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården måste bli betydligt mer omfattande, sammanhållen och långsiktig - först med finansiell samordning (FINSAM) av resurserna för rehabilitering, sedan med fullbordad samling under ett tak, hos en huvudman. Där har vi ett verkligt framtidsalternativ att diskutera.

Fler bloggar: Pia, Per Altenberg, Mats Persson, Seved Monke

Intressant om , , , , , , , ,

tisdag, januari 19, 2010

Frågetecken kring rödgrönas sjukförsäkrings-alternativ

Om de rödgrönas förslag kring sjukförsäkringen kan man säga mycket. Till att börja med att det är bra att de slutligen presenterar något gemensamt, efter att ha ägnat sig mest åt onyanserad kritik av regeringens reformer. Nu får väljarna se vad alternativet innebär - och inte är det så mycket till alternativ. Som bl.a. Mark Klamberg skriver, är inte deras förslag kring när och hur en långvarig sjukskrivningen prövas något nytt.

Något nytt är det däremot om de rödgröna vill avskaffa möjligheten till förtidspension före 58. En högst relevant fråga som Mark, och nog många med permanent arbetsoförmåga, ställer.

Rehabiliteringsförslagen låter förvisso bra, men det väljarna ska lockas med är tydligen högre ersättningar och längre sjukskrivningsperioder. Inte rätt fokus om man vill undvika en återgång till den tidigare rådande ordningen under åren av S-regeringar: hundratusentals i utanförskap. Och det är i sin tur, som Per Altenberg påpekar, nog inget framgångsrecept bland svenska väljare heller.

Läs också Seved Monke - om att de rödgröna nu säger sig sträva efter det som Alliansen redan börjat åtgärda...

Intressant om , , , , , , , ,

Bilar och vapen - vatten och vind?

Kommer en miljöpartistisk minister att åka jorden runt och sälja stora svenska bilar, smygande ubåtar och attackflygplan? Kommer de gröna i en kommande regering att subventionera svensk bil- och vapenindustri?

Många har nog satt i halsen över det alltmer populära Miljöpartiets plötsliga vurmande för bilar - så länge de är svenska och tillverkas i Trollhättan. Maria Wetterstrand verkar hålla sina gröna fingrar rena men hennes språkrörskollega Peter Eriksson har inte tvekat att såga regeringens ansvarsfulla, sansade linje kring ett utlandsägt och illa hanterat Saab Automobile - och utmåla en bild av stabila potentiella nya ägare. Vilka de är har han dock inte närmare beskrivit

Och i den urvattnade rödgröna försvarspolitik som nu presenterats, där det mesta kompromissas om genom att utelämnas, är det svensk vapenindustri, om än mer marina Kockums än flygande Saab, som ska värnas.

Visst är det bra om Sverige kan ha en stark, konkurrenskraftig bil- och vapenindustri. Men att de gröna miljöpartisterna plötsligt skulle bli herrgårdsvagns- och bandvagnskramare var kanske otippat. Det kan bli intressant att följa den fördjupade granskning av den gröna kometen i svensk politik under våren, och av deras många förslag kring kraftigt höjt bensinpris, i princip flygstopp i södra Sverige, med mera.

Tryggt nog håller miljöpartisterna än så länge kvar vid sitt motstånd mot kärnkraften, som ska börja avvecklas omedelbart och absolut inte uppgaderas eller göras mer effektiv (och leveranssäker). Sol, vind och vatten är förstås ovärderliga energikällor - men är de lösningen nästa kalla vinter? Som bekant kan man inte alltid lita på att solen skiner eller vinden blåser. Och de outbyggda älvarna ska väl förbli så, eller?

Intressant om , , , , , , , , , , , , ,

måndag, januari 18, 2010

Biblioteken: S lovar, FP levererar

Mer om kulturen: de klåfingriga rödgröna vill gärna utmåla sitt alternativ som gröna skogar för kulturen - men det handlar snarare om röda siffror, åtminstone för biblioteken.

2002, när FP sista året förra gången hade ansvar för Stockholmskulturen, fick biblioteken en ökning med 16 mkr till 235 mkr. Under följande fyra rödgröna år minskade budgeten med 12 mkr till 223, då vi åter tog över. Och nu, fyra år senare, innebär 2010 års budget 278 mkr.

Slutsatsen? Socialdemokrater lovar, Folkpartiet levererar?

Läs åter Madeleine Sjöstedt.

Intressant om , , , , , , ,

Klåfingrighet det rödgröna kulturalternativet

I Stockholms stads kulturpolitik kan vi vara ense om en sak: vi älskar kulturen och dess betydelse för Stockholm. Men vi är också oense om mycket. Folkpartiet bär den radikala, liberala kulturpolitiska fanan högt och det är förstås inte alltid som våra utgångspunkter är desamma som Alliansvännernas - men den stora skiljelinjen går mycket tydligt gentemot den rödgröna oppositionen. Min nämndkollega och ordförande, Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, visar på den rödgröna tråden i kulturpolitiken: klåfingrighet.

Det finns mycket man kan vilja eller önska vore annorlunda, på det sättet är inte kulturpolitiker annorlunda än andra människor. Skillnaden är att de flesta av oss, åtminstone vi med en liberal kompass, inser att det inte blir bättre av att vi försöker detaljstyra kulturstödet, sitta i biblioteksråd och lägga oss i hur enskilda bibliotek sköts, ha åsikter om konstnärliga ledare, eller biografernas repertoarer.

Åsikter kan vi ha, opinion kan vi bilda, grundkrav kan vi ställa och incitament skapa för dem som tar del av offentligt stöd - men detaljerna lämnas bäst åt dem som kan dem bäst.

Intressant om , , , , , , , , , , ,

söndag, januari 17, 2010

Vad ryms under det rödgröna skalet?

Partiledarnas popularitet avgör måhända inga val - då kunde Socialdemokraterna vara riktigt oroliga, och Miljöpartiet väldigt styva i korken. Något som mycket väl kan bli den avgörande faktorn i nästa val är däremot regeringsalternativens trovärdighet, och då har både person och sakpolitik betydelse.

Därför är DN:s genomgång av det rödgröna alternativets ståndpunkter i en rad viktiga frågor (ej på nätet) intressant. Ingen överraskning men ändå klargörande. Inte bara skiljer det tiotals miljarder i nivån på skattesänkningarna, också energipolitiken och kärnkraftens framtid, miljöfrågorna i stort, den specifika frågan om återinförd förmögenhetsskatt, försvaret och närvaron i Afghanistan, med mera, med mera splittrar de rödgröna, i olika konstellationer. Alla oerhört viktiga frågor där en regering måste ha en långsiktig linje - en linje som väljarna med rätta bör efterlysa redan före valet.

Oenigheten verkar dock också gälla just hur viktigt det är att ge väljarna de svaren. Viljan att komma överens och presentera en gemensam linje i centrala frågor tycks inte överväldigande. Och här spelar statsministerkandidaten Mona Sahlins svaga ställning roll - hur goda förutsättningar har hon att trovärdigt forma sitt alternativ, i konkurrens med berättigat kaxiga miljöpartister (framför allt Maria Wetterstrand) och opinionsmässigt sargade vänsterpartister (med en Lars Ohly vars parti fortfarande verkar långtifrån säkert på att ett gemensamt regeringsalternativ är så smakligt)?

Naturligtvis finns, har funnits och ska finnas skillnader också mellan Alliansens fyra partier. Men de borgerliga har bevisat sin regeringsfähighet, i solskens- och kristider, under över tre år, de har regerat ihop förr, och de grundläggande skillnaderna i synen på samhället och inte minst de tunga ekonomiska frågorna är mindre.

Det blir en spännande politisk vår när och om de rödgröna börjar presentera alternativet - eller åtminstone allt oftare kommer att få frågor om vilka deras gemensamma svar är.

Läs t.ex. Seved Monke om (s)våra tider.

Intressant om , , , , , , , , , , , , ,

fredag, januari 15, 2010

Nu får sjuka rehabilitering snabbare

Mycket kritik har riktats mot reformerna av sjukförsäkringen - men svenskarna verkar mycket välmotiverat inte ha något större förtroende för oppositionens alternativ. Något sådant alternativ finns ju inte. Även om Alliansregeringens reformer kunde vara annorlunda och säkerligen mer kraftfulla.

Riktigt så kraftlösa som Aftonbladets Lena Mellin hävdade är dock inte sjukförsäkringsreformerna. Allt går att säga med statistik - men de "tre timmar på jobbet" som Mellin menar att rehabiliteringskedjan gett, innebär faktiskt 4.700 färre sjukskrivna människor, 130.000 färre sjukdagar per år och en vinst på 60-65 miljoner kronor. Ingen jätteförändring men heller knappast något fiasko, som Expressens Ann-Charlotte Marteus påpekar. Och i Rapport (som på nätet har ett TT-telegram) kunde tittarna tidigare i veckan höra uppmuntrande ord om betydelsen av snabb rehabilitering som rehabiliteringskedjan innebär.

Sedan kunde nog en hel del göras för ännu snabbare rehabilitering, så att alla människor får en verklig chans att jobba, vara med i sammanhanget på en arbetsplats, och försörja sig själva.

Läs också SvD och Seved Monke om de rödgrönas låga förtroendesiffror kring sjukförsäkringen.

Intressant om , , , , , , , ,

Glädjande mer euro

Euron, som jag skrev om i går, fortsätter glädjande nog att väcka debatt i dag. Bra om frågan väcks - och avdramatiseras. Genom större uppmärksamhet och saklighet kan spökena i debatten skingras.

Läs Calmfors på DN Debatt, som på nytt väger argumenten för och emot, och Per Altenberg i Sydsvenskan, som visar varför det är en myt att den svaga kronan hjälper oss under krisen. Altenberg bloggar också i ämnet. Liksom Martin Ängeby.

Intressant om , , , , ,

torsdag, januari 14, 2010

Liberaler för öppenhet och försvar

Vi har just inlett 2000-talets andra årtionde - men de politiska ämnena känns ofta igen från tidigare decennier och sekler. Folkpartister som vänder och vrider på dagens frågor kan ofta se en kontinuitet i historien.

Öppenhet har alltid varit liberalismens främsta fråga, i Sverige med traditionellt startår till Chydenius och frihetstidens tryckfrihetsförordning 1766. Yttrandefrihet, integritet och information har förstås på senare år alltmer handlat om internet och de möjligheter och utmaningar den nya tekniken för med sig. Några av dem adresserar nu Folkpartiet och Lotta Edholm ur ett huvudstads- och kommunalpolitiskt perspektiv, på Brännpunkt.

Försvaret av det öppna samhället är lika självklart. Det sker dels genom de inneboende mekanismerna, fri- och rättigheterna som öppenheten innebär - men behöver också ske genom en beredskap mot yttre angrepp, i värsta fall med vapen i hand. Vår omvärld har i mycket förändrats till det bättre men historien lär också att inget töväder är säkert. Inte minst utvecklingen med olja och gas i Norra Ishavet och i övrigt Rysslands utveckling gör att vi behöver fundera över svensk säkerhetspolitik - och stärka försvaret av Sverige, som Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Allan Widman skriver om, också på Brännpunkt. Se också DN/TT.

Bloggar, om öppenhet och internet: Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt. Om försvar: Mathias Sundin, Folkpartiet i Nacka, Martin Ängeby

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Ett vanligt ovanligt land i Europa

Efter stunden i EU-ljuset under ordförandeskapet, gäller åter inrikespolitik. Och det kan behövas, inte minst för Alliansregeringen och dess ledare. EU kommer vi dock inte ifrån - Europa präglar med nödvändighet också den svenska inrikespolitiken.

För mig som liberal Europavän känns det både naturligt och väldigt positivt att vi nu mer självklart ser och tar oss an de internationella och europeiska perspektiven. Lika självklart borde det vara att använda Europas gemensamma valuta.

Euro-diskussionen har i praktiken legat på is i Sverige sedan folkomröstningen 2003. Det är rätt länge sedan, i politiska och ekonomiska termer. Och både politiskt och ekonomiskt har det blivit tydligt vilka fördelar euron innebär för medlemmarna i valutaunionen.

Folkpartiet liberalerna har länge, som Sveriges mest Europasinnade parti, propagerat för euron. Vi ger förstås inte upp för övertygelse om vad som är bra för Sverige och Europa för att en majoritet i folkomröstningen gick oss emot - även om vi respekterar utslaget så fortsätter vi att argumentera. Folkpartiet har också gjort det klart att det snart är dags för Sverige att på nytt ta ställning.

För en folkpartist är det välkommet att även övriga Allianspartier, på dagens DN Debatt, äntligen verkar vara redo för att på allvar diskutera euron och Sverige. Så att vi kan bli vad vi är - ett vanligt land i Europa, lika ovanligt som något annat.

Bloggar: Mathias Sundin, Anne-Marie Ekström, Folkpartiet i Nacka

Intressant om , , , , ,

torsdag, januari 07, 2010

Tvångssteriliseringar i dagens Sverige

Tvångssteriliseringar beskrivs ofta som ett skamligt kapitel i den svenska välfärdsstatens historia. Men det förekommer fortfarande i dag - på människor som inte passar in i könsnormerna. Amanda Brihed skriver om detta i Expressen och på sin blogg, något som bl.a. också Seved Monke kommenterar.

Intressant om ,

onsdag, januari 06, 2010

Frihet, trygghet och nyttokalkyler

Hur långt är vi beredda att låta våra stater gå för att skydda demokratin? Det är en evig fråga för moderna öppna samhällen, och särskilt knivig för liberaler, vars grundprincip ju är att aldrig inskränka någons frihet förutom när den riskerar att inkräkta på någon annans.

Signalspaning, DNA-register, övervakningskameror, och alla otaliga säkerhetsåtgärder i samband med flygresor är bekanta ämnen i denna diskussion om integritet kontra trygghet. För liberaler kan frågan i varje fall formuleras: Vilket är den största och viktigaste friheten att skydda, integriteten eller tryggheten?

Svaret måste i varje fall handla om en avvägning och värdering. Sådana avvägningar hör också, som bl.a. Benthams utilitaristiska nyttokalkyler eller Rawls okunnighetens slöja, till liberalismens arv.

Ett exempel som DN:s huvudledare tog upp i går är kostnaden för att rädda liv. Det kan handla om ekonomiska kostnader, som t.ex. för mitträcken som minskar dödsolyckor och svåra skador i trafiken. Men lika gärna om kroppsscanning, registrering av passagerare och de ändlösa säkerhetskontrollerna vid internationella flygningar.

Här i London, i övervakningskamerornas förlovade land och stad, tar jag till mig ytterligare ett exempel som borde stämma till eftertanke. Evening Standard rapporterar om "huge drops in crimes solved by costly CCTV": På fem år har antalet brott där huvudstadens Metropolitan Police angett de allestädes uppsatta övervakningskamerorna, CCTV, som bidragande till att upplösta brott och åtal, minskat med över hälften, från 47.000 år 2003-2004 till 23.000 2008-2009. Antalet totala anmälda brott där CCTV spelat en roll har samtidigt minskat med mer än två tredjedelar, från 416.000 år 2003-2004 till knappt 122.000 2008-2009.

Orsaken behöver inte handla om en faktisk minskning - utan om att kamerorna inte heller tidigare spelade så stor roll. Poliser har börjat kryssa för CCTV i sina formulär bara när användes i den efterföljande utredningen, inte alltid när brottet begåtts i närheten av en kamera.

Övervakningskameror är högst aktuella även i Sverige, där de dyker upp på allt fler ställen. Och visst kan de vara motiverade, på skolor utanför skoltid för att undvika att obehöriga vistas där eller vållar skadegörelse, i slutna, begränsade områden, och förstås i privata hem för alla som känner sig tryggare. Men på offentliga platser har de väldigt sällan något att göra. Det visar också såväl t.ex. andra brittiska som svenska erfarenheter av att brottsligheten inte alls minskat bara för att kameror satts upp - däremot kanske flyttat till en annan plats.

Kamerorna kan förstås också ha en rent skadlig effekt för tryggheten, om de får människor att känna en falsk trygghet, eller ökar deras otrygghet så snart de kommer utanför kamerors räckvidd; och för polisarbetet, om effekten blir som mannen i historien som letar efter sin borttappade sak under lyktstolpens sken, även om han inte tappade den där - för där är ju ljuset så mycket bättre.

Kamerorna kostar också pengar. Men framför allt handlar det om avvägningen mellan trygghet och integritet. Vi ska värna brottsoffers integritet och otrygga människors frihet. Kanske är det motiverat att bli kroppsscannad och "avklädd" i säkerhetskontrollen på väg till USA. Men min ryggmärgsreflex som liberal är att sätta friheten i form av den personliga integriteten i första rummet. Varje avsteg måste motiveras mycket noga. Gärna med ett rejält kunskapsunderlag och en nyttokalkyl.

P.S: Mark Klamberg har bloggat en del om kameraövervakning, och Carina Boberg i Linköping reflekterar ur en liberal kommunalpolitikers perspektiv.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , ,

fredag, januari 01, 2010

Liberalism för alla också 2010

Årets första dag bär som vanligt förhoppningar om att det ska bli ett bra år, för våra närmaste och för hela världen. Förhoppningsvis blir 2010 också ett politiskt märkesår, det år en borgerlig regering som uppvisat sammanhållning, demonstrerat regeringsfähighet, och levererat resultat i en turbulent tid blir omvald. En fortsatt Alliansmajoritet - med ett stärkt Folkparti är vad Sverige och, med en smula storhetsvansinne, omvärlden behöver.

Varför engagera sig för liberalismen, och välja Folkpartiet den tredje söndagen i september? Min partivän Seved Monke skriver klokt om ett antal viktiga sakpolitiska anledningar: globaliseringen, skolan och frihandeln. Jag kan instämma helt och fullt i hans motiveringar. För egen del kan jag också spalta upp orsakerna för mitt liberala engagemang på ett mindre konkret, kanske något flummigare, sätt.

Ingen i det glömda Sverige. Allas lika värde innebär att ingen kan tillåtas hamna i utanförskap. Alla ska ges jämlika chanser att lyckas utifrån sina förutsättningar. Som liberal har jag inga problem med människors framgång, men den som inte når fram eller misslyckas, ska vi dels ge fler chanser, dels gemensamt värna med ett starkt socialt skyddsnät, en generell välfärd - inte bara grundtrygghet för att klara livhanken. Generösa socialförsäkringar, bra pensioner, en skola, vård och omsorg med hög kvalitet gemensam för alla samhällsgrupper blir konkret liberal politik. För mig är höjda tak i socialförsäkringarna, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och lägre skatt även för pensionärer viktiga reformer. Och som exempel ska förmögenhetsskatten - en straffskatt på utbildning och entrepenörskap för människor som satsat och lyckats - definitivt inte återinföras.

Bildning och förnuft. Alla har rätt till kunskap och kultur - en grund för de jämlika chanserna att förverkliga sig själv och sina förmågor. Bildning får människor att växa och främjar förståelse, också mellan dåtid, nutid och framtid (kalla det bildningsideal). Beslut ska grundas på vetenskap, erfarenhet och sunt förnuft. I praktisk politik handlar det om en skola för kunskap och med arbetsro, krav på evidens inte minst i medicinen, forskning och innovation, grogrund samt en aktiv kulturpolitik som ger utrymme också för det nyskapande och inte kommersiellt gångbara, främjar demokrati och integration, och berikar människors liv.

Framtiden och världen. Människan har förmåga och vilja att förändra sig själva och världen till det bättre. Allt människan gör är inte gott - långt därifrån - men tillsammans har vi kunskap och kraft att agera för det gemensamma bästa och ta itu med de stora utmaningarna. Liberalismen innebär för mig en optimism om teknikens och idéernas framåtskridande. Internationellt utbyte är alltid eftersträvansvärt och nästan alltid ofrånkomligt. Konkret landar det i samarbete mellan stater, organisationer och människor, entusiasm för Europatanken och EU:s möjligheter, frihandel och bejakande av globaliseringens möjligheter - med reformer för att stärka våra förutsättningar att möta den, progressiv miljöpolitik med internationella avtal och ekonomiska styrmedel och ett generöst bistånd som fokuserar på hjälp till framtida självhjälp - kraft att växa.

Gott nytt valår!

Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

fredag, december 18, 2009

Saab-sagans sorgliga slut

Nu vill många rädda Saab. Tyvärr har inte tillräckligt många velat köpa Saab-bilar genom åren för att företaget skulle ha en långsiktig chans att överleva, samtidigt som GM verkar ha förvaltat sitt ägande dåligt. En ekonomisk kris som drabbat bilbranschen särskilt hårt blev dödsstöten.

Nu kommer vi att få höra många krav och mycket kritik om vad som borde ha gjorts. Regeringen borde ha gjort något mer, oklart vad. För varken att garantera pengar som riskerat att försvinna in i det svarta hålet GM (ett bedagat företag med stolta anor som för inte så länge sedan inte otänkbart stod på randen till konkurs), eller att ta över som statlig ägare av en bilfabrik hade varit någon framgångsväg. Tidigare statliga industriäventyr i krisbranscher förskräcker. Varvsindustri, Stålverk 80... För att inte tala om staten som riskkapitalist, nu senast med exemplet Sjätte AP-fonden.

Beskedet är likväl sorgligt och beklagligt. Med rätt ägare, ledarskap, finansiering och tekniska lösningar ska det gå att bygga bra, prisvärda, säkra och miljövänliga bilar i Sverige. Fordonsklustret tappar nu en viktig komponent. Den nya 9-5:an som utvecklats med stora resurser får aldrig rulla av bandet, åtminstone inte som tänkt. Tusentals i Trollhättan, Västsverige och hela landet förlorar eller riskerar sina jobb. Att det känns kan jag, med familjeband både till Trollhättan och övriga Västergötland, intyga.

Men kompetensen kring avancerade industriella produkter finns kvar med möjlighet att utveckla nya produkter för en global marknad, gärna med en hållbarhetsprofil både ur miljö- och säkerhetsperspektiv. Fordonsklustret finns kvar med kunder över hela världen. Och de stora tillverkarna finns också: Volvo Cars, vars utsikter alltid sett betydligt bättre ut än lillebror Saabs, AB Volvo-koncernen, Scania.

Debatten kommer bli tuff, vägen framåt ännu tuffare. Men för att nå ett framgångsrikt mål gäller det att vi koncentrerar oss på målet: En konkurrenskraftig högkompetent industri, i Trollhättan och resten av Sverige. För det krävs en långsiktig politik för innovationer och entrepenörskap. Där kan en klok regering lägga grunden med strategiska forskningssatsningar på både bredd och spets, en utbildningspolitik med fokus på kunskap och vetgirighet från första klass till universitetet, trygg och flexibel arbetsmarknad, mindre regelkrångel och smart skattesystem.

Straffskatt på utbildning och framgångsrikt företagande (läs "förmögenhetsskatt"), högre skatter för dem som jobbar, bidrag istället för jobb: det är ingen framgångsväg. Men det är alternativet. Vad som än kommer sägas i debatten de närmaste dagarna.

Media om dagens Saab-besked, bl.a: DN, DN om näringsministerns kommentar, SvD

Bloggar, urval liberaler: Seved Monke, Mark Klamberg, Sebastian Hållén, Stefan Karlsson, Magnus Andersson, Runo Johansson

Intressant om , , , , , , , , ,

Kulturstödet förändras till det bättre - men ibland gör förändring ont

Det fria kulturlivet i Stockholm är inte bara en omistlig del av kulturlivet i stort, utan också viktigt för stadens identitet och attraktionskraft. För att stödja de fria aktörerna delar staden ut verksamhets- och projektstöd men de pengarna täcker naturligtvis långtifrån allt. De räcker inte heller till alla. Det kommer de aldrig att kunna göra även om stödet från Stockholms stad har höjts från drygt 60 till nästan 65 miljoner kronor mellan budgetåren 2006 och 2010.

Vi i Folkpartiet och Alliansen vill därför förändra kulturstödet - och förbättra förutsättningarna för att kulturlivet ska få ta del av mer pengar, från andra håll. Förutom att de offentliga kulturresurserna är begränsade så är det inte bra med ett alltför stort beroende av en offentlig bidragsgivare. Stadens revisorer har också kritiserat inlåsningseffekterna - att samma mottagare får stöd år efter år och att det är svårt för nya att komma in i systemet. Vi vill också att fler stockholmare, inte minst barn och unga, nås av det rika kulturutbud som finns delvis tack vare stadens stöd.

Därför har vi bl.a. lagt på ytterligare 6 miljoner som utgår som bonus till stödmottagare som ökar sina egna intäkter, eller når många barn och unga med sin verksamhet. Totalt ger det en ökning av kulturstödet med 17 procent sedan 2006. Vi har skapat en fond för nyskapande kultur, för fler än staden att bidra till, och där det nu blivit klart med en påfyllning från stiftelsen Framtidens kultur om 3 miljoner.

Vi vill också göra det möjligt för fler att få verksamhetsstöd från kulturnämnden. Därför har vi 2010 gjort plats för 12 nya mottagare genom en omfördelning inom de befintliga ramarna. En del verksamheter har därför fått något minskade bidrag, med upp till 5 procent. Det borde inte ligga någon dramatik i detta.

Men dramatik har det blivit. Ramaskrin höjs. Rop om kulturskymning hörs åter - från ett antal representanter för fria grupper, med eldunderstöd av DN:s kulturredaktion. Jag undrar stilla vad en verklig försämring av villkoren skulle ge för effekter, när det mesta krutet redan är spillt.

Det undrar också min kulturnämndskollega Madeleine Sjöstedt i ett inlägg i dagens DN, som med all önskvärd tydlighet visar hur verkligheten ser ut. T.ex. har en av de protesterande teatrarna, Teater Tribunalen, 2006-2009 fått 233.000 kronor mer av staden inklusive kulturbonus. Nästa år minskas det fasta stödet med 30.000 kronor.

Men DN:s Ingegerd Waaranperä lyckas än en gång osvikligt missa eller missförstå argumenten. Hon ser inte någon risk i en framtida mer kulturfientlig majoritet som skulle kunna göra processen kort med ett kulturliv som fastnat i beroende av offentliga bidrag - för henne är den kulturfientligheten redan här!

Vi får verkligen hoppas att vargen inte kommer. Kulturlivet står dåligt rustat, särskilt med sådana stjälpande vänner som DN Kultur och Ingegerd Waaranperä.

Mer läsning: DN-replikväxlingen mellan Sjöstedt och Waaranperä finns ej på nätet. Det finns däremot Madeleine Sjöstedts blogg, liksom en uppfriskande klargörande kommentar från SvD:s Sanna Rayman tidigare i veckan.

Intressant om , , , , , , , , , ,

onsdag, december 16, 2009

Det börjar med bra lärare...

Folkpartiets Jan Björklund har gjort ett gediget arbete och mycket i det nya förslaget till skollag (TT hos SvD, DN) är redan känt. Och helheten är mycket bra, med delar som lektorernas återkomst och tydligare uppföljning av kunskapsresultat - ett måste för att kunna stötta både starka och svaga elever på rätt sätt från början.

Omdiskuterat är kravet att lärare ska vara just behöriga lärare för att få arbeta i skolan. Att lärarnas organisationer gillar det är inte så konstigt. Även elever, föräldrar och alla som bryr sig om att det går bra för svenska barn och Sverige i framtiden borde skriva under på att "det börjar med bra lärare" som ett av lärarfacken underströk i samband med Nobelceremonin.

Kritik kommer däremot om vad för slags kvalitetsstämpel lärarbehörigheten egentligen är, med tanke på hur lärarutbildningen fungerar. Och kritiken är på den punkten berättigad - men felriktad. Problemet är naturligtvis inte den nya skollagen, utan lärarutbildningen. Och den är vi på väg att förändra till det bättre samtidigt som det satsas på fortbildning av lärare.

Naturligtvis är det viktigt att hålla flera vägar öppna till läraryrket, människor med andra livs- och yrkeserfarenheter innan de ger sig in i skolans värld kan bara vara berikande för elever, kollegor och kunskap. Men behöriga med en bra pedagogisk utbildning bör de allt vara.

Liberala bloggare om skollagen: Roger Haddad, Runo, Seved Monke

Intressant om , , , , , , ,

måndag, december 14, 2009

Klimatet, de viktiga demonstrationerna och det farliga våldet

Vi är många som med spänt intresse följer COP15, klimatkonferensen i Köpenhamn, som är "tiden och platsen" för en överenskommelse: Om inte ett färdigt klimatpaket så en grund för att sätta stopp för ökande växthusgasutsläpp på en nivå som rimligen håller den globala temperaturökningen under tvågradersmålet. Just i dag verkar det ha krisat lite i ,den förutsedda konflikten mellan i- och u-länder (DN, SvD - men som alltid är det svårt att utifrån avgöra hur långt man kommit och hur tecknen ska tydas).

Vissa är så intresserade att de åker till Köpenhamn - inte bara nordiska nabor som svenskar utan mer långväga aktivister, demonstranter och andra från Europa och hela världen. De flesta av dem demonstrerar fredligt. Andra är redan från början inställda på bråk. Och många handlar som vanligt i kläm eller känner sig orättvist behandlade av ordningsmakten. Demonstrationerna fortsätter och fler grips. Kritiken mot den danska polisen verkar delvis berättigad och brister erkänns. Demonstranter och poliser går en balansgång, dag efter dag.

Bilden känns igen från alla andra stora möten där världsrepresentanter och ledare möts för att förhandla - och förhoppningsvis komma fram till något som är bra för jorden och de flesta av oss som bor här. Och givetvis är det fullt rimligt att demonstrera och göra sin åsikt hörd. I klimatfrågan är det särskilt viktigt. Allt som kan få världsledarna att känna hur angeläget och akut det är att få kontroll över klimatförändringarna, är positivt.

Frågan är förstås om de våldsamma aktionerna kan räknas in i den kategorin. Tjänar de sitt syfte att påverka dem som bestämmer? Eller är det troligare att Wen Jiabao, Barack Obama, Vladimir Putin, Lula da Silva, Susilo Bambang Yudhoyono, Jacob Zuma, Fredrik Reinfeldt och de övriga om något influeras mer av tiotusentals människor som fredligt gör sina röster och viljor hörda?

Civil olydnad är ett känsligt ämne. Särskilt om det inbegriper våld. Rätten att göra uppror mot en orättmätig övermakt är absolut. Men är klimattoppmötets toppar den orättmätiga övermakten? Vem representerar då dem som tar sig makten att plocka upp stenen och kasta den? Och vem är det som träffas? Med några undantag är storspelarna demokratiskt valda. Inte av världsbefolkningen, förvisso, vilket gör att de mer kan antas företräda sina egna medborgares intressen. Intressen som i klimatfrågan tydligare än någon annan gång (möjligen med undantag av kärnvapennedrustning) sammanfaller.

Klimatfrågans angelägenhet och brådska gör kanske i vissas ögon att civil olydnad, också med våld och förstörelse, blir mer motiverad och rättfärdigad. Samtidigt är det kanske en sällsynt illa vald fråga för våldsamma aktioner. Just eftersom det brådskar har vi inte tid med inställda möten eller dimridåer som misslyckade förhandlingar kan gömmas under eller skyllas på.

Så demonstrera på, håll trycket uppe. Men gör oss alla tjänsten att hålla våldet och förstörelsen borta från Köpenhamns gator dessa ödesdagar.

Uppdaterat, med liberala bloggare om klimatpopulism och klimatfascism: Per Altenberg, Seved Monke, Mikael Ståldal, Martin Ängeby.

Intressant om , , , , , , , ,

torsdag, december 10, 2009

Kulturell kanon och kulturens frihet

Kulturpolitik diskuteras glädjande mycket i Folkpartiet liberalerna. Ett aktuellt ämne, såväl i kultursamrådet som inför landsmötet för några veckor sedan, är kultur- och ltiteraturkanon. Jag och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt skrev om detta i tidningen NU för några veckor sedan, och fick svar av partivännen Yoav Bartal, som vi i sin tur svarar i veckans nummer. Se vårt svar nedan.

Statliga litteraturlistor är inte liberal kulturpolitik

Litteraturens och det fria ordets potentiella kraft för demokrati och framåtskridande är stor. Likaså gemensamma och gränsöverskridande kultur- och läsupplevelsers betydelse för gemenskap, sammanhang och förståelse. Vårt liberala bildningsideal är i högsta grad aktuellt, i utbildnings- och kulturpolitiken. Men steget från bildningsideal och en vurm för litteraturens och läsningens betydelse – för alla – till en statligt sanktionerad kulturkanon i form av en rekommenderad läslista, är steget i våra ögon långt.

Vi vill inte hindra någon att upprätta listor över bra, roliga, sorgliga, utmanande, historiskt viktiga, politiskt angelägna, upprörande, argsinta, provocerande eller någon annan slags böcker. Men vi vill inte att det görs i statlig regi, och framför allt anser vi inte att ett sådant förslag bör finnas i en liberal kulturpolitik.

Den fria akademin (t.ex. genom våra med en liberal utbildningspolitik nu friare universitet och högskolor), bibliotek, skolor, lärarkollektiv, ideella föreningar kan komma med olika, delvis konkurrerande men säkert också till stora delar konvergerande, förslag. Vad som är viktig litteratur är ju trots allt något oerhört olika för olika människor vid olika tider och på olika platser, samtidigt som vissa läsupplevelser är och kommer förbli gemensamma – svenska, europeiska, vågar vi hoppas allmänmänskliga?

Det liberala bildningsidealet kan förverkligas med en kraftfull prioritering av bibliotek och läsande, med folk- och skolbibliotek och stark litteraturundervisning i såväl svenskan som andra språk i skolan. Samtidigt som vi slår vakt om det fria ordet – allas frihet att uttrycka sig, och upprätta eller förkasta olika läslistor.

Madeleine Sjöstedt (FP)
Kulturborgarråd
Rasmus Jonlund (FP)
Ledamot kulturnämnden
Stockholms stad


Intressant om , , , , , , ,

tisdag, december 08, 2009

Mer bibliotek och fri entré på Kulturhuset i ansvarsfull plan för 2010

Stockholms stads ekonomi står stark när det blåser snåla ekonomiska vindar, och det ger trygghet för stockholmarna och framför allt dem som bäst behöver välfärdens tjänster. Stadens verksamheter fortsätter att fungera och förändras för allas vår skull: Skola, äldreomsorg, renhållning... och kultur.

I nästa vecka tar vi i kulturnämnden verksamhetsplanen för 2010. Den innebär totalt sett nära 900 miljoner kronor för kulturen i Stockholm, varav drygt 790 miljoner kommer från oss som skattebetalare, och drygt 100 miljoner är intäkter - från oss som besöker de verksamheter som fortfarande är entrébelagda eller handlar i museibutikerna, från föräldrarna till barn i Kulturskolan, från en och annan som inte lämnar tillbaka sin biblioteksbok i tid... Men den absoluta merparten är alltså skattefinansierad.

Det innebär dock inte att kulturen i Stockholm lever på skattepengar allena - långt därifrån. Alla de fria kulturaktörer som får stöd från staden har också andra intäkter, och många lever helt utan stöd. Fast flera av dem säkert skulle kvalificera sig.

Kulturstödet har tyvärr haft en tendens att stelna i sina former med en inlåsningseffekt. Det är svårt att bereda plats för nya verksamheter, och de som en gång fått stöd fortsätter ofta att få det. Därför har vi i Folkpartiet och Alliansen strävat efter att förnya kulturstödet. Nya s.k. växtpengar har tillförts, dels för en bonus till de stödmottagare som har hög andel egna intäkter (vilket ska premieras), eller når många barn och unga; dels till en fond för innovativ, nyskapande kultur eftersom vi vill göra plats för det nya och vågade.

I verksamhetsstödet, som också beslutas nästa vecka, görs nu dessutom plats för 12 nya mottagare genom omfördelning inom de befintliga ramarna. Vi bereder samtidigt marken för en satsning på projektstöd där nya aktörer lättare kan få in en fot.

Vår fortsatta satsning på stadens bibliotek är något vi kan vara stolta över med rätta. Planen "Bibliotek i rörelse" för att förändra och anpassa biblioteksstrukturen till dagens och framtidens Stockholm, omfattar ännu större resurser under 2010. De kan användas till flyttade, upprustade, bättre utrustade eller rentav nya bibliotek för stockholmarna.

Alla Kulturhusets utställningar blir i framtiden entréfria, kanske inte en av de största (1 mkr) men likväl en angelägen satsning. Stockholmarnas hus mitt i city, ett av Sveriges största besöksmål, ska vara tillgängligt för alla.

För en annan av våra stora verksamheter, Kulturskolan, får något minskad budget 2010. De senaste åren har ett viktigt förändringsarbete påbörjat som ska ge en ännu bättre fungerande och mer välorganiserad Kulturskola, där de pengar vi satsar kommer ännu fler barn till del i form av instrumentundervisning, dans- och teaterklasser. Under en rad år ökade Kulturskolans budget mycket kraftigt utan att det blev plats för särskilt många fler elever i undervisningen.

För mig som också sitter i konstrådet och värnar den konstnärliga utsmyckningen som bidrar till att göra stan vacker, och innebär en stadig möjlighet till ny konst i det offentliga rummet, är det glädjande att enprocentregeln är så tydligt manifesterad även i årets verksamhetsplan. Det innebär att 1% av budgeten när staden bygger nytt, om eller till i hus, gator och parker ska gå till konst.

En glädjande markering är också det tydligt uttalade stödet för Stockholms ångbåtar, de vita fartyg som utgör en levande del av stadens historia - och en länk till framtida förhoppningar om förnyad kollektivtrafik på vatten.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , , ,

måndag, december 07, 2009

Västra City: Staden måste växa också inåt

Att förespråka överdäckning av trafiklederna och byggnation av en ny stadsdel vid Klara sjö, "Västra City", väcker inte bara glädje. I Mitt i Vasastan fick jag en replik från ordföranden i Samfundet S:t Erik, Kerstin Westerlund Bjurström, som jag svarade på i förra veckan enligt nedan.
Stockholm måste växa också inåt

Jag vill att Stockholm är en växande storstad, med plats för fler nya invånare, och med attraktionskraft på besökare och investerare. Då måste vi kunna växa – också inåt, i den innerstad som nog är den mest attraktiva stadsmiljö vi har. Västra City kan bli ett fint och viktigt komplement till detta, 2000-talets kvartersstad i samklang med 1800- och 1900-talens. Vid vattnet, som är en annan av Stockholms stora tillgångar.

Att vi ska utveckla staden utanför tullarna innebär inte att vi ska sätta en slutpunkt för utvecklingen innanför tullarna – i en levande stad kan inte stadsbyggnaden låsas i just detta historiska ögonblick.

Visst är tågen liksom bilarna viktiga – men därför måste vi inte ha ett brett spårområde i öppen dag mitt bland bostäderna och människorna, i ett av Stockholms mest attraktiva lägen. Tvärtom bygger vi ju nu Citybanan för att få plats med ännu fler miljövänliga tåg – under mark.

Jag vill inte se några skyskrapor mitt i Stockholm – men en högre byggnadsstruktur måste kunna få rymmas. Stadshuset, kyrktornen och de naturliga höjdskillnaderna får nytt sällskap men kommer alltjämt att dominera Stockholms profil och skyline.

Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)
Intressant om , , , , , ,