Ja till klassikerna – nej till statlig kanon
Folkpartiet är ett parti för kunskap, bildning och kultur. Andra partier kan ägna sig åt sådant som att hylla ”verklighetens folk” – för att sedan få svårt att förklara vilka de egentligen menar, annat än att skaffa några väderkvarnar att gå till storms mot. Folkpartiet ser verklighetens folk i alla kulturkonsumenter men också i kulturarbetare, kulturförmedlare och kulturskapare på bibliotek, i musik- och kulturskolor, stadsteatrar och museer, och framför allt i det fria kulturlivet.
Att Folkpartiet tar kulturpolitiken på allvar är tydligt då vi har fått ett kulturpolitiskt samråd att diskutera och besvara. Samrådet berör bl.a. den så aktuella upphovsrätten, som vi liberaler försvarar. Däremot missar samrådet i detta sammanhang att behandla yttrandefriheten, och inte heller tas Internet och den nya tekniken på tillräckligt allvar som den positiva förändringskraft som den är. En kraft som vi liberaler måste bejaka, lika självklart som vi försvarar kulturskapares ideella och ekonomiska rättigheter. Det bästa sättet att se till kulturskaparnas intressen är att se till att lagarna upplevs som legitima och därmed följs. Därför bör Folkpartiet verka för att skyddstiderna kortas från 70 år, att upphovsmännens ideella intresse har prioritet framför upphovsrättsinnehavarnas ekonomiska och att överväga gränsdragningarna kring kriminaliseringen av enskilda personers nedladdning i icke-kommersiellt, icke-spridningssyfte.
Samrådet tar också upp kulturarvet – en nog så aktuell fråga i dessa tider när sverigedemokrater försöker få svensk kultur att stå för något helt annat än den positiva kraft som historien och vi liberaler gjort den till. Den något snäva frågeställningen gäller en litterär kanon – mer specifikt om vi bör förespråka en statlig litteraturkanon.
Vårt tydliga liberala svar måste bli ett nej. Staten ska inte ägna sig åt att upprätta listor över vilka som är de bästa, mest representativa eller – märkliga tanke – mest svenska böckerna. Att föra fram ett sådant förslag skulle ge oss samma sken som ”verklighetens folks” självpåtagna försvarare av att slåss mot väderkvarnar, i jakt på en rubrikskapande kulturkonflikt.
Grundfrågan är vem som ska vara ”ägare” av, och målgruppen för, en kanon. Svaret kan inte vara någon annan än läsaren, medborgaren, själv.
I Stockholms stads folkpartistyrda kulturnämnd har vi tagit politisk ställning kring en kanon: att inte ta politisk ställning. Om sedan vårt stadsbibliotek vill ta initiativ till en litterär kanondiskussion så har vi givetvis inte något emot det. Vi lägger oss i den processen lika lite som vi tidigare haft synpunkter på vilka böcker som skulle ingå i projektet ”Stockholm läser”.
En liberal kulturpolitik måste stå fast förankrad i yttrandefrihetens och demokratins principer. Vi värnar allas lika möjlighet att inhämta kunskap, respekterar konstens frihet, är alltid de som förespråkar dialog, och bejakar inspirationen att pröva nya gränser. Framför allt tror vi på den enskilda människans förmåga att välja sina uttryck och intryck som skapare och brukare av kultur.
Madeleine Sjöstedt
Kulturborgarråd
Rasmus Jonlund
Ledamot kulturnämnden
Stockholms stad
Intressant om politik, kultur, kulturpolitik, litteraturkanon, klassikerkanon, kanon, kanondebatt, Madeleine Sjöstedt, Folkpartiet, kultursamråd, klassiker, litteratur, yttrandefrihet, upphovsrätt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar