fredag, december 18, 2009

Saab-sagans sorgliga slut

Nu vill många rädda Saab. Tyvärr har inte tillräckligt många velat köpa Saab-bilar genom åren för att företaget skulle ha en långsiktig chans att överleva, samtidigt som GM verkar ha förvaltat sitt ägande dåligt. En ekonomisk kris som drabbat bilbranschen särskilt hårt blev dödsstöten.

Nu kommer vi att få höra många krav och mycket kritik om vad som borde ha gjorts. Regeringen borde ha gjort något mer, oklart vad. För varken att garantera pengar som riskerat att försvinna in i det svarta hålet GM (ett bedagat företag med stolta anor som för inte så länge sedan inte otänkbart stod på randen till konkurs), eller att ta över som statlig ägare av en bilfabrik hade varit någon framgångsväg. Tidigare statliga industriäventyr i krisbranscher förskräcker. Varvsindustri, Stålverk 80... För att inte tala om staten som riskkapitalist, nu senast med exemplet Sjätte AP-fonden.

Beskedet är likväl sorgligt och beklagligt. Med rätt ägare, ledarskap, finansiering och tekniska lösningar ska det gå att bygga bra, prisvärda, säkra och miljövänliga bilar i Sverige. Fordonsklustret tappar nu en viktig komponent. Den nya 9-5:an som utvecklats med stora resurser får aldrig rulla av bandet, åtminstone inte som tänkt. Tusentals i Trollhättan, Västsverige och hela landet förlorar eller riskerar sina jobb. Att det känns kan jag, med familjeband både till Trollhättan och övriga Västergötland, intyga.

Men kompetensen kring avancerade industriella produkter finns kvar med möjlighet att utveckla nya produkter för en global marknad, gärna med en hållbarhetsprofil både ur miljö- och säkerhetsperspektiv. Fordonsklustret finns kvar med kunder över hela världen. Och de stora tillverkarna finns också: Volvo Cars, vars utsikter alltid sett betydligt bättre ut än lillebror Saabs, AB Volvo-koncernen, Scania.

Debatten kommer bli tuff, vägen framåt ännu tuffare. Men för att nå ett framgångsrikt mål gäller det att vi koncentrerar oss på målet: En konkurrenskraftig högkompetent industri, i Trollhättan och resten av Sverige. För det krävs en långsiktig politik för innovationer och entrepenörskap. Där kan en klok regering lägga grunden med strategiska forskningssatsningar på både bredd och spets, en utbildningspolitik med fokus på kunskap och vetgirighet från första klass till universitetet, trygg och flexibel arbetsmarknad, mindre regelkrångel och smart skattesystem.

Straffskatt på utbildning och framgångsrikt företagande (läs "förmögenhetsskatt"), högre skatter för dem som jobbar, bidrag istället för jobb: det är ingen framgångsväg. Men det är alternativet. Vad som än kommer sägas i debatten de närmaste dagarna.

Media om dagens Saab-besked, bl.a: DN, DN om näringsministerns kommentar, SvD

Bloggar, urval liberaler: Seved Monke, Mark Klamberg, Sebastian Hållén, Stefan Karlsson, Magnus Andersson, Runo Johansson

Intressant om , , , , , , , , ,

Kulturstödet förändras till det bättre - men ibland gör förändring ont

Det fria kulturlivet i Stockholm är inte bara en omistlig del av kulturlivet i stort, utan också viktigt för stadens identitet och attraktionskraft. För att stödja de fria aktörerna delar staden ut verksamhets- och projektstöd men de pengarna täcker naturligtvis långtifrån allt. De räcker inte heller till alla. Det kommer de aldrig att kunna göra även om stödet från Stockholms stad har höjts från drygt 60 till nästan 65 miljoner kronor mellan budgetåren 2006 och 2010.

Vi i Folkpartiet och Alliansen vill därför förändra kulturstödet - och förbättra förutsättningarna för att kulturlivet ska få ta del av mer pengar, från andra håll. Förutom att de offentliga kulturresurserna är begränsade så är det inte bra med ett alltför stort beroende av en offentlig bidragsgivare. Stadens revisorer har också kritiserat inlåsningseffekterna - att samma mottagare får stöd år efter år och att det är svårt för nya att komma in i systemet. Vi vill också att fler stockholmare, inte minst barn och unga, nås av det rika kulturutbud som finns delvis tack vare stadens stöd.

Därför har vi bl.a. lagt på ytterligare 6 miljoner som utgår som bonus till stödmottagare som ökar sina egna intäkter, eller når många barn och unga med sin verksamhet. Totalt ger det en ökning av kulturstödet med 17 procent sedan 2006. Vi har skapat en fond för nyskapande kultur, för fler än staden att bidra till, och där det nu blivit klart med en påfyllning från stiftelsen Framtidens kultur om 3 miljoner.

Vi vill också göra det möjligt för fler att få verksamhetsstöd från kulturnämnden. Därför har vi 2010 gjort plats för 12 nya mottagare genom en omfördelning inom de befintliga ramarna. En del verksamheter har därför fått något minskade bidrag, med upp till 5 procent. Det borde inte ligga någon dramatik i detta.

Men dramatik har det blivit. Ramaskrin höjs. Rop om kulturskymning hörs åter - från ett antal representanter för fria grupper, med eldunderstöd av DN:s kulturredaktion. Jag undrar stilla vad en verklig försämring av villkoren skulle ge för effekter, när det mesta krutet redan är spillt.

Det undrar också min kulturnämndskollega Madeleine Sjöstedt i ett inlägg i dagens DN, som med all önskvärd tydlighet visar hur verkligheten ser ut. T.ex. har en av de protesterande teatrarna, Teater Tribunalen, 2006-2009 fått 233.000 kronor mer av staden inklusive kulturbonus. Nästa år minskas det fasta stödet med 30.000 kronor.

Men DN:s Ingegerd Waaranperä lyckas än en gång osvikligt missa eller missförstå argumenten. Hon ser inte någon risk i en framtida mer kulturfientlig majoritet som skulle kunna göra processen kort med ett kulturliv som fastnat i beroende av offentliga bidrag - för henne är den kulturfientligheten redan här!

Vi får verkligen hoppas att vargen inte kommer. Kulturlivet står dåligt rustat, särskilt med sådana stjälpande vänner som DN Kultur och Ingegerd Waaranperä.

Mer läsning: DN-replikväxlingen mellan Sjöstedt och Waaranperä finns ej på nätet. Det finns däremot Madeleine Sjöstedts blogg, liksom en uppfriskande klargörande kommentar från SvD:s Sanna Rayman tidigare i veckan.

Intressant om , , , , , , , , , ,

onsdag, december 16, 2009

Det börjar med bra lärare...

Folkpartiets Jan Björklund har gjort ett gediget arbete och mycket i det nya förslaget till skollag (TT hos SvD, DN) är redan känt. Och helheten är mycket bra, med delar som lektorernas återkomst och tydligare uppföljning av kunskapsresultat - ett måste för att kunna stötta både starka och svaga elever på rätt sätt från början.

Omdiskuterat är kravet att lärare ska vara just behöriga lärare för att få arbeta i skolan. Att lärarnas organisationer gillar det är inte så konstigt. Även elever, föräldrar och alla som bryr sig om att det går bra för svenska barn och Sverige i framtiden borde skriva under på att "det börjar med bra lärare" som ett av lärarfacken underströk i samband med Nobelceremonin.

Kritik kommer däremot om vad för slags kvalitetsstämpel lärarbehörigheten egentligen är, med tanke på hur lärarutbildningen fungerar. Och kritiken är på den punkten berättigad - men felriktad. Problemet är naturligtvis inte den nya skollagen, utan lärarutbildningen. Och den är vi på väg att förändra till det bättre samtidigt som det satsas på fortbildning av lärare.

Naturligtvis är det viktigt att hålla flera vägar öppna till läraryrket, människor med andra livs- och yrkeserfarenheter innan de ger sig in i skolans värld kan bara vara berikande för elever, kollegor och kunskap. Men behöriga med en bra pedagogisk utbildning bör de allt vara.

Liberala bloggare om skollagen: Roger Haddad, Runo, Seved Monke

Intressant om , , , , , , ,

måndag, december 14, 2009

Klimatet, de viktiga demonstrationerna och det farliga våldet

Vi är många som med spänt intresse följer COP15, klimatkonferensen i Köpenhamn, som är "tiden och platsen" för en överenskommelse: Om inte ett färdigt klimatpaket så en grund för att sätta stopp för ökande växthusgasutsläpp på en nivå som rimligen håller den globala temperaturökningen under tvågradersmålet. Just i dag verkar det ha krisat lite i ,den förutsedda konflikten mellan i- och u-länder (DN, SvD - men som alltid är det svårt att utifrån avgöra hur långt man kommit och hur tecknen ska tydas).

Vissa är så intresserade att de åker till Köpenhamn - inte bara nordiska nabor som svenskar utan mer långväga aktivister, demonstranter och andra från Europa och hela världen. De flesta av dem demonstrerar fredligt. Andra är redan från början inställda på bråk. Och många handlar som vanligt i kläm eller känner sig orättvist behandlade av ordningsmakten. Demonstrationerna fortsätter och fler grips. Kritiken mot den danska polisen verkar delvis berättigad och brister erkänns. Demonstranter och poliser går en balansgång, dag efter dag.

Bilden känns igen från alla andra stora möten där världsrepresentanter och ledare möts för att förhandla - och förhoppningsvis komma fram till något som är bra för jorden och de flesta av oss som bor här. Och givetvis är det fullt rimligt att demonstrera och göra sin åsikt hörd. I klimatfrågan är det särskilt viktigt. Allt som kan få världsledarna att känna hur angeläget och akut det är att få kontroll över klimatförändringarna, är positivt.

Frågan är förstås om de våldsamma aktionerna kan räknas in i den kategorin. Tjänar de sitt syfte att påverka dem som bestämmer? Eller är det troligare att Wen Jiabao, Barack Obama, Vladimir Putin, Lula da Silva, Susilo Bambang Yudhoyono, Jacob Zuma, Fredrik Reinfeldt och de övriga om något influeras mer av tiotusentals människor som fredligt gör sina röster och viljor hörda?

Civil olydnad är ett känsligt ämne. Särskilt om det inbegriper våld. Rätten att göra uppror mot en orättmätig övermakt är absolut. Men är klimattoppmötets toppar den orättmätiga övermakten? Vem representerar då dem som tar sig makten att plocka upp stenen och kasta den? Och vem är det som träffas? Med några undantag är storspelarna demokratiskt valda. Inte av världsbefolkningen, förvisso, vilket gör att de mer kan antas företräda sina egna medborgares intressen. Intressen som i klimatfrågan tydligare än någon annan gång (möjligen med undantag av kärnvapennedrustning) sammanfaller.

Klimatfrågans angelägenhet och brådska gör kanske i vissas ögon att civil olydnad, också med våld och förstörelse, blir mer motiverad och rättfärdigad. Samtidigt är det kanske en sällsynt illa vald fråga för våldsamma aktioner. Just eftersom det brådskar har vi inte tid med inställda möten eller dimridåer som misslyckade förhandlingar kan gömmas under eller skyllas på.

Så demonstrera på, håll trycket uppe. Men gör oss alla tjänsten att hålla våldet och förstörelsen borta från Köpenhamns gator dessa ödesdagar.

Uppdaterat, med liberala bloggare om klimatpopulism och klimatfascism: Per Altenberg, Seved Monke, Mikael Ståldal, Martin Ängeby.

Intressant om , , , , , , , ,

torsdag, december 10, 2009

Kulturell kanon och kulturens frihet

Kulturpolitik diskuteras glädjande mycket i Folkpartiet liberalerna. Ett aktuellt ämne, såväl i kultursamrådet som inför landsmötet för några veckor sedan, är kultur- och ltiteraturkanon. Jag och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt skrev om detta i tidningen NU för några veckor sedan, och fick svar av partivännen Yoav Bartal, som vi i sin tur svarar i veckans nummer. Se vårt svar nedan.

Statliga litteraturlistor är inte liberal kulturpolitik

Litteraturens och det fria ordets potentiella kraft för demokrati och framåtskridande är stor. Likaså gemensamma och gränsöverskridande kultur- och läsupplevelsers betydelse för gemenskap, sammanhang och förståelse. Vårt liberala bildningsideal är i högsta grad aktuellt, i utbildnings- och kulturpolitiken. Men steget från bildningsideal och en vurm för litteraturens och läsningens betydelse – för alla – till en statligt sanktionerad kulturkanon i form av en rekommenderad läslista, är steget i våra ögon långt.

Vi vill inte hindra någon att upprätta listor över bra, roliga, sorgliga, utmanande, historiskt viktiga, politiskt angelägna, upprörande, argsinta, provocerande eller någon annan slags böcker. Men vi vill inte att det görs i statlig regi, och framför allt anser vi inte att ett sådant förslag bör finnas i en liberal kulturpolitik.

Den fria akademin (t.ex. genom våra med en liberal utbildningspolitik nu friare universitet och högskolor), bibliotek, skolor, lärarkollektiv, ideella föreningar kan komma med olika, delvis konkurrerande men säkert också till stora delar konvergerande, förslag. Vad som är viktig litteratur är ju trots allt något oerhört olika för olika människor vid olika tider och på olika platser, samtidigt som vissa läsupplevelser är och kommer förbli gemensamma – svenska, europeiska, vågar vi hoppas allmänmänskliga?

Det liberala bildningsidealet kan förverkligas med en kraftfull prioritering av bibliotek och läsande, med folk- och skolbibliotek och stark litteraturundervisning i såväl svenskan som andra språk i skolan. Samtidigt som vi slår vakt om det fria ordet – allas frihet att uttrycka sig, och upprätta eller förkasta olika läslistor.

Madeleine Sjöstedt (FP)
Kulturborgarråd
Rasmus Jonlund (FP)
Ledamot kulturnämnden
Stockholms stad


Intressant om , , , , , , ,

tisdag, december 08, 2009

Mer bibliotek och fri entré på Kulturhuset i ansvarsfull plan för 2010

Stockholms stads ekonomi står stark när det blåser snåla ekonomiska vindar, och det ger trygghet för stockholmarna och framför allt dem som bäst behöver välfärdens tjänster. Stadens verksamheter fortsätter att fungera och förändras för allas vår skull: Skola, äldreomsorg, renhållning... och kultur.

I nästa vecka tar vi i kulturnämnden verksamhetsplanen för 2010. Den innebär totalt sett nära 900 miljoner kronor för kulturen i Stockholm, varav drygt 790 miljoner kommer från oss som skattebetalare, och drygt 100 miljoner är intäkter - från oss som besöker de verksamheter som fortfarande är entrébelagda eller handlar i museibutikerna, från föräldrarna till barn i Kulturskolan, från en och annan som inte lämnar tillbaka sin biblioteksbok i tid... Men den absoluta merparten är alltså skattefinansierad.

Det innebär dock inte att kulturen i Stockholm lever på skattepengar allena - långt därifrån. Alla de fria kulturaktörer som får stöd från staden har också andra intäkter, och många lever helt utan stöd. Fast flera av dem säkert skulle kvalificera sig.

Kulturstödet har tyvärr haft en tendens att stelna i sina former med en inlåsningseffekt. Det är svårt att bereda plats för nya verksamheter, och de som en gång fått stöd fortsätter ofta att få det. Därför har vi i Folkpartiet och Alliansen strävat efter att förnya kulturstödet. Nya s.k. växtpengar har tillförts, dels för en bonus till de stödmottagare som har hög andel egna intäkter (vilket ska premieras), eller når många barn och unga; dels till en fond för innovativ, nyskapande kultur eftersom vi vill göra plats för det nya och vågade.

I verksamhetsstödet, som också beslutas nästa vecka, görs nu dessutom plats för 12 nya mottagare genom omfördelning inom de befintliga ramarna. Vi bereder samtidigt marken för en satsning på projektstöd där nya aktörer lättare kan få in en fot.

Vår fortsatta satsning på stadens bibliotek är något vi kan vara stolta över med rätta. Planen "Bibliotek i rörelse" för att förändra och anpassa biblioteksstrukturen till dagens och framtidens Stockholm, omfattar ännu större resurser under 2010. De kan användas till flyttade, upprustade, bättre utrustade eller rentav nya bibliotek för stockholmarna.

Alla Kulturhusets utställningar blir i framtiden entréfria, kanske inte en av de största (1 mkr) men likväl en angelägen satsning. Stockholmarnas hus mitt i city, ett av Sveriges största besöksmål, ska vara tillgängligt för alla.

För en annan av våra stora verksamheter, Kulturskolan, får något minskad budget 2010. De senaste åren har ett viktigt förändringsarbete påbörjat som ska ge en ännu bättre fungerande och mer välorganiserad Kulturskola, där de pengar vi satsar kommer ännu fler barn till del i form av instrumentundervisning, dans- och teaterklasser. Under en rad år ökade Kulturskolans budget mycket kraftigt utan att det blev plats för särskilt många fler elever i undervisningen.

För mig som också sitter i konstrådet och värnar den konstnärliga utsmyckningen som bidrar till att göra stan vacker, och innebär en stadig möjlighet till ny konst i det offentliga rummet, är det glädjande att enprocentregeln är så tydligt manifesterad även i årets verksamhetsplan. Det innebär att 1% av budgeten när staden bygger nytt, om eller till i hus, gator och parker ska gå till konst.

En glädjande markering är också det tydligt uttalade stödet för Stockholms ångbåtar, de vita fartyg som utgör en levande del av stadens historia - och en länk till framtida förhoppningar om förnyad kollektivtrafik på vatten.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , , ,

måndag, december 07, 2009

Västra City: Staden måste växa också inåt

Att förespråka överdäckning av trafiklederna och byggnation av en ny stadsdel vid Klara sjö, "Västra City", väcker inte bara glädje. I Mitt i Vasastan fick jag en replik från ordföranden i Samfundet S:t Erik, Kerstin Westerlund Bjurström, som jag svarade på i förra veckan enligt nedan.
Stockholm måste växa också inåt

Jag vill att Stockholm är en växande storstad, med plats för fler nya invånare, och med attraktionskraft på besökare och investerare. Då måste vi kunna växa – också inåt, i den innerstad som nog är den mest attraktiva stadsmiljö vi har. Västra City kan bli ett fint och viktigt komplement till detta, 2000-talets kvartersstad i samklang med 1800- och 1900-talens. Vid vattnet, som är en annan av Stockholms stora tillgångar.

Att vi ska utveckla staden utanför tullarna innebär inte att vi ska sätta en slutpunkt för utvecklingen innanför tullarna – i en levande stad kan inte stadsbyggnaden låsas i just detta historiska ögonblick.

Visst är tågen liksom bilarna viktiga – men därför måste vi inte ha ett brett spårområde i öppen dag mitt bland bostäderna och människorna, i ett av Stockholms mest attraktiva lägen. Tvärtom bygger vi ju nu Citybanan för att få plats med ännu fler miljövänliga tåg – under mark.

Jag vill inte se några skyskrapor mitt i Stockholm – men en högre byggnadsstruktur måste kunna få rymmas. Stadshuset, kyrktornen och de naturliga höjdskillnaderna får nytt sällskap men kommer alltjämt att dominera Stockholms profil och skyline.

Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)
Intressant om , , , , , ,

torsdag, november 19, 2009

Ja till skyskrapor i Stockholm - men på rätt plats

Gärna höga hus men på rätt plats har blivit mitt mantra. Nej till skyskrapor i City är också tre kloka partikamraters budskap på Newsmill i dag och jag kunde förstås inte avhålla mig från att kommentera. Som Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt och Abit Dundar skriver så vill vissa debattörer gärna bygga höga hus mer eller mindre av princip - medan andra säger nej till det mesta byggande.

Folkpartiet värnar Stockholms kulturmiljöer och unika karaktär. Vattnet och den naturliga topografin, en "skyline" med Stadshuset, kyrktornen och några andra höga byggnader som sticker upp över en i övrigt ganska enhetlig och lågmäld höjd på bebyggelsen.

Vi ska inte bygga en skyskrapa eller två nära Centralen bara för att vi kan. Det sätter inte Stockholm på kartan, det gör oss inte mer intressanta, och det löser inte bostadsproblemen mer än den stadsbyggnadsnivå vi redan har. Detta gäller även Västra City i övrigt, den överdäckning av järnvägsspåren och Klarastrandsleden där staden kan växa inåt och läka ett sår i stadsbilden med 2000-talets kvartersstad, med parker och grönska, i samklang med 1800- och 1900-talens.

Däremot kan vi gärna bygga högt både generellt och med några riktigt höga hus där innerstaden växer utanför nuvarande tullar.

Tillsammans blir förtätningen och förnyelsen av nuvarande innerstad och de nya stadsdelarna Lindhagen, Norra Station och Norra Djurgårdsstaden något som verkligen kan sätta Stockholm på kartan. Stadens karaktär kan bestå - och förnyas. Med plats för fler människor som vill bo i och besöka vår stad.

Intressant om , , , , , , , , , , , ,

Yttrandefrihet och kanon i liberal kulturdebatt

Ja till klassikerna men nej till statlig kanon, är rubriken på ett debattinlägg från mig och min partivän i kulturnämnden, Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, i veckans nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU. Vi skriver också om upphovsrätt kontra yttrandefrihet i Internets tid: liberaler måste bejaka teknikens positiva förändringskraft.Debattartikeln finns inte på nätet men väl här nedan.

Ja till klassikerna – nej till statlig kanon

Folkpartiet är ett parti för kunskap, bildning och kultur. Andra partier kan ägna sig åt sådant som att hylla ”verklighetens folk” – för att sedan få svårt att förklara vilka de egentligen menar, annat än att skaffa några väderkvarnar att gå till storms mot. Folkpartiet ser verklighetens folk i alla kulturkonsumenter men också i kulturarbetare, kulturförmedlare och kulturskapare på bibliotek, i musik- och kulturskolor, stadsteatrar och museer, och framför allt i det fria kulturlivet.

Att Folkpartiet tar kulturpolitiken på allvar är tydligt då vi har fått ett kulturpolitiskt samråd att diskutera och besvara. Samrådet berör bl.a. den så aktuella upphovsrätten, som vi liberaler försvarar. Däremot missar samrådet i detta sammanhang att behandla yttrandefriheten, och inte heller tas Internet och den nya tekniken på tillräckligt allvar som den positiva förändringskraft som den är. En kraft som vi liberaler måste bejaka, lika självklart som vi försvarar kulturskapares ideella och ekonomiska rättigheter. Det bästa sättet att se till kulturskaparnas intressen är att se till att lagarna upplevs som legitima och därmed följs. Därför bör Folkpartiet verka för att skyddstiderna kortas från 70 år, att upphovsmännens ideella intresse har prioritet framför upphovsrättsinnehavarnas ekonomiska och att överväga gränsdragningarna kring kriminaliseringen av enskilda personers nedladdning i icke-kommersiellt, icke-spridningssyfte.

Samrådet tar också upp kulturarvet – en nog så aktuell fråga i dessa tider när sverigedemokrater försöker få svensk kultur att stå för något helt annat än den positiva kraft som historien och vi liberaler gjort den till. Den något snäva frågeställningen gäller en litterär kanon – mer specifikt om vi bör förespråka en statlig litteraturkanon.

Vårt tydliga liberala svar måste bli ett nej. Staten ska inte ägna sig åt att upprätta listor över vilka som är de bästa, mest representativa eller – märkliga tanke – mest svenska böckerna. Att föra fram ett sådant förslag skulle ge oss samma sken som ”verklighetens folks” självpåtagna försvarare av att slåss mot väderkvarnar, i jakt på en rubrikskapande kulturkonflikt.

Grundfrågan är vem som ska vara ”ägare” av, och målgruppen för, en kanon. Svaret kan inte vara någon annan än läsaren, medborgaren, själv.

I Stockholms stads folkpartistyrda kulturnämnd har vi tagit politisk ställning kring en kanon: att inte ta politisk ställning. Om sedan vårt stadsbibliotek vill ta initiativ till en litterär kanondiskussion så har vi givetvis inte något emot det. Vi lägger oss i den processen lika lite som vi tidigare haft synpunkter på vilka böcker som skulle ingå i projektet ”Stockholm läser”.

En liberal kulturpolitik måste stå fast förankrad i yttrandefrihetens och demokratins principer. Vi värnar allas lika möjlighet att inhämta kunskap, respekterar konstens frihet, är alltid de som förespråkar dialog, och bejakar inspirationen att pröva nya gränser. Framför allt tror vi på den enskilda människans förmåga att välja sina uttryck och intryck som skapare och brukare av kultur.

Madeleine Sjöstedt
Kulturborgarråd

Rasmus Jonlund
Ledamot kulturnämnden
Stockholms stad


Intressant om , , , , , , , , , , , , ,

onsdag, november 18, 2009

Nya idéer och pengar för kulturen

Hur kulturen kan få mer pengar, från andra håll än det offentliga stödet som aldrig kan eller ska räcka till allt, har jag skrivit om förut. Liksom att nyskapande kultur behöver utrymme för att nya idéer i framkanten ska kunna inspirera fler. I en insändare, publicerad i veckans Mitt i, skriver jag om vad vi gjort i Stockholm och vad som nu görs från regeringen i och med den nya kulturpropositionen.

Nu får kulturen mer pengar

Kulturen behöver mer pengar. Sedan 2006 har Folkpartiet och Alliansen satsat på bl.a. biblioteken – nya lokaler i Högdalen och Bredäng, upprustning på Kungsholmen, utbyggnad av Luma i Hammarby Sjöstad, helt nytt tunnelbanebibliotek vid Stureplan… – och på barnkultur både i och utanför skolorna.

Men offentliga pengar räcker inte. Det fria kulturlivet kan inte vara beroende av kommun, landsting och stat. Värdena och kunskapen det står för är angelägna för fler aktörer i samhället som är villiga att bidra om möjligheterna finns.

I Stockholm har vi därför också satsat på en fond för nyskapande kultur, för att ge plats för avantgardet, och bonus för kulturverksamheter som har eller höjer egenintäkterna eller utbudet för barn och unga..

Och nu kommer liknande besked från Alliansregeringen: Kulturbryggan ska ge svensk spetskultur chansen, och kulturella och kreativa näringar ska få stöd med utbildning, forskning och nätverk.

Kulturskapare är redan entrepenörer. När de nu får chansen att skapa mer, innebär det också nya jobb, tankar och möten mellan människor.

Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (FP)
Stockholm

Intressant om , , , , , , ,

lördag, november 14, 2009

Baktalad av Sverigedemokraterna

I veckan har jag haft en av mina mest obehagliga och samtidigt intressanta yrkesmässiga upplevelser: från krishantering till att i dag bli baktalad och använd som slagträ av Sverigedemokraterna.

Som något improviserad pressansvarig för Folkpartiets länsförbund fick jag i tisdags kommentera affären med det nu f.d. kommunalrådet i Huddinge som erkänt sig skyldig till försök till sexköp (dessutom från en minderårig flicka, en del i den större prostitutionshärva som nystats upp under året). Jag talade med TT (ex GP), Ekot, DN, Aftonbladet... Budskapet var genomgående detsamma: att det som hänt var oacceptabelt och helt oförenligt med att företräda Folkpartiet, att detta var något vi i Folkpartiet var ense om på riks- och länsnivå och i Huddinge, och att det bara fanns ett alternativ för kommunalrådet: att avgå med omedelbar verkan. Detta kunde jag också på tisdagskvällen meddela att han hade gjort.

Detta budskap lyckas Sverigedemokraterna i ett uttalande av sin andre vice ordförande Carina Herrstedt få till något som får henne "att må illa". Aftonbladet undrade nämligen om det då f.d. kommunalrådet erbjudits någon krishjälp, jag svarade (som framgår av artikeln): "Han har haft folk hos sig under dagen. Han är i en svår situation, så det är viktigt att ta hand om honom samtidigt som det är viktigt att vara tydlig med de politiska konsekvenserna." På frågan hur han mådde svarade jag , som inte själv varit i direktkontakt med honom: "Vad jag förstår är han naturligtvis helt förkrossad och djupt ångerfull. Man kan ångra sig och be om ursäkt, men det finns inget sätt att reparera förtroendet. Men det är klart att han är väldigt ledsen över vad han har gjort." Några frågor om huruvida det f.d. kommunalrådet kan vara kvar som vanlig medlem i Folkpartiet har jag inte svarat på, det är inte min sak, men dubier om det har uttryckts av andra partiföreträdare.

Hur SD kan få detta till att Folkpartiet eller jag tycker att det f.d. kommunalrådets agerande är OK är helt absurt. Det framgår med all önskvärd tydlighet av övriga medier, och också i Aftonbladet, vad vi tycker om det: förutom bl.a. det jag säger om konsekvenser och förtroende ovan sammanfattas vår inställning med att "Folkpartiets ledning tog i går totalt avstånd från sin förtroendevalde."

(Sverigedemokratiska företrädares relation till brottslighet är ju för övrigt ett komplicerat kapitel. Carina Herrstedt själv har i höst riskerat att dömas för förtal - vilket vore andra gången på två år.)

Även den som har gjort något förfärligt är fortfarande en människa. Sverigedemokrater brukar ju åtminstone ibland hylla det kristna idéarvet, åtminstone använda det för att utmåla det icke-kristna som främmande och hotfullt. Hur är det med att fördöma synden men inte syndaren? Handlingar och brott måste få konsekvenser men även förövare ska få den hjälp, stöd och eventuella vård de behöver.

Det är min humanistiska, liberala människosyn. Färgad av ett kristet arv, måhända, men mycket levande i dag. Och att jag och Sverigedemokraterna har diametralt olika människosyn har jag nu blivit än mer övertygad om.

Intressant om , , , , , , ,

söndag, november 08, 2009

Klokt idrottsborgarråd: Madeleine Sjöstedt om idrott och hälsa

Idrott är inte ett av mina stora intressen. Jag läser sällan sportsidorna eller följer några idrottsevenemang (om Sverige tagit sig till EM så kanske...) Däremot tycker jag att det är viktigt - och ofta ganska roligt - att själv idrotta, eller snarare motionera. Springturer, något gympass och mängder av promenader är ett av mina recept för ett gott liv.

Till detta har idrottsundervisningen i skolan bidragit marginellt och då först på gymnasienivå. Dels genom den ökade friheten att själv göra vad som passade mig bäst på idrottslektionerna (det blev lite bollsport eller friidrot och många varv i "slingan" runt Ållebergsgymnasiet). Dels faktiskt genom den teoretiska hälsoundervisningen som ägnades några lektioner och väl delvis skrämde mig till aktivitet.

Idrottsrörelsen har däremot satt noll spår. Nu förväntar jag mig förstås inte att varje verksamhet med offentligt stöd ska vara till nytta och kunna göra något för varje medborgare - men Stockholms idrottsborgarråd Madeleine Sjöstedt träffar samtidigt huvudet på spiken på dagens DN Debatt: En idrottsrörelse som vill vara relevant i samhället och göra skäl för att vara statens enda kanal för miljardbidragen till idrott och hälsa, måste ta ansvar för framför allt barns och ungdomars hälsa, motivation och möjlighet att röra på sig.

Utan att låta flåshurtig: grunden för ett hälsosamt liv läggs i ungdomen. Visst går det att ändra sig senare i livet - det är aldrig för sent - men om vi kan få ett sunt liv med lagom med motion, mat, dryck och för den delen socialt umgänge från unga år är det så mycket enklare att fortsätta på den vägen.

Jag gläds personligen över att ha skaffat mig mina motionsvanor i tonåren även om de kanske ibland kan gå omgivningen på nerverna - och hoppas att Stockholm kan visa vägen mot mer hälsa och rörelse, med mindre tävlingsinriktning och mer glädje och variation.

Intressant om , , , , , , , ,

Klok kulturskapare: Linda Nordfors

Kulturen behöver mer pengar, från fler håll. Kommersiell gångbarhet betyder inte per automatik låg kvalitet. Det är viktiga utgångspunkter för ett vitalt kulturliv, åtminstone med liberala utgångspunkter. Därför blir jag så glad av att läsa om konstnären Linda Nordfors som har startat ett upprop "för ökad kommersialism inom konst och kultur i Sverige" (DN Kultursöndag, ej på nätet). Kommersiell kultur anklagas för att kompromissa med sin integritet - men hur stor är skillnaden mot att söka och få offentliga bidrag?

Som Nordfors tidigare har skrivit i just DN: "I vems intresse ligger det att konstnärerna endast kan ta emot pengar - och genomföra projekt - enligt riktlinjer som i grunden dragits upp med politiska förtecken? Vem vinner på att konst- och kulturvärlden vet att de tar en stor trovärdighetsrisk om de beger sig utanför den karta som bidragen målat upp?"

Intressant åsikter om , , , , ,

lördag, november 07, 2009

Mitt i Västra City

Återkommer till den tänkta nya stadsdelen Västra City: Skrev om det i lokaltidningarna igen, den här gången i Mitt i Vasastan och Mitt i Kungsholmen i tisdags (v 45/3 nov). Se nedan!

Såret i staden kan läkas av Västra City - i rätt skala

Längs Klara sjö löper ett sår i Stockholms stadsbild. Järnvägsspåren och Klarastrandsleden spärrar effektivt av Vasastan från vattnet och bildar dessutom en barriär av buller och avgaser rakt genom stan som påverkar också Kungsholmen.

Nu har vi chansen att däcka över detta trafikstråk och istället få plats med nya bostäder och lokaler i ett av Sveriges absolut mest centrala och attraktiva lägen. I detta ”Västra City” kan vi i modern upplaga bygga vidare på den populära kvartersstaden där så många vill bo. Ganska tätt, med gott om grönskande träd och gärna en park – varför inte längs vattnet i en pendang till Kungsholms strandpark?

Mycket av Stockholms charm på boende och besökare ligger i den speciella karaktären med vattnet och den inte alltför höga bebyggelsen som följer den naturliga topografin. Så bör vi bygga vidare i centrala stan. Samtidigt reser sig snart höga hus på nordvästra Kungsholmen vid Lindhagensgatans nya slutpunkt och på ömse sidor om Essingeleden – och förhoppningsvis även i Norra Station och Värtan.

Folkpartiet räddade en gång Klara sjö från en betydligt bredare trafikled. Nu kan ”Västra City” i rätt skala bli en ny stadsdel mitt i Stockholm som läker stadens sår.

Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)


Intressant om , , , , , , , , , ,

fredag, november 06, 2009

Om vi hade kunnat stoppa gasledningen...

Med handen på hjärtat är det nog inte många svenskar eller nordbor som jublar över de nu högst oundvikliga utsikterna att få en rysk gasledning nedlagd i Östersjön. Och med all respekt för miljöskälen (där förlitandet på fossil naturgas väl är det värsta); för de flesta liksom för mig handlar det nog om säkerhet.

Omotiverad skräck för "den ryska björnen" som blivit ofarlig och gärna deltar i ekonomiskt utbyte på lika villkor med andra? Fråga ukrainarna. Eller den kvävda oppositionen eller fria pressen i själva Ryssland.

Nu är Sverige, eller Tyskland som är huvudmottagare för den kommande gasen, inte Ukraina. Men naturligtvis är det högst problematiskt, för att uttrycka det milt, för Sverige och EU med det stormaktsspråk som den ryska statsledningen gärna använder mot sina grannar.

Den ryska flottan väntas nu öka sin närvaro i Östersjön för att övervaka gasledningen. En sådan tilltagande militarisering är problematisk i sig. Lägg därtill att några av EU:s centrala länder gör sig fortsatt, och än mer, beroende av ryska gasleveranser. Energi är säkerhet. Och gasledningar är geostrategiska inrättningar av högsta klass - minst lika mycket som antimissilsystem. Geostrategiska inrättningar i utomståendes intresse, som vi nu etablerar mitt i Östersjön.

Därför hade också jag önskat att man hade kunnat säga nej till gasledningen, precis som den kloka folkpartisten Carl B Hamilton. Nu verkar det inte ha gått, helt enkelt för att möjligheterna inte fanns enligt internationell lag. För oppositionen och inte minst Socialdemokraterna, som inte var så avoga när de själva satt i regeringsställning, är det förstås lika självklart att opponera (men stoppa beslutet tror de sig inte kunna göra). Avgörandet ligger i start- och målländerna, och Ryssland lär inte ändra sig. Hoppet är förstås litet att Tyskland och de övriga inblandade EU-länderna gör det - även om Sverige gärna skulle lära dem deras eget bästa.

Det är ändå en förhoppning att Europa inte låser fast sig i ett beroende av rysk gas. En förnuftigare syn på kärnkraften i Tyskland kan bidra. Och om det ändå behövs fossil naturgas för att med det mindre onda avhjälpa det större (kol) så borde vi verka för "icke-ryska" gasleveranser - från källor i andra länder, över andra länders territorier. Ytterligare ett skäl för EU att verka i Svartahavs-Kaukasus-Kaspiska havsregionen, på villkor att vi samtidigt kan främja demokrati och stabilitet.

Intressant om , , , , , , , , ,, ,

Föräldrar är man tillsammans

Staten ska inte lägga sig i hur enskilda människor och familjer väljer att leva sina liv. Men den kvarvarande ojämställdheten i samhället är ett politiskt, inte bara ett privat problem, eftersom den påverkar även alla människor - vars valfrihet i praktiken begränsas. En pragmatisk liberal måste beakta båda dessa tankar.

Staten ska inte lägga sig i, men vi har en rad offentliga verksamheter och beslut som redan påverkar hur män och kvinnor formar sina liv. En sådan är föräldraförsäkringen som finns till för att möjliggöra föräldraskap och ge barn en bra start i livet. Ett grundkrav på en sådan, offentligt finansierad förmån måste naturligtvis vara att den åtminstone inte stärker ojämställdheten.

Tyvärr fungerar föräldraförsäkringen så i dag. Kvinnor tar ut den övervägande delen av föräldradagarna. Att helt individualisera föräldraförsäkringen möter många praktiska problem. En pragmatisk liberal lösning är en tredelning - "Flexequality" - och det är också förslaget från ett antal motionärer till Folkpartiets landsmöte i höst.

Jan Björklund har helt rätt i att föräldrar är man tillsammans. Och Birgitta Ohlsson har lika rätt när hon, som Ekot rapporterar, slåss för en pragmatisk liberal lösning - och pekar på att det forna maktpartiet Socialdemokraterna lyckats fatta ett sådant beslut. Som Ohlsson påpekar var vi först med "pappamånaden" - det är dags att göra den, som sedan blev två, till fyra månader som är knutna till respektive förälder.

Så kan liberalerna bli det starka borgerliga jämställdhetsalternativet. Och göra det möjligt för fler att vara föräldrar tillsammans.

Bloggar: Mark Klamberg. Uppdaterat: Per Altenberg om varför krav är OK för konservativa i andra försäkringar men en omöjlig tanke i föräldraförsäkringen.

Intressant om , , , , , , , , ,

torsdag, november 05, 2009

Nedtonad konservatism vann på lokala frågor

Det var lokala frågor som avgjorde de demokratiska nederlagen i guvernörsvalen i Virginia och New Jersey - och de båda republikanska segrarna McDonnell och Christie vann tack vare att de tonade ned sin konservativa inställning i sociala frågor. Så tolkar åtminstone demokraterna och en del analytiker valresultaten. Och om republikaner vann över demokrater genom att röra sig mot mitten, stärker det förstås bilden från fyllnadsvalet till kongressen i New Yorks 23:e distrikt.

Den högröstade högerflygeln, vars kandidat i 23:e distriktet förlorade mot en demokrat efter att ha pressat ut en mer moderat republikan, är inget att hålla i handen om man vill regera. Vare sig i delstater eller på federal nivå. Vilket dock inte verkar en läxa som republikanerna vill lära sig, trots partiledningens försök att hålla ihop partiet.

Som Obamarådgivaren David Axelrod sade till NY Times: "If there is a big backlash against Democrats, why did we just pick up a Democrat in a district that hasn’t elected a Democrat in 150 years?" Den som vill veta mer läser med fördel Adam Nagourneys analys av valen och början av debatten bland republikanerna.

Intressant om , , , , , , , , , , ,

onsdag, november 04, 2009

Sorgligt i Maine

Den lilla delstaten Maine i USA:s nordöstligaste hörn har följt i den största delstaten Kaliforniens spår, och i en folkomröstning förbjudit samkönade äktenskap. Kampanjen har varit stötts av förespråkare och motståndare utifrån och på så sätt speglat debatten i hela USA.

Principiellt visar det hur vanskligt det är att låta frågor om medborgerliga och mänskliga rättigheter avgöras av folkflertalet. I en liberal demokrati kan ju inte den rena majoritetsviljan som alltid få råda, om det sätter minoriteters eller enskilda människors rättigheter i kläm.

Praktiskt och politiskt är det givetvis ett bakslag för dem som kämpar för lika rättigheter för hbt-personer. Men den långsiktiga trenden är fortsatt positiv. Alltfler, framför allt unga, amerikaner stödjer samkönade äktenskap och liknande frågor som är viktiga i sig men framför allt för att de står för något större, om allas lika rättigheter och avskaffande av diskriminering.

Medialt: DN, SvD, NY Times (som ger lite mer bakgrund och analys).

Uppdaterat: Om strategiska överväganden inom gayrättsrörelsen efter det sorgliga folkomröstningsresultatet i Maine i NY Times: Mer aggressivt eller skynda långsamt och bygga stöd? Angående folkomröstningars potentiella olämplighet i frågor om medborgarrättigheter säger en av de aktiva rättighetsförespråkarna: “They tend to marginalize the group that is being targeted and inflame people’s passions in a way that is at best divisive and at worst terribly cruel. Our founders did not intend to allow a majority to take basic rights from a minority.”

Intressant om , , , , , , ,

Skadeglädje men ingen högersväng i amerikanska mellan-mellanårsval

Medan president Obama diskuterade klimatkris med Sveriges statsminister och andra EU-ledare, så gick väljarna i Virgina, New Jersey, New York City och New Yorks 23:e kongressdistrikt till valbåsen. Det har artat sig till en ganska spännande uppsättning val detta mellanår, då det inte ens är mellanårsval till kongressen. Just därför, just ett år efter Obamas och demokraternas stora valframgångar, blev de här valen extra intressanta.

Och budskapet som väljarna har sänt är ganska blandat. Storfavoriten Michael Bloomberg vann omval som New Yorks borgmästare, men knappare än väntat. De nyckfulla väljarna i den demokratiskt dominerade världsstaden, som två gånger de senasta åren valt moderata republikaner till borgmästare, har kanske till viss del tröttnat på den stenrike Bloombergs enormt påkostade kampanj. Att han ordnat till vallagarna så att han kunde ställa upp till en tredje mandatperiod bidrog nog också till att han vann denna mandatperiod ganska knappt. Kanske inte de bästa förutsättningarna för en framgångsrik final på ett speciellt borgmästarskap.

Intressantare ur ett riksperspektiv är guvernörsvalen i Virginia och New Jersey. I Virginia var en republikansk seger för Robert McDonnell väntad, där har Obama undvikit att kampanja för sin partikamrat Creigh Deeds, även om han själv som förste demokrat sedan 1964 vann delstaten i presidentvalet i fjol. Att demokraterna trots detta och trots att den avgående guvernören är demokrat inte den här gången lyckats få över Virginia mer permanent i den demokratiska kolumnen, glädjer förstås republikaner som letar alla tecken på att Obamas segertåg snabbt har spårat ur.

Värre för demokraterna och mer glädjande för republikanerna är då att även det traditionella demokratiska New Jersey valde en republikansk guvernör i Christopher Christie, och valde bort den sittande demokraten Jon Corzine. Den sistnämnde var förvisso impopulär och kan ha drabbats av samma motvalls-effekt som krympte Bloombergs segermarginal i New York - men republikanerna lär förstås ta alla chanser att spela ner de lokala faktorerna och lyfta fram det nationella perspektivet, med snabba slutsatser om väljarnas sjunkande förtroende för president Obama och hans politik.

Republikanerna lär tala tystare om det viktiga fyllnadsvalet till en av delstaten New Yorks platser i representanthuset. Väljarna i det traditionellt republikanska nordliga 23:e distriktet valde nämligen en demokrat i Bill Owens till att efterträda John McHugh, som ny arméminister ett av de få lyckade exemplen på Obamas vilja att utse även republikaner till ledande positioner. Till bakgrunden hör att en högröstad högeropinion inom republikanerna mer eller mindre tvingade bort sin egen kandidat, till förmån för en mer konservativ tredje kandidat, Douglas Hoffman från det konservativa partiet. Den försmådda Dede Scozzafava, kritiserad för sin alltför liberala inställning till aborter och gayrättigheter, valde då att hoppa av och stödja Owens framför Hoffman.

Som man bäddar får man ligga. Och kanske är det New Yorks 23:e distrikt som sänder den starkaste signalen om den nationella amerikanska politiken. Ett kongressval handlar ändå direkt om makten i Washington, till skillnad från guvernörs- eller för den delen borgmästarval. Signalen är uppenbarligen att den högröstade högerflanken må vara framgångsrik i att få sin vilja fram internt i dessa kristider för det republikanska partiet, men att de inte rosar väljarna och en bredare allmänhet.

Dilemmat för republikanerna är förstås att när mittenväljarna gick till demokraterna, fick den högröstade högern just en starkare intern position... vilket försvårar möjligheterna att återvinna mittenväljare.

Och även om republikanerna gläds över Obamas sjunkande popularitetssiffror (nu på drygt 50 %) så har de för egen del fortfarande inte mycket att glädjas över. De har ännu ingen trovärdig företrädare som kan och vågar ta en ledande oppositionsroll gentemot presidenten, och deras egna popularitetssiffror ligger långt under dennes. Skadeglädje verkar vara den enda sanna glädjen för republikanerna.

Medialt: SvD.

Intressant om , , , , , , , , , , , , ,

måndag, november 02, 2009

Jämställdhetsframgång i (s)kymundan

Den största nyheten från S-kongressen låg i det som inte hände: partiledningen mötte inga motgångar i någon fråga av vikt (även om det bl.a. skedde till priset av att oginheten mot vinster i välfärden fick skina igenom lite starkare). S verkar därmed parkera sig rätt stabilt lite vänster om mitten (vilket också har sina faror som dagens DN-ledare påpekar.)

Det kretsade som så ofta mer om det politiska spelet, som vi politikfantaster gärna försjunker i. Det mest intressanta på kongresscenen blev därför att Sahlin kunde välkomna Wetterstrand, Eriksson och Ohly som en manifestation av det rödgröna koalitionsbygget, efter bästa Alliansmanér. I förlängningen får vi se om de också som Alliansen lyckas komma överens om ett slagkraftigt, enat sakpolitiskt "mitten-vänster"-alternativ.

På jämställdhetsfronten hände dock något sakpolitiskt substantiellt, lite i skymundan. Att Socialdemokraterna numera är för en tredelning av föräldraförsäkringen, i tre lika delar, är faktiskt en smula epokgörande. Och visar kanske också att framgångsvägen ligger i det pragmatiska tredelningsalternativet, inte att helt slopa möjligheten att överföra en del av sina föräldradagar, som varit ämne för förslag och debatt tidigare i flera partier.

Det är en framgångsväg som jag hoppas att mitt Folkparti också följer. På onsdag debatterar vi i Stockholmsföreningen bl.a. föräldraförsäkringen på det förberedande "mini-landsmötet". Förhoppningsvis kommer vi sända med våra ombud en stark rekommendation till det stora landsmötet senare i november.

Att Folkpartiet förstärker sin profil som ett borgerligt jämställdhetsalternativ är viktigt för hela Alliansen. Då måste de nya moderaterna visa förnyelse även på den här punkten, som Per Altenberg skriver. Socialdemokraternas nya linje kan bli den hävstång som behövs.

Mer medialt: DN, SvD, SvD igen.

Intressant om , , , , ,

onsdag, oktober 28, 2009

Äktenskapsfrågan avgörs i staterna

Äktenskapsfrågan i USA, som jag skrev om i går, rör på sig. Liksom i Kalifornien har nu motståndarna mot samkönade äktenskap i lilla Maine mobiliserat för en folkomröstning om att förbjuda lagen som gör det möjligt för två personer av samma kön att gifta sig. Folkomröstningskampanjen drar till sig bidragsgivare och volontärer utifrån (NY Times).

Och i Pennsylvania har mångårige senatorn men nybliven demokraten Arlen Specterbytt fot - för att bemöta kritiker i det demokratiska primärvalet och/eller av övertygelse. Nu förespråkar han ett avskaffande av den lag som hindrar erkännande av samkönade äktenskap på federal nivå. Bakgrunden är förstås, förutom att Specter inte längre tillhör republikanerna, att opinionen förändrats sedan lagen stiftades 1996 - och att frågan bör avgöras på delstatsnivå.

Det är just i staterna som frågan om samkönade äktenskap, och därmed en större fråga om medborgerliga rättigheter och jämlikhet enligt den amerikanska konstitutionen, kommer att avgöras.

Intressant om , , , , , , , , ,

tisdag, oktober 27, 2009

Inte dags för gayäktenskapens Roe v. Wade?

Svenska kyrkans ja till samkönade äktenskap var en seger för liberala krafter i Sveriges största samfund, och av symbolisk betydelse för oss andra, men det viktiga beslutet var förstås den lagändring som beslutades av riksdagen tidigare i år.

I USA görs som bekant politiska landvinningar lika gärna i domstolarna som i politiska församlingar. Efter att de kaliforniska väljarna i en av sina många beslutande folkomröstningar stoppade samkönade äktenskap i delstaten, har förbudet utmanats juridiskt som stridande mot den amerikanska konstitutionen. Och det verkar gå bättre än väntat, rapporterar NY Times.

Den juridiska vägen är kanske ändå inte den mest lovande vägen för just denna fråga i nuläget. Slutmålet, att få en majoritet av domarna i USA:s högsta domstol att underkänna förbud mot samkönade äktenskap, ligger nog långt borta. Den väg som kommer betyda mest för flest samkönade par är nog den som redan pågår när delstat efter delstat ger dem möjlighet att gifta sig. Något domstolsutslag med den betydelse som Roe v. Wade haft för kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp, är nog inte att vänta inom någon snar framtid.

Men en rättsprocess med all den uppmärksamhet som det innebär kan förstås ha stor opinionsmässig och symbolisk betydelse. Liksom i Sverige sker attitydförändringarna snabbt. Bland de flesta unga amerikaner är samkönade äktenskap inget konstigt. Och när även majoriteten amerikaner tycker så, kommer nog även de höga domarna att följa efter.

Intressant om , , , , , , , ,

måndag, oktober 26, 2009

Flexibel föräldaförsäkring för jämställdhet (Liberal Debatt)

Jämställdhet är en kärnfråga för liberaler (oavsett om vi kallar oss feminister eller inte). Jämställdhetspolitik är samtidigt knivigt eftersom så mycket handlar om attityder och privata val som inte är föremål för politiska beslut. Åtminstone inte om vi liberaler får bestämma.

Därför handlar jämställdhetspolitik så mycket om opinionsbildning och om att underlätta människors möjligheter att leva jämställt. Men när politiska beslut om t.ex. skattefinansierade ersättningar och försäkringar, påverkar jämställdheten - då måste liberala politiker ägna deras konstruktion en tanke.

Föräldraförsäkringen är det i dag tydligaste exemplet. Men att göra något åt den provocerar en del liberaler, vilket märks i debatten inför Folkpartiets landsmöte, i bl.a. tidningen NU, och senast i Liberal Debatt där redaktören Ida Thulin kritiserar dem som förespråkar en mer individanknuten föräldraförsäkring. (Uppdatering: Länk till artikeln i LD.) Förslaget, från bl.a. ett antal Kungsholmsliberaler, går ut på en tredelning, som de kallar "flexequality". I praktiken en utökning från två till fyra "pappamånader".

Jag och motionärerna har skickat in en replik till Liberal Debatt som påpekar hur föräldaförsäkringen i dag påverkar jämställdheten negativt: "Kvinnor tar ut den övervägande andelen föräldradagar. Kvinnor halkar efter i löneutvecklingen, på karriärstegen och förlorar i pensionsgrundande inkomst efter att ha varit hemma med barnen. Kvinnor förstår vid anställningsintervjuer och senare på arbetsplatsen att en graviditet med åtföljande föräldraledighet är ovälkommen. Män möter tvärtom svårigheter att ta ut sin andel av föräldradagarna – både hos arbetsgivare och ibland i familjen."

Och vi påpekar varför en reform är viktig och betydelsefull: "Historiskt har allt framgångsrikt jämställdhetsarbete i Sverige handlat om ekonomiska incitament som rör deltagandet på arbetsmarknaden. Det är när barnen kommer, som de ojämställda mönstren gör sig påminda, även i en del tidigare jämställda förhållanden. En reformering av föräldraförsäkringen är därför den utan konkurrens viktigaste åtgärden för att påverka jämställdheten i Sverige. Det är därför vi liberaler som har ett stort jämställdhetsengagemang lägger så stor vikt vid den."

Hela repliken kommer i nästa Liberal Debatt. Vi som skriver under är Rasmus Jonlund, Per Altenberg, Samuel Danofsky, Martina Lind, Lars Lundqvist, Didar Samaletdin och Charlotta Schenholm. Uppdatering: Läs mer också hos Per och Martina.

Intressant om , , , , , ,

söndag, oktober 25, 2009

Västra City för människor istället för trafik

För att upprepa mig lite - angående Västra City, ett stadsbyggnadsprojekt i vardande som jag tycker är högintressant både i sig och för den väg det kan visa för framtidens Stockholm. Nedan insändare publicerad i veckans nummer av den trevliga lokaltidningen Vårt Kungsholmen (som för övrigt också frontar med en artikel om ett annat intressant om än mindre omfattande byggnadsprojekt som det kan finnas anledning att återkomma kring: förändringarna kring Tekniska nämndhuset-Klamparen-Trygg Hansa-huset).


Västra City kan ge plats för människor istället för trafik

Mellan Kungsholmen och Norrmalm/Vasastan finns ett sår i Stockholms stadsbild, där i dag enbart trafiken breder ut sig. Människor undviker helst också den lilla yta som vi kan röra oss på längs Torsgatan.

På 1980-talet räddade Folkpartiet Klara sjö från en ännu bredare trafikled. Att nu däcka över järnvägsspåren och Klarastrandsleden vore en välgärning för alla oss som vistas i Stockholm. En helt ny stadsdel med kvartersstad och gröna träd, och plats för tusentals nya innerstadsbor, gör bara projektet mer attraktivt.

Men Stockholms innerstad behöver inga höghus, stadens charm och attraktivitet på boende och besökare ligger i något helt annat. Höghus byggs nu i passande miljöer i nya Lindhagen på Kungsholmen och snart vid Norra Station och Värtan.

Det gamla Stockholm får sin karaktär av vattnet och en bebyggelse med ganska enhetlig höjd som följer den naturliga topografin. Det är en miljö där människor trivs, en stad att bygga vidare på – det bör gälla också "Västra City". Då kan vi läka såret i Stockholms hjärta.

Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)


Intressant om , , , ,

Regeringsfrågan regerar

För den som är intresserad, tjusas eller förfasas av det maktpolitiska spelet har det varit en spännande vecka där regeringsfrågan har regerat debatten, nästan ett år före valet. På ett sätt kan det ses som att Sverigedemokraterna har fått sätta agendan eftersom diskussionen så mycket har kretsat kring hur de ska hanteras av de övriga partierna - som oavsett valresultatet kommer att representera den absolut överväldigande merparten av svenskarna. Samtidigt har det parlamentariska utgångsläget nu klargjorts.

För vänstersidan, i Miljöpartiets tolkning, gäller tydligen att de alldeles oavsett om de rödgröna blir mindre än Alliansen har företräde till makten. Språkröret för bl.a. ett något underligt resonemang om att deras tyngdpunkt ju ligger mer mot mitten. Även om Alliansen blir störst så är det i de grönas ögon tydligen Folkpartiet, och kanske Centerpartiet, som bör visa ansvar genom att ta steget över blockgränsen. (Se bl.a. DN, SvD.)

En Alliansregering som fortfarande efter valet är större än de rödgröna partierna i riksdagen har alla möjligheter att sitta kvar, utan vare sig "aktivt" eller "passivt" stöd av Sverigedemokraterna. Alliansen skulle ha ett försteg i ett sådant läge även utifrån Maria Wetterstrands teoretiska argument om en eventuell kommande grundlagsändring där en regering som förlorar sin majoritet måste avgå (en diskussion som aktualiserats framför allt av Göran Perssons "vi regerar vidare" efter förra S-katastrofvalet 1998). Peter Wolodarski skriver som vanligt klokt i DN idag, klok är också min Kungsholmsliberale partivän Per Altenberg.

Miljöpartiet är, liksom mitt Folkparti, i grunden ett idéparti som inte har sitt ursprung i att representera någon särskild grupp i samhället. På sin kongress har man försökt hålla den fanan högt, och säger sig vilja föra en politik som gynnar småföretag. Tidigare har Miljöpartiet son bekant gjort gemensam sak med Alliansen om friare arbetskraftsinvandring, och motsatt sig återinförd förmögenhetsskatt.

Det är både bra och lovvärt men samtidigt låser sig de gröna nu allt fastare till sina röda tilltänkta regeringspartner i jakten på regeringstaburetterna, där de lär ha större svårigheter att få igenom sina klokaste förslag. Det är tråkigt för svenska liberaler och liberala idéer.

Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

lördag, oktober 24, 2009

Namnlag och liberala principer i NU

I veckans nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU skrev jag en krönika, om namnlagen och principer att försöka eftersträva som liberal. Jag klistrar in texten här nedan.

Äntligen fick Jan-Olov heta Madeleine. Regeringsrättens dom i september innebär att staten inte längre ska neka personer att ta ett förnamn som tillhör det staten anser vara det ”motsatta” könet.

Även om det specifika fallet känns främmande för många, kan vi nog enas om att namnet är oerhört viktigt för var och en. Vi kan glädjas med den person som slutligen, även i lagens ögon, får bära det namn som han/hon identifierar sig med sedan länge. Och vi kan ställa oss frågan varför Jan-Olov Madeleines namn överhuvudtaget behövde prövas juridiskt.

Orsaken är densamma som jag själv råkade ut för i somras: namnlagen, som hindrade oss från att heta vad vi ville när vi gifte oss. Båda makarna får nämligen inte ta varandras respektive efternamn som mellannamn. Motiveringen andades goddag yxskaft; ”man ska kunna se samhörigheten med varandra” svarade Skatteverket, som är ålagda att implementera namnlagen. Vår frustration var stor.

Småproblem? Kanske – men också helt onödiga.

Min liberalism är en pragmatisk ideologi. Människors frihet begränsas bara om den inskränker någon annans. Vilka namn vi har kan svårligen anses tillhöra den sistnämnda kategorin. (Att barn inte ska få namn som med fog kan antas ge lidande, och att vem som helst inte ska få ta andras släktnamn, bör förstås säkras.)

Som liberaler accepterar vi en rad inskränkningar i människors frihet, regler som vi gemensamt ställt upp för att få vår mänskliga samvaro att fungera. Ibland kan det verka som om inte mycket skiljer en liberal från någon med annan ideologisk färg – men för en liberal måste varje inskränkning av människors frihet vara ett nederlag, en nödvändig kompromiss för att uppnå den största möjliga samlade friheten och lyckan för alla människor.

En liberal måste alltid säga nej till alla regleringar av människors liv som inte är mycket väl motiverade.

Vårt moderna Sverige anses av många som liberalt och så är det i många avseenden. Men här finns som bekant också en tradition av att vilja lägga livet till rätta. Många anser sig veta bäst, bråkar om vilka som bäst representerar ”verklighetens folk”, och förstorar konflikten mellan sina olika ideal för att kunna leva på spegelbilden av ”de andra”.

När vi identifierar ett problem är det lätt att se det som en samhällsangelägenhet, och att snabbt se en praktisk lösning. Så borde vi göra! Förbjud, inför åldersgräns, straffskatt, monopol! Men eftersom det sannolikt finns minst lika många upplevda problem – och lika många olika lösningar på dem – som det finns medborgare i vårt land, så måste vi hålla vårt personliga storhetsvansinne tillbaka.

Människan ska förvisso vara alltings mått. Men varje människa kan inte vara allas mått. Gör gärna bruk av gamla hederliga begrepp som den gyllene regeln eller det kategoriska imperativet. Hur skulle det gå om detta blev allmän lag, om alla handlade på samma sätt och gjorde sina egna prioriteringar till allas?

Liberal demokrati betyder som bekant mer än majoritetsstyre. Folkmajoritetens fria bestämmanderätt måste inskränkas till skydd för minoriteter och enskilda. Det kan i vissa fall innebära ett behov av regleringar, men lika gärna att regler slopas (eller aldrig införs).

Sedan återstår förstås diskussionen vilka inskränkningar som behövs, och vilka som inte kan motiveras. Låt mig för egen del ta några, bland liberaler ofta debatterade, exempel.

Alkoholpolitiken är en inskränkning som ger många en betydligt större trygghet och ökad frihet. Den friheten gäller inte bara missbrukare utan även anhöriga, brottsoffer och i förlängningen alla medborgare.

Apoteksmonopolet, som är på väg att avskaffas, och spelmonopolet, som tyvärr verkar stå i orubbat bo, är däremot exempel på inskränkningar som inte är nog väl motiverade.

Lejonparten av namnlagen kan definitivt hänföras till sistnämnda kategori.

Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (FP), Stockholm, och f.d. NU-reporter


Intressant om , , , , , , ,

söndag, oktober 18, 2009

Europa, kvinnorna och pengarna

Spaniens reformtakt har gjort landet till liberalers sydeuropeiska hopp. De senaste årens vänsterregering har inte bara själv en jämn könsfördelning, utan har också genomfört flera liberala förändringar om jämlikhet och jämställdhet, med homoäktenskapen som ett viktigt exempel.

Men Zapatero, Almodóvar och gaylivet i Barcelona är inte hela bilden - det gamla konservativa katolska Spanien är i högsta grad levande vilket märktes i gårdagens massdemonstration mot friare aborter (som bl.a. Ekot rapporterat om).

Jämställdheten i Europa lämnar överhuvudtaget en hel del att önska, inte bara i Medelhavsländerna. Som DN beskrev i går är det inte minst föräldraskapet som skapar skillnader mellan män och kvinnor, också i ett oss så närbesläktat land som Storbritannien. För att inte nämna Tyskland. Familjepolitiken är nyckelfrågan.

De senaste åren har alltfler europeiska politiker dock insett reformbehovet - om inte annat av demografiska och ekonomiska skäl, när arbetskraften redan krymper och kvinnor väljer karriär före barn när de inte kan få båda delar. I Tyskland har kristdemokraterna redan signalerat en omsvängning och siktar på en mångdubbling av den minimala barnomsorgen. Liberala FDP kan som ny regeringspartner driva på ytterligare. Och i Frankrikes likaledes borgerliga regering talar jämställdhetsministern om att genom en reformerad föräldraförsäkring stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden (DN).

Jämställdhet, socialförsäkringar och aborter är framför allt liberal frågor om lika rättigheter och möjligheter - men också en ekonomisk fråga. Hela samhället vinner om alla medborgare får komma till sin rätt och fulla potential. Det argumentet borde gå hem i Europa, och på hemmaplan fortsätter vi sträva vidare. Kvotering till bolagsstyrelser hoppas jag vi slipper, men en ytterligare individanknuten föräldraförsäkring vore nästa logiska steg.

Intressant om , , , , , , , ,

lördag, oktober 17, 2009

Går det att vinna val på att bara säga nej?

Inte alla republikaner är som senator Olympia Snowe - redo att samarbeta med demokraterna för att uppnå resultat (som DN berättar om). Tvärtom verkar de flesta i GOP ("the Grand Old Party") numera göra skäl för partiepitetet "Party of No" eller som en republikan själv hellre i NY Times kallar det, "Party of Know".

Det handlar om en blandning av opportunism - eller som det sägs i artikeln att väljarna sällan bestraffar partier och politiker för att de inte gör, eller säger nej, till saker, av högervridningen av de få republikanska politiker (40 procent i båda kongressens kamrar) som återstår efter 2006 års val, och av en därtill kopplad motvilja och oginhet gentemot Obama och hans då triumferande partivänner.

Är det då verkligen en framgångsväg? I sjukvårdsfrågan, där Olympia Snowe åtminstone i senator Baucus finansutskott gjorde gemensam ska med demokraterna, efterfrågar en majoritet av amerikanerna reformer. Även om alla kanske inte gillar demokraternas olika förslag, ser de att republikanerna inte står för något alternativ - än att säga nej.

Ett parti utan egen agenda än motstånd kan bilda en framgångsrik opposition - men är det lika framgångsrikt när det gäller att få väljarna att anförtro den verkliga regeringsmakten?

Den frågan borde kanske också den svenska rödgröna oppositionen ställa sig, som har fått se sitt "ointagliga" försprång smälta samman ju tydligare väljarnas bild blivit av det otydliga alternativ de utgör. Med ett knappt år kvar till valet har Sahlin, Ohly och Eriksson/Wetterstrand som bekant ännu inte mycket gemensamt att visa upp.

Intressant om , , , , , , , , , ,

Den homosexuella faran lever - i Litauen och amerikanska kongressen

EU-medlemmen Litauen har som bekant kritiserats för sitt lagförslag om att förbjuda information om homosexualitet till unga. Rädslan för att tala om att det är OK att vara gay finns dock på fler håll. I USA:s representanthus har ett stort antal republikanska kongressledamöter skrivit till Vita huset för att bli av med en tjänsteman som arbetar med säkerhet i skolor. Orsaken? Hans bakgrund som förespråkare av tolerans mot homosexualitet.

De republikanska kritikerna pekar på ett förord som Kevin Jennings skrivit till en bok om dialog kring sexualitet i skolorna, "Queering Elementary Education". NY Times som rapporterar om kraven på Jennings avsked citerar hans förord: “We must address antigay bigotry and we must do it as soon as students start going to school.”

Ja, visst är det förfärligt..?

Att Jennings ska vara väldigt kompetent för sina uppgifter är uppenbarligen inte det viktigaste för alla de 53 protesterande republikanerna. Obamaadministrationen må inte hittills ha vunnit otåliga gay-rättighetsförespråkares hjärtan helt och fullt, men bara genom att rakryggat stå på kompetensens och toleransens sida i form av Mr. Jennings visar de på skillnaden mot alternativet.

Intressant om , , , , , , , ,

torsdag, oktober 15, 2009

Västra City, samfundet S:t Erik och innerstadens utveckling

Planerna kring Västra City, den nya stadsdelen längs Klara sjö, fortsätter att vålla debatt. En instans som intresserar sig mycket för Stockholms stadsmiljö är Samfundet S:t Erik, som naturligt nog gör sin röst hörd även här. Samfundet ifrågasätter planerna i dess helhet, och pekar på en rad värden som förvisso är viktiga att tänka på.

Jag delar Samfundet S:t Eriks uppskattning av det historiska Stockholms värde, även om det inte leder mig till samma slutsatser. Deras grundläggande inställning till stadens utveckling vänder jag mig dock emot: "Samfundet S:t Erik anser att den bästa ekonomiska och ekologiska lösningen som dessutom bevarar Stockholms attraktionskraft är att satsa på ytterstaden. Nya attraktiva bostäder och arbetsplatser ska byggas i och intill nya stadskärnor med storstadspuls liknande innerstadens, med bevarad skärgårdskänsla i en stadsväv som hänger ihop bättre än dagens."

Det låter vackert men det är en vision som jag helt enkelt inte tror på. Stockholm är måhända Sveriges enda storstad, och centrum för en växande region i Mälardalen, men City och innerstaden kommer att förbli dess absoluta kärna. Och den kärnan måste få växa, även inåt. Till saken hör givetvis också att många människor vill bo inte bara i en klassisk stadsmiljö, vilka förstås finns och kan utvecklas vidare på många fler håll i regionen, utan just i innerstaden. Och det måste fler få möjlighet att göra.

Det är förståeligt att förnyelsen och förtätningen av Stockholm väcker känslor. Vår stad har i sig anor från medeltiden, och omgivningarna har varit attraktiva för människor och näringar betydligt längre. Alla dessa århundraden av människoliv har satt spår. Men, med risk för att låta klichéartad, en miljonstad med ambitioner att vara en världsstad kan inte vara ett museum.

Vi ska värna Stockholms identitet och utseende, med vattnet och den naturliga topografin, stenstadens kvartersstruktur och grönska i parker och på gator, med en del högre hus som sticker ut främst längs nord-syd-axeln och i utkanterna av innerstaden. Men samtidigt kan och måste staden växa och förtätas.

Järnvägsspåren och motorleden längs Klara sjö är inte heller någon omistlig del av Stockholms karaktär. Snarast är det ett sår i stadsbilden som det vore en välgärning att däcka över och bebygga, på rätt sätt.

Intressant om , , , , , , , ,