För den som är intresserad, tjusas eller förfasas av det maktpolitiska spelet har det varit en spännande vecka där regeringsfrågan har regerat debatten, nästan ett år före valet. På ett sätt kan det ses som att Sverigedemokraterna har fått sätta agendan eftersom diskussionen så mycket har kretsat kring hur de ska hanteras av de övriga partierna - som oavsett valresultatet kommer att representera den absolut överväldigande merparten av svenskarna. Samtidigt har det parlamentariska utgångsläget nu klargjorts.
För vänstersidan, i Miljöpartiets tolkning, gäller tydligen att de alldeles oavsett om de rödgröna blir mindre än Alliansen har företräde till makten. Språkröret för bl.a. ett något underligt resonemang om att deras tyngdpunkt ju ligger mer mot mitten. Även om Alliansen blir störst så är det i de grönas ögon tydligen Folkpartiet, och kanske Centerpartiet, som bör visa ansvar genom att ta steget över blockgränsen. (Se bl.a. DN, SvD.)
En Alliansregering som fortfarande efter valet är större än de rödgröna partierna i riksdagen har alla möjligheter att sitta kvar, utan vare sig "aktivt" eller "passivt" stöd av Sverigedemokraterna. Alliansen skulle ha ett försteg i ett sådant läge även utifrån Maria Wetterstrands teoretiska argument om en eventuell kommande grundlagsändring där en regering som förlorar sin majoritet måste avgå (en diskussion som aktualiserats framför allt av Göran Perssons "vi regerar vidare" efter förra S-katastrofvalet 1998). Peter Wolodarski skriver som vanligt klokt i DN idag, klok är också min Kungsholmsliberale partivän Per Altenberg.
Miljöpartiet är, liksom mitt Folkparti, i grunden ett idéparti som inte har sitt ursprung i att representera någon särskild grupp i samhället. På sin kongress har man försökt hålla den fanan högt, och säger sig vilja föra en politik som gynnar småföretag. Tidigare har Miljöpartiet son bekant gjort gemensam sak med Alliansen om friare arbetskraftsinvandring, och motsatt sig återinförd förmögenhetsskatt.
Det är både bra och lovvärt men samtidigt låser sig de gröna nu allt fastare till sina röda tilltänkta regeringspartner i jakten på regeringstaburetterna, där de lär ha större svårigheter att få igenom sina klokaste förslag. Det är tråkigt för svenska liberaler och liberala idéer.
Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringsfrågan, valet 2010, val 2010, Miljöpartiet, Folkpartiet, Sverigedemokraterna, Alliansen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag vill gärna vidareutveckla ditt inlägg. En sak är ganska klar: En rödgrön regering är uteslutet om de inte får egen majoritet. Och det får de knappast om SD kommer in i riksdagen.
Om de rödgröna får fler mandat än allianspartierna men inte egen majoritet har Mona Sahlin har sagt att S inte vill bilda regering, eftersom de "aldrig kommer att regera ens med passivt stöd från SD". (Dessutom har Åkesson sagt att de aldrig kommer att acceptera en regering som leds av Mona Sahlin).
För att kunna bilda regering kommer då de rödgröna att behöva stöd från ett borgerligt parti. Att C eller FP skulle svika alliansbröderna och stötta en S-ledd regering där Vänsterpartiet ingår är otänkbart.
I det läget kan det alltså inte bli en rödgrön regering och inte heller en Alliansregering eftersom Reinfeldt inte vill regera med aktivt stöd av SD.
Då finns egentligen endast två alternativ kvar. Antingen en Alliansregering med stöd av MP eller en minoritetsregering bestående av MP, FP, C och ev. KD.
Trycket på Miljöpartiet blir stort. Om de inte ställer upp på något av dessa alternativ blir det omval. De som vinner på det blir Sverigedemokraterna, ”de utstötta martyrerna”. Vem tror att MP vill ta det ansvaret?
Detta förklarar varför de båda språkrören är upprörda över att Reinfeldt sitter kvar om alliansen blir större än de rödgröna och dessutom varför språkrören vägrar svara på frågan om de stöder en alliansregering i det läget. Det passar inte deras valtaktik att berätta som det är före valet.
Skicka en kommentar