I veckans nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU skrev jag en krönika, om namnlagen och principer att försöka eftersträva som liberal. Jag klistrar in texten här nedan.
Äntligen fick Jan-Olov heta Madeleine. Regeringsrättens dom i september innebär att staten inte längre ska neka personer att ta ett förnamn som tillhör det staten anser vara det ”motsatta” könet.
Även om det specifika fallet känns främmande för många, kan vi nog enas om att namnet är oerhört viktigt för var och en. Vi kan glädjas med den person som slutligen, även i lagens ögon, får bära det namn som han/hon identifierar sig med sedan länge. Och vi kan ställa oss frågan varför Jan-Olov Madeleines namn överhuvudtaget behövde prövas juridiskt.
Orsaken är densamma som jag själv råkade ut för i somras: namnlagen, som hindrade oss från att heta vad vi ville när vi gifte oss. Båda makarna får nämligen inte ta varandras respektive efternamn som mellannamn. Motiveringen andades goddag yxskaft; ”man ska kunna se samhörigheten med varandra” svarade Skatteverket, som är ålagda att implementera namnlagen. Vår frustration var stor.
Småproblem? Kanske – men också helt onödiga.
Min liberalism är en pragmatisk ideologi. Människors frihet begränsas bara om den inskränker någon annans. Vilka namn vi har kan svårligen anses tillhöra den sistnämnda kategorin. (Att barn inte ska få namn som med fog kan antas ge lidande, och att vem som helst inte ska få ta andras släktnamn, bör förstås säkras.)
Som liberaler accepterar vi en rad inskränkningar i människors frihet, regler som vi gemensamt ställt upp för att få vår mänskliga samvaro att fungera. Ibland kan det verka som om inte mycket skiljer en liberal från någon med annan ideologisk färg – men för en liberal måste varje inskränkning av människors frihet vara ett nederlag, en nödvändig kompromiss för att uppnå den största möjliga samlade friheten och lyckan för alla människor.
En liberal måste alltid säga nej till alla regleringar av människors liv som inte är mycket väl motiverade.
Vårt moderna Sverige anses av många som liberalt och så är det i många avseenden. Men här finns som bekant också en tradition av att vilja lägga livet till rätta. Många anser sig veta bäst, bråkar om vilka som bäst representerar ”verklighetens folk”, och förstorar konflikten mellan sina olika ideal för att kunna leva på spegelbilden av ”de andra”.
När vi identifierar ett problem är det lätt att se det som en samhällsangelägenhet, och att snabbt se en praktisk lösning. Så borde vi göra! Förbjud, inför åldersgräns, straffskatt, monopol! Men eftersom det sannolikt finns minst lika många upplevda problem – och lika många olika lösningar på dem – som det finns medborgare i vårt land, så måste vi hålla vårt personliga storhetsvansinne tillbaka.
Människan ska förvisso vara alltings mått. Men varje människa kan inte vara allas mått. Gör gärna bruk av gamla hederliga begrepp som den gyllene regeln eller det kategoriska imperativet. Hur skulle det gå om detta blev allmän lag, om alla handlade på samma sätt och gjorde sina egna prioriteringar till allas?
Liberal demokrati betyder som bekant mer än majoritetsstyre. Folkmajoritetens fria bestämmanderätt måste inskränkas till skydd för minoriteter och enskilda. Det kan i vissa fall innebära ett behov av regleringar, men lika gärna att regler slopas (eller aldrig införs).
Sedan återstår förstås diskussionen vilka inskränkningar som behövs, och vilka som inte kan motiveras. Låt mig för egen del ta några, bland liberaler ofta debatterade, exempel.
Alkoholpolitiken är en inskränkning som ger många en betydligt större trygghet och ökad frihet. Den friheten gäller inte bara missbrukare utan även anhöriga, brottsoffer och i förlängningen alla medborgare.
Apoteksmonopolet, som är på väg att avskaffas, och spelmonopolet, som tyvärr verkar stå i orubbat bo, är däremot exempel på inskränkningar som inte är nog väl motiverade.
Lejonparten av namnlagen kan definitivt hänföras till sistnämnda kategori.
Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (FP), Stockholm, och f.d. NU-reporter
Intressant om namnlag, alkoholmonopol, spelmonopol, apoteksmonopol, liberalism, förbud, regleringar, frihet
lördag, oktober 24, 2009
Namnlag och liberala principer i NU
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar