torsdag, januari 20, 2011

Det nya, det relevanta och det långsiktiga i kulturstödet

Förändringarna i kulturstödet i Stockholm väcker, helt naturligt, känslor och reaktioner. Det finns då hela tiden ett behov av att hålla huvudet kallt, förklara och ge en korrekt bakgrund. Kulturstrategiska chefen Patrik Liljegren beskriver i DN förändringarna och behovet av att kulturlivet har intäkter från många andra håll än kommunen. Vårt stöd kan ju alltid bara vara en mindre del av en verksamhets intäkter.

Kommentatorerna Fredrik Söderling (DN), Lars Ring (SvD) och tidigare i veckan Björn Wiman (DN) ger beskrivningar som jag tycker i sin tur måste kommenteras, och kompletteras. Delvis handlar det om ansvarsfrågan: vem har ansvaret för en kulturverksamhet, för dess anställda och lokaler? Det kan aldrig vara kulturnämnden. Vår fördelning av stöd måste utgå från så objektiva kriterier som möjligt, om kvalitet, geografisk spridning, utvecklingskraft, samverkansformer etc. Vårt perspektiv ska i första hand vara medborgarnas och Stockholms kulturliv som helhet.

Kulturstödet behöver förändras, för att ge den effekt vi önskar, och även för att ge kulturverksamheterna bättre förutsättningar. Om detta har jag skrivit tidigare. Satsningen på projektstöd kallas av vissa ökad kortsiktighet. Om man avser att vi vill ha fler nya, nyskapande verksamheter och bryta upp inlåsningseffekterna med samma stödmottagare år efter år med små chanser för nya aktörer, så stämmer det. Men samtidigt vill vi öka långsiktigheten: fler projektstöd som kan sträcka sig över längre tid, istället för verksamhetsstöd som ges på ett år. Projektstöd svarar också bättre mot de kriterier och mål vi har för barn och unga, geografisk spridning m.m. som jag beskrivit tidigare. Vi vill också se över kulturstödet i stort med sikte på framförhållning och kvalitet. Vi ska också se över de s.k. växtpengarna och kulturbonusen för att den ska kunna bli ännu mer träffsäker.

Samtidigt är kulturstödet och kulturnämnden en demokratisk institution, som bygger på de fria allmänna valen och politiska beslut, liksom de ekonomiska förutsättningarna för kulturförvaltningen och hela Stockholm. De aspekterna kommer vi inte ifrån. Däremot bygger vi ju också ut kulturstödet med nya former, bland växtpengarna finns också fonden för innovativ kultur som får ökat anslag i år.

Vi talar mycket om behovet av samarbeten, både för att det kan utveckla och öka förankringen och relevansen i samhället och i nutiden, och för att det rent ekonomiskt betyder att lokalkostnader och andra fasta utgifter kan minimeras, till fromma för konsten, kulturproducenterna och publiken.

I de enskilda fallen försöker vi alltid hålla armlängds avstånd. Bedömningarna görs utifrån våra riktlinjer men av professionella tjänstemän. Det som sägs i den stora DN-artikeln i dag är belysande: "...vi träffade dem redan för tre år sedan och löpande sedan dess samt har mejlkorrespondens", "de flesta av de andra grupperna reviderade sina idéer om hur de ville förändra verksamheten med konstnärliga råd, nya öppna scener och samarbeten, 'de uppfattade vår signal väldigt tydligt'." Lågt antal föreställningar liksom bristande samverkan och förankring lokalt anges också som skäl.

Förändringar för enskilda aktörer hade förmodligen föreslagits även med ett ännu större kulturstöd. En större kulturbudget är förstås något som väl vi alla i kulturnämnden skulle önskar oss, och i år har vi kunnat öka projektstödet. Men också ett större stöd måste fördelas utifrån våra kriterier.

Om Björn Wimans ärligt talat fåniga fråga om vad som menas med lokal förankring (om inte "kvalificerad teater" så "lattjo lajban-lekar") ska besvaras seriöst blir svaret att kvalitet alltid är utgångspunkten och grundkravet. Det handlar om vad som behöver göras därutöver. Vad gäller Lars Ring vill jag avslutningsvis vända mig mot ordbruk som "slakt" och att kulturförvaltningen "med ett slag drar undan mattan". Underlaget för beslutet, kontakterna som har förevarit, omställningsåret och möjligheten som alltid finns att återkomma med förnyade planer, talar ett annat språk.

Magnus Andersson bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

måndag, januari 17, 2011

Karl-Bertil-inspiration i NU

En kall och bister vinter, lokalisering av hemlöshetsverksamhet och lokal oro och upprördhet över detta förde tankarna till Karl-Bertil Jonsson; en civilsamhällets uppfordrande ansvarstagande förebild som kan inspirera även liberaler? Ämne för krönika i senaste numret i NU blev det i varje fall.



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag, januari 16, 2011

En vårdcentral flyttar - en kommer till

Järvafältet är ett av de områden som har dragit nytta av Vårdval Stockholm. I stadsdelen Rinkeby-Kista finns nu sex husläkarmottagningar och ytterligare en förväntas öppna under första halvåret i år. Bland de landstingsdrivna mottagningarna har den i Husby dragits med trånga, slitna lokaler. Samtidigt finns landstingsdrivna Akalla vårdcentral med stora, fräscha lokaler - där mer verksamhet lätt skulle få plats.

Lösningen att slå samman Husby och Akalla vårdcentraler verkar förstås logisk. Och det beslutet har nu tagits. Tanken är att få en samlad, mindre sårbar verksamhet lokaliserad till Akalla, 800 meter eller en t-banestation från Husby nuvarande vårdcentral. Givetvis sparar man också in en slant på lokalerna - pengar som behövs till vården.

Vårdvalet har som bekant bl.a. lett till att husläkarbesöken har ökat kraftigt och allra mest i s.k. socioekonomiskt mer utsatta områden. Vårdvalet har också inneburit att primärvården har förstärkts ytterligare på norra Järvafältet. Att kalla det som nu sker en icke fungerande primärvård måste med en objektiv bedömning vara att skjuta långt över målet i sin kritik - men sådan objektivitet är förvisso inte att vänta av S-oppositionen, där kritiken är huvudsaken.

I nedanstående ABC-inslag i kväll kommenterar Dag Larsson (S), och jag fick rollen att kommentera för Alliansen. Första gången i TV-nyheterna på det sättet för min egen del för övrigt! (Min tidigare TV-erfarenhet inskränker sig till TV4 Stockholms morgonsändning, i egenskap av kulturpolitiker.)



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Mittenljusning - till Alliansens fromma?

Den stora nyheten i dagens Skop-mätning verkar vara att S befäster sin kräftgång och M sin ställning som största parti - nu med en marginal i tioprocentsklassen. De moderata Alliansvännerna är verkligen att gratulera. Men värt att notera är även de klassiska mitttenpartiernas framryckning, som bidrar till att Alliansen samlar en klar majoritet. Med dylika siffror klarar M, FP och C regeringsmakten även om KD:s dystra läge under fyraprocentsspärren skulle bli verklighet - och SD får ingen vågmästarglädje av sina mandat.

För mig och alla folkpartister, liksom för centervännerna, är det naturligtvis oerhört glädjande att vi stärker våra positioner. Jag är övertygad om att det också är till fromma för Alliansen som helhet. Även som Sveriges största parti har Moderaterna långt kvar till Socialdemokraternas forna dominerande ställning, och på vägen finns förstås risk för Täby- och Vellingeeffekter.

Än är det dock också långt kvar till den styrka som mittenpartierna har samlat under tidigare år. Liknande utveckling märks också t.ex. i vårt västra grannland, där mitten har varit en reell politisk kraft för inte så länge sedan. I Sverige var 60-talet mittensamverkans förlovade epok. De varmaste känslorna fick som bekant sitt slut med Center-förtroenderådets nej till sammanslagning vid det s.k. Uppsala möte 1973 (historiskt, om än inte i samma grad som sin mötesnamne 380 år tidigare). Samverkan har dock fortsatt, under Fälldin-regeringarna och framför allt då tvåpartiregeringen 1981-82, och fick åter en kortvarig renässans med Lars Leijonborgs och Maud Olofsson av de flesta kanske bortglömda "borgerlig vänster"-lansering sommaren 2002.

Nu väcks åter de aldrig avsomnade tankarna om en partisammanslagning - senast av tidskriften Liberal Debatt, där jag tidigare har varit chefredaktör, och ungdomsförbundens ordförande Adam Cwejman och Magnus Andersson. Det är i högsta grad intressanta tankar - varken de eller Liberal Debatts logga för Centerliberalerna känns helt främmande. Partierna närmar sig varandra politiskt och kanske även personmässigt - åtminstone i storstäderna och bland ledande företrädare.

Själv skulle jag vilja lufta två sakpolitiska områden med skillnader som kräver eftertanke: kulturpolitiken (se bara CUF- men kanske även C-reaktionerna på opera- och scenkonsthusförslagen som Stockholm så väl behöver) och, i vid mening, den generella välfärden med socialliberal inkomstbortfallsprincip mot centerpräglad grundtrygghetstanke. Det senare hoppas jag utveckla helt kort i kommande nummer av Liberal Debatt.

Ändå är personfrågorna, jämte pengarna (Centern som världens rikaste parti) och partikulturerna de P:n som kan sätta P för sammanslagningstankar på ett tidigt stadium. Summan av 1+1 kan i dessa sammanhang dessutom lätt bli mindre än två. Kanske har partierna bäst chanser i att var för sig samla mer stöd - för en starkare, livligare och gärna liberalare mitt i svensk politik. Med betydligt större tyngd i och utanför Alliansen.

Om Skop-mätningen i media: AB, E24Expressen, GP,  SvD, SVT, Sydsvenskan. Bloggat om opinion och/eller partisammanslagning: Peter Andersson, "Tokmoderaten" Antonsson, Thomas Böhlmark, Adam Cwejman, Andreas Froby, Niklas Frykman, Martin HallOlov LindquistKent Persson, Gabrielle PeteriChrister Sörliden.


För er som söker Skop-siffrorna för dagens mätning, 16 januari 2011:
Moderaterna 35,7 procent (+0,6)
Folkpartiet 8,1 (+0,9)
Centerpartiet 5,5 (+1,7)
Kristdemokraterna 2,7 (—0,1)
Socialdemokraterna 24,4 (—3,8)
Vänsterpartiet 5,2 (+0,2)
Miljöpartiet 9,6 (—1,4)
Sverigedemokraterna 7,1 (+0,8)
M-FP-C-KD 52,0 (+3,1)
S-V-MP 39,2 (—5,0)


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

fredag, januari 14, 2011

Ett friare, vitalare kulturstöd

Att förändra kulturstödet är inte lätt - men viktigt. Att fundera ut hur vi på bästa sätt kan premiera kvalitet, tillgänglighet, bredd, spets, förnyelse, förankring i kulturella traditioner, kulturell mångfald etc är förstås ett omfattande arbete utan självklart facit. Men minst lika svårt är att förklara och försvara reformerna vi gör - för alla förändringar får förstås också sina "förlorare".

Nu aktuellt är mer projektstöd till mer avgränsade, kortsiktiga (i positiv bemärkelse) kulturprojekt, och mindre verksamhetsstöd - framför allt med mindre inlåsningseffekter och minskad risk för stagnation. Reformen, eller snarare enskilda effekter, kritiseras nu på sina håll, och inte oväntat även av DN:s Ingegärd Waaranperä.

Låt mig vara tydlig: vi i kulturnämnden gör inte bedömningar av en verksamhets konstnärliga kvalitet, nivån av nyskapande och nytänkande, hur mycket man samarbetar med andra aktörer och är relevant för samhället. Däremot fastslår vi kriterier och mål som handlar om att vi vill uppnå dessa saker. Och mer projektstöd är som jag skrev tidigare i veckan mycket relevant.

Projektstöd tenderar att underlätta för verksamhet med förnyelse av konstnärliga uttryck eller produktionsformer, bidra till variation och mångfald med fler producenter och arrangörer, gynna verksamheter som vill nå publikgrupper som har varit svagt företrädda, främja jämn geografisk fördelning - både innerstad och förort, stärka kultur för barn och unga samt stödja verksamheter som till integrationens fromma tar upp mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati- och diskrimineringsfrågor.

De enskilda besluten tas antingen på delegation av förvaltningen, eller av nämnden på förvaltningens förslag. Och förslagen är väl beredda av professionella tjänstemän som har stöd av kunniga referensgrupper av kulturverksamma.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag, januari 12, 2011

Nytt operahus - för ett växande attraktivt Stockholm

Kulturen har strategisk betydelse för Stockholms utveckling mot en än mer attraktiv stad, för stockholmarna och i världen. Det märks bl.a. i Stockholms stads Vision 2030. I den kommande Kulturvisionen kommer detta att utkristalliseras ytterligare. Kultur sker inte på bekostnad av något annat - det berikar, utvecklar och är även ekonomiskt en investering för en växande region. Självklart behöver den kommande världsstaden Stockholm ett nytt scenkonsthus, för en ny Opera, med plats för mer av både bredd och spets

Kulturstaden bygger på många aktörer och stat, landsting och inte minst Stockholms stad, har en viktig roll att spela. Ett vitalt kulturliv vore dock ingenting utan engagemanget och kraften i det fria kulturlivet. Näringslivets nytta av, och betydelse och potential för, en levande och attraktiv kulturstad ska inte heller underskattas.

De stora institutionerna är alltså långtifrån allt. Men de har en grundläggande betydelse som kulturell infrastruktur - och även som symboler. Det är också i det sammanhanget vi ska se behovet av en ny Opera i Stockholm - eller snarare, ett nytt stort scenkonsthus, som saknas i Stockholm i dag. Konkurrensen och inspirationen från andra europeiska storstäder - där våra grannhuvudstäder Oslo och Köpenhamn t.ex. har visat framfötterna - borde stimulera.

Folkpartiet med kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och kulturutskottets Christer Nylander vill se ett nytt scenkonsthus, och har rentav ett förslag på plats, den omhuldade tomten bakom Nationalmuseum. Att samtidigt få till nya lokaler både för Nationalmuseum och, äntligen, ett formmuseum gör inte tanken mindre attraktiv. Andra förslag och tankar, Slussen och Masthamnen och andra, är förstås välkomna. Det viktiga är att vi får till stånd en seriös diskussion som kan leda till resultat.

Folkpartiet vill också att näringslivet får, ges och tar en tung roll kring det nya opera- och scenkonsthuset. Så gick det till när den nuvarande Stockholmsoperan byggdes, så gick det till i Göteborg för snart tjugo år sedan. Så behöver också ske i Stockholm nu.

Att ställa Stockholmsregionens och Sveriges behov av ett nytt operahus mot det ständiga och stora behovet av nya bostäder, eller andra angelägna behov, som Centerns ungdomsförbund tydligen vill göra är både grovt förenklande och sorgligt kortsiktigt. Bostäder, kontorslokaler, sjukhus, arenor, och kulturbyggnader (och inte bara ett nytt scenkonsthus!) är alla viktiga för vår växande stad. Kulturens och arkitekturens kraft att utmana, samla, inspirera och attrahera är stor oavsett om man vill tala om städers varumärken eller inte.

Media: DN Debatt 1, 2, DN Kultur 1, 2, 3. Bloggar: Madeleine Sjöstedt, Christer Nylander 1, 2, Magnus Andersson, Paul Lindquist.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

tisdag, januari 11, 2011

Mer och annorlunda stöd till Stockholmskulturen

Ett av årets första, viktiga beslut i Stockholms kulturnämnd är fördelningen av stöd till det fria kulturlivet. Förslaget till fördelning görs av våra kunniga tjänstemän och bedöms och beslutas sedan av oss förtroendevalda. Det vi politiskt beslutar om, mer än enskilda bidrag, är inriktningen och kriterierna för stödet - de utgångspunkter som sedan ligger till grund för tjänstemännens professionella bedömning och förslag.

I år blir det en del intressanta nyheter. Mest intressant är kanske att det blir mer pengar till det fria kulturlivet. Kulturstödsbudgeten utökas med tre miljoner kronor - vilket är mycket i dessa sammanhang. Två miljoner går till att bidra till nära nog en fördubbling av projektstödet (en utökning från sex till tio miljoner kronor som också möjliggörs genom en överföring från den andra delen, verksamhetsstödet). En miljon går till en utökning av den fond för innovativ kultur som vi har skapat.

Kulturstödet i Stockholm behöver förändras. Vi har gjort en hel del, inte minst med de s.k. växtpengarna - bonusen för kulturverksamheter som kvalificerat sig för vanligt stöd och som ökar sina egna intäkter eller når många barn och unga, fonden för innovativ kultur, livecheckar m.m. Dessa olika delar kommer att utvecklas utifrån de erfarenheter som görs för att söka finna de bästa sätten att stödja kultur som når fler stockholmare och andra.

Men vi behöver göra ännu mer, och nu tar vi alltså vissa steg. Det känns angeläget att kunna satsa mer pengar på innovativ kultur, det nya, oväntade, avantgardistiska som kan bidra till att den breda kulturen befruktas och vidareutvecklas. Ett utökat projektstöd är också viktigt.

Verksamhetsstödet har länge varit den dominerande delen av kulturstödet - det handlar om ettåriga anslag som ofta ges många år i rad och det har uppstått vissa inlåsningseffekter där nya verksamheter har svårt att få plats. Projektstöden ges för lite längre tid, kanske tre år, för att uppnå och åstadkomma något specifikt under den tiden. Det kan ge möjligheter för just de nya och spännande verksamheterna (kanske något av det som har börjat gro tack vare fonden för innovativ kultur?), som kan ge nya och annorlunda perspektiv och öka mångfalden i Stockholms kulturliv.

Det finns gott om kultur i Stockholm - men det betyder inte att det är tillräckligt, att det inte kan bli fler eller andra som gör något annat, och att inte fler stockholmare kan nås av det befintliga och ett ännu rikare kulturutbud. Mer, bättre och mer tillgänglig kultur är vårt mål och det skäms vi inte för. Lika mycket som vi satsar mer på Stadsteatern, den stora institutionen med blandning av brett och smalt, vill vi se bredden och det smala i Stockholms fria kulturliv.

Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt bloggar och har skrivit ett par pressmeddelanden i detta ämne. SvD Kultur skriver i dag om kulturstödet - hittar bara Lars Rings kommentar på nätet.

Uppdaterat: Madeleine Sjöstedt kommenterar förslaget i SVT:s Kulturnyheterna:



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,