lördag, augusti 20, 2011

Oppositionens skadeglädje och ansvarskänsla

Jobben är åter den viktigaste frågan när den ekonomiska snålblåsten tilltar - om det är säkert regering, opposition och de flesta svenskar ense. Men för oppositionen gäller det tydligen inte vilka jobb som helst. Åtminstone inte för alla.

När Tomas Eneroth, socialdemokrat och vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, säger till SvD att den som inte längre kan jobba som journalist inte ska behöva bli lokalvårdare, som exempel på absurda konsekvenser av Alliansens sjukförsäkringsreform, så är det djupt problematiskt av två skäl: Människor ska vara sjukskrivna även om de kan jobba. Och vissa jobb är inte fina nog.

En person i min närhet fick, efter en flerårig utbildning, en kronisk diagnos som omöjliggjorde fortsatt verksamhet i det yrket. Det var förstås en förfärlig situation, men det var samtidigt alldeles naturligt att tänka om och söka någon ny bana. Med stöd från Försäkringskassa och Arbetsförmedling och framför allt med egen initiativförmåga har det gått.

Alla har naturligtvis inte samma förutsättningar och kraft, och alla får nog tyvärr inte rätt hjälp - men med individuellt anpassade åtgärder och stödinsatser ska det inte vara omöjligt. Tvärtom, det måste bli lika självklart som det var för denna mig närstående person, att söka nya vägar till egen försörjning - även om man inte kan försörja sig med det man tänkt, utbildat sig för eller jobbade med tidigare.

Vilka fler jobb är det Socialdemokraterna tycker inte är fina nog, och för vilka yrkesgrupper? Kan lokalvårdare trots allt vara något för en busschaufför? Kan en controller jobba som försäljare? Kan man månne bli riksdagsledamot?

Med Eneroths märkliga uttalande spricker fasaden framför den jobblinje som även det socialdemokratiska arbetarepartiet sagt sig vilja driva. Det är bidragslinjen som återuppstår - om den någonsin varit borta. Och städjobb har väl aldrig varit fint nog, för även om ny ekonomisk oro står för dörren är det väl alltjämt OK med ROT men inte RUT?

Det är inte bara med sjukförsäkringsförslag som oppositionen vill lägga krokben för regeringen. Man har vittfamnande ambitioner över det politiska fältet - men bara som samlad opposition har man förmågan. Alla planer bygger naturligtvis på att socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och sverigedemokrater samverkar. Det krävs en juholtsk krumbukt-förmåga att få det att gå ihop med alla utfästelser och brösttoner före valet. Det underlättar väl att alla de rödgröna oppositionspartierna snart har bytt ledare - det fjärde oppositionspartiets Jimmie Åkesson sitter däremot tryggt och förnöjt i sadeln.

Något regeringsalternativ som är berett att ta över ansvaret för Sverige står dock inte bakom denna samlade oppositions skadeglada attacker på regeringens politik. Och ett mittensamarbete med ett skadeskjutet f.d. maktparti är bara en socialdemokratisk önskedröm.

Minoritetsregeringen måste både för sin egen och för Sveriges skull styra varsamt mellan grunden - men det gäller även oppositionspolitiker som vill vara ansvarsfulla. Det är uppenbarligen en roll som Miljöpartiet gärna spelar. Dagens förslag om infrastruktur- och lärarsatsningar är inte nya, men med de ekonomiskt osäkra tiderna än mer aktuella. För många Allianssympatisörer vore det säkert en positiv komplettering av regeringens politik - kanske minst lika bra som sänkt restaurangmoms - och en draghjälp inte minst mitt eget Folkparti kunde uppskatta. Alliansregeringen gör klokt i att utforska hur långt denna ansvarsberedskap sträcker sig.

Några bloggare: Per Ankersjö, Emil Broberg, Thomas BöhlmarkKent Persson, Mikael StåldalJesper Svensson, Staffan Werme. Media: DN Debatt, DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

onsdag, augusti 17, 2011

Ansvar för framtiden kräver framtidsidéer

Försiktighet är en dygd i politiken liksom i andra sammanhang, men liksom alla andra dygder bör den inte gå till överdrift. Det femte jobbskatteavdraget, vars betydelse är liten i jämförelse med de redan genomförda inkomstskattesänkningarna, är motiverat att avstå från i detta skede av flera skäl. Efter att de andra tre Allianspartierna signalerat detta, kom så det av försiktighet anbefallna beskedet från de moderata finans- och statsministrarna. Gott så.

Ansvar för Sverige demonstreras genom att hålla hårdare i statens finanser. En nyväckt finansiell oro och försämrade ekonomiska utsikter, i vår omvärld men också i Sverige, är skäl att tänka och prioritera om bland utgifter och inkomster. Det förmedlar trovärdighet och ger säkerligen en del dylika politiska poäng. Men ansvaret för Sverige innebär mer än så. En regering som vill styra landet på en positiv kurs mot framtiden behöver ha idéer för hur den framtiden ska se ut, och hur vi ska nå dit.

I osäkra tider är det inte läge för samma agenda som när hjulen snurrar obehindrat - men det är i högsta grad ett läge som kräver en agenda. I kristider kan nya tankar födas och nya sammanhang uppdagas. Det kan rentav vara helt rätt läge att sjösätta reformer som tidigare fått stå tillbaka eller ansetts inte passa in.

Framtidssatsningar som skulle stärka Sverige långsiktigt och säkerligen välkomnas av många är investeringar i infrastruktur. Såväl underhåll av befintliga järnvägsspår och vägar, som nysatsningar behövs för ett konkurrenskraftigt Sverige, för att få växande storstadsregioner att hålla ihop, och ge mellanstora och små städer och landsbygd goda förutsättningar. Eller enklare uttryckt, för att människor - och varor - ska kunna ta sig fram, i tid.

Forskning och utbildning är givetvis också mycket väl motiverade. Och Folkpartiets omhuldade satsning på läraryrket, med löner och karriärvägar, vore väl en i högsta grad passande reform i dessa tider - en tydlig prioritering av ett område som kan ge fler duktiga studenter incitament och inspiration att tänka sig en karriär i det viktigaste yrket för en bra framtid.

En skattesänkning som kostar mindre, skulle ha stor effekt (förmodligen positivt netto för statskassan), men som inte alltid är så enkel att motivera, är förstås sänkta marginalskatter - slopad värnskatt och även höjd brytpunkt för statsskatten.

Ansvar för hela Sverige demonstreras för övrigt också av en, senkommen men efterlängtad, förändring av sjukförsäkringen. De nödvändiga reformer som gjordes tidigare för att ge människor chans att komma tillbaka i jobb, istället för att passiviseras i sjukskrivning och utanförskap, får nu förhoppningsvis de kompletteringar som behövs. De människor som berörs, och hittills riskerat att hamna i kläm, är kanske inte så många - men att få en mer individuell och mänskligare bedömning som gör att vi verkligen kan tala om en fungerande sjukförsäkring för dem som är sjuka, det är värt en slant även i dessa tider.

DN ledare 1, 2, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, ledareBrännpunkt 1, 2AB 1, 2. Några bloggare som kommenterat är "Tokmoderaten" Antonsson, Thomas Böhlmark, Kent Persson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

måndag, augusti 08, 2011

Lärarlöner - långsiktig prioritering i kristider

När krisstämningen tilltar i världsekonomin handlar politiskt ledarskap om att prestigelöst prioritera. Även med våra goda statsfinanser utgör ett osäkrare internationellt läge osäkerhet även för lilla, exportberoende Sverige. Sannolikheten för att höstens budget ser annorlunda ut än tidigare skisserat, är med andra ord rätt stor.

Prioriteringarna handlar om vad vi har råd med, och vad som ger bäst effekt - långsiktigt eller kortsiktigt. En bred skattesänkning i form av ett femte jobbskatteavdrag har sina onekliga fördelar för såväl privat- som samhällsekonomin. Men det är också dyrt, och Sverige går in i denna ekonomiska osäkerhetsperiod med ett redan avsevärt lägre skattetryck framför allt mot låg- och medelinkomsttagare än innan Alliansen tog över 2006.

Då kan det vara smartare att prioritera en mindre, mer riktad skattesänkning som har strategisk betydelse: minskade marginalskatter, som gör det mer lönsamt att utbilda sig, driva framgångsrika företag och göra karriär. Höjd gräns för statsskatt, samt även slopad värnskatt, är två viktiga reformer som Folkpartiet gör rätt i att fortsätta driva.

För liberaler med starkt socialt samvete, som tillskyndar generell välfärd, finns dock som Jan Björklund påpekade i sitt sommartal i helgen en ännu viktigare reform än alla dessa skattesänkningar: att rätta till de brister som fortfarande råder i sjukförsäkringen. En bra, generös och rättssäker sjukförsäkring är en viktig del av ett fungerande, legitim välfärdssystem. Det är ett kärnvärde som Folkpartiet ska fortsätta driva - för att det är sakpolitiskt rätt, men onekligen också för att det är rätt profilfråga för ett liberalt parti.

Kriser ska hanteras kortsiktigt men med sikte på det långa perspektivet. Och i det perspektivet är utbildning oförändrat viktigt, i hög- såväl som lågkonjunktur. Reformerna för att vända den svenska skolan på en riktigare kurs är till stor del introducerade och börjar få effekt, men viktigast av allt är att denna skola bemannas av besjälade, kunniga och engagerande lärare. Och precis som för andra som utbildar sig och gör karriär, måste det löna sig att satsa på läraryrket - och att överhuvudtaget kunna göra karriär som lärare. Gunnar Wetterberg ger, som vanligt välformulerade, argument i samma sak.

Folkpartiets tredje prioritering, ett för svensk arbetsmarknad något kontroversiellt inlägg i lönebildningen, är nödvändig. Att toppstudenter inte vill bli lärare är som Jan Björklund skriver i sitt nyhetsbrev "inte bra för Sveriges framtid – läraryrket är av strategisk vikt om vi ska hävda oss väl i den internationella konkurrensen. Därför bör staten medverka till att skapa utvecklings- och karriärmöjligheter inom läraryrket med en tydlig löneutveckling."

Staten ska bidra med sin del till karriärvägar och betala för lektorer - om kommunerna medverkar genom att för sin del höja lönerna. (En statlig skola hade förstås varit smidigast - en profilfråga som Folkpartiet, tyvärr, får fortsätta driva ensamt). En förutsättning är också att arbetsmarknadens parter, och andra yrkesgrupper, accepterar att lärarna lyfts i löneligan.

Det borde inte vara svårt att acceptera - för att framtidens skolbarn ska få den bästa möjliga undervisningen, och för att Sverige ska stå väl rustat när framtida kriser sveper över världen.

DN, SvD 1, 2, Jan Björklunds nyhetsbrev och sommartal, Bloggar: Carin Carlsson (som inte vill se att läraryrket utvecklas mot ett skråväsende - men gillar karriärvägar och lönespridning), Linnéa Darell, Folkpartiet Järfälla

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,