lördag, april 28, 2007

Äntligen dyrare sprit?

Råsupandet ökar bland europeiska ungdomar - men också medvetenheten om problemet. Eftersom det förra väl inte var någon större nyhet för någon, är det den senare positiva delen av artikeln i gårdagens SvD (ej på nätet vad jag kan se) som fastnade på min näthinna, och även satte rubriken: "EU diskuterar dyrare sprit". Enligt WHO-rådgivaren Alicia Rodríguez-Martos "med över 30 års erfarenhet av alkoholpreventivt arbete" kan ökningen av s.k. binge drinking motverkas med information mot lärare och föräldrar, och framför allt högre alkoholpriser. "44 procent av alla 15-24-åringar skulle köpa mindre alkohol om priset höjdes med 25 procent enligt årets Eurobarometer" rapporterar SvD:s reporter Gunilla von Hall. (Martos talade vid en debatt i Europaparlamentet om EU:s framtida alkoholstrategi.) Annat som diskuteras är bättre försäljningskontroll, striktare öppettider och fler alkoholtester på vägarna.

Personligen känns det skönt med WHO-röster som inte bara används av förespråkare för narkotikapolitisk harm reduction... Liksom att svenska EU-belackare förhoppningsvis får ännu mindre belägg för att hänvisa till unionen som ett hot mot svensk restriktiv alkoholpolitik.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,

fredag, april 27, 2007

Person och politik

En intensiv folkpartivecka går mot sitt slut, från riksmöte med fokus på allt som levereras i främst utbildningspolitiken, över en partiledares annonserade avgång, till alldeles nyss domarna i dataintrångsrättegången (se t.ex. här och här).

För att börja med det senaste så är den rättsliga processen inte avslutad, men givetvis är det en befrielse inte bara för Johan Jakobsson och Niki Westerberg personligen utan även för folkpartiet att åtalet mot dem ogillas. Det ger en betydligt bättre grund för det avstamp som Sveriges liberala parti nu måste ta.

Veckans nummer av den intressanta veckonyhetstidningen Fokus har rubriken "Vem behöver folkpartiet?" Veckans fokus försöker beskriva utvecklingen inför Lars Leijonborgs beslut att avgå, och det som nu tar vid. Det är politik som spänning - sådant som många av oss politiska varelser gillar att läsa - om än med mitt perspektiv halvt inifrån inte helt rättvisande i alla detaljer. Bilden att Stockholms länsförbund skulle ha bedrivit ett långsiktigt underminerande arbete med en enda utpekad, självklar kandidat känner jag t.ex. inte igen. Talet om Jan Björklund och Cecilia Malmström som de två starkaste kandidaterna (med Björklund troligen som favorittippad) är inget spel för gallerierna.

Motsättningen mellan socialliberaler och så kallade kravliberaler har blivit populär i beskrivningen av folkpartiet och återkommer även i Fokus. Det känns för mig som en konstgjord motsättning. Självklart finns olika åsikter i olika frågor, ibland enligt en höger-vänster-definition, men få folkpartister låter sig automatiskt placeras in på en sådan förenklad skala.

Själv kan jag kanske definieras som en kluven liberal - med stark tro på marknadens kraft och frihandel, men också en stark övertygelse om nödvändigheten av gemensamt ansvarstagande och behovet av vissa offentliga ingripanden och regleringar. Och det är väl socialliberalism i mina ögon - en pragmatisk syn på hur vi kan värna alla människors frihet. En dualism där frihet inte kan existera utan rättvisa men där definitionen av jämlikhet och medlen att uppnå den skiljer sig markant från socialismen.

Socialliberalismen är dock allt annat än kravlös snällism. De som tjänar på att sätta socialliberalism i motsats till de senaste årens utveckling som man gärna kallar kravliberalism, är politiska krafter som gärna skulle se folkpartiet reduceras till något otydligt, välmenande och helst lite dumsnällt - och därmed ofarligt.

I Fokus kompletteras reportaget om folkpartiets partiledarval väl av Hans Bergströms analys. Folkpartiet behöver inte byta politik, men många ansåg att vi behövde byta partiledare. Ett nytt ledarskap behöver och borde inte betyda någon större sakpolitisk omläggning. Politiken, inte personen är det viktiga - Björklund, Malmström, eller vem det nu blir. Däremot kan förpackningen, kommunikationen alltid förbättras - och fler områden än skolan lyftas fram.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Person och politik

En intensiv folkpartivecka går mot sitt slut, från riksmöte med fokus på allt som levereras i främst utbildningspolitiken, över en partiledares annonserade avgång, till alldeles nyss domarna i dataintrångsrättegången (se t.ex. här och här).

För att börja med det senaste så är den rättsliga processen inte avslutad, men givetvis är det en befrielse inte bara för Johan Jakobsson och Niki Westerberg personligen utan även för folkpartiet att åtalet mot dem ogillas. Det ger en betydligt bättre grund för det avstamp som Sveriges liberala parti nu måste ta.

Veckans nummer av den intressanta veckonyhetstidningen Fokus har rubriken "Vem behöver folkpartiet?" Veckans fokus försöker beskriva utvecklingen inför Lars Leijonborgs beslut att avgå, och spelet som nu vid. Det är politik som spänning - sådant som många av oss politiska varelser gillar att läsa - om än med mitt perspektiv halvt inifrån inte helt rättvisande i alla detaljer. Bilden att Stockholms länsförbund skulle ha bedrivit ett långsiktigt underminerande arbete med en enda utpekad, självklar kandidat känner jag t.ex. inte igen. Talet om Jan Björklund och Cecilia Malmström som de två starkaste kandidaterna (med Björklund troligen som favorittippad) är inget spel för gallerierna.

Motsättningen mellan socialliberaler och så kallade kravliberaler har blivit populär i beskrivningen av folkpartiet och återkommer även i Fokus. Det känns för mig som en konstgjord motsättning. Självklart finns olika åsikter i olika frågor, ibland enligt en höger-vänster-definition, men få folkpartister låter sig automatiskt placeras in på en sådan förenklad skala.

Själv kan jag kanske definieras som en kluven liberal - med stark tro på marknadens kraft och frihandel, men också en stark övertygelse om nödvändigheten av gemensamt ansvarstagande och behovet av vissa offentliga ingripanden och regleringar. Och det är väl socialliberalismen i mina ögon - en pragmatisk syn på hur vi kan värna alla människors frihet. En dualism där frihet inte kan existera utan rättvisa men där definitionen av jämlikhet och medlen att uppnå den skiljer sig markant från socialismen.

Socialliberalismen är dock allt annat än kravlös snällism. De som tjänar på att sätta socialliberalism i motsats till de senaste årens utveckling som man gärna kallar kravliberalism, är politiska krafter som gärna skulle se folkpartiet reduceras till något otydligt, välmenande och helst lite dumsnällt - och därmed ofarligt.

I Fokus kompletteras reportaget om folkpartiets partiledarval väl av Hans Bergströms analys. Folkpartiet behöver inte byta politik, men många ansåg att vi behövde byta partiledare. Ett nytt ledarskap behöver och borde inte betyda någon större sakpolitisk omläggning. Politiken, inte personen är det viktiga - Björklund, Malmström, eller vem det nu blir. Däremot kan förpackningen, kommunikationen alltid förbättras - och fler områden än skolan lyftas fram.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

söndag, april 22, 2007

Till den liberala hjärteroten

Det talas om folkpartiet i dessa dagar. Dels hör folkpartiministrarna, inte minst herrarna Leijonborg och Björklund på utbildningsdepartementet, till de mest produktiva och leveranssäkra i den borgerliga regeringen: lärlingsutbildningar, betygsreform, yrkeshögskola, avpolitiserade högskolestyrelser, forskningssatsningar... Den väl förberedda reformagendan, som förankrats brett hos de övriga allianspartierna, sätter snabbt avtryck.

Och så diskuteras förstås personfrågan par preference, dvs partiledarskapet, där ett antal länsförbund redan tagit klar ställning för byte eller fortsättning. (För lägesrapport och spekulationer, se t.ex. SvD.) Men väljarna och invånarna torde mest bry sig om resultaten.

Resultaten är naturligtvis det mest intressanta också för regeringen, eftersom det är grunden för dess överlevnad. Valet 2010 ligger bekvämt långt bort, tiden finns för att genomföra reformer i lugn och ro (men utan att vila på hanen) och sedan se dessa få de positiva följdverkningar man hoppas på och förväntar sig. Först då finns det skäl att börja oroa sig djupare för sviktande opinionssiffror. Nu är siffror som förra helgens Sifo en indikator att notera men näppeligen att förfasa sig inför.

För folkpartiet gäller oavsett företrädare det som Lars Leijonborg slog fast i sitt riksmötestal igår: vi behövs så länge vi kan bidra till att lösa problem som människor upplever, så länge vi har idéer och utifrån dem förslag som fungerar och fyller en viktig funktion i dagens Sverige (och i en europeisk och internationell utblick). Och det har vi. De liberala idéerna är gamla men långtifrån förlegade - tyvärr, kan man säga. Frihets- och jämlikhetsprioriteringarna för att möta inre behov och globala utmaningar ser olika ut i ett rikt men reformmoget västerländskt välfärdssamhälle, och i ett av årtiondens strider sönderslitet asiatiskt land på en stapplande väg mot demokrati och marknadsekonomi. Liberala idéer behövs dock såväl i Sverige som i Afghanistan.

I Sverige kan det handla om att stå upp för integriteten. Där har frågorna mest handlat om vad regering och myndigheter gör, med t.ex. rättsväsendets befogenheter och spaningsinsatser (som trots allt har ett mycket gott syfte men kräver noggranna kontrollinstanser och kanske större saktfärdighet i genomförandet). Integritetsdebatten behöver breddas; vad kan t.ex. din granne, kollega eller vem som helst som råkar vara intresserad eller allmänt uttråkad ta reda på om dig, din familj, dina intressen och din privatekonomi med bara lite enkla sökningar och internetbaserade tjänster?

Denna viktiga fråga lyftes av Leijonborg i hans riksmötestal (vilket nämns i DN under en mer resultatpolitisk rubrik) och behandlas av Niklas Ekdal i hans söndagskrönika. Vem borde vara mer lämpad för Ekdals tänkta integritetsportfölj än en liberal minister? Integriteten är en fråga som går rakt till den liberala hjärteroten.

Genom att leverera i utbildnings-, integrations- och jämställdhetspolitiken, stärka Sveriges roll som en engagerad europeisk partner, samt ta upp de långsiktiga, liberala idéfrågorna i dagspolitiken kommer folkpartiet att väl fylla sin roll inför såväl 2010 som valen därefter.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

torsdag, april 12, 2007

Orimlig skatt söker rimligare utformning

Alliansregeringen är på god väg att infria ytterligare att av sina vallöften, omstöpandet av fastighetsskatten. Denna skatt med urgamla anor (minns Gustav Vasas fogdar) har länge varit en av de mest avskydda och kontroversiella, inte minst för sin uppfattade oförutsägbarhet och orimlighet. Skatten tas inte bara ut på något man inte har någon avkastning av, utan utgår dessutom från ett i stunden fiktivt värde baserat på de senaste husaffärerna i grannskapet. "Vanliga människor" med ordinära löner eller pensioner, i populära, ofta kustnära orter som fått betala dyrt för sitt boende eller tvingats från hus och hem på ålderns höst, har utgjort den negativa bilden av denna orimliga skatt.

Samtliga regeringspartier har under oppositionsåren drivit kampanj mot fastighetsskatten - men de nya moderaterna verkade ta intryck av dess rent fiskala kvaliteter. Den gamla sanningen om det lätta i att beskatta "föda, fastigheter och fattigt folk" äger alltjämt sin riktighet. Människor måste äta, bo, och de flesta av oss med på sin höjd normala inkomster har ingen möjlighet att bli skatteflyktingar genom att flytta oss själva eller några tillgångar utomlands.

Fastighetsskattens positiva sida är alltså att det är en stabil skattebas som ger goda inkomster, till skillnad från den samhällsekonomiskt betydligt mer skadliga förmögenhetsskatten har den. Men fastighetsskattens utformning de gångna åren har saknat legitimitet.

Det borde leda till förändring - men ett avskaffande är i mina ögon en felprioritering. Vår nya alliansregering gör det ju också till en dygd att inte avskaffa skatter utan finansiering och för en sådan för finansminister Anders Borg oprioriterad skatt gäller finansiering inom samma sektor, dvs bostadspolitiken. Och det är väl där det blir tokigt: vare sig den kommunala fastighetsavgiften på 4.500 kronor per småhus eller 900 kronor per lägenhet, eller än mindre den förändrade reavinstbeskattningen, känns klockrena som alternativ. Uppdrivna priser och minskad rörlighet på bostadsmarknaden är troliga konsekvenser.

Om detta skriver bl.a. DN:s ekonomiske krönikör Johan Schück mycket klokt i förra veckan och i dag.

I många andra länder, vars skattepolitik och skattetryck i övrigt inte brukar framhållas som någon modell för högskattevänner, är fastigheter en etablerad, stabil och legitim skattebas. Ofta utgör fastighetsskatten den viktigaste inkomstkällan för den lokala nivån, för skolor och andra välfärdsnyttigheter.

Den vägen borde vi välja även i Sverige genom att göra fastighetsskatten helt lokal. I dag består en stor del av kommunernas budgetar av olika statsbidrag. Kommuner med populära semesterorter, där permanentbebyggelse omvandlas till sommarhus för att kanske åter bli permanentboende efter pensioneringen, brottas med att få de lokalt skattskrivnas pengar att räcka till gator, avlopp och äldreboenden. Genom en låg, nationellt fastställd men lokalt budgeterad fastighetsskatt kunde detta avhjälpas. Kommunernas självbestämmande kunde öka.

Avarterna med en skenande fastighetsskatt i populära områden, där i skräckexemplet rika sommargäster driver upp priserna och i förlängningen driver bort fastboende med normala eller låga löner och pensioner, kan åtgärdas genom en annan beräkningsgrund. Istället för ett tänkt värde baserat på det aktuella marknadsvärdet i området, vore inköpspriset uppräknat med inflationen enligt KPI en rimligare taxeringsgrund.

Avdragsrätt och uppskovsmöjligheter kan också ses över.

Regeringen har nu presenterat sitt förslag till lösning, men samtidigt tillsatt en utredning. Den kan förhoppningsvis landa i ett klokt förslag.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

torsdag, april 05, 2007

Köp dig lycklig

Kan man shoppa sig lycklig? Och är det OK att bli glad av att handla vackra saker, eller rentav av att drömma om att handla?

Vårt samhälle är uppbyggt av konsumtion, vilket väl i grunden handlar om den allmänmänskliga strävan att göra livet bättre, skönare, trevligare. Inget ont i det. Det är i mina ögon helt OK att bli glad av en lyckad shoppingupplevelse, jag själv blev det så sent som i går (ljusa byxor, svartgråglänsande linnekavaj och blåvitrandig tunnstickad tröja liksom lampor både till egna hemmet och till svärmor satt fint en onsdag inför påskhelgen).

Däremot tror förstås inte jag heller att man i grunden kan shoppa sig lycklig. Som någon sagt - pengar gör ingen lycklig. Men att ha tillräckligt med pengar för att både betala mat och bostad och kanske också kunna unna sig vardagslyx och en fin semester, det undanröjer många anledningar till olycka eller ledsna funderingar.

Konsumtionssamhället har förstås en baksida, om det handlar om icke hållbar konsumtion (långa transporter, miljöfarlig tillverkning, socialt dåliga villkor och barnarbete i ursprungsländerna). Men även där innebär marknadsekonomin och frihandeln i sig lösningar. Medvetna konsumenter, bättre information och kampanjer har som bekant gett oss miljövänliga tvättmedel och hushållspapper. Barnarbete är förvisso ett problem men ve den affärskedja som avslöjas inte ha åtgärdat sådant hos sina underleverantörer. Och äggen och lammet på påskbordet kan tillföras ett mervärde - och en högre konsumtionsupplevelse - av att vara värpta av fritt sprättande höns eller uppväxta på grönbeten betydligt närmare än Nya Zeeland. (I förbigående så kommer många upplevda miljöproblem med långväga import förstås kunna undanröjas med framtida hållbara transporter.)

Konsumtionsdebatten har förts de senaste veckorna, från Nina Björks krönika över Bo Madestrands intervju med författaren Sissela Lindblom i DN Kultur, till Isobel Hadley-Kamptz uppgörelse i Expressen med kulturelitister som värderar belgiskt svart högre än New York-rosa. I morse kunde ni också höra Sissela Lindblom och Isobel Hadley-Kamptz i P1 Morgon.

Konsumtionsyran är ojämlik, tycks vara problemet i vissas ögon. De menar att de senaste årens reallöneökningar, som gjort det möjligt för fler med s.k. lyxkonsumtion (se t.ex. DN ekonomi i veckan), inte kommit alla till del. Inkomstklyftorna växer och därför blir det orättvist.

I mina ögon behöver det inte vara något stort problem, och inget som skulle bli bättre om folk hellre satt på caféer och läste poesi, som Madestrands ideal-60-talister. (Inte för att så många av oss 80-talister skulle känna igen oss i motsatsbildens champagnebarhängare med modeskribenter som ledstjärnor).

I en meritokratisk marknadsekonomi är inkomstklyftor något ofrånkomligt och rentav positivt. Inte heller är det egentligen ojämlikt med ett liberalt synsätt - så länge alla har samma möjligheter att nå dit. För den som inte har eller inte tidigare haft pengar, är det förmätet att förneka dem det måttet på framgång. Och kanske lycka, om de så vill.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Värka ut

Efter påskhelgens lugn och vårsol väntar några potentiellt upprivande dagar för oss folkpartister. Dataintrångsaffären som exploderade de sista skälvande veckorna av valrörelsen, får nu sitt rättsliga efterspel. Efter journalisternas, valutvärderingens och etikkommissionens granskning kommer vi nu så nära en auktorativ sanning som det går i det lagstyrda Sverige.

Givetvis vaknar intresset åter till liv i medierna, dramats huvudperson figurerar i dagens SvD. Oavsett vilken sanning som ligger i olika påståenden nu, över ett halvår efter dramats höjdpunkt och några dagar innan rättegången, så är det viktiga att vi får en slutpunkt. Ett varande sår i folkpartisjälen måste få värka ut.

Det betyder inte att etikdiskussionen, som också har en allmängiltighet för hela den svenska parti- och ungdomspolitiken, är avslutad. Tvärtom kan det vara det positiva i hela affären: ett samtal om hur vi ska bete oss mot varandra i offentligheten och politiken.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,

måndag, april 02, 2007

Kära kärnkraft

Lars Leijonborg ifrågasätts nu öppet efter tio år som partiledare. Som mer nybliven forsknings- och utbildningsminister har han dock just blivit varm i kläderna och hunnit leverera några viktiga förslag kring t.ex. forskningsanslag och högskolornas frihet (även om han i nya förslag räknat inte når upp till utbildningsdepartementets Jan Björklund, skolministern som förberett förändringen av den svenska skolan genom ett antal år som skolborgarråd i Stockholm och skolpolitisk talesman i opposition).

Nu öppnar Leijonborg dörren för forskning kring kärnkraft - vältajmat efter Göran Hägglunds och kristdemokraternas öppning för kärnkraftsutbyggnad för några dagar sedan. Kärnkraft är som bekant ett kärt energipolitiskt tema för folkpartiet och aktuellt inte minst efter att de senaste årens och kanske främst höstens debatt kring klimathotet öppnat ögonen för att kraftfulla åtgärder behövs. Sådana åtgärder är sällan enkla eller politiskt lättsålda. Så inte heller kärnkraftsforskning och eventuell utbyggnad.

Givetvis ska vi forska om fredlig atomkraft. Den forskning som skett de senaste decennierna, då "tankeförbudslagen" lade locket på för en tidigare framstående svensk forskning och industri, har lett fram till säkrare och effektivare reaktorer. Varför skulle vi avhända oss den möjligheten?

Givetvis har också centerledaren Maud Olofsson rätt när hon påpekar sårbarheten i en svensk elförsörjning som fortfarande består till ungefär hälften av vattenkraft, hälften av kärnkraft. Vi ska satsa både på energieffektivisering och på alternativa, förnyelsebara energikällor - men även om vi använder mindre energi till de saker vi gör i dag kommer människan sannolikt inte sluta att komma på nya användningsområden. Och de förnyelsebara alternativen har hittills inte varit någon framgångssaga.

I väntan på stor- och småskaligt effektiv sol- och vindkraft, på bränsleceller och en fusionskraft med nästintill outtömliga resurser, måste vi använda och utveckla det vi har. Inklusive våra redan utbyggda älvar och våra kärnkraftverk, kanske med någon ytterligare reaktor.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

Dagens glada nyhet - kurator hos husläkare

Om det ibland har varit svårt att få hjälp med sina kroppsliga krämpor på vårdcentralen, i varje fall om man vill ha en långsiktig kontakt och rentav välja sin egen läkare och sköterska, så har det varit ännu svårare att få hjälp för själslig värk. Omvänt har läkarna och sköterskorna på vårdcentraler och husläkarmottagningar ständigt erfarit tillkortakommanden när de inte kan erbjuda full hjälp åt människor som mår dåligt.

Ändå är ångest, depressioner och annan psykisk ohälsa en ständigt ökande diagnos, och ligger bakom många sjukskrivningar. Vi vet också att många fysiska symtom har sin grund i ett bristande psykosocialt välbefinnande. Lösningen för dessa personer har tidigare alltför ofta varit antingen ett recept på antidepressiva eller lugnande läkemedel, eller att själv söka dyr hjälp hos terapeuter på stan. För dem som det gått riktigt långt och illa för kan en långtifrån problemfri landstingspsykiatri till slut bli hjälpen.

Dagens glada nyhet kan förhoppningsvis innebära förändring. Det är förstås oerhört mycket bättre både för människorna, för vården och för samhällsekonomin om man kan ge hjälp på rätt nivå och i rätt tid. Och för den psykiska liksom den kroppsliga hälsan handlar det om långsiktig, förebyggande hälsovård - hos din egen läkare och sköterska på vårdcentralen eller husläkarmottagningen, där kontakt finns med kurator, psykolog eller en samtalsgrupp. Vi liberaler i landstinget som gärna talar varmt om en trygg vård i vardagen gläds förstås över att kunna vara med och förändra.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

söndag, april 01, 2007

Reformregering mot väletablerade nytänkare

Sedan valet har det sagts att vår nya regering varit upptagen av att regera och genomföra en hel del förvisso uppmärksammade förändringar - inte minst a-kassan och utbildnings- och forskningspolitiken, och de senaste veckorna försäljningen av statliga kommersiella bolag. I veckan ökades takten med två, av anhängarna befarat och av motståndarna skadeglatt, förväntat försenade reformer.

Förmögenhetsskatten avskaffas direkt - i mina ögon en betydligt mer prioriterad reform än t.ex. fortsatta sänkningar av fastighetsskatten. Miljöbilspremien à 10.000 kronor är kanske mest att se som en aptitretare för den som ändå lutade åt ett miljövänligare bilval, av miljömässiga eller tyngre vägande ekonomiska skäl. Bensinpris och trängselskatt har nog en större roll att spela för sådana beslut men premien är ändå en viktig signal.

Och den ökade förändringstakten är mycket välkommen, liksom den starka ekonomi och statsbudget som ligger bakom. Alliansregeringen har mandat som en reformregering och bör våga visa det, utan att i onödan provocera men inte heller skygga från att genomföra den politik man gemensamt gick till val på. En offensiv kan behövas - sett mot bakgrund av fortsatt motiga opinionsvindar, åtminstone att döma av opinionsmätningar som veckans Temo, presenterad i DN. För en folkpartist är det knappast någon tröst att klättra upp till sexprocentsnivån. Det liberala partiet bör förstås sikta betydligt högre än så.

Alliansens partiledare kombinerar reformtakten med en gemensam miniturné i Mälardalen, en uppvisning i den enighet om den övergripande långsiktiga färdriktningen för Sverige som grundlade valsegern.

Nu är den spännande frågan hur socialdemokratin kommer att agera och hantera sin oppositionsroll när den tacksamma, ledarlösa pausen är överstånden. Hur långt räcker Mona Sahlins nytillsatta arbetsgrupper med väletablerade namn som nytänkare?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,