torsdag, maj 24, 2007

Liberaler för generell välfärd, Allians för framtiden

Försvaret av den generella välfärden är en av de viktigaste uppgifterna för Sveriges socialliberaler. Solidariteten upprätthålls bäst genom att generöst, allomfattande välfärdssystem där starka socialförsäkringar är en liberal käpphäst. En bra sjukförsäkring är oundgänglig för en väl fungerande, flexibel arbetsmarknad - och krasst sett för betalningsviljan. Och en bra sjukförsäkring handlar både om bra ersättningsnivåer, att de flesta ska få en hög andel av sin inkomst vid sjukdom, och att ersättningarna hamnar rätt: "Den som är sjuk ska ha 80 procent, den som inte är sjuk ska ha 0 procent". Legitimiteten och ekonomin värnas genom att fusk och felaktiga utbetalningar minimeras - inte genom att alla får en lägre, dålig ersättning.

De som ser Tobias Krantz artikel på DN Debatt i går som ett utslag av folkpartisters önskan att stärka den socialliberala profilen har rätt, i den delen. Felslut blir det dock när man tolkar det som närmast medvetet sabotage av alliansen, som Barbro Hedvall i DN eller som SvD:s ledarsida. Den senare ser inga problem med att de som tjänar lite mera för att trygga sitt inkomstbortfall vid eventuell sjukdom löser en egen försäkring vid sidan om - och gärna slipper betala avgifter på den inkomst som överstiger ett lågt tak. Tala om att undergräva den generella välfärden.

Detta kallar SvD det borgerliga sättet. Folkpartiets liberala vägval är som bekant ett annat, den klassiska socialliberala vägen om ni så vill: kombinationen av generell välfärd och av marknadsekonomi med bra villkor för entrepenörer och fokus på arbete.

När de utmålar olika partiers framtidsmål som splittring av alliansen, spelar borgerliga debattörer bara den splittrade vänsteroppositionen i händerna. En del har som SvD:s ledarsida drivit ännu tätare samverkan, i en valkartell eller rentav partisammanslagning. Folkpartiets Lars Leijonborg har som bekant inte varit främmande för förändringar av det partipolitiska landskapet - men nu är vi inte där.

Alliansen består av fyra partier med en gemensam inriktning, men olika profiler. Programmet som man gick till val på är på god väg att genomföras och nu krävs en politik för framtiden. Verkligheten har också förändrats sedan 2004, och rentav sedan hösten 2006, inte minst i ekonomiska termer.

Många av de långsiktiga idéerna kommer att födas i de respektive partierna, tack vare deras olika profil. Och partierna måste kunna driva sina långsiktiga frågor. Jämte skolan, integrationen och Europa är den generella välfärden en given profilfråga för folkpartiet - och ett socialliberalt ansvar. Den profilen är en tillgång - inte en belastning - för alliansen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , ,

söndag, maj 20, 2007

Opinion för sakpolitik?

Opinionsmätningar ska tas med en nypa salt och standardkommentaren "det finns bara en mätning som räknas, på valdagen" äger sin riktighet. Ändå kan vare sig partisekreterare eller expertröster avhålla sig från, eller undgå medielogikens tvång, att kommentera. Även er ödmjuke bloggare känner sig liksom många andra också utanför denna illustra skara, manad att orda något om dagens Sifomätning (om vilken man kan läsa stort i SvD och något mindre hos DN via TT).

Det kongressande miljöpartiet får slutligen någon utdelning av det långvariga miljöpolitiska högtrycket kring klimatfrågan. Men lika mycket ökar det regeringsparti som historiskt mest försökt odla sin gröna profil, dvs centern (på senare tid i hård konkurrens från statsministern med kanske ännu nyare moderater i släptåg). Hela alliansregeringen kan för övrigt glädjas åt att det trots klimatfrågans höga aktualitet alltjämt är deras gemensamma kära huvudfråga, jobben, som svenskarna sägs prioritera högst.

Kanske är det resultatpolitiken på jobbområdet som äntligen kan ge något resultat också i opinionen: En optimistisk tolkning är att ett trendbrott nu kan skönjas, där regeringspartiernas underläge krymper något. De enskilda partiernas förändringar uppvägs dock på samma sida blockgränsen för både alliansen och oppositionen.

Hur det står till med denna rödgröna opposition är väl annars fortfarande den mest intressanta strategisk-politiska frågan (medan regeringen fortsätter att leverera i sakpolitiken). Miljöpartiet verkar inte fullt ut vilja ta steget in i en vänsterallians. Socialdemokraterna eller åtminstone delar av s-ledningen skulle kanske vilja bygga en sådan motallians, men måste samtidigt hantera vänsterpartiet - som kanske inte trovärdigt kan hota med att gå i säng med alliansen, men däremot driva en populistisk vänsterpolitik om man lämnas utanför - utan att förlora mittfältet... (Denna rödgröna huvudvärk analyseras i dag i DN:s huvudledare.)

Tydligast och hoppfullast i dagens mätning är socialdemokraternas nedgång - den enda statistiskt säkra förändringen. Partisekreterare (förste krishanterare eller chefsoptimist som uppdraget också kan kallas) Ulvskog har faktiskt, partisekreterares vana stridig, något annat än standardkommentaren till hands för Ekot: partiet har "inte varit i fokus för den politiska debatten".

Eller så är det följden av att politiken, med återställare eller inte, nu står i fokus efter den utdragna partiledarkröningen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , ,

lördag, maj 19, 2007

Vad Reinfeldt borde sagt till Bush

Jämte "den fria världens ledare", inför ett journalistuppbåd, ser nog de flesta lite skolpojksaktiga ut. Särskilt om man som Fredrik Reinfeldt till skillnad från sin företrädare redan från början lägger sig vinn om en ödmjuk framtoning. Till raljanta svenska kommentatorer här på andra sidan Atlanten vill någon del av mig vill förvisso muttra "gör det bättre själva då", men samtidigt är det rätt och riktigt att ställa höga krav på Sveriges främsta representant.

Reinfeldt liksom Göran Persson kände behovet att gentemot den svenska hemmapubliken betona att den amerikanske presidenten är långtifrån så dum eller trångsynt som man ibland får intryck av i svensk rapportering och debatt. Bush har förvisso inte vana av någon ödmjuk framtoning, men kring miljön och framför allt klimatet har han signalerat omsvängning. Till att först för några år sedan ha givit stöd för att mänskliga aktiviteter förstärker växthuseffekten, och sedan i dag - av miljö- men också ekonomiska och geopolitiska skäl - tala om hur USA måste bryta sitt oljeberoende, har det varit en lång resa för mannen från ranchernas och oljans Texas.

Ur Reinfeldts men även Sveriges synvinkel var det resultatpolitiskt och strategiskt helt riktigt att prioritera detta område, där Bush redan befinner sig på rätt väg, där Sverige liksom många amerikanska delstater kan få vara förebild, och där vår statsministers gröna engagemang i kontrast lyser lite starkare (men nästan lika nymålat?) .

Det område som "alla" i Sverige tyckte att statsministern borde ha lyft, men som han - ödmjuk framtoning eller ej - avstod från, var givetvis Irak. Oavsett vad man tycker om krigets grundsyfte (bli av med Saddam Hussein - bra), hur det inleddes (under falska förespeglingar, med falsk information och avbruten FN-process - dåligt) och hur det sedan hanterats (kaoset i Irak - katastrofalt) så finns väl förhoppningen att kunna rubba Bush, vars envishet här fört honom i direkt konfrontation med en stridslysten demokratisk kongress, inte ens hos högljudda oppositionspolitiker eller vänsterns ledarskribenter. Signalpolitik är tydligen det de efterlyser.

Vad Reinfeldt däremot, mer konstruktivt, kunde ha tagit upp är den börda som Sverige mer eller mindre ofrivilligt fått bära av detta krig genom att ta emot merparten av de irakiska flyktingar som lämnat sitt land. Sverige gör sin mänskliga plikt som en del av världssamfundet - något koalitionen som startade kriget och den fria världens ledare borde ta intryck av. Och med utgångspunkt i det ansvar Sverige här axlat, utan att ha varit en del av Bushs "koalition av villiga", kunde vår röst sedan bära starkare.

Det ansvarstagandet borde Reinfeldt ha hunnit ta upp.

Pingat på intressant.se. Husorganet DN skriver om Reinfeldts USA-besök bl.a. här, här, här och här. Andra bloggar om: , , , , , ,

onsdag, maj 16, 2007

Erfarna publicister på heta stolar

Så har två av Mediesveriges tyngsta positioner förnyats med två erfarna kvinnliga mediepersonligheter i Kerstin Brunnberg och Yrsa Stenius. Uppdragen som SR-chef respektive pressombudsman präglas båda av svåra utmaningar - förstås av olika karaktär, men mycket intressanta för liberaler som intresserar sig för yttrandefrihet, kultur och mediernas framtid.

För Sveriges Radio handlar det om framtiden för bolaget och public service-tanken. En ny översyn av villkoren står för dörren inom några år. Radion är ett snabbt medium som också passar bra för fördjupning. Förnyelse och förändring behövs givetvis i en föränderlig medieverklighet där public service inte kan vara en isolerad företeelse; särskilt inte om man vill slå vakt om både bredd och kvalitet. Frågan är förstås hur man gör det; det vi kan veta är att förändringar inte ofta är smärtfria, även om man nu har fått en erfaren publicist med många år i SR-huset på vd-stolen.

Pressombudsmannen har en annan typ av svårigheter på sitt bord: avvägningarna mellan integritet och yttrandefrihet som på senare tid har blivit alltmer aktuella, och som börjat väcka uppmärksamhet utanför de mest intresserade debattörernas led. PO och den klassiska pressen möter givetvis också en ny verklighet med allt snabbare nyhetsförmedling, granskning och kommenterande utanför de traditionella hägnen. Kan, vill och bör "gamla medier" ha en annan inställning till namnpublicering, källanvändning, till det fria ordet och dess begränsningar, än nya webbmedier och bloggar med direkta rapporter utan mellanhänder? Är det odelat positivt att traditionella journalisters roll som "portvakter" eroderas?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , , ,

söndag, maj 06, 2007

Socialliberal framtid utan snällism

Apropå folkpartiet och framtiden, så är det givetvis betydligt svårare att finna de lösningar och det sakpolitiska innehåll som vår framtidsoptimistiska och -realistiska agenda bör innehålla. Jag gör ett lite yvigt försök i veckans nummer av den eminenta partitidningen NU:

Socialliberal agenda utan snällism

Folkpartiets position som Sveriges skolparti är något att vara stolt över. Trots risken för en intern känsla av upprepning är det helt rätt med en vårkampanj om skolan för att befästa denna position och berätta om alla positiva förändringar som är på gång. Som påpekades i samband med att Lars Leijonborg meddelade sin avgång, så finns inget för Alliansens och folkpartiets väljare att klaga på när det gäller utbildningsdepartementets agenda.

Skolan är också en fråga som direkt angår miljontals elever, föräldrar och lärare, och indirekt förstås alla svenskar. Därmed är det en sannskyldig guldgruva för ett alltför litet liberalt parti som vill bli större.

Därmed inte sagt att vi inte löper risk att bli ett enfrågeparti. En ledarskribent sade att ett litet parti måste koncentrera sig på några frågor och inte kan ha hela bredden. Givetvis måste ett idéparti i konkurrens med andra partier koncentrera sin kommunikation, välja sina strider och våga välja bort. Samtidigt måste liberalerna täcka in hela bredden, och våga vara kluvna.

Konkurrensen om begreppet liberal är glädjande nog skarp. Folkpartiets profil ska enligt många uttolkare vara den socialliberala, som på senare tid ställts i motsats till något som kallas krav- eller rentav batongliberalism. Det är en konstgjord motsättning, som främst gynnar meningsmotståndare, som uppträder förment välvilliga men som saknar egentlig sympati för någon slags liberalism.

Socialliberalism är inte den kravlösa snällism dessa gärna skulle vilja reducera folkpartiet till. Åtminstone i mina ögon är det en pragmatisk syn på frihet och rättvisa, både företag och dagis. Det är en trovärdighet för såväl socialt ansvarstagande som marknadsekonomi – en historisk dubbelgaranti som snarast stärkt sin aktualitet.

Kunskapsskolan, den främsta liberala kraften för jämlikhet som ser alla elever efter deras egna förutsättningar, har en given roll; liksom integrationstänkandet, snarare ett tankesätt för skola, arbete, bostäder än ett eget politikområde. Men några andra utmaningar måste finnas med i vår liberala berättelse redan de närmaste åren.

De globala frågorna är den ekonomiska utmaningen – Sverige och Europa måste stärka sin konkurrenskraft och samtidigt med frihandel och marknad röja väg för de som ännu inte nått vår levnadsnivå – och miljöutmaningen – givetvis klimatet men också hot mot livsmiljöer som kemikalier, malaria och resistenta bakterier.

På hemmaplan måste det liberala partiet ha svaret på moderna människors frågor om integritet och jämställdhet. Större saktmod kring nya övervaknings- och spaningsinstrument, och politisk medvetenhet om hur öppen vår personliga information är för andra, rekommenderas. Inget vårdnadsbidrag får släppas fram utan åtminstone utlovad jämställdhetsbonus och förskolesatsning.

Slutligen måste folkpartiet av både mänskliga och partiegoistiska skäl ta strid för generell välfärd. En solidarisk hälso- och sjukvård ska öppnas för alternativ, med kvalitet som skydd mot privata sjukvårdsförsäkringar. Inkomstbortfall i socialförsäkringarna ska värnas, en viktig princip i Erik Ullenhags DN-artikel som kom bort i den påföljande etikettsdebatten.

Låt oss nu inte själva fastna i en etikettsdebatt, eller ens en persondiskussion. Undersökningar visar att partiledare är viktiga, och svensk politik behöver förmodligen mer av personlig profilering och ansvarstagande. Men det viktigaste är politiken i sig, och hur vi kommunicerar den.

Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (fp) Stockholm
Vice ordförande folkpartiet liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna


Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

Framtid och självkänsla

Det finns inget bättre än framtiden - devisen på en folkpartiaffisch från 90-talet känns på något sätt självklar för liberaler. Om man ska formulera en stor, övergripande profil för Sveriges liberala parti så är det att vara den politiska kraft som tror på framtiden, som inte ryggar för de svåra utmaningarna men som har självförtroende i att formulera lösningar och svar på moderna människors frågor.

I går valde en stor grupp Stockholmsfolkpartister att tillbringa en solig vårlördags eftermiddag på ett seminarium med rubriken Framtidsdagen (tack för ett välgjort och inspirerande arrangemang!). Lokalen var prydd med ännu äldre stolta valaffischer och budskap, med bl.a. epitetet Framtidspartiet. Och för folkpartiet handlar de stora frågorna och svaren om framtiden i högsta grad om att återknyta till en stolt liberal tradition.

Det fordrar självförtroende - och självkänsla. Om inte vi tror på att vi har rätt, och att vi är rätt företrädare att föra fram det, vem ska då göra det? En höjdpunkt i går var Mia Törnblom - som hade kunnat tala betydligt längre än den timme som det högintressanta, välfyllda schemat medgav. Törnblom och hennes resonemang om självkänsla var inte obekant men jag har aldrig haft tillfälle att lyssna till henne - och efter denna timmes energiinjektion är det nog hög tid att liksom flera vänner och bekanta läsa hennes bok. Inte minst kändes hennes avslutningsord befriande: Ta till er det ni vill av det jag pratat om - strunta i resten.

Självhjälp och självkänsla är liksom framtiden ett eget och delat ansvar.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,