Socialliberal framtid utan snällism

Apropå folkpartiet och framtiden, så är det givetvis betydligt svårare att finna de lösningar och det sakpolitiska innehåll som vår framtidsoptimistiska och -realistiska agenda bör innehålla. Jag gör ett lite yvigt försök i veckans nummer av den eminenta partitidningen NU:

Socialliberal agenda utan snällism

Folkpartiets position som Sveriges skolparti är något att vara stolt över. Trots risken för en intern känsla av upprepning är det helt rätt med en vårkampanj om skolan för att befästa denna position och berätta om alla positiva förändringar som är på gång. Som påpekades i samband med att Lars Leijonborg meddelade sin avgång, så finns inget för Alliansens och folkpartiets väljare att klaga på när det gäller utbildningsdepartementets agenda.

Skolan är också en fråga som direkt angår miljontals elever, föräldrar och lärare, och indirekt förstås alla svenskar. Därmed är det en sannskyldig guldgruva för ett alltför litet liberalt parti som vill bli större.

Därmed inte sagt att vi inte löper risk att bli ett enfrågeparti. En ledarskribent sade att ett litet parti måste koncentrera sig på några frågor och inte kan ha hela bredden. Givetvis måste ett idéparti i konkurrens med andra partier koncentrera sin kommunikation, välja sina strider och våga välja bort. Samtidigt måste liberalerna täcka in hela bredden, och våga vara kluvna.

Konkurrensen om begreppet liberal är glädjande nog skarp. Folkpartiets profil ska enligt många uttolkare vara den socialliberala, som på senare tid ställts i motsats till något som kallas krav- eller rentav batongliberalism. Det är en konstgjord motsättning, som främst gynnar meningsmotståndare, som uppträder förment välvilliga men som saknar egentlig sympati för någon slags liberalism.

Socialliberalism är inte den kravlösa snällism dessa gärna skulle vilja reducera folkpartiet till. Åtminstone i mina ögon är det en pragmatisk syn på frihet och rättvisa, både företag och dagis. Det är en trovärdighet för såväl socialt ansvarstagande som marknadsekonomi – en historisk dubbelgaranti som snarast stärkt sin aktualitet.

Kunskapsskolan, den främsta liberala kraften för jämlikhet som ser alla elever efter deras egna förutsättningar, har en given roll; liksom integrationstänkandet, snarare ett tankesätt för skola, arbete, bostäder än ett eget politikområde. Men några andra utmaningar måste finnas med i vår liberala berättelse redan de närmaste åren.

De globala frågorna är den ekonomiska utmaningen – Sverige och Europa måste stärka sin konkurrenskraft och samtidigt med frihandel och marknad röja väg för de som ännu inte nått vår levnadsnivå – och miljöutmaningen – givetvis klimatet men också hot mot livsmiljöer som kemikalier, malaria och resistenta bakterier.

På hemmaplan måste det liberala partiet ha svaret på moderna människors frågor om integritet och jämställdhet. Större saktmod kring nya övervaknings- och spaningsinstrument, och politisk medvetenhet om hur öppen vår personliga information är för andra, rekommenderas. Inget vårdnadsbidrag får släppas fram utan åtminstone utlovad jämställdhetsbonus och förskolesatsning.

Slutligen måste folkpartiet av både mänskliga och partiegoistiska skäl ta strid för generell välfärd. En solidarisk hälso- och sjukvård ska öppnas för alternativ, med kvalitet som skydd mot privata sjukvårdsförsäkringar. Inkomstbortfall i socialförsäkringarna ska värnas, en viktig princip i Erik Ullenhags DN-artikel som kom bort i den påföljande etikettsdebatten.

Låt oss nu inte själva fastna i en etikettsdebatt, eller ens en persondiskussion. Undersökningar visar att partiledare är viktiga, och svensk politik behöver förmodligen mer av personlig profilering och ansvarstagande. Men det viktigaste är politiken i sig, och hur vi kommunicerar den.

Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (fp) Stockholm
Vice ordförande folkpartiet liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, framtiden, politik, socialliberalism